STUDIER
I SKRIFTEN
Femte
Delen
Försoningen
mellan
Gud
och människan
FEMTE KAPITLET.
Försoningens
Medlare.
» I
allt lik bröderna»
och
hafvande
»medlidande med våra svagheter».
Hvilka äro hans bröder? — Hvari bestod likheten? — Hur han blef frestad i allting — liksom vi — dock utan synd. — Frestelserna i öknen. Deras likhet
med våra — af hvilka somliga, om det vore
möjligt, skulle kunna
vilseleda de utvalda. — Hur vår Herre blef fullkomnad
genom lidanden. — Ehuru son, lärde han lydnad. — ”I syndigt kötts liknelse” och dock syndfri. — ”Han tog på sig våra skröpligheter.” — Hur han kunde känna dem.
»Därför måste han i allt blifva lik bröderna, på
det att han skulle blifva barmhärtig och en trogen öfverstepräst i Guds
tjänst för att försona folkets synder.» —Eb. 2:17.
De tvenne populära men mot hvarandra stridande såsikterna
beträffande vår Herres förbindelse med eller släktförhållande
till mänskligheten stå båda i konflikt med all skriftställen rörande
detta ämne, och endast den tredje, sanningsenliga åsikten förmår att
harmonisera de olika vittnesbörden i Bibeln och
tillfredsställa helgadt förstånd.
Den ena af dessa falska teorier går
ut på, att Jesus var den allsmäktige Guden, Jehova, som endast
iklädde sig mänskligt kött utan att i verkligheten känna de pröfningar,
frestelser och onda inflytelser, för hvilka mänskligheten är utsatt.
Den andra falska teorien påstår, att Jesus var en syndig människa,
behäftad med samma fel och brister som alla andra, men att han i kampen
mot [108] synden och dess lockelser hade större framgång än andra.
Vi skola söka bevisa, att dessa åsikter äro felaktiga, och att
sanningen ligger emellan dem båda. Förhållandet
är, att Logos först var ett andeväsen
»Guds skepelse», att han sedan
»vardt kött» och då i verkligheten var en människa,
»den manniskan Kristus Jesus», men »skild från syndarne», en fullkomlig människa,
beredd att blifva en motsvarande lösen för den första fullkomliga människan,
hvilkens fall drog fördärf öfver hela vårt släkte, och hvilkens friköpande
också är hela släktets räddning.
Vi vilja först undersöka några skriftställen, af
hvilka somliga trott sig kunna finna ut, att äfven Jesus var behäftad
med synd och med samma fel som de öfriga människorna.
Vi hålla före, att om han varit i ett sådant tillstånd, skulle
det ha varit lika omöjligt för honom som för oss att fullkomligt
uppfylla den gudomliga lagen. Guds
lag är det fulla måttet för hvad en fullkomlig människa förmår, och
den öfvergår hvarje ofullkomlig människas förmåga.
När nu Fadern hade välbehag i honom och erkände honom som en
fullgiltig lösepenning för Adam och det i honom förlorade släktet, så
är detta ett indirekt bevis för hans fullkomlighet och syndfrihet,
hvarom Skriften alltigenom talar.
Men vår Herres »bröder»
Voro icke utan fel, icke skilda från syndare; hur kunde han då
vara sina bröder lik och dock utan synd.
Svaret på denna fråga ligger i erkännandet af det förhållandet,
att det icke är hela mänskligheten, syndare i allmänhet, som åsyftas
med uttrycket »hans bröder».
Adam skapades såsom en Guds
son, och han räknades som sådan intill dess han föll i öfverträdelse,
men ej längre. Alla hans
efterkommande kallas i Skriften »vredens
barn». (Ef. 2: 3.)
Endast sådana som undkommit den öfver världen hvilande fördömelsen,
och som kommit till öfverensstämmelse med Gud genom Jesus Kristus, äga
enligt Skriften rätt till att kalla sig
»Guds barn» och Jesu »bröder».
(Joh. 1:12.) Om de
andra sager Herren: »I ären
af den fadern djäfvulen, [109] och eder faders begär filjen i efterkomma.
» (Joh. 8: 44.)
Jesus räknade sig aldrig bland djäfvulens barn eller bland
»vredens barn» utan förklarade, att han hade utgått från Gud.
Aldrig heller erkände han såsom sina bröder dem, hvilka ännu
voro »vredens barn». Såsom hans bröder erkännas endast de, hvilka undkommit förbannelsen
och blifvit förda nära Fadern genom Kristi blod; de, hvilka genom
mottagandet af »barnaskapets
ande» blifvit införlifvade i Guds familj och undfått löftet om fullt
sonskap vid tiden för rikets upprättande.
(Rom. 8: 15, 23; Gal.
4: 5.) Det är blott på
grund af en tillräknad frihet från den adamitiska syndaskulden, för
Kristi blods skull, som de nu äro lika Jesus och kallas hans bröder samt
stå i en liknande ynnest som han hos Fadern, framför världen.
Om de invigda af denna klass sager Jesus :
»De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.» Jag har utkorat eder ur världen.» (Joh. 15: 19; 17: 16.) Från
denna synpunkt är det lätt att inse, att Jesus var lik sina bröder i
allt. Vid tiden för sin födelse
hade han visserligen ännu inga bröder utom i den meningen, att den klass,
som skulle blifva hans bröder, var förut känd af Fadern.
(Ef. 1: 5, 11; Rom. 8: 9.) Gud
visste, att han kunde vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra de
syndare, som komme att mottaga hans nåd genom Kristus, i det att deras
synder icke tillräknades dem utan i stället tillräknades Kristus, »hvilken våra synder själf bar på (i) sin kropp upp på
trät». Gud visste äfven
och hade på förhand så förordnat, att en evangelieförsamling skulle
utkallas, hvars medlemmar voro bestämda till att blifva Kristi
medarfvingar till det oförgängliga, obefläckade och ovanskliga arf, som
är förvaradt i himmelen. Och
då allt detta var förutbestämdt i Guds plan, kunde han därför genom
sina profeter på förhand tala om denna klass såsom
»Kristi bröder». Vår
herre Jesus framställes profetiskt såsom sägande till Fadern: »Jag
skall förkunna ditt namn för mina bröder, midt i församlingen
skall jag prisa dig.» (Ps.
