STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

FJORTONDE KAPITLET.

HVARJEHANDA JORDISKA FÖRPLIKTELSER FÖR DEN NYA SKAPELSEN.

”Befliten eder om det, som är godt inför hvar man.” – ”Varen ingen något skyldiga.” – ”Lånen utan att hoppas få något igen.” – Kristlig höfviskhet. – ”Varen icke bekymrade för morgondagen.” – ”Mitt mål är Kristus och Kristus allena.” – ”Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att ingå i Guds rike.” – Försäkringar. – Organisationer för ömsesidig hjälp etc. – Samvetsgrann beskäftighet. – ”Att välsigna Gud och förbanna människor.” – Sociala förpliktelser. – ”Hedren alla.” – Skall den nya skapelsen taga del i allmänna val? – Den nya skapelsen opch moraliska reformer. – Bärandet af kostbara kläder. – Låt oss vänta efter prydnaden af ”härlighet, ära och odödlilghet”. 

»Befliten eder om det som är godt inför hvar man.» — Rom. 12:17.

UNDER det att de nya skapelserna förklaras vara  döda för världen och lefva för Gud genom Jesus Kristus, vår Herre, åsyftar bilden helt och hållet förändringen af hopp, syftemål och önskningar. Medan det nya sinnet ännu nödgas verka genom den mänskliga kroppen under väntan på den nya kroppen i den första uppståndelsen, måste det erkänna ett visst ansvar emot medmänniskorna — emot världen. Såsom det har ansvarsskyldighet emot den jordiska familjen och emot »trons husfolk» med hänsyn till timliga saker, och denna skyldighet, i stället för att slappas eller förminskas, stegras genom sinnets förändring, så är det ock med hänsyn till vissa plikter mot medmänniskorna.

Hela människosläktet borde erkänna rättvisans och rättfärdighetens principer i sitt handlingssätt mot hvarandra, men den nya skapelsen skulle vara mera beredd än andra att utöfva dessa egenskaper i det dagliga lifvets angelägenheter, på grund af att de mottagit [658] särskild undervisning rörande dessa principer af gudomlig lag i Kristi skola. Det är tillbörligt och rätt, att alla människor draga försorg om de ting, som äro ärbara och hederliga inför alla. Säkert är det så; och därför är den nya skapelsens ansvar i dessa afseenden i sanning större på grund af dess framskridna ståndpunkt. Förväntas andra människor vara hederliga, sannfärdiga, uppriktiga, hedervärda, välvilliga? Herrens folk måste säkert förväntas ha ännu finare känslor i denna riktning samt att dagligen sträfva att komma upp till det fullkomliga måttet i tanke, ord och uppförande.

»Varen ingen något skyldige utom det att älska hvarandra», är den gudomliga regeln, framställd af aposteln. (Rom. 13:8.) Det vore väl, om hela världen kände denna regel och följde den noggrant, och vi veta, att i sin tid, under tusenårsåldern, skall just denna regel strängt inskärpas. Men den nya skapelsen har detta som sin regel redan nu, och ehuru andra må underlåta att erkänna och följa den, borde Herrens folk obetingadt lyda denna föreskrift. Äfven det naturliga Israel, tjänarnas hus, gaf Herren den befallningen, att om de skulle vara trogna mot honom, skulle de vara långifvare, icke låntagare (5 Mos. 15: 6), och denna princip anbefaller sig själf åt hvarje person med godt omdöme såsom varande själfva grunden till visdom: en visdom, som det skulle vara godt att tilllämpa på världen, om det vore möjligt; en visdom, som världen erkänner, men som jämförelsevis få både af Herrens folk och af världen ifrigt sträfva att följa som sin oföränderliga lifsregel

Med andra ord: hvarje medlem af den nya skapelsen skulle lefva efter sina tillgångar med hänsyn till jordiska ting. Om han kan förtjäna endast en eller ett par kronor om dagen, skulle han ej ens för ett ögonblick tänka att förbruka mera än detta, om icke en tvingande nödvändighet förelåge, utan afpassa sina utgifter därefter, [659] till dess en förändring till det bättre inträffade. Erkännande, att Herrens försyns omsorg hvilar öfver honom och alla hans angelägenheter, skulle han efter att ha ordnat sina timliga förhållanden så vist som möjligt draga den slutsatsen, att dessa så väl som hans andliga angelägenheter äro föremål för gudomligt öfverinseende, och att Herren bestämt en välsignelse för honom i förbindelse med dessa villkor. Huru påkostande de än må vara, skulle han därför vara fullkomligt belåten med dem och vänta tåligt på Herren efter den lättnad, som gudomlig kärlek och visdom i sin tid måtte bringa. Om inkomsten däremot vore riklig, skulle hans uppförande präglas af lugn och måttlighet i detta som i alla andra fall. »Eder saktmodighet varde kunnig inför alla människor.» Ekonomi är en del af den gudomliga anordningen, hvilket framgår af vår Herres och apostlarnas exempel, och hvilket särskildt belyses i den omständigheten, att Herren, som hade makt att af intet skapa föda för en stor skara, befallde, att de öfverblifna styckena skulle hopsamlas.

I samma grad som våra inkomster eller medel äro begränsade, böra utgifterna förminskas och bringas icke endast ned till inkomsterna utan litet därunder, så att, huru litet man än förtjänar, en viss del kunde läggas afsides antingen för vårt eget framtida behof eller såsom ett tackoffer åt Herren eller, såsom aposteln ger en vink om, att vi måtte ha att gifva dem, som äro i ännu mer tryckande omständigheter. Må man alltid minnas, att förtröstan på Herren innebär förnöjsamhet, och att denna angifver full hylla i hjärtat. Under sådana förhållanden skall bröd och vatten, potatis och salt smaka mycket bättre och gifva större resultat än långt rikare föda, som förtäres med ett annat sinnelag. Förtröstan innebär ock tacksamhet, och därför skulle Guds barn, äfven om det lefver på den tarfligaste kost, beständigt öfverflöda af tacksamhet till alla goda gåfvors [660] gifvare, med full tillförsikt till hans visdom i alla lifvets angelägenheter. Med detta menas icke likgiltighet för framgång, om dörren till denna förkofran och större välmåga. vore en rättfärdig sådan — ett hedervärdt sätt att förbättra sin ställning. Om vi funne en sådan »dörr» framför oss, skulle vi mottaga den såsom af den gudomliga försynen och som förande framåt till ännu vidare lärdomar från vår store lärare.

Befallningen: »Varen ingen något skyldiga utom det att älska hvarandra», innebär, att om vi ha vid någon tid af förbiseende och i strid med denna gudomliga visdom kommit att bli gäldenärer, skulle vi på allt förståndigt och hederligt sätt söka att betala våra skulder. Om man likväl ådragit sig skulderna genom affärer och borgenärerna visste vid den tiden, att de löpte större eller mindre risk, och löpte den med syfte att göra vinst, och om skulderna tillkommit genom rättmätig felslagen affär och blifvit ogiltiga enligt lag, och särskildt om de kontrakterats eller underskrifvits före förändringen af natur, innan man blef en ny skapelse, skulle det icke vara orätt för en ny skapelse att begagna sig af det, som är kändt under namn af ackord, eller draga fördel af lagen, som bestämmer, att en skuld blir ogiltig efter fem år*, så framt den icke förnyats vid rätten eller genom personligt löfte.

* Enligt svensk lag 10 år. — ö. a.

En motsvarighet till ett sådant fall finnes i lagen, som gafs det typiska Israel, angående skulders efterskänkande på det sjunde. året eller sabbatsåret och ett ännu fullare efterskänkande af alla förpliktelser på det femtionde året eller jubelåret. Världen har erkänt visdomen uti dessa gudomliga anordningar, och många nationer ha stadfäst dem i sina borgerliga lagar. Nya skapelser, som draga fördelar af dessa jordiska anordningar, i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan, behöfva ej vara oroliga öfver sådana skulder, så framt [661] de icke efteråt genom Guds försyn skulle välsignas med öfverflöd, då den gyllene regeln utan tvifvel skulle ingifva dem, att det vore tillbörligt att betala alla skulder utan hänsyn till deras ogiltighet under lagarna.

Om diet likväl icke vore en affärsskuld utan en vänskapsförpliktelse, ett penningelån eller kredit, hvaraf någon fördel eller vinst icke väntats eller erhållits, skulle det vara någonting helt annat. En sådan skuld bör anses gälla hela lifvet, och sträfvan efter att betala den skulle alltid ha ett viktigt inflytande på gäldenärens angelägenheter. Men såsom förut framhållits, skulle ingen af den nya skapelsen blifva gäldenär, sedan man blifvit medlem af densamma och kommit under den heliga andens och skrifternas ledning samt under ett sundt sinnes andes bestämmelser, utan betrakta det såsom Herrens försyn att icke alls lefva öfver sina tillgångar. Denna befallning: »Varen ingen något skyldiga», bör icke nödvändigt tillämpas på hypotek eller inteckning af ens egendom till ett antagligt mindre belopp än dess verkliga värde. Detta vore icke lån i den förbjudna meningen, utan det skulle vara blott och bart en tillfällig försäljning med all billig rättvisa och med öppet tillfälle att åter inlösa det.

Änkor och barn äro icke ansvariga för familjens förra hufvuds skulder hvarken inför mänsklig eller gudomlig lag. Ägodelar, som försålts till en äkta man eller fader, ha öfverlämnats på hans eget ansvar och hederlighet, och andra kunna ej stå i ansvar för hans skulder, om de icke gjort sig själfva personligt ansvariga genom direkt eller indirekt samtycke. Hans skulder måste gäldas med hans tillgångar (undantagandes den del, som lagen afsätter för familjen), men vid hans död slutar saken, om icke någon medlem af familjen frivilligt åtager sig förpliktelserna. Vi omnämna detta, emedan vi sett exempel på fattiga änkor och barn, som känt sig själfva förpliktade genom gudomlig om icke af mänsklig lag att betala makens och faderns [662] skulder och varit i trångmål under åratal i sin sträfvan att göra detta.

