STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

TOLFTE KAPITLET.

Försoningens föremål:

Människan.

Hvad är människan? — "Ortodoxiens" svar. — Vetenskapens svar. — Bibelns svar. — Människans kropp. —Människans ande. — Den mänskliga själen. — Förvirring till följd af oriktig öfversättning. — Själars fortplantning. — Hvad är "scheol" eller "hades", hvartill alla själar gå mellan döden och uppståndelsen? — En noggrann undersökning af Skriftens utsagor härom.

»Hvad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre öfver dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, allesammans, så ock vildmarkens djur, fåglarna under himmelen och fiskarna i hafvet, hvad som vandrar hafvens vägar.» — Ps. 8:5-9.

HVAD är då människan för ett stort väsen, eftersom världsalltets Skapare har haft sådan omsorg för hennes väl, att han så rikligen sörjt för hennes försoning — och därvid icke ens skonat sin egen Son? Om denna den högsta af alla Guds jordiska skapelser borde vi ha en så grundlig kännedom som möjligt; och dock är vår omdömesförmåga så inskränkt och vårt vetande så begränsadt, att vi i fråga om detta ämne nästan intet annat kunna veta, än hvad vår kärleksrike Skapare uppenbarat för oss i sitt ord. Ehuru studiet af människan anses vara en bland de största af alla vetenskaper, så finns [314] det likväl, märkligt nog, nästan intet ämne, som män­niskor ha mer förvirrade begrepp om, än just detta: Hvad är människan? Tvenne hufvudåsikter äro allmänt förhärskande, men ingendera af dessa kunna vi erkänna såsom varande den rätta eller bibliska. Änskönt bägge innehålla vissa sanningar, äro de dock i en sorglig grad falska och vilseledande, så att till och med de människor, hvilka icke blifvit helt och hållet vilseförda genom dem, likväl äro så influerade och förvirrade af dessa villfarelser, att många sanningar synas dem värdelösa, medan å andra sidan många falska slutledningar te sig för dem såsom sanning. Vårt ämne är fördenskull af vikt för alla, hvilkas begär det är att lära känna sanningen och att få erfara dess välsignelsebringande inflytande på sitt hjärta och lif. Och synnerligen viktigt är det i sitt förhållande till denna boks hufvudtema, försoningen. Den som icke klart förstår, hvad människan är, kommer att finna det svårt om icke omöjligt att klart fatta Bibelns lära om försoningen för människans synd och om försoningens frukter.

Vi vilja först betrakta det svar, som den allmänna och s. k. ortodoxa (renläriga) åsikten afgifver på frågan: »Hvad är människan?» därefter den strängt vetenskapliga åsikten och till slut den bibliska, hvilken skiljer sig mycket från de båda andra och är långt förnuftigare än någon af dem samt utgör, tro vi, den enda grund, på hvilken de båda förstnämnda uppfattningarna tillbörligen kunna mötas och förenas.

Ortodoxiens åsikt om människan.

Frågade vi en representant för den s. k. ortodoxa teologien om, hvad människan är, så skulle han gifva oss ungefär följande svar:

Människan består af tre delar, nämligen kropp, själ och ande. Kroppen födes på det för animaliska varel- [315] ser vanliga sättet, dock med den skillnaden, att Gud vid människans födelse på något outgrundligt sätt inplantar i kroppen en själ och en ande, hvilka båda äro beståndsdelar af honom själf; och då de äro delar af Gud, kunna de följaktligen aldrig förgås, aldrig dö. Dessa båda delar, själen och anden, utgöra tillsammans den egentliga människan, under det kroppen blott är ett yttre hölje, hvari den egentliga människan under sitt jordelif bor såsom i ett hus. Vid döden, säga de, befrias hon ur sitt köttfängelse och uppnår därför först då det tillstånd, som riktigt passar för hennes natur.

