STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

ANDRA KAPITLET.

Jehova, den Allsmäktige. — Syndares frälsare genom Kristus. — "Lammet är värdigt." — Den af sig själf lefvande. — Han som heter "Jag är". En falsk tradition. — Faderns och Sonens enhet sedd i Bibelns ljus. Det skriftenliga användandet af ordet "Jehova" och titeln "Herre". Ordet "Gud" i Gamla testamentet. — I Nya testamentet. — Bibelns harmoniska vittnesbörd. — "Den som har sett mig har sett Fadern." — "Han höll det icke för ett rof att vara lik Gud." — "En enda Gud, Fadern, och en enda Herre, Jesus Kristus."

JEHOVA Gud gör anspråk på att själf vara upphofsmannen till den stora försoningsplan, som, enligt hvad vi i det föregående sett, håller på att utvecklas. Utförandet af denna plan begynte på Golgata, men den kom­mer ej att vara fullt genomförd förrän vid tusenårsålderns slut, när Herren Jesus Kristus, försoningens medlare, till Fadern öfverlämnar herraväldet öfver den då återställda och af rättfärdighet uppfyllda jorden. Talrika skriftställen bekräfta detta. Som exempel anföra vi: »Jag är Jehova, din Gud, den Helige i Israel, din frälsare.» »Jag är Jehova, och utom mig är ingen frälsare.» »Du skall förstå, att jag, Jehova, är den som frälsar dig, och att den Starke i Jakob är den som förlossar dig.» Och åter: »Jag är Jehova, din Gud ifrån Egyptens land, och någon annan Gud än mig må du ej känna; och ingen annan frälsare finns än jag.» Och åter: »Den ende Guden, vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre, [30] honom tillkommer ära, majestät, välde och makt, före all tid och nu och i all evighet. Amen. » Och än vidare: »Vi hoppas på den lefvande Guden, hvilken är alla människors frälsare, i synnerhet de troendes.» — Es. 43: 3, 11; 60: 16; Os. 13: 4; Jud. 25; 1 Tim. 4: 10; Tit. 1: 3; 2: 10.

Om man fullt fattade och fasthölle denna tanke — nämligen att Jehova den Allsmäktige är frälsaren, som själf har uppgjort den stora frälsningsplanen och verkställer den genom sina villiga agenter och representanter — så skulle många vara befriade från falska begrepp beträffande den himmelske Faderns förhållande till sin himmelske Son, med hänsyn till återlösningen. Då skulle intet rum finnas mer för den nästan hädiska uppfattning, söm en stor del kristna hysa, nämligen att den himmelske Fadern stod i begrepp att i sin vrede slå och pina den mänsklige syndaren, men att den himmelske Sonen, vår Herre Jesus, full af kärlek och förbarmande (hvilka egenskaper Fadern saknade, enligt denna åskådning) trädde emellan och stillade Faderns raseri genom att mottaga vredesslagen i människans ställe, samt att Fadern nu är blidkad endast därför att han, såsom varande rättfärdig, icke en gång till kan fordra af syndaren det, som redan blifvit betaldt genom Kristi dyra blod. Ju förr anhängarne af denna förskräckliga villomening om försoningen kunna lösgöra sig därifrån, desto fortare och lättare skola de gå framåt i de andliga tingen, i kunskapen om den sanne Gudens nåd och kärlek.

Då vi få den rätta uppfattningen i denna sak, skola vi se, att den himmelske Fadern är fullkomlig i alla de ädlaste egenskaper. Han är fullkomlig i sin rättvisa, så att den rättvisa dom, som blef fälld enligt hans rättfärdiga lag, måste bestå och kan icke återkallas, ej ens af honom själf. Han är fullkomlig i visdom, så att hans plan, ej blott i fråga om människans skapelse utan äfven i fråga om hennes frälsning och försoning, är så fullständigt lagd, [31] att intet misstag kan äga rum, ej heller är det möjligt, att någon ändring behöfver göras i denna plan, såsom det står skrifvet: »Jag är Herren, jag förändras icke», och »för Gud är hans verk kunnigt från världens begynnelse». Äfven hans kärlek är fullkomlig, så att ingen större kärlek är möjlig, och dock är denna kärlek i fullaste jämvikt och öfverensstämmelse med hans karaktärs öfriga egenskaper, så att han endast på det sätt, som hans visdom utstakat, kunde benåda syndaren. Han är äfven fullkomlig i makt, så att alla hans goda afsikter, alla hans kärleksfulla beslut, skola till fullo genomföras och åvägabringa det ursprungligen afsedda resultatet; såsom skrifvet står: »Mitt ord, som utgår ifrån min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan göra hvad mig täckes och hafva framgång i det, hvartill jag utsänder det.» — Es. 55: 11; Mal. 3: 6; Apg. 15: 18.

När vi sålunda från biblisk ståndpunkt se, att den store Jehova själf är upphofsmannen till den frälsning, som Kristus bringat oss, då föranleder detta oss till att så mycket innerligare och fullare älska och ära vår allsmäktige Gud, på samma gång som det icke i ringaste grad gör Jesu Kristi ära mindre eller förminskar vår kärlek, aktning och vördnad för honom; ty vi se i den himmelske Sonen den himmelske Faderns afbild, och vi erkänna honom såsom »förbundets ängel (sändebud)», genom hvilken Jehova skall bringa människosläktet alla de i detta förbund utlofvade välsignelserna, och utan hvilken ingen gudomlig välsignelse kan erhållas. Bevis för, att vår Herre Jesus i allt, som rör frälsningsverket, handlar såsom sin Faders, Jehovas, ställföreträdare (representant), finna vi i följande skriftställen:

»Då Guds, vår Frälsares, godhet och människokärlek uppenbarades, frälste han oss . . . genom ett bad till ny födelse och en förnyelse af den heliga anden, hvilken han rikligen utgöt öfver oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare.» — Tit. 3: 4-6.

»Honom har Gud . . . upphöjt till en höfding och en [32] frälsare för att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse.» — Apg. 5: 31.

»Vi hafva sett och vittna, att Fadern har sändt sin Son till en frälsare för världen.» — 1 Joh. 4: 14.

»Paulus, Jesu Kristi apostel efter befallning af Gud, vår Frälsare, och Herren Jesus Kristus, vårt hopp.» — 1 Tim, 1: 1.

»Detta är godt och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare. . . .Ty en är Gud, en är ock medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.» — 1 Tim. 2: 3, 5. Lägg också märke till hvad Jesus själf säger i detta ämne:

»Icke sände Gud sin Son i världen för att (för-)döma världen utan på det att världen skulle varda frälst genom honom.» — Joh. 3: 17.

»Intet kan jag göra af mig själf. Såsom jag hör, så dömer jag.» — Joh. 5: 30.

»Såsom Fadern har sändt mig, så sänder ock jag eder (lärjungar).» — Joh. 20: 21.

»Om den dagen och den stunden (då det himmelska riket skulle upprättas) vet ingen, icke ens änglarne i himmelen, ej heller Sonen utan Fadern allena.» — Mark. 13: 32.

»Tider och stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt. » — Apg. 1: 7.

»De gärningar som jag gör i min Faders namn, de bära vittne om mig.» — Joh. 10: 25.

»Jag sänder öfver eder min Faders löfte.» — Luk. 24: 49.

»Jag har kommit i min Faders namn.» — Joh. 5: 43.

»Hvad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.» — Joh. 12: 50.

»Min Fader är större än jag.» — Joh. 14: 28.

»Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.» — Joh. 20: 17. [33]

»Lammet som är slaktadt, det är värdigt.»

I Bibelns sista bok, »Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken Gud gaf honom för att visa hans tjänare» (Upp. 1: 1), har vår Herre Jesus själf gifvit oss en den allra skönaste framställning af det här behandlade ämnet, försoningen. Denna framställning belyser den allmänna planen för människans friköpning från synd och död. Den finnes i Upp. 5. Där se vi Fadern, den Gamle af dagar, sittande på den himmelska tronen. I sin hand har han en bokrulle, skrifven innan och utan, förseglad med sju insegel. Denna bokrulle, som betecknar den gudomliga planen, hvilken allena Fadern, Jehova, känner, förblef i hans egen hand, i hans makt, till dess någon måtte visa sig värdig att känna den och att blifva dess verkställare såsom Jehovas befullmäktigade agent och representant. I det vi vidare följa den symboliska framställningen, se vi, att intill den tid, då Jesus led för oss på Golgata, »rättfärdig för orättfärdiga, att han måtte föra oss till Gud», hade ingen befunnits värdig att genomföra eller ens förstå Guds plan. Men när vår Herre Jesus genom sin lydnad hade bevisat sin trohet mot sin himmelske Fader, i det han förnedrade sig och antog mänsklig natur samt var lydig intill döden, ja intill korsets skymfliga död, då hade han därigenom bevisat sig vara värdig det allra största förtroende. Sålunda förklarar aposteln: »Därför har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden.» (Fil. 2: 9-11.) Detta gäller vid den tidpunkt, som den symboliska skildringen i Upp. 5: 9-13 framställer för oss, då det om vår Herre Jesus säges: »Lammet som är slaktadt, det är värdigt.» »Du är värdig att taga bokrullen och att bryta (öppna) dess insegel, ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag.» På detta sätt¨[34] framställes för oss den höga upphöjelsen af den himmelske Faderns representant, »förbundets ängel (tjänare)». På grund af sin ödmjukhet och fullständiga undergifvenhet för och lydnad mot Faderns vilja aktas han från den stunden värdig att ha del i Faderns tron och härlighet, och efter Faderns egen förordning förkunnades bland de himmelska härskarorna den proklamationen: »Lammet som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof»; och till slut skall »allt skapadt» kunna fatta den tanken, att Jehova har högeligen upphöjt sin enfödde Son och gifvit honom andel med sig själf i sitt rike. Då skall »allt skapadt» enstämmigt höja detta rop: »Honom, som sitter på tronen (universums tron — Jehova) och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet!» Intet under således, att alla människor under alla kommande tider skola ära den upphöjde Sonen likasom de ära Fadern, som har upphöjt honom. — Joh. 5: 23.

Aposteln förklarar, att detta Jesu förhärligande belyser den gudomliga grundsatsen, att »den som förnedrar sig, han skall varda upphöjd». Men låtom oss också i samband med denna bildliga framställning (Upp. 5: 13) lägga noga märke till, att Sonens upphöjelse till härlighet, ära och makt icke innebär, att Fadern afsäger sig himlens tron. Ej heller finna vi i denna bild någon antydan om att Fadern och Sonen äro ett i person, ty där talas om båda personerna, och här såsom allestädes gifves Fadern första platsen i fråga om lofprisning och ära. Och detta påminner oss åter om vår Herres ord: » Jag öfverlåter ett rike åt eder (mina lärjungar), såsom min Fader har öfverlåtit det åt mig.» (Luk. 22: 29.) Och åter säger han till sina trogna efterföljare: »Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron. » — Upp. 3: 21.

Ett ytterligare bevis för, att hela återlösningsverket är af Fadern ehuru genom Sonen, finna vi i apostelns [35] förklaring, att Gud har »i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son, hvilken han har satt till arfvinge af allt (som är utlofvadt), genom hvilken han ock har skapat världen, och hvilken . .. har, sedan han genom sig själf verkställt en rening från synderna, satt sig på Majestätets (Jehovas) högra sida i höjden, vorden så mycket större än änglarne.» (Eb. 1: 2-4.) Och åter säger aposteln om honom: »Vi hafva en sådan öfverste­präst, som sitter (eng. öfv.: »som är satt») på högra sidan af Majestätets tron i himmelen (Jehovas), en tjänare i helgedomen och i det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren (Jehova) har uppfört och ingen människa.» (Eb. 8: 1, 2.) Samme apostel förklarar vidare: »Denne (vår Herre Jesus), efter att hafva framburit ett enda offer för synder, sitter för beständigt på Guds högra sida.» (Eb. 10: 12.) Och han förmanar oss att »se på trons begynnare och fullkomnare, Jesus, hvilken, för den glädje som förelåg honom, led korset och aktade icke smälek och sitter på högra sidan af Guds tron.» (Eb. 12: 2. Eng. öfv.) Åter förmanas vi till att tänka på »vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader», och på »huru öfversvinneligt stor hans makt är med afseende på oss, som tro efter hans mäktiga krafts verkan, hvilken han verkade i Kristus, då han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska öfver allt herradöme och väldighet och makt och myndighet och allt namn, som nämnes icke allenast i denna världen utan ock i den tillkommande, och lade allt under hans fötter.» (Ef. 1: 17-22.) Petrus säger om vår Herre Jesus, att han »är på Guds högra sida, uppfaren till himmelen, och änglar och väldigheter och makter hafva blifvit honom underdåniga (honom underlagda af Fadern).» — 1 Pet. 3: 22.

