STUDIER
I SKRIFTEN
Femte
Delen
Försoningen
mellan
Gud
och människan
FEMTONDE KAPITLET.
Försoningens enda
grundval:
»en lösen för alla.»
Ingen försoning utan en lösen . — Funnen men ej
framtivingad. — Privilegiet att blifva åter;ösare. — Hvilken lösen
betaltes för människan? — Rattfärdiggörelse genom tro möjliggjord.
— “I ären dyrt köpta.” — Genom hvem? — Af hvem?
— för hvilket ändamål? — Hur kärlek och rättvisa samverkade. —
Lösenspriset togs ej tillbaka. — Återlösning icke förlåtelse.
— Universalisternas falska slutledningar. — Rättvisans förhållande
till lösenspriset. — “Intet annat namn.” — Lösen, ställföreträdare.
— Var en annan frälsningsplan möjlig?
»Ty en är Gud, en är ock medlare mellan Gud och människor,
människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf til en lösen för alla,
hvarom det i sinom tid skulle vittnas.» — 1 Tim. 2:5,6.
MÄNNISKANS återförsonande
med Gud var beroende af att ett antagligt försoningsoffer för hennes
synder kunde åvägabringas. Så
länge Guds dom eller »förbannelsen»
icke kunde afvändas från mänskligheten, så länge stod den i vägen för
människans återställelse och för hennes åtnjutande af Guds ynnest,
gemenskap och evigt lif. Den
gudlomliga rättvisan kunde endast säga til människan:
Du är en syndare; genom din uppsåtliga öfverträdelse i Eden har
su själf dragit öfver dig din olycka.
Dödsdomen, som jag då fällde öfver dig, är rättvis, och jag
kan icke upphäfva den utan att komma i strid med min egen rättfärdighet,
som är min trons, mitt rikes grundval.
(Ps. 89:15.) Mitt domsutslag måste därför stå fast för beständigt.
Du måste [444] bära
det, så vida icke en antaglig ställföreträdare intager din plats under
denna dom.
Vi
ha sett, att det straff, hvartill mänskligheten dömdes, icke består i
evig pina utan i död. Detta
sade Skaparen till Adam på ett tydligt och otvetydigt sätt.
Att tänka att det för olydnaden skulle gifvas något annat straff
än döden, det vore följaktligen detsamma som att tro, att Gud handlade
oärligt mot Adam och Eva i Eden — att han ljög för dem och bedrog dem.
Vi
ha vidare sett, att döden är ett rättvist straff för synden.
Då lifvet var en gåfva, som gafs på vissa villkor, så hade
Sklaparen full rätt att återtaga gåfvan, när dess mottagare ej längre
uppfyllde villkoren för dess åtnjutande. Evig pina skulle däremot ej ha varit ett rättvist straff för
Adams ätande af den förbjudna frukten, äfven om han begått sin
olydnadssynd med den största tänkbara uppsåtlighet och öfverläggning;
och ännu långt mindre skulle det ha varit rättvist att för Adams synds
skull med ett sådant straff hemsöka de tallösa miljonerna af hans
efterkommande. Dödsdomen däremot (jämte all den sjukdom, nöd och plåga,
som är förbunden därmed), hvilken drabbade Adam, och hvilken han gaf i
arf åt sina efterkommande (ty en oren källa kan icke gifva rent vatten),
den ter sig för enhvar såsom både förnuftig och rättvis, såsom en
dom, mot hvilken ingen kan våga upplåta sin mun; så fullkomligt ådagalägger
den Guds rättvisa — hans godhet och stränghet.
Då
vi nu på det bestämdaste veta, hvad som utgör straffet för synden, så
kunna vi med lätthet inse, hvilket vederlag rättvisan måste begära för
detta straff, förrän förbannelsen kunde upphäfvas och brottslingen lössläppas
ur det stora fängelset, döden. (Es.
61:1.) Liksom döden icke
kom därför, att hela släktet hade syndat, utan emedan en människa
syndade, så att dödsdomen fälldes direkt blott öfver denne ene, Adam,
och sedan från honom ärfdes af oss så kunde och måste rättvisan såsom
vederlag för straffet kräfva endast en annans lif, [445] förran
den kunde frigifva Adam och hans släkte ur fängelset. Därmed var straffet helt och hållet upphäfdt; ty liksom en
synd fördärfvade hela släktet, så friköpte också ett skuldoffer
hela släktet.
Adam,
den fullkomlige Adam, öfverträdaren af Guds bud, den till döden dömde
Adam, var ingen ängel, ingen ärkeängel, ingen ande, utan en människa,
något litet lägre eller ringare än änglarna. Den strängaste rättvisa kunde därför såsom hans ställföreträdare
erkänna endast en människa af Adams egen art, en människa som, likt
Adam ursprungligen, var fullkomlig och icke stod under dödsdomen. Ingen sådan ställföreträdare stod att finna bland människorna,
hvilka alla härstammade från Adam och därför hade ärft hans straff,
hans fall. Fördenskull måste
ett väsen från himlens hof, ett andeväsen, antaga den mänskliga
naturen och sedan såsom borgesman utgifva densamma till en lösen för
Adam och alla, som genom honom fått sin rätt till lif förverkad.
Bland
de änglar, som behöllo sitt första hem och tillstånd samt förblefvo
trogna mot Gud, skulle det utan tvifvel ha funnits många, som gärna
velat utföra Faderns vilja och blifva människans lösenspris.
Men den, som det skulle blifva, måste utstå den allra svåraste
pröfning med hänsyn till sin trohet mot Gud, och därför skulle
densamma också, om han bestode detta stränga prof, aktas värdig att
intaga den allra högsta ställningen bland Guds andliga söner, högt öfver
alla änglar, furstadömen och väldigheter och öfver alla änglar,
frusta omen och väldigheter och öfver at namn, som namnes.
Samtidigt ville Gud begagna tillfället för att visa, att enhvar,
som söker handla efter sin egen själfviska äregirighet (såsom Satan
gjorde), skall blifva förnedrad, men att enhvar, som i lydnad och ödmjukhet
helt och hållet underordnar sig Faderns vilja, skall blifva i motsvarande
grad upphöjd. Guds plan var alltså, att han skulle kungöra för världen
sitt förbarmande och sin kärlek på ett sätt, som skulle gifva äfven
hans enfödde, [446] älskade
Son — hvilken han önskade att högt ära — tillfälle att ådagalägga
sin kärlek, ödmjukhet och lydnad.
Såsom
vi redan sett, var vår Herre Jesus (som före sitt människoblifvande var
öfverängeln, det högsta sändebudet, Logos, den af Fadern enfödde,
full af nåd och sanning) Jehovas verkställande representant ihela
skapelseverket. Såsom
varande den förstfödde hade han varit med Fadern, innan något af alla
de andra väsendena skapades, han hade känt honom på det allra
noggrannaste och beskådat hans härlighet samt varit hans makts verktyg. Och nu erhöll han än vidare det uppdraget att genomföra Guds
plan med människosläktet. Detta
uppdrag var ett bevis på det absoluta förtroende, som han åtnjöt af
Fadern, och det var ett särskildt ynnestbevis på grund af den stora lön,
som var fastställd för ådagaläggandet af en så stor lydnad, ödmjukhet
och själfuppoffring. (Matt.
23:12; Jak. 4:10; 1 Pet. 5:6.) I sitt förtrpemde for Sonen, at han skulle komma att göra
sig förtjänt af denna stor lön, och önskande, att densamma måtte
tillfalla honom, gaf Fadern först tillfälle åt honom att förtjäna den
utomordentliga upphöjelsen — åt honom, som i forntidens dagar hade
varit den förste och förnämste i Faderns råd; just åt honom, på det
han fortfarande måtte förblifva den förste och förnämste — »på
det att han i allt skulle vara den främste.
Ty det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom, och att
genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom
honom med sig försona allt, vare sig det som är på jorden eller det som
är i himmelen (d.v.s. fallna människor och fallna änglar, så många
bland dem som komma att begagna sig af tillfället att blifva försonade
med Gud).» — Kol. 1:18-20.
Att
en andevarelse blef utsedd till att blifva människans återlösare
betyder icke, att uppoffrandet af en andevarelses lif fordrades för friköpandet
af en jordisk varelses lif. Tvärtom:
ett andväsens lif motsvarade [447] lika
litet som oxars och bockars lif värdet af det förverkade mänskliga
lifvet. Liksom blodet af oxar
och bockar icke kunde borttaga människans snyder, emedan det var af
mindre värde (af lägre natur) än manikins, så kunde heller aldrig änglars
eller ärkeänglars död ha utplånat Adams synd, kunde aldrig ha blifvit
ett motsvarande syndoffer, emedan äfven änglar och ärkeänglar äro af
en annan natur än människan. Det
var ett människolif, som genom synden förverkats, och därför kunde
endast ett människolif godkännas och mottagas såsom lösenspris. Därför måste Jesus förnedra sig och utbyta sin himmelska natur
mot den mänskliga, innan han kunde betala lösenspriset.