Med andra ord sagdt: »ortodoxien» påstår, att den egentliga människan icke är jordisk, utan att hon är ett andeväsen, som alls icke passar för jorden. Ja, man har kommit så långt att man, åtminstone i teorien, betraktar döden, genom hvilken människan tros blifva befriad ur sitt kroppsliga »hölje», såsom en stor välsignelse; men märkvärdigt nog göra samma människor dock alla ansträngningar för att så mycket som möjligt förlänga sitt boende i det köttsliga huset, i det de använda mediciner, företaga rekreationsresor och följa alla möjliga hälsovårdsregler. Många betrakta den »befrielse» eller »förlossning», som kallas »död», såsom ett vidare steg i utvecklingsprocessen; de anse det förnuftigt och följdriktigt att tänka sig en sådan förvandling från jordiskt till himmelskt, från animaliskt till andligt tillstånd såsom ett slutresultat af människans utveckling; ty enligt den »vetenskapliga» evolutionsläran skapades människan icke ursprungligen som människa utan har under många långa tidsåldrar gradvis utvecklats från protoplasma till apa och slutligen från apa till människa. I enlighet med denna lära påstås det vidare, att de första generationerna af människosläktet stodo mycket lägre än nutidens människor, att utvecklingen alltjämt bringar människorna framåt, och att nästa steg för alla människor är en förvandling eller utveckling till [316] det andliga tillståndet, till änglar och gudar eller också till djäflar.

Allt detta synes mycket tilltalande för det tjugonde århundradets fåfänga, ty ehuru man med denna teori å ena sidan tillägger människan den lägsta tänkbara härkomst, så kan man dock å andra sidan smickra sig med, att nutidsmänniskan står på den högsta hittills uppnådda utvecklingsnivå och framdeles skall uppnå ännu högre höjder. Denna lifsåskådning är icke blott till finnandes i de civiliserade landen, utan äfven bland alla hedniska folk, ja till och med bland vildar, framträder i hufvudsak samma tanke beträffande människan, utom det att de icke spåra hennes ursprung så långt tillbaka. Denna åskådning understödjes af all hednisk filosofi, och i ansenlig utsträckning stödjes den också af nutidens vetenskapliga teoretici, hvilka, ehuru de definiera föremålet på ett helt annat sätt, likväl gärna hängifva sig åt hoppet om ett kommande lif, som motsvarar evolutionen. De älska att sålunda tillfredsställa sin fåfänga med en teori, som alls icke öfverensstämmer med deras vetenskapliga slutledningar beträffande lifsgnistan i människan. [316]

Naturvetenskapens svar

på frågan: Hvad är människan? kan sammanfattas i ungefär följande ord: Människan är den hittills högst utvecklade arten i djurriket. Hennes kropp skiljer sig från alla andra djurs genom sin skönare form och sin ädlare utveckling. Hennes hjärna, som liknar de öfriga djurens, är emellertid bättre utvecklad, af ett finare slag och utrustad med större fattningsförmåga, hvarigenom människan af naturen är ägnad att härska öfver de lägre skapelserna. Människans andedräkt eller lifsande är lik öfriga djurs. Sin organism och sitt lifsfrö får hon från sina föräldrar, på samma sätt som djuren erhålla kropp och lif från sina föräldrar. [317]

Naturvetenskapen betraktar hvarje människa såsom en själ — ett kännande väsen; men beträffande människans framtida och eviga tillvaro kan naturvetenskapen icke uttala sig, enär den icke finner något att grunda en slutledning eller ens en förnuftig förmodan på. Utan att spekulera öfver ämnet hoppas dock vetenskapen på en framtida tillvaro för människan på grundval af evolution, som den tror sig kunna spåra i det förflutna. Den är stolt öfver de framsteg i utvecklingen, som den påstår att dess gud, naturlagen, redan utfört; och den hoppas, att denna lags fortsatta verksamhet till slut skall (utan någon personlig Gud) föra mänskligheten till ett ännu fullkomligare och mer gudsliknande tillstånd än den för närvarande befinner sig uti.

Människan betraktad från biblisk synpunkt.