22: 23; Eb. 2:12.) Då nu
Jesus enligt [110] den gudomliga planen icke blott skulle vara världens
återlösare utan äfven ett föredöme för
»sina bröder», sina medarfvingar, så var det nödvändigt att
han äfven i fråga om alla sina pröfningar och erfarenheter blef» i
allt lik bröderna».
»En som varit frestad
i allting, likasom vi, dock utan synd.»
— Eb. 4: 15. —
Märk först, att detta ställe icke säger, att Jesus
varit frestad i allting, likasom världen frestas, utan som vi, hans
efterföljare, frestas. Han
blef icke frestad af begär efter syndiga ting, ty han hade icke ärft sådana
begär från någon jordisk fader. Men
enär han var helig, oskyldig, obesmittad och skild från syndare, blef
han frestad på samma sätt som sina efterföljare under hela den
evangeliska tidsåldern, hvilka icke vandra efter köttet utan efter anden,
och hvilka dömas, icke efter sitt kötts ofullkomligheter, utan efter
sitt sinnes anda, efter sin nya vilja, sitt nya hjärta. —
Rom. 8: 4; 2 Kor. 5: 16; Joh. 8:15.
Detta ser man tydligt af berättelsen om Jesu
frestelser i öknen, som ägde rum omedelbart efter hans invigning och dop
vid Jordan. — Matt. 4: 1—11.
1) Satans
första ingifvelse var, att Jesus skulle använda sin vid dopet erhållna
gudomliga makt till att tillgodose sina egna behof och göra stenarna till
bröd för att därmed stilla sin hunger.
En sådan frestelse skulle icke kunna uppstå på grund af arfsynd
eller ofullkomlighet. Jesus
hade varit utan föda i 40 dygn, och under denna tid hade han studerat
Guds plan, sökande att under den heliga andens vägledning göra klart för
sig, på hvad sätt han bäst skulle kunna uppfylla den stora mission, för
hvilken han kommit till världen, nämligen att återlösa världen.
Det förslaget, att han skulle bruka den makt, som han visste sig
ha erhållit, [111] till att tillfredsställa sitt kötts behof, synes vid
första betraktande förnuftigt. Men
Jesus insåg strax, att ett sådant användande af hans andliga gåfva
skulle ha varit orätt, skulle ha varit ett missbruk, för hvilket den ej
var afsedd, och därför afvisade han förslaget, sägande:
»Det är skrifvet: Icke
af bröd allenast lefver människan, utan af hvart och ett ord, som utgår
af Guds mun.» Herrens »bröder» blifva stundom på liknande sätt frestade af
Satan till att använda andliga gåfvor till befrämjande af timliga
intressen. Sådana frestelser
äro farliga, och många af Guds invigda barn ha genom desamma af motståndaren
blifvit förledda till att svårligen missbbruka Guds nådegåfvor.
2) Förförarens
nästa förslag gick ut på, att Jesus skulle använda fakirmetoder (»trollkonster»)
för att dymedels fästa folkets uppmärksamhet på sig och sitt verk.
Han skulle i folkets åsyn störta sig från tempeltinnarna ned i
den djupa dalen nedanför utan att taga någon skada.
Folket skulle däri se ett bevis på hans öfvernaturliga makt,
hvilket strax skulle ha till följd, att de komme att erkänna honom som
Messias och ställa sig på hans sida i utförandet af hans verk.
Men Herren såg strax, att sådana metoder icke skulle vara öfverensstämmande
med Guds anordning, och att det af Satan oriktigt tillämpade skriftstället
(som skenbart understödde det orätta) icke berättigade honom
till att afvika från rättfärdighetens grundsatser.
Han lät strax frestaren förstå, att ett sådant tillvägagående
från hans sida skulle vara att fresta Gud och därför ej för ett ögonblick
kunde komma i betraktande. Närhelst
plikten kallade eller fara hotade, tvekade Mästeren icke, utan satte sin
fulla förtröstan till Faderns förmåga att bevara och leda i allt; men
en sann förtröstan på Gud innebär icke, att man utan Guds befallning
oförväget utsätter sig för fara blott för att väcka uppseende och för
att pråla.
Herrens bröder blifva äfven frestade på liknande [112]
sätt, och de behöfva därför ihågkomma det exempel, som deras frälsningshöfding
gifvit dem. Vi böra icke med uppsåt kasta oss i fara för att därigenom
blifva ansedda som tappra korsets stridsmän.
Våghalsiga handlingar kunna ju synas mindre opassande för djäfvulens
barn, men för Guds barn äro de alls icke på sin plats.
De senare ha att kämpa en strid, som kräfver ändå mer mod.
De äro kallade till att utföra en krigstjänst, hvari de icke
kunna vinna världens utan hellre ofta fourfold.
De äro kallade till att lida och fördraga världens hån och försmädelse,
ja, de måste tåla, att de i hjärtat oomskurna ljugande säga
»allt ondt» om dem för Kristi skull.
I detta afseende ha vår frälsningshöfdings efterföljare att
vandra samma väg och i samma spår som han.
Och det erfordras större mod för att kunna lämna utan afseende världens
spott och hån samt förblifva i den föraktade ställningen såsom en
Guds tjänare än att utföra åtskilliga sådana stora och
»märkvärdiga» bragder, som uppväcka den naturliga människans
beundran.
En af de svåraste striderna för dem, som vandra på
den smala vägen, är den de ha att kämpa mot egenviljan. Det kostar kamp att beständigt hålla sin egen vilja i
fullkomlig underdånighet för den himmelske Faderens vilja, att behärska
sitt hjärta, att undertrycka de uppspirande begären, som äro naturliga
till och med för en fullkomlig människa, att kväfva alla passioner och
att frambära sin kropp och allt hvad man har på jorden till lefvande
offer i Herrens tjänst och för hans sak.
Det var i dessa frestelser vår Mästare vann sin seger, sina
lagrar; och samma slags frestelser ha äfven hans
»bröder» att öfvervinna .
»Bättre är den som styr sitt sinne än den som intager en stad.»
—
Ord. 16: 32.
