STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

ÅTTONDE KAPITLET.

Försoningens »kanal».

Guds heliga ande.

Den heliga andens verksamhet nu och under tusenårsåldern. — Den heliga andens olika benämningar, såsom "kärlekens ande", "sanningens ande" etc. i motsats till "villfarelsens ande", "träldomens ande" etc. — Be­tydelsen af ordet "ande". — "Gud är en ande." — "Den heliga anden var ännu icke gifven." — Andens gäfvor. — Den heliga andens omskapande kraft. — Den heliga anden gifven efter mått och utan mått. — "Världens ande", antikrist. — Striden mellan denne och den heliga anden. — Andliga strider inom och utom de heliga. — "Köttet har begärelse mot anden." — Lärda af anden. — Parakletos, hugsvalaren. — Han skall leda eder till hela sanningen och till full försoning. — Andens öfvervakande har fortgått äfven sedan gäfvorna att göra underverk upphörde.

»Ty alla, som drifvas af Guds ande, de äro Guds barn.... I hafven fått barnaskapets ande, i hvilken vi ropa: Abba, Fader! Anden själf vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn.» — Rom. 8:14-16.

»Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min ande öfver allt kött.» — Joel 2:28.

DET stora försoningsverket kan icke rätt betraktas och icke klart förstås, om den heliga andens i samband därmed stående verk åsidosättes. Den heliga anden har mycket att skaffa med försoningens förmedlande, i det att den uppenbarar för den troende Guds förlåtelse och leder honom till full hjärteförsoning med Gud. Det berodde på det aflande inflytandet af den heliga anden, som Jesus mottog vid sitt dop, då han skulle begynna utöfva sitt lärareämbete, att han var i stånd till att klart se och känna Faderns vilja, den rätta vägen, själfuppoffringens uppoffringens [168] smala väg, och att rätt värdera de öfvermåttan stora och dyra löftena, hvilkas förverkligande skulle äga rum efter hans förnedring, hans lidande och skymfliga död på Golgata. Genom den heliga anden var det alltså vår dyre Aterlösare sattes i stånd till att genomföra sitt stora verk, i det densamma ledde honom till att göra det, som var Fadern välbehagligt, och som erfordrades för hela människosläktets återlösning. På samma sätt verkar den heliga anden i församlingen, i alla, som mottagit den i det stora syndoffret uppenbarade nåden, och som i förtröstan på Kristi förtjänst kommit till Fadern och gifvit sig åt honom såsom lefvande offer i öfverensstämmelse med hvad den under evangelieåldern utgående kallelsen till gudomlig natur fordrar. Alla dessa ha behöft och äfven erhållit den heliga andens hjälp och ledning. Utan att vara delaktig af denna ande är det omöjligt att komma i den rätta gemenskapen med Fadern och Sonen, så att man kan vara i stånd att »pröfva, hvad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja», samt att göra den. Endast under den heliga andens ledning är det oss möjligt att komma förbi det gudomliga vittnesbördets blotta bokstaf och till en full värdering af alla de djupa, härliga ting, hvilka Gud har i beredskap åt dem som älska honom — ting, som intet mänskligt öga ser och intet mänskligt öra hör, och som intet mänskligt hjärta kan förstå eller rätt värdera. — 1 Kor. 2:9, 10.

Den heliga andens verk kommer äfven under tusenårsåldern att vara icke mindre viktigt, i det att hela mänskligheten då skall återföras till gemenskap med Gud och under det nya förbundets bestämmelser, detta såsom en frukt af vår dyre Återlösares offer. Därför har Herren genom profeten Joel (2:28, 29) meddelat oss, att under det han nu i evangelieåldern utgjuter sin ande endast öfver sina tjänare och tjänarinnor, skall dock »därefter» hans ande utgjutas öfver hela mänskligheten, [169] »allt kött».* Världens framåtskridande under tusenårsåldern kommer därför att ske i full öfverensstämmelse med den heliga anden. Och allt eftersom människorna komma i full harmoni med denna heliga ande, komma de att visa sig värdiga det evighetstillstånd af lif, glädje och salighet, som skall följa på tusenårsåldern. Att den heliga anden skall samarbeta med den förhärligade församlingen i det verket att välsigna alla jordens släkter, betygas äfven af vår Herre Jesus. Han visar oss tusenårsålderns härlighet, då sanningen skall flöda såsom en mäktig lifsvattenflod, klar som kristall, och säger: »Och anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, kan komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.» — Upp. 22:17.

