STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

FÖRSTA   KAPITLET.
Dess Faktum Och Filosofi.

Läran om försoningen: grundvalen för den bibliskt kristna läran. —Tre olika åsikter om ämnet: den “ortodoxa“, den “heterodoxa“ och den bibliska, hvilken sistnämnda förenar och harmoniserarer de förstnämnda åsikterna. — Evolutionsläran stridande mot sanningen i detta ämne. — Den  gudomliga rättvisan försonad. — Församlingens försoning pågår. — Världens    försoning (förlikning) förestår.— Det storartade slutresultatet, när Medlarens tron och rike öfverlämnas försoning (frolicking) förestår.— Det storartade slutresultatet, när Medlarens tron och rike öfverlämnas till Fadern.

LARAN om försoningen utgör själfva grundvalen för den kristna religionen. Det är därför mycket viktigt, att man klart förstår detta ämne. Detta medgifves också allmänt bland kristna. Men ehuru man tror på försoningsverket, förstår man dock föga däraf, och de olika uppfattningarna och teorierna angående detsamma äro skiljaktiga såväl som oklara. Och den tro, som är byggd på dessa skiljaktiga och obestämda uppfattningar af grundläran, måste med nödvändighet också blifva i samma mån vacklande och svag. Däremot om detta viktiga ämne, försoningen, klart ses i hela den storslagna omfattning, som det har i Guds ord, såsom varande grundvalen för Guds frälsningsplan, så kommer detta icke blott att göra vår tro orubbligt fast, rotfästande och grundande den på riktiga grundsatser, utan det skall också sätta oss i stånd till att rätt skilja mellan sanning och villfarelse i fråga om alla trons enskildheter. Då grundvalen är fast lagd och ses tydligt, och då hvarje trosartikel, som uppbygges därpå, hålles i noggrann öfverensstämmelse med grundvalen, [12] då blir hela trosbyggnaden fullkomlig. Vi skola senare visa, hur man förmedelst denna probersten kan pröfva hvarje läromening och afgöra, hur mycket guld eller slagg den innehåller.

De tvenne mest utbredda uppfattningarna om försoningen äro följande:

1) Den s. k. ortodoxa uppfattningen, nämligen att människan såsom öfverträdare af Guds lag kom under gudomlig förbannelse, »under vreden», och att Gud, fastän han af rättvisan var förhindrad från att utan vidare befria syndaren från skuld och straff, har åvägabringat en rättfärdig återlösning för honom genom Kristi offer. Hela det verket att tillfredsställa den gudomliga rättvisans kraf och göra syndaren antaglig för Gud benämnes försoningsverket.

2) Den s. k. ickeortodoxa uppfattningen af försoningen. Denna uppfattning representerades förr hufvudsakligen af unitarister, universalister och kväkare, men senare har den omfattats af det stora flertalet inom namnkristenheten. Den närmar sig ämnet från den motsatta sidan. De, som omfatta denna lära, hålla före, att den gudomliga rättvisan icke kräfde något offer för syndarens öfverträdelse. De lämna utan afseende Guds vrede och betrakta icke det däraf härrörande straffet, döden, såsom någon förbannelse. Man lär, att Gud begär och väntar, att människan skall  komma till honom, att han ingalunda lägger något hinder i vägen, icke fordrar någon försoning för människans synd, utan att han blott och bart begär, att människan skall afstå från synd och eftersträfva rättfärdighet, på det hon sålunda må komma till öfverensstämmelse med honom — blifva försonad med Gud. Enligt denna uppfattning betyder alltså ordet försoning endast öfverensstämmelse med rättfärdigheten, oafsedt på hvilket sätt mänskligheten införes i denna ställning.

Försoningen för synd betraktas då såsom verkställd af syndaren själf, eller också såsom ovillkorlig förlåtelse af Gud. Från denna synpunkt sedt ha vår Herre Jesus och alla hans efterföljare deltagit i att verkställa försoningen [13] i den meningen, att de ha lärt och förmanat mänskligheten att vända sig från synden till det som rätt är, men icke i den meningen, att något syndoffer gifvits eller någon återlösning skett.