Men
lösensprisets erläggande bestod ingalunda uti detta ombyte af natur.
Naturförändringen var endast det villkor, som möjliggjorde lösepenningens
erläggande. Aposteln påpekar
detta, när han sager: »Änglar
tager han sig ju icke an, utan Abrahams säd tager han sig an.» »Da nu barnen (hvilka Gud ämnade förlossa ur dödens och syndens
bojor) hafva samma kött och blod, blef ock han dislikes däraf (af kött
och blod, den mänskliga naturen) delaktig, på det att han genom döden
(sin död) skulle tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld, det är
djäfvulen», och på det han skulle göra dem fria.
(Eb. 2:14, 16.) »Ty emedan döden kom genom en människa, så kom ock
genom en människa de dödas uppståndelse.»
(1 Kor. 15:21.) Härmed
öfverensstämmer äfven Johannes’ vittnesbörd:
Logos vardt kött.» — Joh. 1:14.
Att
frälsningsverket emellertid ej var fullbordadt därmed, kunna vi förstå
af Jesu ord til Nikodemus: »Ty
icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det
att världen skulle varda frälst genom honom.»
(Joh. 3:17.) Logos
hade således ej återlöst världen genom sitt människoblifvande;
detsamma innebar endast, att en hade blifvit sänd, som var i stånd till
att återlösa världen genom att uppoffra sig själf. [448]
Början
tillfullbordandet af hans mission var hvad han själf uttryckte i dessa
ord: »Människosonen har
icke kommit för att låta tjäna sig utan för att tjäna (andra) och gifva
sitt lif till lösen för många.»
(Mark. 10:45.) Jesu
återlösningsverk begynte följaktligen ej i och med hans förvandling
till människa utan vid den tid, då han uppnått den mogna mandomen — då
han vid 30 års ålder invigde sitt lif till offer, symboliserande denna
invigning genom sitt dop i Jordan. Sålunda
uppfylldes, såsom aposteln visar, den gamla profetian: »Se, jag kommer; i boken är skrifvet, hvad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust.». (Ps. 40:8, 9.) Han
hade kommit för att göra Guds vilja, för att frambära offret för
synderna, följaktligen hade han icke redan verkställt det. Han frambar det då, i det han invigde sig, framställande
sig som ett lefvande offer till Guds tjänst, allt intill döden. Genom denna sin frivilliga handling afskaffade han enligt apostelns
vittnesbörd det förebildliga lagförbundet och dess offer, på det han måtte
kunna upprätta det motbildliga nådesförbundet mellan Gud och människan
förmedelst det verkliga syndoffret, uppoffrandet af sig själf,
beseglande det nya förbundet med sitt blod (sin död) och därigenom öfvertagande
rollen såsom detta förbunds medlare.
Därför sager ock aposteln, att det var människan Kristus
Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla — icke Logos i sin
himmelska härlighet.
Första
steget till
frälsningsplanens förverkligande.
Aposteln
framställer en kort öfversikt öfver hela Guds plan (Eb. 2:5-9), och
i det han pekar på de gudomliga löftena om mänsklighetens återställelse,
åberopar han Davids ord (Ps. 8:5-9) till bevis för, att det är Guds
afsikt att slutligen göra mänskligheten fullkomlig och att lägga
jordens krets jämte alla djuren därpå under människans herravälde, i
enlighet med Skaparens lag. [449] »Men
ännu se vi icke allt vara honom (manniskan) underlagdt.»
Vi se ännu ej Guds afbild förverkligad i människan, ej heller
behärskar hon ännu fullständigt jorden; men det första steget till förverkligandet
af detta program se vi: Vi se Jesus gjord något litet lägre än änglarna, på det
han måtte kunna lida döden, »krönt
med (den fullkomliga mänskliga naturens) härlighet och ära, på det att
han af Guds nåd skulle smaka döden föralla (och sålunda möjliggöra
människornas återställelse)». Jehova
begynte således utförandet af sin frälsningsplan med att först och främst
förse en tillfyllestgörande lösepenning för vår återlösning, en människa,
som i härlighet, ära och fullkomlighet var den första människan, Adam,
jämlik, ett väsen, som i ändamål att återlösa människorna lämnade
en högre natur och blef lägre än änglarna, öfver hvilka
han förut hade stått. Han
blef så förnedrad för att såsom ställföreträdare kunna smaka döden
för alla. Han antog människonatur,
blef kött, »för dödens
lidandes skull» — för att kunna lida det straff, hvarunder vårt
släkte var hemfallet.
Vi
kunna sålunda fröjdas öfver att det är rikligen sörjt för utförandet
och förverkligandet af vär himmelske Faders goda uppsåt att återlösa,
återställa och med sig försona sina fallna mänskliga skapelser, och
det på grundval af den strängaste rättvisa grundval, som låter Gud förblifva
rättfärdig, änskönt han rättfärdiggör syndarne, som tro på Jesus.
Det
offer, som Jesus gaf för människans synd, var alltså intet andligt
offer, bestod icke i uppgifvandet af hans andliga natur; ty ett sådant
offer skulle ej ha kunnat blifva ett giltigt försoningsoffer, emedan det
icke hade varit ett i hvarje afseende precis motsvarande lösenspris för
Adam. Detta leder oss till
ett närmare betraktande af begreppen: [450]
»Lösen» och »återlösa».
Ordet
»lösen» förekommer i Nya testamentet endast två gånger och
har en mycket begränsad och bestämd betydelse. En gång begagnade Jesus det, när han beskref det verk, han stod i
beredskap att utföra. Han
sade: »Människosonen har
icke kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och gifva sitt
lif till lösen (lutron-anti) för många.» (Mark10:45.) Aposteln
Paulus begagnar samma ord, i det han sager: »Människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf till en lösen
(anti-lutron, motsvarande pris) för alla, hvarom det i
sinom tid skulle vittnas.» — 1 Tim. 2:6.
Dessa
skriftställen äro så tydliga, att man icke kan tvista om deras
betydelse. Endast de, som äro
vana att förfalska Guds ord, kunna låtsa som om de icke förstode, hvad
meningen är i dessa Skriftens vittnesbörd om den store Medlarens verk. Men för enhvar, som betraktar Guds ord med allvar och uppriktighet,
framträder begreppet lösen — ett motsvarande pris — med allt
större styrka och i allt klarare ljus, ju mer han tänker därpå, så
att hela försoningsverket blir förståeligt. Den enda tanke, som detta begrepp innebär, är den, att liksom
Adam genom olydnad förferkade sin tillvaro, sin själ, alla sina rättigheter
till lif och till besittande af jorden, så återköpte Jesus Kristus
genom sin död, genom erläggande af ett motsvarande lösenspris, Adams själ
eller varelse och hvarje människosjäl, som ärft förlusten från honom.
— Rom. 5:12.
Samma
tanke är också uttryckt i många andra skriftställen, hvilka beteckna
Jesu verk såsom ett köp, en återlösning etc. Men de båda ofvan anförda ställena synas oss dock vara de
viktigaste, emedan det däri förekommande ordet »lösen» (anti-lutron) uttrycker tanken på det fullständigaste
sätt. Förmedelst lösepenningen
är mänskligheten ej endast köpt, återlöst, utan skall den äfven försättas
i frihet. Då emellertid
deras antal är [451] stort,
som i vår tid förneka, att Jesu offerdöd var ett köp, hvarmed
han friköpte eller betalade en lösen för människosläktet, så vilja
vi äfven närmare skärskåda de andra ställena, som tala om denna sak. De grekiska orden agorazo och exagorazo betyda
båda ursprungligen »att köpa
på torget» (agora) torg
— se Matt. 20:3; Mark. 12:38; Luk.
7:32; Apg. 16:19). Ordet agorazo
är i Nya testamentet tre gånger användt om Jesu återlösningsverk,
nämligen i Upp. 5:9; 14:3, 4. Det
betecknar verkställandet af ett offentligt köp; och all de öfriga 28 ställena,
hvarest samma ord förekommer, bestyrka på det kraftigaste det alltigenom »affärsmässiga» begrepp, som detta ord
uttrycker. Det är af vikt att vi ha detta riktigt klart för oss, på det att
vi icke i likhet med så många andra »kristna» må förlora den tro, som en gång blivet öfverlämnad
åt de heliga, nämligen att ett lösenspris betalades för vår befrielse
från »förbannelsen».
