STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

ÅTTONDE KAPITLET.

Försoningens »kanal».

Guds heliga ande.

Den heliga andens verksamhet nu och under tusenårsåldern. — Den heliga andens olika benämningar, såsom "kärlekens ande", "sanningens ande" etc. i motsats till "villfarelsens ande", "träldomens ande" etc. — Be­tydelsen af ordet "ande". — "Gud är en ande." — "Den heliga anden var ännu icke gifven." — Andens gäfvor. — Den heliga andens omskapande kraft. — Den heliga anden gifven efter mått och utan mått. — "Världens ande", antikrist. — Striden mellan denne och den heliga anden. — Andliga strider inom och utom de heliga. — "Köttet har begärelse mot anden." — Lärda af anden. — Parakletos, hugsvalaren. — Han skall leda eder till hela sanningen och till full försoning. — Andens öfvervakande har fortgått äfven sedan gäfvorna att göra underverk upphörde.

»Ty alla, som drifvas af Guds ande, de äro Guds barn.... I hafven fått barnaskapets ande, i hvilken vi ropa: Abba, Fader! Anden själf vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn.» — Rom. 8:14-16.

»Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min ande öfver allt kött.» — Joel 2:28.

DET stora försoningsverket kan icke rätt betraktas och icke klart förstås, om den heliga andens i samband därmed stående verk åsidosättes. Den heliga anden har mycket att skaffa med försoningens förmedlande, i det att den uppenbarar för den troende Guds förlåtelse och leder honom till full hjärteförsoning med Gud. Det berodde på det aflande inflytandet af den heliga anden, som Jesus mottog vid sitt dop, då han skulle begynna utöfva sitt lärareämbete, att han var i stånd till att klart se och känna Faderns vilja, den rätta vägen, själfuppoffringens uppoffringens [168] smala väg, och att rätt värdera de öfvermåttan stora och dyra löftena, hvilkas förverkligande skulle äga rum efter hans förnedring, hans lidande och skymfliga död på Golgata. Genom den heliga anden var det alltså vår dyre Aterlösare sattes i stånd till att genomföra sitt stora verk, i det densamma ledde honom till att göra det, som var Fadern välbehagligt, och som erfordrades för hela människosläktets återlösning. På samma sätt verkar den heliga anden i församlingen, i alla, som mottagit den i det stora syndoffret uppenbarade nåden, och som i förtröstan på Kristi förtjänst kommit till Fadern och gifvit sig åt honom såsom lefvande offer i öfverensstämmelse med hvad den under evangelieåldern utgående kallelsen till gudomlig natur fordrar. Alla dessa ha behöft och äfven erhållit den heliga andens hjälp och ledning. Utan att vara delaktig af denna ande är det omöjligt att komma i den rätta gemenskapen med Fadern och Sonen, så att man kan vara i stånd att »pröfva, hvad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja», samt att göra den. Endast under den heliga andens ledning är det oss möjligt att komma förbi det gudomliga vittnesbördets blotta bokstaf och till en full värdering af alla de djupa, härliga ting, hvilka Gud har i beredskap åt dem som älska honom — ting, som intet mänskligt öga ser och intet mänskligt öra hör, och som intet mänskligt hjärta kan förstå eller rätt värdera. — 1 Kor. 2:9, 10.

Den heliga andens verk kommer äfven under tusenårsåldern att vara icke mindre viktigt, i det att hela mänskligheten då skall återföras till gemenskap med Gud och under det nya förbundets bestämmelser, detta såsom en frukt af vår dyre Återlösares offer. Därför har Herren genom profeten Joel (2:28, 29) meddelat oss, att under det han nu i evangelieåldern utgjuter sin ande endast öfver sina tjänare och tjänarinnor, skall dock »därefter» hans ande utgjutas öfver hela mänskligheten, [169] »allt kött».* Världens framåtskridande under tusenårsåldern kommer därför att ske i full öfverensstämmelse med den heliga anden. Och allt eftersom människorna komma i full harmoni med denna heliga ande, komma de att visa sig värdiga det evighetstillstånd af lif, glädje och salighet, som skall följa på tusenårsåldern. Att den heliga anden skall samarbeta med den förhärligade församlingen i det verket att välsigna alla jordens släkter, betygas äfven af vår Herre Jesus. Han visar oss tusenårsålderns härlighet, då sanningen skall flöda såsom en mäktig lifsvattenflod, klar som kristall, och säger: »Och anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, kan komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.» — Upp. 22:17.

____________
* Denna välsignelse står omtalad i omvänd ordning uti den nämnda profetian, detta sannolikt för det ändamålet, att saken skulle hållas i dunkel, tills den rätta tiden var inne, på det sålunda något af längden, bredden, höjden och djupet i den gudomliga planen måtte förblifva doldt tills den bestämda tiden kom, då det skulle blifva kändt och uppskattadt.
____________

Den heliga andens ämbete och verksamhet har emellertid under århundraden missförståtts af många troende, och först i ljuset af »Rättfärdighetens sol», som nu uppgår — i ljuset af Människosonens närvaro — framstår detta ämne för oss i sin ursprungliga klarhet och i full öfverensstämmelse med Skriftens olika vittnesbörd om detsamma. Treenighetsläran, hvilken, såsom vi sett, begynte göra sig gällande i andra århundradet och i fjärde århundradet nådde en snabb och vidsträckt utbredning, är hufvudsakligen skuld till det mörker, som för många kristna hjärtan fördunklar sanningen i fråga om detta ämne, hvilket länder dem till betydlig skada, enär denna mystikens slöja förvirrar dem.

Den heliga skrift lär med bestämdhet, att Fadern och Sonen äro fullständigt ett med hvarandra i afsikt och handling, såsom vi sågo i föregående kapitel. Likaså [170] klart och bestämdt är också dess vittnesbörd beträffande den heliga anden, nämligen att den icke är en särskild gud för sig, utan den ande, det inflytande eller den kraft, som utgår från den ende Guden, vår Fader, och från hans enfödde Son — således fullkomligt ett med dessa båda, som också äro ett eller i full öfverensstämmelse inbördes. Men hvilken skillnad är det dock icke mellan denna Faderns, Sonens och den heliga andens enhet och den, som treenighetslärans förespråkare framhålla i ungefärligen följande ordalag: »I den ende Guden äro tre gudomspersoner, nämligen Fadern, Sonen och den Helige Ande; och dessa tre äro en Gud, af samma väsen (eller substans), jämlika i makt och härlighet.» Denna lära passade väl för de mörka århundradena, då den uppkom, och för den tidsålder, då man hellre dyrkade mystiken än förklarade den. Denna lära är i sanning lika förnuftsvidrig som den är skriftvidrig. Hur skulle de tre kunna vara ett i person och väsen, och om ett i väsen, hur kan man då tala om jämlikhet dem emellan?! Måste icke hvarje intelligent människa kunna inse, att om Gud är en i person han då icke på samma gång kan vara tre, samt att, om det är tre personer, desamma icke skulle kunna vara ett i mer än en mening, och det icke i fråga om person utan i fråga om sinne, vilja, afsikt och samverkan? Sannerligen, vore det icke för att detta nonsens om treenigheten blir så inprägladt i oss från vår späda barndom och med allt allvar lärdt vid de teologiska skolorna af gråhåriga professorer, hvilka likväl icke i fråga om andra ting äro oförnuftiga, så skulle väl ingen människa anse denna dumhet värd allvarligt betraktande.

Den, som uppmärksamt läst de föregående kapitlen, har säkert funnit tillräckligt många skriftställen som bevisa, att det endast finns en allsmäktig Gud — Jehova, och att han har högt upphöjt sin förstfödde och enfödde Son till sin egen natur och tron — universums tron — samt att den som kommer därnäst i ordningen med hänsyn till rang och härlighet blir den förhärligade församlingen, [171] Lammets brud — Kristi »bröder» och medarfvingar. Dessa Kristi bröder skola blifva delaktiga af hans härlighet, liksom de i den närvarande tidsåldern få dela hans lidanden. Den, som eftertänksamt granskat, har blifvit öfvertygad om, att hela Skriften till fullo öfverensstämmer med det ofvan anförda vittnesbördet, och att intet enda skriftställe hvarken direkt eller indirekt, hvarken faktiskt eller skenbart, står i strid härmed. Då uppstår den frågan: Hvem, hvar och hvad är den heliga anden?

Låtom oss vid undersökandet af denna fråga följa samma metod som hittills. Låtom oss gå till Guds lag och vittnesbörd och därifrån hämta all undervisning. Må vi se bort från alla människoläror! Må vi ej befatta oss med andra goda människors tvifvel och spekulationer, vare sig deras, som nu äro döda, eller deras, som lefva bland oss; och låtom oss ej heller hysa några egna förutfattade meningar i denna sak. Låtom oss ihågkomma hvad Paulus säger, nämligen att allt Guds ord är oss gifvet i den afsikten, »att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig». (2 Tim. 3:16, 17.) Må vi sätta all vår förtröstan till Herren, och må vi söka förstå hvad han har att säga oss beträffande den heliga anden, i det vi bringa hvarje Skriftens vittnesbörd till samstämmighet och därvid betänka, att sanningen, men också endast sanningen, kan bestå inför en sådan grundlig undersökning och pröfning. Då vi så göra, omsorgsfullt och under bön, skola säkerligen våra bemödanden lönas. För den som klappar varder kunskapens dörr öppnad, och för den som söker skall sanningen om den heliga anden uppenbaras. — Es. 8:20; Matt. 7:7, 8.

*   *   *

Den heliga anden betecknas på olika sätt i Skriften, och för att kunna grundligt betrakta och förstå vårt ämne behöfva vi undersöka dessa olika beteckningar såväl [172] tillsammans som hvar för sig. Vi läsa sålunda i Bibeln om »Guds ande», »Kristi ande», »helighetens ande», »sanningens ande», »kraftens, kärlekens och tuktens (eng.: »ett sundt sinnes») ande», »frihetens ande», »Faderns ande», »löftets heliga ande», »ödmjukhetens ande», »förstånds ande», »vishets ande», »härlighetens ande», »råds ande», »nådens ande», »barnaskapets ande», »profetians ande».

Dessa olika titlar, som begagnas många gånger och omvexlande, utgöra i sig själfva beviset för, att de alla gälla en och samma heliga ande; och ofta står ordet »heliga» bifogadt, såsom t. ex. i uttrycken »Guds heliga ande», »löftets heliga ande» etc. Vi måste nu söka att komma till en sådan förståelse af vårt ämne, att den icke blir stridande mot någon af dessa benämningar utan blir öfverensstämmande med dem alla. Det är omöjligt att få dessa olika benämningar att öfverensstämma med den vanliga uppfattningen om en tredje Gud; men etthvart af dessa uttryck blir klart och förståeligt, då vi fatta, att de ha afseende på den ende Gudens, vår Faders, ande, sinnelag och kraft, och äfvenså på vår Herre Jesu Kristi ande, sinnelag och kraft. Att den heliga anden kan kallas Kristi ande såväl som Guds ande kommer däraf, att de båda äro fullkomligt ett i fråga om sinnelag och vilja. Och i viss mån är denna ande ock alla deras ande eller sinnelag, hvilka verkligen höra Herren till, vare sig änglar eller människor — i samma mån som de blifvit ett med honom eller kommit till öfverensstämmelse med honom.