3) Den uppfattning, som vi antaga såsom varande den bibliska, men som mycket allmänt blifvit förbisedd af teologerna, inbegriper i sig och sammanbinder båda de förstnämnda uppfattningarna. Vi skola söka visa, hvad som är Bibelns tydliga och klara försoningslära:

a) Människan skapades fullkomlig, till Guds afbild, men genom uppsåtlig olydnad föll hon från denna ställning och kom under vredens dom, »förbannelsen», och sålunda blefvo alla människor »vredens barn». — Ef. 2: 3.

b) Under mer än fyra tusen år verkställde Gud rättvisligen den öfver sina olydiga skapelser fällda domen, dödsstraffet, och det utan barmhärtighet. Men Jehova är dock icke blott rättvis och rättfärdig, utan han är äfven full af barmhärtighet, han är kärleken själf, och denna hans egenskap ledde honom till att uppgöra en återlösningsplan, enligt hvilken det skulle vara honom möjligt att verkställa sin rättfärdiga dom öfver syndarne och likväl på samma gång rättfärdiggöra alla dem, som komme att tro på Jesus. (Rom. 3:26.) Förmedelst denna plan kunde alla de dömda åter blifva befriade från domen, utan att rättvisan kränktes. Denna plan ådagalägger också på ett tydligare sätt än någonsin förr Guds kärlek, visdom och makt och länder sålunda till den Allsmäktiges ära samt kommer att blifva till väl­signelse för alla hans förnuftsbegåfvade skapelser, både människor och änglar. — Ef. 3: 8-10.

c) För att genomföra denna plan och försona den gudomliga lagen för Adams öfverträdelse af densamma, dog vår käre Återlösare, »en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas ». — 1 Tim. 2: 6.

d) Men offret för synder fullständigar icke försoningsverket; det uppfyller eller tillfredsställer blott rättvisans kraf. På grund af det lösenspris, som betalats till rättvisan, [14] har människans sak — hennes skuld etc. — blifvit helt och hållet öfverförd på Herren Jesus. Han betalte till rättvisan det fulla vederlag, som den kräfde af Adam och hans släkte. På grund af detta »köp», som Jesus sålunda gjort, med sitt eget dyrbara blod som betalning, är han nu följaktligen allas ägare, allas husbonde, »allas Herre». — Rom. 14: 9.

e) Ett af ändamålen med denna plan var, att den öfver Adam och hans släkte hvilande dödsdomen skulle upphäfvas; ty så länge dödsdomen ägde bestånd, kunde kärleken intet göra för de dömda, enär människan ju helt och hållet hade förverkat och förlorat all rätt till evigt lif.

f) Ett annat ändamål var att sätta det fallna släktet utom räckhåll för den gudomliga rättvisan och ställa det under Jesu särskilda hägn. Såsom varande representanten för Faderns plan tillbjuder han sig ej blott att tillfredsställa rättvisans kraf utan påtager sig också att undervisa, rättleda och återställa så många af det fallna släktet, som komma att åstunda harmoni med rättvisan. Sådana kommer han slutligen att öfverlämna till den gudomliga lagens rättvisa; men då skola de vara så fullkomnade, att de äro i stånd att tåla dess fullkomliga kraf.

g) Ursprungligen var den gudomliga domen det enda, som skilde Gud och människan från hvarandra. Nu har dock människosläktet under sex tusen år hållit på att falla, förnedras och aflägsna sig från Gud genom onda gärningar. Därför, samt på grund af okunnighet, vantro och Satans illfundigheter, äfvensom på grund däraf, att Guds karaktär och plan oriktigt framställts för människorna, blir budskapet om nåd och förlåtelse opåaktadt. Ehuru Gud, på grund af att han antagit lösenspriset, öppet förklarar, att han nu är redo att mottaga syndarne och föra dem till öfverensstämmelse med sig själf och till evigt lif genom Kristi offers förtjänst, så äro de flesta af människorna dock sena till att tro de goda nyheterna och likaså sena till att gå in på de villkor, som dessa nyheter innehålla. Somliga ha blifvit så vilseledda genom[15] Satans bedrägerier, hvarmed han förvillat alla folk (Upp. 20: 3), att de tro icke, att det finns någon Gud. Andra tro på honom såsom varande en stor och mäktig fiende, utan kärlek eller medlidande, färdig och angelägen att få pina dem i all evighet. Åter andra äro så förvirrade genom det Babel af mot hvarandra stridande läromeningar, som de hört och läst, att de icke veta, hvad de skola tro. Om de än söka att nalkas Gud, hindras de af sin fruktan och okunnighet. Följaktligen är det ännu blott jämförelsevis få, som begagnat sig af tillfället att komma till Gud genom Kristus; det är blott »en liten hjord».

h) Likväl var offret för synder ej endast för de få utan för »de många», »för alla». Och det är en del af det gudomliga programmet, att han, som återlöste alla med sitt dyrbara blod, slutligen skall låta alla människor — »allt skapadt» — få lära känna de goda tidenderna om sitt genom Guds nåd gifna privilegium att få blifva förlikta med sin Skapare.

i) Hittills har endast församlingen blifvit direkt gagnad genom försoningen. Men Skriften lär, att denna församling skall utgöra ett prästerligt rike eller »konungsligt prästerskap» tillsammans med Kristus, den konungslige Öfversteprästen, och att denna himmelrikesklass, detta konungsliga prästerskap, skall under tusenårsåldern fullständigt befria människosläktet från den blindhet, som Satan, villfarelserna och förnedringen ådragit det, och skall föra tillbaka till full försoning med Gud enhvar som vill af alla jordens släkter.