Alla de här anförda skriftställena bevisa ytterst tydligt, att Jesu Kristi höga upphöjelse var Faderns belöning till honom för hans underbara lydnad och uppenbarande af Faderns kärleksfulla ande, i det han uppoffrade sig [36] själf för syndare; men de säga ej, att Herren Jesus var Fadern, ej heller att han nu i Faderns ställe sitter på den himmelska tronen och ensam är föremål för de förnuftsbegåfvade skapelsernas kärlek och dyrkan. Tvärtom framställa de uttryckligen för oss den himmelske Fadern såsom den högste i ära och makt, såsom välgöraren, som sålunda förhärligade och upphöjde Sonen och satte honom på sin högra sida (bild af högsta ynnest) och gjorde honom delaktig i himmelrikets tron och välde samt gjorde änglar och alla himlens härskaror honom underdåniga. Och i sanning, så starka uttryck äro på några ställen brukade angående Jesu höga upphöjelse och den öfverflödande makt, som Fadern gifvit honom, att den inspirerade författaren vid ett tillfälle ansåg sig föranledd att göra oss särskildt uppmärksamma på, att Kristus trots sin höga upphöjelse dock hvarken var Fadern jämlik eller öfverlägsen. Han säger nämligen, i det han talar om Kristi tusenåriga regering: »Han (Kristus) måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter. Såsom den ytterste (siste) fienden varder döden tillintetgjord. Ty allt har han (Fadern) lagt under hans (Sonens) fötter. Men då det heter, att allt är honom (Sonen) underlagdt, så är det klart, att den (Fadern) är undantagen, som har lagt allt under honom (Sonen). Men sedan allt har blifvit honom (Sonen) underlagdt, då skall äfven Sonen själf varda underlagd den (Fadern), som har lagt allt under honom (Sonen), på det att Gud (Fadern) skall vara allt i alla.» — 1 Kor. 15: 25-28.

Den af sig själf lefvande.

Gud, den Allsmäktige, tillägger sig själf namnet Jehova, hvilket betyder »Den Evige» eller »Den Odödlige» (den af sig själf lefvande). Sålunda läsa vi om att han sade till Mose: »För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom Gud den Allsmäktige (såsom den högste eller allra mäktigaste Guden), men under mitt namn Jehova var jag icke känd af dem.» (2 Mos. 6: 3.)

[37] Under detta namn var Jehova därefter känd bland sitt folk Israel. Namnet Jehova förekommer i Gamla testamentet hundratals gånger, men bibelöfversättarne ha dolt det genom att oriktigt återgifva det med »Herre».

Vi anföra följande skriftställen: »Jag är Jehova, din Gud, . . . du skall inga andra gudar (mäktiga) hafva jämte mig, . . . ty jag Jehova, din Gud, är en nitälskande Gud.» (2 Mos. 20: 2-5.) »Hör, Israel! Jehova, vår Gud, Jehova är en. Och du skall älska Jehova, din Gud, af allt ditt hjärta och af all din själ och af all din kraft.» (5 Mos. 6: 4, 5.) Och detta är just de skriftställen, som Jesus själf anförde såsom den viktigaste sanning. När han blef tillfrågad om hvilka bud som vore de största, citerade han dessa ställen och sade:

»Du skall älska Herren (Jehova) din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och främsta budet.» (Matt. 22: 37, 38.) Vidare läsa vi: »Jag är Jehova, det är mitt namn; och jag gifver icke min ära åt någon annan.» (Es. 42: 8.) Sammanhanget visar, att denna bestämda förklaring om, att namnet Jehova uteslutande tillhör »Ljusens Fader, i hvilken icke finnes någon växlingens skugga», följer omedelbart efter den profetiska förkunnelsen om Messias såsom Jehovas ärade och utvalde tjänare och Son. Vi läsa:

»Se, öfver min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till hvilken min själ har behag, öfver honom har jag låtit min ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. . . . Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden; hafsländerna vänta efter hans lag. Så säger Gud, Jehova: Jag, Jehova, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och göra dig till ett ljus för folkslagen, att du må öppna blinda ögon, att du må föra fångar utur fängelset (döden), ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret. Jag (är) Jehova, det är mitt namn.» — Es. 42; 1-8. [38]

Namnet Jehova tillkommer endast härlighetens Fader.

Somliga hålla före, att Skriften stundom tillägger Jesus namnet Jehova, och att det följaktligen ej är ett bestämdt och särskildt namn för den himmelske Fadern. Detta är ett misstag; men vi vilja undersöka de skriftställen, som af några tros gifva stöd åt den tanken. Vi skola visa, att de icke motsäga de ofvan anförda ställena, af hvilka det tydligt framgår, att »Jehova» är det rätta och särskilda namnet på den store »Jag är».

1) Den text, som oftast användes till bevis för att äfven Jesus Kristus kan kallas Jehova, lyder: »Jag skall uppväcka åt David en rättfärdig telning, och han skall regera såsom konung och hafva framgång och skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. . . . Och detta skall vara det namn man skall gifva honom : Herren vår rätt­färdighet.» — Jer. 23: 5, 6.

Här åsyftas tydligen Jesus Kristus och hans tusenårsregering, och hans namn på detta ställe är på hebre­iska »Jehova-Tsidkenu». Hur förklara detta? Det är mycket enkelt. I sin ifver att finna ett ställe, hvarest namnet Jehova såsom egennamn var användt om Jesus, ha bibelöfversättarne gifvit oss en bristfällig öfversättning af detta uttryck. Ingen svårighet förefinnes, om man öfversätter stället sålunda: »Detta skall vara det namn man skall gifva honom: Jehovas rättfärdighet. » * Hur väl passar icke detta namn samman med Jesu verk och mission! Var han icke Guds rättfärdighets representant, och led han icke såsom lösen för människan det straff, som rättvisan kräfde — på det att Gud måtte vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra syndare, som tro på Jesus? Sannerligen, intet namn kunde ha passat honom bättre.

__________
* I B. K:s nya öfv. återgifves detta namn med »Herren är vår rättfärdighet».

[39] Samma namn, Jehova-Tsidkenu, förekommer äfven längre fram hos samme profet. Sammanhanget visar där, att hela församlingen, det nya Jerusalem, Lammets brud, skall bära detta namn —: »Och man skall kalla det så: (Jehova-Tsidkenu) Herrens rättfärdighet.» (Jer. 33: 16.) Och äfven här passar namnet fullkomligt ty försam­lingen delar ej blott sin Herres lidanden för rättfärdig­hetens sak, sålunda uppfyllande hvad som fattas i Kristi lidande (Kol. 1: 24), utan den har äfven löfte om att få dela all sin Herres härlighet, liksom en hustru delar sin mans ära och namn. — Upp. 3: 12; 19: 7; 21: 9.

Namnet Jehova brukas äfven på åtskilliga andra ställen i sammansättning med andra ord till att bilda andra namn. Så t. ex. kallade Abraham det ställe, där han offrade Isak, och där Gud försåg honom med en vädur till offer i stället för Isak, för »Jehova-Jire», hvilket betyder »Jehova förser». (1 Mos. 22: 14.) Mose kallade ett altare »Jehova-Nissi» = Jehovas baner. (2 Mos. 17: 15.) Gideon kallade ett altare »Jehova-Schalom» = Jehovas frid. (Dom. 6: 23, 24.) Hesekiel profeterade om en kommande stad, hvars namn skall vara » Jehova-Schamma » =Jehovas under. — Hes. 48: 35.

2) Man håller före, att när det säges att Jehova syntes för Abraham (1 Mos. 18: 1) och för Mose (2 Mos. 3: 3-15), så måste det ha varit Kristus Jesus i sin föremänskliga tillvaro, som uppenbarade sig; och därmed vill man bevisa, att äfven han kallas Jehova. Men detta bevis är ohållbart; ty då detta namn tillämpades på en ängel, så innebar det helt enkelt, att denne ängel var en af Jehova högligen värderad tjänare, och att han för tillfället verkligen intog en ställning såsom prokurator eller representant samt äfven var befullmäktigad till att utöfva gudomlig makt. I 2 Mos. 3: 2 säges det uttryckligen, att den som uppenbarade sig i den brinnande busken, och som, i det han representerade Jehova, brukade hans mest utmärkande namn, »Jag är», var »Jehovas ängel (sändebud)». Att detta ärade sändebud [40] var den samme, som Johannes (1: 1) benämner »Ordet», nämligen vår Herre Jesus i hans föremänskliga tillstånd, det betvifla vi icke ett ögonblick. Men icke ens det förnämsta sändebud kan dock vara själfva den person, som det skall representera, och i hvars namn det talar.

3) I Es. 40: 3 heter det, med hänsyftning på Johannes döparens mission: »Bereden väg för Jehova», och man menar, att detta är ett bevis för, att Jesus blott är ett annat namn på Jehova. Men åter svara vi: Nej, icke så! Jesus var i sanning Jehovas ärade tjänare och i fullaste mening hans representant bland människorna, men han säger själf: »Fadern har sändt mig»; »såsom jag hör, så dömer jag»; »intet kan jag göra af mig själf»; »Fadern är större än jag». Och vi måste väl tro på hvad han själf såsom sändebud har sagt. Förhållandet är, såsom vi redan visat,* att Johannes döparen endast var en förebild af ett större sändebud, nämligen hela den kristna församlingen i köttet, hvilken i sin ordning är en förelöpare till den förhärligade andlige Kristus, hufvud och kropp. Och det verk åter, som tillkommer denne förhärligade Kristus att utföra, kommer att vara ännu ett steg vidare i det stora verket att bereda vägen för Jehova och göra hans fötters rum härligt. Först vid tusenårsålderns slut, när detta verk är till fullo utfördt, kommer denna profetia (Es. 40: 3) att vara fullt uppfylld. — 1 Kor. 15: 24-28; Joh. 6: 57; 5: 30; 10: 28.

__________
* Mill. Dagn., del II, kap. 8.

4) Aposteln talar om Jesus såsom »härlighetens Herre» (1 Kor. 2: 8), och man begär, att vi skola betrakta detta som ett bevis för, att han är Fadern, Jehova, emedan denne i Ps. 24: 7-10 kallas »härlighetens (eller ärans) konung». Vi anse, att sådana argument endast bevisa ohållbarheten i den lära, som de brukas till stöd för. Vår Herre Jesus skall i sanning vara en majestätisk [41] härlighetens konung, då han under tusenårsrikets ålder i Jehovas namn och kraft skall sträcka sin spira öfver hela jorden; men samme inspirerade apostel försäkrar oss i samma bref (kap. 15), att när Kristi rike nått höjdpunkten af härlighet, kommer det att öfverlämnas till Fadern, »som lade allt under honom (Sonen), på det att Gud (Fadern) skall vara allt i alla».

5) I två af de profetiska skildringarna af Kristi tusenårsrike säges det: »Och det skall ske i kommande dagar, att det berg (rike), där Jehovas hus är, skall stå fast grundadt såsom det yppersta bland bergen och vara upphöjdt öfver andra höjder (härska öfver andra riken) ... Ja, många folk skola gå åstad och skola säga: 'Kommen, låtom oss draga upp till Jehovas berg (rike) ... att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.' . . . Och han skall döma mellan hednafolken (nationerna).» — Es. 2: 2-4; Mika 4: 1-3.

Åtskilliga mena, att enär Kristus under de tusen åren besitter all makt och all dom samt regerar öfver riket, så måste man anse, att namnet Jehova på dessa ställen betecknar Kristus. Härtill svara vi nej. Man må ej glömma, att alla välsignelser komma från Fadern, ehuru de meddelas oss genom Sonen. (1 Kor. 8: 6.) På samma sätt lärde Kristus oss att bedja: »Fader vår, som är i himmelen, . . . tillkomme ditt rike, ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen.» (Matt. 6: 10.) Det samma se vi också i Mika 4: 8, där Kristus (hufvud och kropp, det nya Jerusalem) skildras såsom det »Herdetorn», till hvilket skall återkomma det forna (det första) herradömet, som genom Adam gick förloradt i Eden, men som återköptes af Jesus på Golgata.