Det torde vara till gagn för några, om vi påpeka, att Skriften ofta talar om en annan ande, som den gifver rakt motsatta benämningar, nämligen »räddhågans ande», »träldomens ande», »världens ande», »villfarelsens ande», »antikrists ande». Ingen skulle väl kunna komma på den tanken, att dessa olika benämningar kunde berättiga oss till att tro, att det gifves två eller fler Sataner; nej, alla medgifva naturligtvis och med [173] rätta, att alla dessa benämningar måste ha afseende på den falska anden, på Satans ande, sinnelag och kraft, som i större eller mindre grad uppenbarar sig i alla syndens och Satans tjänare. Likaså litet tror man, att det med dessa benämningar åsyftas personliga andar. Hvarför skulle då detta samma ord, »ande», då det begagnas i god mening, beteckna olika andeväsen eller till och med en annan Gud? Då vi betrakta dessa benämningar tillsammans, så finna vi framställda uti dessa de olika karaktärsdragen hos vår Gud, Jehova — hans sinnelag, hans ande, — och i viss mån alla deras sinnelag eller ande, som mottagit hans ande och därigenom blifvit delaktiga af hans sinnelag och kommit till harmoni med den gudomliga viljan.

Vi finna absolut ingen grund för att tro, att den heliga anden är en annan Gud, skiljaktig i person från Fadern och Sonen. Om raka motsatsen öfvertygar oss det förhållandet, att det var Faderns ande som blef meddelad åt Jesus, såsom det står skrifvet: »Herren Jehovas ande är öfver mig, därför att han har smort mig till att predika evangelium.» (Es. 61:1; Luk. 4:18.) Samma tanke ligger ock i många andra ställen, såsom t. ex. där vi läsa: »Och på honom (Kristus) skall Jehovas ande hvila, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, Jehovas kunskaps och fruktans (vördnads) ande.» (Es. 11:2.) Likaledes talas det om samma ande i Kristus såsom »Kristi ande», Kristi sinne: — Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.» — Fil. 2:5.

I de vanliga bibelöfversättningarna är det personliga pronominet »han» användt på den heliga anden; men detta utgör intet bevis för att denna ande är en person, ty de grekiska ord (heauton och ekinos), som i detta fall äro återgifna med »han», kunna med fullkomligt lika stor rätt återgifvas med »den» (såväl som med flera andra pronomen) och äro så återgifna i många andra fall, t. ex.: »För Sodom skall det på den dagen vara drägligare [174] än för den staden.» (Luk. 10: 12.) Den engelska Diaglott-öfversättningen har »den» i stället för »han» i fråga om den heliga anden. Som exempel anföra vi en vers efter nämnda öfversättning: »Sanningens ande, hvilken världen icke kan undfå, emedan hon icke ser den, icke heller känner den; men I kännen den, emedan den verkar med eder och skall vara i eder.» — Joh. 14: 17.

Betydelsen af ordet »ande».

Under granskningen af detta ämne torde hos läsaren uppstiga den frågan: Hvilken mening eller betydelse ligger då egentligen i de i Skriften så ofta förekommande orden: »heliga ande»? Hvilka egenskaper eller förmågor hos den gudomliga karaktären eller kraften framställas genom ordet »ande»? Det bästa svar härpå erhålla vi, då vi först undersöka, hvad som är den egentiga betydelsen af ordet »ande», och sedan taga närmare reda på de olika sätt, på hvilka det är användt i Skriften.

1) Ordet »ande» i Gamla testamentet är en öfversättning af det hebreiska ordet ruach. Detta ords grundbetydelse är vind. I Nya testamentet kommer ordet »ande» från det grekiska ordet pneuma, hvars grundbetydelse likaledes är vind. Ingen må nu häraf förhastadt draga den slutsatsen, att vi ämna söka bevisa, att den heliga anden är en helig vind! Nej, det är långt från vår tanke. Men vi önska göra vår framställning i detta dunkla ämne på ett sådant sätt, att den om möjligt må tjäna till hjälp för både lärda och olärda; därför börja vi med den erkända grundmeningen af dessa ord, på det vi må få klart för oss, hur och hvarför desamma kommit att användas i förbindelse med detta ämne.

Emedan vinden är både osynlig och kraftfull, fingo dessa ord, ruach och pneuna, så småningom en allt vidsträcktara [175] betydelse, tills de slutligen kommo att beteckna hvilken som helst osynlig kraft eller inflytelse, vare sig god eller ond. Och då Gud utöfvar sin makt genom redskap och medel, som mänskliga ögon ej kunna se, så har ordet »ande» alltmer kommit att användas i förbindelse med alla Guds handlingar. Följdriktigt kom då detta ord äfven att användas i förbindelse med sådana mänskliga inflytanden, som äro osynliga. Så t. ex. blef andedräkten, d. v. s. den kraft, hvarigenom människan förmår lefva, kallad lifsanden (se 1 Mos. 2:7, nya öfv.), emedan denna kraft är osynlig. På samma sätt kallas den kraft, hvarigenom vi kunna fatta, tänka etc., för sinnets ande eller »förstånds andes. Äfven själfva lifvet är i och för sig en osynlig kraft, och därför blef det ofta af de gamle kalladt ande. Några få exempel på de olika sätt, hvarpå det hebreiska ruach och det grekiska pneuma äro använda i Bibeln, torde vara till hjälp för läsaren.

Ruach i Gamla testamentet är någon gång öfversatt med storm, åtskilliga gånger med lifsande, hjärta, lukt och särdeles ofta med vind. I hvartenda fall betecknar ordet en osynlig kraft eller ett osynligt inflytande. Vi anföra här nedan några exempel på, hur ruach är återgifvet (i B. K:s nya öfv.):

»För din vredes storm samlade sig vattnen.» — 2 Mos. 15:8.

»Allt som där hade en fläkt af lifsande i sin näsa.» — 1 Mos. 7:22.

»I hans hand är ju . . . alla mänskliga varelsers anda.» — Job 12:10.

»Enahanda ande hafva de ock alla. Ja, människorna hafva intet framför fänaden.« — Pred. 3: 19.

»Dessa blefvo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.» — 1 Mos. 26:35.

»Herren kände den välbehagliga lukten.» — 1 Mos. 8:21.

»De hafva näsa och lukta icke.» — Ps. 115:6.

[176] »Gud lät en vind gå fram öfver jorden.» — 1 Mos. 8:1.

»Du stormvind, som uträttar hans befallning.» — Ps. 148:8.

»Såsom skogens träd skälfva för vinden.» — Es. 7:2.

Pneuma i Nya testamentet är utom med »ande» öfversatt äfven med »andeliga» och med »vind», t. ex.:

»Eftersom I sträfven efter andeliga gåfvor.» — 1 Kor. 14:12.

» Vinden blåser, hvart han vill. » — Joh. 3:8.

Låtom oss nu betänka, att alla dessa öfversättningar verkställts af personer, som förfäkta treenighetsläran. Vi ha intet att invända mot dessa öfversättningar; de äro fullkomligt riktiga. Vi ha anfört dem endast såsom bevis för, att de med »ande» öfversatta orden ruach och pneuma icke beteckna någon personlighet, utan däremot en osynlig kraft eller ett osynligt inflytande.

»Gud är en ande.»

2) »Gud är en ande», d. v. s. han är ett mäktigt men osynligt väsen. Likaledes kallas änglarna andar, emedan äfven de äro osynliga för människor, utom då de tillfälligtvis förmedelst öfversinnlig kraft göra sig synliga. Jesus betecknades icke som en andevarelse, då han var människa; men sedan han blifvit förvandlad och upphöjd, heter det om honom: »Herren är anden.» Han är nu ett mäktigt, osynligt väsen. Denna tidsålders församling har löfte om en naturförvandling till likhet med sin Herre, såsom det är skrifvet: »Vi skola blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är.» Det heter därför om församlingen, att den är andlig, eftersom den är i öfverensstämmelse med Herren och af anden aflad på nytt till en ny natur, don andliga naturen, med löfte om, att detta af anden aflade skall i uppståndelsen äfven födas af anden. I detta fall har ordet »ande», såsom vi se, afseende på personlig [177] heter — andevarelser. — 2 Kor. 3:17; 1 Joh. 3:2; Joh. 3:6.

3) Ordet ande begagnas ock i betydelsen af alstrande kraft eller fruktsamhet. Så läsa vi t. ex. i 1 Mos. 1:2: »Och Guds ande sväfvade öfver vattnet.» Det vill säga, Guds kraft eller skapande vilja befruktade så att säga vattnet eller gjorde det fruktbart, afvelsamt. En liknande mening ligger i detta skriftställe: »Heliga Guds män hafva talat, drifna af den heliga anden.» Med andra ord, Guds heliga inflytande eller kraft befruktade deras tankar och förstånd och aflade i dem sådana tankar, som Gud ville ha uppenbarade. — 2 Pet. 1:21. 

På liknande sätt förhöll det sig med de handtverkare, som Mose utvalde till att förfärdiga tabernaklet. De stodo under inflytande af gudomlig kraft, hvarigenom deras naturliga förmögenheter och skicklighet betydligt ökades, utan att de därvid berördes i moraliskt afseende, lika litet som det stora djupets vatten påverkades i moraliskt afseende. Så står det skrifvet: »Herren (Jehova) har kallat och nämnt Besalei ... och han har uppfyllt honom med Guds ande, med vishet, med förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet, både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld, silfver och koppar, till att snida stenar för infattning och till att skära i trä, korteligen till att utföra alla slags konstarbeten. Åt honom och åt Oholiab ... har han ock gifvit förmåga att undervisa andra. Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla slags snideriarbeten ... korteligen alla slags arbeten och särskildt konstväfnadsarbeten.» — 2 Mos. 35:30-35; 28:3; 31:3, 4.

Likaledes läsa vi om att Jehova Gud lät sin ande komma öfver Mose och de äldste i Israel, d. v. s. han begåfvade dem med särskild duglighet till att döma öfver Israels angelägenheter, att upprätthålla ordningen etc. (4 Mos. 11:17-26.) På samma sätt var Guds ande med Israels konungar, så länge de voro lojala mot honom. [178] Märk t. ex. hur det gick Saul (1 Sam. 11:6). Den vishetens ande, som tillhörde Israels regering, vek från Saul och öfverfördes på David, hvilkens klokhet och omtänksamhet därefter särskildt omtalas. (1 Sam. 16:13, 14.) I stället för vishetens, modets och förtröstans ande regerade nu en ond ande öfver Saul, en svårmodets och misströstans ande, som förde honom till den öfvertygelsen, att Herren ej längre erkände honom som sin representant på Israels tron. Och denna nedslagenhetens ande, som alstrade onda anslag hos honom, var från Herren, säger Skriften. Sannolikt lät Gud denna svårmodsande komma öfver honom som ett straff.

»Den heliga anden var ännu icke gifven.»

Oaktadt Bibeln berättar om många uppenbarelser af Guds ande före Jesu första tillkommelse, vore desamma dock ej lika de uppenbarelser och den verksamhet af denna ande, som ägde rum i Jesus från den tid, då han blef döpt, till dess han blef korsfäst, och i Kristi församling från pingstdagen intill nu — till själfva slutet af denna tidsålder, då församlingen skall ha fullbordat sitt lopp och den första uppståndelsen till fullo ägt rum. Såsom förklaring på detta sakförhållande läsa vi: »Den heliga anden var ännu icke gifven (utom till Jesus), emedan Jesus ännu icke var förhärligad.» — Joh. 7:39.

Guds andes verksamhet nu under evangelieåldern är helt olik dess verksamhet under föregående tider, och denna olikhet se vi bäst af sådana uttryck som »barnaskapets ande», »helighetens ande», »sanningens ande» och liknande benämningar. Som vi redan sett, blef ingen människa antagen af Gud såsom son allt ifrån Adams fall tills Kristus kom. Den högsta titel, som dessförinnan gafs någon, fick Abraham, som Gud kallade sin »vän». Men då Logos »vardt kött», framställde han sig för sitt folk Israel, och så många som mottogo honom gaf han makt (rättighet, tillfälle) att blifva Guds barn (söner), [179] och dessa blefvo aflade af Gud, aflade af anden, på det de måtte blifva andevarelser, såsom han säger: »Det, som är födt af anden, är ande.» — Joh. 1:12, 13; 3:3-8.

