STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

SJUTTONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS UPPSTÅNDELSEARF.

Trons öga och öra måste öfvas, om man med bestämdhet skall kunna värdera andliga ting. – ”Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i Kristus göras lefvande.” – Den senare uppståndelsen till lifvet. – Anastasis, återupplyftande eller upståndelse. – Icke en dom eller pröfning för förflutna synder utan en annan pröfning för lif. – Befunna värdiga att få del af uppståndelsen. – Bestraffning för detta lifvets synder. – ”Somliga människors synder gå före dem till dom.” – ”Så är det ock med de (särskilda) dödas uppståndelse.” – ”Det är icke ännu uppenbart, hvad vi skola varda.” – ”Vi skola blifva honom llika.” 

DE NYA skapelserna iståndsättas att med bestämdhet värdera sitt framtida arfs storhet och härlighet endast i den mån, som trons öga och öra uppöfvas genom det gudomliga ordet. Såsom naturliga människor kunna de icke ens börja att värdera detta, ej heller kunna de göra det, förrän en full invigning skett och den heliga anden erhållits såsom en pant på arfvet. Den kunskap om det kommande, som de haft till den tiden, — äfven sedan de kommit i gemenskap med Gud genom tro och rättfärdiggörelse — representeras i leviterna, hvilka, ehuru välbehagliga tillbedjare och tabernaklets tjänare, icke ägde tillåtelse att inträda däri och offra på det gyllene altaret, ej heller att ens skåda dess prakt. Hvad leviten än visste om det »heligas» härlighet, ljusstaken med sitt ljus, skådebrödsbordet, det gyllene altaret och rökelsen, del hade han lärt från de invigda prästerna, som allena hade tillträde därtill.

Talande till dessa den nya skapelsens konungsliga präster visar aposteln, att de äfven med det rikaste mått af nåd, kunskap, tro och andlig synförmåga icke kunna i det nuvarande lifvet klart fatta de kommande tingen utan måste alltjämt mottaga dem genom tron. [808] Han säger nämligen: »Det är ännu icke uppenbart, livad vi skola varda, men vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är.» (1 Joh. 3: 2.) Detta är nog för Herrens folk, ty ehuru de med rätta kunde vara angelägna att få veta utförliga enskildheter beträffande sin andliga kropp, dess form, storlek, element etc., kunna de mycket väl förstå, att de nya förhållandena blifva så olika de nuvarande, att de trots den utförligaste beskrifning vida öfvergå mänsklig fattningsförmåga. Men hela frågan är afgjord med den försäkran, att församlingen skall blifva lik sin Herre och se honom — icke såsom han var i sitt förnedringstillstånd, människan Kristus Jesus, ej heller såsom han visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, klädd i kött under olika former och med olika kläder, utan se honom »såsom han är», skåda hans härlighet och dela hans ära. Detta är nog.

Dock äro vi glada, att Herren lyftade slöjan till någon liten del och tillät oss få en kort blick på vårt framtida arfs nya villkor. Denna gifves oss i aposteln Paulus' beskrifning af den första uppståndelsen. (1 Kor. 15: 41-44.) Hela kapitlet är af stort intresse för hvarje medlem af den nya skapelsen icke endast på grund af berättelsen om den första uppståndelsen, genom hvilken församlingen, den lilla hjorden, det konungsliga prästerskapet, skall fullkomnas och ingå i sin Herres glädje, utan också på grund af sina antydningar beträffande världens framtida hopp. Aposteln ställde sitt bref till de heliga och till inga andra, men om han beskrifvit endast den första uppståndelsen, skulle man med rätta kunnat antaga, att ingen nämnvärd välsignelse återstode för människosläktet. Eller ock skulle man med samma rätt kunnat tänka, att världens uppståndelse skulle vara lika och blott äga rum senare. Därför är det till stor hjälp, att han omnämnde de tvenne uppståndelserna. Ty detta bekräftar [809] skriftens vittnesbörd, att Gud har en särskild lott förvarad i himmelen för församlingen, — en andlig lott — och att han har en jordisk lott, som han i sin tid skall uppenbara och erbjuda världen i allmänhet. På grund af denna släktskap mellan den första uppståndelsen af de välsignade heliga, församlingen (Upp. 20: 6), och den följande uppståndelsen af alla människor, som slutligen mottaga Guds ynnest, torde det vara lämpligt att betrakta båda uppståndelserna tillsammans, just såsom Paulus framställer detta ämne.

»Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i
Kristus göras lefvande.»
1 Kor. 15: 22.

Denna förklaring framställes såsom slutsatsen af apostelns föregående bevisföring. Han disputerar med några, som äro benägna att förneka uppståndelsen, som han tror på. Han framhåller, att deras tvist är oförnuftig, alldenstund om de döda icke kunna uppstå, så är Kristus icke heller uppstånden från de döda. Men om Kristus icke vore uppstånden, då funnes ingen frälsare, ingen hjälpare, ingen medlare, och då vore både församlingen och världen utan hopp. Enär syndens straff är död, var det nödvändigt, att Kristus skulle dö för våra synder enligt skrifterna; men om han aldrig uppstod från de döda, är vår ställning lika hopplös, som om han aldrig åtagit sig vår återlösning. Ty äfven om mänskligheten vore fri från förbannelsen till följd af Adams öfverträdelse, fri från dödsdomen, skulle den likväl vara i en hopplös belägenhet, emedan en behöfde återställas, och för att detta må ske, behöfver släktet den store läkaren, den store återställaren. Aposteln lägger den största tänkbara vikt på nödvändigheten af Kristi uppståndelse såväl som på hans död, sägande: »Om Kristus icke är uppstånden, så är eder tro fåfäng, och I åren ännu i edra synder. Så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat [810] i Kristus.» Därefter fortsätter han att behandla ämnet såsom bestyrkt, såsom utom all fråga afgjordt, sägande : »Men nu är Kristus uppstånden från de döda och har blifvit en förstling bland de afsomnade.»

Sålunda bevisar han sin sak och grundar sina läsa­res tro på den allmänna sanningen, att en uppståndelse icke endast är möjlig utan nödvändig, och att beviset därpå finnes i det faktum, att Herren icke blott och bart föregaf sig vara död utan verkligen »dog för våra synder» och lika verkligt uppstod från de döda. Sedan framhåller han, att det är på denna trosgrund, vi ha förmånen tänka på människorna såsom döda i Adam — icke såsom utrotade, icke såsom verkligt döda utan såsom sofvande. Enligt Herrens löfte äga vi förmånen hoppas, att de alla skola uppväckas på morgonen — uppståndelsens morgon — och komma fram till mera gynnsamma villkor än den nuvarande tidens, nämligen till ett tillstånd, hvarunder synd och död icke skola regera, då Satan icke skall äga dödens makt utan vara bunden, och då återlösaren skall hafva fullkomlig makt samt öfva densamma till att befria fångarna från dödens stora fångahus. Detta upplyftande skall beskäras sådana bland dem, som under dessa gynnsammare förhållanden höra (lyda) hans röst och vandra på helighetens allmänna väg upp, upp, upp, ut från dödsskuggans dal till den fullkomlighet af lif, frid och välsignelse, som Skaparen ursprungligen bestämt för dem, men som de förlorat genom fader Adams olydnad. Denna komma de att återvinna genom den andre Adams förtjänst och lydnad för honom. På grund däraf gör aposteln den framställningen (vers 21), att det är Guds plan, att »emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse». Det lider intet tvifvel om apostelns mening, att den första människan, genom hvilken döden kom, var Adam, och att den andra människan, [811] genom hvilken de dödas uppståndelse kommer, är »människan Kristus Jesus», som förklarade i sitt kötts dagar: »Mitt kött skall jag gifva för världens lif.» Åter sade han beträffande de afsedda resultaten af detta offer: »Jag är uppståndelsen och lifvet.» — Joh. 6:51; 11:25.

