STUDIER
I SKRIFTEN
Sjätte
Delen - Den
Nya Skapelsen.
SEXTONDE
KAPITLET.
DEN
NYA SKAPELSENS NUVARANDE ARF.
Andens
förstlingsfrukt. – Sanna hopp i motsats till falska. – V¨årt hopp.
– Röfvaren i paradiset. – Paulus’ ifriga önskan. – Vårt
jordiska hus och vårt hus från himmelen. – Kristi förklaring. – Den
förste som skulle uppstå från döda. --- Den nya skapelsens nuvarande
fröjder. – ”Bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må
varda fullkomnad.” – Tro., en frukt af anden och en del af den nya
skapelsens arf.
ICKE ALLA af den nya skapelsens välsignelser tillhöra
framtiden — bortom förlåten.
En andens förstlingsfrukt, en försmak af kommande välsignelser,
förlänas de nya skapelserna i det nuvarande lifvet.
Till denna förstlingsfrukt höra den heliga andens mångfaldiga
frukter och nådegåfvor: tro, hopp, glädje, frid, kärlek etc. Några kanske påstå, att dess äro omärkbara och overkliga,
men vi svara, att de äro lika verkliga som de nya skapelserna äro det,
och just i samma grad som den nya skapelsen tillväxer, förökas dessa
grundbeståndsdelar af hans erfarenhet, välsignelse och utveckling.
Det måste i sanning medgifvas, att dessa egenskaper, när de angå
jordiska ting äro den naturliga människans hufvudsakligaste förmåner,
egenskaper, som ge henne det största mått af välsignelse och fördelar.
De nya skapelserna i Kristus,hvilka utbytt jordiska hopp, förmåner
och jordisk kärlek mot de himmelska, finna de senare vara mycket mera
dyrbara än dessa, som de afstått från.
Jordisk kärlek är ofta ostadig och i allmänhet själfvisk.
Jordiska förhoppningar äro vanligen korta och bedrägliga. Jordiska fröjder äro äfven i bästa fall ytliga och af
kort varaktighet. Jordisk ära
förlänas sällan, opch äfven då den förlänas, blandas bitterhet i
dess sötma. Icke dess mindre
se vi, att hela världen sträfvar efter att vinna ära, glädje, hopp och
kärlek, och vi äro alla [770] vittnen till att det hufvudsakligaste behaget
ligger i själfva eftertraktandet, och att med uppnåendet af hvilket som
helst däraf följer en viss missräkning.
Så är icke förhållandet med de nya skapelserna.
Deras hopp, deras glädje, deras kärlek och deras ärelystnad växa
beständigt, närda af det gudomliga ordets öfvermåttan stora och dyra löften,
och dessa medföra ingen missräkning utan tillfredsställelse, och den
Guds frid, som öfvergår allt förstånd, kommer mer och mer deras hjärtan
till del, allt eftersom deras tros ögon öppnas vidare till att fatta längden
och bredden, djupet och häjden af den gudomliga visdomen och kärleken,
till hvars rikaste välsignelser de äro arfvingar och medarfvingar genom
Jesus Kristus, vår Herre.
Detta löftets land, som de nya skapelserna bildligt
inträda uti vid ögonblicket af fullständig invigning.då de undfå
barnaskapets ande, är ett land, som flyter af mjölk och honung, och
ehuru det har sina pröfningar, sina anfäktelser och sina strider både
inom och utom, innebära dock icke endast dess segrar glädje och frid,
utan äfven dess nederlag blifva genom gudomlig undervisning och ledning källor
till hopp, tro och glädje genom honom, som är mäktig och villig att låta
allting samverka till deras bästa.
Sanna hopp
i motsats till
falska.
Aposteln fäster vår uppmärksamhet vid det faktum,
att Satan söker skada de nya skapelserna genom att framställa sig själf
för dem såsom en ljusets ängel eller budbärare.
När några bekänna, att de blifvit aflade af ljuset, sanningen,
den heliga anden, inser motståndaren, att de äro på väg att helt
undkomma det mörker, den vidskepelse och det bedrägeri, uti hvilket han
har insvept mänskligheten. Han
förvandlar då sig själf, och i stället för att vidare försöka att
direkt leda in uti vidskepelse och mörker låtsar han vilja leda till
mera ljus, och ehuru han är särskildt [771] vaksam i denna riktningi i
nuvarande tid, då ett klarare ljus utbreder sig, få vi ej förgäta, att
han varit verksam på samma sätt, alltsedan aposteln skref dessa ord. Vi finna bevis för detta i kristenhetens mångfaldiga
trosbekännelser, hvilka beteckna sträfvanden att komma ut ur mörkret,
men hvilka äro öfverfyllda af falska teorier och falska hopp med en
förförisk karaktär. Ehuru
dessa göra anspråk på att vara till hjälp för kristna, göra anspråk
på att hedra Gud och att utlägga hans ord, äro de i sanning snaror
och förvirringar, som förhindra en rätt uppfattning af sanningen.
Guds kärleks och barmhärtighets underbara anordning, så
förnuftig i hvarje omständighet, har vedersakaren bekämpat icke endast
direkt utan äfven indirekt genom att framhålla för Herrens folk
någonting, som för deras ofullkomliga omdöme i förstone torde se ut
att vara större hopp och utsikter än de, som sanningen framställer.
Icke dess mindre är villfarelsens syfte att föra längre och
längre bort från sanningen, från den gudomliga plannen, från evangelii
enkelhet, till tankeförvirring, öfvertro och prästvälde.
Ibland dessa bedrägliga hopp är äfven det hoppet,
att när människor dött, äro de icke döda — att när de äro döda,
äro de mera lefvande än någonsin förut,.
Detta hopp har införts af vedersakaren för att motarbeta
skriftens hopp om en de dödas uppståndelse,.
Dett ena eller det andra af dessa hopp måste vara falskt.
Vedersakaren har haft ansenlig framgång vid insmugglandet af detta
falska hopp i kristenheten,hvilket hopp Guds ord icke understödjer, och
hvilket står i rak strid med Guds ords läror i fråga om de dödas uppståndelse,
ty om ingen är död, kunde det icke gifvas någon
»de dödas uppståndelse».
Ett annat af dessa falska hopp gäller tiden för
Herrens trognas belöning. Motståndaren
har varit lika framgångsrik uti att bedraga namnförsamlingen [772] med
den tron, att i stället för att yänta en de dödas uppståndelse och i
stället för hoppet om del i den första uppståndelsen såsom tiden för
belöningens mottagande, skulle man hoppas, att de döda (äro icke döda
utan) erhålla sin belöning genom dödens dörr i stället för genom
uppståndelsens dörr, såsom det framhålles öfverallt i skrifterna.
Liksom alla andra falska ting äro dessa falska hopp skadliga, huru
behagliga de än må synas för tillfället.
Guds ord måste vara vår vägvisare, och det lär oss, att vårt
hopp med hänsyn till framtida välsignelse, glädje etc., helt och hållet
beror på en uppståndelse från döden.
Det förgångnas falska förväntningar, att dödsögonblicket
skulle vara ögonblicket för undfående af himmelsk härlighet (i strid
icke endast med alla fakta och omständigheter, bevishara för det mänskliga
sinnet, utan ock i strid med en stor mängd af skriftens vittnesbörd angående
uppståndelsen — hvilken för sin uppfyllese beror på vår Herres andra
ankomst), ha varit skadliga för Herrens folk, i det att de ledt bort från
Guds ord och från de hopp, som detta inspirerar, och som äro i full öfverensstämmelse
med sundt förnuft och alla fakta, såsom vi de dem omkring oss.
Det må framhållas, att detta hopp om en ögonblicklig
förvandling till himmelska villkor vid dödsögonblicket är för de
sista lemmarna af den nya skapelsen just det hopp, som förfäktas i detta
arbete. Detta är sant, men
det gifves skäl, hvarför vi understödja ett sådant hopp i nuvarande
tid, som icke kunde anföras tidigare än år 1878, det år, från hvilket
vi anse, att denna utsträckning eller förstoring af Herrens folks hopp
daterar sig. Denna utvidgning
af den nya skapelsens hopp i denna skördetid är i full öfverensstämmelse
med skrifterna. Vi ha ej den
tanken, att alla människor, och ej ens lemmarna af den nya skapelsen ned
genom hela åldern, förvandlades vid ögonblicket för deras död, utan
vi stanna vid skriften, att [773] de
afsomnade i Jesus, och på grund af samma myndighet hålla vi ock före,
att deras hopp består i uppvaknandet, hvilket enligt Guds löfte skulle
beskäras dem på den nya dagen, tusenårsdagen.
Vårt hopp, byggdt på det gudomliga ordets vittnesbörd, är, att
vi redan befinna oss i gryningen af denna nya dag; att Immanuel är
allaredan närvarande och upprättar sitt rike, att den första delen däraf
består i räkenskapen med hans tjänare, som han i detalj belyste i sina
liknelser rörande det verk, som skulle fullbordas vid hans återkomst för
att öfvertaga jordens rike. Liknelserna
förklara, att han skall kalla fram sina egna tjänare, åt hvilka han öfverlämnat
punden och »talenterna»,
och att han skall hålla räkenskap med dessa, innan han börjar sin räkenskap
med världen. — Luk. 19:15; Matt. 25:14.
Detta verk begynner först med Guds hus, församlingen,
den nya skapelsen, och såsom redan utvisats,*
utmärkte år 1878 e. Kr. det datum, vid hvilket de döda i Kristus skulle
uppstå »först».
Därför är det i full öfverensstämmelse med skrifterna, att vi
tro, att apostlarna och de trogna heliga från hela åldern ända till våra
dagar redan äro förhärligade, redan blifvit ägare af de härliga,
andliga kroppar, som utlofvats dem, men emedan de äro
»förvandlade» och lika Mästaren själf och foljaktligen andliga
varelser, äro de dolda för eller kunna icke ses af mänskliga ögon.