Såsom vi förut anmärkt, öfverensstämmer Bibeln i några punkter med de båda ofvan betraktade uppfattningarna, men i hufvudsaken motsäger den likväl absolut båda. Bibeln behandlar icke saken på ett spekulativt sätt, utan såsom varande Guds uppenbarelse talar den med auktoritet och bestämdhet och gifver oss klart ljus icke blott öfver människans förflutna och närvarande utan äfven hennes tillkommande. Den bibliska åskådningen är för oss den enda konsekventa och hållbara, således också den enda sant vetenskapliga och ortodoxa uppfattningen i fråga om detta ämne.

Den bibliska framställningen smickrar icke det mänskliga högmodet; den går icke ut på, att människan är sin egen utvecklare, ej heller att naturlagarna utföra detta verk, ty de äro icke Gud. Bibeln gifver Gud allena hela äran för människans skapelse, i det den klart och tydligt lär, att Adam, hela människosläktets stamfader, skapades till Guds egen afbild; och när människan förfelat att bibehålla «gudsbelätet», när hon genom sitt fall i synd ådragit sig andligt, kroppsligt [318] och moraliskt elände och slutligen döden, så gör Bibeln henne själf ansvarig för detta. Vidare gifver den Gud äran genom att uppenbara för oss hans barmhärtighet och högsinthet mot den fallna människan, i det vi genom dess vittnesbörd lära känna, hur Gud genom sin Son åvägabringat en återlösning och under tusenårsåldern skall gifva henne tillfälle att blifva återställd till hennes ursprungliga fullkomlighetstillstånd.

Då kristna människor företaga sig att studera detta ämne och därvid försöka taga reda på hvad Bibeln säger härom, så förfela de vanligtvis att inse skillnaden mellan mänskligheten i allmänhet och församlingen — den lilla hjorden, som Gud under denna tidsålder kallar och utväljer från mänskligheten, och som han fostrar och förbereder för ett nytt, öfvermänskligt (ett andligt) tillstånd; och just denna brist på förståelse af en så viktig skillnad är till stor del orsaken till den stora förvirring, som allestädes råder bland de kristna i fråga om detta ämne. Då de förfela att »rätt dela sanningens ord», så tillämpa de på alla människor Skriftens utsagor och löften, ehuru i synnerhet Nya testamentet är ställdt uteslutande till församlingen och intet har att göra med de åt världen lofvade återställelsevälsignelserna. Så sanna och tillämpliga som »de öfvermåttan stora och dyra löftena» äro med hänsyn till församlingen, lika osanna och oanvändbara äro de med hänsyn till världen. Som exempel vilja vi taga följande skriftställe: »Så är väl kroppen död för syndens skull, men anden är lif för rättfärdighetens skull.» (Rom. 8:10.) Dessa apostelns ord kunna användas endast på församlingen, men det oaktadt tolkas de så, som om de med församlingens kallelse under denna tidsåldern förbundna särskilda villkoren också gällde för den öfriga mänskligheten. Orden »död» och »lif» äro här använda med hänsyn till dem, hvilka, sedan de af Guds nåd blifvit rättfärdiggjorda genom tron, strax räknas såsom frikända från dödsdomen, på det de må kunna frambära sina kroppar till [319] lefvande offer, i det de räkna dem och behandla dem såsom döda, såvidt jordiska rättigheter, förmåner och intressen angår, icke längre betraktande sig såsom köttsliga eller mänskliga varelser utan såsom »nya skapelser», såsom aflade till en ny natur genom Guds löften. Det är alltså på rättfärdiggjorda och helgade troende (hvilka genom tro på och lydnad mot Kristus undfått en ny lifvets ande) orden »död» och »lif» här skola tillämpas och alls icke på världen; ty den har ingen annan natur än den mänskliga; den har icke i någon mening blifvit aflad på nytt.