—
Bättre är också en sådan än en som på grund af
falska begrepp om tro störtade sig ned från tempeltinnarna eller gjorde
något annat, lika dåraktigt. Sann
tro på Gud består icke i blind lättrogenhet eller i att [113] ställa
öfverdrifna anspråk på hans bevarande försyn; dem nestår tvärtom I
en stilla förtröstan på Guds öfvermåtten stora och dyra löften, en förtröstan
som iståndsätter de trogna att motstå de olika anlopp, hvilka världen,
köttet och djäfvulen göra för att bortleda deras uppmärksamhet från
det enda nödvändiga — dessa trogna, som noga följa det gudomliga
ordets rättesnöre för tro och lydnad.
3) Jesu
tredje frestelse bestod däri, att Satan erbjöd honom jordiskt välde och
hastig framgång i upprättandet af hans rike, utan att han skulle behöfva
lida och dö — utan korset, på det villkor, att han skulle kompromissa
med fienden. Denne gjorde gällande
— och han blef ej motsagd i det stycket — att han behärskade världen,
och att förmedelst hans medverkan rättfärdighetsriket, som Jesus hade
kommit för att grundlägga, skulle kunna utan dröjsmål upprättas.
Satan ställde sig som om han nu vore trött på att längre leda världen
ut i synd, förblindelse, villfarelse och okunnighet, och som om han
sympatiserade med Jesu mission, hvilken skulle bestå i att upphjälpa det
arma, fallna släktet. Men
allt hvad Satan ville försäkra sig om var, att han måtte kunna behålla
ett ledande eller kontrollerande inflytande
öfver världen. Han var
alltså villig att medverka till, att världen blefve förd in på rättfärdighetens
väg, och att mänskligheten finge del af de genom Kristus utlofvade återsällelsevälsignelserna;
men villkoret var, att Jesus skulle gifva honom hyllning och äfven efter
återställelseverkets fulländning erkänna honom som världens herre.
Vi må ihågkomma, att Satans uppror mot den gudomliga
styrelsen härledde sig från hans ärelystnad och önskan om att själf
vara en monark — »jämlik den Högste».
(Es. 14: 14.) Detta
var äfven hans afsikt med det framgångsfulla angrepp, som han gjorde på
våra första föräldrar i paradiset: han ville göra dem främmande för
Gud och underkufva dem under sig själf.
Vi [114] kunna tänka oss, att Satan hellre skulle
vilja härska öfver lyckliga, med evigt lif begåfvade undersåtar, än
öfver en suckande, åt döden hemfallen skapelse.
Det ser ut som om han icke ens ännu skulle kunna inse eller vilja
erkänna, att sann lycka och evigt lif äro
omöjliga utan öfverensstämmelse med Guds lag. Han var därför villig till att reformera sitt rike i alla
stycken utom i ett: hans ärelystnad
måste samtidigt tillfredsställas; han ville icke desto mindre vara mänsklighetens
behärskare. Och var han icke
redan »denna världens
furste» och i den heliga
skrift erkänd som sådan? (Joh.
14: 30; 12: 31; 16: 11; 2 Kor. 4: 4.)
Icke så att förstå, att han af Gud var insatt till att vara
»denna världens furste», utan han hade själf tillvällat sig
denna makt, i det han fick jordens rättmätige konung, nämligen människan,
i sitt våld. Förmedelst
okunnighet och genom att förvränga begreppen om falskt och sant, om mörker
och ljus, om rätt och orätt, har han så förvirrat och förblindat mänskligheten,
att han kunde häfda sin ställning såsom
»denna världens gud», »fursten
öfver luftens makt, som verkar i olydnadens barn» — det stora
flertalet.
Det frestande i Satans förslag låg däri, att det
tycktes öppna en möjlighet för Jesus att lösa frågan om människosläktets
upprättande från dess syndfulla tillstand på ett annat sätt än det af
Gud förutsedda. Ja ännu mer,
Satans förslag tycktes innebära, att han åtminstone i någon mån hade
bättrat sig, och att han möjligen åter kunde föras in på rättfärdighetens
väg, om blott hans ärelystnad blefve tillfredsställd och han blefve erkänd
såsom härskare öfver lyckligare undersåtar, än hvad offren för hans
bedrägeri, syndens tjänare, i verkligheten äro.
För att vinna och bibehålla sitt herravälde öfver människorna
var det ju nödvändigt för honom, att de voro bundna i syndens slaffjättrar;
ty ju mer människan lärt hata synden och värdera rättfärdighet och
helighet, desto mer önskar hon tillbedja och tjäna Gud.
Jesus [115] lät dock ej narra sig af skenet; han var
fullt förvissad om, att Fadern i sin vishet hade valt den rätta och bästa
planen. Därför rådförde
han sig ej med kött och blod, ej heller begärde han Satans bistånd till
att lyfta världen.
Äfven denna tredje frestelse är en af dem, hvarned djäfvulen
särskildt ansätter Herrens »bröder».
Namnkyrkan lyckades han redan tidigt locka till att öfvergifva
korsets väg, den smala vägen, och till att blanda sig med världen samt
ingå förbindelse med den världsliga makten för att därigenom så småningom
erhålla inflytande i det som tillhör denna världen.
Genom samverkan med »denna
världens yppersta (furstar)», hvilka hemligen gynnades och understöddes
af Satan, sökte kyrkan att upprätta Kristi rike på jorden genom en ställföreträdare,
en påfve, som man påstod vara Kristi viceregent.
Vi ha sett, hvilka fördärfliga följder detta medförde, hur
detta eftergjorda »Kristi
rike » i verkligheten blef ett Satans rike, ty det gjorde hans gärningar.
Vi ha sett hvad det utöfvade under den mörka medeltiden, och att
Herren i sitt ord benämner hela detta system
»Antikrist».*
——————
* Se Mill. Dagn., del II, kap. 9.
——————
Och ehuru en reformation modigt påbegyntes, se vi
dock, att fienden snart åter hade fångat reformatorerna med just samma
frestelse, som han förut hade användt för att bringa hela namnkyrkan på
fall. De motstodo frestelsen
endast delvis och voro färdiga att låta en del af sanningen fara för
att därigenom tillförsäkra sig de världsliga makthafvarnes beskydd och
stöd samt i hopp om, att denna världens riken skulle på så sätt
blifva vår Herres rike. Men
änskönt den protestantiska kyrkans förbindelse med den världsliga
makten har haft mindre fördärfliga följder än påfvekyrkans förbund
med denna världens riken, så är den likväl för alla, som stå under
dess inflytande, i hög grad skadlig och hindrande. [116] »Bröderna» ha
att beständigt kämpa för att öfvervinna denna Satans frestelse och för
att kunna stå fasta i den frihet, hvarmed Kristus har frigjort oss —
den frihet, som icke är af världen, men som består i att vara afskild
från världen.