j) I öfverensstämmelse härmed säger aposteln, att vi troende, församlingen, ha undfått försoningen. Från Guds sida skedde försoningen för snart nitton hundra år sedan, och det för alla; men endast de troende ha mottagit den i den meningen, att de antagit det tillfälle, som Guds nåd sålunda beredt. De öfriga af människorna äro förblindade. » Denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild. » — 2 Kor. 4: 4.

k) [16] Därför måste ock Kristus begynna sin tusenårsregering med att binda eller betvinga Satan, på det denne icke mer må förvilla folken under de tusen åren. (Upp. 20: 3.) Då skall uppfyllas det profetiska ordet, som säger, att när Guds rike blifvit upprättadt på jorden, skall Herrens kunskap uppfylla densamma, liksom vattnet täcker hafvets botten, och ingen skall behöfva säga till sin nästa: »Känn Herren!» (Es. 11: 9.) Då skall ock den bön vara uppfylld, som lyder: »Tillkomme ditt rike, ske din vilja på jorden!» Och Guds vilja är, såsom aposteln uttryckligen säger, att alla människor skola blifva frälsta och komma till sanningens kunskap. — 1 Tim. 2: 4.

1) Försoningen i sina båda delar — å ena sidan tillfredsställandet af  rättvisan och å andra sidan åvägabringandet af harmoni mellan Gud och alla dem, hvilka under fullt ljus och full kunskap komma att begagna sig af det nya förbundets förmåner och tillfällen — kommer att vara fullbordad vid tusenårsålderns slut, då alla, som uppsåtligt och med förståelse förkasta den genom Kristus erbjudna nåden, skola »utrotas ur folket» med ett »evigt fördärf från Herrens närvaro och från hans krafts härlighet» — med förintelse, från hvilken ingen uppståndelse eller återställelse mer gifves. — Apg. 3: 23; 2 Tess. 1: 9.

m) Då skall allt i himmelen och på jorden vara i samklang med Gud, vara ett med honom och prisa honom för all hans oändliga godhet och nåd genom Kristus. Då skall ingen död vara mer, icke heller sorg, icke heller plåga, ty det första skall vara försvunnet. Och detta skall vara frukten af försoningens verk, som begynte med att rättvisan försonades genom vår Återlösares offer, och som afslutas med att alla, hvilka befinnas värdiga evigt lif, blifva fullt förlikta med Gud.

*  *  *

På hvilket sätt man än betraktar ordet »försoning», måste det medgifvas, att då det nu begagnas med afseende på Gud och människan, så innebär det, att en svårighet, [17] en skiljaktighet, en motsättning förefinnes mellan Skaparen och skapelsen. I annat fall funnes ju intet behof af något försoningsverk. I denna punkt märka vi särdeles tydligt den skarpa konflikt som råder mellan Bibeln och evolutionsläran. Evolutionsteorien, som särskildt under de senaste trettio åren har genomträngt tron hos kristna af alla samfund, ger sig särdeles tydligt till känna i de teologiska skolorna. Den förnekar, att människan någonsin fallit; den förnekar, att hon någonsin varit Guds afbild; den förnekar, att hon någonsin varit i ett sådant tillstånd, att hon lämpligen kunnat ställas på prof inför den absoluta rättvisans domstol; förnekar att hon någonsin syndat under en sådan profsättning, och att hon någonsin blef dömd till döden. Evolutionsläran säger, att döden långt ifrån att vara något straff tvärtom är ett nytt steg i utvecklingen. Den säger, att människan, i stället för att vara fallen från Guds likhet och uti synd och förnedring, har från apans ståndpunkt höjt sig allt mer och håller på att närma sig gudsbelätet. Den logiska konsekvensen af denna teori blir då, att man måste förneka det rättvisa å Guds sida uti att fördöma och straffa människan — ty hur skulle det kunna vara rättfärdigt att straffa henne, om hon hölle på att höja sig och blifva allt mer och mer lik Gud! — Vidare måste evolutionisterna för att vara logiska förkasta läran om att ett skuldoffer var nödvändigt för att tillfredsställa rättvisans kraf, ty hade människan ingen skuld, så kunde rättvisan intet sådant offer kräfva. I öfverens- stämmelse härmed påstå de också, att Kristus icke var något skuldoffer, utan att han var ett offer endast i samma mening som hvilken som helst patriot kan kallas ett offer för sitt fädernesland, när han i sitt arbete för dess gagn sätter sitt lif till. Så, mena de, satte också Kristus sitt lif till under det han sökte förhjälpa människosläktet till större friheter och förmåner.