Ordet
exagorazo förekommer fyra gånger. Det betyder bokstafligen »att
köpa och taga i besittning». Det
återfinnes på följande ställen:
1) »Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, då
han vardt en förbannelse för oss.» — Gal. 3:13.
Med
detta ville aposteln säga, att kristna, som förut hade varit judar och följaktligen
stått under lagförbundet, icke blott hade blifvit lösköpta från denna
lags straffbestämmelser utan hade äfven blifvit befriade från de förpliktelser
(omskärelse, sabbater, skiljande mellan rena och orena djur etc.),
som den ålade dem. Ordet
agorazo betecknar det försiggångna köpet, och förstafvelsen ex
betecknar den genom detta köp tillförsäkrade befrielsen från den förebildliga
lagens föreskrifter.
2) »Då tiden var
fullbordad, sände Gud sin Son, född af kvinna, född under lagen, på
det att han skulle friköpa dem, som voro under lagen (lagförbundet),
att vi skulle få barnaskapet.» — Gal. 4:4, 5.
Äfven
här talar aposteln om Israels folks lösgörelse från lagen genom friköpning
och om frigörelse af de [452]
troende
bland detta folk, att de måtte kunna blifva Guds söner. — Jfr Joh. 1:12.
3, 4) »Sen därför
till, att i vandren välbetänkt, icke såsom ovisa utan såsom visa, köpande
tiden, ty dagarna äro onda.» — Ef. 5:15, 16; Kol. 4:5.
Äfven
här är ordet exagorazo riktigt öfversatt, såsom vi skola se.
Guds barn veta och känna, att de lefva i en ond värld, hvars sträfvan
går ut på att uppsluka deras arbetskraft, inflytande och tid för ändamål
som äro syndiga och dåraktiga eller åtminstone värdelösa i jämförelse
med de intressen, hvilka ligga dem — alla Guds barn — närmast om hjärtat. Vi böra därför, trots dessa hindrande inflytanden, köpa
och söka att få så mycket ut af denna onda tid som möjligt för
att användas för högre ändamål — för vårt eget andliga underhållande
och styrkande samt till att hjälpa andra i andliga ting. Detta köp kommer att kosta oss åtskillig ajälfförsakelse; vi
komma stundom att få försaka tillfredsställandet af våra naturliga begär
och böjelser, stundom våra medmänniskors gunst och umgänge, i det de
kunna förundra sig öfver, att vi icke längre vilja följa dem i deras
utsväfningar. — 1 Pet. 4:4.
Lutroo, lutrosis,
apolutrosis.
Vi
ha redan sett, att det grekiska ordet lutron i sammansättning med anti
betyder lösen (ett motsvarande lösenspris). Från detta rotord (lutron) äro de tre ofvanstående
orden härledda. Hufvudtanken
i dessa tre ord är försättande i frihet (genom betalande
af ett lösenspris). Dessa
ord förekomma tallsammans 16 gånger, nämligen på följande ställen:
1) »Vi hoppades, att han var den, som skulle förlossa
Israel.» —Luk. 24:21.
Innan
den heliga anden hade blifvit utgjuten, förstodo lärjungarna ej, hvari lösenspriset
bestod, och hvad som skulle lösköpas. De väntade, att Jesus skulle för- [453] lossa
eller frigöra Israel från det romerska oket, i det de icke sågo, att
det var Guds afsikt att förlossa ej blott Israel utan hela världen, och
det ej blott från det romerska oket utan från Satans herravälde och från
dödens stora fängelse — genom det lösenspris, hvars betalande
fullbordades på korset af Jesus.
2) »hvilken har
utgifvit sig själf för oss, på det att han skulle återlösa oss
från all orättfärdighet.» — Tit. 2:14.
Här
fullföljes samma tanke vidare. Det
pris, som Herren Jesus betalade för människosläktet tillförsäkrar ej
blott detsamma ett uppväckande ur döden på Guds bestämda tid, under
tusenårsåldern, samt ett tillfälle att lära känna sanningen och
blifva försonade med Gud på det nya förbundets villkor, utan det tillförsäkrar
och dem, hvilka nu ha ett öppet öra för det glada budskapet, den
möjligheten att blifva befriade från syndens slafveri, så att vi ej längre
behöfva vara syndens tjänare, utan kunna blifva hans tjänare, som dog för
oss och köpte oss med sitt eget dyra blod.
3) »Vetande, att I
icke med förgängliga ting, silfver eller guld, hafven blifvit återlösta
från edert fåfängliga, fäderneärfda lefverne, utan med Kristi
dyra blod, såsom ett felfritt och obesmittadt lamms.» — 1 Pet. 1:18,
19.
Äfven
detta ställe handlar icke så mycket om vår slutliga förlossning från
döden genom uppståndelsen, utan fastmer om vår närvarande befrielse från
en ond vandel, onyttigt umgänge dåraktigt tal och orätt i allmänhet. Denna frihet förvärfvades åt oss genom Kristi blod, såväl som
den större tillkommande friheten i uppståndelsen. Utan betalande af lösepenningen, utan tillfredsställande af rättvisans
kraf, kunde Gud icke antaga oss som söner och därför ej heller behandla
oss som sådana eller med barnaskapets ande besegla oss som sina söner. De olika nådemedel, som nu äro tillgängliga för de troende, och
som för oss äro Guds kraft till frälsning, hvilken i vårt hjärta
bryter syndens makt [454]
och
i stället gör Herrens ande eller sinne till den regerande kraften uti
oss, dessa nådemedel kunde icke utan Jesu försoningsdöd ha kommit oss
til del.
4) »Hon var i samma
stund tillstädes och prisade Herren och talade om honom till alla dem,
som i Jerusalem väntade förlossning.» — Luk. 2:38.
Hanna
talade till sådana, som i Jerusalem väntade förlossning från det
romerska oket, men som ej nödvändigtvis förstode, att en större
befrielse forestod, för hvilken ett lösenspris måste betalas.
5) »Kristus, som har
kommit såsom öfverstepräst . . . (har)
icke genom bockars och kalfvars blod utan genom sitt eget blod en gång för
alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning,»
— Eb. 9:11, 12.
Aposteln
talar här icke om sättet, på hvilket Kristus vann en evig förlossning
och frihet, ej heller talar han om det pris, som betaltes.
Han hänför blott till den för Guds folk beredda förlossningen
till frihet i det närvarande och tillkommande och icke till sättet,
hvarpå den förvärfvades, innan Herren ingick i helgedomen, hvilket sätt
bestod i hans invigning af sig själf till lösen för mänskligheten.
6) »Lofvad vare
Herren, Israels Gud, att han har besökt och förlossat sitt folk.»
— Luk.
1:68.
Af
den föregående versen se vi, att detta är en profetia. Sådant, som ej ännu hade inträffat, beskrifves såsom om det
redan hade skett. Endast det
första steget till Israels förlossning var taget, och redan då talades
därom på ett så fröjdefullt sätt, som om hela verket allaredan hade
varit fullbordadt. Stället
sager intet om, hur förlossningen skulle åvägabringas. Att detta skulle ske förmedelst erläggandet af ett lösenspris
och upprättandet af Guds rike, det se vi af talrika andra skrifställen.
7) »Då detta
begynner ske, resen eder upp och upplyften edra hufvud; ty då nalkas eder
förlossning.» —Luk. 21:28. [455]
Icke
heller här names lösenspriset, som är villkoret för församlingens förlossning
(befrielse), utan endast själfva för;pssmomgem.
8) »Varda rättfärdigade
utan förskyllan af hans nåd, genom återlösningen (befrielsen) I
Kristus Jesus.» — Rom. 3:24.
I
dessa ord häntyder aposteln icke på lösepenningen utan talar blott om
den befrielse, öfver hvilken Guds barn ha att glädja sig — för närvarande
en tillräknad förlossning och omsider en full och verklig, som skall
tillfalla dem i uppståndelsen. Aposteln
behandlar saken från Guds ståndpunkt:
enhvar, som tror, blir fritt och utan villkor rättfärdiggjord,
utan att han därvid är berättigad att åberopa sig på någon som helst
förtjänst å sin sida. Detta
fullbordas genom den förlossning, som Gud har beredt i Kristus. I den nästföljande versen visar aposteln hur förlossningen
verkställdes, i det han sager: »(Jesus)
hvilken Gud har framställt till ett försoningsoffer (bokst.:
»en nådastol» eller »ett
nådemedel») medelst tron, genom hans blod (eng. öfv.: »genom tron på hans blod» — d.v.s. på offret, på
den lösen, som betalades för hela världens synder).»
9) »Ock vi själfva,
som hafva andens förstling (församlingen), sucka inom oss och bida efter
barnaskapet, vår kropps förlossning (d.v.s. förlossandet af församlingen,
Kristi kropp, som i sinom tid skall blifva förhärligad, liksom dess
hufvud, Jesus, redan är det).» — Rom. 8:23.