Vi bemärka för öfrigt, att ehuru samma frestelse
kommer till alla »bröderna»,
kommer den dock från tid till annan i förändrad form.
Satan använder härutinnan den största förslagenhet och list;
liksom han framställde sig för Jesus, så framställer han sig ock för
oss och söker gifva sig sken af att hjärtligt sympatisera med vår önskan
att välsigna världen. I våra
dagar frestar han Kristi bröder med förslag om
»samhällsförbättringar», och han har haft stor framgång.
Han lyckas nu hos många af »bröderna»
uppväcka den tanken, att hur nödvändigt det än i förgångna
tider må ha varit att vandra korsets smala väg, så är detta nu ej längre
fallet, utan att vi nu kommit därhän, att världen i socialt,
intellektuellt och religiöst afseende jämförelsevis fort och lätt kan
lyftas till en hög ståndpunkt. Men
hans planer och förslag gå alltid ut på, att vi skola samarbeta med
honom. För närvarande
fordrar han, att alla, som vilja medverka till samhällets förbättring
och höjande, skola sluta sig till
de gängse sociala och politiska rörelserna, hvilka skola leda till det
önskade resultatet. Och han
har nu blifvit så modig och så säker på mänsklighetens anslutning,
att han ej längre finner det nödvändigt att
»understödja» Skriftens lära, hvilken fordrar individens omvändelse från
synd, frälsning från färdömelsen och förlikning med Gud genom
personlig tro på och invigning till Kristus.
Satan vill blott ha en samhällsförbättring på så sätt, att
den enskildes ansvarigheter och synder lämnas ur räkningen och hänsyn
tages endast till samhällsförhållanden, för att samhället må blifva
utvärtes »rent».
Han söker få oss till att förbise eller åsidosätta Herrens lära,
enligt hvilken endast de äro Guds barn och Kristi bröder, [117] hvilka
genom honom komma till Fadern. Han
vill i stället bringa oss till att tro, att alla människor äro bröder,
att Gud är allas Fader, att inga »vredens
barn» finnas, och att det är straffvärdt, okristligt och kärlekslöst
att tro på hvad Herren sade, att somliga äro
»af den fadern djäfvulen».
Han vill sålunda, utan att han alltid låter oss höra det, få
oss till att ignorera och förneka människans fall i synd, återlösningen
och hela försoningsverket; och därvid använder han sådana vackra men
bedrägliga fältrop som: »Guds
faderskap och människornas broderskap», samt en falsk tillämpning af
den gyllene regeln: Ȁlska
din nästa.»
Genom denna frestelse, hvarmed Satan i våra dagar söker
snärja »bröderna», blifva
många förförda och komma sannolikt alla utom de
»utvalda» att blifva
förförda. (Matt. 24: 24.)
Dessa utvalda »bröder» äro de, som troget följa i Mästarens spår,
och som i stället för att lyssna till djäfvulens förslag gifva noga
akt på Herrens ord. Dessa
utvalda bröder förlita sig icke på sin egen visdom och icke på Satans
bländverk, utan de tro på Jehovas allvishet och på hans tidsåldersplan.
Alla dessa äro följaktligen
»lärda af Gud» och
känna därför till, att den närvarande tidsålders verk består i, att
Kristi bröder utväljas, bepröfvas och upphöjas, på det att de,
tillsammans med sin Herre, såsom Abrahams andliga säd må kunna välsigna
världen. De veta också, att nästa tidsålder är Guds bestämda tid
för världens förbättrande och höjande i sedligt, psykiskt och fysiskt
afseende. När nu de utvalda
veta detta, kunna de med framgång motstå sin onde fiendes alla utsökta
argument och vackert klingande fraser.
För dessa frestelser äro de äfven på förhand uttryckligen
varnade genom Guds ord. De hålla
därför sin blick fäst på Jesus, som icke blott förmedelst sitt
uppoffrande af sig själf är deras tros begynnare, utan äfven skall
blifva dess fullkomnare, då han gör dem delaktiga i den första uppståndelsen
samt af sin öfvermåttan stora härlighet och sin gudomliga natur.
Dessa [118] äro de punkter, hvari
»bröderna» blifva frestade, och hvari äfven deras Mästare blef
frestad. Han blef frestad
i allting, likasom vi frestas; därför vet han, hur de skola hjälpas,
som utsättas för frestelse, och som äro villiga att mottaga hans hjälp,
sådan den erbjudes dem, nämligen förmedelst undervisning i Guds ord och
dess öfvermåttan stora och dyra löften.
Sådana svagheter, som vi ärft från våra fäder, ingingo icke i
Jesu frestelse. Han plågades
icke af dryckenskapsbegär, mordlystnad eller tjufmani, utan han var helig,
oskyldig och skild från syndare. Icke
heller frestas hans bröder af dylika passioner, ty de, som genom tro och
invigning ha blifvit Herrens bröder, blifvit aflade af barnaskapets
heliga ande, ha förlorat alla böjelser till att göra ondt mot andra.
De ha i stället mottagit Kristi sinne och ande, den heliga anden,
kärlekens ande. De sträfva
därför först af allt efter att göra Guda vilja och därnäst att göra
godt mot alla människor, allt eftersom de ha tillfälle, och särskildt söka
de tjäna trons husfolk. — Gal. 6: 10.
Ärfda svagheter, såsom anlag för en passion etc., förblifva
visserligen kvar i dessa nya skapelsers kött, äfven sedan de fått det
nya sinnet, den nya viljan; de behöfva därför ständigt vara på sin
vakt; och likväl händer det, att de tillfälligtvis och mot sin vilja
begå felsteg; men dessa oafsiktliga svagheter och felsteg tillräknas dem
ej såsom synd, icke såsom begångna af den nya skapelsen, utan de
betraktas af Herren blott såsom till den gamla naturen hörande brister,
hvilka, så länge som den nya naturen opponerar sig mot dem, anses såsom
betäckta eller öfverskylda af Kristi offers förtjänst.