De äro på andra sidan förlåten.
Det är i full öfverensstämmelse med detta på skriften byggda
hopp, som vi lära, att hvarje medlem af den nya skapelsen, som ännu är
i köttet, icke nu skall behöfva »sofva»
och vänta på tiden för och upprättandet af riket, emedan konungen och
riket redan äro här, den nya hushållningens lifgifvande verk har redan
begynt, den större delen af den utvalda nya skapelsen har redan blifvit
[774] förhärligad, och de lefvande medlemmarna mottaga blott
afslutningen på sin fullkomnande, afpassande och pröfvande beredelse för
att erhålla sin del i den första
uppståndelsen — att »uppryckas»
eller »förvandlas» i ett nu, i ett ögonblick, att vid ögonblicket för
köttets död blifva beklädd med det nya huset, den andliga kroppen. —
2 Kor. 5:1; 1 Tess. 4:17.
—————
* Del II, kap. 7.
Vid betraktandet af detta ämne måste vi ha inför våra
sinnen icke endast detta denna »skördetids»
särskilda hopp utan också, från en vidare synpunkt, hvad som varit alla
bröders, alla lemmars af den nya skapelsen, hopp — det hopp som framhålles
i evangelium. Må det
inspirerade ordet få förklara detta hopp, och må icke det faktum, att
det är mycket olika det hopp, som i allmänhet hyses af den så kallade
kristna världen, förorsaka oss bryderi.
Det är sant, att den »kristna världen» framhåller i sina
trosbekännelser tron på Kristi andra ankomst och på de dödas
uppstandelse, men detta är blott och bart bokstafliga uttryck, genom
hvilka den söker att bibehålla något samband med skriften.
Detta är icke den kristna världens namnförsamlingens, hopp; det
är snarare dess fruktan. Man
fruktar för Kristi andra ankomst snarare, än man hoppas därpå; man
fruktar för de dödas uppståndelse snarare, än man hoppas därpå,
emedan man missledts af den store motståndaren til att missuppfatta den
gudomliga karaktären och planen och allmänt tror, att Kristi andra
ankomst innebär slutet af allt hopp, slutet på all pröfning, slutet af
barmhärtighet, i stället för att man, såsom skriften framhåller,
skulle förstå , att detta är den verkliga början till den stora välsignelsen
af alla jordens släkter, hvilken Gud länge sedan lofvat och hållit på
att bereda under fyra tusen år.
Uppståndelsen betraktas likaledes med fruktan, emedan
falsk lära ledt till det antagandet, att anden eller lifvets andedräkt
har medvetande äfven utan kropp, [775] och att kroppen är ett slags fångahus,
hvarifrån andarna äro glada att blifva befriade — men till hvilken ett
återvändande skulle blifva en form af bestraffning.
Sålunda ha människors traditioner upphäft Guds ord under
inflytandet af den store vedersakaren, denna världens gud, som nu förblindar
så många. Men låt oss
stanna vid skriftens vittnesbörd angående detta ämne och se, huru klart
och tydligt i hvarje punkt den hänvisar till Kristi andra ankomst och
till uppståndelsen såsom för det första församlingens, den nya
skapelsens, hopp och för det andra såsom världens hopp.
»Omgjorden därför edert sinnes länder och varen
nyktra och sätten ett fullkomligt hopp till den nåd, som tillfaller eder
vid Jesu Kristi uppenbarelse.» — 1 Pet. 1:13.
»Utan ock vi själfva, som hafva andens förstling,
sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps (församlingen,
Kristi kropp) förlossning (befrielse).
Ty i hoppet äro vi frälsta (icke verkligt frälsta utan endast i
vår förväntan).» — Rom. 8:23, 24.
»Välsignad vare Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader,
som efter sin stora barmhärtighet har födt oss på nytt till ett
lefvande hopp, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt,
obefläckadt och ovanskligt arf, som i himmelen är förvaradt åt eder,
som med guds makt bevarens genom tron till den frälsning, hvilken är
beredd att uppenbaras på den yttersta tiden, i hvilken (i hivelket hopp)
i fån fröjda eder, efter att nu en liten tid, om så måste vara,
hafva lidit bedröfvelse under mångahanda pröfningar, på det att eder
tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som pröfvas
i eld, till lof, ära och pris vid Jesu Kristi uppenbarelse.» — 1 Pet.
1:3—7.
»Härefter är mig fövarad rättfärdighetens krona,
hvilken Herren, den rättfärdige domaren,
skall gifva mig på den dagen, men icke blott åt mig utan ock åt alla,
som älska hans tillkommelse. » — 2 Tim. 4:8.
»Jag blyges icke, ty jag känner honom, på hvilken
jag tror, och är viss, att han förmår förvara till den dagen det, som
jag har anförtrott åt honom.» — 2 Tim. 1:12.
(Rev. eng. öfv.
»Ty Guds nåd . . .
lärer oss . . . lefva
tuktigt och rättfärdigt och gudligt i denna världen, väntande det
saliga hoppet och uppenbarelsen af den store Gudens och vår [776] Frälsares,
Jesu Kristi, härlighet, hvilken har utgifvit sig själf för oss.» —
Tit. 2:11—14.
»Men det bekänner jag (Paulus) för dig (Felix), att
jag efter den väg, hvilken de kalla parti, så dyrkar mina fäders Gud,
att jag tror allt det, som är skrifvet i lagen och profeterna, och har
samma hopp till Gud, som dessa ock hysa, at de dödas uppståndelse skall
ske.» — Apg. 24:14, 15.
»Ty I hafven dött, och edert lif är fördoldt med
Kristus i Gud. När Kristus,
vårt lif, varder uppenbarad, då skolen ock i uppenbaras med honom i härlighet.»
— Kol. 3:3, 4.
»För hoppets och för de dödas uppståndelses skull
står jag til rätta. » — Apg. 23:6.
»Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han
skall lefva, om han än dör, och hvar och en som (då) lefver och tror på
mig, han skall icke dö evinnerligen.» — Joh. 11:25, 26.
»Ty en stund kommer, då alla, som äro i grifterna,
skola höra hans röst. Och
de skola gå därutur, de som hafva gjort det goda till lifvets uppståndelse
(den första uppståndelsen) och de som hafva gjort det onda (hvilka på
grund af sitt lopp i det närvarande lifvet icke kunna af Gud godkännas såsom
värdiga evigt lif) till domens uppståndelse (den gradvisa uppståndelsen
under tuktan och belöning under tusenårsåldern.)».*
— Joh. 5:28, 29.
——————
* Se kap.
XVII.
»I min Faders hus äro många boningar; om så icke
vore, skulle jag hafva sagt eder det; jag går bort för att bereda eder
rum. Och när jag har gått
bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig,
på det att hvarest jag är, där skolen och I vara.» — Joh. 14:2, 3.
»Ty Människosonen skall komma i sin Faders härlighet
med sina änglar, och skall då löna hvar och en efter hans gärninger.»
— Matt. 16:27.
»Se. jag kommer snart, och min lön med mig.» — Upp.
22:12.
»Se, din frälsning kommer. Se, han har med sig sin lön.» — Es. 62:11.
»Så, varen nu tålige, mina bröder, intill Herrens
tillkommelse (parousia = närvaro). Styrken
edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära.» — Jak. 5:7, 8.
»Sägen till de försagda: ’Varen frimodiga, fruktan icke.’
Se, eder Gud kommer med hämnd, Gud kommer med vedergällning, ja,
han kommer och skall frälsa [777] eder.
Då skola de blindas ögon varda öppnade och de döfvas öron
blifva upplåtna . . . Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på
hedmarken.» — Es. 35:4—6.
» Men på den tiden skola af ditt folk alla de varda
frälsta, som finnas skrifna i boken (lifvets).
Och många af dem som sofva i mullen skola uppvakna, somliga till
evigt lif (den första uppståndelsen) och somliga till smälek och evig
blygd (vanheder, från hvilken de likväl må vederfås genom återställelseprocessen,
som då kommit i verksamhet). De
förståndiga (den lilla hjorden, de visa jungfrurna) skola då lysa, såsom
fästet lyser (såsom solen — Matt. 13:43), och de, som hafva fört de många
till rättfärdighet, såsom stjärnor (ljus) alltid och evinnerligen . .
. Men gå du åstad mot (gå
dina färde till) ändens tid (tills
»skörden» eller tidsålderns ände har kommit); sedan du har
hvilat, skall du uppstå till din del vid dagarnas ände.» — Dan.
12:1—3, 13. Del III,
sid. 78.
»Och en minnesbok har blifvet skrifven inför hans
ansikte till åminnelse af dessa, som frukta Herren och tänka på hans
namn. Och dessa, sager Herren
Sebaot, skall jag hafva såsom min agendom på den dag, då jag utför
mitt verk (’då jag samlar mina juveler’ — eng. öfv.). »
Mal. 3:16, 17.
Förvrängda teorier och fantastiska föreställningar
komma hufvudsakligen från mänskliga filosofer, som icke ledas af Guds
ords lampa, och de ha så förvändt mångas af Herrens kära helgon omdöme,
att det föregående och många andra tydliga förklaringar rörande
Herrens folks sanna hopp upphäfves och rubbas från sin kraft, skönhet
och styrka genom andra mer eller mindre figurliga skriftställen, hvilka
hafva så förvrängts från sin rätta ställning och mening, att de
kommit i strid med dessa enkla framställningar.
Vi måste undersöka dessa i afsikt att få trons, hoppets och
lydnadens väg klar och tydlig för vårt
förstånds ögon. Vi
skola då fortsätta med att angifva andra olika välsignelser, som medfölja
vårt hopp, och som tillhöra oss i det närvarande lifvet såsom en del
af »panten» på vårt arf.
Röfvaren i paradiset.
[778] »Och han sade till Jesus:
Herre, kom ihåg mig, då du kommer i ditt rike.