Vi finna emellertid, att Guds ord fullständigt motsäger hela denna teori. Ingen öfverensstämmelse är därför möjlig mellan Skriftens lära och evolutionsläran, som [18] falskeligen kallas vetenskap. Den som tror på evolutionsläran, han förnekar i samma mån bibelläran. Och likväl finna vi, att en stor del kristna anstränga sig för att försöka harmonisera dessa oförenliga läror. I samma grad som de hålla på evolutionsteorien, i samma grad äro de utanför den enda grundval för tron, som Gud beredt; och i samma grad äro de mogna för vidare villfarelser, som Satan säkert kommer att lägga fram för dem, — villfarelser framställda med sådan styrka, sedt från de världsvises synpunkt, att de skulle, om det vore möjligt, vilseleda till och med de utvalda. Men de utvalda komma att ha »den tro, som en gång blifvit öfverlämnad åt de heliga». De utvalda komma att hålla fast vid försoningsläran, sådan den är framställd i Skriften. De utvalda komma sålunda att vara beskyddade för allt, som tillhör evolutionsläran. Ty de utvalda skola varda lärda af Gud, särskildt i fråga om försoningsläran, som utgör själfva grundvalen för den uppenbarade religionen, den kristna tron.

Skriften vittnar otvetydigt om, att Gud skapade människan till sin afbild — att hon, en jordisk varelse, i moraliskt och intellektuellt afseende var en afbild af sin Skapare, som är ett andeväsen. Skriften säger också, att hon umgicks med sin Skapare i begynnelsen. Den säger, att Skaparen godkände henne som sitt verk och bedömde henne såsom varande »ganska god», mycket välbehaglig. Den visar, att den fullkomlige Adam sattes före alternativ af lif eller död, och att, när han blef en öfverträdare, detta skedde genom en uppsåtlig och öfverlagd handling; ty »mannen (Adam) vardt icke bedragen». Skriften förklarar hur dödsstraffet begynte verkställas. Den förtäljer om hur under århundraden dödsdomen hållit på att verkställas på släktet. Den visar, hur Gud uppenbarade för den trogne Abraham sin afsikt att längre fram — icke strax — åvägabringa en välsignelse för släktet, som han hade förbannat, dömt till döden. — 1 Mos. 1: 31; 2: 17; 3: 23; 1 Tim. 2: 14; 1 Mos. 12: 3; 18: 18; 3: 17.

Enär [19] förbannelsen eller straffet för synd var döden, så betydde den utlofvade välsignelsen lif från de döda, återställelse till fullkomligt lif. Och löftet till Abraham innebar, att den Frälsare, som skulle fullborda detta verk och välsigna världen med nytt lif, skulle på något för Abraham ej närmare förklaradt sätt komma genom Abrahams efterkommande. Samma löfte blef ånyo mer eller mindre tydligt upprepadt för Isak, för Jakob och för Israels barn. Profeterna förklarade, att den kommande Messias skulle vara ett Lamm, som skulle slaktas, ett syndoffer, en som skulle »utgjuta sin själ i döden» för våra synder, icke för egna. De målade äfven i lifliga färger resultatet af hans offer för synder, i det de skildrade den härlighet och välsignelse, som skulle följa, och hur till slut hans rike skall härska öfver allt och alla, samt hur han såsom »Rättfärdighetens sol» skall införa i världen den nya tid, då välsignelsen, lifvet och glädjen skola skingra mörkret, dysterheten och sorgen, som härskat under den gråtens natt, hvilken till följd af den första synden och däraf härflytande onda anlag nu breder sitt dunkel öfver mänskligheten. — Es. 53: 10-12; 35; 60; 61.

Inspirerad af den heliga anden säger oss aposteln Petrus, att Kristus dog för våra synder, och att det som följd af den genom hans offer verkställda återlösningen slutligen, vid vår Herres andra tillkommelse, skall komma till mänskligheten tider af stor vederkvickelse, tider af alltings återställelse, om hvilkå, säger han, »Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». (Apg. 3: 19-21.) Den som tror, att aposteln predikar evolutionsläran, då han förkunnar återställelsens evangelium, han måste ha tillslutit sina ögon och upphört att bruka sin tankeförmåga; ty om människan i sitt ursprungliga tillstånd var en apa, eller om hon i det hela taget stod lägre än hon nu gör, då hade det ju varit den värsta dumhet af aposteln att såsom en stor förhoppning och ett glädjeämne framhålla tider för återställelse; ty återställelse kan blott betyda ett återgående till ett tillstånd, som förut existerat.