Det är endast den nya skapelsen som pröfvas, försökes, slipas,
danas och beredes till att ärfva riket med Kristus och icke den köttsliga
kroppen, ty sådanas kött räknas för dödt.
Fullkomnad
genom lidanden.
»Det [119] höfdes honom (Fadern), för hvilkens skull allt är,
och genom hvilken allt är, att, då han förde många barn till härlighet,
genom lidanden fullkomna deras frälsningshöfding.» — Eb. 2: 10.
Da vi minnas, hvad vi i det föregående sett, kunna vi
med lätthet förstå, att det icke var såsom människa vår Herre Jesus
blef fullkomnad genom det, som han led såsom människa; och han led intet
förrän han blef människa. Fullkomlig
såsom människa blef han genom sin underbara födelse, men icke genom något
lidande. Detta skriftställe
innebär den tanken, att Jesus, då han redan var en fullkomlig människa,
Faderns afbild i köttet, helig och syndfri, genom sina lidanden uppnådde
en annan fullkomlighet — fullkomlighet på ett annat plan af tillvaro.
Först var han fullkomlig såsom Logos, då han var hos Fadern, förrän
världen fanns till — fullkomlig till sitt hela väsen, i hjärta och
sinne sin Fader fullkomligt tillgifven.
Då han sedan frivilligt förnedrade sig och blef kött, var han en
fullkomlig människa. Men det
är ännu en tredje fullkomlighet, som vår text talar om, nämligen den
han nu i sitt högt upphöjda till stand har, delaktig, som han är, af
den gudomliga naturen. Denna
höga upphöjelse till den gudomliga naturens
»härlighet, ära och oförgänglighet»
måste enligt Guds vishet föregås af vissa försökelser,
och hans bestående i dessa försökelser skulle bevisa rättmätigheten
af hans anspråk på att kallas Guds enfödde Son och att blifva delaktig
af den gudomliga ynnestens alla rikedomar, på det att människorna måtte
ära Sonen, liksom de ära Fadern.
För att han så mycket lättare skulle kunna bestå
det prof, hvarigenom han hade att bevisa sin lydnad mot Fadern, blef en
viss bestämd glädje ställd i utsikt för honom, såsom skrifvet står:
»För den glädje, som förelåg honom, led han korset och aktade
icke smäleken.» (Eb. 12: 2.
Eng. öfv. m. fl.) Vi kunna
med skäl förmoda, att denna glädje bestod i: [120]
1) att utföra
en Fadern välbehaglig tjänst;
2) att återlösa
människosläktet och därigenom möjliggöra dess räddning frå synd och
död;
3) att han
genom att verkställa denna återlösning skulle af Fadern blifva aktad värdig
att vara världens mäktige härskare och välgörare, konung och öfverstepräst,
för att för densamma uppenbara Guds plan samt upplyfta alla, som ville
ingå på det nya förbundets villkor, från deras syndiga tillstånd till
en Gud välbehaglig ställning;
4) att han
icke blott skulle återfå den äreställning, som han innehade såsom
andeväsen hos Fadern, förrän världen var, utan att han skulle få en
ända större härlighet, blifva upphöjd högt öfver alla änglar,
furstadömen och väldigheter och allt namn, som namnes, samt blifva
delaktig i Faderns herravälde öfver världsalltet och delaktig af den
gudomliga naturen med därtill hörande odödlighet.
Men all denna glädje, som låg framför Jesus, kunde
han uppnå endast på det villkor, att han var fullkomligt lydig sin
Faders vilja. Han hade
visserligen alltid varit Fadern lydig och ständigt funnit behag i hans vägar;
men han hade aldrig förr varit ställd på en så hård pröfning.
Hittills hade det varit angenämt och ärofullt att göra Faderns
vilja; men nu skulle det pröfvas, hurvida han var beredvillig att göra
denna vilja under förhållanden, som för hans lydnads skull komme att
medföra bedröfvelser, smärtor och förödmjukelser af alla slag samt
slutligen icke blott föra honom till döden utan till och med till
korsets smädedöd. Han bestod emellertid detta prof och vacklade aldrig; under
alla situationer bevisade han fullt och helt sin orubbliga tro på Faderns
rättvisa, kärlek, vishet och makt samt uthärdade icke blott utan tvekan
allt motstånd och alla gensägelser från syndarne, utan äfven alla
andra anfäktelser af Satan. På
detta sätt, genom att fördraga lidandet, lade han grund för sitt anspråk
på den glädje, som blifvit ställd [121] i utsikt för honom, och blef
han fullkomnad såsom ett väsen af den högsta ordningen, d. v. s. af
gudomlig natur. Därför
sager ock Skriften med rätta om den af Fadern enfödde:
»Han
lärde, fastän
han var
Son, lydnad
af det, som
Han led,
och då han vardt
fullkomnad, blef
han
För alla
dem, som
lyda honom,
en orsak
Till evig
frälsning.»
— Eb. 5: 8—10. —
Med detta förklarar aposteln under den heliga andens
ledning, att Jesus, ehuru han var syndfri och fullkomlig, ehuru han var
Son och sin Fader fullkomligt, sydig under gynnsamma förhållanden, likväl
också måste lära , hvad det innebär att vara lydig under de
mest ogynnsamma omständigheter, men att han bestod detta prof och därigenom
bevisade sig värdig att blifva fullkomnad såsom ett väsen af den högsta
ordning, att Fadern förlänade honom denna fullkomlighet, då han uppväckte
honom från de döda; då uppnådde han den öfvermåttan stora härlighet,
som blifvit honom förelagd — först, att vara församlingens, sin
kropps, förlossare, och sedan, »i sinom tid», alla deras befriare, hvilka, sedan de fått
lära känna sanningen, vilja lyda honom.
Med detta stämmer ock Petri vittnesbörd öfverens, då
han säger: »Våra faders
Gud har uppväckt Jesus. . .
. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en höfding och frälsare.»
— Apg. 5: 30, 31.
Sålunda ådagalade Jesus inför Fadern, änglarna och
oss, hans »bröder», sin
trohet mot Fadern och hans styrelses grundsatser.
Därigenom förhärligade han Faderns lag, bevisande, att den icke
var för sträng eller öfverdrifven, utan att en fullkomlig människa är
i stånd att hålla den, och det till och med under de svåraste förhållanden.
