STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

NIONDE KAPITLET.

Försoningens andes dop, vittnesbörd och insegel.

Ett enda andedop, delt i tre delar. — Betydelsen af detta andedop. — »Himmelrikets nycklar.» — Ännu ett andedop lofvadt — »öfver allt kött». — Dess betydelse. — Bön om anden. — Andens vittnesbörd. — Dess vikt. — Ingen frid med Gud det förutan. — Blott fä veta, om de aga det eller ej. — Hur det igenkännes. — »Helgad genom anden.» — »Uppfylld med anden.» — Andens insegel. — Löftet, som den beseglar intill förlossningens dag. — Det högsta bör sökas och behållas.

»När pingstdagen var inne, voro de alla endräktigt tillsamman. Då vardt plötsligt ett dån från himmelen, såsom af ett framfarande häftigt väder, och uppfyllde hela huset, där de sutto. Och dem syntes tungor såsom af eld, hvilka fördelade sig och satte sig på hvar och en af dem. Och de vordo alla uppfyllda med den heliga anden och begynte tala på andra tungomål, efter som anden gaf dem att tala.» — Apg, 2:1-4.

PINGSTDAGEN var en synnerligen märklig dag i församlingens historia. Det som då skedde bevisade, att vår Återlösare å våra vägnar hade framställt sig inför Gud, att han, vår store Öfverstepräst, hade inför Fadern framburit värdet eller förtjänsten af sitt femtio dagar förut på Golgata fullbordade offer, att Fadern mottagit detta offer såsom fullgiltigt, och att alltså apostlarna och andra troende, hvilka mottagit Jesus, åstundande att komma till Fadern och blifva Guds söner (Joh. 1: 12), nu voro erkända såsom sådana. Ty andens utgjutande öfver dem vittnade om, att de voro antagna; därför kallas den ock »barnaskapets ande», [216] emedan den bevisar upptagandet till barnaskap i Guds familj.

Då nu denna sak var af sådan vikt, måste den också klart demonstreras; ty icke blott var det viktigt att apostlarna och öfriga troende undfingo den gudomliga nådens heliga ande i sina hjärtan, utan det var äfven af vikt att de fingo ett för de yttre sinnena förnimbart tecken, hvilket för såväl dem själfva som för alla troende i efterföljande tider kunde vara ett tillfredsställande bevis för, att den heliga anden verkligen blifvit utgjuten öfver församlingen, och att Gud således mottagit dess lemmar såsom sina söner och Kristi medarfvingar.

Det finns emellertid icke heller i berättelsen om pingsten något, som tvingar till den åsikten, att den heliga anden är en person vid sidan af Fadern och Sonen. Tvärtom ligger i det förhållandet, att alla de församlade undfingo den heliga anden, ett bevis för, att den icke är en person utan en af en person utöfvad kraft — det inflytande, som Gud utöfvar öfver sina barn, och som verkar uti dem. Detta ser man vidare däraf, att apostlarnas olika förmågor och naturliga talanger förökades och fingo nytt lif och ny kraft genom detta inflytande. Härpå syfta de af aposteln anförda orden, som säga om vår Herre Jesus, att han, sedan han uppfarit i höjden, »gifvit människorna gåfvor» — andliga gåfvor eller förmågor. (Ps. 68:19; Ef. 4:8.) Den stora gåfvan, sitt eget lif, hade han redan gifvit såsom återlösningspriset för hela världen. Och bland de återlösta miljonerna var äfven den lilla hjorden, som i särskild mening blifvit gifven åt honom — såsom hans brud, hans medarfvinge till riket. Utväljandet eller uttagandet af denna lilla skara hade ock redan begynt. De första af dess medlemmar väntade på pingstvälsignelsen, och nu var tiden kommen för deras erkännande. Det var Fadern, som då erkände Kristi utvalda i den meningen, att han, genom att uppfylla dem med sin heliga ande [217] såsom ett inflytande, en kraft, beseglade de troendes förlikning med honom. Nu betraktades de ej längre såsom syndare och främlingar, ja icke ens såsom tjänare, utan såsom söner, delaktiga af »den himmelska gåfvan».