Nej, [20] apostelns ord stå i fullständig motsats till evolutionsteorien och i noggrannaste öfverensstämmelse med läran om försoningen, förlikningen och återställelsen — i fullaste öfverensstämmelse med Skriftens lära om att alla människor blefvo sålda under synd, blefvo syndens slafvar och fingo smaka syndens förnedring och straff, döden, som följd af Adams olydnad. Aterställelse, hvarom de af Petrus predikade goda tidenderna handlade, innebär, att något godt och stort och värdefullt hade blifvit förloradt, och att det hade blifvit återlöst genom Kristi dyra blod, samt att det vid Kristi andra tillkommelse skall blifva återställdt, som resultat af denna återlösning. Och apostelns hänvisande till, att alla de heliga profeterna talat om dessa återställelsetider, visar afgjordt, att hoppet om återställelse är det enda hopp, som genom gudomlig inspiration blifvit framställdt för människovärlden.

Alla apostlarna pekade likaledes tillbaka på människans fall från Guds ynnest och på Kristi kors såsom förlikningspunkten, där den gudomliga rättvisan tillfredsställdes, samt framåt till tusenårsåldern såsom den tid, då alla människor skulle få tillfälle att lära känna Gud, och då de skulle förhjälpas till att blifva försonade med sin Skapare. De utpeka alla den närvarande tidsåldern såsom den tid, hvarunder den utvalda församlingen uttages för att såsom Messias’ »konungsliga prästerskap», hans »egendomsfolk», hans »brud», hans »kropp», vara hans medhjälpare uti att förläna världen de återställelseväl­signelser, som garanterats den genom offret på Golgata.

Märk aposteln Pauli ord om denna sak, då han talar om hur »genom en människas olydnad synden har kommit i världen och genom synden döden, och döden så har kommit till alla människor, emedan de alla (på grund af ärfd synd och syndiga anlag) hafva syndat». (Rom. 5:12.) Paulus var tydligen icke mer evolutionist än Petrus och profeterna. Märk hvilket hopp han framhåller såsom varande själfva kärnan af evangelium, sägande: »Gud [21] bevisar sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare. Mycket mer skola vi då, sedan vi nu hafva blifvit rättfärdiggjorda i hans blod, genom honom varda frälsta ifrån vreden.» (Rom. 5: 8, 9.) Här förklaras bestämdt, att släktet var under Guds vrede, att den frälsande kraften var Kristi blod, det offer som han gaf för oss, och att detta offer var ett uttryck för Guds kärlek och nåd. Aposteln talar vidare om försoningsverket och återställelsen, som skall följa såsom resultat däraf, i det han säger: »Såsom nu därför genom en öfverträdelse (Adams olydnad) fördömelse (dödsdomen) kom öfver alla människor, så har ock genom en rättfärdighet rättfärdiggörelse till lif (motsatsen till straffet) kommit öfver alla människor. Ty såsom genom den ena människans (Adams) olydnad de många (alla i Adam) hafva blifvit gjorda till syndare, så skola ock genom den enes (Jesu) lydnad de många (alla, som komma att begagna sig af det nya förbundets förmåner och tillfällen) göras rättfärdiga.» — Rom. 5: 12, 18, 19.

Samme apostel framställer i många andra af sina mästerliga och logiska afhandlingar den tanken, att försoningen, såvidt den angår Gud, är en redan skedd handling, att den fullbordades, då »vi blefvo försonade med Gud genom hans Sons död», medan vi ännu voro syndare. (Rom. 5:10.) Med detta syftar han tydligen icke på något i syndaren utfört verk, som försonat syndaren med Gud, ty han förklarar tvärtom, att det fullbordades, icke i oss, utan för oss, af Kristus, och medan vi ännu voro syndare. Likaledes pekar Paulus på ett välsignelseverk, som Kristus och hans »brud» skulle utföra för världen. Detta verk, visar han, skall bestå däri, att världen bibringas kännedom om Guds nåd i Kristus, på det att alla, som då vilja, sålunda må kunna under tusenårsriket komma tillbaka till full öfverensstämmelse med sin Skapare. Detta upplysande af världen och detta återställande af den gudomliga ynnesten, som gick förlorad genom Adams fall i Eden, kommer att blifva tusenårsrikets verk.

[22] Som en belysning af denna punkt märk hvad som säges i Rom. 8:17-24. Här utmärker aposteln skarpt skillnaden mellan församlingens frälsande och det efterföljande frälsandet eller befriandet af världen, »den suckande skapelsen». Han riktar vår uppmärksamhet på församlingen, hvilken, sedan den troget lidit med honom i den närvarande tiden, slutligen skall få blifva delaktig af hans härlighet i hans rike. Han försäkrar oss, att dessa den närvarande tidens lidanden icke äro värda att jämföra med den härlighet, som omsider skall uppenbaras på eller i oss. Därefter säger han, att denna härlighet, som skall uppenbaras på eller i församlingen, sedan dess lidanden äro afslutade, utgör grunden för alla den suckande skapelsens förhoppningar — ty skapelsen längtar och bidar om än omedvetet efter något bättre, och denna längtan skall uppfyllas, när Guds söner blifva uppenbarade.