Vi, som äro hans efterföljare, må väl därför instämma med
alla öfriga af Guds lydiga och förnufts[122] begåfvade skapelser, sägande:
»Lammet, som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och
rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof.» — Upp. 5:
12.
Och liksom vår förhärligade Herre är vår frälsningshöfding,
så måste ock alla hans soldater, som vilja följa sin höfding såsom
korsets stridsmän och blifva hans medarfvingar till riket, likaledes
genom pröfningar och lidanden blifva ullkomnade såsom »nya skapelser». Och
liksom de lidanden, genom hvilka vår höfding fullkomnades, bestodo däri,
att djäfvulen, köttet och världen motstodo honom, samt däri, att han
fullständigt underkufvade sin egen vilja och underordnade den under
Faderns vilja, så är det äfven med oss: de lidanden, genom hvilka vi såsom »nya skapelser» skola fullkomnades, äro icke de, som vi såsom
medlemmar af människosläktet ha gemensamt med hela den öfriga »suckande
skapelsen», utan det är de lidanden, som vi frivilligt och med glädje fördraga
för Herrens, hans ords och hans folks skull, — de vedervärdigheter vi
såsom goda Kristi stridsmän uthärda, då vi söka att icke följa vår
egen vilja utan helt inordna den under vår höfdings och vår himmelske
Faders fullkomliga vilja. Sålunda
ha vi att gå i hans fotspår och, i stilla förtröstan på hans försorg,
vid nådens tron utbedja oss hans hjälp stund för stund, i det vi sätta
full tillit till hans löfte, att allt skall samverka till bästa för oss,
och att han icke skall tillåta, att vi frestas öfver förmåga, utan att
han skall göra en utväg för oss till att komma lyckligt igenom hvarje
pröfning, samt att han i hvarje vår frestelse skall låta sin nåd vara
nog för oss och komma oss till del i rätt tid.
Sålunda stå nu äfven hans »bröder»
på prof och hålla på att fullkomnas såsom nya skapelser i
Kristus — »skickliga till att vara delaktiga i de heligas arfslott i
ljuset». —Kol. 1: 12.
» I
syndigt kötts
liknelse.»
Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var
maktlös genom köttet (emedan allt kött genom syndafallet var fördärf
[123] Vadt och därför ur stånd att fullkomligt lyda lagen),
det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för
syndens skull och fördömde synden i köttet (och genom hans blod
beseglade det nya förbundet), på det att
(under detsamma) lagens fordran skulle varda fullbordad i oss, som
icke vandra efter köttet utan efter anden.
För sådana är nu ingen fördömelse, ty andens lag, som tillhör
lifvet i Kristus Jesus, har (under nya förbundet) gjort oss fria ifrån
lagen, hvilken dömde alla ofullkomliga såsom syndare och fördömde dem
till döden. — Rom. 8: 1—4, omskrifvet.
De, som äro mer eller mindre böjda för att betrakta
Jesus såsom en syndare, en medlem af det fallna släktet, söka stöd för
sin åsikt i detta skriftställe och försöka tillämpa det så, att det
kommer i strid med förnuftet och med andra skriftställen, för att därigenom
kunna bevisa, att Kristus i alla afseenden var fullständigt lik »syndigt
kött» och icke lik kött, som icke hade syndat — nämligen Adam före
fallet. Vi ha återgifvit texten i omskrifning, och vi tro, att
apostelns tanke därigenom klart framträder för läsaren.
Vår Herre Jesus lämnade den andliga naturens härlighet och »vardt
kött», delaktig af samma natur som det släkte, hvilket han kom för att
friköpa, emedan det hade kommit under syndens träldom, var såldt under
synden genom sin stamfaders, Adams, olydnad.
Det är icke grundtexten, utan tvetydig öfversättning af detta
skriftställe, som bär skulden till att det kan synas stödja den läran,
att Jesus var en syndig människa. Nej,
något så förnuftsvidrigt lär Bibeln icke; ty hade Jesus varit en
syndare eller i någon grad delaktig i den öfver människosläktet
hvilande förbannelsen, så hade han aldrig kunnat blifva vårt syndoffer,
ty den ene syndaren kunde ej ha gällt som syndoffer för den andre
syndaren. »Syndens lön är
döden» — enligt Guds lag. Hade
Jesus därför i minsta mån varit syndig, så hade hans lif ju redan
varit förverkadt och skulle alltså ha varit värdelöst, odugligt som lösen
för Adam eller någon annan syndare.
»Han
tog på
sig våra skröpligheter.»
»Det [124] var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade
han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad af Gud
och pinad. Ja, han var sargad
för våra öfverträdelsers skull och slagen för våra missgärningars
skull, napsten var lagd på honom, att vi måtte få frid, och genom hans
sår blifva vi helade.» — Matt. 8: 17; Es. 53: 4, 5.
Fullkomlighet är motsatsen till skröplighet eller
svaghet. Det sakförhållandet,
att Jesus led af kroppslig svaghet, som ju dock är oförenlig med
begreppet fullkomlighet, måste här ingående betraktas, enär någon
skulle kunna vilja begagna detta sakförhållande såsom bevis för, att
han icke var fullkomlig utan behäftad med något af vårt fallna släktes
lyten. Vi erinra, att då han
utstod sin ångestkamp i Getsemane, var hans svett »såsom
blodsdroppar», och »blodsvett»
betecknas af medicinska auktoriteter såsom en sjukdomsyttring, hvilken,
ehuru mycket sällan, har konstaterats äfven hos andra människor.
Den kommer af en den allra största nervspänning och däraf följande
svaghet. Vidare förtäljer
traditionen, att Jesus, då han på vägen till Golgata måste bära
korset, utmattad segnade ned under detsamma, och att det var därför
Simon af Cyrene blef tvingad att bära korset under återstoden af vägen.
(Matt. 27: 32.) Än
vidare håller man före, att det, att Jesus dog fortare än andra korsfästade,
berodde på att hans hjärta bokstafligen brast, d. v. s. hjärtmusklerna
brusto, och detta anses också förklara den omständigheten, att både
blod och vatten flöt ut från spjutsåret i hans sida, sedan han var död.