Ehuru denna den heliga andens gåfva utgår från Fadern, som är dess ursprung, dess källa, så läras vi likväl, och det med rätta, att den utgöts af Guds hedrade ställföreträdare, Kristus Jesus, vårt Hufvud och vår Herre, genom hvilken alla Guds välsignelser ha kom­mit och skola komma. Så förklarar Petrus denna sak, då han på pingstdagen talar under den heliga andens ledning och inspiration. Han säger: »Sedan han (Jesus) nu genom Guds högra hand har blifvit upphöjd och af Fadern fått löftet om den heliga anden, har han utgju­tit detta, som I nu sen och hören.» (Apg. 2:33.) Man behöfver således ej frukta, att det kan läggas för stor vikt vid dopet med den heliga anden, enär det utgör beviset för att församlingen är erkänd, och enär vi utan detsamma skulle sakna bevis för att Jesu offer blef godkändt som lösen, och att vi räknas rättfärdiga.

Emellertid måste vi på det bestämdaste taga afstånd från den oriktiga och oskriftenliga uppfattning, som råder bland många mycket uppriktiga kristna, nämligen att vi böra vänta och söka efter att ofta blifva döpta med den heliga anden. Denna förväntan kan ej stödja sig på ett enda löfte i Guds ord; den står fastmer i strid med den däri uppenbarade gudomliga planen. Märk, att Skriften endast talar om tre dop med den heliga anden; och att dessa men inga fler voro nödvändiga, är uppenbart, i det att dessa tre voro olika delar af ett och samma dop. Dessa tre delar äro: 1) Jesu dop, 2) dopet vid pingsten och 3) Kornelius' dop — den förste hedning, som blef erkänd af Gud såsom »son». Vi vilja betrakta dessa tre andedop.

1) Jesu dop med den heliga anden var ej blott oumbärligt för honom själf, på det han måtte blifva [218] delaktig af Guds kraft — anden var Guds kraft i honom, underpanten på hans pånyttaflelse och på hans arfsrätt till den gudomliga naturen —, utan det var äfven behöfligt, att ett sådant yttre erkännande af honom ägde rum, som gjorde det möjligt för andra att kunna erkänna honom som Guds Smorde. Tecknet var i form af en dufva, som sänkte sig ned och satte sig på honom. Texten säger intet om, hurvida det omkringstående folket såg detta tecken på Guds ynnest. Det ligger närmare till hands att tänka, att Johannes döparen, som på den tiden utförde ett reformationsverk i Israel, och som var erkänd såsom en profet och en Guds tjänare, ensam såg andens nedfarande öfver Jesus och sedan vittnade om denna tilldragelse. Därom läsa vi: »Johannes vittnade och sade: Jag har sett anden nedfara såsom en dufva från himmelen, och han förblef öfver honom. Och jag kände honom icke (visste icke, att han var Messias), men den som sände mig att döpa med vatten, han sade till mig: Den, öfver hvilken du får se anden nedfara och förblifva, han är den, som döper med den heliga anden. Och jag har sett och vittnat, att denne är Guds Son.» — Joh. 1:32-34.

2) Församlingens dop vid pingsten skulle, såsom Johannes här förklarar, vara Kristi verk — »han är den, som döper med den heliga anden». Petrus bekräftar detta, i det han förkunnar, att Kristus utgjutit sin heliga anda. Han allena kan så döpa, emedan han återlöst världen, köpt alla med sitt dyra blod, emedan ingen kommer till Fadern utan genom honom, emedan Fadern ingen dömer utan har öfverlämnat all dom åt Sonen, och emedan Sonen, högt upphöjd, handlar såsom Faderns representant för att till full förening med Fadern föra alla, hvilka genom honom komma till Gud.

Liksom i fråga om Jesu dop, så var det äfven i fråga om församlingens dop nödvändigt, att det blef bekräftadt genom åtföljande förnimbara och synliga tecken eller bevis, på det att trovärdiga vittnesbörd [219] måtte kunna gifvas om detsamma. Hvarken det häftiga vädret, som uppfyllde huset, eller eldtungorna, som satte sig på hvar och en af dem (sannolikt endast på apostlarna, hvarigenom de sålunda utmärktes såsom Herrens särskilda representanter och den heliga andens språkrör), eller dufvan, som Johannes såg, voro den heliga anden, utan endast synliga sinnebilder, som representerade det osynliga. Dufvan, symbolen på fridsamhet och renhet, var en passande framställning af Jehovas kärleks ande, som uppfyllde Jesus, och de fördelade tungorna en passande beteckning på apostlarnas mission, som var att under den heliga andens ledning bära vittnesbörd. — Apg. 2:32; 3:15; 5:32; 10:39, 41; 13:31.