Ingen
hänsyftning är i denna vers gjord till det på Golgata betalade återlösningspriset.
Den talar uteslutande om församlingens förlossning,
hvilken kommer att vara en följd af det på Golgata fullbordade återlösningsverket,
en för lösenspriset förfärfvad välsignelse.
10) »Kristus Jesus,
som har blifvit för oss till visdom från Gud och till rättfärdighet
och till helgelse och til förlossning (befrielse).» — 1 Kor. 1:30.
Icke
heller här är det fråga om det på Golgata [456] betalade
lösenspriset. Aposteln talar
ej om en förlossning, som redan är skedd, utan om en som framdeles
skulle komma. Kristus är vår
visdom i samma mån som vi åsidosätta vår egen vilja och endast låta
hans vilja bestämma öfver oss, sålunda mottagande ett sundt sinnes
eller förstånds ande och vandrande välbetänkt. Han är vår rättfärdighet, i det att han såsom vår
representant utgaf sig själf till en lösen för alla och nu i sin rättfärdighet
likaledes representerar alla, hvilka genom honom komma till Fadern. Han är vår helgelse så till vida, att vi på grund af hans förtjänst
blifva af Fadern. Han är vår
helgelse så till vida, att vi på grund af hans förtjänst blifva af
Fadern antagna såsom (tillräknelsevis fullkomliga) lefvande offer, medan
det i verkligheten är Krisiti kraft, verkande i oss, som iståndsätter
oss att framställa oss som lefvande offer, att vandra i hans fotspår och
uppfylla vårt förbunds förpliktelser. Han är vår förlossning — ty det faktum, att han åter lefver,
han som af Guds nåd köpte oss med sitt dyra blod, är en garanti för,
att äfven vi skola lefva, att han
i sinom tid skall från förgängelsens och dödens träldom frigöra sin
församling, som han köpte med sitt eget blod. I denna vers är det fråga endast om befrielsen, icke om lösenspriset. Men dock har det sistnämndas erläggande gifvit honom rätten till
att blifva hvarje människas visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning.
11) »Han har benådat
(antagit) oss i den älskade. I honom hafva vi återlösningen (förlossningen,
befrielsen) genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds
rikedom.» — Ef. 1:6, 7.
Aposteln
åsyftar icke här återlösningen eller det på Golgata betalade lösenspriset.
Han talar däremot om vårt antagande hos Fadern och förklarar, at
detta antagande eller godkännande grundar sig på något, som Fadern
gjort för oss i den älskade, vår Herre Jesus, genom hvilkens blod (skuldoffret,
lösenspriset) vi blifva befriade eller förlossade.
Satsens form visar tydligt, att aposteln ville säga, att vi blifva
befriade från döds- [457] domen,
straffet för synden, ty han förklarar denna befrielse såsom varande
»syndernas förlåtelse». Versens
mening är därför denna: Den
Himmelske Fadern, som redan hade förutbestämt, att han skulle antaga en
liten hjord af sådana, som skulle blifva söner med gudomlig natur och
den förstfödde och högt älskade Sonens medarfvingar, tog äfven de
steg, som voro behöfliga för att hans nådefulla afsikter med oss skulle
kunna förverkligas. Han har
antagit oss i den älskade; ty i den älskade, genom hans blod, genom hans
offerdöd, blifva vi förlossade från Guds förbannelse och vrede, blifva
våra synder förlåtna, blifva vi rättfärdigade.
12) »Panten på vårt
arf till den köpta egendomens förlossning (befrielse).» — Ef.
1:14. En. öfv.
Den
agendum, hvilken Kristus såsom människans ställföreträdare köpte
genom offret för synderna, inbegriper mänskligheten i allmänhet eller så
många, som vilja mottaga Guds gåfva på de i evangelium framställda
villkoren, såväl som ock församlingen, Kristi brud.
Tiden för förlossningen är tusenårsrikets tidsålder.
Församlingen förlossas då först,
»bittida på morgonen». Äfven
själfva jorden, som en gång var människans egendum, blef återköpt
genom betalandet af lösenspriset. Därför
skall ock den befrias från den öfver densamma hvilande förbannelsen och
blifva såsom en Herrens trädgård, ett paradis.
Priset är erlagdt, köpet är afslutadt, och förlossningen, försättandet
i frihet, skall äfven komma på Guds bestämda tid.
13) »I hvilken vi
hafva återlösningen (förlossningen), syndernas förlåtelse.»
— Kol.
1:14.
Vi
som tro ha alltid förlossning, d.v.s. syndernas förlåtelse, och äro därför
försonade med Fadern. Detta
skriftställe handlar ej om vägen, på hvilken vår frihet förvärfvades,
utan om det redan uppnådda resultatet.
Aposteln ignorerade dock ingalunda offret utan visar, att vår
befrielse från syndens träldom grundar sig på förtjänsten af Jesu
blod — hans död för våra synder, [458]
hans
betalande af lösenspriset. — Jfr. det under 11 betraktade stället Ef.
1:6, 7.
14) »Bedröfven icke
Guds heliga ande, med hvilken I hafven blifvet beseglade til förlossningens
dag.» — Ef. 4:30.
Icke
heller här är det fråga om det på Golgata fullbordade återlösningsverket.
Likväl blef ingen genom delaktiggörelse af den heliga anden
beseglad såsom Guds barn, förrän försoningsoffret fullbordats och dess
förtjänst inburits i det allraheligaste samt mottagits af Fadern. Men nu måste de, som ha blifvit sålunda beseglade (med Guds ande
eller sinne), se till, att de bibehålla detta insegel på sitt barnaskap;
ty det (Guds sinne) är embryot till den dem lofvade gudomliga naturen. Detta embryo, andens
förstlingsfrukt, är
allt hvad som förlänas i det närvarande lifvet; för erhållandet af
den gudomliga naturen i sin fullhet måste vi förbida Faderns bestämda
tid, »förlossningens dag»,
tusenårsåldern. Då skall
det uppfyllas, som Skriften säger med hänsyn till Kristi brudförsamling: »Gud hjälper den, när morgonen gryr.» (Ps. 46:6.) Enhvar, som förlorar den heliga anden och dess insegel (det
gudomliga sinnet), skall ingen del eller lott få i den första uppståndelsen
på morgonen af den dag, då full förlossning skall ske från syndens och
dödens välde.
15) »Därför är han
medlare för ett nytt förbund, på det att, sedan död har skett til återlösning
(förlossning, befrielse) från öfverträdelserna under det förra förbundet,
de kallade skulle få det eviga arfvets löfte.» — Eb. 9:15.
För
Israel betydde Jesu död mer än för hedningarna, nämligen ej endast återlösning
från Adams öfverträdelse och det däraf följande straffet, döden,
utan äfven förlossning från den förbannelse eller det straff, som
hvilade öfver detta folk, till följd af att det icke uppfyllt lagförbundets
villkor. Israel stod under en
tvåfaldig förbannelse, och likaledes är dess förlossning tvåfaldig. [459]
16) »Andra hafva
blifvit lagda på sträckbänk och icke velat mottaga befrielsen, på
det att de skulle få en bättre uppståndelse.» — Eb. 11:35.
På
detta ställe har meningen hindrat öfversättarne från att oriktigt återgifva
ordet apolutrosis med »äteåterlösning»,
såsom de gjort på några af de ofvan anförda ställena.
I
Gamla testamentet är ordet gaal återgifvet med »förlossa» och »lösa (ösköpa)» samt dessa ords härledningar.
Vi anföra blott några exempel:
»Jag vet, att min förlossare lefver.» — Job 19:25.
»Gud, den Högste, var deras förlossare.» — Ps. 78:35
»Han som förlosser ditt lif från grafven.» —Ps. 103:4.
»Någon af hans bröder må lösa (lösköpa) honom; eller
ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa (lösköpa)
honom . . . eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själf lösa
(lösköpa) sig.» — 3 Mos. 25:48, 49.
»I hafven blifvit sålda för intet; så skolen I ock utan
penningar blifva lösköpta.» —
Es.
52:3; jfr. 1 Pet. 1:18.
»Såsom en förlossare (återlösare) kommer
Herren för Sion.» — Es. 59:20.