____________
* Denna välsignelse står omtalad i omvänd ordning uti den nämnda profetian, detta sannolikt för det ändamålet, att saken skulle hållas i dunkel, tills den rätta tiden var inne, på det sålunda något af längden, bredden, höjden och djupet i den gudomliga planen måtte förblifva doldt tills den bestämda tiden kom, då det skulle blifva kändt och uppskattadt.
____________

Den heliga andens ämbete och verksamhet har emellertid under århundraden missförståtts af många troende, och först i ljuset af »Rättfärdighetens sol», som nu uppgår — i ljuset af Människosonens närvaro — framstår detta ämne för oss i sin ursprungliga klarhet och i full öfverensstämmelse med Skriftens olika vittnesbörd om detsamma. Treenighetsläran, hvilken, såsom vi sett, begynte göra sig gällande i andra århundradet och i fjärde århundradet nådde en snabb och vidsträckt utbredning, är hufvudsakligen skuld till det mörker, som för många kristna hjärtan fördunklar sanningen i fråga om detta ämne, hvilket länder dem till betydlig skada, enär denna mystikens slöja förvirrar dem.

Den heliga skrift lär med bestämdhet, att Fadern och Sonen äro fullständigt ett med hvarandra i afsikt och handling, såsom vi sågo i föregående kapitel. Likaså [170] klart och bestämdt är också dess vittnesbörd beträffande den heliga anden, nämligen att den icke är en särskild gud för sig, utan den ande, det inflytande eller den kraft, som utgår från den ende Guden, vår Fader, och från hans enfödde Son — således fullkomligt ett med dessa båda, som också äro ett eller i full öfverensstämmelse inbördes. Men hvilken skillnad är det dock icke mellan denna Faderns, Sonens och den heliga andens enhet och den, som treenighetslärans förespråkare framhålla i ungefärligen följande ordalag: »I den ende Guden äro tre gudomspersoner, nämligen Fadern, Sonen och den Helige Ande; och dessa tre äro en Gud, af samma väsen (eller substans), jämlika i makt och härlighet.» Denna lära passade väl för de mörka århundradena, då den uppkom, och för den tidsålder, då man hellre dyrkade mystiken än förklarade den. Denna lära är i sanning lika förnuftsvidrig som den är skriftvidrig. Hur skulle de tre kunna vara ett i person och väsen, och om ett i väsen, hur kan man då tala om jämlikhet dem emellan?! Måste icke hvarje intelligent människa kunna inse, att om Gud är en i person han då icke på samma gång kan vara tre, samt att, om det är tre personer, desamma icke skulle kunna vara ett i mer än en mening, och det icke i fråga om person utan i fråga om sinne, vilja, afsikt och samverkan? Sannerligen, vore det icke för att detta nonsens om treenigheten blir så inprägladt i oss från vår späda barndom och med allt allvar lärdt vid de teologiska skolorna af gråhåriga professorer, hvilka likväl icke i fråga om andra ting äro oförnuftiga, så skulle väl ingen människa anse denna dumhet värd allvarligt betraktande.