Framställningen i den allmänna (eng.) öfversåttningen af bibeln, att »såsom i Adam alla dö, så skola äfven i Kristus alla göras lefvande», är tydligen en felaktig öfversättning. I denna form är detta ställe i strid med andra skriftställen, som tydligt begränsa antalet af dem, som skola göras lefvande genom Kristus. Den felaktiga öfversättningen gynnar den universalistiska läran, i det den synes innebära, att Guds ynnest och välsignelse genom Kristus icke alls ifrågasätter deras karaktär, till hvilka lif kommer att gifvas. Andra skriftställen visa dock mycket klart, att icke alla skola »ingå i lifvet» utan endast de, som »göra Faderns vilja, som är i himmelen». En enkel framställning härom finnes i dessa ord: »Den som har Sonen, han har lifvet; den som icke har Guds son, han har icke lifvet.» — 1 Joh. 5: 12.

Vid läsningen af ofvanstående text försumma många att lägga tillbörlig tonvikt på orden: »göras lefvande». De uppfatta stället såsom angifvande endast ett uppvaknande från dödens sömn, men dess mening är mycket mera vidtomfattande och dyrbar än så. Döden, som kom genom Adam, bestod icke blott i förlusten af den lilla rest af lif, som världen äger för närvarande, utan i förlusten af lif i dess fullkomligaste mått, i hvilken mening Adam såsom hela släktets representant ägde det. Såsom »dö» betydde förlusten af allt lif — och Adams döende började med ens efter hans dom — så skulle uttrycket »göras lefvande» betyda icke blott ett påbörjande af vägen tillbaka till fullkomligt lif och ut från död utan borde förstås såsom angifvande återställelse till sådan fullkomlighet af lif, som Adam [812] hade före fallet — att göras lefvande i betydelsen att lyftas upp och ut från död. Denna fulla mening af ordet borde läggas i begreppet »lif» vid betraktandet af denna text, och vi må minnas, att från Guds ståndpunkt är hela Adams släkte dödt, icke endast de, som gått ned i grafven, utan också de, som äro på väg dit. Huru vår Herre uppskattade lif och död, belyses af hans ord: »Låt de döda begrafva sina döda.» (Matt. 8:22.) Han hänvisar där till de otroende såsom ännu döda, emedan de icke hafva någon förening med lifgifvaren. Däremot betraktas de troende såsom lefvande, fastän de hittills äro frälsta från döden endast i hoppet och icke kunna erfara den verkliga 'befrielsen från dödens makt före uppståndelsen. — 2 Kor. 1:10; Rom. 8:24.

Den senare uppståndelsen till lifvet.

Denna följande text återgifves rätt sålunda: »Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i Kristus göras lefvande.» Endast Adam och hans ättlingar dogo på grund af hans synd. Satan, ehuru lögnens fader och mördare från begynnelsen, dog icke på grund af Adams synd, emedan han icke var i Adam, när denne dömdes till döden. Likaledes drabbade icke Adams död de änglar, som icke behöllo sitt första tillstånd, emedan de icke voro i Adam. Aposteln framhåller, att Adam var ett släktes fader eller lifgifvare, och att han så väl som det släkte, som var i hans länd, ärfde det döende tillstånd, som förer människorna till grafven mer eller mindre hastigt. Därför såsom nu alla, som voro i Adam, delade hans dom och fördömelse, på samma sätt skola alla i Kristus erhålla Guds ynnest genom honom.