Ett annat skriftställe, som äfven ofta med orätt till lämpas på världen, fastän det uteslutande gäller Guds invigda barn, är följande: »Vi hafva denna skatt i lerkäril, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss. » (2 Kor. 4:7.) Detta gäller endast om församlingen — om dem, som uti sig mottagit skatten, d. v. s. det nya sinnet, den nya naturen. De hysa denna skatt, den nya naturen, i sin naturliga kropp, hvilken räknas såsom död och här kallas ett »lerkäril». Illustrationen är mycket träffande, när den tillämpas på den klass, som aposteln åsyftade, nämligen församlingen; men helt oriktigt skulle det vara att tillämpa den på mänskligheten i allmänhet med den förutsättningen, att alla människor besitta en himmelsk skatt eller en andlig natur, och att således hvarje människokropp måste betraktas som ett »lerkäril», en behållare för en sådan ny natur. Världen har blott en natur — den mänskliga; den har ingen andlig natur och har ej heller fått löfte om att någonsin få det. Det högsta möjliga mål, som människosläktet i stort sedt kan uppnå, är återställelse till den mänskliga naturens fullkomlighet, hvilken förlorades i Eden men återköptes på Golgata. — Apg. 3:19-23.

På detta sätt skulle vi kunna hålla på med att anföra en stor mängd ställen ur Nya testamentet, hvilka icke äro tillämpliga på människosläktet i allmänhet utan endast [320] på den invigda församlingen, som af den heliga anden aflats till en ny natur. Se t. ex. noga på de hälsningar, med hvilka apostlarna inledde sina bref. Undersök, och du skall finna, att de icke, såsom så många tro, ställde sina bref till mänskligheten i allmänhet, utan till församlingen, »de heliga», »trons husfolk».

Tänk nu på, att då vi i detta kapitel behandla ämnet: »Hvad är människan?» så tala vi icke om hvad församlingen, den nya skapelsen i Kristus Jesus är, icke heller om hvad den andliga naturen är, till hvilken församlingen allaredan aflats af anden, och af hvilken de intill änden trogna skola blifva i fullaste mått delaktiga i den första uppståndelsen. Det är tvärtom den förste Adam och hans barn vår undersökning här gäller. Vi vilja veta, hvilka och hvad vi af naturen äro. Hvad är människan? Genom att få klarhet öfver denna fråga kunna vi äfven bäst förstå, från hvad människan föll, hvaruti hon föll, från hvad hon blef återlöst och till hvad hon skall blifva återställd.

Människan — kropp, själ, ande.

Då vi antaga den gällande definitionen af ordet »djur» (animal — en lefvande, kännande organism), så måste vi utan tvekan erkänna människan såsom den högsta och förnämsta af jordens animaliska varelser och såsom alla de öfriga djurens konung; och så långt öfverens­stämmer Bibeln fullständigt med vetenskapens slutledningar. Lägg märke till det skriftställe, som står anfördt vid detta kapitels början. I detsamma framhåller profeten David särskildt, att människan till sin natur är lägre än änglarna *, men en konung och ett öfverhufvud öfver alla jordiska skapelser, Guds representant i sitt förhållande till alla de lägre arterna af lefvande varelser. [321]

___________
* Se engelska samt gamla svenska öfvers.   Ö. a.

Bibeln säger ingenstädes hvarken direkt eller indirekt, att hvarje människa får sig tilldeladt ett lifsfrö, som utgör en del af det gudomliga väsendet. Detta är en ogrundad förmodan från sådanas sida, som gärna vilja hopkonstruera en lärobyggnad, men som icke förmå anskaffa det nödiga materialet. Och denna ohållbara hypotes, att hvarje människa vid sin födelse tilldelas en del af Gud, utgör grundvalen för en mängd falska läror, som äro storligen nedsättande och vanärande för Guds karaktär — för hans vishet, rättvisa, makt och kärlek.