6) »Du Betlehem Efrata . . . af dig skall åt mig utgå den som i Israel skall vara en Herre, och hvilkens utgång är ifrån fordom, ifrån evighetens dagar.»^* (Mika 5: 2.) [42] Äfven med dessa ord vill man bevisa, att Jesus var Jehova — från evighet till evighet — emedan Mose sade: »Jehova, . . . från evighet till evighet är du, o Gud.» (Ps. 90: 1, 2.) Att häraf draga en sådan slutsats är stridande mot all logik och mot hundratals andra skriftställen, där namnet Jehova förekommer, samt äfven stridande mot det sammanhang, hvari de anförda orden stå. Läsa vi vidare, finna vi följande ord om Messias: »Och han skall träda fram och vakta sin hjord (Jehovas hjord — Ps. 23: 1) i Jehovas kraft, i Jehovas, sin Guds, namns höghet.» (Mika 5: 4.) Intet kunde vara tydligare sagdt öfver detta ämne. Ty när Jehova då ännu är Kristi Gud, så är det omöjligt att Kristus själf kan vara Jehova. Hur skola vi då förstå vers 2? Helt enkelt så:» . . . hvilkens utgång är (förutsagd) ifrån fordom, ifrån evighetens dagar (är hans kommande och messias­blifvande förutbestämdt i Guds plan).»

_________
* Enligt nya öfv.: ». . . hvilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.» — O. a.

7) Man hänvisar oss till profetian i Es. 25: 6-9, som har afseende på tusenårsriket, och man ber oss taga den som ett bevis för, att namnet Jehova kan tillämpas på vår Herre Jesus, emedan där står: »Och härskarornas Jehova skall på detta berg (rike) för alla folk göra ett gästabud med feta rätter. . . . Han skall tillintetgöra döden för alltid; och Herren, Jehova, skall aftorka tårarna från alla ansikten.» Men icke heller detta bevisar, hvad man så gärna ville ha bevisadt. Vi måste lägga märke till, att den förhärligade Kristus på detta ställe framställes såsom den talande, och hans verk under tusenårsåldern är i de första verserna af detta kapitel kort sammanfattadt sålunda: »O Jehova, min Gud! Jag vill upphöja (ära) dig, jag vill prisa ditt namn.» Detta kommer att blifva resultatet af tusenårsregeringen; och vid dess slut kommer allt att vara underdånigt Jehova. Genom hans egen makt, verkande i Kristus, skall  allt underläggas honom. Messias kommer till jorden såsom Jehovas mäktige tjänare och viceregent, Immanuel, d. ä. »Gud med oss». Detta bekräftas också på det bestämdaste [43] af Paulus, i det han säger: » Gud vare tack, som gifver oss segern (befrielse, triumf) genom vår Herre Jesus Kristus!» — 1 Kor. 15: 57.

8) Att namnet Jehova gäller Kristus såväl som Fadern, vill man äfven bevisa med Es. 9: 6, där Kristus benämnes »Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste». Vi vilja längre fram undersöka detta skriftställe noggrant. Här göra vi blott den anmärkningen, att det icke innehåller något, som berättigar oss att antaga, att vår dyre Herre Jesus är Jehova. Om den tanken hade legat i denna text, så kunde namnet Jehova aldrig ha passat bättre än just här bland dessa andra namn. Men det står ej där. Tvärtom läsa vi i den nästföljande versen (v. 7): »Jehova Sebaots nitälskan skall göra detta (genomföra profetian).»

9) »Säg till Judas städer: Se, eder Gud! Se min Herre Jehova (Adonai Jehova) skall komma med stark hand, och hans arm skall styra för honom. . . . Han skall föda sin hjord såsom en herde.» (Es. 40: 10. Eng. öfv.) Man anser det såsom afgjordt, att vår Aterlösare på detta ställe benämnes med det stora namnet Jehova. Men nej; han kallas här såväl som på andra ställen Jehovas »arm». Jehovas starka Arm »skall styra för honom», till dess han tillintetgjort all väldighet och makt, som står i strid med Jehova och hans rättfärdiga lag, till dess han fört domen till seger, och till dess han gjort Jehovas fotapall (jorden) härlig; då skall han öfverlämna riket åt Gud, sin Fader. — Matt. 12: 20; 1 Kor. 15: 24-28.

Vi anföra några andra ställen, hvarest Herren Jesus profetiskt benämnes Jehovas arm:

»Hvem tror vår predikan, och för hvem varder Jehovas arm uppenbar? (Endast få erkänna eller gifva akt på Herrens Arm under denna tidsålder — »icke många adlingar» etc.) . . . Föraktad var han och öfvergifven af människor.» — Es. 53; Joh. 12: 38.

[44] »Hafsländerna bida efter mig och hoppas på min arm.» — Es. 51: 5, 9.

»Jehova blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon (vid upprättandet af sitt rike), och alla jordens ändar få se vår Guds frälsning.» — Es. 52: 10.

»Då hjälpte honom (Jehova) hans egen arm. . . . Såsom en förlossare kommer Herren för Sion och för dem i Jakob, som omvända sig från sin öfverträdelse, säger Jehova.» — Es. 59: 15-20.

10) I Joh. 12: 41 läsa vi: »Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet och talade om honom.» Man menar, att dessa ord syfta på Es. 6: 1. Vi äro eniga däri. Vi anmärka blott, att det hebreiska ord, som där är återgifvet med »Herren», icke är »Jehova» utan »Adonai». Vi hysa den uppfattningen, att namnet Jehova icke i egentlig mening tillhör någon annan än den himmelske Fadern, ehuru det tillfälligtvis kan tillämpas på hans särskilda sändebud, när de i hans namn tala och handla såsom hans representanter. På åtskilliga ställen är också »Adonai» användt för att beteckna den himmelske Fadern. Men i denna text betecknar det Sonen. Likaså i Ps. 2: 4-9: »Herren (Adonai) bespottar dem. Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem. . . . Herren (Jehova) sade till mig: Du är min Son, jag har i dag födt dig.» Någon menar likväl kanske, att »Adonai» i Es. 6: 1 måste gälla samma person som »Jehova» i v. 3 och 5. Härtill svara vi, att Sonen, »förbundets ängel», Jehovas representant, med allt skäl väl kunde beskrifvas såsom så upphöjd och prisad, enär han är Faderns representant och mottar äran i hans namn. Af v. 8 se vi åter att det icke är Jehova, som utsänder budskapet och uttalar domen, utan Adonai; ty »all dom har han gifvit åt Sonen». — Matt. 23: 34, 36, 38; Joh. 5: 22, 27.

Vi kunde anföra andra skriftställen, där det talas om Jesus i nära förbindelse med namnet Jehova, och där ett annat namn i hebreiskan utmärker Sonen till skillnad [45] från Fadern, hvilket ej kan ses af våra vanliga bibelöfversättningar, enär de återgifva såväl ordet Jehova som ordet Adonai med »Herre». Vi anföra följande ställen: »Se, jag skall utsända min ängel, och han skall bereda väg för mig. Och med hast skall sedan den Herre (Adon), som I åstunden, komma till sitt tempel; ja se, han kommer, förbundets ängel, som I begären, säger Herren (Jehova) Sebaot. . . . Han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silfver; och sedan skola de frambära åt Herren (Jehova) offergåfvor i rättfärdighet. » — Mal. 3: 1-4.

Ett annat liknande ställe förekommer i den sköna messianska psalmen, där det heter: »Du är den skönaste bland människors barn, ljuflighet är utgjuten öfver dina läppar; så se vi, att Gud har välsignat dig evinnerligen. . . . Gud, din tron förblifver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.» Därefter talar psalmisten om församlingen såsom Faderns dotter och såsom bruden, Lammets hustru, och hon förmanas till att ära och erkänna Konungens Son såsom sin Herre —: »Låt konungen hafva lust i din skönhet; ty han är din herre (Adon — icke Jehova), och för honom skall du nedfalla.» — Ps. 45: 3-12; Eb. 1: 8, 9; 1 Kor. 11: 3; Ef. 5: 23; Joh. 5: 23.

11) Man anför Es. 8: 13, 14 son bevis för att namnet Jehova äfven tillhör Jesus. Detta ställe lyder: »Jehova Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas.» Utan att det sedan säges, om hvem det i nästa vers talas, heter det vidare: »För de två Israels hus skall han blifva en stötesten och en klippa till fall.»

Vi kunna dock ej taga detta såsom bevis. Textens sammanhang visar tvärtom, utom Jehova och profeten, en tredje person, nämligen vår Herre Jesus, som säger: »Lägg vittnesbördet och lagen förseglad i mina lärjungars [46] hjärtan. Så vill jag förbida Jehova. . . . Se, jag och barnen, som Jehova har gifvit mig.» — Es. 8: 16-18. Jämför Eb. 2: 13.

12) Ännu ett ställe anföres som bevis för, att Herren Jesus i Bibeln kallas Jehova. Men detta ställe bevisar raka motsatsen. Vi läsa: »Jehova sade till Adon: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall. . . . Adonai är på din (Jehovas) högra sida, han skall krossa» etc. Och åter: »Jehova har svurit och skall icke ångra sig : Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.» — Ps. 110: 1, 4, 5.

Enhvar, som icke är förblindad genom fördomar, kan tydligt se, att det här talas om Kristus, upphöjd till Jehovas högra sida, d. v. s. till den högsta gunst, och gjord till präst af en ny ordning. Vi hänvisa för öfrigt till, att Jesus genom sin utläggning af dessa ord visade, att han själf var Adon, Davids Herre, upphöjd af sin Herre, Jehova. — Matt. 22: 44, 45.

Då aposteln Petrus på pingstdagen talade under den heliga andens inflytande, gjorde han samma tillämpning af dessa ord; och Paulus gjorde äfven samma användning af dem. — Se Apg. 2: 34; Eb. 1: 13; 10: 12, 13.

13) Enär Kristus kallas och är den store läraren, håller man före, att han uppfyllde följande förutsägelse: »Alla dina barn skola varda lärda af Jehova.» (Es. 54: 13.) Vi svara med att hänvisa till, att när Jesus själf anförde just dessa profetens ord, visade han klart, att han icke var eller gjorde anspråk på att vara den Jehova, om hvilken denna profetia talar. Hans ord lyda: »Det är skrifvet i profeterna: 'Och de skola alla varda lärda af Gud.' Därför hvar och en som har hört af Fadern och lärt, han kommer till mig.» — Joh. 6: 45.

Fadern, den store Jehova, är icke blott den store laggifvaren, utan han undervisar äfven själf om sin lag. Alla hans förnuftsbegåfvade barn skola ännu få se, att hans egen storslagna plan för människosläktets frälsning utgör det största och skönaste tänkbara bevis på hans [47] rättvisa, kärlek och visdom, hvilka egenskaper hos Gud äro absolut fullkomliga och stå i den fullaste inbördes öfverensstämmelse. Vår Herre Jesus var och är mänsklighetens store lärare, därtill bestämd af den himmelske Fadern; men den senare är dock den störste läraren, han är mästaren öfver alla andra. Och detta är just hvad vår dyre Återlösare förkunnade. Han förklarade ju offentligt, att allt hvad han lärde andra, hade han själf först lärt af sin Fader. Han sade: » Jag talar det jag har sett hos min Fader. » »Min lära är icke min, utan dens, som har sändt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå, om läran är från Gud, eller om jag talar af mig själf. . . . Den som söker dens ära, som har sändt honom, han är sannfärdig.» »Det ord, som I hören, är icke mitt, utan Faderns, som har sändt mig.» »Jag har gifvit dem ditt ord.» »De hafva hållit ditt ord.» »Helga dem i (genom din) sanning; ditt ord är sanning.» — Joh. 7: 16-18; 8: 38; 14: 24; 17: 6, 17.

Och liksom Jehova sände sin Son såsom en lärare, så förordnade ock denne särskilda lärare under sig, nämligen apostlarna och andra i församlingen, hvilka skulle vara lärare och underherdar för Herrens hjord; och han bjöd dem: »Föd mina får», »föd mina lamm». »Hafven nu akt på eder själfva och på hela hjorden, i hvilken den heliga anden har satt eder till biskopar (tillsyningsmän), att vårda Guds församling, hvilken han har köpt med blodet af sin egen (älskade Son).» (Apg. 20: 28. Eng. öfv.) Dock skulle ingen af dessa lärare förkunna sina egna läror, som ju endast kunde vara af »denna världens visdom». Guds barn skulle alla varda lärda af Jehova, och inga andra kunna vara sanna lärare, än de som framställa Jehovas ord och plan och karaktär såsom den enda sanna måttstocken, det enda rättesnöret. Enhvar, som det gör, kan icke annat än fästa människornas uppmärksamhet på Kristi och apostlarnas lära, som intet annat är än uttryck för Faderns stora, eviga lag.