Vi
ha anfört alla dessa ställen ur Nya testamentet under hänvisande till
grundtexten därför, att grekiska ord, som betyda »förlossa (befria, försätta i frihet)» och alls icke åsyfta
återlösningsverket på Golgota, på nagra ställen i våra vanliga bibelöfversättningar
äro återgifna med »återlösa»,
och emedan sådana, som förneka, att Jesu offerdöd var ett köp,
begagna sig af dessa oegentligheter i öfversättningen för at finna stöd
för sina falska påståenden, nämligen att återlösning, friköpning
och liknande uttryck ingenstädes betyda något annat än orden förlossning,
befrielse etc. En riktig
öfver- [460] sättning
af de ifrågavarande grekiska orden visar dock på det allra tydligaste,
att ordet »återlösning» (friköpning)
uttrycker ett helt annat begrepp än ordet »förlossning» (försättande i frihet).
Vi ha bevisat, att den heliga anden genom författarne till Nya
testamentets skrifter i många fall på det otvetydigaste sätt betygat,
att människosläktets återlösning var ett köp, som bestod däri, att
ett tillfyllestgörande lösenspris erlades. Däraf kunna Guds barn med visshet veta, att upphäfvandet af
syndens straff (dödsstraffets upphäfvande förmedelst ett återuppväckande)
icke var någon kränkning af rättvisans gudomliga lag utan i full öfverensstämmelse
med densamma, enär dess kraf hade blifvit tillfredsställdt, i det att
en syndfri, som icke hade förverkat sitt lif, dog för syndarne, som hade
förverkat sitt lif. Guds kärlek
och rättvisa samverka i full öfverensstämmelse. Gud har själf på grund af dessa sina egenskaper åvägabringat
det stora lösenspriset, med hvilket mänskligheten och jorden återköptes
från döden och förbannelsen. Guds
barn kunna fördenskull vara trygga och känna sig förvissade om, att kärlek
och rättvisa skola regera världsalltet för all framtid, att förbannelsen,
Guds vrede, skall borttagas från enhvar, som genom Jesus, Medlaren,
kommer till harmoni med Gud, men att den, som icke vill låta försona sig,
skall uppslukas af den andra döden; ty »Guds vrede förblifver öfver honom». —
Apg. 3:23; Joh. 3:36; Upp. 22:3.
För
de återlösta själfva är det gifvetvis alldeles likgiltigt, på hvilket
sätt Guds kärlek och rättvisa åstadkom våra synders förlåtelse. För människorna är denna förlåtelse, hur den än åstadkommits,
alltid en fri gåfva, en skänk, som vi endast då kunna erhålla, när vi
mottaga den som en sådan. Vi
kunna icke köpa den, icke gifva Gud någon betalning för den.
När
den nu är en fri gåfva, hvarför bemöda vi oss då om att göra någon
undersökning angående densamma? Hvarför
är Herren angelägen om att uppenbara för oss, att
gåfvan blifvit köpt åt oss för ett pris Jesu död? Hvarför betonar Skriften så starkt, att Jesu död var just
det pris — det fulla priset, hvarken mer eller mindre —, som måste
betalas för våra synder? Allt
dett sker därför, att Gud, genom den inblick han låter oss få i sin kärleksplan,
vill upplysa oss och göra det möjligt för oss att lära känna honom
och hans lagar samt deras underbara samverkan. Vi böra äfven förstå, att Gud hvarken tar tillbaka eller lämnar
åsido sin dom öfver synden, att han aldrig betraktar synden säsom tillåtlig
eller ens ursäktlig. Vi böra
därför vara fullt förvissade om att hans rättvisa är evigt oföränderlig,
att till och med hans kärlek icke får hindra hans rättvisa från att
till fullo utkräfva sina fordringar, att den enda väg, på hvilken den
öfver syndarne fällda dödsdomen kunde upphäfvas, bestod däri, att rättvisans
kraf uppfylldes genom erläggandet af en lösepenning, genom betalandet af
skulden. Adam, människosläktets
förste representant, hade syndat, hade blifvit dömd till döden och hade
dött. Intet hopp återstod för
människan, såvida icke Guds kärlek och barmhärtighet komme att
anskaffa en borgesman eller ställföreträdare för Adam. Och denne ställföreträdare måste, såsom vi sett, vara af samma
natur som Adam, måste ha mänsklig natur och måste vara lika fri från
synd, från börbannelsen och Guds vrede, lika fullkomlig, oskyldig och
skild från syndarne samt lika välbehaglig för Gud som Adam var före
sin öfverträdelse.
Därför
blef vår Herre Jesus kött — (icke syndigt kött) men fullkomlig (helig),
oskyldig, skild från syndarne (kap. 3). Därför var människan Kristus Jesus en fullkomlig människa,
fullkomligt jämbördig med den förste Adam, en reproduktion af den första
människan, och sålunda var han den rätte till att blifva vår återlösare,
vår lösen, för att utgifva sitt lif och alla sina rättigheter såsom
människa til återköpande af Adam och hans släkte, som hade förverkat
sitt lif och sina rättigheter såsom människor. Människan Kristus Jesus
invigde, uppoffrade [462] eller
uppgaf för människosläktets skull allt hvad han hade. Det se vi klart af hans lära.
Han är den man, som fann en skatt i en åker, och som gick bort
och sålde allt hvad han hade och köpte den åkern.
(Matt. 13:44.) Åkern
sinnebildar såväl mänskligheten som jorden.
(Ef. 1:14.) Där såg
vår dyre Herre en skatt; han såg med profetiskt öga resultatet af återlösningsverket,
mångas befrielse från förgängelsens och fördärfvets fjättrar till
Guds barns fulla frihet — församlingens i närvarande tidsålder, och
alla öfriga värdigas i nästa tidsålder. För denna skatts skull köpte han åkern.
Och med blicken fäst på resultatet af lösensprisets erläggande
samt af det vid tusenårsålderns slut fullbordade försoningsverket sager
profeten angående vår Herre Jesus: »Af
den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så blifva
mättad.» (Es. 53:11.)
Jesus var fullkomligt näjd och villig att
utgifva sitt lif och allt hvad han då hade för att köpa världen.
Hvilken lösen
betaltes för
människan?
Hvad
Herren Jesus nu än gjorde för oss, hvad han än betalte i vårt ställe,
hvad han än utgaf, i det han dog, så måste det fullständigt motsvara
det, hvartill människan var dömd, enär det var en lösen för alla,
entillfyllestgörande ersättning. Jesus
gick ej till evig pina. Detta
är ett otvetydigt vittnesbörd om att evig pina icke är det af den store
Domaren bestämda straffet för synden. Nej, läran om ändlös pina är en stor lögn, som Satan lyckats få
en stor del af den förblindade mänskligheten till att tro på. Så säkert som det, hvilket Jesus i människans ställe led, var
det fulla straff, som människan eljest hade måst lida, likaså säkert
är det, att Gud aldrig hotat människan med ändlös pina, ej heller
tilltänkt eller dömt henne därtill.
Enhvar, som erkänner Guds vittnesbörd, tror, att
»Kristus dog för våra synder», att han
»dog, den rättfärdige för de orätt- [463] färdiga
för att föra oss till Gud», att »han är försoningen (tillfyllestgörelsen)
för våra (församlingens) synder, men icke allenast för våra utan ock
för hela världens»; att »Herren
lät allas vår missgärning drabba honom», att
»näptsten var lagd på honom, att vi måtte få frid, och genom
hans sår (det, som han led i vårt ställe — själfförsakelse allt
intill döden) blifva vi helade». —
1 Kor. 15:3; 1 Pet. 3:18; 1 Joh. 2:2; Es. 53:5, 6.
Hur
förnuftsenliga och samstämmiga äro icke dessa Skriftens vittnesbörd,
och hur själfmotsägande och skriftstridiga äro icke Satans förespeglingar,
hvilka kommit till oss såsom ett arf från mörkare tider, och hvilka ännu
nästan allmänt betraktas som sanning!
Skriften
lär, att »syndens lön är
döden», och att »den själ som syndar, hon skall dö»
(Rom, 6:23; Hes. 18:4); och den visar oss äfven, hur fullständigt denna vedergällning
undanröjts för oss, i det den förklarar, att
»Kristus har dött för våra synder, enligt skrifterna»,
och att han har blifvit »uppväckt
för vår rättfärdiggörelses skull». — (1
Kor. 15:3; Rom. 4:25.) Hans
död var betalandet af lösenspriset, men denna betalning gjorde oss icke
rättfärdiga. Först måste
vår Återlösare frambära för Fadern detta lösenspris till godo för
oss; och detta gjorde han, när han uppfor till himmelen för att där å
våra vägnar framträda inför Gud. Där och då var det han gjorde sitt återlösningsoffers förtjänst
gällande för oss. Således
kommer rättfärdiggörelsen som ett resultat
1) af lösensprisets erläggande och
2) dess tillämpande på alla de människor, som komma att tro på
Jesus och lyda honom. Vår
dyre Herres uppståndelse och himmelsfärd voro alltså nödvändiga för
att hans offerdöd skulle komma oss till godo.
