STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

FÖRSTA   KAPITLET.
Dess Faktum Och Filosofi.

Läran om försoningen: grundvalen för den bibliskt kristna läran. —Tre olika åsikter om ämnet: den “ortodoxa“, den “heterodoxa“ och den bibliska, hvilken sistnämnda förenar och harmoniserarer de förstnämnda åsikterna. — Evolutionsläran stridande mot sanningen i detta ämne. — Den  gudomliga rättvisan försonad. — Församlingens försoning pågår. — Världens    försoning (förlikning) förestår.— Det storartade slutresultatet, när Medlarens tron och rike öfverlämnas försoning (frolicking) förestår.— Det storartade slutresultatet, när Medlarens tron och rike öfverlämnas till Fadern.

LARAN om försoningen utgör själfva grundvalen för den kristna religionen. Det är därför mycket viktigt, att man klart förstår detta ämne. Detta medgifves också allmänt bland kristna. Men ehuru man tror på försoningsverket, förstår man dock föga däraf, och de olika uppfattningarna och teorierna angående detsamma äro skiljaktiga såväl som oklara. Och den tro, som är byggd på dessa skiljaktiga och obestämda uppfattningar af grundläran, måste med nödvändighet också blifva i samma mån vacklande och svag. Däremot om detta viktiga ämne, försoningen, klart ses i hela den storslagna omfattning, som det har i Guds ord, såsom varande grundvalen för Guds frälsningsplan, så kommer detta icke blott att göra vår tro orubbligt fast, rotfästande och grundande den på riktiga grundsatser, utan det skall också sätta oss i stånd till att rätt skilja mellan sanning och villfarelse i fråga om alla trons enskildheter. Då grundvalen är fast lagd och ses tydligt, och då hvarje trosartikel, som uppbygges därpå, hålles i noggrann öfverensstämmelse med grundvalen, [12] då blir hela trosbyggnaden fullkomlig. Vi skola senare visa, hur man förmedelst denna probersten kan pröfva hvarje läromening och afgöra, hur mycket guld eller slagg den innehåller.

De tvenne mest utbredda uppfattningarna om försoningen äro följande:

1) Den s. k. ortodoxa uppfattningen, nämligen att människan såsom öfverträdare af Guds lag kom under gudomlig förbannelse, »under vreden», och att Gud, fastän han af rättvisan var förhindrad från att utan vidare befria syndaren från skuld och straff, har åvägabringat en rättfärdig återlösning för honom genom Kristi offer. Hela det verket att tillfredsställa den gudomliga rättvisans kraf och göra syndaren antaglig för Gud benämnes försoningsverket.

2) Den s. k. ickeortodoxa uppfattningen af försoningen. Denna uppfattning representerades förr hufvudsakligen af unitarister, universalister och kväkare, men senare har den omfattats af det stora flertalet inom namnkristenheten. Den närmar sig ämnet från den motsatta sidan. De, som omfatta denna lära, hålla före, att den gudomliga rättvisan icke kräfde något offer för syndarens öfverträdelse. De lämna utan afseende Guds vrede och betrakta icke det däraf härrörande straffet, döden, såsom någon förbannelse. Man lär, att Gud begär och väntar, att människan skall  komma till honom, att han ingalunda lägger något hinder i vägen, icke fordrar någon försoning för människans synd, utan att han blott och bart begär, att människan skall afstå från synd och eftersträfva rättfärdighet, på det hon sålunda må komma till öfverensstämmelse med honom — blifva försonad med Gud. Enligt denna uppfattning betyder alltså ordet försoning endast öfverensstämmelse med rättfärdigheten, oafsedt på hvilket sätt mänskligheten införes i denna ställning.

Försoningen för synd betraktas då såsom verkställd af syndaren själf, eller också såsom ovillkorlig förlåtelse af Gud. Från denna synpunkt sedt ha vår Herre Jesus och alla hans efterföljare deltagit i att verkställa försoningen [13] i den meningen, att de ha lärt och förmanat mänskligheten att vända sig från synden till det som rätt är, men icke i den meningen, att något syndoffer gifvits eller någon återlösning skett.