I motsats till åtskilliga af dem som i vår tid stå [48] fram såsom lärare, gjorde aldrig hvarken Jesus eller hans apostlar anspråk på att förkunna några egna originalläror. Märk Jesu ödmjuka ord (och hvilken skönare bekännelse kunde han ha gifvit?): »Jag gör intet af mig själf, utan såsom min Fader har lärt mig, så talar jag. » (Joh. 8: 28.) Kunna vi undra på, att den, som var så ödmjuk och så lojal mot Jehova, blef beklädd med så stor ära och makt — högt upphöjd till Faderns högra sida? Och att de lektioner, som den himmelske Fadern gal sin Son, af den senare blefvo grundligt inhämtade, säger oss det inspirerade vittnesbördet:» . . . lärde han, fastän han var Son, lydnad af det, som han led.» (Eb. 5: 8; Fil. 2: 8.) Yttermer har Herren genom profeterna kungjort, att den af den högste Mästerläraren, Jehova, utsände store Läraren, Jesus, först själf skulle blifva lärd af Jehova, och att han, för att blifva »en medlidsam öfverstepräst» för människosläktet och för att kunna bevisa sig värdig att vara vår »frälsningshöfding», med nödvändighet behöfde fullkomnas i erfarenhet genom det, som han led. (Eb. 2: 9, 10.) Märk hur tydligt det i följande profetior långt på förhand förklarades, att Jesus skulle blifva lärd af Jehova, och äfven att han skulle komma att grundligt tillägna sig lärdomarna samt ådagalägga kärlek till lagen och lydnad mot Laggifvaren:

»Herren Jehova (Adonai Jehova) har gilvit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hugsvala den trötte; han väcker hvar morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungasätt. Ja, Herren Jehova (Adonai Jehova) har öppnat mitt öra, och själf har jag icke varit gensträfvig, jag har icke vikit tillbaka. Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot försmädelse och spott. » — Es. 50: 4-10; Matt. 26: 67; 27: 26, 30; Es. 53: 11.

»Och på honom skall Jehovas ande hvila, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, Jehovas kunskaps och fruktans (vördnads) ande. Han skall hafva [49] sitt välbehag i Jehovas fruktan (vördnad); och han skall icke döma efter som ögonen se.» (Es. 11: 1-10.) Då han själf smakat känslan af våra svarheter, är han för den skull desto bättre i stånd till att hjälpa alla dem, som genom honom komma till Gud — församlingen i närvarande tidsålder, och sedan världen under hans tusenårsregering. — Eb. 2: 17, 18.

Åter är Messias profetiskt framställd såsom sägande:

»Du skall kungöra mig lifvets väg.» »Jag vill lofva Jehova, ty han gifver mig råd.» Att dessa utsagor angå »människan Kristus Jesus», betygar aposteln, då han citerar ur det sammanhang, hvari dessa ord förekomma. (Ps. 16: 7-11.) Profetian bekräftar sålunda evangelistens ord, då han säger: »Men barnet växte upp, stärktes i anden (sinnet) och uppfylldes med vishet, och Guds nåd (välsignelse) var öfver honom. . . . Och Jesus växte till i visdom och ålder (kroppsstorlek) och nåd (ynnest) för Gud och människor.» — Luk. 2: 40, 52.

Sedan vi nu undersökt alla dessa skriftställen, våga vi anse såsom afgjordt, att Bibeln icke tillskrifver någon annan än vår himmelske Fader det stora namnet Jehova. Den förbjuder, att detta namn gifves åt någon annan.

Det torde vara lätt för enhvar att inse, hur tillbörligt det är, att Jehova vill vara erkänd såsom all myndighets, visdoms, rättvisas, kärleks och makts medelpunkt. Ty detta är sanningen; och följaktligen måste hvarje lära, som icke öfverensstämmer härmed, vara osann, ond och skadlig. Vi ha i det föregående anfört ord af Herren själf och af apostlarna, hvilka han först muntligt undervisade och sedan vid pingsten inspirerade med den heliga anden; och vi ha af dessa anförda ord sett, att de icke gifvit oss den ringaste antydan om att den himmelske Fadern och den himmelske Sonen äro en och samma person, ej heller att de äro jämlika i ära, makt och härlighet, såsom det (utan gudomligt bemyndigande) läres i af människor författade trosbekännelser och katekeser.

[50] Likväl har den himmelske Fadern icke visat någon afundsamhet öfver storheten hos sin högste tjänare, »förbundets ängel»; tvärtom har han till honom ett godt behag och har högligen upphöjt honom till att vara näst honom själf i värdighet och makt. Hör hvad Jesus själf säger härom: »Sonen kan intet göra af sig själf, utan hvad han ser Fadern göra; ty allt hvad han (Fadern) gör, det gör likaledes ock Sonen. Ty Fadern älskar Sonen och visar honom allt hvad han själf gör, och han skall visa honom större verk än dessa, på det att I mån förundra eder. Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem lefvande, så gör ock Sonen lefvande hvilka han vill. Ty icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen, på det att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadern. Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadern, som har sändt honom.» — Joh. 5: 19-23.

Endast då äro vi beredda att till fullo fatta betydelsen af försoningsverket, när vi göra det riktigt klart för oss, hvad den hel. skrift säger om återlösningsplanens store upphofsman, Jehova, och när vi se den skillnad, som förefinnes mellan honom och hans ärade tjänare, »Faderns Enfödde», hans » älskade Son», med hänsyn till försoningsverkets utförande. Det beror till stor del på den begreppsförvirring som råder beträffande Fadern och Sonen, att så många kristna äfven ha alldeles förvirrade begrepp om försoningen och därför stå i fara att förlora tron på denna grundlära, som är den viktigaste i den gudomliga uppenbarelsen. Aposteln Paulus gör dock en mycket tydlig skillnad mellan Fadern och Sonen, i det han säger:          »Ingen annan Gud är, utom en. . . . Så hafva dock vi en enda Gud, Fadern, af hvilken allt är och till hvilken vi äro, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom hvilken allt är och genom hvilken vi äro. » — 1 Kor. 8: 4, 6.

Detta är ju tydliga ord. De visa oss, att det finns endast den ende evige och allsmäktige Guden, alltings upphofsman och ursprung, hvilken vi tillhöra, och att [51] det finns endast den ende Herren, Jesus Kristus, genom hvilken den himmelske Fadern låter utföra alla de olika delarna af sin plan, och genom hvilken vi allena ha förlåtelse för våra synder förmedelst tron på hans blod samt tillträde till Fadern och till den nåd, hvari vi stå, fröjdande oss i hoppet om Guds härlighet. — Rom. 5: 1.

En fädernas tradition, understödd genom ett
förfalskadt skriftställe.

Vi vilja i de följande kapitlen betrakta storheten och värdigheten hos vår Herre Jesus Kristus, genom hvilken hela försoningsverket utföres, och skola då visa, hvilken makt och härlighet, som kommit honom till del, sedan han återlöste världen, och äfven hvilken stor ära och värdighet han hade, förrän han blef människa för att gifva sitt lif till lösen för världen. I detta kapitel vilja vi särskildt framhålla sådant, som utmärker återlösnings­planens store upphofsman, Gud; och då anse vi det vara på sin plats, att vi här gå något närmare in på den s. k. treenighetsläran, hvilken åstadkommit en sådan allmän tanke- och begreppsförvirring inom kristenheten. Detta är en lära, som till och med dess förnämsta förespråkare måste medgifva, att de icke kunna förstå eller förklara. Det är därför tillbörligt, att vi här undersöka de skriftställen, hvilka af åtskilliga kunna förmodas gifva något stöd åt denna förvirrande lära. Vi hålla före, att denna lära är af människor, och att ingen auktoritet finns för den i Guds ord. Vi ha redan i det föregående visat på åtskilliga skriftställen, som på det allra tydligaste och bestämdaste bevisa, att det blott finns en enda allsmäktig Gud — ej två, tre eller fler. Vi göra nu uppmärksam på, att ordet »treenighet» ingenstädes i hela Bibeln förekommer; ej heller finns där något annat ord, som har samma betydelse; ej heller finns där något uttryck, som ens genom en oresonlig tolkning skulle kunna fås till att betyda något sådant. Intet under således, att sådana, som fasthålla [52] treenighetsläran och försöka förklara den, inveckla sig ohjälpligt i själfmotsägelser och förvirra sina åhörares tankar. Först förklara de, att det finns blott en Gud (emedan detta står så tydligt och bestämdt i Bibeln, att det icke kan förnekas), och i samma andedrag förklara de, att det dock är tre gudomspersoner — tre Gudar; detta emedan de hängifvit sig åt en i påfvedömets första tid uppställd och af »fäderna» öfverlämnad teori.

Hur skulle det kunna vara tre gudomspersoner och dock endast en Gud? Om det är tre gudomspersoner, »jämlika i makt och härlighet», såsom katekeserna lära, då är det en osanning att säga, att det finns blott en Gud. Om det blott gifves »en enda Gud, Fadern, af hvilken allt är», såsom Paulus försäkrar, och om, såsom Jesus förklarade, Fadern är större än Sonen, om Fadern uppväckte sin älskade Son från de döda och högt upphöjde honom, om han har gifvit honom riket, och om Sonen slutligen skall återlämna riket till Fadern, så att Fadern skall vara allt i alla, då kan det omöjligen vara sant, att det finns fler gudomspersoner, jämlika i makt. Likväl är vår Herre Jesus Kristus en Gud, såsom vi i nästa kapitel skola visa; men ehuru han skall äras, såsom Fadern äras, och ehuru vi, när vi ära Sonen, äfven ära Fadern, som har upphöjt honom, så lära likväl alla de hel. skrifterna enstämmigt, att det endast finns en allsmäktig Gud, allas Fader. Sålunda förklarar ock Paulus, att »mannen är kvinnans hufvud», att »Kristus är hvar mans hufvud», och att »Gud är Kristi hufvud». — 1 Kor. 11:3.

Det finns ett skriftställe, och blott ett enda, som kan synas i någon ringa mån stödja läran om tre gudar i en; och detta enda ställe erkännes nu af alla lärda fackmän att vara oäkta — ett tillägg. Det har därför i de förbättrade öfversättningarna af Nya testamentet blifvit utelämnadt, ehuru alla som verkställt dessa öfversätt­ningar ha, så vidt vi veta, varit anhängare af treenighetsläran. Trots de nog gärna hade velat ha kvar detta [53] enda bibelspråk, som i någon ringa grad kunde stödja deras lära, kunde de dock ej mot bättre vetande låta det stå kvar.

De tidigare bibelöfversättarne kunna icke tadlas därför, att de intagit detta ställe i sina öfversättningar; ty på deras tid var det icke möjligt att känna till ställets oäkthet. Sedan deras dagar ha emellertid talrika gamla grekiska handskrifter påträffats, och ingen af dem, som är äldre än sedan sjunde århundradet, innehåller detta ställe, hvilket talar till förmån för treenighetsläran. De lärda fack­männen inom de olika namnkyrkorna göra därför ingen invändning mot den hypotesen, att dessa oäkta ord inskötos vid en tid, då diskussionen angående treenighetsläran var i svang, och då dess förfäktare voro i förlägenhet på grund af att de saknade skriftbevis för sin teori. De oäkta orden blefvo tvifvelsutan i en ny afskrift inflickade af någon alltför nitisk munk, som själf kände sig säker på treenighetslärans riktighet, och som menade att den heliga anden hade gjort sig skyldig till en försummelse, i det den icke omnämnt treenigheten i den hel. skrift. Hans afsikt var säkerligen att hjälpa Gud och sanningen ut ur en förlägenhet genom att föröfva ett bedrägeri. Men alla förmodanden, som gå ut på att Gud icke gifvit oss en fullständig uppenbarelse, tillräcklig för »att Guds människa må vara fullbordad», och att det därför behöfver göras tillägg till denna uppenbarelse, äro af djäfvulen. Så ock med denna förmodan, att det vore på sin plats att begå ett bedrägeri för att därmed uträtta något godt och rätta ett förmodadt misstag af den Allsmäktige. Den afskrifvande munk eller präst, som sannolikt omkring början af sjunde århundradet tillade de bedrägliga orden, har därigenom ådragit sig ett stort ansvar, då han genom sitt bedrägeri vilseledt många Guds barn, hvilka i Bibeln sökte vinna klarhet öfver spörsmålet om treenigheten.

Dessa oäkta ord finna vi i 1 Joh. 5: 7.* De lyda:

[54]»i himmelen: Fadern, Ordet och den helige ande, och dessa tre äro ett. Och tre äro de, som vittna på jorden. » När dessa falska ord utelämnas, blir texten enkel och lätt att förstå samt i full öfverensstämmelse med hela den öfriga Skriften; men så länge dessa ord fått stå kvar, såsom de i århundraden stått, ha de verkat den största förvirring, enär de innebära en orimlighet. Med dessa oäkta ord i texten skulle dess mening blifva den, att Fadern, Sonen och den heliga anden tillsammans bära vittnesbörd i himmelen om, att Jesus är Kristus. Hur absurdt! Hvem i himmelen skulle vara okunnig om, att Jesus är Kristus? För hvem där skulle det kunna vara behöfligt, att Fadern, Sonen och den heliga anden skulle frambära detta vittnesbörd? För ingen. Men Satan ansåg detta vara ett passande ställe till att insmuggla en af sina sanningsförvirrande lögner på, och han fann för detta ändamål ett villigt redskap.