I denna mening af ordet är den heliga anden tillförsäkrad endast sönernas hus, och detta sönernas hus var okändt, tills Guds »älskade Son» uppenbarades i köttet och friköpte världen samt gaf tillfälle åt alla, som mottaga honom, att erhålla barnaskapet. (Gal. 4:5; Ef. 1:5.) Såsom aposteln låter oss förstå, var detta barnaskap ursprungligen lofvadt Israel som arfvedel; men då det till barnaskap bestämda antalet icke blef fullt af de jämförelsevis få inom det naturliga Israel, som befunnos vara redo, så behagade det Gud att, sedan han uttagit »kvarlefvan» af Israel (de sanna israeliterna), besöka hedningarna »för att bland dem taga ett folk för sitt namn», på det de måtte upptagas såsom Guds söner och Kristi medarfvingar. Och allt detta var förutkändt och förutsagdt af profeterna. — Rom. 9:4, 29-33; Apg. 15:14.

Men i hvilka afseenden skiljer sig nu denna uppenbarelse af Guds kraft, inflytande eller ande under evangelieåldern från den under föregående tider? Petrus besvarar denna fråga, i det han försäkrar oss, att de trogna under gamla förbundet talade och skrefvo sådant, som de själfva ej förstodo, trots de voro Guds hedrade redskap och »rörda» eller påverkade af hans heliga ande. Gud använde dem som sina tjänare till att nedskrifva sanningar, som icke voro ämnade att förstås på deras tid, utan som först för oss, sönernas hus, de af anden aflade, skulle uppenbaras förmedelst samma gudomliga ande eller kraft. I de förflutna tidsåldrarna verkade anden nästan uteslutande mekaniskt; i oss verkar den hufvudsakligen förklarande, upplysande och deltagande, i det den genom apostlar och lärare, som Gud »satt i församlingen», uttolkar den gudomliga planen, på det att Guds söner må iståndsättas att »fatta med alla heliga [180] längden och bredden, höjden och djupet» af Guds vishet och godhet, sådana dessa egenskaper framträda i hans plan. Af apostelns ord kunna vi dessutom draga den slutsatsen, att icke ens änglarna (af hvilka Herren stundom begagnade sig för att genom dem meddela sig med profeterna, hans heliga andes »medier») kunde förstå de budskap, som de fått i uppdrag att öfverbringa till profeterna. Aposteln säger:

»Om hvilken frälsning profeterna, som hafva profeterat om den för eder bestämda nåden, hafva rannsakat och forskat, efterforskande hvilken (tid) eller hurudan (bokstaflig eller symbolisk) tid Kristi ande, som var i dem, utvisade, då han förut vittnade om Kristi lidanden och härligheten därefter; för hvilka det blef uppenbaradt, att de icke tjänade sig själfva utan oss med de stycken, hvilka nu blifvit för eder förkunnade af dem, som för eder hafva predikat evangelium genom den heliga anden, som blifvit sänd från himmelen; i hvilka (ting) änglarna åstunda att skåda in.» — 1 Pet. 1:10-12; 2 Pet. 1:21.

Olika gåfvor af samme ande, samme Herre och
samme Gud.

»Gåfvorna äro mångahanda, men anden är densamme. Och ämbetena äro mångahanda, men Herren är densamme. Och kraftverkningarna äro mångahanda, men det är samme Gud, som verkar allt i alla. Men åt hvar och en (medlem af församlingen) gifves andens uppenbarelse till gagn. Ty åt en gifves genom anden att tala vishet, åt en annan att tala kunskap efter samme ande, åt en annan tro genom samme ande, åt en annan gåfvorna att bota sjuka genom samme ande, åt en annan kraftverkningar, åt en annan profetia, åt en annan bedömande af andar, åt en annan åtskilliga slags talande med tungor, åt en annan uttydningen af det med tungor talade. Men allt detta verkar den ene och samme anden, utdelande åt hvar och en sitt, såsom han vill.» — 1 Kor. 12:4-11.

Här uppräknas några af de gåfvor, som genom den heliga anden gifvits församlingen; men vi måste noga skilja mellan den heliga anden själf och dessa gåfvor [181] eller uppenbarelser, som förlänades medlemmar af den ursprungliga församlingen. Liksom de icke skulle tänka, att de olika gåfvorna verkades af olika andar utan af den ene och samme anden, så skulle de ej heller tänka sig en annan Herre eller Mästare, som de hade att tacka för dessa gåfvor, utan de skulle alla tillskrifvas det heliga inflytande, som utgick från den ende Herren, ställföreträdaren för den ende Guden öfver alla — Jehova. Enligt v:a 5 och 6 uppenbarades också de olika gåfvorna genom mångahanda ämbeten (tjänster) eller »kraftverkningar», och att Guds heliga ande senare äfven förändrade sitt verkningssätt i församlingen, framgår af det faktum, att många af de nämnda »gåfvorna», hvilka voro mycket vanliga i den första församlingen, längre fram helt och hållet uteblefvo, såsom Paulus hade förutsagt: »Profetiorna, de skola försvinna; talandet med tungor, det skall taga slut.» — 1 Kor. 13:8.

Alla dessa »gåfvor» voro tydligen nödvändiga vid denna tidsålders början, i församlingens första tid; men de voro ej längre behöfliga, då församlingen blifvit grundfästad och de inspirerade skrifternas kanon blifvit fullständig; ty dessa skrifter äro, enligt apostelns utsago, tillräckliga för »att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig». — 2 Tim. 3:17.

Visserligen ha icke alla dessa gåfvor försvunnit eller tagit slut; och att några af dem upphört, böra vi icke anse som ett tecken på, att Herrens kraft är mindre i dag än för aderton hundra år sedan; ej heller bevisar det, att Guds barn i vår tid äro mindre värdiga och därför mindre gynnade af Herren. Tvärtom se vi i detta endast en mångfald eller omväxling i fråga om andens verkningar, som låter oss förstå, att Guds barn nu ej längre ha behof af att på detta gröfre sätt blifva undervisade och öfverbevisade om, att Herren upptagit dem till barnaskap. I stället för dessa på mirakulöst sätt meddelade gåfvor synes Guds ande eller kraft nu verka i hvarje enskild af Guds invigda barn — dels i [182] förhållande till deras naturliga egenskaper, dels i mån af deras nit i hans tjänst. Till bestyrkande häraf påpeka vi, att aposteln i sina senare bref uppmuntrar församlingen till att sträfva efter och utveckla de andliga gåfvorna, krafterna och förmågorna, på det de måtte vara dugliga till att tjäna Herren, hans folk och hans sanning.

Dessa personligen utvecklade gåfvor böra uppskattas högre än de på mirakulöst sätt förlänade, hvilket Paulus själf betygar, i det han säger: »Och en ännu högre väg vill jag visa eder.» »Faren efter kärleken, sträfven efter (odlen) de andeliga gåfvorna, dock mest efter att profetera (offentligen utlägga eller förklara).» (1 Kor. 12:31; 14:1.) Aposteln framhåller, att talandet med tungor endast var »ett tecken», som skulle fästa de otrognas uppmärksamhet på församlingen och dess förehafvanden. (1 Kor. 14:22.) Denna »gåfva», som värderades mycket högt af åtskilliga i Korint, framställer han därför som varande en af de minsta andliga gåfvorna, i det att den var till mindre gagn för den andliga församlingen och hufvudsakligen tjänade till att uppväcka de oomvända. Denna gåfva jämte andra liknande försvann också snart ur församlingen, sedan denna hade blifvit rotad och fått världens uppmärksamhet fäst på sig.

»Andens frukter» böra däremot odlas och utvecklas mer och mer, på det att därur må frambringas den dyrbara, fullkomliga frukten af kärlek till Gud, kärlek till bröderna och en medlidsamhetens kärlek till hela mänskligheten. Såsom andens frukter nämner aposteln: »Kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.» (Gal. 5:22, 23.) Då vi närmare betrakta ordet »frukt», finna vi däri en dubbel betydelse: En frukt är alltid en »gåfva», som likväl för sin gradvisa utveckling och mognad kräfver skötsel och ett visst mått af arbete. Så förhåller det sig äfven med andens frukter: »All god gåfva och all fullkomlig skänk kommer ned ofvanefter från ljusens [183] fader.» (Jak. 1:17.) Men sådana frukter äro icke mirakulösa gåfvor utan indirekta, sig småningom utvecklande gåfvor, hvilka alstrats i oss förmedelst vår Faders löften samt Jesu och hans apostlars och profeters ord. Och dessa gåfvor utvecklas i oss i samma mån som vi underordna våra tankar, ord och gärningar under vår Faders ande, genom hvilken vi blifvit aflade, och genom hvilken vi, om vi lyda, skola få ett heligt sinne mer och mer utveckladt i oss, så att vi blifva lika Guds älskade Sons bild. Under ledning och påverkan af sanningens heliga ande beredas de trogna sålunda till att blifva »födda af anden» (såsom andeväsen) i den första uppståndelsen, liksom de vid tiden för sin invigning blefvo aflade af anden. Såsom fullkomnade andeväsen skola församlingens medlemmar då vara Guds arfvingar och Jesu Kristi medarfvingar, i fullaste förening och gemenskap med Fadern och Sonen, fullkomnade till ett i honom, hvilken såsom Faderns ställföreträdare i riket skall vara alla furstadömens och väldens hufvud. Då skola de ock vara helt uppfyllda med Faderns och Sonens ande — den heliga anden.

Af föregående betraktelse ha vi nu sett, att samma den himmelske Faderns ande eller kraft, som verkade vid skapandet af världen, och som senare på annat sätt verkade i hans tjänare under förflutna tider, nu under evangelieåldern verkar på ännu ett annat sätt församlingens utvecklande, i det att den bringar församlingen till öfverensstämmelse med Gud samt bereder och lämpliggör densamma till att såsom »Kristi kropp» få del i hans rike. Och samma Guds heliga ande eller inflytande skall åter under tusenårsåldern genom Kristus och den förhärligade församlingen verka på ännu ett annat sätt för att föra världen till harmoni med alla konungars Konung och herrars Herre samt med rättfärdighetens grundsatser.

Intet i förbindelse med detta verk nödvändiggör på något sätt tillvaron af en annan Gud. Tvärtom! Det [184] faktum, att det är den ende Guden, som under olika omständigheter och villkor samt genom olika medel verkar för fullbordandet af sitt enda uppsåt, gifver oss en desto fastare förvissning om, att alla hans goda afsikter skola förverkligas, och att, såsom han förklarar, det ord, som utgår från hans mun, icke skall vända tillbaka fåfängt utan utföra det, hvartill han har utsändt det. — Es. 55:11.

Guds vilja, inflytande, kraft, ande.

Af det föregående inse vi, att uttrycken »Guds ande» och »den heliga anden» äro ensbetydande med Guds vilja, inflytande eller kraft, som utöfvas öfverallt och för sådana ändamål som öfverensstämma med den gudomliga planen; och enär Guds vilja är en helig vilja, så måste följaktligen också den heliga andens verksamhet vara helig. Gud utöfvar sin vilja eller energi på många sätt, och han betjänar sig af olika medel för att uppnå sina mångfaldiga resultat. Men hvadhelst Herren än genom mekanisk eller intelligent förmedling låter utföra, är lika så visst hans eget verk, som om han utförde det direkt, utan förmedling; ty alla medel äro ju skapade af honom. Detta förhåller sig på samma sätt som när man säger om en byggmästare, som, åtagit sig uppförandet af ett hus, att han byggt huset, äfven om han själf icke ens rört vid detsamma. Det är likväl hans verk, ty han har låtit bygga det efter sin plan, med sina materialer och genom sina arbetare.