3) Den uppfattning, som vi antaga såsom varande den bibliska, men som mycket allmänt blifvit förbisedd af teologerna, inbegriper i sig och sammanbinder båda de förstnämnda uppfattningarna. Vi skola söka visa, hvad som är Bibelns tydliga och klara försoningslära:

a) Människan skapades fullkomlig, till Guds afbild, men genom uppsåtlig olydnad föll hon från denna ställning och kom under vredens dom, »förbannelsen», och sålunda blefvo alla människor »vredens barn». — Ef. 2: 3.

b) Under mer än fyra tusen år verkställde Gud rättvisligen den öfver sina olydiga skapelser fällda domen, dödsstraffet, och det utan barmhärtighet. Men Jehova är dock icke blott rättvis och rättfärdig, utan han är äfven full af barmhärtighet, han är kärleken själf, och denna hans egenskap ledde honom till att uppgöra en återlösningsplan, enligt hvilken det skulle vara honom möjligt att verkställa sin rättfärdiga dom öfver syndarne och likväl på samma gång rättfärdiggöra alla dem, som komme att tro på Jesus. (Rom. 3:26.) Förmedelst denna plan kunde alla de dömda åter blifva befriade från domen, utan att rättvisan kränktes. Denna plan ådagalägger också på ett tydligare sätt än någonsin förr Guds kärlek, visdom och makt och länder sålunda till den Allsmäktiges ära samt kommer att blifva till väl­signelse för alla hans förnuftsbegåfvade skapelser, både människor och änglar. — Ef. 3: 8-10.

c) För att genomföra denna plan och försona den gudomliga lagen för Adams öfverträdelse af densamma, dog vår käre Återlösare, »en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas ». — 1 Tim. 2: 6.

d) Men offret för synder fullständigar icke försoningsverket; det uppfyller eller tillfredsställer blott rättvisans kraf. På grund af det lösenspris, som betalats till rättvisan, [14] har människans sak — hennes skuld etc. — blifvit helt och hållet öfverförd på Herren Jesus. Han betalte till rättvisan det fulla vederlag, som den kräfde af Adam och hans släkte. På grund af detta »köp», som Jesus sålunda gjort, med sitt eget dyrbara blod som betalning, är han nu följaktligen allas ägare, allas husbonde, »allas Herre». — Rom. 14: 9.

e) Ett af ändamålen med denna plan var, att den öfver Adam och hans släkte hvilande dödsdomen skulle upphäfvas; ty så länge dödsdomen ägde bestånd, kunde kärleken intet göra för de dömda, enär människan ju helt och hållet hade förverkat och förlorat all rätt till evigt lif.

f) Ett annat ändamål var att sätta det fallna släktet utom räckhåll för den gudomliga rättvisan och ställa det under Jesu särskilda hägn. Såsom varande representanten för Faderns plan tillbjuder han sig ej blott att tillfredsställa rättvisans kraf utan påtager sig också att undervisa, rättleda och återställa så många af det fallna släktet, som komma att åstunda harmoni med rättvisan. Sådana kommer han slutligen att öfverlämna till den gudomliga lagens rättvisa; men då skola de vara så fullkomnade, att de äro i stånd att tåla dess fullkomliga kraf.

g) Ursprungligen var den gudomliga domen det enda, som skilde Gud och människan från hvarandra. Nu har dock människosläktet under sex tusen år hållit på att falla, förnedras och aflägsna sig från Gud genom onda gärningar. Därför, samt på grund af okunnighet, vantro och Satans illfundigheter, äfvensom på grund däraf, att Guds karaktär och plan oriktigt framställts för människorna, blir budskapet om nåd och förlåtelse opåaktadt. Ehuru Gud, på grund af att han antagit lösenspriset, öppet förklarar, att han nu är redo att mottaga syndarne och föra dem till öfverensstämmelse med sig själf och till evigt lif genom Kristi offers förtjänst, så äro de flesta af människorna dock sena till att tro de goda nyheterna och likaså sena till att gå in på de villkor, som dessa nyheter innehålla. Somliga ha blifvit så vilseledda genom[15] Satans bedrägerier, hvarmed han förvillat alla folk (Upp. 20: 3), att de tro icke, att det finns någon Gud. Andra tro på honom såsom varande en stor och mäktig fiende, utan kärlek eller medlidande, färdig och angelägen att få pina dem i all evighet. Åter andra äro så förvirrade genom det Babel af mot hvarandra stridande läromeningar, som de hört och läst, att de icke veta, hvad de skola tro. Om de än söka att nalkas Gud, hindras de af sin fruktan och okunnighet. Följaktligen är det ännu blott jämförelsevis få, som begagnat sig af tillfället att komma till Gud genom Kristus; det är blott »en liten hjord».