Det är detta falska antagande som nödvändiggjort teorien om ett helvete med ändlös pina. Man menar, att om människan hade skapats på samma sätt som andra djur blefvo skapade, så skulle hon också ha dött på samma sätt som alla andra djur — utan fruktan för en evighet i kval. Men, resonerar man, då nu Gud inplantat ett frö af sig själf, en gnista af sitt eget lif, så måste människan lefva för evigt, emedan Gud är evig och odödlig; och därför är det omöjligt för den »Allsmäktige» att tillintetgöra sin skapelse, hur mycket han än kunde komma att önska en sådan förintelse. Och år människan oförstörbar, oförgänglig, så måste hon i alla evigheter existera någonstädes; och enär det stora flertalet människor äro onda och »en liten hjord» lefver heligt och Gud behagligt, så har man kommit till den slutsatsen, att de många oheliga i evigheten måste straffas och pinas i samma mån som de få heliga belönas och njuta en evig lycksalighet. Ǻ andra sidan medgifver man, att det skulle vara bättre för mänskligheten och lända till större ära för Gud samt till större frid och trefnad i hela universum, om alla de gudlösa och onda kunde blifva förintade. Men man menar, att ehuru Gud har makt till att skapa, har han dock ej makt att tillintetgöra sin skapelse, människan, emedan han på något oförklarligt sätt bibringat henne en gnista af gudomligt lif. Vi hoppas kunna visa, att hela denna [322] lära är bedräglig, att den icke understödjes af ett enda bibelställe utan är en från de mörka århundradena kommen uppfinning, som på det bestämdaste motsäges af den heliga skrift.

Enligt Bibelns utsagor består människan af två element, nämligen af kropp och ande. Dessa båda i förening frambringa själen — det kännande, tänkande väsendet, den egentliga människan. Benämningen »kropp» afser endast den fysiska organismen och kan således icke användas hvarken på den kraft, som gör organismen lefvande, eller på det kännande väsen, som är ett resultat af denna lefvandegörelse. En kropp är icke en människa, ehuru det utan kroppen icke kunde vara en människa. Lifsanden är ej heller människan, änskönt det icke kunde existera någon människa utan denna lifsande. I Gamla testamentets skrifter är ordet »ande» en öfversättning af det hebreiska ordet ruach, som i första rummet betyder andedräkt; därför finna vi också rätt ofta uttrycket »lifvets andedräkt» eller »lifvets ande», emedan det en gång tända lifvet uppehålles genom andningen.

Uttrycket »lifvets ande» betyder emellertid också mer än blott andedräkten; det användes äfven om själfva lifvet (lifsfröet, lifsgnistan), utan hvilket andning vore omöjlig. Detta lifsfrö erhålla vi från våra fäder, och genom våra mödrar får det vidare sin näring och utveckling.* Det är fullständigt oriktigt att tro, att det mänskliga lifsfröet meddelas på något öfvernaturligt sätt — på något annat sätt än djurens lifsfrö. Djuren, såsom t. ex. hästen, hunden etc., blifva af sina föräldrar aflade och födda alldeles på samma sätt som människobarnen; och Bibeln motsäger ingenstädes detta. När man påstår, att något särskildt gudomligt ingripande äger rum vid den mänskliga afkommans födelse, så är detta rena människopåfunder, afsedda att stödja en falsk [323] teori. Att tro, att Gud har direkt skapat alla människobarn, som födas till världen, det är att tro något, som Skriften motsäger, ty om så vore fallet, vore ju Gud upphofsmannen till människornas medfödda ofullkomligheter, oordningar och böjelser till synd. Skriften förklarar däremot: »Ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta.» (5 Mos. 32:4.) Nej, nej; de i andligt, kroppsligt eller moraliskt afseende vanlottade och vanställda äro icke Guds händers verk. De äro långt aflägsnade och djupt fallna från det fullkomlighetstillstånd, hvari Gud skapade deras första föräldrar, Adam och Eva, för hvilkas skapande Gud allena bär ansvaret. De som hålla före, att Gud direkt skapar hvarje människa, göra därigenom Gud ansvarig för all medfödd kropps och sinnessvaghet, idiotism etc., som existerar i världen; men såväl Bibeln som vetenskapen förklara öfverens­stämmande, att barnen från sina föräldrar ärfva både deras laster och deras dygder, deras svagheter och deras talanger. Sålunda förklarar aposteln med bestämdhet: »Såsom genom en människa synden har kommit i världen och genom (såsom en följd af) synden döden och döden så har kommit till alla människor, emedan de alla (genom ärftlighet) hafva syndat . . . » Och profeten syftar på samma sak, då han säger: »Fäderna hafva ätit sura drufvor (synd), och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf » — de äro alla fördärfvade. — Rom. 5:12; Jer. 31:29, 30; Hes. 18:2.