Adams släkte var verkligt och lagligt i honom utan något val eller viljeyttring — i honom enligt naturen. I Kristus kommer man däremot af nåd — personligen med villkor. Aterlösningen af Adam från fördömelse och död skall slutligen på grund af gudomlig [913] anordning beröra alla af hans släkte med den följd, att de befrias från dödsdomen och förses med ljus, kunskap och tillfälle att komma ini Kristus. Men endast de, som vilja använda sig af denna förmån och komma ini Kristus, skola göras lefvande i detta ords egentliga mening — fullkomligt upplyftas ut från död. Adams hustru så väl som barnen i hans länd var från honom och representerades af honom. Så är det ock med Kristus. Hans brud, församlingen, får lif af hans lif och utvecklas först. Senare skall världen, uppvaknad från dödens »sömn», och förd till sanningens kunskap under tusenårsåldern, äga förmånen att genom invigning komma ini honom såsom sin »fader». (Es. 9:6.) Om de då förblifva i denna släktskap, skall det medföra deras utveckling till full återställelse till mänsklig fullkomlighet — till allt, som förlorades i den förste Adam. Sålunda skola alla i Kristus bringas till fullkomlighet af lif — »göras lefvande» i den fullkomligaste mening. De voro af naturen i den första lifgifvaren och föllo genom hans fall. De skola inom kort förlänas tillfälle att blifva besläktade med den andre Adam eller lifgifvaren, och om de såsom rätta barn vilja lyda hans röst, skola de lefva — göras lefvande.

Denna tolkning, och ingen annan, öfverensstämmer med sammanhanget. Aposteln fortsätter med bevisföringen. Sedan han sagt: »Så skola ock alla i Kristus göras lefvande», tillägger han: »Men hvar och en i sin ordning.» Såsom först i ordningen nämner han församlingen, bruden, Kristi kropp, »Kristus», »förstlingen» — den första uppståndelsen. (Fil. 3:10.) Denna blir besläktad med Kristus under evangelieåldern under dess »höga kallelse», utgör Kristi särskilda skatt och skall förlänas lif på ett högre plan med den större härlighet, ära och odödlighet, som vidare skall visas längre fram.

[814] De öfriga af dem, som befinnas vara värdiga lif, skola »sedan», såsom af en annan ordning, enligt apostelns förklaring göras lefvande, eller fullkomligt lyftas ut från synd och död. Upplyftandet af denna andra klass skall ske under tusenårsåldern. Deras »lefvande­görelse» blir en fortgående process, som når sin fullbordan vid denna tidsperiods slut. Ett undantag — och kanske därför med rätta kallad en annan ordning eller grupp — skola öfvervinnarna från den tid, som föregick pingsten, utgöra, de trogna gamla värdiga, till hvilka aposteln hänvisar. (Ebr. 11:39, 40.) Dessa hafva blifvit godkända af Gud, »hafva fått vittnesbörd». Enär deras pröfning redan ägt rum, är det icke nödvändigt, att deras återställelse ut från död och ini lif skall ske så småningom. Deras tillkortakommanden gingo före till dom. Därför skall deras uppståndelse blifva ögonblicklig, ehuru de tillhöra en annan ordning eller klass än Kristus, hufvud och kropp.

Vi kunna vänta, att sedan uppståndelsen af de gamla värdiga till fullkomlig mänsklighet ägt rum, uppståndelseverket skall börja med jordens folk vid tiden för rikets upprättande. Dessa äro i verkligheten till nio tiondedelar döda, ehuru de allmänt kallas lefvande. Fastän icke i sina grafvar äro de från den gudomliga ståndpunkten döda, och det lifgifvande verket, eller återställelsen, skall begynna med dem med ens. Herrens rike, verkande i världen och styrande den under kärlekens och rättfärdighetens lag, skall vara uppenbart för alla, och Herrens kunskap skall fylla hela jorden till deras upplysning. De komma då att äga fullt tillfälle att välja rättfärdighet, lydnad och evigt lif eller att välja orättfärdighet, olydnad och den andra döden. Endast de, som välja lif genom att lyda Människosonens röst, och som för sitt eget upplyftande anpassa sig efter rikets fordringar, skola någonsin uppnå full återställelse, fullkomlighet, lif.