Den, som uppmärksamt läst de föregående kapitlen, har säkert funnit tillräckligt många skriftställen som bevisa, att det endast finns en allsmäktig Gud — Jehova, och att han har högt upphöjt sin förstfödde och enfödde Son till sin egen natur och tron — universums tron — samt att den som kommer därnäst i ordningen med hänsyn till rang och härlighet blir den förhärligade församlingen, [171] Lammets brud — Kristi »bröder» och medarfvingar. Dessa Kristi bröder skola blifva delaktiga af hans härlighet, liksom de i den närvarande tidsåldern få dela hans lidanden. Den, som eftertänksamt granskat, har blifvit öfvertygad om, att hela Skriften till fullo öfverensstämmer med det ofvan anförda vittnesbördet, och att intet enda skriftställe hvarken direkt eller indirekt, hvarken faktiskt eller skenbart, står i strid härmed. Då uppstår den frågan: Hvem, hvar och hvad är den heliga anden?

Låtom oss vid undersökandet af denna fråga följa samma metod som hittills. Låtom oss gå till Guds lag och vittnesbörd och därifrån hämta all undervisning. Må vi se bort från alla människoläror! Må vi ej befatta oss med andra goda människors tvifvel och spekulationer, vare sig deras, som nu äro döda, eller deras, som lefva bland oss; och låtom oss ej heller hysa några egna förutfattade meningar i denna sak. Låtom oss ihågkomma hvad Paulus säger, nämligen att allt Guds ord är oss gifvet i den afsikten, »att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig». (2 Tim. 3:16, 17.) Må vi sätta all vår förtröstan till Herren, och må vi söka förstå hvad han har att säga oss beträffande den heliga anden, i det vi bringa hvarje Skriftens vittnesbörd till samstämmighet och därvid betänka, att sanningen, men också endast sanningen, kan bestå inför en sådan grundlig undersökning och pröfning. Då vi så göra, omsorgsfullt och under bön, skola säkerligen våra bemödanden lönas. För den som klappar varder kunskapens dörr öppnad, och för den som söker skall sanningen om den heliga anden uppenbaras. — Es. 8:20; Matt. 7:7, 8.

*   *   *

Den heliga anden betecknas på olika sätt i Skriften, och för att kunna grundligt betrakta och förstå vårt ämne behöfva vi undersöka dessa olika beteckningar såväl [172] tillsammans som hvar för sig. Vi läsa sålunda i Bibeln om »Guds ande», »Kristi ande», »helighetens ande», »sanningens ande», »kraftens, kärlekens och tuktens (eng.: »ett sundt sinnes») ande», »frihetens ande», »Faderns ande», »löftets heliga ande», »ödmjukhetens ande», »förstånds ande», »vishets ande», »härlighetens ande», »råds ande», »nådens ande», »barnaskapets ande», »profetians ande».

Dessa olika titlar, som begagnas många gånger och omvexlande, utgöra i sig själfva beviset för, att de alla gälla en och samma heliga ande; och ofta står ordet »heliga» bifogadt, såsom t. ex. i uttrycken »Guds heliga ande», »löftets heliga ande» etc. Vi måste nu söka att komma till en sådan förståelse af vårt ämne, att den icke blir stridande mot någon af dessa benämningar utan blir öfverensstämmande med dem alla. Det är omöjligt att få dessa olika benämningar att öfverensstämma med den vanliga uppfattningen om en tredje Gud; men etthvart af dessa uttryck blir klart och förståeligt, då vi fatta, att de ha afseende på den ende Gudens, vår Faders, ande, sinnelag och kraft, och äfvenså på vår Herre Jesu Kristi ande, sinnelag och kraft. Att den heliga anden kan kallas Kristi ande såväl som Guds ande kommer däraf, att de båda äro fullkomligt ett i fråga om sinnelag och vilja. Och i viss mån är denna ande ock alla deras ande eller sinnelag, hvilka verkligen höra Herren till, vare sig änglar eller människor — i samma mån som de blifvit ett med honom eller kommit till öfverensstämmelse med honom.