Och Jesus sade til honom (den botfärdige röfvaren):
Sannerligen sager jag dig i dag:
Du skall vara med mig i paradiset.» — Luk. 23:42, 43.
De, som betrakta frälsning såsom en undflykt från
evig pina till et paradis af nöje och beroende endast på tillfälliga,
gynnsamma omständigheter, tro, att de i denna berättelse finna läran om
utkorelsen belyst med exempel — att vår Herre Jesus behagade på
grund af den ene röfvarens tröstande ord utvälja honom för himmelen
och likaledes bestämde, att den andre, obegråten och ohjälpt, skulle
lida i all evighet. Om Gud hade gjort frälsningen till ett sådant lotteri, till
en sådan slump, skulle i sanning de, som tro den vara sådan, ha litet
att säga mot kyrklotterier och ännu mindre mot världsliga sådana.
Men detta är icke händelsen. Detta skriftställe har mycket missförståtts.
För att vi må få dess rätta betydelse, låt oss se på de dithörande
omständigheterna.
Herren hade just blifvit dömd och afrättades nu på
beskyllning för förräderi mot kejsarens styrelse, på grund af
uttalandet att han var en konung, ehuru han hade sagt dem, att hans rike
»icke var af denna världen».
Där på korset öfver hans hufvud fanns skrifvet på tre språk
det brott, för hvilket han anklagats: »DENNE
ÄR JUDARNAS KONUNG.»
De, som stodo däromkring, kände till hans anspråk och begabbade
honom, med undantag af den ene af röfvarna, som voro korsfästa vid hans
sida. Utan tvifvel hade han hört
om Jesus och hans underbara karktär och verk och sade i sitt hjärta:
Denne är sannerligen en sällsam och underbar man.
Hvem kan veta, att det icke gifves någon grund för hans anspråk?
Han lefver säkerligen nära Gud.
Jag skall tala vänligt till honom; det kan icke göra någon skade.
Då näpste han [779] sin kamrat och omnäde Herrens oskuld, och därpå
vidtog det samtal, som här ofvan anförts.
Vi kunna icke förmoda, att denne röfvare hade rätta
eller bestämda begrepp om Jesus — intet mer än blott en känsla, att något
strå af hopp var bättre än intet, då han nu höll på att dö. Att tillskrifva honom mera skulle vara att ställa honom i
tro framför all Herrens apostlar och efterföljare, som vid denna tid
hade flytt, förskräckta, och som tre dagar därefter sade:
»Vi hoppades (hade hoppats), att han var den, som skulle förlossa
Israel.» — Luk. 24:21.
Vi hysa intet tvifvel angående innebörden af hans begäran.
Han menade, att närhelst Jesus hade uppnått sitt rikes makt, önskade
han blifva gynnad och ihågkommen. Märk
nu Herrens svar. Han sager ej,
att han icke har något rike, utan tvärtom antyder hans svar, att röfvarens
begäran var på sin plats. Det
ord, som är öfversatt med »sannerligen»,
är det grekiska ordet »amen»
och betecknar: »Så vare
det», eller: »Din begäran
beviljas.» »Jag sager dig
denna dag (denna mörka dag, när det synes, såsom om jag vore en
bedragare, och jag dör såsom en missdådare):
Du skall vara med mig i paradiset.»
Innehållet af löftet är detta:
När Herren har upprättat sitt rike, skall det vara ett paradis,
och röfvaren skall ihågkommas och vara med där.
Gif akt på att vi bytt plats f6r skiljetecknet och satt det efter,
i stället för före, uttrycket i
dag».
Detta gör Herrens ord fullkomligt klara och förnuftiga.
Han kunde ha sagt mer till röfvaren, om han velat.
Han kunde ha talat om för honom, att orsaken till att
han skulle få förmånen vara
i paradiset var den, att hans lösen just då och där
betalades. Han kunde vidare
ha berättat för honom, att han dog för och återlöste den andre
röfvaren också så väl som hela den stojande och begabbande skaran
framför honom samt de millioner, som då voro begrafna, och andra [780]
millioner, som då ännu icke födts.
Vi förstå detta, emedan vi veta, att
»Jesus Kristus af Guds nåd smakade döden för alla»,
»gaf sig själf till en lösen för alla», på det alla i sinom
tid skulle äga tillfälle att återvända
till det Edens tillstånd, som förverkats genom den första människans
synd och återlöstes för människor genom Kristi rättfärdiga offer.
— Ebr. 2:9; 1 Tim. 2:5, 6; Apg. 3:19.
Såsom redan visats, var Edens trädgård endast en
illustration af hvad jorden skall blifva, när den, fullkomnad och förskönad,
helt befriats från förbannelsen. Ordet
paradis är af arabiskt ursprung och betecknar en trädgård.
Septuaginta*
återgifver 1 Mos. 2:8 sålunda: »Gud
planterade ett paradis i Eden.»
När Kristus skall ha upprättat sitt rike och bundit det onda
etc., skall denna jord gradvis blifva ett paradis, och de två röfvarna
samt alla andra, som äro i sina grafvar, skola komma därin, och genom
att lyda dess lagar skola de lefva och glädjas i detsamma för alltid.
Dock betvifla vi ej, att de vänliga ord, som talades under denna mörka
stund till den lidande Frälsaren, icke mer skola förlora en särskild
och passande belöning än gifvandet af en bägare vatten eller en annan
liten vänlighet, bevisad mot dem, som denne konung icke skämmes att
kalla sin bröder. — Matt. 10:42.
——————
* De sjuttios
öfversättning af gamla testamentet till geisha. — Ö. a.
I skrifterna brukar paradiset utgöra en beskrifning på
människans ursprungliga välsignade tillstand i harmoni med hennes
skapare, innan syndens frost och förbannelse inträdde i världen.
Detta paradis, som förlorades för människosläktet, skall enligt
löfte återställas, och på ett mer eller mindre obestämdt sätt har
hela skapelsen väntat och hoppats och väntar fortfarande, att den
gyllene åldern sålunda skall införas.
Skriften framställer för oss den tanken, att paradistillståndet
[781] blifvet återköpt genom vår Herre Jesu död, och att såsom en följd
däraf en del af hans återställelseverk skall blifva att återställa
paradiset — »det förlorade», den köpta egendomen. — Matt. 18:11;
Ef. 1:14; Upp. 2:7.
Men ha vi rätt att förändra platsen för
skiljetecknet? Säkerligen,
ty interpunktionen i bibeln är icke inspirerad.
Bibelns författare använde inga skiljetecken.
De började användas för omkring fyra hundra år sedan.
Detta är en nutida bekvämlighet och användes för att framställa
meningen i harmoni med alla andra skriftställen.
Exempel på ett dylikt bruk af uttrycket
»i dag» i nutida litteratur äro mycket vanliga, och vi fästa
uppmärksamheten på följande skriftställen, som förete sådana exempel:
»Därför bjuder jag dig detta i dag.» — 5 Mos.
15:15.
»Se, jag förelägger dig i dag lifvet och hvad godt
är, döden och hvad ondt är, då jag nu i dag bjuder dig att älska
Herren, din Gud.» — 5 Mos, 30:15, 16.
»Men om du förgäter Herren . . ., så betygar jag i
dag inför eder, att i förvisso skolen förgås.» — 5 Mos. 8:19.
»Jag önskade till Gud, att, med litet eller mycket,
icke allenast du utan alla, som i dag höra mig, måtte blifva sådana som
jag är, dessa bojor undantagna.» —Apg. 26:29.
Icke endast fordrar detta skriftställes mening den föreslagna
interpunktionen, utan dess förhållande till alla öfriga skriftställen
kräfver det äfven, och det kan icke gifvas någon förnuftig eller hållbar
invändning häremot. Att
antaga, det vår Herre omedelbart gick till pradiset, skulle vara att
antaga en omöjlighet, ty paradiset har ännu icke blifvit återupprättadt.
Vidare är det bestämdt uppgifvet, att Herrens kropp lades i
Josefs graf, och att hans själ eller varelse gick till scheol, hades, förgätenheten,
och att han var död och icke lefvande, vare sig i paradiset eller
annorstädes, under mellantiden. Skriften
försäkrar oss bestämdt, icke att Herren kom ned från himmelen eller
[782] från paradiset vid sin uppståndelse, utan att han
»har dött . . . blifvit begrafven och att han har uppstått på
den tredje dagen enligt skrifterna . . .»
(1 Kor. 15:1.) Vår Herre sade själf efter sin uppståndelse:
»Så är det skrifvet, och så måste Krsitus lida och på den
tredje dagen uppstå från de döda.» (Luk. 24:46.) Åter
sade han till Maria: »Jag har ännu icke uppfarit till min Fader, men gå
till mina bröder och säg dem: Jag
far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.» —
Joh. 20:17.
Paulus’ ifriga önskan.
»För mig att lefva är (att lefva) för Kristus och
att dö en vinst. Men om det
blir att lefva i köttet, gifver det mig frukt i arbete, och hvilket jag
skall välja, vet jag icke riktigt. Men
jag är hårdt tryckt af dessa två ting.
(Jag väntar ifrigt återkomsten och att få vara med Kristus,
alldenstund det är mycket att föredraga); men att förblifva i köttet
är mera nödvändigt för eder skull.» — Fil. 1:21—24, eng. öfv.
(Diaglott.)