Herrens råd till sitt folk rörande den andra sidan af frågan är lika tydligt. Om de se sin broder vara nödställd, måste de göra godt och »låna utan att hoppas få något igen»: utan tanke på att erhålla dylik eller annan fördel i gengäld. Vi böra likväl förstå denna befallning att »låna» till en broder i full öfverensstämmelse med den andra föreskriften att icke skuldsätta sig, och därför blir meningen den, att brodern ägde medel och kunde återbetala, men att han var i tillfälligt behof och kunde lämna pant eller ställa säkerhet för det, som lånades. Men sådana lån — att bistå en broder vid behof — skulle göras fritt och utan hopp om belöning, d. v. s. utan att bestämma någon ränta (ocker); endast kapitalet skulle inom bestämd tid återlämnas. Det skulle vara en ren hjälp, ett uttryck af broderlig kärlek.

Om broderns ställning vore sådan, att han icke kunde återbetala eller ställa säkerhet för penningarna, skulle icke ett lån lämnas utan i stället en gåfva af sådan storlek, som gifvaren själf ansåg sig kunna utöfva barmhärtighet med, och som stode i förhållande till broderns behof. Brodern kanske ville förbinda sig att återbetala, men i så fall borde det bestämdt framhållas, att det är en gåfva, så framt icke broderns affärer afgjordt förändrades efteråt och han vore rikligen i stånd att återbära gåfvan, i hvilket fall han säkert af hela sitt hjärta skulle önska att så göra. Om gifvaren kunde väl undvara att få det lånta tillbaka, skulle han säga till brodern äfven då: »Jag känner mig icke tillfreds med att återtaga min gåfva, därför ber jag dig gifva den åt någon annan, som du finner vara i behof nu eller framdeles.» Saken skulle vara helt annorlunda, om brodern eller någon person önskade låna pengar med afsikt att utvidga sin affär och med syftemål att erhålla vinst. Att då utlåna [663] pengar mot säkerhet och rätan skulle vara fullkomligt lagligt, och sådan ränta skulle icke vara »ocker» i någon förtryckande eller orätt mening utan i fullkomlig harmoni med hvad Herren anbefallde i liknelsen, när han sade: »Du borde då ha satt in mina penningar hos växlarena, så att, när jag kommit hem, jag hade fått mitt igen med ränta.» — Matt. 25:27.

I full öfverensstämmelse med dessa föreskrifter ger oss skriften en annan, som borde väl iakttagas (och då alltid med fördel) icke endast af den nya skapelsen utan också af världen i allmänhet. Föreskriften lyder: »En människa utan förstånd är den, som gifver handslag, den som går i borgen hos sin nästa.» (Ord. 17:18.) I enlighet med denna framställning skulle borgensförbindelser och säkerhet för andra, endossering af växlar etc. vara bannlyst, och vist vore det för Herrens folk att följa denna regel omsorgsfullt. Även i det mest trängande tänkbara fall, då det blefve fullkomligt nödvändigt att gå i borgen för en broder, skulle detta ske med så stor urskillning, att man icke iklädde sig någon förpliktelse, som icke kunde uppfyllas utan fara för att man själf komme på obestånd. Om borgen gällde en summa, som man vore villig att låna brodern eller gifva honom, om det blefve nödvändigt, då skulle borgen, säkerheten eller endosseringen tillåtas, men på intet annat sätt — aldrig med fara för ens egen kredit eller med risk för ens egen affär eller till utarmande af ens egen familj. — Jämför Ords. 22:26; 11:15; 6:1-5.

Det gifves ett slag af underordnadt borgande och lånande, som brukas af många, särskildt med hänsyn till hushållsartiklar, såsom socker, såpa, kärl, verktyg etc., hvilket förtjänar att anmärkas här. De nya skapelserna, som stå under uppsikten af ett sundt sinnes ande, måste i sina hjärtan undanbedja sig sådana små besvärligheter och så reglera sina affärer och behof, att borgande blir en ytterst sällsynt sak — en absolut [664] nödvändighet i händelse af sjukdom eller annat ytterligt trångmål. Det borde vara en af Herrens heligas föresatser att vara andra till så litet besvär som möjligt. Om därför bristande uppmärksamhet förorsakat, att de äro utan smör för en måltid, skulle de föredraga att vara utan det hellre än att besvära en granne och bli ett dåligt exempel. Om de ha endast ett strykjärn och ej ha råd att köpa ett till, är det bäst att finna sig däri och använda detta enda.

De, som fullfölja sådana stränga regler med hänsyn till sina egna angelägenheter, skola naturligtvis känna mer förtret än andra, om en granne kommer till dem för att låna. Det oaktadt borde Herrens folk vara långifvare, icke låntagare, och vårt råd till de nya skapelserna skulle vara, att de i all hofsamhet borde vinna särskildt rykte i dessa tvenne afseenden: att de alltid skulle vara villiga att gifva lån och det hjärtligt, med vänlighet och god vilja samt med önskan att behaga och tillgodose till den utsträckning, som de hade råd att afvara — och att de alltid vore ovilliga att taga lån. Sådana personer skulle allmänt betraktas såsom »goda grannar», vare sig de ansåges vara ett »egendomligt folk» med hänsyn till deras hängifvenhet för Herren och hans ord eller icke. Sant är också, att låntagaren kanske icke alltid återbär den lånta saken, och det förorsakar besvär att gå efter den, eller, om det är matvaror, kanske dessa aldrig återbäras. Om de sålunda lånat, förbrukat och underlåtit att återlämna födan, kunde vi likväl förvänta, att de skulle blifva mindre benägna att komma igen efter mera. Så framt omständigheterna tillåta det, skulle vi föredraga, att aldrig bedja om att återfå en bortlånad sak. Vi skulle hellre anse detta som gynnsamma tillfällen till att göra oss vänner med »orättfärdighetens mammon» — goda tillfällen för att offra hvardagliga jordiska intressen, att vi måtte genom dem [665] vinna större moraliskt och andligt inflytande öfver våra grannar.

Medan vi betrakta detta ämne, måste vi omnämna en annan sak, som är nära besläktad härmed, nämligen somligas vana att anse sig själfva ha frihet att objudna hälsa på sina vänner och låna sin grannes tid. Att vara gästvänlig är en del af kärlekens frikostiga sinnelag, och allt Herrens folk borde öfva denna benägenhet vid hvarje lämpligt tillfälle såsom en dygd, som är behaglig för Herren och befordrande för ens egen andliga tillväxt. (Ebr. 13:2.) De borde ha sinne för att mottaga sina vänner, grannar som gäster, till en måltid eller för en afton etc., såsom deras omständigheter tillåta. Hjärtats önskan att mottaga andra borde alltid förefinnas, huruvida det vore tillfälle att öfva denna egenskap eller icke. Gästfrihet innebär icke öfverflödig kostnad utöfver ens tillgångar, ej heller att man skulle förse en gäst bättre än sin egen familj, utan den betecknar en villighet att dela med sig till andra af hvad man själf har.

Men låt oss se på andra sidan af frågan! Herrens helgade folk af den nya skapelsen skulle aldrig vara objudna gäster. De borde ha en direkt inbjudan och vara säkra på en glad välkomsthälsning, förrän de antoge gästfriheten för en måltid eller för en afton. Hvilken skön bild af denna upphöjda princip ha vi ej i mästarens exempel, då han gick med de två lärjungarna till Emmaus! Han önskade gå med dem till deras hem och dela deras aftonmåltid, att han måtte förläna dem flera välsignelser. Icke dess mindre »låtsade han, som om han ville gå längre fram», när de uppnådde hemmet, och väntade, tills de hade nödgat honom, innan hån. samtyckte att stanna hos dem. Detta var icke ett bedrägeri, ej heller skulle det vara bedrägligt af oss att handla så. Vår Herre skulle icke förblifvit hos dem, om icke de hade nödgat honom att göra så, ej heller borde vi stanna hos någon [666] utan ett hjärtligt mottagande eller kvardröja längre, än detta vänliga mottagande skulle fortfara, allt efter omständigheterna.

Den iden, hvilken synes vara förhärskande i mångas sinnen, att de ha frihet att »vara till last» för naturliga eller andliga släktingar, är ett stort misstag. Inga sådana rättigheter finnas till. Vi ha rättighet att vara frikostiga och gifva, men vi äro icke bemyndigade att begära eller fordra sådant af andra. De ha rättighet att gifva eller behålla det, som är deras eget, det öfver hvilket de äro förvaltare. Beträffande huru mycket de nya skapelserna skulle tilllåta sig själfva att vara belastade af sina misstagna bröder eller släktingar efter köttet måste bero på omständigheterna och till stor del på den besökandes kroppsliga och ekonomiska villkor. För att vara rättvis mot sig själf och äfven mot besökaren, som har en osund uppfattning rörande denna fråga, och som bereder sig på att göra sitt besök till en hemsökelse, borde värden säga vänligt men enkelt: »Jag kanske skulle nämna, att det icke är lägligt för oss att ha dig hos oss längre än ...»; eller ett annat godt sätt att behandla sådant folk är att säga dem vid början af deras besök, att det skall passa att ha dem hos sig till en viss dag, eller att bestämdt inbjuda dem för en måltid, en dag eller en vecka, såsom det lämpar sig, och angifva klart inbjudningens längd och icke lämna detta åt slumpen. Ett sådant tillvägagångssätt synes alldeles nödvändigt för hemmets intresse, för familjens kassa, ens egen tid, Herrens tjänst etc., så väl som passande och nyttigt för en stor del människor, som ha ett osundt omdöme i denna sak. Men det är icke nödvändigt för oss hvarken att tänka eller tala ovänligt om eller till dem. De kanske ha fallit mera i detta hänseende än vi eller åtskilliga andra, och vi kanske voro af naturen mera fallna än de i andra afseenden. I alla händelser böra vi tänka [667] ädelt och vänligt angående dem och så mycket mer besluta oss för att själfva helt och hållet undvika denna obehagliga vana.