När vi t. ex. läsa: »Jehova Gud gjorde jord och himmel» (1 Mos. 2:4), så tro vi icke, att han personligen lade hand vid elementen. Han använde olika redskap och medel, ty »han sade, och det vardt; han bjöd, och det stod där» — han gaf befallningar, och de utfördes snabbt och punktligt. (Ps. 33:6, 9.) Skapelsen fulländades icke i ett ögonblick, ty vi läsa, att en viss tid åtgick, nämligen sex dagar eller tidsperioder. [185] Och på samma gång det bestämdt säges oss, att »alla ting äro af Fadern» — genom hans energi, hans vilja eller ande — säges det oss lika bestämdt, att denna energi utöfvades genom hans Son, Logos.

Den sinnesomskapande kraften af Guds heliga ande, hvarigenom de troende under denna tidsålder förts till full försoning med sin Gud, är mer djupgående och därför mindre lätt förståelig än den Guds krafts verksamhet, som omtalas i 1 Mos. 1:2. I skapelsen sträckte sig Guds verkande kraft till själlösa föremål (himmel och jord), men i denna tidsålder har den att göra med människors förstånd och fria vilja.

I Skriftens ljus förstå vi nu, att med den heliga anden menas:

a) Guds kraft, utöfvad på hvilket sätt som helst; och enär dess utöfvande alltid öfverensstämmer med rättvisans och kärlekens grundsatser, är den följaktligen alltid en helig kraft.

b) Denna kraft kan vara en lifsenergi, en fysiskt skapande kraft eller en tankens kraft, som alstrar och inspirerar tankar, eller ock en uppväckande, lifgifvande kraft, såsom den uppenbarade sig i Jesu uppståndelse och skall uppenbara sig i församlingens, hans kropps, uppståndelse.

c) Den aflande, sinnesomskapande kraften af sanningens kunskap, i detta afseende kallad »sanningens ande». Guds vägar öfverensstämma alltid med hans egen rättfärdighet och sanning; därför är också Guds ord, som uppenbarar Guds vägar och afsikter, kalladt sanning: — »Ditt ord är sanning.» Likaledes är det riktigt att säga om alla, som komma under inflytande af den gudomliga sanningen och rättfärdigheten, att de stå under sanningens andes inflytande; med andra ord, de äro genom sanningen aflade till ett nytt lif.

Fadern drar syndare till Kristus därigenom, att han upplyser deras förstånd, öfvertygar dem om deras syndighet och uppväcker i dem behofvet af en återlösare. [186] De som mottaga Kristus som sin frälsare och medlare, och som genom honom inviga sig helt åt Gud, sägas vara aflade af Gud. De äro genom sanningens ord, genom Guds ande, aflade till ett nytt lif. Då dessa på nytt aflade kommit till öfverensstämmelse med Guds villkor och lag, betraktar han deras invigning som fullkomlig. Han öfverser därvid med köttets svagheter, i det han öfverskyler dem med Kristi rättfärdighets klädnad, d. v. s. han rättfärdiggör dem genom tro och antar dem såsom »nya skapelser i Kristus Jesus»—dem, hvilkas åstundan det är att blifva ledda genom hans ande till hela och fulla sanningen och till fullkomlig lydnad och själfuppoffring allt intill döden. Om dessa heter det, att de undfått »barnaskapets ande», emedan Gud genom Kristus sluter ett särskildt förbund med dem såsom sina söner. Och om de förblifva i sanningens ande, skall deras Fader enligt sitt löfte sörja för, att allt, som kan hända dem i lifvet, skall tjäna till deras bästa — på så sätt, att rättfärdighetens, sanningens, fridens, glädjens och kärlekens ande må alltmer utvecklas i dem. Och i den mån de gå framåt i lydnad mot sanningens ande, skall också denna heliga ande förökas uti dem. Därför ha vi fått sådana förmaningar som dessa: »Uppfyllens med anden»; »vandren i anden»; »så använden ock I därför all flit att i eder tro ådagalägga dygd» etc. »Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke vara overksamma eller utan frukt.» Denna heliga ande, som begynner verka i den troende den stund han helt och fullt inviger sig åt Herren, är samma heliga ande eller inflytande från Fadern, som verkade i Jesus Kristus, hvarför den äfven kallas »Kristi ande»; och Paulus säger oss, att. »om någon icke har Kristi ande, så hörer han icke honom till». — Rom. 8:9. [187]

Anden gifven »efter mått» och »utan mått».

Vår Herre Jesus blef vid sitt dop, då han invigde sig, aflad af den heliga anden; och likaledes blifva äfven hans församlings eller kropps lemmar »aflade» vid sitt dop till hans död, d. v. s. i det ögonblick de fullt och helt inviga sig; dock måste vi härvid alltid komma ihåg, att det gifves en skillnad. Kristus, församlingens hufvud, undfick nämligen den heliga anden utan mått, i obegränsadt mått, såsom det är skrifvet: »Den Gud har sändt, han talar Guds ord, ty Gud gifver icke anden efter mått åt honom.» (Joh. 3:34. Eng. öfv.) Hans efterföljare däremot kunna endast mottaga ett begränsadt mått af anden, men hvarje medlem af församlingen erhåller dock ett visst mått af densamma. (1 Kor. 12:7; Rom. 12:3.) Orsaken till denna skillnad är den, att Jesus var en fullkomlig människa, under det vi, hans efterföljare, änskönt, vi på grund af vår tro räknas som rättfärdiga och fullkomliga, likväl i verkligheten äro mycket ofullkomliga. Den fullkomliga människan kunde såsom Guds albild lefva i fullaste harmoni med Gud och hans helighets ande i alla afseenden; men för oss har denna harmoni fördärfvats genom syndafallet; och ju djupare en människa sjunkit, desto längre borta från öfverensstämmelse med Gud är hon. Och ehuru det är hvarje troendes plikt och rätt att så grundligt som möjligt söka lära känna Herrens vilja och, göra den, och att icke på något sätt motstå den, så är likväl ingen medlem af det fallna släktet i stånd till att mottaga Herrens ande i oinskränkt mått, d. v. s. att komma till absolut harmoni med Gud. Vi finna ock bland dem som tro och som invigt sig, att de erhållit ganska olika mått af barnaskapets heliga ande, hvilket å ena sidan beror på, att gudsbelätet blifvit mer utplånadt hos den ene än hos den andre, och å andra sidan att den ene i större grad än den andre mottagit Guds nåd [188] och varit trogen, sedan han blef en lem i Kristi kropp. Ju grundligare vi känna och erkänna vår egen ofullkomlighet, ju fullständigare vi inviga oss åt Herren, och ju mer ingående vi i hans ord söka utforska hans vilja för att under vårt dagliga lif praktisera den, desto större mått af sin heliga ande skall Herren gifva oss, och desto fortare skola vi uppnå en djup kännedom af den gudomliga planen och en allt innerligare öfverensstämmelse med alla dess detaljer.

I samma mån som de invigda troende släppa till sig åt Herren och söka att vandra på Guds väg, lämnande å sido sin egen vilja, blifva de ledda och lärda af anden och kunna tjäna Herren »i andens nya väsende». För att kunna förblifva under denna ledning och alltjämt få åtnjuta denna undervisning måste de äga saktmodighetens (ödmjukhetens) ande (Gal. 5:22, 23; 6:1), »på det att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, må gifva eder (dem) vishets och uppenbarelses ande i sin kunskap (d. v. s. till att lära känna honom) Och upplysa edert hjärtas ögon, så att I förstån, hvilket hopp det är, hvartill han har kallat eder, och hvilken rikedomen är af hans arfs härlighet bland (i) de heliga.» — Ef. 1:17, 18.

I alla de olika framställningar af den heliga andens verk, som den uppmärksamme bibelläsaren kan iakttaga, finna vi således intet, som nödvändiggör tillvaron af en annan Gud, utan tvärtom. Hvarje troende, som kommer till en rätt uppfattning om den ende Guden, förstår, att hans oinskränkta makt och resurser äro fullt tillräckliga för genomförandet af hans planer, och att han, som sade till Israel: »Hör, o Israel, Jehova, din Gud, är en enig Gud», icke är beroende af någon annans hjälp. Det skulle vara lika konsekvent af dem som mena, att det måste vara en annan Gud till att sköta alla de angelägenheter, hvilka tillhöra den heliga andens verksamhet, om de påstode, att det finns många personliga Guds andar eller gudomspersoner: — en barnaskapets [189] ande, en saktmodighetens ande, en Kristi ande, en Faderns ande, en helighetens ande, en sanningens ande, en härlighetens ande o. s. v. — en särskild Gud för hvart »departement». Men aposteln förklarar, att alla dessa olika verkningar äro att tillskrifva den ende allsmäktige Jehovas enda heliga ande.

Världens ande — antikrists ande.

Världens ande är motsatsen till Guds ande. Enär nu hela världen befinner sig i ett fallet tillstånd och under Satans förblindande, och förvillande inflytande, så måste följaktligen dess ande eller sinnelag vara i ständig opposition mot Guds heliga, sanna, rättfärdiga och kärleksfulla ande eller sinnelag, och därför äfven i opposition mot den heliga ande, som Gud genom sitt ord förlänat sina barn, och mot alla de heliga inflytanden, som han på olika sätt utöfvar på dem. Liksom Satans ande — själfviskhetens, hatets, afundens och kifvets ande — verkar i och till stor del behärskar denna världens barn, så verkar ock Guds heliga ande — kärlekens, mildhetens, ödmjukhetens, långmodighetens och godhetens ande — i Guds barn. Och dessa båda principer eller andar, å ena sidan kärlekens och godhetens, å andra sidan själfviskhetens och ondskans, stå i ständig strid med hvarandra och äro absolut oförenliga.

Den ande, som verkar i världen i strid mot Guds ande, kallar Skriften bl. a. »antikrists ande» — en ande eller ett sinnelag, som strider mot Kristus. Dess bemödanden gå för det första ut på att helt och hållet ignorera honom, att bestrida, att han någonsin funnits till på jorden. Lyckas den så icke häri, så söker den att framställa Jesus som blott och bart en vanlig, syndig människa, den där intet synnerligt uträttade, eller också som en god förebild för oss, men intet annat, icke någon återlösare. Därför förmanar oss Skriften att pröfva andarna — de läror, som framställas för oss med anspråk på att vara utgångna från sanningens ande. Vi böra [190] pröfva dem ej blott efter deras yttre utseende och anspåk utan efter Guds ord. »Älskade, tron icke hvar och en ande, utan pröfven andarne, om de äro af Gud. . . . Häraf känna vi sanningens ande och villfarelsens ande.» — 1 Joh. 4:1, 6.

Heliga och oheliga inflytanden i strid.

Guds karaktärs fullkomligheter bilda måttstocken eller rättesnöret för alla hans skapelsers helighet, rättfärdighet och sannhet. Alla ting och skapelser, som icke öfverensstämma med detta rättesnöre, äro oheliga, osanna och orättfärdiga. Dessa motstridande inflytanden tillskrifvas ofta Satan, emedan han är Guds ärkefiende och var den förste konspiratören mot den gudomliga rättfärdigheten, upphofsmannen till all villfarelse, fader till all lögn och allt bedrägeri. Men vi måste skilja mellan onda andeväsen och onda andliga inflytanden, på samma sätt som vi skilja mellan heliga andeväsen och heliga andliga inflytanden. Bland de bildade, som förneka eller kritisera Bibeln, härskar som följd af evolutionsläran ofta en benägenhet till att förneka tillvaron af en personlig Satan och andra med honom förbundna onda andeväsen (Ef. 6:12) och till att hålla före, att inga sådana onda inflytanden existera, utan att människan endast kämpar mot sin egen okunnighet och missriktningen af sina goda egenskaper. Andra, som äro ändå mer framskridna (i villfarelse), ännu högre skolade (i osanning) och ännu mer uppfyllda af vishet (falskeligen så kallad), ha kommit till den slutsatsen, att det icke heller existerar någon personlig Gud, utan endast goda inflytanden, som ha sitt säte i människan och småningom utvecklas till fullkomlighet.