Nu äro Guds söner icke uppenbara. Världen känner dem ej, liksom den ej heller känner deras Mästare. Och fastän världen blickar framåt med ett svagt hopp om, en sällhetens gyllene tid, påvisar aposteln, att den med all sin trängtan måste bida, till dess Guds söner, församlingen, blifvit förhärligade och skola uppenbaras såsom de af Gud förordnade konungarna och prästerna, hvilka skola regera öfver jorden under tusenårsåldern, till välsignelse för alla jordens släkter — efter rikedomen af den nåd, som Gud uppenbarade i sitt löfte till Abraham, i det han sade: »I din säd skola alla jordens släkter varda välsignade.» — Gal. 3: 8, 16, 29.

Vidare visar aposteln, att mänskligheten i allmänhet, den förnuftsbegåfvade jordiska skapelsen, blef svagheten (»vanskligheten») underkastad genom ärftlighet, genom Adams öfverträdelse, och att detta skedde efter gudomlig anordning, samt att den likväl icke blifvit lämnad utan hopp, emedan — likaledes efter Guds anordning — ett offer för synd blifvit försedt och föranstaltningar gjorda för att människosläktet i stort slutligen må blifva frigjordt, löst från träldomen under synd och död samt kunna ernå [23] den härliga frihet (från sjukdom, smärta, möda och sorg), hvilken tillkommer alla, som äro Guds barn. Det var från detta barnaförhållande och denna frihet människan föll genom olydnad, och till samma ställning af mänskligt barnaskap skall släktet åter komma, detta såsom ett resultat af det stora skuldoffret på Golgata och af försoningsverkets fullbordande i de enskilda individerna, då Kristus, den store profeten, motbilden till Mose, skall ha bringat dem till full öfverensstämmelse med den gudomliga lagen. (Apg. 3:22, 23.) Aposteln framhåller också, att äfven församlingen suckar. Den har redan mottagit försoningen — mottagit Guds nåd — den har kommit till harmoni med Gud och har gjorts till innehafvare af andens förstlingsfrukter. Det oaktadt suckar äfven den på grund af de omgifvande förhållandena och bidar efter sin andel i det fulländade försoningsverket, efter sitt fulla upptagande till gudomlig ynnest, efter Kristi kropps, församlingens, förlossning i den första uppståndelsen. — Rom. 8:23-25.

Dessa tvenne sidor af försoningen — 1) rättandet af det vrånga och 2) de åtskilda parternas bringande till öfverensstämmelse — visas klart däruti, att Gud inrättat ett nytt förbund, hvars medlare är Kristus. När Adam ännu var fullkomlig, när han var i full harmoni med sin Skapare och lydig alla hans bud, innebar detta, att ett förbund existerade mellan Gud och honom, ehuru detta icke formligen uttrycktes. Adam åtnjöt i kraft af detta förbund fullkomligt lif och hade herravälde öfver hela djurriket och hela jorden; men villkoret för att han fortfarande skulle få äga dessa förmåner var, att han skulle förblifva lydig mot Gud; så snart han visade olydnad, skulle han förlora dem.

Genom Adams olydnad och det däraf följande dödsstraffet kom han och hela släktet i den yttersta hjälplöshet och skulle ha förblifvit i denna ställning, om icke den Allsmäktige genom det nya förbundet hade sörjt för släktets återställelse. Och det nya förbundet har en medlare, såsom aposteln påpekar. Gud handlar å sin [24] sida med medlaren och icke med syndaren; å andra sidan har också syndaren att göra med medlaren och icke med Gud. Men innan Jesus kunde blifva medlaren, måste han för människosläktet utföra ett verk, som i denna bild framställes såsom en besegling af det nya förbundet med hans eget blod, »det nya förbundets blod». (Matt. 26: 28; Mark. 14: 24; Eb. 7: 22; 9: 15-20.) D. v. s. Gud kunde på grund af sin rättvisa ej benåda syndaren, han kunde hvarken direkt eller indirekt genom en medlare ha något med honom att göra, med mindre denna rättvisa först blef tillfredsställd. Nu har detta skett förmedelst Jesu frivilliga offerdöd för våra synder. Därigenom blef det nya förbundet besegladt eller trädde det i kraft; och sedan kunde Gud upphäfva den öfver människorna fällda dödsdomen samt lofva dem en försoning med honom själf och ett nytt, evigt lif. Tack vare denna besegling af det nya förbundet, äro nu alla människor antagliga, hvilka på detta förbunds villkor komma till Gud för att försonas med honom genom Medlaren, som sade: »Jag är vägen, sanningen och lifvet; ingen kommer till Fadern utan genom mig.» (Joh. 14:6.) Detta var också orsaken hvarför till och med de mest framstående bland gamla förbundets gudsmän, d. v. s. de, som lefde innan Kristi offrande tagit sin början, icke kunde stå i något närmare förhållande till Gud än såsom »tjänare» eller »vänner». Ingen kunde beviljas barnaskapets höga privilegium med all den härlighet, som detta innebär; ingen erkändes såsom Guds barn. (Joh. 1:12; Matt. 11:11.) Häraf inse vi, att de som lämna utan afseende de drag af försoningen, hvilka utgöras af syndoffret och rättvisans tillfredsställande, de åsidosätta viktiga och oumbärliga delar — själfva hufvud och grunddragen. Men icke mindre misstaga sig de, hvilka, på samma gång de erkänna Kristi offer såsom det försoningsoffer, som beseglade det nya förbundet, icke vilja veta af att ett försoningsverk också hos eller i människan är nödvändigt, för att hon skall kunna blifva återförd till harmoni med Gud.