»Varen icke bekymrade för morgondagen.»
Matt. 6:34, 19, 20.

Vår Herres förklaring, som här ofvan anförts, och hans andra förklaring: »Samlen eder icke skatter på jorden, där mal och rost förstöra, och där tjufvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen», hafva, tro vi, betänkligt missförståtts af många bland hans ifrigaste och välmenande efterföljare. Några ha dragit den slutsatsen, att Herren menade, att de skulle lefva »ur hand och i mun» och vara alldeles likgiltiga för framtiden. Vi se tvärtom, att vår himmelske Fader icke gifvit oss något sådant exempel, att han beständigt har tanke om oss och anordnat årstider, säd, grönsaker och frukter efter deras ordning. Vi se också, att han ämnat, att vi skulle erkänna dylika principer, och har så anordnat naturen, att det är nödvändigt för oss att plantera, om vi efteråt skola äta, och att väfva, om vi skola bära kläder, samt att på förhand bereda olja, som gifver ljus i mörkret. Samma grundsats tillämpas på alla livets angelägenheter, och vi måste förkasta den tanken, att vår Herre Jesus ämnade motsäga eller upphäfva denna gudomliga anordning, som hela naturen företer.

Hvad menade då vår Herre? Vi svara, att i originalet till den första texten är tanken denna: »Varen icke ängsliga (betungade) för morgondagen.» »Hvar dag har nog af sin egen plåga.» Herrens folk behöfva icke vara ängsliga för framtiden. De böra »vara i nitet icke tröga, brinnande i anden, tjänande Herren». Medan de plantera och så, hacka och rensa, erkänna de genom tron, att alla deras angelägenheter äro föremål för gudomlig tillsyn, och att Gud lofvat, [668] att allt skall samverka till det bästa för dem, som älska honom. De skulle så fullkomligt tillämpa de dyra löftena om gudomlig omsorg, att deras hjärtan vore fullkomligt fria från all ängslan.

Vi böra erkänna en stor skillnad mellan sorglöshet och ängslig omsorg. Hade vår Herre varit sorglös, öfverspänd, slösaktig och tanklös med hänsyn till morgondagen, skulle han icke ha befallt sina lärjungar att samla tillhopa de öfverblifna styckena, sedan han mättat skarorna, utan därigenom belyste han mycket träffande det tillbörliga uti att ha omtanke för nästa måltid, för nästa dag. Men det var icke en ängslig omsorg, han befallde. Lärjungarna skulle använda det, som de fått i sina händer, och icke slösa bort något. Men om deras förråd uttömdes utan något fel å deras sida, och om de icke hade medel att förnya det, skulle de förtrösta på Herren så obetingadt, så att förtröstan skulle utdrifva all ängslan men likväl ej förminska deras energi. Samma tanke belyses i händelsen om Josef i Egypten, där han genom gudomlig anvisning samlade hveteförråd under de sju ymniga åren och sålunda träffade anstalter för de följande sju årens hungersnöd.

Ej heller innebär den andra texten sorglöshet med hänsyn till lifvets dagliga angelägenheter — det närvarande lifvets intressen, passande tillsyn öfver våra familjer etc. Hvad betecknar den då? Den angifver, att ingenting af det jordiska borde blifva vår skatt; att vi framför allt annat skulle värdera den himmelska skatten. Den skulle utgöra. vårt hjärtas medelpunkt, och på densamma borde vi beständigt rikta vårt sinne. Sålunda rika skulle vi åtnjuta andlig hvila genom tron under förtröstan på de gudomliga löftena. Världen känner intet af dessa öfvermåttan stora och dyra ting, som den nya skapelsen äger genom tron.

Genom att utvälja Kristus ha vi icke blott valt den härlighet, ära och odödlighet, som utlofvats åt dem, [669] som äro hans, utan också den närvarande tidens lidanden, de särskilda frestelser, pröfningar och erfarenheter, som tillkomma dem, som vandra i hans fotspår, såsom en nödvändig fostran och förberedelse för den kommande härligheten. Dessutom ha alla de, som sålunda söka Kristus, alla de som helt invigt sig själfva åt Herren, intet jordiskt, som de skola kalla sitt eget. När de voro af jorden, jordiska, räknade de sina jordiska fördelar såsom personliga ägodelar, men när de blefvo Herrens, gåfvo de sig själfva med allt hvad de ägde åt honom. Hus, egendomar, barn, man, hustru, bröder och systrar — allt helgades, invigdes åt Herren. Intet af allt detta kan nu därför blifva den nya skapelsens skatt.

Detta betyder icke, att en man icke skulle älska sin hustru, eller hustrun sin man — i hög grad värdera hvarandra. Det betyder ej, att de icke skulle älska sina barn och högeligen värdera deras goda egenskaper. Det innebär ej, att de icke skulle älska och värdera naturens skönhet, ej heller, att de icke skulle äga ett hus eller ett djur. Men det betyder, att ingen af dessa jordiska ägodelar alls längre kan vara deras skatt eller i någon mening täfla med Herren, som de utvalt såsom sin »vän, bländande hvit och röd, härlig framför tio tusen».

Penningar böra icke älskas, vördas eller dyrkas. Vi äro icke dess slafvar eller tjänare. Vi ha gifvit vår tro och lydnad såsom söner och tjänare till den allsmäktige Skaparen, och penningar äro en bland hans tjänare och verktyg och borde så betraktas af oss, som äro förvaltare öfver så mycket däraf, som den gudomliga försynen låtit komma på vår lott.

Men minnas vi icke Herrens ord till den unge mannen, som kom till honom, sägande: »Hvad fattas mig ännu?» och till hvilken han svarade: »Om du vill vara fullkomlig, så gå bort och sälj det du har och gif åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, [670] och kom och följ mig; men ... han gick bedröfvad bort, ty han hade många ägodelar.» (Matt. 19:16-22.) Lär oss icke detta nödvändigheten för allt Herrens folk att blifva fattiga? Jo, svara vi. »För en rik är svårt att ingå i himmelriket. Det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga*, än att en rik kommer in i Guds rike.» (Matt. 19:24.) Det ligger frestelser för de rika i det närvarande lifvets goda, som drager deras hjärtan till sig och blir deras afgud och deras skatt. De äro därför mindre gynnade i detta hänseende än de fattiga, som ha litet af denna världens goda att fästa sina hjärtan vid, och som därför äro mera böjda för att med glädje höra om den gudomliga nådens goda nyheter, de stora rikedomar, som Herren förvarat åt sina trogna. Det skulle likväl vara ett misstag att förmoda, att ingen kunde äga denna världens goda utan att missbruka det, dyrka det, afguda det och betrakta det som sin skatt. Likaså vore det ett misstag att förmoda, att de, sona sakna jordiska rikedomar, icke kunde dyrka dem och göra dem till sina skatter. Hvem har icke sett exempel på fattiga, som bevisligen dyrkat rikedom, fordrat den, alltid sträfvat därefter, och som städse voro missbelåtna på grund af oförmåga att förvärfva det, som deras hjärtan omfattat såsom en skatt!

* Österns större städer i den gamla tiden hade stora portar, som tillslötos vid solnedgången och icke fingo öppnas före morgonen, på det icke en fiende skulle draga fördel däraf och göra ett öfverfall. Men de hade små portar, som voro bevakade, och genom hvilka en man kunde inkomma och äfven införa sin kamel, om han tog af lasten och tillät djuret krypa in på sina knän. Dessa små portar kallades »nålsögon». Så kan en rik vinna inträde i himmelriket men icke belastad med jordiska rikedomar eller skatter. Dessa måste läggas af.

Alla, som komma till Herren, vare sig de äro rika eller fattiga på denna världens goda, måste komma [671] under förståelsen af full invigning — ett fullständigt offer af sina hjärtan, sin vilja och allt hvad de äga; eljes blifva de icke mottagna. Den fattige, som kommer till Herren, måste uppgifva sin föreställnings och ärelystnads afgudar, sin girighet efter jordisk rikedom, som likväl icke vunnits. Den rike måste komma på samma sätt med ett helt öfverlämnande af sin vilja, uppgifvande alla jordiska planer och beräkningar, åt hvilka han förut hängifvit sig med sitt lifs bästa kraft. Han måste offra icke endast hvad han äger utan äfven allt, för hvilket han sträfvat och hoppats, och hvilket hans ärelystnad ville försäkra sig om — allt måste läggas uppå Herrens altare, i annat fall kan han icke vara hans lärjunge.

Den rike unge mannen torde ha förstått Herrens ord bättre, om han varit i rätt sinnestillstånd, ty vi tro, att Herren skulle ha förklarat saken vidare för honom. Om han hade sagt till Herren: Jag antager villkoren; jag öfverlämnar mitt allt till dig såsom Guds representant. Huru skall jag gå tillväga för att fullfölja dina anvisningar? Skall jag sälja mina hjordar, egendomar och hus och taga den sålunda erhållna summan, kalla tillsammans de fattiga, strö ut penningarna och låta dem äflas om dem, eller huru skall jag förfara? Var god och gif mig vidare anvisningar!

Vi kunna tänka oss, att Herren hade sagt till honom: Du har nu uppnått den punkt, till hvilken jag önskade, att du skulle komma, och jag skall nu förklara min föreskrift mera detaljeradt. Du har nu invigt ditt allt åt Gud och gjort det till föremål för hans vilja — att brukas i öfverensstämmelse med ditt förstående af hvad Guds vilja är, och du frågar mig rörande hans vilja. Jag vill säga dig: hans vilja är, att du skall blifva hans förvaltare, icke endast att sköta egendomen utan hans förvaltare med hänsyn till dess förbrukande, att använda den så vist och så väl, [672] som du förstår. Jag föreslår, att du börjar med de pengar, som du har på banken, och använder dem. Om du behagar, kan du börja här med mina apostlar och efterföljare. Se efter, hvad godt du kan göra för dem. När du användt dessa pengar, sälj ett hus, en flock af fåren eller en af boskapshjordarna och bruka sålunda de medel, som Gud ställt till ditt förfogande. När du så blifvit hans förvaltare, väntar han att du skall ha invigt allt till honom och skall slutligen kalla dig att aflägga räkenskap. Om du då kan visa, att du, användt det, som du invigt åt honom, så vist och fullkomligt du förmådde, bör du vänta att få höra de välsignade orden: »Väl gjordt, du gode och trogne tjänare; gå in i din Herres glädje.»