Men vi gifva akt på Guds ord, om hvilket aposteln försäkrar, att det kan göra oss visa till frälsning, och vi ha däri funnit en källa af ljus och lif, af helig ande och sanning, hvarmed mänskliga läror och ljus ej kunna [191] jämföras. Detta ord visar oss, att Gud är en ande (ett andeväsen), och att hans heliga inflytande eller ande alltid verkar i öfverensstämmelse med hans rättfärdighet. Det säger oss vidare, att alla, som kommit i öfverensstämmelse med Gud eller blifvit försonade med honom, måste vara delaktiga af hans helighets ande. Det visar oss, att i den enfödde Sonen bodde Guds ande i fullt eller oinskränkt mått. Det talar om de heliga änglarna, som ingen annan vilja ha än Faderns heliga vilja eller ande; och. det talar om den ur mänskligheten uttagna församlingen, hvars lemmar besitta ett visst mått af Kristi, sitt hufvuds, ande eller sinne (därförutan vore de icke hans), och hvilka sträfva efter att blifva mer och mer uppfyllda af denna helighetens ande och på samma gång befriade från alla oheliga böjelser och inflytelser.

Likaså bestämdt lär oss detta ord, att Satan är ett andeväsen, att han besitter en ohelig ande eller benägenhet, ett oheligt inflytande, som han utöfvar genom olika medel. De fallna änglarna, som likaledes äro andeväsen, afföllo från Gud därigenom, att de förlorade den ande af helighet och hängifvenhet för Gud och hans rättfärdiga grundsatser, med hvilken de ursprungligen voro begåfvade. Sålunda blefvo äfven de oheliga andar, d. v. s. de besitta en ohelig ande eller benägenhet, och de söka att utöfva sitt onda inflytande hvar och närhelst de finna tillfälle därtill.^* Och de genom Adam fallna människorna ha blifvit syndens slafvar. Den ene syndar af fri vilja, emedan han finner behag däri; en annan syndar ofrivilligt, under det han i viss mån famlande söker efter Gud. Alla äro de dock förblindade och bedragna af vedersakaren och behärskas af villfarelsens ande.

________
* Se »1 Morgonväkten» n:r 5, 1903, och »Zions Vakt-Torn» n:r 8, 1905.
________

Mänskligheten — människornas sinnen eller hjärtan — är det slagfält, hvarest ljusets, kärlekens och sanningens ande, Jehovas och hans Sons heliga ande, kämpar mot [192] Satans, syndens, mörkrets, lögnens, hatets och all ondskas oheliga ande. Sålda under synden genom Adams öfverträdelse ha alla hans efterkommande blifvit syndens slafvar — till följd af ärftliga svagheter och anlag. (Rom. 5:12, 21; 6:16-23; 7:14; 8:20, 21.) I detta sitt tillstånd af fångenskap ha de förblindats af den närvarande onda världens (världsordningens) gud (Satan), hvilken alltid söker att framställa det onda som godt och mörker som ljus. — 2 Kor. 4:4; Ef. 6:12; Es. 5:20.

De allra flesta bland människorna äro på detta sätt förvända och förförda, och därför är det dem lätt att göra det onda men svårt att göra det goda. Och då de, som vinna de största timliga, jordiska fördelar, oftast äro sådana, som underordnat sig Satans ande eller inflytande, så förstå vi, hur han kunnat tillägna sig ett så allmänt välde — de stora massorna behärskar han förmedelst deras okunnighet, och de bildade förmedelst högfärd, stolthet, själfviskhet etc.

Kampen begynte ej förrän efter Jesu första tillkommelse, ty sanningens ande blef först utgjuten öfver honom och sedan på pingstdagen öfver hans församling.* I världen härskade mörker, då vår Herre Jesus såsom »världens ljus» framträdde, uppfylld med Guds ande, den gudomliga sanningens ljus. Då började strax kampen och har pågått allt sedan. Från pingsten ha Kristi kropps sanna lemmar, hvilka äro besjälade af hans ande, varit ljusets, sanningens, den heliga andens verktyg i denna kamp. Striden kunde ej begynna förr, emedan ingen medlem af människosläktet kunde vara ett käril för den [193] heliga anden; ingen var duglig till att såsom Guds sändebud och korsets stridsman representera absolut rättfärdighet och sanning, ty alla voro syndare. Försoning för människans synd måste först ske, innan den heliga anden kunde begynna sitt verk i människan — innan det kunde finnas något att kämpa för. Då alla människor såsom rättfärdighetens fiender voro dömda till döden, till evig förintelse, hvarför då kämpa för dem? Hvartill skulle det ha tjänat att mana dem till rättfärdighet, då likväl ingen belöning för deras bemödanden kunde ställas i utsikt för dem? Därför blef också lösepenningen först erlagd, och såsom en följd af och ett bevis för, att Fadern mottagit denna lösepenning, blef den heliga anden gifven åt dem, hvilka genom Kristus upptogos såsom söner i Guds familj.

_______
* Den kamp, som rättfärdighetens lagbud förde mot mörkret, var inskränkt till det lilla folket Israel, och »lagen fullkomnade intet», såsom Gud förutsåg; — ingen enda medlem af det fallna släktet kunde segra i denna kamp, och ingen förväntades heller att kunna det, utan Kristus Jesus skulle därigenom uppenbaras såsom den ende, som kunde uppfylla lagen, och såsom den gudom — liga barmhärtighetens förmedlare. Samtidigt tjänade den till att bereda en »kvarlefva» af folket för andens nådeshushållning ge­nom att hänvisa till Kristus.
_______

Men som mången säkerligen observerat, har det, så länge kampen varat, sett ut som om den heliga anden haft långt mindre framgång än den onda anden; antalet af syndens tjänare har förmedelst mänsklighetens naturliga förökelse blifvit långt större än det var, då kampen begynte. Ja, ännu i dag försiggår folkökningen långt snabbare än hvad till och med namnkristenheten tillväxer, ehuru kampen nu pågått snart i nitton hundra år.

Till och med då det gällde Jesus, triumferade ondskans ande öfver den heliga anden till den grad, att han blef korsfäst. Och på liknande sätt har ondskans ande triumferat öfver alla de trogna lemmarna af Kristi kropp, i det att de alltjämt varit misskända, förföljda och plågade, så mycket som tidsförhållandena och öfriga omständigheter tillåtit. Ändamålet med dessa den onda maktens och dess tjänares angrepp på helighetens ande och dess trogna verktyg är alltid detsamma, nämligen att försvaga och kväfva sanningens andes inflytande, att låta det heliga se ut som oheligt, att låta det rena och ädla se ut som orenhet och själfviskhet, och att låta mörker gälla för ljus. Ohelighetens tjänare märka icke ens själfva alltid hvad de göra; de kunna blifva så [194] genomsyrade och förblindade af ondskans ande — af hat, afund etc. —, att de icke veta hvad de göra, ja ofta till och med »mena sig göra Gud en tjänst». Hvarför denna underlägsenhet å den heliga andens sida? Skall det alltid fortgå så?

Vi svara, att detta den heliga andens nederlag endast är skenbart, icke verkligt. I verkligheten har helighetens ande segrat under hela kampen. Dess tvåfaldiga mission under denna tidsålder har fullgjorts på tillbörligt sätt.

1) I Guds barn verkar den heliga anden alltjämt med framgång, i samma mån de inviga sig och nitälska för Gud och hans rättfärdighet; och förmedelst ondskans andes makt, som härskar omkring dem i världen, bepröfvar den heliga anden deras karaktär, i det förhållandena äro sådana, att alla som vilja lefva gudligt i denna tidsålder måste lida förföljelse och måste i likhet med Mästaren tålmodigt uthärda, att människor »ljugande säga allt slags ondt» mot dem — de måste vara Herren och hans sak trogna intill änden, hvad det än må kosta dem, icke aktande sitt jordiska lif dyrt. — 2 Tim. 3:12; Matt. 5:11; 1 Pet. 2:23; Apg. 20:24.

1) I Guds barn verkar den heliga anden alltjämt med framgång, i samma mån de inviga sig och nitälska för Gud och hans rättfärdighet; och förmedelst ondskans andes makt, som härskar omkring dem i världen, bepröfvar den heliga anden deras karaktär, i det förhållandena äro sådana, att alla som vilja lefva gudligt i denna tidsålder måste lida förföljelse och måste i likhet med Mästaren tålmodigt uthärda, att människor »ljugande säga allt slags ondt» mot dem — de måste vara Herren och hans sak trogna intill änden, hvad det än må kosta dem, icke aktande sitt jordiska lif dyrt. — 2 Tim. 3:12; Matt. 5:11; 1 Pet. 2:23; Apg. 20:24.

Den heliga anden har lyckats fullständigt i utförandet af denna sin tvåfaldiga mission. Den har för det första beredt och samlat en liten »hjord» af segervinnare, hvilka följt och följa rättfärdighetens stig — frälsningshöfdingen [195] Jesus och hans trogna skara af korsets stridsmän, alla invigda »allt intill döden» — och åt hvilka riket skall gifvas som lön, så snart den sista lemmen till fullo utstått sitt prof och fullkomnats genom lidanden för rättfärdighetens sak. För det andra har den heliga anden äfven fyllt sin uppgift med afseende på att vittna för världen. Jesus förutsade, att resultatet af detta vittnande skulle blifva, att världen blef öfverbevisad om synd, om rättfärdighet och en kommande domsdag, då alla onda gärningar, som begåtts i detta lif, skola få sin rättvisa vedergällning allt efter det mått af ljus, som öfverträdaren hade. — Joh. 16:8.

Detta vittnesbörd har nu verkat både när och fjärran, så att världen såsom ett helt den dag i dag är känner till och är öfverbevisad om dessa tre ting, hvilka helighetens ande, som bor i de utvalda, har framhållit för densamma, nämligen synd, rättfärdighet och dom. Visserligen är det sant, att världen icke har något klart begrepp hvarken om rättfärdighet eller synd, ej heller kan den förstå karaktären af och ändamålet med den kommande domen, ej heller att domsdagen blir en tusenårsdag. Icke heller förstår världen församlingens kallelse under denna tidsålder, nämligen att vissa människor skola undkomma världens dom och till och med blifva dess domare därigenom, att de nu frivilligt uppoffra jordiska intressen för rättfärdighetens sak — sålunda följande i sin Återlösares fotspår. Det är emellertid ej behöfligt för världen att känna dessa enskildheter; världsmänniskor kunna icke fatta dem, ty de tillhöra »Guds djupheter», hvilka inga andra kunna fullt fatta än de, som blifva af hjärtat lydiga den gudomliga kallelsen och inviga sig helt åt Herren. Sådana blifva då delaktiga af Faderns ande, och såsom varande Guds söner göras de förtrogna med detaljerna i den gudomliga planen. — 1 Kor. 2:10, 11.

Skall det nu alltid vara så? Nej, ty så snart antalet blifvit fullt af dem, som skola kallas till att blifva Kristi [196] medarfvingar, och de alla blifvit fullt beredda, skola de nuvarande förhållandena upphöra. Jehovas andes eller krafts nästa uppgift blir att upprätta detta rike — att förmedelst dom grundfästa rätt och rättfärdighet på jorden. Genom sin kraft skall Herren göra »rätt till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod», och allt slags falskhet och bedrägeri skall gifva vika för sanningens fulla kunskap. I stället för att öfverbevisa världen om en kommande dom skall anden då betyga, att denna dom begynt, och att hvarje öfverträdelse nu utan dröjsmål skall få sitt rättvisa straff. I stället för att förmana församlingens lemmar: »Dömen icke i förtid», skall anden då bära dem det vittnesbördet, att de såsom Guds redskap äro särskildt utrustade till att döma världen med rättfärdighet. De, som i detta lifvet lefde i harmoni med Gud, besjälade af rättfärdighetens och sanningens ande, och som därför fingo lida, skola då krönas såsom rättfärdighetens konungar och präster och få det förtroendeuppdraget att regera öfvor världen för att välsigna den och återställa den till rättfärdighet och fullkomlighet — samt för att afskära från lif och tillvaro alla sådana, som med fullt uppsåt bortstöta från sig de dem under domens härliga dag erbjudna frälsningstillfällena, hvilka Guds kärlek beredt dem förmedelst den lösen, som gafs för alla af vår Herre Jesus. Sålunda skall den store Jehova och hans helighets ande jämte alla, som underordna sig densamma, slutligen triumfera och synd och Satan och ondskans ande tillintetgöras, och intet förbannadt skall vara mer. — Es. 28:17; 1 Kor. 4:5; 6:2; Apg. 3:23; 2 Tess. 1:9; Upp. 22:3.