Det bör uppmärksammas, att den hufvudsakliga
skillnaden mellan här ofvan anförda öfversättning af detta ställe och
den allmänna är insättandet af ordet
»återkomsten» i stället för uttrycket
»bryta upp». Till försvar
för bruket af ordet »återkomsten»
säger öfversättaren i en fotnot:
»Analysai, återbefrielsen eller återkomsten,
hvilket ignored Paulus’ högsta önskan, kunde icke betyda död
eller upplösning, såsom uttrycket bryta upp i den allmänna
öfversättningen innebär, emedan det syntes vara en likgiltig sak för
honom, hvilken af de två — lif eller död — han skulle
välja, men han längtade efter analysai, hvilket var en tredje
sak och mycket att föredraga framför hvilken som helst af de andra två,
som åsyftades. Ordet analysai
förekommer i Luk. 12:36 och återgifves där med komma hem: —
’Varen I lika människor, som vänta sin Herre, när han skall komma
hem’ etc. Jesus lärde
sin lärjungar, att han [783] skulle komma igen eller återkomma (Joh.
14:3, 18), så sade och änglarna vid hans himmelsfärd.
(Apg. 1:11.) Paulus trodde denna lära och framställde eller predikade
den för andra samt blickade efter och väntade på Frälsarens (analysai)
återkomst från himlen (Fil. 3:20; 1 Tess. 1:10; 4:16, 17), när han
skulle ‘vara med Herren alltid’.»
En undersökning af det grekiska ordet analysai
visar, att ordet användes i den grekiska litteraturen af Plato på båda
sätten, stundom betecknande bryta upp och stundom återkomma, men ordet förekommer endast två gånger
i nya testamentet, nämligen i det ofvan anförda stället och i Lukas
12:36. I det senare fallet är
det, såsom här ofvan uppgifvits, återgifvet med
»komma hem» (återkomma), och tydligen kunde det icke på
annat sätt återgifvas och bevara meningen.
I det ställe, som vi nu dryfta (Fil. 1:23), hålla vi före, att
det skulle öfversättas med återkomst af det enkla skälet, att
äfven när det användes att beteckna uppbrott, måste det innehålla
tanken på att åter bryta upp — att bryta upp till en plats,
hvarest man varit förut. Den
grekiska förstafvelsen ana i analysai betecknar igen
såsom vår förstafvelses åter i åter-komma betecknar igen. Om
det återgifves med bryta upp, skulle vi därför blifva nödsakade
att tillägga tanken åter bryta upp eller bryta upp igen,
och detta skulle omintetgöra saken såsom hänförande till Paulus, ty
han hade aldrig varit med Kristus i härlighet och kunde därför icke
»bryta upp igen» för att vara där med Kristus .
Men när vi öfversätta analysai med
»åter-komma» eller åter-komst och tillämpa det vår
Herre, synes hvarje svårighet blifva aflägsnad.
Må vi uppmärksamma de omständigheter, som föranledde
detta uttryck. Aposteln hade
för någon tid varit fånge i Rom, och fastän han tidvis behandlades väl
af några kejsare, var han beständigt blottställd och kunde när som
helst föras till döden på grund af [784] något infall.
Han skref detta bref för att uttrycka sin erkänsla eller
tacksamhet för en materiell gåfva från församlingen i Filippi och
passade tillfället att berätta dem till fullo sin egen ställning och
Herrens verks framgång etc. samt för att uppmuntra dem att stå fasta
intill änden.
Enär de skulle tycka om att få veta, om han hade några
utsikter för att bli lösgifven, berättar han dem, att fiender (som sågo
hans frihet under två år — Apg. 28:30) tolkade den kristna läran i
hopp om att därigenom förstora hans lidanden och kanske tillskynda honom
döden i hans fångenskap. Fil.
1:16—19.) Men han var
medveten om församlingens förböner för honom och väntade, att hans
rannsakning onför Nero skulle sluta med hans befrielse —
antingen genom frikännande eller död.
Beträffande hvad han själf skulle föredraga, talar han om
för dem, att det skulle vara svårt för honom att välja mellan lifvet
(med dess lidanden) och döden (med dess hvila från möde och arbete),
men fastän han hade svårt för att välja mellan dessa två möjliga
sakförhållanden, hade han en längtan, en innerlig åtrå, efter en sak,
som han väl visste vara omöjlig, en sak, som han väl visste vara långt
aflägsen, och detta hade han ock lärt församlingen (2 Tess. 2:1—8), nämligen
Kristi åter-komst och samvaron med honom.
Sedan han lämnat det omöjliga, återvänder han till möjligheterna
och försäkrar dem, att han är öfvertygad om att Gud har ett verk för
honom att göra för församlingem, och att han skulle bli frigifven.
Traditionen förmäler ock, ehuru skriften icke ger något stöd därför,
att han blef frikänd af Nero och hade omkring fem års frihet till
Herrens tjänst, förran han åter blef fängslad och afrättad.
Det är på sin plats att här omnämna, att andra ord
användas upprepade gånger i både Paulus’ och Lukas skrifter, när bryta
upp tydligen afses, och man bör ihågkomma, att Lukas var apostelns
handsekreterare, [785]
som reste mycket tillsamman med honom och var van att använda ord på
samma sätt.
Men om någon ännu strider för uttrycket
»bryta upp» hellre än »återkomma»,
framställa vi det följande:
Utan tvifvel skulle Paulus ha önskat att ha fått
bryta upp till himlen eller någon annan plats i afsikt att få vara med
Herren med ens, i synnerhet som han hade kunskap om att Herrens andra
ankomst icke kunde inträffa snart. Men
han visste, att en sådan önskan icke kunde uppfyllas enligt den
gudomliga planen, och därför kunde den ej betraktas såsom en möjlig
sak, ehuru det skulle ha varit hans högsta önskan.
Han stod ännu i vankelmodig förlägenhet beträffande hvad han
skulle föredraga af de två möjliga sakförhållandena, nämligen att
lefva och i lidande tjäna församligen eller att dö och hvila från sitt
arbete, »väntande det
saliga hoppet och uppenbarelsen af den store Gudens och vår förnedrings
kropp, så att han varder lik hans härlighets kropp». — Tit. 2:13; Fil.
3:21.
Vårt jordiska hus och vårt hus från himlen.
2 Kor. 5:1—10.
Aposteln skrifver till de nya skapelserna angående
deras tillstand och inbegriper icke den naturliga människan.
Han erkänner den nya viljan såsom den nya skapelsen och den gamla
kroppen såsom dess »tabernakel» eller tält, hvilket är mycket bättre
än intet, ehuru alldeles otillfredsställande.
Den nya skapelsen kan icke känna sig fullkomligt hemma däri utan
längtar ifrigt efter den fullkomliga kropp, som den skall få i uppståndelsen
— dess oföränderliga hem eller delaktighet i de
»boningar», som Herren lofvade att bereda för den nya skapelsen.
(Joh. 14:2.) »Ty vi
veta, att om vårt jordiska tälthus nedbrytes, [786] hafva vi en byggnad
af Gud, ett hus icke gjordt med händer (icke frambringadt af mänskliga
krafter), evigt, i himmelen.»
Det är sant, att vi sucka i denna nuvarande kropp
eller detta tillfälliga hus på vår pilgrimsfärd, plågade icke endast
af världens och djäfvulens onda inflytande på alla sidor utan äfven
och särskildt af vårt eget kötts svaghet.
Ty när vi önska göra godt, är det onda närvarande hos oss, så
att vi ofta hindras från att göra det goda, som vi skulle göra under
det att det onda, som vi icke godkänna, ofta tvingar sig själft på oss
och kräfver ständigt motstånd och besegrande.
Såsom äfven aposteln annorstädes förklarar, att
»ock vi själfva, som hafva andens förstling, sucka inom oss och
bida efter barnaskapet, vår kropps (församlingens) förlossning», —
till vår Herres härliga likhet.
Men vår suckan sker icke med en önskan att blifva
afklädd. Vi önska icke att vara
utan kropp, ty detta skulle på sin höjd ned igenom hela evangelieåldern
betyda att vara »afsomnad»,
vänta på uppståndelsens morgon för att blifva
»klädd med vår boning från himmelen», vår nya, fullkomliga
och förblifvande kropp, vårt »hem».
Hvad vi föredraga är icke att få den lilla gnistan af nuvarande
lif utsläckt, utan att det måtte uppslukas, uppgå uti det fullkomliga
lifvets fullkomliga villkor, hvartill vi äro aflade.
Vi längta efter uppståndelse-födelsen med dess fullkomliga kropp.
»Men den, som har beredt oss till just detta, är Gud,
som har gifvit oss andens pant.» Detta
fullkomliga tillstånd, som vi komma att uppnå i uppståndelsen, skall
blifva det storartade slutet på vår frälsning, som Gud lofvat, och det
nya sinnet, den af sanningens ord aflade nya
viljan, räknas såsom begynnelsen till den nya skapelsen, hvilken
skall blifva fullkomnad i den gudomliga naturen, när den första uppståndelsen
skall hafva fulländat den. Den
heliga anden, som förlänas oss i det nuvarande lifvet, är så att säga
en förutbetalning, en »pant»
eller försäkran på det stora och nåderika resultat, för hvilket vi
hoppas, sträfva, sucka och bedja.
»Därför äro vi alltid vid godt mod och veta, att så
länge vi äro hemma i kroppen (så länge som vi känna oss fullkomligt
belåtna med nuvarande villkor —
oss själfva och vår omgifning), äro vi borta från Herren.»
Om vi lefde nära honom, »vandrade
med Gud», borde vi icke känna oss fullkomligt tillfredsställda med
nuvarande förvärf eller framsteg, villkor etc., utan skulle känna oss
liksom pilgrimer och gäster, sökande en bättre hvila, ett bättre hem,
»hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom».
Men såsom aposteln förklarar, är detta sant endast om dem, som
vandra i tro och icke i åskådning.
»Men vi äro vid godt mod (fulla af tro till Gud, vi
glädjas åt att vandra i tro) och hafva mer lust att vara borta från
kroppen (hemlösa, pilgrimer och gäster på jorden) och vara hemma hos
Herren» i andens gemenskap.
Af denna orsak sträfva vi efter att vara Herren
behagliga, vare sig då vi snart nog uppnå vårt hem, eller under den närvarande
tiden, då vi i verkligheten äro borta från hemmet, främlingar och gäster,
att vi må äga hans gunst och välsignelse och erfara hans gemenskap och
närvaro samt veta, att vi till slut skola godkännas af honom.