_________
* Uteslutna ur alla nyare svenska bibelöfversättningar. — Ö. a.

Som redan nämndt, ha alla nyare förbättrade öfversättningar uteslutit de insmugglade orden på detta ställe. Till bekräftelse på hvad vi ofvan sagt om ställets oäkthet anföra vi ur några af de förnämsta nyare engelska verk de anmärkningar, som i desamma äro gjorda med anledning af denna vers. I ett af dem (the American Bible Union translation, the Improved Version) heter det: »Dessa ord beträffande vittnandet i himmelen förekomma icke i någon grekisk handskrift, som blifvit skrifven före det femte århundradet. De citeras icke af någon af de grekiska kyrkofäderna, ej heller af de äldre latinska, icke ens i de fall, då dessa behandlade ämnen, som naturligen skulle ha ledt dem till att åberopa sig på detta skriftställes auktoritet. Det är därför ögonskenligen falskt.» I ett annat verk (Lang's Critical Commentary) heter det: »De nämnda orden saknas i alla grekiska handskrifter, äfven i Codex Sinaitikus (den äldsta kända grekiska handskrift), och i alla de gamla öfversättningarna, inbegripen den latinska, som förskrifver sig från åttonde århundradet; och sedan den tiden ha de förekommit i tre variationer.

[55] Trots alla strider angående treenighetsläran, ha de icke blifvit citerade af någon enda bland de grekiska kyrkofäderna, ej heller af någon bland de äldre latinska.» Hudson's Greek and English Concordance säger: »Dessa ord finnas icke i någon grekisk handskrift, skrifven före femtonde eller sextonde århundradet, och icke heller i någon af de äldsta öfversättningarna. » Den amerikanske teologen Alford säger om dessa ord: »Såvida man icke vid undersökandet af Bibelns text skall följa rena nycker, kan man icke förmoda, att de äro äkta.» Dr. Constantine Tischendorf säger: »Jag betraktar det som en gudlöshet om detta falska tillägg fortfarande skall publiceras såsom en del af brefvet.» Vi förbigå liknande uttalanden af Isaak Newton, Benson, Horne, Griesbach, Tregelles, Woolsey och Lachman samt anföra blott vidare d:r Adam Clarks ord: »Sannolikt äro dessa ord oäkta. De saknas i alla (grekiska) handskrifter af detta bref, hvilka skrifvits före tryckerikonstens uppfinnande — utom i en, nämligen Codex Montfortii, som förvaras i Trefaldighetsuniversitetet i Dublin. De öfriga, i ett antal af etthundratolf, innehålla ej dessa ord. De saknas vidare i alla gamla öfversättningar (de båda syriska, den arabiska, etiopiska, kop­tiska, sahadiska, arminianska, slavoniska etc.) med undantag af Vulgata; dock saknas de i de flesta gamla och goda handskrifterna af denna öfversättning äfven. Ingen af de grekiska och blott få af de latinska kyrkofäderna anföra dem.»

John Wesley, metodismens grundläggare, bemödade sig om att understödja treenighetsläran, men likväl kände han sig, då han en gång predikade öfver denna text, föranledd att citera Servetus' ord: »Jag hyser betänkligheter mot att bruka orden 'treenighet' och 'personer', emedan jag ej finner dessa uttryck i Bibeln»; och till detta citat tillade Wesley: »Jag vill endast återgifva orden, sådana de stå i texten, utan någon förklaring.» Han hyllade treenighetsläran därför, att han icke visste annat än att dessa ord vore äkta; ty de bestämda bevisen [56] för deras oäkthet, som de funna gamla handskrifterna gifva, voro då ej ännu kända. Man betänke blott, att då den engelska »Common Version» utgafs (år 1611), hade öfversättarna icke mer än åtta grekiska manuskript att tillgå, och intet af dessa var skrifvet före tionde århundradet. Nu däremot finns det omkring sju hundra manuskript, af hvilka två — det sinaitiska och det vatikanska n:r 1209 — äro ända från tredje århundradet.

Bibelns lära om Fadern och Sonen samt deras enhet.

Det bör göras en skarp skillnad mellan tron på en treenighet och tron på den himmelske Faderns, Jehovas, den himmelske Sonens, Jesu Kristi, samt den heliga andens enhet. Treenighetsläran, sådan den förkunnas genom de kyrkliga trosbekännelserna, innehåller, att Fadern, Sonen och den heliga anden »äro en i person, jämlika i härlighet och makt». Bibeln talar väl om den absoluta enheten mellan Fadern, Sonen och den heliga anden i fråga om de olika stegen i den stora frälsningsplanen; men den motsäger dock på det allra bestämdaste den tanken, att Fadern och Sonen äro en i person, och den förnekar likaledes, att de äro jämlika i makt och majestät. Vi läsa blott, att Fadern har förhärligat Sonen, högt upphöjt honom och gifvit honom ett namn, som är öfver alla andra namn (hans eget undantaget), samt gjort honom till sin representant, för att han måtte utöfva »all makt i himmelen och på jorden». Alla Bibelns skrifter vittna enstämmigt därom, att Fadern sände Sonen i världen; att Sonen, för den glädje, som förelades honom af Fadern, led korset och aktade icke smäleken; att han var den himmelske Faderns förstfödde och enfödde Son, och att han efter att ha fullbordat det verk, som Fadern gifvit honom att utföra, skall vid tusenårsålderns slut öfverlämna jordens rike till Fadern. Vi ha redan i det föregående riktat uppmärksamheten på de skriftställen, i hvilka [57] Sonen fullt och tydligt erkänner, att han icke var kommen för att göra sin egen vilja utan Faderns, och att den makt, hvaröfver han förfogade, icke var hans egen utan Faderns, samt att Fadern är större än han. Vi ha också påpekat profetians vittnesbörd om, att han är »förbundets ängel» (sändebud eller tjänare) och icke förbundets stiftare, och vi ha sammanställt dessa vittnesbörd med de nytestamentliga utsagorna om, att han är förbundets medlare, den ende medlaren mellan Gud och människor, »människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla». Alla dessa skriftställen lära samfäldt och tydligt en skillnad mellan Faderns och Sonens personer och rang; men de lära också den mest fullkomliga öfverensstämmelse eller enhet i fråga om vilja och afsikter; ty Sonen aktades värdig att utföra Jehovas stora plan, emedan han helt och hållet afstod från sin egen vilja, på det han måtte blifva upp­fylld med Faderns ande och kunna göra hans vilja i alla stycken. — Joh. 6: 38, 39.

Utom detta utvisar själfva betydelsen af orden »Fader» och »Son» en skillnad och motsäger den trinitarianska åsikten, enligt hvilken de skulle vara en i person; ty »fader» betyder »lifgifvare», och »son» betyder »en som har erhållit lif (från en annan)». Den himmelske Fadern har icke erhållit sitt lif från någon annan. Han är lifskällan, från hvilken allt lif flyter, först till vår Herre Jesus, som är hans enfödde Son, och sedan genom honom till alla hans öfriga skapelser. Och allt detta är i full öfverensstämmelse med det öfver detta kapitel återgifna skriftspråket, hvari Paulus tydligt förnekar, att Fadern och Sonen äro ett i person eller i rang, då han säger: ». . . så hafva dock vi en enda Gud, Fadern, af hvilken allt är . . . , och en enda Herre, Jesus Kristus, genom hvilken allt är. » — 1 Kor. 8: 6.

Den tänkande läsaren skall strax kunna inse, hur enkel och klar den här framställda bibliska åskådningen är, under det alla måste tillstå, att treenighetsläran är fullständigt omöjlig att förstå och förklara på förnuftigt [58] sätt. Till och med de ifrigaste förespråkarne för denna lära medgifva detta, och vill man samtala med dem om deras lära, undvika de hellre ett sådant samtal än att försöka sig på det omöjliga företaget att förklara den; de taga sin tillflykt till att kalla sin lära »ett stort, oförklarligt mysterium».

Då nu denna lära om tre Gudar i en Gud icke har något som helst stöd i Skriften utan tvärtom både direkt och indirekt motsäges af densamma från första Mosebok till Uppenbarelseboken, och då den strider mot allt förnuft, så är det i sanning besynnerligt, att den kan ha ett sådant fotfäste som den har bland kristna, äfven bland protestanter — dessa som bekänna sig tro på Bibeln och protestera mot hvarje lära, som den ej innehåller. Hur kan detta vara? Vi svara, att det är en af de mörka mysterier, hvarmed Satan genom påfvedömets förmedling har fördunklat Guds ord, karaktär och plan, såsom det är skrifvet: »Denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild. » (2 Kor. 4: 4.) Satan har slagit världen med blindhet, och Guds ord har han fördunklat och beslöjat förmedelst irrläror och förvillande mysterier för att hindra dem, som komma till Gud, från att komma till en klar kunskap om sanningen.

Men, kan man fråga, hvad intresse kan då Satan ha i att inför människorna göra glansen af vår Herre Jesu härlighet större än motsvarande verkligheten? Måste han icke snarare vara angelägen om att inbilla människorna, att Kristus är mindre härlig än han verkligen är? Vi svara, att Satans metod alltid varit att förvränga sanningen, Bibeln, och att söka få det att se ut, som om dess läror vore själfmotsägande och förnuftsvidriga, på det mänskligheten sålunda måtte förhindras från att se och förstå den stora skönhet, visdom och harmoni, som Guds ord och plan innehålla. Ju fler förnuftsvid­righeter Satan kan få inväfva i människans begrepp om [59] Skaparen, desto lättare lyckas det honom att från Gud och hans tjänst afhålla sådana, som äro mer tänkande och logiskt anlagda, och som önska bruka sitt sunda förstånd; och ju oförnuftigare han lyckas få de mänskliga trobekännelserva, desto grundligare förstör han den verkliga tron hos dem, hvilka antaga och försvara dessa lärosatser, och desto mer gör han för att befordra det som är blott lättrogenhet, på bekostnad af verklig tro, grundad på sanningen i den gudomliga uppenbarelsen.

Sålunda har den store motståndaren under århundraden verkat med största framgång för att hålla borta från namnförsamlingen de mest begåfvade och förnuftiga och för att göra den mer och mer till en samlingsplats för de lättrogna, öfverspända och tanklösa.  Han har dolt några af de dybaraste sanningarna under skenbart riktiga men högst fördärfliga irrläror, och Herrens folk har därför gjort blott ringa framsteg i kunskap.  Men Gud vare tack, vi lefva nu i den tid, då okunninghetens täckelse mer och mer aflyftes, och då Guds barn hålla på att lära sig se bort från de trosbekännelser, hvilka under de mörka århundradena sammansmiddes för att fänglsla dem uti, och de lära sig nu att se direkt på Guds ord.  Men ack!  for många, särskilds bland dem i världens ögon visa, kommer detta för sent. De ha redan så sammanlänkat trosbekännelserna med Bibeln, att, när de förkasta de förra, de icke kunna annat än kasta äfven den senare öfver bord; och i stället för att i Guds ord söka verkligt och tillfredsställande ljus, äro de böjda för att ignorera det samt att sätta sin förtröstan till sin egen klokhet, till mänsklig vishet.

Härpå beror det, att den »högre kritiken», evolutionsläran, den s. k. »kristliga vetenskapen», teosofien och andra bibelförnelkande lärosystem i våra dagar göra så hastiga framsteg, under det de gamla trossatserna sjunka, förlora sitt inflytande eller helt förkastas.  Endast få är det, som lärt inse, att felet icke ligger i Bibeln utan i de hvarandra motsägande trosbekännelserna, och som i Skriften [60] forska efter »de gamla stigarna» och »den tro, som en gång för alla blifvit öfverlämnad åt de heliga». — Jer. 6: 16; Jud. 3.

Men hur kuknde treenighetsläran någonsin vinna en så allmän utbredning och tillslutning bland kristna, om den icke lärdes bland de första kristna?  Är den icke en af kyrkans äldsta läror?  Existerade den icke redan i tredje århundradet?  Vi svara, att den hade sin första ringa upprinnelse redan under andra och tredje århundradet e. K.  Att den emellertid icke stammer från första århundradet, det visa tydligt nog samtiliga skrifter af apostlarna.  Treenighetsläran uppkom senare och på ett ganska naturligt sätt — genom strid.