Andestrider inom och utom de heliga.

Vi ha i det föregående betraktat stridens allmänna karaktär; låtom oss nu äfven se något på dess närvarande förlopp och skiftningar. På samma gång man å ena sidan kan säga, att det är en församlingens kamp, är det [197] icke desto mindre å andra sidan en individuell kamp mot synden. Då församlingen till slut utgår ur kampen som segervinnare, så består den uteslutande af individer, som hvar för sig äro segervinnare; och liksom församlingens seger är Guds heliga andes, makts eller inflytandes seger öfver ondskans ande, så är det ock i fråga om den enskilde heliges seger.

Det stora flertalet kristna känner föga till de verk­liga andestriderna och dessas resultat, emedan de flesta aldrig tillbörligen invigt sig och därför heller aldrig undfått sanningens heliga ande. Den ene har invigt eller hängifvit sig åt en sekt och därför undfått en sekterisk ande — en ande af kärlek, hängifvenhet, tjänstvillighet och offervillighet för sin sekt. En annan har uppställt för sig vissa moraliska grundsatser och invigt sig till att aldrig afvika från desamma. En sådan uppfylles af moralandan, af själfbelåtenhetens och egenrättfärdighetens ande. Åter andra ha utvalt åt sig någon viss dygd, som de dyrka, och hvars ande de intagas af — t. ex. tålamod. De äro då fullt tillfreds, om de kommit i besittning af ett godt mått af tålamod och af dess ande. Det finns äfven en hel del, som inviga sig till att »arbeta» för Jesus, och som tyckas vara tillfredsställda endast när de kunna vara i brådskande, spännande verksamhet. De bry sig föga om hvad slags arbete det är, blott det icke uppenbart är ett Satans verk, och så bara de få riktigt mycket att göra och de därvid kunna uppnå en bemärkt ställning. Det är icke så mycket resultat de söka uppnå utan fastmer endast att få »verka»; följaktligen äro de fullt tillfreds då de kunna få »fäkta i vädret» och hoppas att till slut finna, att de åtminstone ej gjort synnerligt stor skada. Att taga sig tid till att granska Guds ord och förvissa sig om, hvad slags arbetare han söker, och hvad slags verk han vill ha utfördt, skulle synas dem vara ett brott mot deras invigningslöfte, ty de ha invigt sig till att arbeta, därför känna de sig lyckliga endast när de kunna försätta sig i feberaktig aktivitet. Andra, som äro en [198] smula förståndigare men dock ej sant visa, inviga sig till något slags tjänst för Gud och människor, hvilken de anse vara mest nödvändig. Om de inviga sig till »nykterhetsarbete», så blifva de delaktiga af detta arbetes anda och af de välsignelser, som detsamma har med sig; och om de inviga sig till socialt förbättringsarbete, så intagas de af samhällsförbättringens anda och få åtnjuta de välsignelser, som detta arbete medför.

Alla dessa invigningar samt däraf följande anlag ha sina goda såväl som dåliga inflytanden. Enhvar af dem är dock långt bättre än en invigning till det onda och dess ande och långt bättre än en invigning till det egna jaget och själfviskhetens ande, ja, äfven långt bättre än ett lif utan mål, till intet invigdt. Men intet af allt detta kan dock på något sätt uppväga den invigning, hvarom Skriften lär, och som vi se förverkligad i och genom Jesus, som är sin församlings föredöme. Endast genom denna invigning, som är den sanna, kan hjärtat undfå sanningens heliga ande, som världen ej kan undfå.

Denna sanna och rätta invigning skiljer sig från hvarje annan. Enhvar som tagit detta steg har blott ett enda altare, för hvilket han böjer sig: han böjer sig för Jehovas vilja, i det han lägger sig själf, sin egen vilja, som ett lefvande offer på Herrens altare — »en förnuftig gudstjänst». En sådan framlägger inga förbehåll och villkor för Herren, utan såsom Ofversteprästen sade, så säger ock hvarje medlem af det konungsliga prästerskapet: »Jag har kommit . . . icke för att göra min vilja, utan dens vilja, som har sändt mig»; och: »Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.» (Joh. 6:38; Ps. 40:8.) Sådana göras delaktiga af den heliga anden.

De, som uppoffra sin egen vilja och oförbehållsamt underordna sig Guds ord och vilja genom Kristus, betecknas i Skriften såsom himmelskt eller andligt sinnade. De blifva förändrade, ja så annorlunda än de förut i sitt jordiska tillstånd voro, att de benämnas »nya skapelser», [199] och detta namn skulle passa in på dem, äfven om det icke betecknade något annat än den genomgripande sinnesändring, som de genomgått. Men nu ligger det en djupare mening i detta namn; ty de, som sanningens ande nu utgallrar från världen, och som nalkas Gud på den genom det stora syndoffret öppnade nya och lefvande vägen, blifva verkligen nya skapelser — först i »embryo» — tillstånd, för att sedan i den första uppståndelsen vid denna tidsålders slut uppnå sitt fullkomlighetstillstånd, den gudomliga naturen — förutsatt att de såsom nya skapelser troget följa den heliga andens ledning intill änden.

Denna nya andeskapelse — det förvandlade sinnet, hvilket är den nya skapelsens embryo, som i uppståndelsen skall blifva till ett fullkomnadt väsen — är emellertid ännu bunden vid en mänsklig kropp. Härom säger aposteln: »Men vi hafva denna skatt (det nya sinnet, den nya skapelsen) i lerkäril. » (2 Kor. 4:7.) Och vidare försäkrar han oss, att då vårt jordiska tälthus är nedbrutet (offradt och dödt med Kristus), skola vi få en boning af Gud, ett nytt hus, en härlig kropp, som öfverensstämmer med och i alla afseenden passar för det i oss boende nya sinnet och dess helighets ande (2 Kor. 5:1) — dock på det villkoret, att vi, vandrande i vår Höfdings fotspår, troget fortsätta loppet på den smala vägen till vårt jordelifs slut och sålunda blifva segervinnare.

Ordet helig kommer af hel och betyder fullständig, fullkomlig. Den heliga anden är därför en hel eller fullständig ande. Följaktligen förvånar det oss icke att se, att de, som undfått ett någorlunda stort mått af den heliga eller fullständiga anden, därigenom blifva i alla afseenden utbildade och fullkomnade till sin karaktär — de blifva långt bättre i stånd till att rätt bedöma saker och ting, ty de ha »ett sundt sinnes ande» (sundt förnuft), hur mycket än den blinda, fientliga världsanden må säga om dem: »Han har en oud ande och är ursinnig», [200] på grund af att de lefva och arbeta för samt fröjdas öfver de ännu osynliga ting, som äro eviga och i himmelen förvarade. — 2 Tim 1:7 (eng. öfv.); Joh. 10:20; 6:27.

En af de värsta fiender, som de ha att möta, hvilka genom Guds rådslut och löften aflats till andens helighet, är fruktans eller räddhågans onda ande. Den söker alltjämt få oss till att tro, att ett eller annat misstag föreligger: att de öfvermåttan stora och dyra löftena ej inspirerats af Gud, eller att de icke äro bestämda för oss, eller ock att de af en eller annan orsak aldrig kunna komma att uppfyllas på oss. Alla Guds barn äro mer eller mindre utsatta för angrepp af tviflets och fruktans onda ande, och därför måste vi alla modigt bekämpa och bortjaga från oss densamma, på det den icke må öfvervinna oss, så att den heliga andens frukter hos oss dödas och Guds ande till slut utdrifves från oss — helt utsläckes.

Denna »räddhågans ande», som vill taga sin boning i våra hjärtan, är emellertid kvarken någon andlig gud eller andlig djäfvul; den är helt enkelt ett andligt inflytande, för hvilket hvarje fallen varelse, som dock ej behärskas af högmod, är utsatt. Det alstras af medvetandet om att man är ofullkomlig och ovärdig Guds nåd. Det enda verksamma medlet mot denna fruktans ande är, att sanningens heliga ande får i rikt mått uppfylla oss, och att vi i tro mottaga dess undervisning och orubbligt hålla fast vid densamma. Den heliga anden säger oss, att vi visserligen haft orsak till att frukta, men att denna orsak nu ej längre förefinnes, sedan vi blifvit nya skapelser i Kristus. Den riktar våra tankar bort från våra oafsiktliga fel och på Jesu stora försoningsverk samt påminner oss om apostelns inspirerade ord: — »Är Gud för oss, hvem kan vara mot oss? Han, som icke har skonat sin egen Son, utan utgifvit honom (i döden) för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allt (behöfligt) med honom? Hvem vill åklaga Guds utkorade? Gud är den, som rättfärdigar. [201] Hvem är, som vill fördöma? Kristus är den, som har dött (och därigenom betalt deras skuld samt uppfyllt hvad som fattas hos dem), ja än mer, (den förhärligade och högt upphöjde Kristus är den, som) har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss.» — Rom. 8:31-34.

Om »trons ande» såsom en »frukt» af helighetens och sanningens ande sålunda gifves rum och underhålles af den nya skapelsen, så är segern öfver räddhågans ande snart vunnen; och af en sådan seger skall följa frid och fröjd i den heliga anden, samt tro, kärlek och förtröstan till Gud. Dessa strider återkomma dock ofta under vårt pilgrimslopp; men vi behöfva aldrig ligga under, utan fastmer kunna vi göra »fruktans ande» till en nyttig tjänare för den nya skapelsen, så farlig och skadlig den än är, om den tillåtes bo i och behärska hjärtat. Om vi hålla den som vakthund utanför vårt hjärtas dörr, så kan den göra oss värdefulla tjänster, i det den gör oss uppmärksamma på tjufvar och röfvare, som vilja lista sig in på oss för att beröfva oss våra skatter af helighet, glädje, frid, kärlek och gemenskap med vår Fader och bröderna.

Om vi genom utdrifvandet af alla hindrande inflytanden och genom mottagandet af Guds ande kommit i ett rätt förhållande till Gud, så låtom oss vara på vår vakt gent emot anfall utifrån och frukta, att till äfventyrs någon af oss, som stå i beredskap att träda fram med Brudgummen, kunde i den tidiga morgonen blifva öfverväldigad af någon tröghetens, likgiltighetens och sömnaktighetens ande, så att han i likhet med de fåvitska jungfrurna ej vore redo för den stora tilldragelse, som vi dock så länge väntat och längtat efter, nämligen »Lammets bröllop».

Hur nyttig fruktans ande än månde vara oss såsom tjänare, måste vi likväl alltid betänka, att den icke är af Gud och därför aldrig bör få inträde i den kristnes hjärta, som i stället bör vara uppfylldt af de olika med Lemmarn[202] a af den heliga andens familj: kärlek, frid, fröjd etc; ty den fullkomliga kärleken utdrifver räddhågan såväl som alla andra medlemmar af den oheliga andens familj: vrede, ondska, hat, afund, missnöje, högmod, ärelystnad etc. »Ty Gud har icke gifvit oss försagdhetens ande, utan kraftens och kärlekens och tuktens.» — 2 Tim. 1:7.