»Ty vi måste alla varda uppenbarade för Kristi
domstol, på det att hvar och en skall få igen sitt lifs gärningar, allt
eftersom han har handlat, ehvad det är godt eller ondt.»
Under hela denna pilgrimsfärd stå vi inför Kristi domstol.
Han försöker oss, pröfvar oss för att se, om vi älska honom
och de ting, som gynna rättfärdighet och frid, och, om så är, huru
mycket vi äro villiga att offra för rättfärdighetens [788] skull. Han
märker graden af vår kärlek efter måttet af vår själfförnekelse och
själfuppoffring för hans skull, sanningens skull.
Men att sålunda tala om våra kroppar såsom hus kan
vara sant endast om de »heliga», de »nya skapelserna» i Kristus .
Andra bland människosläktet ha icke en tvåfaldig natur och kunna
icke vederbörligen tillämpa på sig själfva sådana uttryck som Rom.
8:10, 11: »Men om Kristus är
i eder, så är väl kroppen (räknad) död för syndens
skull, men anden är lif för (den tillräknade) rättfärdighetens skull»
— Kristi rättfärdighet. De
heligas nya natur, aflad af sanningens ord, är i sanning endast den nya viljan,
hvilken emellertid allt från den tiden tilltalas såsom den verklige
personen, och den allena erkännes af Gud, som känner oss icke efter köttet
utan efter anden af vårt nya sinne — Kristussinnet.
Lägg också märke till Rom. 6:3, 4.
Dessa »nya skapelser»
hafva en gammal människa eller en utvärtes människa, som förgås, och
en ny människa, som förnyas dag från dag. — 2 Kor. 4:16; Kol. 3:9,10;
Ef. 4:23, 24; 1 Pet. 3:4.
Kristi förklaring.
Litet kunde lärjungarna föreställa sig, att vår
Herres framställning, att några af dem, icke skulle smaka döden, förrän
de hade fått se Människosonen komma i sitt rike, skulle fullbordas inom
sex dagar för Petrus, Jakob och Johannes på förklaringsberget. Likväl var det så, och synbarligen medförde denna händelse
en stor och betecknande verkan uppå vittnena därtill. Ett af dessa vittnen, som skrifver angående synen, sager (2
Pet. 1:16—18): »Ty vi
hafva icke följt klokt uttänkta fabler, då vi hafva kungjort för eder
vår Herre Jesu Kristi makt och tillkommelse, utan vi hafva själfva sett
hans härlighet; ty han fick af Gud Fader ära och pris, när från den
stora härligheten [789] kom en sådan röst till honom:
‘Denne är min älskade son, till hvilken jag har ett godt behag.’
Och denna röst hörde vi komma från himmelen, då vi voro med
honom på det heliga berget.»
Förklaringen var icke alldeles, såsom den framträdde.
Det var en »syn»,
som Herren förklarade för lärjungarna, när de stego ned från berget.
Såsom i alla syner framträdde i denna syn det overkliga såsom
verkligt. Just på samma sätt
förhöll det sig med Johannes’ syn på ön Patmos, hvilken syn
beskrifves i Uppenbarelseboken. Han
såg, han hörde, han talade. Likväl
voro icke de ting, som sålunda visades för honom i synen, verkligheter
— icke vilddjur med många hufvud och många horn, icke änglar och skålar
och troner, ej heller drakar etc., endast en syn.
Och en syn var i ordets fulla mening lika god och i sanning bättre
afpassad för ändamålet, än verkligheter skulle hafva varit.
»Den förste, som skulle uppstå från de döda.»
Mose och Elia voro icke personligen närvarande på
berget utan blott föreställdes för lärjungarna i synen.
Vi förstå detta icke endast af Herrens framställning, att det
var en »syn», utan också af hans framställning att ingen farit upp
ihimmelen. (Joh. 3:13; Apg.
2:34.) Vi veta också,
att Mose och Elia icke kunde ha varit där, emedan de icke voro upståndna
från de döda, ty vår Herre Jesus själf var
»förstlingen af de afsomnade» — »den förstfödde från de döda,
på det att han i allt skulle vara den främste».
— 1 Kor. 15:20; Kol.
1:18.
Vidare omnämner aposteln i brefvet till ebreerna
tydligen Mose och profeterna (hvilket inbegriper Elia) och deras trohet i
det förflutna samt deras antagande af Gud, men han framhåller, att de
icke erhållit sin belöning, och att de icke skulle erhålla den, förrän
vi (evangelieförsamlingen) skola ha erhållit [790] vår belöning såsom
medarfvingar med Kristus i hans rike. »Och ehuru alla dessa genom tron
hafva fått vittnesbörd, hafva de dock icke utfått (välsignelserna af)
löftet, emedan Gud för oss hade sörjt för något bättre, på det at
de icke utan oss skulle varda fullkomnade — Ebr. 11:39, 40.
Enär uppenbarelsen af Mose och Elia tillsamman med
Herren endast var en syn, fråga vi med rätta:
Hvad var betydelsen eller meningen med denna syn?
Vi svara, att det var en tablå eller tafla, belysande Kristi rikes
härlighet, såsom Herren hade färutsagt och såsom Petrus förstod och
uttryckte det. I denna tablå
hade de tre lärjungarna ingen del. De
voro endast vittnen, Kristus
var medelpunkten. Hans
anletsdrag och kläder, som lyste med ett öfvernaturligt ljus, framställde
i bild den härlighet, som tillhör den andliga naturen, hvilken vår
Herre erhöll vid sin uppståndelse, Faderns
»väsendes afbild». Det
är denna samma andliga härlighet, som framställes i synerna i
Uppenbarelseboken, där Herren framställes med ögon såsom en eldslåga
och hans fötter såsom en glödande malm etc.
(Upp. 1:14,15; 2:18.) Vid
sin andra ankomst skall vår Herre icke längre vara kött, emedan
»kött och blod kunna icke ärfva Guds rike», såsom han själf
betygade. Han är nu och
skall alltid vara en härlig andlig varelse af den högsta ordningen, den
gudomliga naturen, och förklaringen var ämnad att meddela lärjungarnas
sinnen en svag uppfattning om den härlighet, som öfverträffar allt
annat.
Mose representerade de trogna öfvervinnarna, som föregingo
vår Herre och beskrifvas af aposteln (Ebr. 11:39, 40), och som icke kunna
varda fullkomnade, förrän riket blifvit upprättadet.
Elia representerade evangelieålderns öfvervinnare. — Se del II,
kap. 8. (791)
Den nya skapelsens nuvarande fröjder.
Joh. 15:11.
»Detta har jag talat till eder, på det att min glädje
må förblifva I eder och eder glädje varda fullkomnad.» —
Alla, som icke tillhöra »sönernas hus» — de som icke invigt sig själfva och därför
icke blifvet medlemmar af den nya skapelsen, det konungsliga prästerskapet
— äro böjda för att anse, att lemmarna af Kristi kropp, hvilka i
likhet med sin Herre gjort en full invigning af sig själfva och alla
jordiska intressen åt Herren och hans sak, förlora all glädje genom
detta offer. Men hvarje medlem af den nya skapelsen får erfara motsatsen
och kan intyga, att detta är ett stort misstag — att, ehuru jordiska fröjder,
som förut ansågos vara mycket dyrbara, uppoffras, den ena efter den
andra, intages deras plats af himmelska fröjder, som mera än uppväga förlusten.
Såsom Herren åter förklarade:
»I skolen varda bedröfvade, men eder bedröfvelse skall vändas i
glädje.» (Joh. 16:20.)
Alla bland de nya skapelserna måste smaka den bittra kalk, som vår
Herre drack till sista droppen; alla måste de röras till deltagande med
köttets skröpligheter, alla måste de bestämdt erfara det öfvermåttan
syndiga och bittra i synden, alla måste de pröfvas med hänsyn till sin
trohet mot den himmelske Fadern och sin villighet att offra allt jordiskt,
som hans saks intresse och trohet mot det rätta må påfordra.
Valsignelser komma dock genom alla sådana tårar, sorger och missräkningar
— välsignelsen af att i dem se Guds bifall, en glädje öfverlägsen
den naturliga människans, glädjen i Herren och gemenskap med Fadern.
Det kunde icke gifvas sådan glädje, om icke vårt välsignade
hopp funnes. Om vår glädje,
berodde endast på detta lifvets omständigheter, så skulle vi vara utan
glädje och, såsom aposteln förklarar, vara
»de uslaste af all människor».
(1 Kor. 15:19.) När
[792] hoppet fattat stadigt grepp om Guds ords öfvermåttan stora och
dyra löften, uppspirar denna glädje som blommer i en öken och upplifvas
af våra tårar — sådana blommor af glädje och välsignelse, som denna
arma värld i sitt vildmarkstillstånd hvarken kunde frambringa eller föreställa
sig. Och såsom vår glädje
beror på vårt hopp, så beror den också på, huru verksamma vi äro. Det är icke tillräckligt, att ett löfte lämnats oss, och
att vårt hopp omfattat löftet. På
grund af Guds anordning måste den glädje, som framspringer genom det
inplanterade hoppet och dess utsikter, näras genom bön och verksamhet i
Herrens tjänst. Vår Herre
angifver den nära förbindelsen mellan bön och vår glädjes beständighet,
sägande:
»Bedjan och I skolen få, på det att eder glädje
må varda fullkomnad.»
Joh. 16:24.
»Hos dig är glädje tillfyllest, och ljuflighet i din
högra hand evinnerligen», förklarar profeten.
(Ps. 16:11.) Det är,
på grund af att bön förer själen nära Herren, som den bereder väg för
gudomlig välsignelse och den högsta glädje.