Under första århundradet lärde apostlarna högst klart och tydligt om Kristus: icke att han var Fadern, Jehova, utan att han var Jehovas Son, Messias, sänd i världen för att välsigna världen — att upprätta Guds rike och genom detsamma föra den genom synden fördärfvade och vilsekomna världen tillbaka till ett Gud välbehagligt tillstånd.  Förkunnelsen om att han var Guds Son, bemöttes med olika gensägelser.  Somliga menade, att Jesus var en bedragare, somliga att han var blott och bart en god människa; andra trodde, att han väl var född på något underbart sätt, men at than aldrig haft någon föruttillvaro.  De öfriga trodde sanningen, nämligen att Jesus före sitt  människoblifvande var en Guds Son på ett andligt plan (hade en andlig nature), att han sedan blef Guds Son med mänsklig nature för att återlösa mänskligheten, och att han nu är högt upphöjd, så att alla nu bjudas att ära Sonen såsom de ära Fadern.  Som vi väl veta, förleder stridlystnaden till öfverdrift; och däraf kom det sign, att många, som ville bekämpa de ofvannämnda falska åsikterna angående Jesu person, gingo till den motsatta ytterligheten och påstodo, att han var Fadern, Jehova själf.

I en engelsek religionsordbok, utarbetad af bl. a. den bekante trintarianen d:r Lyman Abbot (The Religious Dictionary, sid. 944), heter det:

[61] »Först i begynnelsen af fjärde århundradet började man utarbeta och formulera den trintarianska åsiketn samt försöka bringa den till samklang med kyrkans tro på en Gud. . . .  Som frukt af dessa förök uppstod treenighetsläran.  Läran om tre gudar i en är ett mycket framträdande drag i hinduismen och märkes äfven i periska, egyptiska, romerska, japanska och märkes äfven Ii persiska, egyptiska, romerska, japanska och indianska mytolgierna (gudalärorna) samt i den äldsta grekista.»

Tron på fler gudar än en var i gamla tider mycket vanlig bland alla folk utom det israelitiska.  Som alla veta, känner den grekiska mytologien ett stort antal gudar, bland hvilka många i själfva verket tillskrifvas samma makt.  För dem som hyste sådana begrepp syntes den judiska tron på en Gud löjlig och fattig.  Man kom kärför till den slutsatsen, att läran om tre gudomspersoner lättare kunde finna genklang hos de hedningkristna, enär den var en kompromiss mellan den öfver hela världen utbredda polyteismen (tron på många gudar) och den af judarna fasthållna monoteismen (läran om en Gud).  Idén om tre gudar, och att dessa tre på samma gång utgjorde endast en Gud, gällde utan tvifvel för att vara ett teologiens mästerdrag, hvarigenom man kunde bringa många judekristnas åsikter till närmare öfverensstämmelse men den allmänna uppfattningen bland hedningarna, hvilka sistnämnda man gärna ville tillfredsställa för att få dem in i den »kristna» kyrkan.  Samma tanke låg till grund för införandet af Maria-dyrkan; man ville tillmötesgå och tillfredsställa vidskepelsen hos de miljoner hedningar, som tillbådo Isis, Diana och andra gudinnor.  Man för komma ihåg, att vid den tid, då dessa läror infördes, hade kyrkans ledande män förkastat hoppet om att Kristus skulle komma igen för att upprätta sitt rike.  De hade i stället gjort sig ett nytt hopp, nämligen det, att de skulle kunna omvända världen och sålunda upprätta Guds rike på jorden i form af ett prästherravälde, för hvilket biskopen af Rom skulle stå i [62] spetsen och regera såsom Kristi ställföreträdare eller viceregent.*

__________
*Se Mill. Dagn., del II, kap. 9, och del III, kap 4.

Att treenighetsläran blifvit så allmänt antagen och fasthålles med sådan seghet äfven af vår tid, beror på den vidskepliga fruktan, som de katolska och sedermera äfven de protestantiska prästerna ingjutit hos folket, i det de hotande framhållit, att hvemhelst som vågade förneka treenigheten komme att gå raka vägen till evig pina.  Men samtidgt medgifves det, att denna lära är ofattbar, och att således ingen i verkligheten tror på den, emedan ingen i sann mening kan tro på något, som icke, kan förstås.  I  praktiska livet lämnas denna lära oftast helt ur räkningen.  Så t. ex. bedja protestanterna till Gud, Fadern, »i Jesu namn», »för Jesu skull» o. s. v., och erkänna därmed, att Fadern och Sonen äro tvenne själfständiga personer och icke en och samma person.  Och katolikerna bedja till sina helgon, att de måtte bedja Jungfru Maria, att hon måtte bedja Jesus om, att han måtte bedja till Fadern för dem.  Detta hindrar emellertid icke, att man med förtviflad envishet fasthåller denna obibliska, förnuftsvidriga och praktiskt värdelösa lära; ja, än mer: man låter den gälla som en proberstern för rättrogenhet, så att den, som förnekar treenighetsläran, blir af Rom eller af Evangeliska Alliansen stämplad såsom kättare.

Sanningen är dock mäktig och skall till slut få öfverhanden.  Emellertid har Gud tillåtit förhållandena att gestalta sig så, som de äro, på det enhvar, som bekänner sig vara hans barn och vara lärd af honom, måttre blifva bepröfvad med hänsyn till sin karaktär och sin trohet mot Gud och hans ord.  Det är därför viktigt för hvarje sanningssökare att vara uppriktig mot sig själf och mot Guds ord, som ensamt kan göra vis till frälsning.  Låtom oss betänka, att allena sanningen helgar, och att villfarelsen däremot alltid utöfvar ett ondt inflytande. [63]

Gud Fadern och Gud Sonen.

Här torde nu vara rätta platen till att betrkta några bibelställen, hvilka kunna synas gynna treenighetsläran, men som i verkligheten alls icke innehålla något stöd for den.

Först och främst hänvisar man därtill, att Bibeln talar om vår Herre Jesus såsom varande Gud.  När det nu icke finns mer än en Gud, så måste, menar man, benämningarna »Jesus» och »Gud Fader» vara två olika namn fråga i det gudomliga ordets ljus och därvid icke på förhand targa något som afgjordt, förrän vi pröfvat hvarje steg på vår väg.

De svårighet, vi ha att möta, ligger i den nästan allmänna bristen på punklighet och öfverensstämmelse i bibelöfversättningarna.

Nannet »Jehova» förekommer i Gamla testamentet mer än 5,300 gånger; men det är i svenska öfversättningar återgifvet med »Herren».   Och då titlarna »Adonai», »Adon» och »Elohim», hvilka brukas om såväl Gud Fadern som om andra personer, äfven återgifvas på samma sätt, så försvinner genom denna öfversättning fulleständigt den i grundtexten klart framträdande åtskillnaden mellan Gud Fadern (Jehova) och andra personer.  Titeln »Elohim» (äfven:  »El», »Eloa», Ela») förekommer på mer än 2,500 ställen och betecknar för det mesa Jehova, men ofta hår den också afseende på andra personer; därför måste textens sammanhang bestämma, hvem som åsyftas.  Vi vilja anföra skriftställen, som skola göra det klart för oss, att »elohim» betyder »mäktiga».  När nu denna titel  användes om Jehova, så är detta särdeles väl på sin plats, ty han är ju den Allsmäktige.  Icke mindre väl passer titeln elohim på änglarna, ty äfven de äro »mäktiga».  Det visa de i Gamla testamentet förekommande berättelserna om hur änglar såsom Guds sändebud och representanter besökte människor.  Äfven stora, inflytelserika människor benämndes med rätta elohim, mäktiga. [64] Ehuru ordet är flertalsform (entalsformen heter eloa), brukas det stundom om blott en, studom om fler personer.

De citat, som vi i det följande anföra, skola till fullo bevisa, att Skriften stundom kallar vår Herre Jesus  »Gud» (elohim) stundom »Herre» (Adon) och stundom »min Herre» (Adonai), men aldrig »Jehovah».

Elohim (mäktiga) öfversatt med »änglar».

Ps. 8: 6.  »Due (Jehovah — se v. 1) har gjort honom föga mindre än änglarne (elohim) och bekrönt honom med ära och härlighet.»  (Gamla öfv.)

Att det här är riktigt att öfversätta »elohim» med »anglar» bevisas däraf, att den inspirerade aposteln, i det han talar om Jesu förnedring och därvid anför just detta ställe, återgifver »elohim» med det grekiska »angelos.» — Eb. 2:7, 9.

Elohim (mäktiga) öfversatt med »gudar».

Ps. 86: 6—8.  »Lyssna, Jehova, till mitt bedjande. . . . Ingen är lik dig bland gudarna (elohim, mäktiga).»

Ps. 95: 3.  »Ty Jehova är en stor Gud (El, en mäktig), en stor konung öfver alla gudar (elohim, mäktiga).»

Ps. 50: 1.  Den mäktige Gud (bokstafligen: gudars Gud — El elohim, de mäktigas mäktige) Jehova har talat. » (Eng. öfv.)

Ps. 29: 1.  Gifven åt Jehova, I Guds söner (el, gudar), gifven åt Jehova ära och makt; gifven åt Jehova hans namns ära, tillbedjen Jehova I helig skrud.»

1 Mod. 17: 1.  Då uppenbarade sig Jehova för honom [65] (Abraham) och sade till honom: Jag är Gud (El) den Allsmäktige.»

2 Mos 15: 11. »Jehova, hvem är dig lik bland gudarna (el, mäktiga)?»

1 Mos 14: 22.  »Abraham svarade: Jag lifter min hand upp till Jehova, tilll Gud (El) den Högste, himmelens och jordens skapare.»

Ps. 96:4.  »Ty stor är Jehova och högtlofvad, fruktansvärd är han mer än alla gudar (elohim, mäktiga).»

Dessa skriftställen kunna vara tillräckliga såsom exampel.  Skuklle någon önska se fler dylike, så må han blott söka, och han skall finna dem.

Elohim användt om människor.

Bland de förut nämnda 196 ställena, där ordet elohim är öfversatt med gudar, ha sannolikt minst halften afseende på människor — på mäktiga, på konungar, furstar, ädlingar etc.  Men nu skola vi såsom exampel  anföra några få ställen, hvarest ordet elohim har afseende på Guds folk.

1 Mos. 23: 6.  »Du (Abraham) är en mäktig (elohim) furste bland oss.»  (Eng. öfv.)

2 Mos. 7: 1.  »Se, jag har satt dig (Mose) till en gud (elohim) för Farao.»

2 Mos. 21: 6.  »S’a inställe hans husbonde honom inför gudarne (elohim—Israels domare eller styresmän).»

2 Mos. 22: 8, 9.  »Om tjufven icke ertappas, då skall husets ägare inställas inför gudarne (elohim—se föreg.)  Den, hvilken gudarne (elohim) döma skyldig, han skall ersätta den andra dubbelt.»

2 Mos. 22: 28.  »Gudar (elohim) må du icke smäda.  Paulus anför detta ställe i Apg. 23: 5.

De Heliga benmnas elohim.

Ps. 82: 6.  »Jag har väl sagt, att I ären gudar (elohim, mäktiga) och allesammans den Högstes söner; men [66] I måsten dock dö såsom andra människor och falla, likaväl som hvar furste faller.»*

___________
*Hela denna psalm (82) synes ha afseende på Herren Jesus i hans andra närvaro (parousia) såsom den af Gud bestämde befriaren och domaren.  På honom tillämpa vi orden:   »Gud (Elohim, Kristus, af Fadern bestämd till att döma världen nu) står i gudaförsamligen (ibland de finansiella, politiska och kyrkliga »furstarna» midt ibland gudarna (elohim, dessa mäktiga) håller han dom.»  Han framställes först såsom bestraffande dem och uppfordrande dem att öfva rättfrdighet; men de akta ej därpå och vilja ejförstå; de fortsätta att vandra i mörker (i ovetenhet om hvad följden af deras makututöfning kommer att blifva).  »Jordens (samhällsordningens) alla grundvalar vackla»; det är gagnlöst att söka förbättra den gamla »ordningen»; den måste upplösas för att gifva rum för de nya himlarna och den nya jorden — den nya samhällsordningen.  V:a  6 och 7 äro sällda till hans trogna »lilla hjord».  När alla de helga utvalda blifvit insamlade i »ladan» — när de alla genom döden gått innanför »förlåten» — då skall det ropet utgå till Kristus (hufvud och kropp): »Stå upp, o Gud (Elohim); håll dom öfver jorden, ty med arfsätt rader du öfver alla folk.»  Först skall han då, för att upprtta sitt rike, låta domarna gå öfver jorden.  Detta framkallar en tid af största nöd och trängsel, under hvilken de högmodiga skola nedböjas och de ödmjuka upphöjas.  Och sålunda införes »tiderna för alltings återställelse», om hvilka alla de heliga profeterna från fordom talat. — Apg.  3:  19—23.