»Utan
blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse (för synd).» (Eb. 9:22.) Under
hela den judiska hushållningen eller lagförbundets tid höll Gud på att
inpägla i judarnas medvetande detta drag af sin lag, i det han anordnade
offer af oxar och bocker — icke därför att dessa offer [464]
någonsin
kunde borttaga synder, utan på det att de i sinom tid måtte blifva kända
och förstådda såsom förebilder af bättre offer, genom hvilka synder
utplånas. Uttrycket
»blodsutgjutese» betecknar helt enkelt död, uppgifvande af
lifvet, ehuruväl tanken på en offerdöd äfven antydes i detta uttryck i
motsats till den s. k. naturliga (oblodiga) döden — änskönt i
verkligheten ingen död är naturlig för människan. För henne är det naturligt att lefva, ty hon bestämdes
därtill. Människans död är ett våld mot hennes egen natur och härrör
från öfverträdelsen, för hvilken hon fick döden, »förbannelsen», till
straff.
Den
gudomliga rättvisans kraf skulle ha blifvit lika fullt tillfredsställdt
äfven om judarna hade dödat Jesus på något annat sätt. Det som ovillkorligen fordrades var, att ett oskyldigt (oförverkadt)
lif skulle utgifvas såsom lösen för ett syndbesudladt (förverkadt) lif. Lösenspriset skulle ha blifvit betaldt äfven om Jesu kropp icke sårats
och hans blod icke bokstafligen utgjutits. Straffet för synden är döden, tillvarons
upphörande. Så snart Jesus lidit detta, var straffet tillfullo
aftjänadt. Att han dog korsdöden, och att hans sida öppnades med spjut,
berodde på andra orsaker.
Att
blodet rann ned på jorden vid offeraltarets fot betydde, att icke blott mänskligheten
utan äfven själfva jorden blef återlöst och bestänkt med blod (symbol
af rening). Att Jesus skulle
utstå den smälek och skymf, som det innebar att blifva offentiligt korsfäst
såsom en förbrytare, var nödvändigt, emedan den himmelske Fadern
hade beslutat, att Jesu lydnad skulle ställas på det allra strängaste
prof. Han blef icke blott pröfvad
i fråga om sin villighet att blifva människa, utan äfven hurvida han
var villig och beredd att dö såsom människornas lösen, ja, om han var
villig att lida den allra största smälek, för att han sålunda måtte på
det mest obestridliga sätt ådagalägga sin värdighet till att blifva af
sin Fader på det allra högsta upphöjd. [465]
Aposteln
framställer saken i detta ljus. Ty
sedan han beskrifvit, hur Logos lämnade sin himmelska härlighet för vår
skull och blef människa, fortsätter han: »Och i åthäfvor funnen såsom en människa; han ödmjukade sig
själf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Därför har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom
det namn (den äretitel), som är öfver alla namn» — Faderns namn
eller titel undantagen. — Fil.
2:8, 9. Jfr 1 Kor. 15:27
Hvarje
skriftställe, som talar om rättfärdiggörelse genom tro, om vårt
rättfärdigande genom Kristi blod etc., är ett vittnesbörd som bekräftar
det ofvan sagda, nämligen att »Gud
försonade i Kristus världen med sg, icke tillräknande dem deras öfverträdelser»
utan läggande dessa på »honom,
som för dem har dött och uppstått».
(2 Kor. 5:19, 21; 1
Tess. 4:14; 5:10.) Syndarens
skuld blef öfvertagen af Återlösaren, som betalte det fulla priset för våra sculders utplånande, på det alla,
som komme att trakta efter rättfärdighet, måtte på grund af hans
offers förtjänst kunna blifva räknade såsom rättfärdiga.
(Rom. 5: 17-19.) Det
sakförhållandet, att vi behöfde blifva rättfärdiggjorda, bevisar, att
vi voro orättfärdiga och onda i Guds ögon. Att människor icke genom gärningar kunde rättfärdiggöra sig själfva,
det bevisas klart af Israels erfarenheter under lagförbundet; de bevisa,
att det onda eller syndern vidlåder den fallna mänskliga naturen. Därför var det nödvändigt, att vi blefvo återlösta genom en
annans — en syndfri återlösares — förtjänst och offer.
Verkligt
rättfärdiggjorda eller fullkomliga blifva vi icke i detta lifvet utan
endast tillräknelsevis, då vi tro på Kristi rättfärdighet och hans ställföreträdande
offer samt tillägna oss dess värde såsom en fri gåfva. Öfverallt i Skriften är vår Återlösares makt till att rättfärdiggöra
oss framställd såsom ett resultat af hans offer i vårt ställe. Att våra egna gärningar icke kunde rättfärdiga oss eller göra
oss välbehagliga inför Gud, läsa [466]
vi
i Gal. 2:16; Rom. 3:27, 28. Att
lagen ej kunde göra dem rättfärdiga, som voro ställda under densamma,
se vi af Gal. 5:4; Rom. 3:20. Att
endast tron på det af Kristus fullbordade verket kan rättfärdiggöra,
visas i Gal. 2:17; 3:13, 14; Rom. 4:24, 25 etc.
Åtskilliga
andra skriftst tala mer eller mindre tydligt om vår tvagning och rening
från synd. Dessa ställen stödja
allesammans läran om lösenspriset, i det de beteckna Kristi blod d. ä.
Kristi offers förtjänst säsom reningsmedlet, genom hvilket vi blifva
renade. — Se Joh, 1:7; Upp.
1:5; 1 Kor. 6:11; 2
Pet. 2:22; Tit. 3:5; Eb. 9:14; 1 Pet.
1:19.
Rättfärdiggörelsen
framställes i bildspråk såsom en klädnad af rättfärdighet, af rent,
hvitt linne, med hvilken Herren öfverskyler felen och ofullkomligheterna
hos alla dem, som han antager på grund af deras tro på hans dyra blod. All egen rättfärdighet, som vi söka att skaffa oss genom vår
egenkraft i stället för genom Kristi förtjänst, kallas i
bildspråk »en befläckad
klädnad». (Es. 64:6.) Sant är
ju, att vissa ställen tala om våra bemödanden att vara rättfärdiga,
att lyda Guds befallningar, och beteckna dem såsom ett reningsverk, som måste
fortgå under hela vårt kristna lif på jorden. Sålunda talar aoposteln om att vi äro »till kroppen tvagna med rent vatten», och att församlingen
renas »i vattnets bad, genom
ordet (sanningen)». Dessa ställen
visa, hur våra hjärtan renas, hur köttets orenhet aflägsnas. Det är ett arbete, som tar i anspråk alla dagar af vårt lif på
jorden. Men allt detta
renande af våra tankar, ord och gärningar, dessa bemödanden om att så
mycket som möjligt bringa vår kropp till underdånighet under Guds vilja
i Kristus, grundar sig på vårt förut skedda mottagande af Kristus och på
vår rättfärdiggörelse förmedelst tron på hans blod. Ty Bibeln lär, att från det ögonblick, då vi mottaga Kristus,
äro alla våra fel och ofullkomligheter så att säga dolda för Herrens
ögon genom förtjänsten af försoningsoffret, som Jehovas god- [467] het
och nåd åvägabringat, som vi kunna tillgodogöra oss nyttan af genom
att tro på detsamma. Enär
endast det, som är fullkomligt, kan antagas af Gud, och enär vi, hur
mycket vi än anstränga oss och rena oss, likväl alltjämt äro
ofullkomliga, så är det klart, att vårt antagande af Fadern möjliggöres
endast därigenom, at vi, bildligt taladt, blifva inhöljda i Kristi rättfärdighets
klädnad, att hans fullkomlighet tillräknas oss.
Sålunda blifva vi först benådade (antagna) i den älskade (Ef.
1:6,) och sedan tillhör det oss att dagligen bevisa vår kärlek till rättfärdigheten,
vår önskan att behaga Herren genom att eftersträfva helighet (fullkomlighet).
Hur
ofta hänvisar icke Skriften till Jesus såsom vårt syndoffer, såsom »Guds Lamm, som borttager världens synd!
(Joh. 1:29.) Alla de
i lagen föreskrifna offren, allt blod, som utgöts på Israels
altaren, pekade framåt på det stora syndoffret, som skulle slaktas för
oss; ty kalfvars och bockars blod kunde aldrig borttaga synd; det kunde
endast det motbildliga offret, »det
dyrbara blodet». — Se vidare Eb. 9:12, 10:10; Ef. 5:2; 1
Kor. 5:7; 1 Pet. 2: 22, 24; 2
Kor. 5:21.