Synbarligen har vägen för Herrens folk att nalkas nådens tron
icke öppnats i den afsikten, att de skola förändra Guds vilja eller
planer. En sådan tanke är
oförenlig med all förnuftig betraktelse af ämnet.
Därför lär Herren oss, att det icke hör oss till att i våra böner
begära, att vår vilja må uppfyllas i strid med Guds vilja, utan att vi
må fullt underordna oss densamma. Aposteln
förklarar om åtskilliga: »I
bedjen och fån icke, emedan I bedjen illa» — i harmoni med edra egna
önskningar och icke i harmoni med den gudomliga anordningen och planen.
— Jak. 4:3.
I samma riktning gick vår Herres påminnelse:
»I skolen icke vara mångordiga såsom hedningarna; ty de mena,
att de skola blifva hörda för sina många ords [793] skull . . .
Ty eder Fader vet hvad I behöfven, förrän I bedjen honom .
. . Hafven därför icke
bekymmer (ängslan), sägande: Hvad
skola vi äta, eller hvad skola vi dricka, eller hvad skola vik kläda oss
med? Ty allt detta söka
hedningarna. Men söken först
Guds rike» och rättfärdighet i öfverensstämmelse därmed, så skola
alla dessa nödvändiga jordiska ting därjämte beskäras eder af eder
himmelske Fader, enligt hans visdom.
(Matt. 6:7, 8, 31—33.) Åter
sager Herren: »Om I förblifven i mig och mina ord förblifva i eder, allt
hvad I viljen skolen I bedja, och det skall ske eder.» (Joh. 15:7.) De
följande villkoren äro viktiga framför allt annat:
1) Den,
som framställer bönen, måste vara i Kristus — måste ha kommit i
lifsgemenskap med honom genom att antaga hans försoningsoffers förtjänst
och genom att inviga sig själf åt hans vilja och tjänst; och mer än
detta, han måste sålunda fortsätta att förblifva i Kristus såsom en
lem af hans kropp, såsom en medlem af den nya skapelsen, så framt han
skall åtnjuta de bönens förmåner, som här åsyftas.
2) Han måste
också låta Guds ord förblifva I sig.
Han måste mottaga nådens och sanningens ord, så vida han önskar äga den visdom, som är nödvändig, för att
man skall kunna bedja i harmoni med Herrens vilja om ting, som det skulle
behaga Herren att förläna — i annat fall skulle hans böner, äfven om
han vore i Kristus, en ny skapelse, ofta blifva obesvarade, emedan de voro
orätta. Endast de, som äga
dessa båda förutsättningar, kunna vänta att nalkas den himmelska nådatronen
med fullt förtroende, full trostillförsikt, att deras böner skola
blifva besvarade — i Guds egen tid.
Endast sådana kunna åtnjuta en fullkomlig glädje.
Såsom skriften förklarar, är bönen försöket att
vinna tillträde till Guds närhet och att vidmakthålla gemenskap med
honom. Hvilken må då nalkas
nådens [794] tron för att »få
barmhärtighet och finna näd till hjälp i rätt tid»?
(Ebr. 4:16.) Vi svara med aposteln, att världen i allmänhet äger icke
detta tillträde, äger icke denna böneförman
Det är sant, att millioner hedningar bedja till Gud med olika
uppfattningar om hvem och hvad han är, men deras böner äro icke
antagliga för honom. »Ty
den, som vill komma till Gud, måste tro, att han är (måste erkänna
honom såsom den, hvilken har lif i sig själf), och att han lönar dem,
som söka honom (söka att lära känna honom, lyda honom och tjäna honom).»
Ebr. 11:6.) Kornelius
var en af detta senare slag, som erkände den sanne Guden och vördade
honom och sökte att lära känna och göra hans vilja, och så snart som
den gudomliga planen hade uppnått det utvecklingsstadium, som var nödvändigt
för att tillåta Guds ynnest att utsträckas till hedningarna, erhöllo
hans böner och allmosor sitt svar. Likväl
tilläts han icke att äga gemenskap med Gud utan blef befalld att sända
efter Petrus, som skulle säga honom
»ord», genom hvilka han måtte bringas ut ur sitt främlingskap
och till harmoni med Gud och blifva son, åtnjuta en sons förmån — förmånen
af att äga tilltrade till Fadern på den himmelska nådens tron.
De allmänhet
sväfvande idéer, som göra sig gällande med hänsyn till detta ämne
och på grund af hvilka det antages, att hvilken person som helst, hvar
som helst, vid hvilken tid som helst och under hvilka villkor som helst må
nalkas nådens tron och blifva mottagen, äro alldeles oriktiga.
Såsom det var nödvändigt, att Kornelius skulle höra, tro och
mottaga Petrus ’ ord, — som förklarade för honom återlösningen
genom Kristi blod och försoningen, som sålunda åstadkoms, och
hvarigenom förmånen att blifva upptagen som son i Guds familj förlänades
— förrän han kunde utnyttja denna förmån af bönegemenskap [795] så
är en likadan kunskap nödvändig för hvarje människa.
Aposteln Paulus uttryckte samma tanke, förklarande,
att Kristus öppnade för oss
»en ny och lefvande väg» eller
»en ny lifvets väg» genom förlåten, det är, genom sitt kött,
att vi må hafva dristighet att såsom bröder inträda i det
heligaste genom Jesu blod. Sådana
»bröder», besläktade med den store öfversteprästen över Guds
hus, uppmuntras att »framgå
med ett uppriktigt hjärta, i trons fullvisshet» och att erkänna, att
deras synder och öfverträdelser äro fullt öfvertäckta, och att de själfa
ha blifvit full komligt antagna af Fadern.
(Ebr. 10: 17—22.) Åter
förklarar samme apostel, att det är vi, som ha en stor öfverstepräst,
som kan ha medlidande med våra svagheter, som
»därför med frimodighet framgå till nådens tron, att vi må få
barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid». — Ebr. 4: 13,
16.
Men under det att endast den invigda klassen, under-prästerna,
den nya skapelsen, sålunda uppmuntras att nalkas tronen med mod och tillförsikt,
må synbarligen alla, som i någon mening tillhöra
»trons husfolk», till någon del åtnjuta förmånen af bön, förmånen
af tacksägelse och förbön och glädjas åt Guds frid på grund af
syndernas förlåtelse genom försoningens förtjanst.
Icke dess mindre äga de icke förmånen att komma med dristighet
eller på något annat sätt in i det allra helegaste.
Endast de helgade, de nya skapelserna, lemmarna af prästens kropp,
äga förmåmen att träda in i Guds närvaro genom bön i denna särskilda
mening och därför kunna endast dessa åtnjuta den fullkomnade glädje,
som Mästeren utlofvade. På
samma gång som vi därför icke ens må antyda för otroende bönens lämplighet
utan först skulle undervisa dem med
»ord», såsom Petrus undervisade Kornelius, att de må känna
honom, på hvilken de måste tro, förrän de kunna äga någon ställning
inför [796] Gud, må vi icke desto mindre uppmuntra alla, som
hafva kommit till tro på Herren Jesus, att bedja till Fadern och framföra
tacksägelser och önskningar genom Jesus Kristus. Likväl skulle man uppriktigt låta sådana förstå, att
deras rättfärdiggörelse genom tro är icke fullbordandet af den
gudomliga viljan i dem utan endast begynnelsen till att rätt närma sig
Gud, — det första steget i detta närmande — och att det andra steget
af full invigning till Guds vilja måste tagas af dem, som skola åtnjuta
de egentliga förmånerna af bön, af gemenskap med Gud och af den
fullkomnade glädje, som är förbunden därmed.
Det borde framhållas för dem, att försummelse af att
taga det andra steget skulle innebära benägenhet för att mottaga Guds nåd
(rättfärdiggörelse) förgäfves. (2
Kor. 6: 1.) Sedan de åtnjutit
böneförmåner af detta slag för en tid och vägrat att gå vidare och göra
en full invigning af sig själfva åt Herren, skulle dessa mycket riktigt
känna en viss försagdhet i fråga om bön — skulle känna det vara
opassande att beständigt mottaga Guds ynnest och bedja om mera, då de förvägra
Herren sina hjärtans invigning, deras förnuftiga gudstjänst.
Såsom den invigda klassen i skriften betecknas såsom Kristi
trolofvade, så torde trons husfolk i allmänhet representera dem, hvilka
erbjudas förmånen af trolofning. Såsom
Kristi trolofvade brud må de nya skapelserna, som öfverlämnat hjärta
och tunga samt hvarje förmåga och kraft till sin Herre och hans tjänst,
förståndigt och tacksamt mottaga från honom de välsignelser och förmåner,
det beskydd, den tillsyn och de gåfvor, som han behagat lofva dem som sin
trolofvade brud.
Såsom en kvinna, som förkastat en friare och vägrat
att gifva honom sitt hjärta och sin hand, icke kunde med skäl efteråt
begära af honom den omsorg och välsignelse, det beskydd, de förmåner
och den [797] glädje, som han redan fritt erbjudit henne, så kunna icke
de, som beständigt förkasta Guds ynnest till den grad, att de vägra
inviga sitt lilla allt till Herren, med någon tillbörlighet se upp till
honom eller begära af honom de välsignelser, som han lofvat dem, som älska
honom, och som tillkännagifva sin kärlek genom sitt helgande, sin
invigning. Ett rätt erkännande
borde gifvas åt denna åtskillnad mellan dem, som endast mottagit
syndernas förlåtelse af Herrens hand och dem, som nyttjat denna rättfärdiggörelse
för att gå vidare till invigning och full slätskap med Herren.
Det faktum, att dessa gudomligt dragna linjer mellan de olika
klasserna af troende icke äro mera klart erkända, är till skada för
dem båda. Skillnaden mellan
troende och otroende skulle skarpt utmärkas.
De förra skulle alla erkännas såsom bröder, af
»trons husfolk», men icke så de senare.