__________________
* Se kap. 4.

Men, torde någon invända, kunde det icke vara möjligt, att Gud inplantade i våra första föräldrar ett frö af sin odödliga gudomlighet, och att detta odödlighetsfrö sedan ovillkorligen öfvergått till deras efterkommande? Låt oss undersöka, hvad Bibeln säger beträffande denna punkt, och låt oss därvid ihågkomma, att det icke finns någon annan uppenbarelse öfver denna sak, än den för alla fattbara skildring, som Bibeln innehåller. Följaktligen kunna vi få veta allt, som är möjligt för en människa att veta i fråga om denna punkt. Hvad [824] finna vi i Bibelns skapelsehistoria? Vi finna, att män­niskans skapelse särskildt omtalas, under det de lägre varelsernas skapelse icke beskrifves så utförligt. Vi finna äfven, att beskrifningarna äro mycket enkla och tydliga och icke lämna något rum för den förmodan, att människan erhöll något öfvernaturligt lifsfrö. Vi finna det öfverensstämmande med Skriftens vittnesbörd, att människans öfverlägsenhet öfver djuren icke består däri, att hon har någon bättre slags andedräkt eller lifsande, utan däri, att hon har en ädlare kroppsgestalt, en finare organism och, framför allt, en långt bättre utvecklad hjärna, hvilket gör, att hon besitter en intelligens, som vida öfverstiger de underordnade djurens. Vi finna, att det var i detta afseende människan skapades till en jordisk, köttslig afbild af sin Skapare, som är ett andeväsen. — Joh. 4:24.

Människans ande.

Såsom vi förut sett*, är det i våra vanliga bibel­öfversättningar förekommande ordet »ande» ett återgifvande af det hebreiska ruach och det grekiska pneuma. För att nu kunna rätt förstå, hvilken betydelse ordet »ande» har i Bibeln, måste vi alltid behålla i minnet betydelsen af originalorden. Såsom vi sett, betyder ordet »ande» i främsta rummet vind, men kan också användas om hvilken som helst osynlig kraft. Står det i förbindelse med Gud, så säger det oss, att han är mäktig men osynlig; och när det har afseende på Guds inflytande eller verksamhet, så betyder det, att denna verk­samhet utöfvas af en osynlig kraft. Ordet »ande» betyder också stundom förstånd, emedan denna kraft är osynlig och okännbar. Ord äro äfven osynliga, men dock ofta mäktiga. Och lifvet, som enomtränger allt, är dock en osynlig kraft, likt elektriciteten. Därför finna [325] vi, att ordet »ande» är användt om alla dessa olika ting. Sålunda talar Skriften om vårt sinnes ande såsom vårt sinnes eller förstånds osynliga kraft; om människans ande — människans vilja och själsförmögenheter; om lifvets ande — lifskraften, som uppehåller och rör våra kroppar och alla lefvande skapelser; om Guds ande såsom den kraft eller det inflytande, som Gud utöfvar, ibland på lefvande, ibland på liflösa ting. Vi läsa om vishetens ande och förstå därmed ett vist sinne; om kärlekens ande, hvarmed vi förstå ett af kärlek genomträngdt sinne; om ondskans ande — ett af ondska uppfylldt sinne; om sanningens ande — det inflytande eller den </