Invigningen af vårt allt till Herren innebär icke, att alla våra ägodelar skulle användas uteslutande för religiösa ändamål. Som Herrens förvaltare böra vi ständigt söka kännedom om det, som behagar honom, och erhålla anvisningar ur hans ord. Där läras vi att förhärliga honom, och när vi söka att göra detta, måste vi beflita oss om att använda icke endast våra röster och pennor utan alla våra förmågor, penningar och annan egendom inbegripna. Sedan vi blifvit Herrens, svara alla förpliktelser, som hvila på oss, mot den tid och den egendom, som vi ha invigt åt honom. Att ha familj till exempel innebär att ha förpliktelser mot hustrun, att gifva henne skälig, passande uppmärksamhet och underhåll; och barnen ha likaledes förmånsrätt till hvad vi äga af egendom, tid eller begåfning.

Gud vill, att vi skola erkänna dessa särskilda förbindelser och uppfylla deras fordringar dag från dag på ett förståndigt sätt — men icke förglömma, att Herren väntar, att vi icke skola misshushålla med hans medel utan söka att använda så mycket som möjligt af dem på ett sådant sätt, som vore särskildt fördelaktigt för befrämjandet af religiös sanning, spridandet [673] af det goda budskapet om stor glädje såsom representerande vår högsta uppfattning om goda ting för den suckande skapelsen. Hvad vi velat framhålla är, att omsorgen om hustru och barn, åldriga föräldrar eller andra, som vederbörligen bero af oss, erkännes af Herren såsom en tillbörlig användning af en del af hvad vi ha invigt åt honom. Men vi få icke i dessa afseenden tillåta öfverdrift eller slösaktighet att inkräkta på våra medels användning för det mera direkta ändamål, som hufvudsakligen är vårt lifs verk — kungörandet af evangelium, det glada budskapet om himmelriket.

Icke endast måste vi afhålla oss från att beröfva våra familjer det, som är nödvändigt för deras vederbörliga underhåll, utan skrifterna lära oss, att det är en del af vår plikt att till en viss grad draga försorg om dem äfven med hänsyn till framtiden. Hör budskapet genom den vise mannen: »Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och blif vis.» (Ord. 6:6.) Vi finna, att myran lägger upp stora förråd af föda för sina motsedda ungar, och aposteln säger oss, att föräldrar böra samla för sina barn. (2 Kor. 12:14.) Enligt den naturliga böjelsen eller benägenheten hos vår själfviska, fallna natur äro antagligen de färre, som behöfva påminnelser i denna riktning, än de, som ha behof af varning för att gå till ytterlighet i mot­satt riktning. Skrifternas tanke rörande detta ämne uttryckes åter i apostelns ord: »Befliten eder om det som är godt inför hvar man», och åter: »Men om någon icke drager försorg om sina egna ... har han förnekat tron och är värre än en otrogen.» — Rom. 12:17; 1 Tim. 5:8.

Tanken synes vara, att alla föräldrar äro skyldiga att gifva sitt barn mera såsom början till lifvets bana än blott och bart den ofullkomliga döende lilla kroppen, som födes till världen. Sedan de bringat barn till världen, är det föräldrarnas plikt att gifva det en [674] förnuftig och passande utrustning därför. Detta innebär icke endast att bereda det föda och kläder under dess barndom och minderårighet utan också att draga försorg om den intellektuella och moraliska undervisningen, till hvilken vi redan hänvisat, och allt detta betyder att åsidosätta, inskränka personlig förbrukning för att tillgodose barnens intressen. På grund af lifvets ovisshet skulle det vara en förnuftig tillämpning af skriftens befallning för föräldrarna att ha sparat något för familjens behof i händelse af deras död, förrän barnen uppnått mogen ålder. Det är icke vår tanke, att aposteln menade, att föräldrar skulle samla en förmögenhet, som kunde leda till osämja och skada för ^.deras barn. Ett väl födt barn, som erhåller en förståndig uppfostran och ledning till sin mognad, är lyckligt lottadt, har en stor gåfva i sig själft, och den fader, som sålunda dragit försorg om sina barn, har allt skäl att känna, att han varit ledd i denna sak af ett sundt sinne, den heliga anden, det rätta sinnelaget, som godkänts af Herren, äfven om han icke lämnar någon förmögenhet till sin familj eller icke mera än tak öfver hufvudet eller ett hem. En sådan man har fullgjort sitt fögderi, och sådana barn skola säkert till slut värdera hans trohet.

Organisationer för ömsesidig hjälp etc.

Vi lefva i organisationernas tid, och det måste medgifvas, att somliga af dem ha varit och äro sant väsa och välgörande anordningar. Försäkringsbolag af ålla slag äro naturligtvis byggda på affärsprinciper och icke, strängt taget, filantropiska. De utgöra bemödanden att för mänsklighetens del slå en bro öfver det närvarande lifvets osäkerhet och svårigheter — att vidtaga anordningar framåt emot döden och dess olyckliga följder i de angelägenheter, som bero på oss. Vi behöfva icke ingå beskrifningar eller enskildheter angående olika slags försäkringar utan kunna säga [675] med ens, att det är en ren affärssak och icke en religiös fråga, huruvida Herrens folk skola begagna sig af försäkringsmöjligheter eller icke.

Vi känna fall, då det skulle vara vist, att en familjefader toge en försäkring för hustruns och barnens väl. Särskildt är detta förhållandet, när hustrun icke är i sympati med den närvarande sanningen och sin mans uppfattningar beträffande den närmaste framtiden, och när hon önskar en försäkring såsom ett skydd och såsom hvila och ro för sitt sinne. Om mannens omdöme i någon afsevärd grad sammanfaller med hustruns, tro vi, att han gjorde väl i att underhålla en sådan försäkring. Vi förfäkta icke försäkringar, och hvad skrifvaren angår äger han ingen. Vi blott framhålla, att intet i skrifterna är ägnadt att bestämma eller ordna den nya skapelsens handlingssätt i detta hänseende, och att hvar och en måste använda sitt eget omdöme att afgöra saken i förening med sina egna särskilda villkor.

Enligt våra förväntningar skall trycket af den stora nödens tid snart komma öfver världen, omkring år 1914 — uppnående sin höjdpunkt efter slutet af »hedningarnas tider».*

* Del II sid. 74-76.

Början af nödens hårdhet är icke bestämdt utmärkt i skrifterna och är tämligen beroende på gissningar. Vi draga den slutsatsen, att en så stor nöd, en sådan världsvid katastrof knappt kunde fullbordas på mindre än tre år, och att om den fortfore mycket mer än tre år, »skulle intet kött varda frälst». I öfverensstämmelse med dessa förväntningar motse vi, att när den finansiella stormen bryter lös öfver kristenheten, skola affärer och banker, försäkringar och egendomsvärden försvinna tillsamman, och att detta säkerligen skall utgöra en allvarlig sida af nöden, medförande fruktan [676] och harm till hjärtan, som icke ha något annat att hvila på — inga himmelska skatter.

Det är mycket antagligt, att de så kallade ömsesidiga försäkringsföreningarna skola falla före de fasta bolagen, emedan de förra äro utan kapital och bero på uttaxering, och emedan dessa uttaxeringar skola bli mer betungande, när föreningarnas medlemsantal icke endast upphör att tillväxa utan sjunker ihop under de tryckta förhållandena. Fallet af dessa olika föreningar skall utan tvifvel krossa mångas hopp och göra dem hopplösa med hänsyn till alla jordiska utsikter. Hvar och en måste därför själf bestämma, hvad som är bäst för honom såsom en förvaltare af den egendom eller inkomst, han än må hafva, men ingen af den nya skapelsen, behärskad och ledd af tron på Herren, skall rörande framtiden känna en sådan ångest, som skulle bringa fruktan till hans hjärta, ej heller skall denna klass sätta sådant förtroende till någon mänsklig verksamhet, beskydd eller hjälp, att det skulle göra dem beroende däraf såsom deras skatt och krossa deras hjärtan i händelse af besviken förväntan.

Detta ställer framför oss hela frågan om ordnar, föreningar etc., och hvilka förmåner den nya skapelsen har i förbindelse med sådana organisationer. Är det rätt för dem att vara medlemmar i dessa föreningar? Vi svara, att medan kyrkliga samfund äro rent religiösa och arbetare och välgörande föreningar äro rent världsliga, gifves det andra ordnar, som förena religiösa och världsliga grunddrag. Som vi förstå saken, förete till exempel »Free Masons», »Odd Fel­lows», »Knight of Pythias» etc. vissa bruk och ceremonier af religiös art. Må det förstås, att vi icke förklara krig mot dem, som äro medlemmar i dessa olika ordnar, äfvensom att vi icke förklara krig mot de olika sekteriska religiösa systemen. Alla dessa, som ha något af religiösa ceremonier, läror etc., ställa vi på samma nivå och betrakta dem alla såsom delar af Babylon, [677] hvars många kvarter eller distrikt äro mer eller mindre rena men alla det oaktadt fulla af förvirring, villfarelse stridande mot den gudomliga afsikten, som ådagalades i den ursprungliga församlingens organisation och de föreskrifter, som genom ord och exempel lämnats af den inspirerade grundläggaren och hans tolf apostlar.