Åter borde skillnaden mellan de troende, som invigt sig själfva,
och dem, som icke gjort det, klart utstakas, och de förra skulle erkännas
såsom de nya skapelserna, församlingen, det konungsliga prästerskapet,
till hvilka alla de öfvermåttan stora och dyra löftena höra.
Om dessa åtskillnader klart erkändes, skulle det vara
till fördel 1)
för världen, ty detta skulle leda till mera genomgående undersökning
och en mera påtaglig tro, och 2)
till fördel också för de invade troende, ty det skulle leda dem
att inse, att så framt de icke gå vidare till full invigning, äro de
icke medarfvingar med de heliga i någon mening, vare sig i den framtida härligheten
eller i förmånerna och glädjen för det närvarande. 3) Att inse
detta skulle enligt vår tanke också hafva en eggande verkan på de
oinvigda och leda dem mera ofta till ett bestämdt beslut genom att förskingra
deras ogrundade föreställnng, att blott tro på Kristus, utan invigning,
på ett eller annat sätt insätter dem till Guds söner och arfvingar och
berättigar dem till att dela de rikaste [797] gudomliga löftena, som gälla
det närvarande och tillkommande lifvet.
Det krossade röet vilja vi icke bryta, och den rykande
veken vilja vi icke utsläcka, men vi ville komma de krossade röen att
inse, att så framt de vederbörligen skola deltaga i Guds välsignelser,
närvarande och tillkommande, måste de draga fördel af Guds ynnest
enligt gudomliga villkor: de måste helt inviga sig själfva, om de vilja
upphöra att vara krossade rön och blifva användbara i Herrens tjänst.
Den under askan glimmande tron vilja vi icke släcka utan önska blåsa
upp den till en låga af helig kärlek, som skulle förorsaka en full
invigning af sig själf — ett fullt och helt offer i öfverensstämmelse
med den gudomliga unbjudan — och sålunda leda till delaktighet i
nuvarande och tillkommande fröjder.
Såsom vi redan lagt märke till*, förklarar aposteln,
att troendes barn inräknas med dem som deltagare i rättfärdiggörelsens
gudomliga nåd — såsom icke längre oheliga och orena utan
»fritt rättfärdiggjorda».
Denna rättfärdiggjorda ställning och därmed förenad gudomlig
omsorg och försyn räcker från födelsen till mognad ålder, och sådana
barn äga synbarligen med rätta den rättfärdiggjordes förmåner ifråga
om bön och erhålla också i samma mån glädje och välsignelse som en följd
däraf. Från tidigaste
barndom borde de läras att betrakta den Allsmäktige, sina föräldrars
Gud, såsom sin Gud, och från tidig ålder skulle de meddelas kunskap om
att såsom föräldrarna äro förenade med Gud genom Kristus, så äga
barnen indirekt sin förening och släktskap med Kristus genom den ena
eller båda af sina föräldrar. De
invigda föräldrarna i hvarje kristet hem kunna därför i viss mening
betraktas såsom familjens präster, och under det barnen rätteligen
uppmuntras att bedja till Herren, [799] bör den lärdomen icke försummas,
att familjen och alla dess intressen och angelägenheter stå under
gudomlig tillsyn såsom en familj på grund af den ena eller de båda
invigda af föräldrarna, tillhörande den nya skapelsen.
Barnen borde läras att ifrigt blicka framåt till den tid, när
deras sinnes och omdömes utveckling behörigen skulle tillåta dem att
till fullo inviga sig själfva åt Herren och sålunda inträda i de förmåner
och fröjder, som utlofvats de invigda.
* Sid.
623.
Medan de nya skapelserna i Kristus Jesus i ofvanstående
text uppmanas att icke söka efter, icke vara ängsliga för och icke
bedja om jordiska ting, — hvad I skolen äta, hvad I skolen dricka, och
hvarmed I skolen kläda eder, utan anförtro alla dessa ting åt Faderns
visdom och kärlek — äro de undervisade angående en sak, som Fadern
skall finna mycket behag i att höra dem bedja om, och beträffande
hvilken det skall behaga honom at storligen besvara deras böner.
Denna ena sak, som de särskildt skulle söka och särskildt bedja
om, är den heliga anden — helighetens ande, Guds ande, Kristi ande,
sanningens ande, ett sundt sinnes ande, kärlekens ande.
Mästarens ord lyda: »Om
nu I, som ären onda, förstån att gifva edra barn goda (jordiska) gåfvor,
huru mycket mer skall icke den himmelske Fadern gifva den heliga anden åt
dem, som bedja honom!» — Luk. 11: 13.
Här hafva vi alltså bestämd kunskap, med hänsyn
till hvad som skulle utgöra grunden för alla våra böner, om vi önska
få dem besvarade. Så måste
vi bedja, on vi ej vilja bedja illa.
Vi måste trakta efter det, som är ofvan, icke efter det, som är
på jorden, — efter Kristi rättfärdighetsklädnad och vår framtida härliga
dräkt hellre än efter jordisk klädnad, ty vi skola blifva lika vår
Herre och se honom, såsom han är. Vi måste trakta efter den andliga födan — efter det bröd,
som kommer ned från himlen, och efter alla Guds dyra löften, i hvilka
Kristus är medelpunkten.
[800] Detta måste vi söka, detta måste vi tillägna
oss, och detta bör därför vara hufvudinnehållet i våra böner.
Vår vaksamhet, våra bäner och vårt dagliga sökande skola sålunda
vara i full harmoni. Dessutom
måste våra böner till stor del utbytas af tacksägelse från den tid, då
vi lära känna något af längden och bredden, djupet och höjden af dem
gudomliga anordningen för både den nya skapelsen och våra kära efter köttet
samt för alla jordens familjer. Hvad
kunde vi mera eller bättre begära, än hvad Gud redan utlofvat?
Vi kunde säkerligen icke begära någonting mera, än
hvad som blifvit utlofvadt med hänsyn till den nya skapelsens framtida härlighet,
ej heller kunde vi begära mera beträffande dess nuvarande fröjder.
Hvarje anordning, som man kan föreställa sig, har blifvet gjord
redan på förhand. Hvarje önskan, hvarje behof ha redan blifvit till godosedda
för oss — gifna till oss för blotta mottagandet.
Det fattas oss endast visdom, huru vi skola mottaga, huru vi skolla
tillägna oss dessa gudomliga anordningar.
När vi frambära tacksägelser, äska vi därför endast visdom
och nåd för att tillgodogöra oss dem, på det vår glädje må varda
fullkomnad. Vår begäran måste
därför vara att blifva mera uppfyllda med den heliga anden — visdom från
ofvan.
Hvad mera kunde vi begära för världens del, än det
Guds försyn allaredan anordnat? Ingenting!
De härliga »återställelsens
tider», utlofvade i ordet, mer än uppfylla de största förväntningar
och hopp, som de visaste bland människor någonsin hyst.
Därför kunna vi endast tacka Herren och erkänna hans godhet, söka
att samarbeta med den och att inse vårt behof af visdom.
Häraf följer den anmodan, att vi må begära denna hjälp af Guds
heliga ande eller makt — »visdom från höjden».
»Men om någon af eder har brist på vishet, han bedje därom af
Gud, som i enfald och utan förebråelser gifver åt alla.» [801]
(Jak. 1: 5.) Genom
denna visdom böras vi blifva itåndsatta att så uppföra oss, så tala
och handla, att vi blifva
till hjälp för andra, och idenna riktning skulle våra böner gå, att
vi må samarbeta med Gud enligt de frikostiga, välvilliga bestämmelser,
hvilka han redan fastställt, och en begäran om förbättring af dessa
skulle vara en orimlighet.
Denna stora förmån af tillträde till Guds närhet,
att inträda genom tron i det allra heligaste, att nalkas nådens tron och
få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid, må afpassas för
alla de olika förhållanden, med hvilka vi äro omgifna.
1) Den är
vår för personligt bruk — att vi må hvar och en för sig vara i enrum
med Herren och meddela oss med honom, och genom hans barmhärtighet kan
denna gemenskap med honom, denna afsöndring från oroande ting, åtnjutas,
när man i verkligheten är skild från andras sällskap.
Hvarest detta är omöjligt, och hvarest det icke gifves något tillfälle att böja knä och höja rösten ens till en
hviskning, där är det de nya skapelsernas förmån att äga tillträde
till Fadern i inre andlig gemenskap.
När man är på gatan, när man är omgifven af förvirring och bråk,
må hjärtat upplyfta sig och söka bäde visdom och styrka vid nådens
tron. Huru välsignad är
icke denna förmån! De, som
mest använda den, åtnjuta den mest.
Olik jordiska ting blir den ju mer dyrbar, dess mer den blir öfvad.
2) Bön i
familjekretsen utgör familjens inträde i den
»fördolda kammaren» — i Herrens närhet, bort från världen.
Detta kanske icke alltid är möjligt, men hvarest tillfälle
gifves, bör det icke försummas. Om gynnsamt tillfälle likväl icke kan beredas, skall Herren
utan tvifvel antaga viljan i stället för gärningen och förläna välsignelse
i enlighet därmed. Inflytandet
från familjealtaret och från bönens rökelse, som uppstiger därifrån
till den himmelske Fadern, [802] och erkännandet af hans nåd, barmhärtighet,
makt och välsignelse, som där göres, skall säkert medföra vidare välsignelser
icke endast för den konungslige präst, som sålunda tjänar sin familj,
utan för hvarje medlem däraf. En
känsla af vördnad för Gud och
aaf ansvar till honom samt insikt om hans kärlek och beskyddande omsorg följer
denna familj hela dagen. Och
om det på aftonen är möjligt att åter samlas som en familj för att
erkänna Guds barmhärtighet och frambära tacksägelse, skall välsignelsen
endast förökas, som förhållandet var med änkans oljekruka, när dess
innehåll beständigt göts i kärl efter kärl. — 2 Kon. 4: 1—7.