Att
detta offer gafs för församlingen och för alla människor, det betygar
Skriften på det tydligaste. Af
Guds nåd smakade han (Jesus) döden för alla, den rättfärdige för de
orättfärdiga, för att föra oss till Gud, för att bereda för oss och
alla människor en väg, på hvilken vi skulle kunna återvända till den
himmelske Fadern, till att blifva försonade med honom — en väg, på
hvilken vi skulle kunna återvinna det eviga lifvet, som är Faderns nådegåfva
till alla, hvilka äro hans sanna barn. — Se 1 Tess. 5:10; Rom. 5:8; 1
Kor. 15:3; 2 Kor. 5:14, 15; Joh. 10: 15; 11:50-52; 1 Pet. 2:24; 3:18.
Att
det var människan Jesu Kristi död, hans blod, som garanterade oss
befrielse från synd och död, är så klart och otvetydigt betygadt i
Skriften, att det kan förnekas endast af sådana, som forkasta tron på
Bibelns [468]
Gudomliga
inspiration eller förvränga skrifterna
(2 Pet. 3:16) eller »formals
Guds ord». — Se 1 Pet. 1:2; Apg.
4:12; 20 28; Upp 5:9; 1:5; Rom. 5:9; Eb. 13:12.
»I ären dyrt
köpte.» Genom hvem?
Af
hvem? Hvarför?
»I ären dyrt köpte; blifven
icke människors trälar.» — 1 Kor. 7:23.
»Du har köpt oss åt Gud med ditt blod.» — Upp. 5:9.
»Bland eder skola finnas falska lärare, som skola insmyga fördärfliga
partier, förnekande till och med den Herre, som har köpt dem.» — 2 Pet.
2:1.
Då
nu Bibeln så tydligt lär, att människan har blifvit köpt, och därtill
(såsom det grekiska ordet agorazo visar) att hon blifvet köpt på
samma sätt, som man verkställer ett offentligt köp, så framställa sig
nu för oss följande frågor: 1)
Hvem har köpt människan? Af
hvem blef hon köpt? 3) Hvarför
köptes hon?
1) Den första frågan är lätt besvarad. Den heliga skrift betecknar Herren Jesus Kristus själf såsom köparen
och betygar att priset, genom hvars erläggande köpet verkställdes, var
hans blod, hans lif, som han, människan Kristus Jesus, utgaf i döden för
alla.
2) Af hvem köptes människan? Sanningens motståndare fråga hånfullt, om det var från djäfvulen
som Jesus köpte oss. De
kunna ej tänka sig någon annan, som priset kunde betalas till; ty enhvar,
som förkastar läran om lösepennngen, kommer till falska slutsatser och
kan ej tro, att Gud kunde kräfva en sådan uppgörelse, utan de tro
fastmer, att Gud alltid sökt förvärfva människans gemenskap, och att
han alltid har gjort allt hvad han förmått för att åvägabringa människans
försoning och sålunda befria henne från synd och död. Därför kunde Gud, mena de, icke fordra, att ett lösenspris
skulle betalas, innan han kunde försätta människan i frihet. Vi
anse, att allt detta är helt och [469] hållet
stridande mot Bibeln. Skriften
lär visserligan, att Gud är kärleken, och att han har förbarmande
med syndaren; men den lär också, att Gud är rättfärdig, och
att människan, sedan hon blifvit rättvist dömd, icke rättvisligen
kunde blifva befriad från denna dom på något annat sätt än genom
betalandet af en lösen för henne.
Skriften
likställer visserligen dödsstraffets påläggande med djäfvulens
herravälde, i det den sager: »Då nu barnen hafva samma kött och blod (den mänskliga naturen),
blef ock han desslikes däraf delaktig, på det att han genom döden
skulle tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen»
(Eb. 2:14), och i det den benämner djäfvulen denna världens
furste. (Joh. 14:30.)
Men ingenstädes lär Skriften, att djäfvulen har nägon rätt
till denna härskarmakt. Tvärtom,
den betecknar Satan såsom en inkränktare och maktrånare, som med tillhjälp
af människans fallna natur förblindar hennes sinne och förstand för
gudomliga ting, bedragande henne och görande henne till sin slaf förmedelst
okunnighet, öfvertro och hennes egna svagheter. Satan är syndens upphofsman, och därigenom har han fått döden i
sitt våld. Hade människorna
aldrig syndat, så hade Satan aldrig kunnat utöfva något herravälde öfver
dem. På grund af uppsåtlig
synd blef Adam utstött
från Guds ynnest; men först senare, när mänskligheten tydligt visade,
att den icke ville fråga efter Gud eller tänka på honom, öfverlämnade
han dem åt alla slags fördärfliga luster.
(Rom. 1:28.) Mer än
en inkräktares rätt öfver mänskligheten, mer än ett genom synden möjliggjordt
herravälde har Satan ej att åberopa sig af.
Då
nu en gång den domen blifvit fälld öfver människan: »Döende skall du dö». tillstaddes Satan och hvilka som
helst andra onda krafter att göra sitt till för verkställandet af denna
dom. Dålunda använder Gud
sig stundom af onda andars vrede och stundom af människors vrede för att
genomföra sina [470] underbara
planer, och detta gör han på ett sådant sätt, att de ondas vrede länder
honom till pris. (Ps. 76:11.) Men Gud har aldrig erkänt
Satan såsom människosläktets rättmätige ägare.
Släktet var Guds skapelse; det hade honom att tacka för allt sitt
goda, och endast emedan det icke erkände och lydde honom, hemföll det
under Guds förbannelse, dödsdomen, ovärdigt som det då var till allt
vidare lif. Och under denna förbannelse
står släktet än i dag.
Det
var gudomlig rättvisa som fällde dödsdomen öfver våra första föräldrar.
Gudomlig rättvisa är det som ännu kvarhåller hela släktet i dödens
fängelse. Det gifves intet
hopp om befrielse, om nytt lif för någon, utom genom den af Kristus
Jesus verkställda återlösningen. Då
det således var den gudomliga rättvisan, som förklarade människans lif
förverkadt, så måste ock lösenspriset betalas till den gudomliga rättvisan,
om den skyldige, Adam och det jämte honom fördömda släktet, skulle
kunna befrias från skuld och straff.
Så
gärna Satan än hade velat utöfva sin makt öfver människorna, skulle
han dock aldrig ha kunnat göra det, om det icke hade tillstadts honom af
den högste domaren, Jehova. Och
Jehova skulle aldrig ha tillstadt, att dödens stora nöd fått komma öfver
människorna, vare sig genom Satans förmedling eller på annat sätt, om
den icke hade varit det rättvisa straffet för synden, för öfverträdandet
af Jehovas lag. Satans makt
är i likhet med bödelns en tilldelad makt.
Bödeln är blott en tjänare, som har att verkställa de straff,
hvilka de af den öfversta statsmakten gifna lagarna föreskrifva.
Så är ock Satan en den gudomliga lagens tjänare, som för en
bestämd tid tillåtes verkställa den öfver människorna hvilande
dödsdomen.
Om
vi skulle betala lösen för en fånge, så skulle vi icke erbjuda
densamma till fångvaktaren eller bödeln utan till domstolen, hvars
utslag gjort lösepenningen [471] behöflig.
På samma sätt kunde lösen för synden ej betalas till den makt,
som fördömde synden, fastställde straffet och förordnade om den
skyldiges afrättning — alltså till Gud, allas domare.
Till
denna slutsats leder oss vårt sunda förstånd.
Betkräftar nu Skriften denna slutsats?
Säger den, att Kristi offer gafs åt Gud eller åt Satan?
Vi finna det allra tydligaste svar på frågan, när vi betrakta de
förebildliga offren i judiska tidsåldern, hvilka voro en skugga af det bättre
offer, som borttar världens synder.
De blefvo alla offrade åt Gud af prästen, som förebildade vår
Herre Jesus. — Se 3 Mos. 4:3, 4, 24, 27, 31, 34, 35;
5:11, 12; 9:2, 6, 7; 2 Mos. 30:10;
2 Krön. 29:7-11, 20-24.
Dessa
vittnesbörd utgöra ett fullt tillräckligt och tydligt svar på frågan.
Men skulle någon önska ännu fler vittnesbörd, hänvisa vi till
apostelns direkta ord: »Om blod af bockar och oxar . . . helgar till köttets
renhet, huru mycket mer skall icke Krsiti blod, hvilken genom evig ande
har offrat sig själf utan vank åt Gud
. . . och därför
är han medlare för ett nytt förbund.»
— Eb. 9:13-15, 26; jfr
7:27; 10:4-10, 12, 20; Ef.
5:2; Tit. 2:14; Gal.
1:4; 2:20; 1 Joh. 3:16; Joh. 1:29; 1 Pet. 1:19; 1 Kor. 10:20; Rom.