Vi tillråda den nya skapelsen att icke alls ha något att göra med dessa halfreligiösa föreningar, klubbar, ordnar och församlingar, utan: »Gån ut ifrån dem och skiljens från dem och kommen icke vid det orent är.» (2 Kor. 6:17.) Deras väsen, deras dyrkan, deras undervisning, deras läror äro orena för oss, äfven om de icke äro orena för dem själfva. Vårt förstånds ögon ha öppnats, och nu synes allt för oss i ett nytt ljus, så att det, som vi en gång älskat, hata vi nu, och det, som vi förr hatat, älska vi nu.

Men vi ha ingenting att säga mot andra ordnar eller föreningar, som icke ha något af religiös karaktär, dyrkan, undervisning, lära eller praktik utan äro blott ömsesidiga välgörenhets eller försäkringsföreningar, och hvilka äga tecken och lösen blott och bart såsom en omväxling, eller med hänsyn till arbetare och yrkesföreningar, hvilkas mål är ömsesidig hjälp och beskydd mot orättvisa samt upprätthållandet af en rättvis aflöning. Alla göra de anspråk på att vara organiserade enligt rättvisa, sådan som vi kunde godkänna. Alla dessa förklara, att de icke ha för afsikt att kränka vare sig mänskliga eller gudomliga lagar. Vi se därför ingen giltig invändning, som kunde göras emot dem, om den nya skapelsen af något skäl funne det antingen nödvändigt eller tjänligt att tillhöra dem. Vårt eget val och vårt råd till andra, så långt som det kunde tillämpas på deras förhållanden, skulle vara att stå fri från alla mänskliga organisationer och vara förenad endast med Herren och dem, som ha hans ande, men vi känna mycket väl det tryck, under hvilket [678] arbetareorganisationerna ha kommit till stånd, och att orm icke de funnes, skulle med all sannolikhet arbetslönerna vara lägre, än de äro, och arbetarnas allmänna villkor sämre.

Ehuru vi i allmänhet ha medkänsla med dessa sammanslutningars mål, kunna vi likväl icke godkänna alla de metoder, som stundom användas, ty alla måste medgifva, att de ofta bruka organisationens makt på ett tyranniskt sätt. Vi måste öfverensstämma med deras allmänna syftemål, nämligen motstånd mot det tryck, som säkert följer på rikedomens anhopning och den allmänna benägenheten att under sådana omständigheter, som ligga i själfviskhetens händer, pressa de fattiga till punkten af outhärdlighet. Vårt råd till de bröder, som bo i samhällen, där arbetarnas organisationer äro mäktiga och uppehålla lönerna, skulle vara, att de frivilligt bidraga till organisationens utgifter med samma belopp, som de skulle utgifva, om de vore medlemmar, och med samma regelbundenhet, och att de i allmänhet lyda reglementets stadgar, så framt de icke stå i strid med deras samvete, men att de om möjligt undvika medlemskap och förklara sin ståndpunkt till någon del vid de tillfällen, när de frambära sin andel i uttaxeringarna. Detta skulle tillkännagifva för alla, att deras önskan att vara fria från medlemskap icke var en själfvisk önskan att undslippa ansvaret för mellankommande utgifter till bevarandet af de gynnsamma villkor, under hvilka arbetet försiggår.

Om likväl ingenting mindre än formligt medlemskap skulle mottagas, känna vi ingen befallning i skriften eller något annat skäl, hvarför de skulle afstå därifrån — särskildt om medlemskap blefve ett villkor, hvarpå deras dagliga bröd skulle bero. Må de blifva medlemmar under sådana omständigheter och betala sin afgift regelbundet men undvika att besöka mötena med undantag af de tillfällen, då de [679] ha skäl förmoda, att de kunde säga ett ord i sinom tid, som skulle vara behjälpligt för upprätthållande af ordning i förening med frid och rättfärdighet. I händelse af strejk må de lyda ordern att draga sig tillbaka, men de må icke på något sätt deltaga i något oväsen eller i något, som stode i strid med andras frihet och rättigheter. Detta borde göras kändt för föreningens tjänstemän, så att de icke tänkte på att fordra sådan tjänst.

Samvetsgrann beskäftighet.

En beskäftig inblandning i andra människors angelägenheter tillrättavisas strängt af aposteln såsom alldeles oförenlig med den nya skapelsens nya sinne. (1 Tim. 5:13; 1 Pet. 4:15.) En fjäskig människa är en, som inblandar sig i andras ärenden, med hvilka hon icke har något som helst att göra. Äfven »denna världens barn» äro visa nog i förhållande till sitt släkte för att urskilja, att under det närvarande korta lefnadsloppet har en person med försvarligt sundt sinne alldeles tillräcklig sysselsättning med att vederbörligen sköta sina egna affärer, och att om han skulle ägna andras affärer tillräcklig uppmärksamhet för att blifva fullkomligt i stånd att ge dem råd och medla i deras ärenden, skulle han säkert till någon del försumma sina egna angelägenheter. Mycket mer skulle då de nya skapelserna, aflade af Herren till ett sundt sinnes ande, fatta denna sanning och vidare klart inse, att de ha ännu mindre tid än världen att inblanda sig i andras angelägenheter, eftersom tiden icke är deras egen, på grund af att de fullt invigt tid, begåfning, inflytande, ja allt åt Herren och hans tjänst.

Äfven om de sakna ett naturligt sundt sinne, skola sådana tvingas i rätt riktning genom skrifternas undervisning och genom att inse, att tiden är kort för fullföljande af deras förbundna offer. De skulle också [680] förstå, att den gyllene regeln, den nya skapelsens lag, förbjuder allting, som är besläktadt med beskäftig beställsamhet. Säkerligen skulle icke de värdera, att andra blandade sig i deras sysselsättning, och lika omsorgsfulla borde de vara att behandla andra, såsom de själfva önskade behandlas. Icke dess mindre insåg aposteln, att den allmänna världsliga anden är motsatsen till detta och förmanar därför de heliga att praktisera, studera och lära i denna riktning. Hans ord lyda: »Att sätta eder ära i att vara stilla och sköta edert eget.» — 1 Tess. 4:11.

Denna naturliga benägenhet att ha omsorg om andras angelägenheter, att lämna sitt bistånd att rätta dem och att uttaga grandet ur sin broders öga men att försumma att uttaga bjälken ur sitt eget öga, såsom Herren belyste saken (Matt. 7:3-5), angriper stundom den nya skapelsen i en särskild form. Den föreställer sig, att det är hans »plikt» att råda, rensa, utforska, att förebrå och att tillrättavisa. Som han öfvertänker saken i sitt eget sinne, öfverbevisar han sig själf, att det icke skulle vara synd att göra så, och sålunda blir han hvad vi måste beteckna såsom en samvetsgrann beställsam människa eller fjäsker — en hvilkens beställsamhet göres dubbelt stark och angripande genom ett missformadt och missriktadt samvete. Dessa ofta ärliga och goda människor, sannskyldiga nya skapelser, hindras af detta fel i allt, som de försöka uträtta i Mästarens tjänst. Hvar och en skulle taga sig själf i sin hand och lära att tillämpa rättvisans och kärlekens regler, som redan framhållits. Man skulle uppfostra sitt samvete att skilja mellan broderlig plikt och opåkallad inblandning, och så långt som vår iakttagelse sträcker sig, skulle flertalet af Herrens folk så väl som af världen finna sig själfva mycket mindre sysselsatta med att förebrå, tillrättavisa, finna fel och rensa, sedan de kommit att värdera reglerna för rättvisa och kärlek, förenade i den gyllene [681] regeln och tillämpade på lifvets angelägenheter och deras förbindelse med andra.

Beträffande någon sak som framställer sig själf i detta hänseende, är det alltid godt att fråga: Hör det mig till? I vår förbindelse med världen skola vi efter omsorgsfull undersökning allmänt finna, att det icke är vårt göromål att banna, förebrå eller tillrättavisa dem. Vi ha blifvit kallade af Herren och ha vändt om från världens lopp att följa den smala vägen; detta är vår sysselsättning. Vi skulle önska, att världen lämnade oss allena, och i motsvarande grad skulle vi lämna världens angelägenheter och rikta oss själfva och vårt evangelii budskap till den, som »har öron till att höra». Världen, som icke kallats af Herren och som icke inkommit på den »smala vägen», har rättighet att välja sin egen väg och vänta, att vi icke skola gå hindrande i vägen, såsom vi icke önska att blifva hindrade. Detta skall icke afhålla oss från att låta vårt ljus skina, och sålunda skola vi indirekt utöfva ett stort inflytande på världen, äfven om vi icke förebrå eller på annat sätt blanda oss i andras angelägenheter.

Gäller saken en affär, i hvilken man själf är finan­siellt intresserad, skall det, att man ger en sådan sak tillbörlig uppmärksamhet, naturligtvis icke anses vara inblandning i andras affärer. Ej heller är det beställsamhet, att fadern har kunskap om och ledning af familjens och hemmets alla påkommande intressen. Likväl böra äfven här hvarje familjemedlems rättigheter betraktas och bevaras. Familjens husbonde och fader, som är dess erkända hufvud och bemyndigade styresman, skulle använda sin. myndighet med kärleksfull hofsamhet och vist undseende. Hänsyn skulle tagas till hustruns individualitet, smak och särskilda önskningar, och såsom hans representant skulle hon berättigas äga full makt och myndighet inom sitt särskilda område såsom hans hjälparinna och hemmets [682] vårdarinna, och i hans frånvaro skulle hon representera hans myndighet till fullo med hänsyn till familjens alla angelägenheter. Barnen borde också, i öfverensstämmelse med åldern, tillåtas en viss tillbörlig grad af själfbestämmelse i sina angelägenheter, under det fadern utöfvade sin tillsyn och myndighet i sådana saker, som berörde hemmets ordning och trefnad och dess medlemmars vederbörliga utveckling i intellektuella, moraliska och kroppsliga hänseenden. Barn skulle tidigt läras att icke gräla på hvarandra, ej heller att beställa med hvarandras tillhörigheter utan att taga hänsyn till hvarandras rättigheter och vara vänliga och ädelmodiga mot hvarandra i öfverensstämmelse med den gyllene regeln.