3) Slutligen var ett särskildt tillkännagifvande af den gudomliga makten nödvändigt, då Kornelius, såsom varande den förste omvände bland hedningarna, blef antagen till barnaskap; ty intill dess hade hedningarna varit utestängda från all ynnest och icke ens antagliga såsom tjänare. Följaktligen var det icke lätt för de troende af judarna att förstå, att de oomskurna hedningarna nu kunde aktas värdiga att intaga den högre ställningen såsom Guds söner; därför måste Gud på ett tydligt och omisskännligt sätt tillkännagifva sin ynnest mot hedningarna. Som vi redan sett, ingick det icke i Guds plan, att någon oomskuren skulle mottagas förrän efter de sjuttio veckorna af särskild ynnest mot judarna (3¹/2 år efter pingsten). Därför kunde det faktum, att de omvända af hedningarna skulle komma att vara likställda medarfvingar med de omvända af judarna, icke vara tillkännagifvet genom pingstens dop; och i betraktande af apostlarnas och öfriga judars djupt inrotade fördomar måste det synas oss högst passande, att Kornelius' antagande ådagalades för apostlarna förmedelst samma slags tecken, som de vid pingsten gifna. Dock är det ej nödvändigt att antaga, att »tungor såsom af eld» satte sig på Kornelius. I likhet med de från [220] judendomen omvända erhöll han sannolikt några af de »gåfvor», som vid pingsten kommo öfver alla.

Hur skulle vi eljest ha kunnat veta, att hedningarna blefvo antagliga för Gud? Om andedopet och de öfriga pingstgåfvorna och tecknen hade kommit endast öfver de troende af Abrahams naturliga säd, så kunde detta ha lämnat oss i tvifvel hela tidsåldern igenom med hänsyn till hurvida vi hedningkristna verkligen äro antagna af och välbehagliga för Gud eller ej. Men genom Kornelius' dop med den heliga anden gjorde Herren det fullt klart, att ingen åtskillnad längre finns mellan jude och hedning, träl och fri, man och kvinna, hvad det beträffar att blifva antagen såsom Guds barn i Kristus. Ingen är antaglig eller välbehaglig i sig själf, på grund af den vidlådande synden; därför äro endast de, som komma till Fadern genom hans älskade Son, välbehagliga i honom. — 1 Kor. 12:13.

Dessa tre andedop äro de enda, som Skriften talar om. Följaktligen är den hos många Guds barn gängse uppfattningen, att de måste vänta på, arbeta för och bedja om nya och åter nya andedop, helt och hållet oberättigad. Något nytt andedop skulle vara fullständigt öfverflödigt, enär det enda dopet vid pingsten, tillfyllestgjordt genom andedopet i Kornelius' hus, uppfyller alla behof. Detta dop kom ej endast öfver de enskilda individer, som vid dessa tillfällen undfingo detsamma, utan det kom öfver församlingen, Kristi kropp, såsom ett helt; men dessa individer representerade vid dessa båda tillfällen hela församlingen. Det förhållandet, att detta typiska verk för församlingen ägde rum i två delar, så att de första judekristna undfingo välsignelsen på pingstdagen, och de första hedningkristna undfingo den senare i Kornelius' hus, står i öfverensstämmelse med hvad Jesus före sin korsfästelse sade till Petrus: »Jag skall gifva dig himmelrikets nycklar.» (Matt. 16:19.) En nyckel betecknar makt att öppna; och att det talas om nycklar (i flertal) betyder, att det var mer än en [221] dörr som skulle öppnas. Det var i själfva verket två dörrar att öppna och två nycklar; och Petrus begagnade båda nycklarna; han öppnade både för judar och hedningar, såsom Herren hade förutsagt. Han gjorde bruk af den första nyckeln vid pingsten, då han såsom den förste och förnämste talaren öppnade eller inledde den nya nådeshushållningen, andens hushållning, hvarvid tre tusen strax trodde och ingingo genom dörren. (Apg. 2:37-41.) Vidare, när den bestämda tiden hade kommit, att evangelium skulle predikas för hedningarna, sände Herren i öfverensstämmelse med sitt val Petrus till Kornelius för att tala evangelii ord till honom och hans husfolk. Vid detta tillfälle använde Petrus den andra nyckeln, i det han öppnade evangelii dörr för hedningarna, och Gud gaf vittnesbörd härom förmedelst de mirakulösa uppenbarelserna af sin heliga ande, som han utgöt öfver Kornelius och de andra invigda troende af hedningarna, som voro med honom.