Ibland komma angreppen bakifrån i stället för framifrån — i form af fruktan för vänner, fruktan för världen eller i form af obenägenhet att lita på Gud, då det gäller andra, änskönt man gärna anförtror sig själf åt honom. Afven detta är en allvarlig sak, ty just därigenom kan en stor del af fridens och glädjens ande utdrifvas och våra ansträngningar missriktas. »Fruktans ande» säger: Det är ett stort misstag att tro, att Kristus dog för alla, och en oförsvarlig förmätenhet att vänta, att alla till slut på grund af återlösningen skola kunna erhålla en välsignelse, ett tillfälle att vinna evigt lif. Eller om fruktans ande ej lyckas öfvervinna oss, så torde dess onda stallbroder, »villfarelsens ande», försöka leda oss till den motsatta ytterligheten, i det den söker få oss till att tro, att alla utan undantag skola frälsas till evigt lif. Därvid förebär villfarelsens ande, att Gud för sitt anseendes och sin äras skull icke skulle kunna tillintetgöra någon enda själ, som han skapat, hur ondskefull den än månde vara.

»Villfarelsens ande» vill vara visare än Guds ord, och den vill leda det mänskliga förnuftet till att bedöma Gud efter dess egna begrepp, i stället för att dessa falska mänskliga begrepp och principer skulle rättas efter den gudomliga uppenbarelsens ord. Sålunda försöker Satans oheliga, ande på olika sätt att förmedelst villfarelse, försagdhet och träldomens ande göra sanningens andes utsagor till lögn, t. ex. då den senare säger, att »Kristus Jesus af Guds nåd smakade döden för hvar och en», på det hvarje människa till slut skulle kunna erbjudas tillfälle att komma i förening med Gud, och på det alla, då de kommit till full kunskap om sanningen, [203] därigenom måtte blifva dömda, d. v. s. antingen god­kända såsom värdiga evigt lif, eller också fördömda till evig förintelse i den andra döden. »Häraf känna vi sanningens ande och villfarelsens ande.» — 1 Joh. 4:5, 6; Apg. 3:23.

Guds och helighetens ande uppenbarar sig som en glädjens och fridens ande i alla, hvilka mottaga den, och det i samma mån som de undfå den — i samma mån som de komma i harmoni med den himmelske Fadern och med Återlösaren, som har samma ande eller sinnelag. Herrens ande leder till tro på de gudomliga löftena; villfarelsens ande leder i motsatt riktning — till att åsidosätta Guds ord och löften samt omfatta mänskliga spekulationer, fantasifoster och vidskepliga föreställningar, kort sagdt, till att tro sådant, som Gud icke sagt, och som ter sig orimligt och oförnuftigt för dem, hvilka äga den heliga anden, »ett sundt sinnes ande». Sanningens ande leder till verksamhet och intresse för Guds sak och till att skatta det som ett stort privilegium att i någon mån få vara Guds medarbetare; villfarelsens ande däremot är en sömnaktighetens ande, liknöjd beträffande himmelska ting, men omtänksam och nitisk för det jorden tillhör — likgiltig för den sanna församlingen och dess kärleksband, men aktsam och vaken då det gäller mänskliga samfundsorganisationer och deras bekännelseband. — Rom. 11:8.

»Köttet har begärelse mot anden.»

Såsom vi redan anmärkt, äro Guds invigda barn — de af anden aflade nya skapelserna — nu duala (tvåfaldiga) väsen. Det nya, som icke är fullt utveckladt, icke ännu »födt» och icke har någon passande kropp, lefver i den gamla, köttsliga kroppen, hvilken räknas som död, d. v. s. den nya viljan har tagit den i sin tjänst under denna sin utvecklingsperiod. (Detta innebär dock ej, att den kristne har två naturer, ty en sådan [204] åsikt vore oförenlig med Bibelns vetenskapliga ståndpunkt.) Den nya anden i oss, d. v. s. Kristi heliga sinnelag eller vilja, är den enda, som Gud erkänner och räknar med, och som alla »heliga bröder, hvilka äro delaktiga i en himmelsk kallelse», borde räkna med. Det oaktadt står den nya, genom Guds ord aflade viljan i en ständig kamp med den gamla viljan, vårt fallna kötts ande eller böjelser.

Den nya anden, den af kärlekens heliga ande aflade nya skapelsen, afundas icke, såsom det står skrifvet »Kärleken afundas icke, förhäfver sig icke» etc. (1 Kor. 13:4.) När därför våra tankar, ord och handlingar i någon grad behärskas af afundens, hatets, splitets eller fåfängans ande, så är det ett säkert tecken på att vår förra onda ande håller på att besegra oss såsom nya skapelser. Men ju mer vi kunna blifva befriade från alla dessa onda egenskaper och blifva utrustade med de egenskaper, som tillhöra den heliga anden — mildhet, godhet, saktmodighet, kärlek — desto mer vinner Kristus, som är Faderns afbild, gestalt i oss, desto mer uppfyllas vi med den heliga anden; icke med en personlig ande, men med en persons, nämligen vår Faders, Jehovas, ande, inflytande eller vilja — med den ande, som var och är i den enfödde Sonen.

Aposteln Paulus gifver oss en förträfflig framställning af denna strid mellan å ena sidan vårt kötts ande, sinne eller benägenhet och å andra sidan den nya ande, det nya sinne och den goda benägenhet, hvartill vi aflats; men han behandlar ämnet såsom sedt från den nya, tillräknade ståndpunkten — såsom om vårt kött icke längre hörde till vårt jag utan vore vår fiende, och såsom om vi numera vore att betrakta såsom endast nya skapelser och den heliga anden såsom vår enda ande eller benägenhet. Vi läsa: »Men jag säger: Vandren i anden, så fullborden I icke köttets begärelse. Ty köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet, och dessa äro mot hvarandra, på det att I icke mån göra livad I (såsom [205] nya skapelser) viljen.» Köttets ständiga motstånd och bedräglighet hindrar oss från att göra fullkomliga gärningar; men trots detta godkänner och antar Gud oss i sin nåd såsom »nya skapelser», hvilkas hjärta, sinne eller afsikter äro heliga och välbehagliga för Fadern genom den Älskade. — Gal. 5:16, 17.

»Lärda af Gud» genom hans ande.

Sedan vi nu lärt åtskilligt beträffande sanningens heliga ande och dess verksamhet i Guds barn, i det den upplyser deras förstånd, undanrödjer villfarelser samt förklarar och tydliggör sanningens lefvande ord, kunna vi bättre förstå och uppskatta apostelns ord: »Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen (naturlig) människas hjärta har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom. Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin ande, ty anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter.» (1 Kor. 2:9, 10.) Det vill säga, sedan vi öfverlämnat vår vilja åt Herren, på det vi måtte blifva undervisade af honom och vandra på hans vägar, ha vi kommit till öfverensstämmelse med hans vilja, sinne eller ande, och vi lära då äfven att betrakta allting från denna nya ståndpunkt — ett nytt, rättledt sinnes ståndpunkt; vi se tingen i ett nytt ljus, därför blir allt nytt för oss. Det nya sinnet, den nya viljan, drifver oss till att utforska Guds djupheter, till att rannsaka Guds ord, på det vi må såsom lydiga söner känna och göra hans vilja. Om vi ha vår Faders sinne eller ande, då gifva vi också noga akt på hvarje detalj i hans undervisning och söka att vandra till hans behag. hag. »Ty hvilken människa vet hvad (hvilket sinnelag, hvilken vilja, hvilka planer) i människan är, utom människans ande (sinne eller förstånd), som är i henne? Så vet ock ingen hvad i Gud är, utom Guds ande.» (1 Kor. 2:11.) Det vill säga, liksom ingen människa kan känna en annan människas sinnelag eller afsikter, [206] utan att desamma uppenbaras för henne, så kan heller ingen förstå Guds sinnelag eller plan utan att komma till öfverensstämmelse med Guds sinnelag — undfå den heliga anden.

Nu ha vi undfått »den ande (det sinne, den benägenhet eller vilja), som är af Gud, att vi må känna (veta om) det, som blifvit oss skänkt af Gud. . . . Men en naturlig människa fattar icke det, som tillhör Guds ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andligen bedömas. » Dessa ting kunna förstås endast af dem, som äro delaktiga af Guds ande eller sinne, hans plans ande, sanningens ande. Alla sådana måste ha ett sinnelag som motsvarar rättfärdighet och sanning, så långt de förstå dessa grundsatser, och de böra dagligen sträfva efter att allt bättre lära känna Guds sinne och vilja samt blifva allt mer fyllda af hans ande, hans benägenhet. Och sådana lydiga söner blifva äfven allt mer och mer uppfyllda af sanningens och lydnadens ande. Men detta tillstånd uppnå de icke genom att »förbinda» eller jämföra det andliga med det naturliga, såsom den naturliga människan är böjd för att göra, utan endast genom att följa Guds gifna råd och »förbinda andligt med andligt». »Den andlige (som undfått det heliga sinnet eller den heliga anden) bedömer allt (han är i stånd till att rätt förstå både mänskliga och andliga ting i juset af den gudomliga planen och att uppskatta dem efter deras sanna värde), men varder själf af ingen bedömd.» Ingen naturlig människa kan förstå att rätt bedöma de motiv, som drifva den andligt sinnade »nya skapelsen» till att frivilligt uppoffra sådant, som synes den naturliga människan värdefullt, för vinnande af förhoppningar och utsikter, hvilka synas den sistnämnda overkliga och oförnuftiga. Därför blifva Herrens efterföljare räknade såsom »dårar» eller narrar af de världsligt sinnade, de af världens ande regerade. — 1 Kor. 2:12-16; 4:10.

Parakletos — tröstaren eller hugsvalaren. [207]

Ordet parakletos är i Joh. 14: 16, 26 öfversatt med »hugsvalare», men denna öfversättning är icke fullt korrekt, den säger icke nog. Den verkliga betydelsen af detta ord är hjälp, försvar, uppmuntran, styrkande. Sålunda innebar Herrens löfte, att den heliga anden, som Fadern skulle sända i Jesu namn och såsom Jesu representant, skulle vara hos hans efterföljare, en alltid närvarande hjälp i all nöd — den heliga kraft, genom hvilken han ville leda sitt folk och sätta det i stånd till att »vandra i tro och icke i åskådning». Och Herren låter oss förstå, att det i själfva verket är han själf som utöfvar alla de tjänster, hvilka tillskrifvas anden. Han säger nämligen: »Jag skall icke lämna eder faderlösa, jag skall komma till eder.» (Vers 18.) Sålunda identifierar han den heliga anden med sig själf. »Om någon icke har Kristi ande, så hör han icke honom till» — och har icke heller parakletos, det gudomliga biståndet.

Denna Guds kraft är med hela församlingen, dock undfår hvarje medlem äfven sin personliga del af det heliga inflytandet — förmedelst personlig förbindelse med de »kanaler», genom hvilka den heliga anden meddelas. Sanningen själf är den förnämsta kanalen för sanningens ande, men alla, som äro intimt förbundna med sanningen och ha dess ande, äro i samma mån äfven själfva kanaler, genom hvilka anden bibringar åter andra sitt bistånd och inflytande.

Guds kraft eller ande är osynlig för människor, men dess verkningar äro förnimbara och synliga. Som illustration härpå kan den elektriska strömmen i koppartråden tjäna. Strömmen själf är osynlig; men så snart den med en elektrisk motor försedda vagnen med sin »arm» berör ledningen, uppenbaras kraften därigenom att vagnen rör sig. Förmedelst andra inrättningar förses vagnen af samma kraft med ljus och värme. Och [208] samma kraft är det, som förmedelst andra apparater möjliggör telegrafering och telefonering. Allt detta är den elektriska kraftens välsignelser; men den kan under vissa förhållanden likafullt bringa död och förstörelse, såsom t. ex. vid afrättningar förmedelst elektricitet. Så är den heliga anden Guds energi eller kraft — den rör, upplyser, värmer och lär alla, som ha de rätta förutsättningarna och genom de rätta »kanalerna» komma i förbindelse med densamma. Men alla uppsåtligt oförbätterliga syndare bringar den döden — den andra döden. Hur nödvändigt är det icke då för alla Guds barn att ha den rätta utrustningen och att stå i de rätta förbindelserna, på det de må uppfyllas med anden och göras dugliga till allt godt verk!