Af alla dessa fakta framgår, att Jesus icke uppenbarade den
kraftfullhet, som vi finna hos Adam, den första fullkomliga människan,
som var så lifskraftig, att han förmådde lefva i 930 år. Så uppstår då frågan:
Äro icke dessa otvetydiga tecken på svaghet bevis för, att vår
Herre Jesus antingen till följd af ärfda brister eller på grund af någon
annan orsak saknade en fullkomlig [125] människas fulla kraft, och att
han således var en ofullkomlig människa?
Ytligt betraktadt ser det så ut; och endast i Guds ord
kunna vi finna en tillfredsställande förklaring på denna skenbara oöfverensstämmelse,
att vår Återlösare var svag och likval
»helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndarne».
Det ofvan från Es. 53 anförda skriftstället gifver oss nyckeln
till denna förklaring. Profeten
skildrar, hur Messias skenbarligen i likhet med alla andra människor blef
slagen af Gud och stod under dödsdomen; men så går han vidare och visar,
att det blott såg så ut, i ty att han icke led för egna synder utan för
våra. Hans svagheter kommo däraf,
att han lade på sig våra smärtor och bar bördan af vår sorg; och hans
död var följden af, att han i vårt ställe ställde sig under
den gudomliga lagens straffdom; den rättfärdige led för de orättfärdiga,
på det han skulle föra oss till Gud.
Ställande sig på det köttsliga Israels ståndpunkt vid den första
ankomsten säger profeten: Vi
höllo honom för att vara hemsökt, tuktad af Gud och pinad.» Men han förklarar
också, att denna åsikt var oriktig, sägande:
Han var sargad för våra öfverträdelsers skull och slagen för våra
missgärningars skull» — och
därigenom, att straffet för våra synder blef lagdt på honom, skaffade
han oss frid med Gud; för hans lidandens skull blifva vi helade.
Matteus gör oss uppmärksamma på uppfyllelsen af
denna profetia,då han sager: »De
förde till honom många besatta, och han dref ut andarne med ord, och
alla sjuka botade han, på det att det skulle fullbordas, som var sagdt
genom profeten Esaias, som sade: ‘Han
tog på sig våra skröpligheter, och våra sjukdomar bar han.’»
—Matt. 8: 16, 17.
Sammanhanget mellan vår Herres botande af sjukdomar
och det, att han tog på sig våra skröpligheter, blir icke klart för
flertalet af dem som läsa detta skriftställe.
I allmänhet menar man, att Jesus blott utöfvade en helbrägdagörande
makt, som ingenting kostade honom [126] — att han från en förborgad
andlig källa erhöll en outtömlig kraft, hvarigenom han kunde göra alla
slags underverk utan att i minsta mån behöfva taga sin egen lifskraft i
anspråk eller uppoffra något af densamma.
Vi betvifla icke, att
»den Högstes kraft», som utan mått var vår Återlösare gifven,
hunde ha satt honom i stånd till att utföra många öfvernaturliga ting,
utan att hans egen lifskraft i minsta grad hade behöft försvagas. Vi betvifla ej heller, att Jesus vid vissa tillfällen
begagnade sig af denna öfvernaturliga kraft, såsom t. ex. när han förvandlade
vatten till vin, och när han
bespisade 4 och 5 tusen män. Hvad
emellertid beträffar hans helande af de sjuka, låter Skriften oss
tydligt förstå, att det icke utfördes genom den öfvermänskliga kraft,
som han besatt, utan tvärtom därigenom, att han meddelade en del af sin
egen lifskraft till de sjuka. Därför ju fler han helade, desto större var hans förlust
af egen likskraft. Till bevis
härför behöfva vi blott påminna oss den stackers kvinnan, som
»hade haft blodgång i tolf år och lidit mycket af många läkare
och utgifvit allt hvad hon ägde och hade dock ingen hjälp förnummit,
utan det hade fastmer blifvit värre med henne».
Full af tro trängde hon sig fram nära intill Herren och rörde
vid hans kläder, i det hon sade till sig själf:
»Om jag får röra allenast vid hans kläder, så blifver jag
hulpen.» Berättelsen säger
vidare: »Och strax
uttorkades hennes blods källa, och hon kände i sin kropp, att hon var
botad från sin plåga. Och
Jesus, som strax kände inom sig, att kraft hade utgått från honom,
vände sig om i folkhopen och sade: Hvem
rörde vid mina kläder? Och
hans lärjungar sade till honom: Du
ser, att folket tränger dig, och du säger:
hvem rörde vid mig? Och
han såg sig omkring för att se henne, som hade gjort detta.
Och han sade till henne: Dotter,
din tro har hulpit dig. Gå i
frid och var helbrägda från din plåga.» — Mark. 5: 25—34.
Mark också hvad Lukas (6: 19) säger:
»Och allt folket [127] sökte att få röra vid honom, ty kraft
utgick från honom, och han helade alla.»
I denna mening var det alltså vår dyre Återlösare lade på
sig våra skröpligheter och bar våra sjukdomar.
Och följden af att han sålunda dag för dag gaf ut sin lifskraft
till andras hlande var den, att hans egen lifskraft alltmer försvagades,
hvartill väl och hans ständiga vandringar och predikande under de 3½
åren bidrog.
Detta bärande af andras lidanden synes oss mindre sällsamt,
när vi tänka på våra egna erfarenheter. Hvem af oss, som är begåfvad med medlidsamhet, har icke
stundom åtminstone i någon mån märkt, att det är möjligt för en vän
att dela en annan väns lidanden, att genom sin medkänsla och sympati
bringa den lidande åtskillig lättnad samt att meddela honom en viss grad
af lifskraft och nytt mod. Men
ett sådant välgörande inflytande, ett sådant deltagande med andra i
deras lidanden, beror till en mycket stor del på graden af den sympati
eller medlidsamhet, som besjälar den, hvilken besöker den sjuke eller
betryckte, såväl som ock på dennes förtroende för besökaren.
Vi veta äfven, att vissa djur äro människan mer
eller mindre tillgifna. Bland
fåglarna är t. ex. dufvan en af de mest tillgifna och ädla och gällde
under det mosaiska förbundet såsom en förebildlig symbol af vår Återlösare.
Det har ofta visat sig vara välgörande för sjuka människor, att
man placerat dufvor i sjukrummet. Dufvan
upptar i sig, måhända på grund af sin sympatiska natur, en viss grad af
sjukdomen och meddelar på samma gång den sjuke en viss del af sin egen
lifskraft. Detta uppenbarar
sig på så sätt, att dufvan börjar visa alla tecken till sjuklighet (t.
ex. reumatism), under det patienten känner lindring.