Ingenstädes är denna förmaning mot beskäftig be­ställsamhet mera viktig att minnas än i församlingen. Bröder skulle hastigt lära från Guds ord så väl som från de äldstes föreskrifter och exempel, att det icke är Guds afsikt, att de skulle befatta sig med hvarandras göromål eller diskutera öfver hvarandra, utan att här såsom annorstädes den gudomliga regeln tillämpas: »Talen icke ondt om någon.» Beskäftig beställsamhet — att tänka och tala om andras enskilda angelägenheter, med hvilka man icke har någon direkt förbindelse — leder till ondt tal och baktal och uppväcker vrede, ondska, hat, tvister och hvarjehanda köttets och djäfvulens verk, såsom aposteln framhåller. (Kol. 3:5-10.) Så händer det ofta, att litet utsäde af förtal utsås, och att stora rötter af bitterhet utvecklas, hvarigenom många besmittas. Alla, som ha det nya sinnet, erkänna säkert, huru giftigt detta onda är, och alla dessa skulle vara mönster i sitt hem och i sitt grannskap. Det världsliga sinnet kan fatta, att mord och plundring är orätt, men det fordras en högre uppfattning om rättvisa för att värdera den gudomliga lagens andemening — att förtal är ett karaktärens lönnmord, och att stöld af en grannes goda [683] namn under hvilken som helst förevändning är röfveri. De världsligt sinnade begripa denna sak till någon del, och deras känslor uttryckas i poetens ord: »Den, som stjäl min börs, stjäl skräp, . . . men den, som stjäl mitt goda namn, stjäl det, som icke riktar honom men gör mig verkligen fattig.»

Att välsigna Gud och förbanna mäninskor.

Intet under att aposteln Jakob betecknar tungan såsom ett obändigt ondt, full af dödande gift! Intet under att han förklarar, att hon är den svåraste af vår kropps lemmar att behärska! (Jak. 3:e kap.) Hvem har icke haft erfarenhet däraf? Hvem vet icke, att åtminstone hälften af lifvets svårigheter har sin grund i ostyriga tungor; att obetänksamma och häftiga ord ha förorsakat krig, som kostat millioner af pengar och hundra tusentals lif, att också de äro grunden till hälften af alla rättegångar och till mera än hälften af alla husliga trångmål, som drabbat vårt släkte under de gångna sex tusen åren! Aposteln förklarar angående tungan: »Med henne välsigna (prisa) vi Herren och Fadern, och med henne förbanna (skada, smäda, fördärfva) vi människorna, som äro skapade till Guds afbild . . . Det bör icke, mina bröder, så vara.» (Vers. 9, 10.) Den kristen, som endast uppnått målet att icke stjäla från sin granne eller att icke mörda honom, men som föröfvar sköfling mot denna granne med sin tunga — att kränka, slå eller stjäla hans goda namn och rykte — är en kristen, som gjort mycket litet framsteg på den rätta vägen, och som ännu är långt från ett passande tillstånd för himmelriket.

Alla veta, hvilken svår sak det är att styra tungan, äfven sedan man inser dess fördärfliga benägenhet i vår fallna natur. Vi fästa därför uppmärksamhet på det enda möjliga sätt att återhålla eller tygla tungan, nämligen genom hjärtat. Det inspirerade [684] ordet förklarar, att hvaraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen. Enär detta är sant, innebär det, att när man har stor svårighet med sin tunga, gifves det mycket, som icke står rätt till i hjärtat, och att till den grad, som hjärtat är rätt, har man mindre svårighet med att behärska sin tunga. De läppar, som beständigt tala föraktfullt om andra, angifva ett stolt, högmodigt, dominerande, själfmedvetet tillstånd i hjärtat. De läppar, som beständigt tala ondt om andra, antingen direkt eller förtäckt, angifva, att det bakom läpparna finnes ett hjärta, som icke är rent, icke fylldt med Herrens kärleks ande, ty: »Kärleken gör sin nästa intet ondt», icke ens i tanken. Den »tillräknar icke det onda (tänker icke ondt — eng. öfv.).» Den skulle icke tillåta sig själf att misstänka sin nästa om ondt. Den skulle draga fördel af hvarje tvifvel och hellre misstänka till dennes förmån än motsatsen.

Egenkärlek är vanligen stark nog hos hela män­niskosläktet att afhålla tungan från att tala något till sin egen nackdel, och vederbörlig osjälfvisk kärlek skulle vara så sen att tala till förfång för sin granne eller broder eller äfven att göra en anmärkning mot hans uppförande, som den skulle vara ovillig att handla så emot sig själf. Vi se alltså, från hvilken ståndpunkt vi än betrakta saken, att det är af högsta vikt för den nya skapelsen att uppnå fullkomlig kärlek i hjärtat. Denna kärlek till Gud skulle sporra oss till mera ifver, nit, kraft och själfförnekelse till samverkan i den gudomliga tjänsten, sanningens tjänst, och denna kärlek till människor skulle sporra oss till att icke endast handla rättvist och kärleksfullt utan att tänka och tala väl om alla så långt som möjligt. Detta är den heliga anden, hvilken vår återlösare lärde oss att bedja om, i det han förklarade, att vår himmelske Fader är mera villig att gifva oss den än jordiska föräldrar äro att gifva goda jordiska håfvor till sina barn. Uppriktig bön om denna helighetens [685] ande, kärlekens ande, innebär ifrig önskan och sträfvan, att kärlek må vidt utgjutas öfver vår varelses alla områden i tanke, ord och gärning. Så skola vi vara barn till vår Fader, som är i himmelen, och bevärdigas med hans kärlek och alla de dyrbara ting, som han lofvat och har i förvar åt dem, som älska honom.

Sociala förpliktelser.

Så länge som den är förenad och liktydig med denna dödliga kropp, har den nya skapelsen genom den en social beröring med naturliga människor och vissa sociala ansvar. Det nya sinnet fordrar naturligt gemenskap med andra nya sinnen, och i samma grad som det utvecklats i sanningens dygder, känner det sig mer och mer främmande för världsliga förbund, sträfvanden, syftemål, litteratur och samtalsämnen. För många uppstår frågan: Till hvilken utsträckning bör den nya skapelsen, som räknar sig själf död för jordiska ting, intressen etc., ännu underhålla förbindelse med sina vänner efter köttet, de oinvigda. Detta är en sak, som förtjänar allvarlig och omsorgsfull uppmärksamhet af hvarje individ. Två, som äro i alldeles lika omständigheter, finnas icke, och intet råd kunde gifvas, som skulle passa för alla.

Aposteln råder oss, att vi icke skola sällskapa med dem, som göra ondt, hvilkas handlingar vi betrakta såsom orena, utan att vårt sällskap eller umgänge bör vara i harmoni med det nya sinnet. Ett sådant förfaringssätt skall utan tvifvel vara fördelaktigt för oss, för det första emedan sådant umgänge icke skall beständigt uppmuntra vårt gamla begär och vår naturliga, fördärfvade benägenhet, och för det andra emedan det skall vara behjälpligt i vår sträfvan att följa apostelns föreskrift att tänka på, tala om och praktisera »hvad sant är, hvad värdigt, hvad rätt, [686] hvad rent, hvad älskeligt, hvad som ljuder väl.» Fil. 4:8.

Naturligtvis skulle vi dock känna större intresse för dem, som äro besläktade med oss genom blodsband, än för släktet i allmänhet. Om därför Herrens ande leder och drifver oss att vara behagliga och vänliga mot mänskligheten i allmänhet, innebär detta, att våra  känslor för våra släktingar skulle särskildt beaktas, och att vi i mån af tillfälle skulle vara hjälpsamma mot dem. Det oaktadt skulle det ej vara vist enligt vårt omdöme, ej heller skulle det vara i harmoni med skrifternas undervisning, ej heller i öfverensstämmelse med de exempel, som vi ha framför oss i vår Herres och apostlarnas uppförande, att vi utsträcka ett alltför långt gående umgänge till våra jordiska släktingar eller att mottaga eller behandla dem bättre eller ens så goda, som vi skulle behandla trons husfolk. Vi undantaga här sådan nära släktskap, som har kraf på oss i öfverensstämmelse med apostelns ord: »Men om någon icke drager försorg om sina egna ... har han förnekat tron.» (1 Tim. 5:8.) I allmänhet böra vi tillämpa apostelns ord: »Medan vi hafva tillfälle, låtom oss göra det goda mot alla men mest mot dem, som höra tron till.» Näst trons husfolk skulle våra mera aflägsna släktingar komma.

Det var synbarligen vår Herres mening att draga sina efterföljare tillsammans såsom en ny familj, ett nytt husfolk, »trons husfolk». Därför finna vi den upprepade befallningen och uppmuntringarna till ömsesidigt umgänge, ömsesidig hjälpsamhet och regelbundet sammankommande, med löftet att hvarest två eller tre församlas i Herrens namn, där skulle han särskildt vara midt ibland dem och förläna välsignelse; däraf också uppmaningen till hans folk att icke öfvergifva sina egna sammankomster. Vår Herres tillvägagångssätt var i full öfverensstämmelse med tanken att gifva särskild uppmärksamhet åt trons husfolk, ty vi finna, att Herren vid den sista påskalammsmåltiden, [687] som skulle iakttagas af hvarje familj för sig (2 Mos. 12:1-21), församlades med sina tolf apostlar såsom en afskild familj — skilda från deras och hans släktingar. Vi finna samma tanke i hans ord, när han underrättades, att hans moder och bröder voro utanför och önskade tala med honom. Han svarade och sade: »Hvilken är min moder, och hvilka äro mina bröder? Hvar och en, som gör min Faders vilja, som är i himmelen, han är min broder och syster och moder.» — Matt. 12:47-50.