Intet i denna framställning af den heliga anden såsom en särskild hugsvalare, hjälpare eller kraftgifvare tyder på, att därmed menas en annan Gud eller en annan person af en treenig eller trefaldig gudom. Sammanhanget visar tvärtom, att den hugsvalande och styrkande heliga anden icke är någon annan än Faderns ande och Sonens ande. I v:a 18 och 23 betecknas Fadern och Sonen såsom de, hvilka styrka, leda och trösta församlingen genom anden. Sålunda förklarar ock Jesus: »Se, jag är med eder alla dagar intill tidsålderns ände» — genom den heliga anden, icke personligen.

»Han skall leda eder till hela sanningen.»

Herren riktar vår uppmärksamhet på den »kanal», genom hvilken denna Guds kraft, »sanningens ande», skulle komma hans folk till del, i det han säger: »De ord, jag talar till eder, äro ande och äro lif. Därmed vill han säga: Mina ord uttrycka Guds sinne, vilja, ande. Vilja vi därför vinna seger, så är det nödvändigt, att vi vidblifvande och rikligen låta Guds ord bo bland oss. Vi ha Herrens uppmaning till att rannsaka Skriften; och vi se, att aposteln kallar bereanerna ädla, [209] emedan de »dagligen rannsakade skrifterna». Åter förmanas vi till att » så mycket mer akta på det, som vi hafva hört». Och Paulus säger: »All skrift, af Gud ingifven, är ock nyttig, . . . på det att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig.» Likaså förmanar Petrus: »Så mycket fastare hafva vi det profetiska ordet, och I gören väl, att I akten därpå.» — Joh. 5:39; Apg. 17:11; Eb. 2:1; 2 Tim. 3:17; 2 Pet. 1:19.

Löftet om att blifva »uppfylld med anden» gäller ej för dem som blott och bart ha Guds ord i sin ägo, ej heller för dem som blott och bart läsa det, utan det gäller endast för dem, som allvarligt forska i och söka att förstå detsamma, och som, då de förstå det, ifrigt bemöda sig om att åtlyda det. Om vi önska blifva uppfyllda med Guds ande, då måste vi dricka ymnigt af sanningens källa — hans ord. Och eftersom våra jordiska käril äro ofullkomliga och läckande, är det lätt möjligt, att de andliga ting, vi inhämtat, åter sippra ut; och sker detta, då vill världens ande, som ständigt omgifver oss, strax strömma in och utfylla tomrummet. Världsanden öfvar ett ständigt tryck på Guds barn, hvilket är ägnadt att förtränga från dem det nya sinnet, helighetens ande eller benägenhet. Det bästa för Herrens trogna, de nya skapelserna i Kristus, är därför, att de lefva så nära sanningens urkälla, Herren, och så nära hans ord som möjligt, på det icke Guds ande i dem måtte förkväfvas eller »utsläckas» och de i stället blifva fyllda af världens ande.

Vi vilja här fästa uppmärksamheten på den saken, att ehuru en viss kunskap om sanningen, den heliga skrift, är en högst viktig och väsentlig betingelse för att blifva delaktig af sanningens ande, så är det likväl möjligt att ha mycken kunskap i Guds ord utan att äga något af dess ande. Att mottaga sanningens ande är att komma i hjärteharmoni med sanningen och med den i Ordet uppenbarade gudomliga viljan, och detta tillstånd [210] kan uppnås endast på en väg: genom att vi först mottaga Jesus som vår Aterlösare och Rättfärdiggörare och sedan oförbehållsamt inviga oss till att söka känna och göra hans vilja.

Denna »sanningens ande», denna »heliga ande» eller det med Gud och hans rättfärdighet öfverensstämmande sinnet, må ej förväxlas med »andens gåfvor», ej heller med »andens frukter», ehuru anden alltid hos dem, som behärskas af densamma, frambringar de senare — »rättfärdighetens fridsfrukt», såsom ödmjukhet, tålamod, godhet, kärlek. Sanningens ande måste ha tagit sin boning i oss, innan den kan alstra sådana frukter i vårt dagliga lif. Och hos somliga kräfver utvecklandet af mogna, sköna frukter längre tid än hos andra; men enhvar bör ihågkomma Herrens ord: »Därigenom är min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt, och I skolen (på detta sätt) vara mina lärjungar.» Afven må vi ihågkomma hans liknelse om vinträdet. Däri liknar han sina invigda lärjungar vid grenarna och säger om dem: »Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han (Fadern) bort, och hvar och en som bär frukt, den rensar (beskär) han, att den må bära mera frukt.» — Joh. 15:2.

Den troende är en gren från och med det ögonblick, då han inviger sig. Han får då del af rotens saft, han får del af den heliga anden. Likväl kan det ej väntas, att han strax skall bära alla andens frukter och icke ens någon af dem i fullkomlighet. Första beviset på hans förening med församlings-vinträdet är hans gemenskap med de andra grenarna, hans förbindelse med roten och öfver hufvud ett eller annat lifstecken. Därnäst — för att nu fullfölja bilden om grenarna — följa rankorna, genom hvilka grenarna växa till och blifva befästade; så komma löfven (bekännelsen), därefter blommorna och slutligen frukten. Men frukterna äro i början mycket små och sura, och det fordras tid, innan de kunna blifva välbehagliga för den store vingårdsmannen. Sålunda utveckla sig Kristi andes [211] frukter, hvilka Gud väntar att finna på hvarje gren af vinträdet, hos hvarje lem af Kristi kropp, församlingen. Om dessa andens frukter — ödmjukhet, godhet, lång­modighet, tro, hopp, kärlek — icke i tillbörlig tid visa sig, så blir grenen ej längre betraktad som en fruktgren utan som en snyltgren och afhugges såsom varande ovärdig att vidare få del af trädets saft.

Vi ha redan sett, att »andens gåfvor», som vid begynnelsen af denna tidsålder gåfvos för det ändamålet, att församlingen skulle blifva rotfästad, voro något helt annat än »andens frukter». »Gåfvorna» meddelades genom apostlarnas händers påläggning; utan deras förmedling meddelades de endast i undantagsfall. (Apg. 2:4; 10:45.) Trollkarlen Simon var, änskönt han var döpt och hade fått en gåfva för eget bruk, likväl icke i stånd till att meddela gåfvorna till andra, och han fick en skarp tillrättavisning af Petrus för att han begärde att för penningar få köpa sig denna uteslutande apostoliska förmåga. (Apg. 8:13-21.) Och af samma berättelse se vi, att evangelisten Filippus, ehuru han kunde göra stora tecken och under, dock ej kunde meddela andens gåfvor åt andra utan måste låta apostlarna komma för att meddela gåfvorna åt de genom honom omvända. Allt detta öfverensstämmer till fullo med hvad aposteln Paulus förklarar, nämligen att många af dessa gåfvor skulle försvinna. Det måste så ske, så snart apostlarna och alla de, som genom dem hade undfått dessa gåfvor, dogo. Trons, hoppets och kärlekens gåfvor, om hvilka aposteln förklarade, att de skulle förblifva, voro inga undergåfvor, utan de voro produkter, »frukter», såsom han annorstädes beskrifver dem. — 1 Kor. 13:8; Joh. 15:16.

Bland andens gåfvor uppräknar Paulus särskildt 1) apostlar, 2) profeter och 3) lärare. Gåfvan af apostlar ha vi ännu bland oss, i det att vi i Nya testamentets skrifter ha deras läror så klart och fullständigt fram­ställda, att intet tillägg därtill erfordras; därför behöfde [212] de tolf apostlarna inga efterträdare och ha heller aldrig haft några, ty Skriften talar endast om »Lammets tolf apostlar»; de äro de »tolf stjärnor», som utgöra församlingens krona; de äro ock det nya Jerusalems, den förhärligade församlingens, »tolf grundvalar». (Joh. 6:70; Upp. 12:1; 21:14.) Äfven ha vi fortfarande gåfvorna af profeter eller uttolkare och lärare, Guds och hans församlings tjänare, hvilka tala olika språk. Men förmågan att tala olika tungomål meddelas nu ej längre ögonblickligen och på mirakulöst sätt genom apostoliska händers påläggning, utan att naturlig begåfning förefinnes och utan föregående studium och utbildning. Sådana under äro ej längre nödvändiga och förekomma numera icke på långt när i så stor utsträckning som fordom. I stället utväljer Herren nu åt sig sådana, som genom naturlig begåfning och utbildning äro lämpliga för hans tjänst. Dock må vi betänka, att i Herrens ögon är en människas hjärtetillstånd af långt större betydelse än alla hennes öfriga egenskaper tillsammans, och att han mycket väl är i stånd till att bruka sina utvalda (emedan de äro fyllda af hans ande) såsom sina särskilda tjänare och sändebud. Han har alltid fullt upp af medel och utvägar till att bringa de sina den behöfliga hjälpen: så gaf han t. ex. Aron till språkrör åt Mose, sin särskilde tjänare, som hade »ett trögt målföre och en trög tunga».

Herrens folk bör ej glömma, att ehuru han förändrat sin förvaltning eller metod, är det likväl ännu samma Herre som förmedelst samma heliga ande leder sin församlings angelägenheter, och sker detta än på ett i yttre måtto mindre märkbart sätt, så är det likväl icke därför mindre verkligt eller mindre omsorgsfullt. Och alla medlemmarna af Herrens hjord, hvilka äro ledda af hans ande och lärda af hans ord, böra vara försiktiga gent emot sådana, som synas vara lärare och evangelister, eller som föregifva sig vara det. Man bör ej utan vidare antaga till lärare och evangelister alla, som anmäla sig såsom sådana, utan endast dem, som man [213] finner vara af Herren utrustade med de behöfliga gåfvorna; och en af de förnämsta proberstenarna är deras ställning till Guds ord — att de icke predika sig själfva utan Jesus Kristus och honom korsfäst, Guds kraft och visdom för hvar och en, som tror. Om någon kommer med ett annat evangelium, så äro vi uttryckligen förmanade att icke mottaga en sådan såsom en sanningens lärare, utan vi ha att anse honom såsom en villfarelsens tjänare, antingen han är det medvetet eller omedvetet.

Sålunda undervisar Guds ande eller inflytande (sanningens heliga ande eller inflytande) hans barn och leder dem antingen direkt eller indirekt till Guds kunskap. Sålunda är anden den »kanal» eller förmedlare, genom hvilken församlingen nu får del af försoningen, och genom hvilken densamma i nästa tidsålder skall komma världen till del — då »anden och bruden (den förhärligade församlingen) säga: Kom! . . . den som vill, han tage lifvets vatten för intet». — Upp. 22:17.

GUDS ANDE. [214]

Heliga ande, himmelska gåfva,
kärlekens ande, skänkt utaf Gud,
uppfyll mitt hjärta, intag mitt sinne,
att jag må känna Guds vilja och bud.

Vishetens ande, sanningens ande,
påminn mig ständigt Skrifternas ord;
tolka dem åter, nu liksom fordom,
duka för hungrande själen ett bord!

Tålamods ande, kraftens och fridens
gif mig, o Herre! Verka i mig
vilja och gärning — lust till att vandra
troget och ödmjukt på lydnadens stig!

Renhetens ande, nådens och tröstens,
skänkt åt din lilla, utvalda hjord,
må den mig leda, fostra och bära,
gifva mig styrka igenom ditt ord!

Nitälskans ande gif mig, o Herre —
nit för ditt hus, din vilja, din lag.
må den förtära invigda offret,
lära mig dö ifrån själfvet hvar dag!

Heliga ande, himmelska gåfva,
kärlekens ande, skänkt utaf Gud,
uppfyll mitt hjärta, intåg mitt sinne,
att jag må känna Guds vilja och bud.