Detta ställe citerades af Jesus och tillämpades på dem, som mottogo Guds ord från hans mun — dem, som hade »öron till att höra», och till hvilka Johannes säger: »Mina älskade, vi äro nu Guds barn (söner)» — tillräknelsevis, hoppandes att genom Guds nåd »blifva delaktiga af Guds natur». — Joh. 10: 34, 35; 1 Joh. 3: 2; 2 Pet. 1: 4.

Elohim öfversatt med »väldig», »mäktig» etc.

Ps. 36: 7.  »Din rättfärdighet är såsom väldiga (el) berg.»

Hes. 32: 21.  »Mäktiga (el) hjältar.»

1 Mos. 31: 29.  “Det står nu i min makt (el).»

[67] I Nya testamentet kan man icke af de grekiska ord, som äro öfversatta med »Gud» och »Herre», se, om de gälla Gud Fadern eller Gud Sonen; det är mestadels lämnadt åt läsarens eget omdöme att med ledning af de sammanhang, hvari dessa ord stå, afgöra, hvem de ha afseen på.  Ibland afgöres dock detta därigenom, att bestämda artikeln står framför ordet Theo (Gud), såsom t. ex. i Joh. 1: 1, där vi läsa: »Ordet var hos Guden (ho Theos), och Ordet var en Gud (Theos).»  Men i allmänhet skall den omsorgsfulle, fördomsfrie lä saren lätt kunna förstå, hvad aposteln menar.  Det är så lätt att inse, att et är besynnerligt, att vi kunnat vara i ovisshet om meningen.

Ordet »gud» i vårt Nya testamente är nästan alltid öfversatt från det grekiska ordet theos, antingen det syftar på den himmelske Fadern eller den himmelske Sonen eller på falska gudar.  Det från »theos» härledda ordet theios förekommer på tre ställen och är öfversatt en gång med »gudom» (Apg. 17: 29), en gång med »gudomlig» och en gång med »Guds» (2 Pet. 1: 3, 4) — hvarje gång syftande på antingen Guds egenskaper (makt etc.) eller natur och icke i någon grad stödjande läran om en Gud i tre personer.  Det af samma ord bildade theiotes förekommer en gång och är öfversatt med »gudom» (Rom. 1: 20).  Det betyder egentligen »Guds natur».  Theotes (en annan form af samma ord) förekommer en gång (Kol. 2: 9), och är likaledes öfversatt med »gudom».

Sistnämnda ställe säger oss, att i den förhärligade Kristus, församlingens hufvud, bor all fullhet, alltillräcklig vishet, kärlek och makt ej blott till att leda sin församlings alla angelägenheter utan äfven till att såsom Faderns representant verkställa allt, som behöfver verkställas för att den gudomliga planen, som anförtrotts honom att utföra, må nå en lycklig fulländning. [68]

»Herren din Gud skall du tillbedja, och honom
allena skall du tjäna.» — Matt. 4: 10.

Några mena, att den omständigheten att Jesus mottog ära, som bevisades honom, innebär, att han är Jehova själf; och hans ofvan anförda ord utläggas då så, som om de skull betyda, att det vore orätt för alla andra väsenden utom Jehova att mottaga ära (tillbegjan).  Vi bestride emellertid detta, ty att gifva dessa ord en såden tolkning skulle vara att lägga in i dem en mening, som de icke innehålla, och att ställa dem i stride med andra skriftställen.  Profeterna hade redan kungjort Jehovas förordning, enligt hvilken han proklamerade Kristus som sin Son och påbjöd, att alla människor och änglar skulle bringa honom ära och tillbedjan: — »Du är min son, jag har i dag födt dig.»  »Alla gudar (änglar) skola tillbedja honom.>»  (Ps. 2: 7; 97: 7).)  Jesus visste detta.  Han visste äfven, att de änglar, som utsändes såsom Jehovas representanter, mottogo tillbedjan såsom sådana; och han visste, att han själf var det förnämsta sändebudet, den enfödde Sonen, »förbundets ängel», som Fadern had helgat och sändt i världen.  Han visste följaktligen, att enhvar som ärade honom, han ärade också Fadern. —  Mal. 3: 1.

Han sade själf:  »Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadern, som har sändt honom.» — Joh.  5: 23.

Det grekiska ord, som i Nya testamentet är öfversatt med »tillbedjan», heter proskyneo och betecknar bokstafligen de rörelser som en hund gör, nar han slicker sin herres hand; det betyder »att visa vördnad».

Det motsvarande hebreiska ordet är schau-kau och betyder bokstafligen att buga sig i afsikt att bevisa vördnad eller ära.  Detta ord, »schau-kau», förekommer 170 gånger i Gamla testamentet, men endast på omkring hälften af dessa ställen hard et afseende på tillbedjandet af Gud; i 74 fall är det framstående människor det talas om, hvilka bringats sådan vördnad (»tillbedjan»).  Vi vilja blott såsom exempel hänvisa till följande ställen, [69] som belysa detta sakförhållande: — 1 Mos. 23: 7, 12; 27: 29; 1 Sam. 24: 9; 25: 23, 41; 2 Sam. 9: 6; 14: 4, 22, 33.  I 1 Mos. 18: 2—4 berättas om att Abraham bevisade sådan vördnad mot »de tre männen», om hvilka han då ännu icke visste annat än att de voro vanliga människor.

Af dessa ställen framgå klart, att förbudet: »Du skall icke tillbedja (hedra) sådana, ej heller tjäna dem», icke blef så uppfattadt och icke bör så uppfattas, som vore därmed förbjudet att visa heder och vörnad mot sådan människor, som äro vÄrda erkännande och heder, eller som befinna sig i hög ställning.  Ej heller bröto judarne mot första budet, när de tillbådo («bugade» sig för) de änglar, som bringade dem budskap i Jehovas namn och erkände honom som sin Gud.  Sådan ärebevisning blef då också alltid godkÄnd, aldrig tadlad.  Förbudget gäller tillbedjan eller hedrande af beläten eller af alla sådana gudar, som ställas på Jehovas plats såsom hans rivaler.  Någon sådan tillbedjan kan Jehova icke fördraga.  Det var således på intet vis orätt af de judar, som erkände Jesus såsom den af Gud sände, att de visade honom heder och vördnad.  Och så mycket mer anstår detta dem, hvilka erkänna vår Herre Jesus såsom den, han utgaf sig för att vara — såsom Guds Son.

Vi kunna vara förvissade om att de fariseer, som togo upp stenar för att döda Jesus, emedan han förklarade sig vara Guds Son, skulle ha gripits af tygellöst raseri och icke blott stenat Jesus utan äfven stenat hans tillbedjare såsom afgudadyrkare, om så hade varit, att de haft samma ytterliggående uppfattning om tillbedjan eller hedersbevisning som några i närvarande tid hysa.

Men ärebevisning mot och vördnad för en människa som falskeligen gör anspråk på att vara Guds representant — som är en falsk Kristus, en Anti-kristus — kommer under det förbud, som innehålles i första budet.  Sålunda tro vi, att den tillbedjan (vördnad, ära), som har skänkts och ännu skänkes påfvan, är ett groft brott [70] mot första budet, ty han har ingen rätt till att föregifva sig vara Kristi ståthållare.

Sålunda vägrade också Jesus att erkänna Satan och hans stora makt i denna världen, ty denna makt var en ond och mot Jehovas lagar afsiktligt stridande makt.  Satan önskade, att Jesus icke skulle motstå det onda, utan att han skulle respektera och erkänna de onda förfaringssätt och bruk, som blifvit införda under Satans regering.  Därför erbjöd han sig att vara Jesus behjälplig med att upprätta hans rike.  Men Jesus afvisade strax detta förslag, och hans svar innebar: Jag år fulleständigt ett med Jehova Gud och därför också i öfverensstämmelse med hans profetiska ord: »Jehova din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna», — och då du uppsåtligt motstå honom, kan jag icke erkänna dig och dina metoder, ej heller mottaga din hjälp till främjande af Guds sak; jag kan icke samarbeta med dig, ty jag öfverensstämmer på intet vis med dig.  Jag vill intet ha att skaff med dig.  Gå bort från mig. — Matt. 4: 10; 5 Mos. 10: 20, 21.

Om vår Herre Jesus hade uppträdt som en rival till Jehova i stÄllet för som hans son och tjänare, då hade all vördnad och tillbedjan för honom inneburit ringaktning för Fadern och skulle ha varit synd —afguderi.  Men långt ifrån att spela en sådan roll förklarde han dÄremot, nÄr man bevisade honom völordnad: »Fadern är större än jag»; och han lärde sina lärjungar att bedja till Fadern, i det han sade: »Allt det i bejen Fadern i mitt namn, skall han gifva eder.» — John 16: 23.

»Jag och Fadern Äro ett.»
— Joh. 10: 30. —

Detta skriftställe betraktas som bevis för, att Jesus hade anspråk på namnet Jehova, och att han var både Fadern och Sonen, eller att han ingen fader hade och ingen son var.

Till följd af de förvirrade och dunkla begrepp, som råda beträffande »treenigheten», synes en hel del i öfrigt förnuftiga människor glömma, att det gifves andra slag af enhet Än personlig enhet, och dock betyder ordet »enighet» (såsom i sammansättningen »tre-enighet») i alla andra fall: harmoni, öfverensstämmelse i föresatser, vilja och sinnelag.  Hur blind en mÄnsklig teori kan förmå göra oss, se vi härvid ett exemple på, i det Jesu egen förklaring om, af hvard slag hans enhet med Fadern är, för det allra mesta förbises.  Han sade nämligen i en sin bön till Fadern:  »För världen bedar jag icke, utan för dem, som du har gifvit mig, ty de äro dina. . . . Men icke för desa allenast beder jag, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig; på det att alla må vara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss . . . på det att ock de må vara ett; jag i dem och du i mig, att de må vara fullkomnade till ett.» — Joh. 17: 9, 20—23.

Här är uttryckligen sagdt, att den församlingens enhet, hvarom Herren bad, är af samma slag som enheten mellan Fadern och Sonen.  Men att församlingens enhet icke är en enhet i person utan i   sinnelag, därom äro vi alla eniga.  Det är uppenbart, att Äterlösaren tänkte på hjärtats, uppsåtets och viljans enhet hos sina efterföljare, och om denna enhet sade han, att den var af samma slag som hans enhet med Fadern.  Och församlingen måste komma till denna enhet alldeles på samma sätt, som Kristus kom till enhet med sin Fader.  Sonen var ett med Fadern, emedan han fulleständigt antog eller godkände Faderns vilja såsom sin egen.  Han sade:  »Ske icke min vilja utan din!»  Så måste också hvarje församlingens medlem komma till full harmoni med Fadern och Sonen genom att icke göra sin egen vilja utan sätta den å sido och antaga Kristi vilja, som är Faderns vilja.  Endast på detta sätt skall församlingen någonsin komma till den enhet, hvarom Herren bad, och som han visade [72] vara af samma slag som enheten mellan Fadern och honom.  Hur besynnerligt är det icke, att det ännu kan finnas sådana, som försöka missbruka och förvränga dessa Herrens tydliga ord så, att de måtte i dem få ett stöd för den såväl oförnuftiga som obibliska treenighetsläran!  Hur skön och hur förnuftig är däremot icke den sinnets och andens enhet mellan Fadern, Sonen och församlingen, hvarom Skriften lär!

»Den som har sett mig, han har sett Fadern.»

Sedan Herren hade förklarat, att han är vägen, sanningen och lifvet, och att ingen människa kan komma till Fadern utan genom honom, samt att enhvar, som känner honom, också känner Fadern, sade Filippus till Jesus:  »Herre, låt oss se Fadern, så hafva vi nog.»  Jesus svarde honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du känner mig icke, Filippus!  Den som har sett mig, han har sett Fadern.  Huru kan du då säga: låt oss se Fadern?  Tror du icke, att jag är i Fadern och Fadern i mig?  De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig själf, men Fadern, som förblifver i mig, han gör själf gärningarna.» — Joh.  14: 7—10.