[25]Såvidt människosläktet angår, kan detta försoningsverk ej fullbordas i en hast och genom tro. Det kan begynna i ett ögonblick och genom tro, och försoning (förening) kan räknas såsom genom tron fullbordad mellan syndaren och den Allsmäktige; men Guds syfte med försoningen är ett större och högre än detta. Hans anordning är, att de människor, som önska återvända till öfverens­ stämmelse (blifva försonade) med honom och hans rätt­färdiga lag, skola blifva tillräknelsevis godkända eller antagna genom sin medlare men icke fullt och helt mottagna af Fadern, så länge de i verkligheten äro ofullkomliga. Det verk, som tillhör medlaren (hufvud och kropp), är därför ej blott att kungöra för människosläktet, att Gud åvägabringat ett syndoffer, hvarigenom han kan vara rättfärdig och likväl mottaga syndaren åter till harmoni med sig själf, och att han nu är villig att förläna barnaskapets välsignelse — evigt lif och oförgänglighet — utan det är därjämte hans verk att göra klart för hela människosläktet, att detta tillbud om frälsning är en stor välgärning, som det anstår människan att utan dröjsmål mottaga, samt att dess betingelser äro blott en förnuftig gudstjänst. Utom detta är det äfven medlarens verk att såsom Faderns representant verkligt återställa: till intellektuell, moralisk och fysisk fullkomlighet alla, som erkänna hans ämbete och lyda honom. Sålunda skall till slut medlarens verk resultera i en verklig försoning (förening) mellan Gud och alla dem, som låta sig af medlaren återställas till fullkomlighet.

Detta medlarens stora verk tar i anspråk hela tusenårsåldern. För detta ändamål är det Messias' rike skall upprättas på jorden med all makt och myndighet. För detta ändamål är det han måste regera, på det han må nedslå hvarje ond inflytelse, som kunde hindra människorna från att, lära känna sanningen om Guds kärlek och barmhärtighet — lära känna denna föranstaltning under det nya förbundet, att »den som vill» kan få återvända till Gud. Men på samma gång den store [26] medlaren kommer att sålunda på det nya förbundets villkor mottaga, välsigna och återställa alla, som åstunda gemenskap med Gud genom honom, skall han med evigt fördärf (tillintetgörelse) utrota ur folket alla, hvilka under detta tusenåriga rikes gynnsamma tillfällen försmå den förlikning, som Gud erbjuder. — Apg. 3:23; Matt. 25:41, 46; Upp. 20:9, 14, 15; Ord. 2:21, 22.

Tusenårsålderns ände skall komma, sedan hela försoningsverket genom Medlaren fullbordats. Då kommer också Kristi medlaremission att upphöra, emedan det då ej kommer att finnas fler rebeller, fler syndare. Alla, som åstundade endräkt med Gud, skola då fullt och helt ha ernått den. Och alla, som uppsåtligt framhärda i synd, skola vid den tiden ha blifvit afskurna från lif. Vår Herres profetia om, att allt i himlen och på jorden skall prisa Gud, kommer då att uppfyllas, och då skall vara förverkligadt Guds löfte om, att ingen död, ingen sorg, ingen gråt skall vara mer, emedan det första (de gamla förhållandena) då skall vara till ända. — Upp. 21:4; Ps. 67.

När den store medlarekonungen öfverlämnar sitt fulländade verk, sitt rike, till Fadern (1 Kor. 15:24-28), då kommer hans verk att uppvisa följande eviga resultat:

1) Det nya förbundets besegling med Jesu dyra blod, hvarigenom det gjordes möjligt för hela människosläktet att åtnjuta detta förbunds välsignelser.