3) Bön i
församlingen utgör Herrens familjs ingång i Guds närvaros
»fördolda kammare», skild från världen.
Detta är ett lifsvillkor för dess framgång, dess hälsa och dess
andliga utveckling. Försummelse
däraf skall säkert medföra förlust af kraft, förlust af förmåner
och tjänst och en motsvarande förlust af glädje.
Vi kunna dock icke all öfverensstämma med det slag af offentlig bön,
som åsyftades af en Boston-tidning, när den vid berättandet om ett
religiöst möte sade: »Teol.
d :r — — förrättade en den mest storslagna och vältaliga bön, som
någonsin framburits för en Boston-publik!»
Det gifves alltför mycket af detta slags bön till åhörarna i stället
för till Gud. Skriften icke
endast uppmuntrar hörbar och offentlig bön bland Herrens folk, utan den
framställer också, att den bedjande för ihågkomma sina åhörare i förening
med sin tjänst och forma bönen så, att den hörande kan säga
»amen» antingen hörbart eller i sitt hjärta. — Kor. 14:
13—17.
När aposteln Paulus gick till en ny stad med
evangelium, var det visdomen från ofvan, den heliga anden, som ledde
honom att uppsöka de församlade vid en plats,
»där man plägade bedja». (Apg.
16: 13.) Och det är ännu
ett faktum, att både kunskapen och Guds kärlek öfverflöda mest bland
dem af Herrens folk, [803] som bedja med och för hvarandra, att deras glädje
må varda fullkomnad. Huru många
möten Guds folk än må hafva för att studera Herrens ord och uppbygga
hvarandra på sin allra heligaste tro, förfäkta vi den tanken, att ingen
gudstjänst må betraktas såsom vederbörligen börjad, om icke Herrens välsignelse
däröfver först blifvit nedkallad, och att intet möte må betraktas såsom
riktigt afslutadt, förrän man tackat Herren för den förlänta och åtnjutna
förmånen och välsignelsen — att hans nåds ord verkligen må vara mat
för deras hjärtan, som hafva hört med en uppriktig önskan att första
och göra hans vilja.
Tro, en frukt af anden och en del af den nya
skapelsens nuvarande arf.
Vi måste äga tro, innan vi alls kunna blifva Guds
barn, ja, före vår rättfärdiggörelse, ty vi äro »rättfärdiggjorda af tro», innan vi erhålla syndernas förlåtelse
och frid med Gud. Denna tro,
som vi hade, förran vi erhöllo den heliga anden, kan därför icke vara
den tro, som är en andens frukt — en andens gåfva.
Tro är våra sinnens öfning, verksamhet, med hänsyn till Gud och
hans löften. De, som icke
kunna öfva tillit eller förtroende till Gud, vare sig på grund af
okunnighet eller på grund af sinnets fallna tillstånd, äro i en belägenhet,
i hvilken det är omöjligt för dem att blifva välsignade under denna
evangelii alders anordningar, men de äro icke i ett tillstånd, som
skulle hindra dem från att dela välsignelserna i den kommande åldern
— tusenårsåldern. Kallelsen
i denna evangelieålder är för dem, som kunna och vilja vandra i tro,
icke I åskådning; och hvar och en, som icke kan eller icke vill så
vandra, kan icke nu vandra med Gud. »Utan
tro är det omöjligt att täckas Gud.» Hvilken som helst, som icke har denna tro att börja med, kan
icke göra någon begynnelse i den närvarande tiden, och äfven om han
har tro att börja med, skall han, om icke denna tro tillväxer och
utvecklas, sakna den kraft, [804] som
erfordras för att blifva en öfvervinnare, ty
»detta är den seger, som har öfvervunnit världen, vår tro».
— 1 Joh. 5: 4.
Vi böra erkänna en stor åtskillnad mellan tro och lättrogenhet.
Millioner människor äro lättrogna och vidskepliga och tro tusen
oförnuftiga ting, för hvilka de icke äga tillräckliga eller
motsvarande bevis. Dej heller
äro dessa öfverspända människor, som tro, hvad de icke böra tro,
tillfinnandes endast i hedniska länder.
Millioner af dem bära det kristna namnet, fästadt vid någon sekt.
Öfvertro och lättrogenhet böra fördömas, tillrättavisas, skys
och öfvervinnas. Den sanna
tron bör uppmuntras, uppbyggas, styrkas och förhjälpas att tillväxa.
Tron på Gud är den tro, tillit och förtröstan, som bygger på
de gudomliga löftena och icke på mänskliga traditioner, sofismer eller
föreställningar.
Om vi tro, att Gud är, hvad hans namn innebär, den själfexisterande,
den allsmäktige, allvise, rättvise och älskande skaparen, och om vi tro,
att han lönar dem, som söka honom, skall följden blifva, att vi själfva
skola söka honom — söka och känna och förstå hans ord och att, när
vi känna och förstå det, skänka det vårt förtroende samt att, då vi
lita därpå, inrätta vårt lif i öfverensstämmelse därmed.
Under gudomlig ynnest hänvisas denna begynnelse af tro till
Kristus såsom den nya och lefvande vägen af återförening med Gud och
återvändande till hans ynnest. Som
denna tro omfattar Jesus och äfvar sig själf i lydnad, tillväxer den,
och Herrens välsignelse hvilar öfver den ju mer och upplyser den beträffande
villkoren för antagande och medlemskap i den nya skapelsen.
Den tillväxande tron omfattar Guds löften om att blifva Guds
arfvingar och medarfvingar med Jesus Kristus, Herren och återlösaren.
Resultatet blir välsignelsen af anden — aflandet, smörjandet,
upptagandet såsom söner.
[805] Det vidare resultatet blir större upplysning med
ljus från den gyllene ljusstaken i det heliga, som iståndsätter trons
öga att se de ting, som ej kunna ses utifrån — att första öfversteprästens
särskilda tjänst i fråga om ljuset, i fråga om skådebröden, i fråga
om rökelsen på det gyllene altaret och vid nådastolen bortom förlåten. Allt eftersom den lefvande, lydaktiga tron mer och mer
omfattar dessa olika drag af Guds ynnest och välsignelse, såsom de äro
uppenbarade i det gudomliga ordet, växer den sig starkare och starkare,
klarare och klarare och blir en af det nya sinnets grundbeståndsdelar.
Från denna fördelaktiga ståndpunkt ser den ting, hvilka den
tillförene icke kunde se, och angående hvilka aposteln förklarar:
»Inte+ öga har sett och intet öra hört, ej heller har
i människans (den naturliga människans) hjärta uppstigit, hvad Gud har
beredt åt dem, som älska honom.» — 1 Kor. 2: 9.
(Eng. öfv.)
Genom löftets ord, belyst af anden, ser trom öfvermåttan
stora och dyrbara ting, himmelska ting, den härlighet, som uppnås i den
första uppståndelsen riket, som då skall upprättas, rättfärdighetens
regering, bringande välsignelser till alla jordens släkter, syndens
undertryckande och förstörelsen af hvarje ting och person, som icke
samarbetar till Guds ära och i öfverensstämmelse med kärlekens
gudomliga lag. De nya
skapelserna se allt detta med trons öga, förståndets öga, och aposteln
försäkrar oss, att detta öga kan skåda många af de ting, som icke äro
klara och tydliga för den naturliga människan — emedan
»Gud har för oss uppenbarat det genom sina ande, ty anden
utrannsakar allt, ja, och Guds djupheter». — 1 Kor. 2: 9. 10.
Denna ande-aflade tro på hittills osedda ting utgör
en del af de nya skapelsernas nuvarande arf och är nära förenad med
hvarje deras hopp och glädje, i det den medför den enda möjliga försmaken
af »den kommande härligheten».
Såsom aposteln förklarar, är den [806] i sanning den grundval, på
hvilken all vår glädje och allt vårt hopp uppbyggas.
»Men tron är en viss tillförsikt om det man hoppas, en öfvertygelse
om ting, som icke synas.» Genom
den blifva hittills osedda ting lika påtagliga som de ting, hvilka synas,
ja, aposteln sager, at vi från denna ståndpunkt lära oss inse, att de
ting, vi se med våra naturliga ögon, äro timliga, under det att de
ting, som vi icke se med våra naturliga ögon utan skåda med trons öga,
äro de verkliga, de väsentliga och eviga.
Huru nödvändig tro är för att vinna och behålla vårt
nuvarande arf, försmaken af de kommande välsignelserna, visas klart af
aposteln Jakob, hvilken efter att hafva sagt:
»Men om någon af eder har brist på vishet, han bedje därom af
Gud, som i enfald och utan förebråelser gifver åt alla, och hon skall
varda honom gifven», tillägger: »Men
han bedje i tro, icke tviflande, ty den, som tyiflar, är såsom hafvets våg,
som af vädret drifves och kastas. Ty
en sådan människa tänke icke, att hon kan få något af Herren, hon som
är tvehågsen och ostadig i alla sina vägar.»
(Jak. 1: 5—8.) Aposteln
visar oss sålunda, huru omöjligt det skulle vara för hvilken som helst
att blifva öfvervinnare utan att blifva stark i tro.
Därför inskärper skriften allestädes tillväxt i tro, och allt
Herrens folk behöfver bedja såsom lärjungarna gjorde:
»Herre, föröka vår tro!» och under det de bedja sålunda, behöfva
de använda de medel, som Gud bestämt för denna böns uppfyllelse,
Om deras bön är uppriktig, skola de infrigt använda dessa medel
— de skola söka Herren i bön, söka att känna hans ord och lyda det,
söka hans tjänst och glädja sig däråt, söka att frambringa andens
alla frukter, och som detta är deras ställning, skola de äga stark tro,
»trons fullvisshet», och »skola
icke någonsin falla, utan sålunda skall dem rikligen förlänas ingången
i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, efiga rike» — i sinom tid.
— 2 Pet. 1: 10, 11.