Följande detta gudomliga exempel måste vi därför vänta, att våra känslor och intressen skola dragas mera särskildt till medlemmarna af »Kristi kropp», medbröder i den nya skapelsen. Detta bör likväl icke förstås såsom upphäfvande i någon som helst grad den strängaste anständighet mellan könen bland de nya skapelserna, ej heller innebär det, att den otroende mannen eller hustrun får försummas, därför att tid och sällskap bör gifvas dem, som undfått det nya sinnet. Tvärtom är hvars och ens plikt med hänsyn till äktenskapet att se till, att icke någon vederbörlig vederkvickelse, förmån eller sällskap undanhålles. Detta inbegriper likväl icke underkastelse för tyranni, som icke vidtoge någon tillbörlig anordning för att efterkomma den gudomliga befallningen »att icke öfvergifva våra egna sammankomster . . . och detta så mycket mer, som I sen, huru dagen nalkas.» —Ebr. 10:25.

» Hedren alla! »

»Varen såsom fria, men icke såsom haden I friheten till en täckmantel för ondskan, utan såsom Guds tjänare. Hedren ålla, älsken bröderna, frukten Gud, åren konungen.» »Så gifven då åt alla hvad I ären dem skyldiga, skatt åt den, hvilken skatt tillkommer, tull åt den, hvilken tull tillkommer, fruktan (vördnad) åt den, hvilken fruktan tillkommer, heder [688] åt den, hvilken heder tillkommer. Varen ingen något skyldiga utom det att älska hvarandra.» — 1 Pet. 2:16, 17;  Rom. 13:7, 8.

Frigjord från den köttsliga viljans medtäflan och ärelystnad och besjälad af den heliga andens ädla och behagliga ingifvelser har den nya skapelsen ingen anledning till stolthet eller girig medtäflan, som skulle förhindra en tillbörlig uppskattning af andras goda egenskaper till hjärta och sinne. Den borde med glädje fullt och fritt igenkänna och erkänna andras jordiska rättigheter och anspråk, alldenstund man afstått från alla egna jordiska rättigheter och anspråk till förmån för de andliga, de himmelska. Sådana skulle naturligen vara de mest uppriktiga i sitt erkännande af denna världens stora och mest lydiga lagarna och deras fordringar, med undantag af när de befunnos stå i strid med de himmelska anspråken och befallningarna. Få om ens några jordiska styresmän skulle i våra dagar anse det vara ett fel, att man erkänner en högste skapare och ger hans befallningar högsta tro och lydnad. Därför skulle den nya skapelsen vara bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar: icke orostiftare, icke grälsjuka, icke sökare efter fel. Det är sant, att de se mer klart än andra orsaker till att finna fel; de se ofullkomligheter i det närvarandes alla anordningar, grundade på själfviskhetens lag. Men de se också genom sitt förstånds ögon, som blifvit upplysta af det gudomliga ordet, att mänsklig bearbetning och omhvälfning står alldeles maktlös att åstadkomma den nödvändiga förändringen; att det, som är tio gånger bättre än det bästa, som mänskligheten kunde anses vara i stånd att fullborda, skulle ännu vara långt ifrån den fullkomlighet, hvilken Herren skall frambringa i sin tid under sitt rikes styrelse, och hvilken han framhåller för oss och uppmuntrar oss att tro på — det tillstånd, under hvilket Guds vilja skall ske på jorden, såsom [689] den sker i himmelen. I det de inse vikten af mänsklig ansträngning ha de nya skapelserna ett sundt sinnes anda med hänsyn till närvarande villkor, hvilket andra, som se mindre än de, icke ha. De inse, att äfven den värsta form för mänsklig styrelse, att äfven det mest egenmäktiga missbruk af makt och myndighet för bevarandet af lag och ordning är bättre än laglöshet och anarki. De ha också lärt, att den store Jehova är intresserad i dessa saker, och att hans tid och sätt äro de enda visa och tillräckliga för att frambringa de önskade resultaten. De nya skapelserna äro därför tåliga, glada och hoppfulla. Aposteln Jakob uttrycker det: »Så varen nu tåliga, mina bröder, . . . ty Herrens tillkommelse är nära.» (Jak. 5:7, 8.) Hans rike skall snart medföra rättfärdighet och välsignelse till hela människovärlden.

De nya skapelserna höra också Herrens budskap: »Harmas icke öfver de onda», i sin tid skola de varda afhuggna. (Ps. 37:1, 2.) Medan andra anse det vara viktigt att dryfta de olika politiska riktningarna, god styrelse, finanser etc., inse de däremot, att Gud förutsett det närvarande läget, och att domen redan uttalats öfver de närvarande själfviska inrättningarna: »Mene, mene, tekel, ufarsin» — »Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.» (Dan. 5:25-28.) De förstå, att Guds dom i saken, såsom den uttryckes i skrifterna, är riktig och oföränderlig, och de vänta med tålamod, att Herren skall åstadkomma sakernas förändring i öfverensstämmelse med sin gudomliga vilja och sina nådefulla löften. Äfven om de förnimma, att detta innebär stor nöd för världen, hvila de dock som nya skapelser på de gudomliga löftena och »lämna i Kristi händer morgondagens nycklar». De inse, att deras ord, tankar och gärningar icke kunde förändra det slutliga resultatet, och deras hjärtan hylla genom tron på Guds makt och visdom. Talande om den nya skapelsen i förbindelse med den [690] annalkande nödens tid har profeten träffande sagt: »Den (Sion) vacklar icke» — dess förtröstan, tillit och tro äro väl grundade, icke på okunnighet och lätttrogenhet, utan på Guds lefvande och förblifvande ord. — Ps. 46:6.

Ej heller anse de nya skapelserna det vara nödvändigt eller vist att försöka oroa världen angående den kommande nöden. De minnas först af allt, att Herren särskildt förklarat: »Ingen ogudaktig skall förstå detta.» (Dan. 12:10.) De minnas också, att den arma suckande skapelsen har nog af att bära på sin dagliga lott utan att på förhand känna de kommande trångmålen, som den icke kunde afvända, och att »hvar dag har nog af sin egen plåga.» Medan de därför icke skola underlåta »att förkunna allt Guds råd» till dem, som synas ha öra till att höra, skola de vist och sorgfälligt undvika att ödsla bort sin kraft och uppväcka vrede hos dem, som icke värdera Herren och hans ord. De skola ej kasta sina pärlor för svin, utan de böra äga den visdom, som kommer från ofvan, och hvilken är först ren, sedan fridsam, foglig, full af barmhärtighet och goda frukter. — Jak. 3:17.

Att hedra människor, att respektera dem i öfverens-stämmelse med deras karaktär och tjänst och att lyda lagarna betyder icke nödvändigtvis att deltaga med världen i styrelseförrättningar. En lag har föreslagits, som fordrade allas deltagande i röstning. När helst denna lag skulle antagas, borde de nya skapelserna, som äfven blefvo föremål för den, lämna sin röst och detta utan knot; och i utöfningen af denna fordran skulle de använda sitt bästa omdöme och rösta för det förslag, som de ansågo vara det bästa. Vårt råd skulle likväl vara, att de för öfrigt, då ingen sådan fordran ställdes på dem, intaga en strängt opartisk hållning i politiska frågor och helt och hållet undvika att rösta. Våra skäl härför äro dessa: [691]

1) Vi kunde icke hoppas, att finna en person, som vore fullkomligt duglig för tjänsten i fråga enligt måttstocken af vårt omdöme.

2) Vi kunde icke hoppas att våra röster skulle ha något som helst värdefullt eller nämnvärdt inflytande på valets utgång.

3) De nya skapelser, som syssla med politik och dess olika ämnen, skola finna, att icke endast deras tid utan också deras krafter och medel förbrukas därigenom, hvilket allt är invigdt åt Herren, åt himmelska ting, åt förkunnandet af nyheterna om stor glädje. Och icke endast detta, utan deras sinnen skola nödvändigtvis blifva upptagna med dessa politiska intressen till den grad, att de ansenligt förhindras i sina enskilda betraktelser af de bättre tingen — deras förbindelse och gemenskap med Herren i anden.

4) De, som rösta för en man eller ett parti, blifva mer eller mindre förpliktade att understödja resultatet af valet, om så är nödvändigt med svärd och krut. Och medan det är sant, att hvarje medborgare må uppfordras att inom lagens råmärken med svärd och krut värna de lagar och inrättningar, under hvilka han lefver, åtager man sig det oaktadt, genom att taga verksam del i valen, särskild förpliktelse och ansvar för resultaten och styrelsens allmänna tillvägagångssätt, som man sålunda bistått. Att föredraga är därför den ställning, som skrifterna angifva: ställningen såsom främlingar — en ställning eller ståndpunkt, som är mest hedervärd för Herren, för samhället och för oss själfva. (Ps. 39:13; 1 Pet. 2:11.) Främlingar måste vara lagarna lydiga, så måste äfven vi vara. Främlingar måste betala sin skatt enligt lagen, så måste äfven vi. Främlingarna få anropa lagarna om beskydd, så få äfven vi göra. Men främlingar torde icke känna sig tvingade att strida mot sin egen konung, den tro och lydnad som de först af allt erkänna; och vi skulle föredraga att så långt som möjligt vara i [692] samma ställning, ty äro vi icke »uttagna från mörkrets välde och införsatta i hans älskade Sons rike» — i dess embryotiska eller outvecklade tillstånd? — Kol. 1:13.

Äro vi icke den store konungens undersåtar? Och äro icke alla denna världens riken mer eller mindre liktydiga med »denna världens furste» och hans själfviskhets lag? Äro vi icke därför gäster och pilgrimer här och till någon del främlingar och utlänningar? Det är alldeles i sin ordning, att vi skulle älska och värdera hvarje god lag och alla tjänare af de jordiska lagarna och glädjas åt att större delen af den nya skapelsens medlemmar lefva under den högsta formen för borgerlig styrelse, som denna dag finnes i världen, och uppskatta detta såsom en gudomlig nåd och välsignelse. På grund däraf förtala vi ej heller vårt fosterland, dess styresmän eller dess lagar, men därmed menas ej, att vi måste strida för dem med köttsliga vapen, ej heller att vi måste förstora vårt ansvar genom att rösta för dem.