2) Det kommer att ha förlikt med Gud eller återfört till harmoni med honom en liten »hjord», ett »konungsligt prästerskap» — människor, som invigt sitt lif åt Gud, och som enligt hans bestämmelse ha blifvit upphöjda till gudomlig natur för att ärfva riket med sin Frälsare. — 1 Pet. 2:9, 10; Tit. 2:14; Rom. 8:29.

3) Det skall ha förlikt och till fullo återställt så många människor, att jorden skall vara uppfylld af dem — af fullkomliga, lyckliga varelser, som alla befinnas åstunda Guds ynnest på de af honom bestämda villkoren. Dessa öfverlämnar Medlaren till Fadern. Då komma de att [27] vara fullt återställda, att äga full kunskap om godt och ondt samt full förmåga att göra det rätta; de komma att vara uppfyllda af hängifvenhet för Gud, af helighetens ande och af dess härliga frukter: ödmjukhet, långmodighet, godhet, gudaktighet — med ett ord: af kärlek. I detta tillstånd komma de i sanning att vara oförvitliga och i stånd till att bestå hvarje prof.

4) Det kommer att genom förintelse ha utrotat alla öfriga såsom varande ovärdiga vidare ynnest och nåd — sådana, hvilkas inflytande ej kunde vara till något gagn för andra, och hvilkas fortsatta tillvaro ej kunde lända till deras Skapares ära.

Mänskligheten kommer då åter att stå i samma ynnest hos Gud och ha samma gemenskap med honom som Adam hade, innan han föll i öfverträdelse. Därtill komma alla de återställda att ha en högst värdefull erfarenhet af det onda. Genom denna erfarenhet skola de ha lärt inse det förskräckliga i synden och äfven lärt känna de lyckliga och välsignade följderna af rättfärdighet. De komma dessutom att ha större vetande än Adam hade och skola kunna göra större bruk af alla de olika talanger och förmågor, som outvecklade slumrade i honom.

Icke blott för människan själf utan äfven för de heliga änglarna kommer den lärdom, som dessa människans erfarenheter gifvit, att vara till nytta, i det att äfven för dem ådagalägges den gudomliga rättvisans, kärlekens, visdomens och allmaktens härliga samverkan i en grad och på ett sätt, som de annars icke skulle ha trott vara möjligt. Och vi kunna väl förmoda, att denna lärdom, när den en gång till fullo tillägnats af alla förnuftsbegåfvade väsen, kommer att bibehållas i all evighet, ja, att den kommer att tillämpas för ännu oskapade släkten på andra planeter i det vidsträckta universum.

Och hvad kan väl komma att utgöra kärnpunkten i den berättelse, som genom alla evigheter skall förtäljas? Det blir sanningen om det på Golgata fullbordade stora återlösningsverket och om försoningen, grundad på betalandet [28] af det motsvarande priset, hvilket allt ådagalägger, att Guds kärlek och rättvisa äro fullkomligt lika härliga.

Enär detta ämne, försoningen, är högst viktigt, och enär det så ofullkomligt förståtts, samt enär rådande oriktiga åsikter i fråga om andra ämnen hindra Guds folk från att rätt förstå detta viktiga ämne, vilja vi i denna del grundligt undersöka följande:

1) Jehova, Gud Fader, försoningsplanens upphofsman.

2) Medlaren, som har verkställt försoningsoffret, och genom hvilken alla däraf följande nådegåfvor skola komma den fallna mänskligheten till del.

3) Den heliga anden, den »kanal» eller det medel, hvarigenom välsignelserna af förlikningen med Gud komma människan till del.

4) Människosläktet, för hvärs skull denna stora försoningsplan uppgjordes.

5) Lösenspriset, som är försoningsverkets medelpunkt.

I det vi behandla dessa ämnen i denna ordning, som vi tro vara den rätta och logiska, hoppas vi finna de gudomliga utsagorna härom så klara, så kraftiga och tillfredsställande, att våra sinnen därigenom må blifva befriade från mycket af det dunkel, den hemlighetsfullhet och missuppfattning, som hittills omgifvit och otydliggjort försoningsläran.

Men för att uppnå dessa önskvärda resultat är det nödvändigt, att vi icke äro belamrade med mänskliga tänkesätt och trosbekännelser, utan att vi äro fördomsfria, redo och villiga, ja angelägna att blifva lärda af Gud; angelägna att låta allt sådant fara, som är blott våra egna eller andras förmodanden, och som icke är i öfverensstämmelse med Guds ord. Vi måste vara angelägna att veta allt hvad Gud sagt rörande hvarje drag af detta ämne. För alla, som, på detta sätt söka och klappa, skall den store läraren öppna vägen, och »de skola alla varda lärda af Gud». — Es. 54:13.