Det torde vara till gagn för några, om vi påpeka, att Skriften ofta talar om en annan ande, som den gifver rakt motsatta benämningar, nämligen »räddhågans ande», »träldomens ande», »världens ande», »villfarelsens ande», »antikrists ande». Ingen skulle väl kunna komma på den tanken, att dessa olika benämningar kunde berättiga oss till att tro, att det gifves två eller fler Sataner; nej, alla medgifva naturligtvis och med [173] rätta, att alla dessa benämningar måste ha afseende på den falska anden, på Satans ande, sinnelag och kraft, som i större eller mindre grad uppenbarar sig i alla syndens och Satans tjänare. Likaså litet tror man, att det med dessa benämningar åsyftas personliga andar. Hvarför skulle då detta samma ord, »ande», då det begagnas i god mening, beteckna olika andeväsen eller till och med en annan Gud? Då vi betrakta dessa benämningar tillsammans, så finna vi framställda uti dessa de olika karaktärsdragen hos vår Gud, Jehova — hans sinnelag, hans ande, — och i viss mån alla deras sinnelag eller ande, som mottagit hans ande och därigenom blifvit delaktiga af hans sinnelag och kommit till harmoni med den gudomliga viljan.

Vi finna absolut ingen grund för att tro, att den heliga anden är en annan Gud, skiljaktig i person från Fadern och Sonen. Om raka motsatsen öfvertygar oss det förhållandet, att det var Faderns ande som blef meddelad åt Jesus, såsom det står skrifvet: »Herren Jehovas ande är öfver mig, därför att han har smort mig till att predika evangelium.» (Es. 61:1; Luk. 4:18.) Samma tanke ligger ock i många andra ställen, såsom t. ex. där vi läsa: »Och på honom (Kristus) skall Jehovas ande hvila, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, Jehovas kunskaps och fruktans (vördnads) ande.» (Es. 11:2.) Likaledes talas det om samma ande i Kristus såsom »Kristi ande», Kristi sinne: — Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.» — Fil. 2:5.

I de vanliga bibelöfversättningarna är det personliga pronominet »han» användt på den heliga anden; men detta utgör intet bevis för att denna ande är en person, ty de grekiska ord (heauton och ekinos), som i detta fall äro återgifna med »han», kunna med fullkomligt lika stor rätt återgifvas med »den» (såväl som med flera andra pronomen) och äro så återgifna i många andra fall, t. ex.: »För Sodom skall det på den dagen vara drägligare [174] än för den staden.» (Luk. 10: 12.) Den engelska Diaglott-öfversättningen har »den» i stället för »han» i fråga om den heliga anden. Som exempel anföra vi en vers efter nämnda öfversättning: »Sanningens ande, hvilken världen icke kan undfå, emedan hon icke ser den, icke heller känner den; men I kännen den, emedan den verkar med eder och skall vara i eder.» — Joh. 14: 17.

Betydelsen af ordet »ande».

Under granskningen af detta ämne torde hos läsaren uppstiga den frågan: Hvilken mening eller betydelse ligger då egentligen i de i Skriften så ofta förekommande orden: »heliga ande»? Hvilka egenskaper eller förmågor hos den gudomliga karaktären eller kraften framställas genom ordet »ande»? Det bästa svar härpå erhålla vi, då vi först undersöka, hvad som är den egentiga betydelsen af ordet »ande», och sedan taga närmare reda på de olika sätt, på hvilka det är användt i Skriften.

1) Ordet »ande» i Gamla testamentet är en öfversättning af det hebreiska ordet ruach. Detta ords grundbetydelse är vind. I Nya testamentet kommer ordet »ande» från det grekiska ordet pneuma, hvars grundbetydelse likaledes är vind. Ingen må nu häraf förhastadt draga den slutsatsen, att vi ämna söka bevisa, att den heliga anden är en helig vind! Nej, det är långt från vår tanke. Men vi önska göra vår framställning i detta dunkla ämne på ett sådant sätt, att den om möjligt må tjäna till hjälp för både lärda och olärda; därför börja vi med den erkända grundmeningen af dessa ord, på det vi må få klart för oss, hur och hvarför desamma kommit att användas i förbindelse med detta ämne.

Emedan vinden är både osynlig