Det är sant, att statens styrelse kanske icke alltid fritager dem, som äro motståndare till krig, från att deltaga däri, ehuru en mycket nådefull anordning af detta slag i det förflutna gjorts för några, som i likhet med oss tro, att krig är orättfärdigt, nämligen »vännerna» eller »kväkarne», som fritagits från militärtjänst, under särskildt ädelmodiga lagar. Vi torde uppfordras att göra militärtjänst utan hänsyn till om vi utöfva vår rösträtt eller icke, och om vi uppfordras, skulle vi vara förpliktade att lyda de myndigheter, som finnas, och anse, att Herrens försyn tillåtit utskrifningen därtill, och att han varit i stånd att öfvervaka och leda det hela till godo för oss själfva eller för andra. I sådant fall skulle vi icke anse det vara orätt att göra en enskild förklaring till vederbörande befäl med begäran om att bli tilldelad sjukvårdstjänst eller dylikt, där vår tjänst kunde brukas med vårt samvetes fulla samtycke; om vi däremot äfven nödgas deltaga [693] i ledet och affyra våra gevär, behöfva vi icke känna oss tvingade att nedskjuta en medmänniska.

Den nya skapelsen och moraliska reformer.

Hvarje medlem af den nya skapelsen måste med nödvändighet sympatisera med sedlighet, rättfärdighet, renhet och godhet af hvarje slag. De skola önska att vara rena icke endast i sina hjärtan, utan allt eftersom denna renhet gör framsteg, skall den leda dem till att vara rena till sin person och sina vanor, och detta inbegriper icke blott den utvärtes klädnaden utan ock deras mun. Likväl skola sådana härvidlag icke göra det misstaget, som världen gör, att betrakta det, som ingår i munnen, såsom mera förorenande än de ord, som gå ut därifrån. Renhet i hjärtat skall förorsaka renhet och sanning på läpparna, och detta skall i sin tur leda till omsorgsfullhet med hänsyn till hvad man skall äta, hvad man skall dricka och hvad man skall kläda sig med, allt i den afsikten, att man må förhärliga Gud i sin kropp och ande, hvilka tillhöra Herren. Vi pålägga icke andra fjättrar eller slafveri, som icke finnas i Guds ord. Hvarje medlem af den nya skapelsen bör fatta så fullkomligt som möjligt, att hans invigningslöfte berör hvarje hans handling i lifvet. Om han därför har benägenhet för omåttlighet i mat och dryck eller för orena vanor, bör han omsorgsfullt och under allvarlig bön taga i öfvervägande, huruvida han i alla ting förhärligar Herren och använder sitt inflytande öfver sina medmänniskor till den största möjliga utsträckning. Vi våga förmoda, att mycket få bland de nya skapelserna skola anse, att de förhärliga Gud med vare sig att äta eller dricka på ett sätt, som skulle i någon grad vara menligt för den bästa utöfningen af deras intellektuella, moraliska och andliga verksamhet. Säkert skall flertalet inse, att äfven i bästa fall äro våra krafter, begäfning [694] och förmögenheter betänkligt försvagade genom fallet och behöfva styrkas i stället för att undergräfvas.

Bärandet af kostbara kläder.

Vi måste framhålla med ansenlig styrka, att ingenting är för godt för ett sant, troget, ädelt Guds barn, som invigt sitt lif och allt till gudomlig tjänst. Vi måste också sluta till, att utom allt tvifvel äro himmelens änglar och alla de himmelska anordningarna lysande och härliga i sin uppenbarelse, och följaktligen, att glans representerar det gudomliga sinnet och viljan med hänsyn till Guds folk. Då vi betrakta saken från denna ståndpunkt, torde vi först vara böjda för att säga, att medlemmarna af den nya skapelsen skulle vederbörligen pryda sina dödliga kroppar med guld och juveler och kostbar skrud på det mest öfverflödiga sätt, men innan vi så afgöra saken, låt oss se på andra sidan af frågan — på de skäl som göra, att de nya skapelserna icke böra pryda sina dödliga kroppar öfverflödigt, slösaktigt.

1) Öfverdrifven personlig utsmyckning leder naturligt till mer eller mindre högmod, och vi veta alla, att kärlek till ståt, kärlek till att synas väl inför andra är en särskild frestelse för vårt fallna kött och mycket ofördelaktigt för odlingen af saktmodets och ödmjukhetens ande. Därför är allt, som skulle befordra stolthet och förhindra utvecklingen af ödmjukhet, i strid med den nya skapelsens intressen.

2) Det ofantligt större flertalet af den mänskliga familjen kan icke åstadkomma någon som helst yppig utvärtes smyckning på grund af fattigdom, och så länge som de äro behärskade af det naturliga sinnet, skola de säkert med afund se på de rika och siirskildt på dem, som skrytsamt ståta med sin rikedom. Kärlekens ande skulle därför ingifva de nya skapelserna att öfverväga andras villkor och känslor och icke uppegga dem till girighet eller afund etc., ej heller förorsaka, [695] att deras lif och lott synes bittrare genom jämförelse.

3) Hvarje medlem af den nya skapelsen har invigt sitt allt till Herren och hans tjänst — att använda hvad helst som än må komma till honom i form af denna världens goda, icke till missbruk, utan i full öfverensstämmelse med mönstret af honom, som blifvit vår återlösare, ledare och Herre. Det gifna mönstret är offer, icke endast af tid och inflytande utan äfven af medel, rikedom etc. »Ehuru han var rik, blef han fattig för vår skull.» Hvarje medlem af den nya skapelsen kan därför till den grad, som han uppskattar sitt förbund och söker att uppfylla dess villkor, finna bättre användning för de pengar, som anförtrotts åt hans förvaltning, än att bruka dem till en öfverdrifven prydnad, som icke endast torde skada honom själf utan också skadligt uppegga andra. Han skall önska att göra hvarje krona användbar så långt som möjligt i Herrens tjänst.

Vi göra kanske väl uti att här fästa uppmärksamhet på det faktum, att invigningen, som ej skulle tillåta oss att utgifva pengar till juveler eller till prunkande eller öfverdrifven klädnad, torde i regeln icke alls vara mera troget fullföljd, om förvaltarne nedlade sina pengar i börsspekulationer eller i obligationer, fast egendom etc., i stället för att bära dem på sin person eller ödsla bort dem på sitt hem. Penningen är värdefull enligt det bruk, som man kan göra däraf, och hvarje medlem af den nya skapelsen, som äger rikedom, skulle omsorgsfullt öfverväga ansvaret för dess förvaltning och vara snar att använda den i öfverens­stämmelse med sitt omdöme om hvad Guds vilja är. Den skulle minnas, att den fallna naturens alla anlag gå i riktning mot själfviskhet, och att det nya sinnet därför måste strida mot denna benägenhet i köttet och öfvervinna det, så framt man skall vinna priset.

[696] Om en världslig man med höga grundsatser, som förklarar, att han icke är en kristen, men att han, om han alls har någon religion, är en buddist, framhåller den grundsatsen, att det är »en vanheder för en man att dö rik», huru mycket mer skulle icke medlemmarna. af den nya skapelsen så känna det — att det skulle vara en skam, om de, som invigt sitt allt åt Herren, öfverdrifvet förslösade invigda pengar på sin egen person eller lade dem på hög, när de se så många tillfällen i lifvet till fördelaktig användning af dem! Hela skapelsen suckar, är i födslovånda, som aposteln betygar, och, såsom mästaren förklarade, de fattiga ha vi alltid ibland oss. Utan tvifvel skola alla, som ha goda impulser eller ingifvelser, finna otaliga tillfällen till välvillighet och välgärningar på ett världsligt sätt och i timliga saker. Huru mycket mera skulle icke den nya skapelsen motsvara tillfällena till en vis utöfning af sin förvaltning och hofsamhet med hänsyn till sina personliga behof, att de må använda dessa tillfällen, som de se öfverallt omkring sig, till att utdela de andliga välsignelser som Herren så fritt förlänat dem. Till äfventyrs skola de bli i tillfälle att genom denna kanal föra Kristi rättfärdighets klädnad och det bröd, som kommer ned från himlen, till andra, att genom denna förvaltning mera verksamt förkunna hans pris, som kallat oss från mörker till sitt underbara ljus, och låta detta ljus framlysa mera klart. Utan tvifvel är det i afsikt att ge sitt folk tillfälle till tjänst i denna sak och till att visa sin hängifvenhet och trohet såsom förvaltare, som Herren beständigt vädjar till sina invigda barn att förneka sig själfva och taga sitt kons och följa honom, som Gud sändt såsom vår förebild.

Vi framhålla icke härmed, att någon skulle utblotta och göra sig själf beroende af andras barmhärtighet genom att lämna sitt allt till Herrens tjänst och icke ens behålla den säd, hvarifrån framtida afkastning [697] kunde erhållas. Ej heller yrka vi på att Herrens folk skulle fullfölja uppoffringen till en sådan grad, att de däraf skulle föranledas att uppträda som besynnerliga — trasiga och snåla. För vårt förstånd är en dräkt passande, som är nätt, lämplig för omgifvande villkor och förhållanden, anspråkslös för ögat och i förnuftig öfverensstämmelse med ens tillgångar. Säkert skulle den nya skapelsen vara exempel för världen i dessa hänseenden. De skulle vara angelägna om att icke kläda eller försöka kläda sig utöfver hvad deras omständigheter tillåta, att icke göra en uppvisning af en rikedom, som de icke äga; och i sanning, långt ifrån att kläda sig och lefva upp till det fulla måttet af sin förmögenhet, lön, inkomst etc., borde Herrens folk lefva under sina tillgångar, icke endast därför att de må ha något framåt för lifvets vanliga behof, utan också därför, att de må vara beredda att öfva välvillighetens och barmhärtighetens Gudlika egenskaper mot andra, när det så är nödvändigt.

[698]