Man fordrar, att vi skola antaga dessa Jesu ord såsom bevis för, att han är Jehova (icke Jehovas Son), och att som sådan namnet Jehova med rätta tillkommer honom.  Men alla böra lägga märke till, att hela sammanhanget utvisar en skillnad mellan Fadern och Sonen, och det på ett sätt, som ingen förnuftig människa skulle göra om hon önskade bibringa den uppfattning, som treenighetslärans anhängare tro sig finna i detta ställe.  Hela frågan är nu denna:  Hvard önskade Herren lära genom dessa sina ord:  »Den som har sett mig, han har sett Fadern»?  Vi svara, att han ville få oss till att förstå, att det är omöjligt för människan, som är ett köttsligt,, jordiskt väsen, att se Gud, som är ett andeväsen.  Detta bekräftar äfven Johnannes, i det han säger:  »Ingen [73] har någonsin sett Gud; den enfödde sonen, som är i Faderns sköte, han har uppenbarat honom.»  (Joh. 1: 18.)  Han ville ära dem detsamma, som Jehova sade till Mose: »Ingen kan se mitt ansikte och lefva.»  Följaktligen kunde Fadern ej visa sig för människorna på annat sätt än antigen genom att på öfvernaturlig väg öppna deras ögon till att se hans härlighet och glans och därigenom utsätta dem för dödstara, eller också genom att uppenbara sig i en kropp af kött och ben, så att människorna förmedelst beröring och umgänge med honom kunde erfara och lära känna något af hans karaktär.

Och är icke detta senare just hvard Gud har gjort?  Guds sinne eller vilja representerades till fullo i hans enfödde Son vår Herre, dåhan blef kött och bode ibland människor.  Han var döarför den bästa, den närmaste och tillförlitligaste framställning af Gud, som det var eller någnonsin kunde blifva m..jligt att gifva människosläkket. Det har aldrig gifvits och skall aldrig gifvas och kan heller aldrig gifvas människor en klarare, säkrare och fulleständigare uppenbarelse af Gud, än den som gafs i Jesus Kristi person; ty då han »vardt kött», var han »Gud uppenbarad (grek.: »gjord synlig») i kött».  (1 Tim. 3: 16.)  Sammalunda förlarar aposteln om församlingen, de trogna lemmarna i Kristi kropp:  »Vi föra alltid omkring Jesu död i vår kropp, på det att ock Jesus lif må i vår (dödliga) kropp varda uppenbart (gjordt synligt).» — 2 Koir. 4: 10

Den fullkomliga människan är en fullkomlig afbild af den osynlige Guden och därför den bästa framställning af honom, som kunde gifvas.  Liksom Jesus var en sådan, komma under tusenårsåldern äfven de såsom fullkomliga människor uppståndna troshjältarna från gamla förbundet att vara den himmelske Faderns, den himmelske Sonens och Kristi himmelska bruds bästa representanter bland människorna.  Den som ser dem, han kommer att se »Gud, uppenbarad i kött» — Guds afbild i kött.  Och detta är det harliga tillstånd, hvartill hela den suckanade mänskligheten kommer att föras, om den endast vill; och [74] detta skall ske under ledning af den konungslige Öfversteprästen jämte hans utvalda bröder samt genom förmedling af troshjältarna från gamla förbundet, hvilka såsom jordiska representanter för riket skola sättas »till furstar i hela världen». — Ps. 45: 17.

»Den salige och ende härskaren, Konungen öfver
alla konungar och Hereen öfver alla herrar,
han, som allena ha rodödlighet.»
— 1 Tim. 6: 15, 16. —

Många förstå detta ställe så, som om det betydde, att vår Herre Jesus vid sin andra tillkommelse skulle för väldens ögon framställa den himmelske Faderns storhet.  Änskönt denna åsikt i första ögonblicket kan synas antaglig, äro vi dock böjda för att tro, att detta uttalande handlar om Kristi ära och härlighet, enär det syftar på första delen af tusenårsrikets tidsålder.  Visserligen skall han äfven göra så, att alla, som erkänna hans välde, också skola erkänna Jehova Gud, men detta blir icke vid begynnelsen af hans regering utan först vid slutet, då han skall öfverlämna riket åt Gud, sin Fader. — 1 Kor. 15: 24—28.

Att tillämpa detta skriftställe på Fadern skulle vara detsamma som att förneka, att vår Herre Jesus har odödlighet, under det Skriften uttryckligen lär, att han och atta, som få del i den första uppståndelsen, erhålla odödlighet, och att Fadern, som har lif i sig själf (odödlighet), som är sitt eget lifs källa, äfven har gifvit Sonen att ha lif i sig själf. — 1 Kor. 15: 42—44, 53, 54; Joh. 5:26.

Men på Sonen synes detta skriftställe vara tillämpligt i alla afseenden.  Det åsidosätter ingalunda Fadern, Jehova, ej heller bevisar det, att Jesus är Fadern, Jehova.  Vi måste i fråga om detta ställe ihågkomma, att den inspirerade aposteln hade uppställt såsom en bestämd regel, från hvilken han aldrig afvek, att vid jämförelser, lof-[75]prisanden etc., som angå Sonen, är Fadern alltid undantagen, såsom stående outsägligt högt öfver alla jamförelser.  Han säger: »Så är det klart, att den (Fadern) är undantagen» — att han alltså icke kan betraktas såsom underlagd vår Herre Jesus: ty när Sonen har undertryckt synden i världen, »då skall äfven Sonen själf varda underlagd den (Fadern), som har lagt allt under honom (Sonen)». — 1 Kor. 15: 27, 28.

Ett annat mycket liknande uttalande om härligheten af Kristi rike, hvilket gifvits honom af Fadern, är detta: »(Kristus) som är hufvudet för allt herrandöme och all väldighet.»  (Kol. 2:10.)  Äfven här är Fadern naturligtvis undantagen.  Hans väldighet och auktoritet ställes aldrig i motsats till Sonens, ty den senare är ett med den förre och är hans representant.

»Aktade icke såsom ett rof att vara jämlik
Gud.» — Fil 2. 6.

Enligt våra vanliga bibelöfversättningar skull aposteln Paulus här ha gjort det förvånde påståendet, att Kristus, »då han var i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof (röfveri, rån) att vara jämlik Gud»!  I  hvarje fall bevisar detta ställe tydligt, att treenighetsläran är obiblisk, och att vår Herre Jesus icke kan vara Fadern, Jehova, ty hur kunde det i så fall talas om, att han velat vara jämlik Gud, Fadern?  Orden »rof» och »jämlik» säga i och för sig tydligt, att Fadern och Sonen icke äro en I person utan två.  Men hur besynnerligt tar sig icke det ofvan anförda skriftstället ut, när vi sammanställa det med hvad Jesus själf sade: »Fadern är större än jag», och: »intet kan jag göra af mig själf», samt med Pauli förmaning till oss, att den ene skulle i ödmjukhet akta den andre »högre än sig själf»!  Svårigheten ligger i öfversättningen, hvilken, ehuru den är ordagrann, dock ej låter apostelns tanke klart framträda utan snarare uttrycker raka motsatsen till hvad menade — såvida [76] stället tolkas såsom betydande, att Jesus icke ansåg det som ett rof utan som en helt själfskrifven sak, att han skulle vara jämlik Gud.  Men det är uppenbart, att aposteln ville säga det motsatta, nämligen att Jesus icke hade velat eller sökt att röfva till sit jämlikhet med Gud — i motsats till Satan, hvilken försökte att intaga Guds äreställning och göra sig jämlik honom.  (Es. 14: 12—14.)  När vi betraka detta ställe (Fil. 2: 6) i sammanhang med de föregående och efterföljande verserna, finna vi där den skönaste framställlning af Jesu sanna, ödnjuka sinnelag, hvilket aposteln framställer som mönster för oss och säger: »Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.»

Enligt Diaglott-öfversättningen (englelsk) lyder det ifrågavarande stället sålunda: »Hvilken, ehuru han var i Guds form, icke tänkte (rufvade) på att tillvälla sig likhet (jämlikhet) med Gud utan afklädde (utblottade) sig själf och antog en tjänares form.»

Denna öfversättning är förenlig med såväl faktiska förhållandet som med hela det sammanhang, hvari denna vers står.  Då vi förstå skriftstället på detta sätt, säger det oss, att när vår Herre Jesus var ett andeväsen, lik Gud till skepelse och nature, så var han icke uppfylld med äregirighetens ande och med den önskan att härska i Faderns ställe och att blifva föremål för den hyllning, som bevisas Fadern.  Han var icke af samma sinnelag som Satan, hvilken eftersträfvade att upphöja sig själf, sägande:  »Jag vill göra mig jämlik den Högste.»  Nej, änskönt han innehad den högsta äreställning näst den himmelske Fadern, var han likväl så ödmjuk, att han i lydnad för Faderns vilja utblottade, sig själf på all den härlighet och höghet, som tillhörde hans ställning såsom andeväsen, och i stället för denna högre nature och ära antog en ringare ställning, antog mänsklig, nature, som är litet lägre än änglarnas.  Och aposteln fortsätter med att framhålla, hur Jesus ännu mer ådagalade sin ödmjukhet i det han underkastade sig den mest smädefulla död, [77] korsets död, I allt detta åadagaläggande af sin ödmjukhet var han trogen och lydig Faderns vilja, och därför har Fadern också belönat honom, såsom aposteln säger:  »Därför har  ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig . . . och att alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.» — Eb. 2: 7, 9; 1 Tim. 2: 5, 6; Fil. 2: 9—11.

Sålunda förstådd gifver denna text alls intet stöd åt treenighetsläran, utan tvärtom står den I skarpaste strid mot densamma och i den skönaste samklang med allt Guds ord samt med helgadt suudt förstånd.

Då vi nu lämna denna del af vårt ämne, äro vi i stånd till att bättre förstå längden, bredden, höjden och djupet af den himmelske Faderns storhet, personlighet, sinnelag och plan samt att högre än någonsin uppskatta hans store Son, hvilkens underbara kärlek till och trohet mot Fadern samt förtröstan på dennes visdom, godhet och makt blifvit så konnungsligt belönad; och sålunda är det vår glädje att ära Sonen såsom vi ära Fadern.  Och sedan vi fullt och grundligt undersökt, hvad Guds ord uppenbarar angående föremålet för vår betraktelse, instämma vi med glädje i aposteln Pauli inspireade vittnesbörd:  »Så hafva vi dock (blott) en enda (högste) Gud, Fadern, af hvilken allt är och till (eller för) hvilken vi äro, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom hvilken allt är och genom hvilken vi äro.» — 1 Kor. 8: 6.

«Nåd vare med eder och frid af Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!  Välsignad vare Gud och vår Herren Jesu Kristi Fader, som har välsignat oss med all andelig välsignelse i det himmelska, i Kristus; såsom han har utvalt oss i honom . . . och i kärlet förutbestämt oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus.  . . . Att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, må gifva eder vishets och uppenbarelses ande i sin kunskap.» — Ef. 1: 2—18.

[78]

GUDS FRÄLSNING.

Skulle ej mitt hjärta jubla, när i Ordets ljus jag sett
denna underbara frälsning, som i Kristus Gud beredt   —
sett, hur den alltmer sig närmar med välsignelser i sig 
för en värld, som går i mörker, går uppå fördärfvets stig?

Skulle ej mitt hvörta jubla vid den syn mitt öga såg:
ifrån tronen lifvets vatten väller fram — den friska våg.
Se, den famnar vida världen — öknen blomstrar som en ros;
den som törstar, fritt han dricker — sjukdom, smärta fly sin kos.

Skull ej mitt hjärta jubla, höja lof och tack och pris,
när i tron mitt öga skådar ett förnyadt paradis,
där ett släkte, löst, befriadt ifrån grafvens fångahus,
njuter ostörd frid och sällhet, änger hälsa, lif och ljus?

Skulle ej mitt hjärta jubla öfver synen, skön och blid:
uti alla jordens länder råder endräkt, kärlek, frid.
Lofvets och tillbedjans toner stiga upp mot himulens höjd
ifrån tusen, tusen hjärtan, fyllda utaf helig fröjd.

Men mitt hjärta än mer jublar, när på Sions berg jag ser
Lammet med en härlig skara, som i himmelsk prakt sig ter.
Hon har köpts från mänskligheten till en förstling åt vår Gud;
nu hon njuter evig sällhet såsom Lammets kära brud.

Här hon följde in i döden Lammets blodbestänkta spår;
nu des namn på hennes panna uti evig klarhet står.
Hon sin Herres stämma hörde uti tidig morgonväkt; —
nu lik solens glans hon strålar, klädd i gyllne bröllopsdräkt.

Med sin brudgum helt förenad, krönt med lifvets krona skön,
delar hon med honom arfvet — en ovansklig nådelön.
O, du underbara frälsning, som i Kristus är beredd!
Pris ske honom, som i kärlek stakat ut dess längd och bredd!

__________

Guds vapenrustning.
Ef. 6: 11—13.

Äktenskap bland nya skapelsers barn.

»Kallade efteer hans uppsåt.»