12:1
Dessa
ställen oöfvertyga oss sålunda fullståndigt om skriftenligheten af den
läran, att Gud fordrade och mottog Kristi död såsom lösenspriset för
människan.
3) Hvarför blef människan
köpt?
Emedan
de gudomliga egenskaperna rättvisa, kärlek, vishet och makt äro mycket
ofullkomliga hos oss fallna och ofullkomliga skapelser, är det svårt för
många af oss att kunna fatta, hur det kunde vara nödvändigt att Gud
skulle fordra och mottaga en lösen.
Enhvar, som ej med sitt förstånd kan fatta denna gudomliga metod,
gör väl uti att likväl mottaga det gudomliga ordets vittnesbörd och
icke låta sig hindras däraf, att han icke förmår finna fullt
tillfredsställande svar på alla »hvarför». Dock
vilja vi här [472]
framställa
några tanker, som torde kunna hjälpa några att förstå ämnet.
Hos
oss såsom fallna, ofullkomliga skapelser stå egenskaperna vishet, kärlek,
rättvisa och förmåga alltjämt i mer eller mindre skarp inbördes strid.
Hos den himmelske Fadern däremot äro dessa egenskaper alltid i öfverensstämmelse
med hvarandra. Först öfverskådade Visheten fältet och framlade den bästa
planen för mänsklighetens frälsning, en plan som Kärleken, Rättvisan
och Makten biföllo. På
Vishetens yrkande ställdes människan strax under en lag, hvars öfverträdande
skulle ha dödsstraffet till följd, ett straff, som består i förlust af
tillvaron och i hela den rad af lidanden, som föregå och äro förknippade
med döden. Visheten visste, att människan, som saknade erfarenhet,
skulle falla, men dess yrkande rättfärdigades dock därigenom, att människan
på detta sätt komme att få inhämta värdefulla lärdomar.
Den utstakade vägen, som den gudomliga försynen skulle gå, och
som vi nu se den uppenbarad i Skriften.
Så
snart människan hade fallit, trädde Rättvisan fram och förklarade
henne vara en rebell, skyldig till döden, och dref henne ut ur Eden, bort
från den för henne beredda lifskällan, och öfverlämnade henne åt
Satan, på det hon skulle blifva hemsökt med svårigheter och slutligen
lida det fulla straffet för sin öfverträdelse — »döende
skall du dö». Medan nu Rättvisan
sålunda handlade med människan, var Kärleken icke likgiltig, men den
var maktlös, och det af två orsaker:
å ena sidan kunde den icke komma i strid med Rättvisan, kunde
icke förhindra straffets verkställande, icke befria människorna från Rättvisans
våld, emedan Rättvisan är den gudomliga styrelsens grundval, och å
andra sidan kunde Kärlekan icke då betala återlösningspriset, emedan
detta skulle ha varit stridande mot den frälsningsplan, som Allvisheten
redan hade utstakat. Sålunda måste den gudomliga Kärleken och Makten hålla sig
tillbaka för en tid; de kunde icke strax hjälpa människosläktet utan
[473] måste låta Rättvisan ha sin gång och måste samtycka till att Visheten tillät Rättvisan att under sex tusen år handla med mänskligheten, hvilket för
densamma innebar suckan,
lidande och död. I öfverensstämmelse härmed inskränkte sig Kärleken
till att tala tröst till människan och undervisa henne genom att skänka henne löften och anordna förebildliga offer, hvilka belyste det sätt,
hvarpå Kärleken en gång, på den af
Visheten förutbestämda tiden,
skulle verkställa människans räddning. Kärleken inväntade sålunda tåligt rätta stunden, då den under Vishetens
ledning skulle få handla och senare äfven kunna kalla Makten till sin
hjälp.
Denna stund, då Kärleken kunde
ingripa, kom slutligen,
när tiden var fullbordad (Gal. 4:4), när Guds bestämda tid var inne
(Rom. 5:6), då Gud sände sin Son såsom
människan Kristus Jesus, på det att han af Guds nåd (godhet) skulle
smaka döden för alla. (1 Tim. 2:5; Eb. 2:9.) Icke förrän
då hade Guds Kärlek blifvit uppenbarad för mänskligheten, ehuru den också förut alltjämt hade förefunnits, såsom
vi läsa: »Gud bevisar (uppenbarar)
sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare.» — 1 Joh. 4:9;
Rom. 5:8.
Genom att den gudomliga Kärleken
i öfverensstämmelse med
Guds lag ingrep och tillfredsställde denna lags fordran, undgick den att komma i strid med den gudomliga
Rättvisan. Kärleken försökte ej att motsätta sig
Rättvisans dom eller få den upphäfd eller ens förmildrad,
utan den anskaffade en borgesman, en ställföreträdare, som betalte lösepenningen för mänskligheten. Genom
att taga på sig det af Rättvisan ådömda dödsstraffet,
gjorde Kärleken mänskligheten fri från Adams skuld,
från förbannelsen, från döden. Detta var en lika stor
triumf för Kärleken som för Rättvisan. Kärleken
triumferade i det den erbjöd Rättvisan återlösningspriset, Jesus,
och Rättvisan blef sålunda tydligt uppenbarad såsom
varande den beståndsdel i Guds karaktär, hvilken [474] åt hans anordningar och
straffbestämmelser förlänar deras fulla kraft.
Dock är Kärlekens triumf ännu
ej fullständig. Väl har den
åvägabringat återlösningen, men den skall göra mer: den skall åvägabringa en återställelse för alla människor, som efter gjorda
erfarenheter vilja vara Gud lydiga och hans lag undergifna. Men liksom Kärleken i enlighet med den gudomliga Vishetens bestämmelse
väntade under mer än fyra tusen år, innan den bringade återlösningsoffret och betalte skullen, så väntar
den åter nära två tusen år, innan den får börja återställelseverket. (Apg. 3:19-21.) Visheten
har dock tillstadt, att Kärleken under
denna tid får utöfva sig själf på eller för en särskild
klass, den lilla hjorden, evangelieålderns utvalda — på det den
från de återlösta måtte uttaga ett folk för hans namn, Kristi brud
och medarfvinge, församlingen.
Nödvändigheten af att Kristus
skulle återköpa släktet låg i den omständigheten, att den förste Adam sålde sig själf och sitt släkte till
synden (och dess lön, döden) genom olydnad. (Rom. 7:14; 5:12.) Därför
behöfde han återköpas från syndens träldom; och
betalandet af lösepenningen var
nödvändigt,
innan någon. kunde befrias från straffet eller på nytt begynna försöka att bevisa sig värdig evigt
lif.
Men låt oss
nu söka få en öfverblick af detta
köp i hela dess
storhet. Detsamma
gjorde vår Herre Jesus ej
blott i teorien utan i verkligheten till släktets ägare, härskare och fader, enär han ju
betalte priset för dess återlösning. När han verkställde detta köp,
intog han den förste
Adams plats, hvilken en gång hade sålt släktet. Liksom
Adam genom sin öfverträdelse, i själftillfredsställelse, i olydnad mot Gud, sålde släktet, så köpte människan Kristus Jesus detsamma
genom att uppoffra sig själf
i lydnad för Faderns vilja, genom att utgifva sig själf såsom ett fullgiltigt lösenspris
för Adam. Härom säger
Skriften: »Fördenskull har Kristus både dött
och åter blifvit
lefvande och uppstått, att han skall vara en Herre öfver både döda och lefvande.» (Rom. 14:9.) [475] Genom sin offerdöd förvärfvade Jesus rätt och makt till att behandla människorna såsom
sina egna barn, emedan han
genom densamma själf frigjort dem från det gudomliga domsutslagets förbannelse.
I denna mening är det Herren
Jesus har blifvit den andre Adam, ty han har nu trädt i den förste
Adams ställe, blifvit ett nytt hufvud
(en ny utgångspunkt eller upphofsman) för släktet, som han förvärfvade sig genom utgifvandet af sitt eget lif. Men
enär det var människan Kristus Jesus, som utgaf sig såsom lösenspris,
så kunde det icke vara människan
Kristus Jesus, som skulle
vara släktets fader. Människan
Kristus Jesus utgaf allt hvad han hade såsom
lösen för människan Adam och hans släkte,
ett lif af precis motsvarande värde, en människa för en människa. Adams släkte,
som vid tiden för hans öfverträdelse ännu ej var födt, blef icke
domfällde direkt utan indirekt;
så behöfde det icke heller friköpas direkt, utan ett indirekt återlösande
var tillräckligt. En ofödd säd
i människan Kristi Jesu länd utgjorde det motsvarande
lösenspriset för Adams säd, hvilken ännu var ofödd, när
han begick öfverträdelsen.
Lösenspriset togs ej
tillbaka.
Såsom vi
redan sett, lär Skriften tydligt, att Jesus blef dödad till köttet