h) Likväl var offret för synder ej endast för de få utan för »de många», »för alla». Och det är en del af det gudomliga programmet, att han, som återlöste alla med sitt dyrbara blod, slutligen skall låta alla människor — »allt skapadt» — få lära känna de goda tidenderna om sitt genom Guds nåd gifna privilegium att få blifva förlikta med sin Skapare.

i) Hittills har endast församlingen blifvit direkt gagnad genom försoningen. Men Skriften lär, att denna församling skall utgöra ett prästerligt rike eller »konungsligt prästerskap» tillsammans med Kristus, den konungslige Öfversteprästen, och att denna himmelrikesklass, detta konungsliga prästerskap, skall under tusenårsåldern fullständigt befria människosläktet från den blindhet, som Satan, villfarelserna och förnedringen ådragit det, och skall föra tillbaka till full försoning med Gud enhvar som vill af alla jordens släkter.

j) I öfverensstämmelse härmed säger aposteln, att vi troende, församlingen, ha undfått försoningen. Från Guds sida skedde försoningen för snart nitton hundra år sedan, och det för alla; men endast de troende ha mottagit den i den meningen, att de antagit det tillfälle, som Guds nåd sålunda beredt. De öfriga af människorna äro förblindade. » Denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild. » — 2 Kor. 4: 4.

k) [16] Därför måste ock Kristus begynna sin tusenårsregering med att binda eller betvinga Satan, på det denne icke mer må förvilla folken under de tusen åren. (Upp. 20: 3.) Då skall uppfyllas det profetiska ordet, som säger, att när Guds rike blifvit upprättadt på jorden, skall Herrens kunskap uppfylla densamma, liksom vattnet täcker hafvets botten, och ingen skall behöfva säga till sin nästa: »Känn Herren!» (Es. 11: 9.) Då skall ock den bön vara uppfylld, som lyder: »Tillkomme ditt rike, ske din vilja på jorden!» Och Guds vilja är, såsom aposteln uttryckligen säger, att alla människor skola blifva frälsta och komma till sanningens kunskap. — 1 Tim. 2: 4.

1) Försoningen i sina båda delar — å ena sidan tillfredsställandet af  rättvisan och å andra sidan åvägabringandet af harmoni mellan Gud och alla dem, hvilka under fullt ljus och full kunskap komma att begagna sig af det nya förbundets förmåner och tillfällen — kommer att vara fullbordad vid tusenårsålderns slut, då alla, som uppsåtligt och med förståelse förkasta den genom Kristus erbjudna nåden, skola »utrotas ur folket» med ett »evigt fördärf från Herrens närvaro och från hans krafts härlighet» — med förintelse, från hvilken ingen uppståndelse eller återställelse mer gifves. — Apg. 3: 23; 2 Tess. 1: 9.

m) Då skall allt i himmelen och på jorden vara i samklang med Gud, vara ett med honom och prisa honom för all hans oändliga godhet och nåd genom Kristus. Då skall ingen död vara mer, icke heller sorg, icke heller plåga, ty det första skall vara försvunnet. Och detta skall vara frukten af försoningens verk, som begynte med att rättvisan försonades genom vår Återlösares offer, och som afslutas med att alla, hvilka befinnas värdiga evigt lif, blifva fullt förlikta med Gud.