Det rätta begreppet om dopet med den heliga anden får man, när man tänker på detsamma såsom en utgjutelse eller en smörjelse, hvilken emellertid är så fullständig — i det den öfvertäcker hvarje lem af kroppen — att den med rätta betecknas såsom en nedsänkning eller ett »dop». Och denna samma smörjelse förblir öfver församlingen under hela tidsåldern, öfvertäckande, genomträngande, helgande och välsignande hvar och en, som kommer in i den smorda »kroppen». Detta har pågått allt sedan pingsten, och det skall fortfara, till dess den siste af lemmarna blifvit mottagen och till fullo smord. Aposteln Johannes talar äfven om detta dop såsom en smörjelse, i det han säger: »Och den smörjelse, som i hafven undfått af honom, förblifver i eder.» (1 Joh. 2:27; Ps. 133:2.) Han talar icke om flera smörjelser, som de hade undfått, utan endast om en — »den smörjelse»; fler skulle ha varit alldeles öfverflödiga och icke öfverensstämmande med Guds anordning. Från Guds synpunkt sedt är hela församlingen en enda, ett helt, [222] ty: »Liksom kroppen är en och har många lemmar, . . . så är det ock med Kristus.... Men I åren Kristi kropp och lemmar, hvar och en efter sin del.» (l Kor. 12: 12, 27.) I enlighet med denna tanke framställer Skriften saken så, att ehuru Herren betraktar oss individuellt och i många afseenden handlar med oss individuellt, är vår ställning inför Fadern likväl icke så mycket såsom enskilda utan fastmer såsom lemmar eller delar af en större enhet, och denna enhet är Kristus, hufvud och kropp. Därför ha vi blifvit lärda, att sedan vi kommit till tron, är det steg, som därnäst bör tagas, det att komma in i Kristi kropp, att blifva döpta in i hans kropp.

Vi vilja icke här gå närmare in på dopet i allmänhet utan vilja behandla detta ämne senare. Här anmärka vi blott, att de troende inbjudas till att blifva döpta till Kristus, på det de må komma in uti eller under hans dop med den heliga anden. Då den heliga anden icke är en person, utan en andlig kraft, som bor i församlingen, så kan ingen blifva delaktig af denna ande utan att blifva förenad med denna församling, som är Kristi kropp. På intet annat sätt kan den erhållas. Vi åsyfta alls icke medlemskap i någon jordisk församling, t. ex. en metodistisk kropp, en presbyteriansk kropp, en luthersk kropp eller i någon annan mänsklig organisations kropp, utan vi åsyfta medlemskap i den ecclesia eller kyrka, hvars medlemmar endast kunna med visshet igenkännas därigenom, att de äga kärlekens heliga ande, som till bekräftelse frambringar hos dem olika andens frukter och, såsom vi i det föregående sett, bär dem vittnesbörd.

Enhvar, som blir sant förenad med Kristus och sålunda också sant förenad med alla hans kropps lemmar, behöfver icke bedja om att erhålla ett nytt pingstdop nu eller framdeles, utan han må med fröjd och förtröstan blicka tillbaka på den ursprungliga pingstvälsignelsen och välsignelsen öfver Kornelius såsom de af Fadern genom Kristus gifna bevisen för, att han godkänt och antagit [223] församlingen såsom ett helt. Och med Guds anordning böra vi alla vara fullt nöjda. Vi säga icke, att Herren är vred på dem, som på grund af felaktiga åsikter tvärt emot hans vilja anropa honom om nya och åter nya pingstdop; vi tro hellre, att han har medlidande med dem på grund af deras okunnighet och missriktade böner, och att han utan att ändra sina egna planer och bestämmelser likväl tilldelar dem en välsignelse, ja, så mycken välsignelse, som det är dem möjligt att mottaga, då de hysa sådana oriktiga förväntningar, och då de uraktlåta att tränga djupare in i hans ord — han lyssnar likafullt till och mottar deras andes suckan och trängtan efter himmelsk gemenskap med honom.

Det är besynnerligt, att dessa kära vänner, som oaflåtligen bedja om nya andedop, aldrig ha lagt märke till den omständigheten, att apostlarna aldrig bådo om flera pingstdop, och att de heller aldrig lärde församlingen att bedja så. Tro de sig vara visare än de inspirerade apostlarna eller heligare än de eller mer angelägna om att blifva uppfyllda med anden? Vi vilja hoppas, att de icke hysa några sådana egoistiska och förmätna föreställningar, utan att deras känslor blott äro sådana, som