Betänka vi nu, att vår förmåga till naturlig kärlek
och medlidsamhet endast är en rest, som efter en sextusenårig försämring
ännu finnes kvar hos mänskligheten, då vår Frälsare däremot var
fullkomlig och därför var [128] i besittning af denna egenskap,
medlidsam kärlek, i allra högsta mått, då förstå vi ungefär, hur
och i hvad mån han kunde lägga på sig våra skröpligheter.
Han rördes till innerligt medlidande, emedan hans natur var fin,
fullkomlig, känslig — icke hård, icke gjord okänslig hvarken genom
egen eller ärfd synd. Därför
läsa vi ock, att »han
varkunnade sig öfver dem», och åter läsa vi, att han sade:
»Jag ömkar mig öfver folket.»
Och när han vid Lasarus’ graf såg judarna och Marta och Maria
gråta, rördes han till deltagande, och
»Jesus grät». Detta
var icke tecken på svaghet utan tvärtom; ty den sanna karaktär, som Gud
gaf sin afbild, den fullkomliga människan, är icke hård, hjärtlös och
okänslig, utan vänlig, finkänslig, kärleksfull, sympatisk.
Alla dessa drag ur Jesu lif visa oss, att han, som talade
»såsom aldrig någon människa hade talat», äfven förmådde
hysa ett sådant deltagande och medlidande med de till följd af
syndafallet lidande och bedröfvade, som ingen medlem af vårt fallna släkte
förmår det.
Men Jesus kom icke i världen blott för att känna
medlidande, och han kom icke blott för att utöfva en makt, som icke
kostade honom något, utan han kom, som han själf förklarade, för att
tjäna andra och gifva sitt lif till lösen för många.
Syndens lön var icke blott lidande, utan döden; följaktligen
skulle Jesus icke ha kunnat betala vår syndaskuld blott och bart med att
lida; det var absolut nödvändigt, att han skulle »smaka döden för
hvar och en». Sålunda läsa
vi ock: »Kristus har dött för
våra synder, enligt Skrifterna.» (1
Kor. 15: 3.) Då han alltså
intog syndarens plats, var det följdriktigt att han äfven skulle genomgå
allt hvad förbannelsen hade bringat öfver syndaren, nämligen dödsstraffet.
Och liksom människorna genom en småningom skeende förlust af
lifskraften (till följd af sjukdom och ärfd svaghet) dö hän, måste
också vår dyre Återlösare låta samma dödens förebud gå öfver sig. Men då han själf icke var någon syndare, måste alla
straff, som han [129] led, ha varit för de andra människornas synder,
hvilka lågo på honom, emedan han intagit syndarens plats för att i vårt
ställe mottaga rättvisans slag.
Hvad beträffar detta vår Herres bärande af våra
svagheter, smärtor och sjukdomar, så gjorde han det på ett sådant sätt,
att det icke hade kunnat komma de lefvande bättre till godo, i det han
under de 3½ år, som hans offertjänst varade, dag för dag gaf bort af
sin lifskraft, och det till sådana, som icke visste att värdera han
motiv — hans barmhärtighet och kärlek.
Sålunda är det skrifvet: »Han
utgaf sitt lif åt döden.» »Han
har gifvit sitt lif till skuldoffer.»
(Es. 53: 10, 12.) Och
vi kunna länna lätt se, hur han alltifrån den tid, då han blef invigd
(då han vid 30 års ålder blef döpt af Johannes i Jordan), och tills
han blef korsfäst, ständigt höll på att utgjuta sin själ:
oaflåtligen strömmade lifskraft ut ifrån honom, till hjälp och
läkedom för dem, som han tjänade.
Och fastän allt detta icke skulle ha varit tillräckligt såsom lösen
för oss, så var det likväl en del af den dödsprocess, hvilken vår
dyre Äterlösare måste genomgå, och hvilken nådde sin fullbordan på
Golgata, då han utropade: »Det
är fullkomnadt!» och den
sista lifsgnistan gick ut från honom.
Det kan betraktas som lika nödvändigt, att Jesus på
detta sätt uppoffrade sin lifskraft och fick erfara vår långsamt
skeende dödsprocess, som det var nödvändigt att han en gång, på
korset, om också blott för ett ögonblick fick erfara inneborden af
syndarens fullkomliga afskildhet från den himmelske Fadern och af att
vara lämnad utan all öfvermänsklig hjälp, då han ropade:
»Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvet mig?»
Såsom varande syndarens ställföreträdare måste han lida
syndarens straff i alla dess enskildheter, och icke förrän detta hade
skett, blef hans offertjänst afslutad; icke förrän han troget uthärdat
allt detta, hade han genomgått alla de prof, hvilka Fadern ansett behöfliga
för att han skulle göra honom till vår frälsningshöfding [130] och
upphöja honom öfver alla änglar, furstadömen och väldigheter, såsom
delaktig med Fadern i herraväldet öfver världsalltet.
Alla dessa erfarenheter, som den himmelske Fadern lät
sin älskade Son genomgå, förrän han upphöjde honom till sitt majestäts
högra sida och gaf honom det stora uppdraget att välsigna alla jordens
släkter, voro icke endast försökelser för att pröfva den Enföddes,
Logos’, trohet, utan de voro äfven, såsom Skriften lär oss, af nöden
för att göra vår Herre Jesus i stånd till att hysa medlidande med dem,
som han sålunda återlöste — att han måtte kunna ha undseende med och
hjälpa alla sådana, som önskade att genom honom komma till full
gemenskap med Gud: församlingen
under denna tidsålder och världen under tusenårsåldern — »på det
att han skulle blifva barmhärtig och en trogen öfverstepräst i Guds tjänst»,
frestad i allting, likasom vi» — »en
som kan hafva undseende med de okunniga och vilsefarande, emedan han ock
själf var behäftad med svagjet», hvarför han ock kan fullkomligt frälsa
dem, som genom honom komma till Gud».
Sannerligen: »en sådan
öfverstepräst höfdes oss, en som var helig, oskyldig, obesmittad, skild
från syndarne, och som blifvit högre än himmelen.» — Eb. 2: 17,18;
4: 15, 16; 5: 2; 7: 25, 26.