*  *  *

På hvilket sätt man än betraktar ordet »försoning», måste det medgifvas, att då det nu begagnas med afseende på Gud och människan, så innebär det, att en svårighet, [17] en skiljaktighet, en motsättning förefinnes mellan Skaparen och skapelsen. I annat fall funnes ju intet behof af något försoningsverk. I denna punkt märka vi särdeles tydligt den skarpa konflikt som råder mellan Bibeln och evolutionsläran. Evolutionsteorien, som särskildt under de senaste trettio åren har genomträngt tron hos kristna af alla samfund, ger sig särdeles tydligt till känna i de teologiska skolorna. Den förnekar, att människan någonsin fallit; den förnekar, att hon någonsin varit Guds afbild; den förnekar, att hon någonsin varit i ett sådant tillstånd, att hon lämpligen kunnat ställas på prof inför den absoluta rättvisans domstol; förnekar att hon någonsin syndat under en sådan profsättning, och att hon någonsin blef dömd till döden. Evolutionsläran säger, att döden långt ifrån att vara något straff tvärtom är ett nytt steg i utvecklingen. Den säger, att människan, i stället för att vara fallen från Guds likhet och uti synd och förnedring, har från apans ståndpunkt höjt sig allt mer och håller på att närma sig gudsbelätet. Den logiska konsekvensen af denna teori blir då, att man måste förneka det rättvisa å Guds sida uti att fördöma och straffa människan — ty hur skulle det kunna vara rättfärdigt att straffa henne, om hon hölle på att höja sig och blifva allt mer och mer lik Gud! — Vidare måste evolutionisterna för att vara logiska förkasta läran om att ett skuldoffer var nödvändigt för att tillfredsställa rättvisans kraf, ty hade människan ingen skuld, så kunde rättvisan intet sådant offer kräfva. I öfverens- stämmelse härmed påstå de också, att Kristus icke var något skuldoffer, utan att han var ett offer endast i samma mening som hvilken som helst patriot kan kallas ett offer för sitt fädernesland, när han i sitt arbete för dess gagn sätter sitt lif till. Så, mena de, satte också Kristus sitt lif till under det han sökte förhjälpa människosläktet till större friheter och förmåner.

Vi finna emellertid, att Guds ord fullständigt motsäger hela denna teori. Ingen öfverensstämmelse är därför möjlig mellan Skriftens lära och evolutionsläran, som [18] falskeligen kallas vetenskap. Den som tror på evolutionsläran, han förnekar i samma mån bibelläran. Och likväl finna vi, att en stor del kristna anstränga sig för att försöka harmonisera dessa oförenliga läror. I samma grad som de hålla på evolutionsteorien, i samma grad äro de utanför den enda grundval för tron, som Gud beredt; och i samma grad äro de mogna för vidare villfarelser, som Satan säkert kommer att lägga fram för dem, — villfarelser framställda med sådan styrka, sedt från de världsvises synpunkt, att de skulle, om det vore möjligt, vilseleda till och med de utvalda. Men de utvalda komma att ha »den tro, som en gång blifvit öfverlämnad åt de heliga». De utvalda komma att hålla fast vid försoningsläran, sådan den är framställd i Skriften. De utvalda komma sålunda att vara beskyddade för allt, som tillhör evolutionsläran. Ty de utvalda skola varda lärda af Gud, särskildt i fråga om försoningsläran, som utgör själfva grundvalen för den uppenbarade religionen, den kristna tron.

Skriften vittnar otvetydigt om, att Gud skapade människan till sin afbild — att hon, en jordisk varelse, i moraliskt och intellektuellt afseende var en afbild af sin Skapare, som är ett andeväsen. Skriften säger också, att hon umgicks med sin Skapare i begynnelsen. Den säger, att Skaparen godkände henne som sitt verk och bedömde henne såsom varande »ganska god», mycket välbehaglig. Den visar, att den fullkomlige Adam sattes före alternativ af lif eller död, och att, när han blef en öfverträdare, detta skedde genom en uppsåtlig och öfverlagd handling; ty »mannen (Adam) vardt icke bedragen». Skriften förklarar hur dödsstraffet begynte verkställas. Den förtäljer om hur under århundraden dödsdomen hållit på att verkställas på släktet. Den visar, hur Gud uppenbarade för den trogne Abraham sin afsikt att längre fram — icke strax — åvägabringa en välsignelse för släktet, som han hade förbannat, dömt till döden. — 1 Mos. 1: 31; 2: 17; 3: 23; 1 Tim. 2: 14; 1 Mos. 12: 3; 18: 18; 3: 17.

Enär [19] förbannelsen eller straffet för synd var döden, så betydde den utlofvade välsignelsen lif från de döda, återställelse till fullkomligt lif. Och löftet till Abraham innebar, att den Frälsare, som skulle fullborda detta verk och välsigna världen med nytt lif, skulle på något för Abraham ej närmare förklaradt sätt komma genom Abrahams efterkommande. Samma löfte blef