[815] Sedan dessa blifvit förda in på vägen till lif, skola åtskilliga af dem, som äro i dödens stora fångahus, grafven, kallas fram, uppväckas, för att behandlas precis på samma sätt. Allt eftersom världen blir färdig att mottaga dem, skola andra och så ännu andra komma fram från grafven för att åtnjuta det välsignade tillfälle till återställelse, som Guds nåd beredt för dem genom återlösningen i Kristus Jesus, vår Herre. Men i hvarje fall skall pröfningen vara densamma: »Hvar och en själ, som icke hör (lyder) den profeten (Kristus-personen), skall utrotas ur folket (i den andra döden — ’skall icke se lif’).» Däremot skall den, som hör denne profet, lyftas upp tum för tum, steg för steg från dödens tillstånd, till dess han i Kristus och fullt undergifven honom skall uppnå lif i dess fullkomlighet.

Den frågan torde uppstå för någon: Skall det icke blifva af nöden, att hvarje medlem af det mänskliga släktet skall stiga ned i grafven före erfarenheten af denna uppståndelses makt? Vi svara, att det är af nöden för alla dem, som skola äga del i den första uppståndelsen, att de verkligen dö, innan de blifva delaktiga af denna uppståndelses välsignelser, emedan deras förbund var sådant. Detta visar ock Herrens löfte till dem: »Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona.» Det var nödvändigt, att Herren, vår frälsningshöfding, icke endast invigde sig till döden såsom ett lefvande offer, utan också att han fullbordade denna invigning i verklig död. Sam­ma princip tillämpas på hela församlingen, hans kropp, hvilken måste »uppfylla, hvad som fattas i Kristi lidanden», på det att den må dela härligheten och välsignelsen af »hans uppståndelse», den första uppståndelsen. Dock är det icke af nöden för människor i allmänhet, att de först skulle gå ned i grafven och sedan blifva delaktiga af återställelse, uppståndelse, upplyftning.

[816] Som vi redan sett, har hela världen från Guds ståndpunkt blifvit räknad som död, alltsedan fördömelsen kom öfver Adam för olydnadens skull. Hela världen är i fängelse för närvarande, fjättrad af andlig, kroppslig och moralisk svaghet. Det gifves olika afdelningar i detta fängelse, och de, som människor kalla lefvande, men som Gud kallar döda (i öfverträdelser och synder och under Guds dom), vandra på fängelsegården och hafva icke hittills blifvit satta i sin cell, grafven. De äro likväl i fängelset, och ingen af dem kan bryta sönder dödens fjättrar, som hålla dem fångna. Om en order att befria fångarna sändes till en fångvaktare, skulle vi förstå, att den inbegrep icke endast dem, som blifvit satta i sin cell, utan alla, som i någon mening voro inom fängelsets område och under hans makt och myndighet såsom fångvaktare. På samma sätt är det med döden, den store fångvaktaren. Han har sändt millioner af släktet till grafven, och andra hundratals millioner äga ännu delvis frihet på fängelsegården men äro fast och säkert hållna och göra tjänst med suckan och födslovånda, väntande på befrielsen.

Herren förklarar icke enskildheterna om huru de, som hamnat i grafven, skola bringas fram, att de må höra Människosonens röst och lefva genom att lyda den. (Joh. 5:25.) Därför kunna vi icke egenmäktigt döma om sättet för dess förverkligande. Det är synbarligen icke nödvändigt för oss att förstå denna saks enskildheter. Likväl är det intressant att tänka därpå, och vi antaga, att det icke skall förnärma Herren, om vi göra oss en ringa föreställning därom. Vi ha redan i få ord framställt vår förmodan*, att hvar och en, som mottager Guds ynnest, skall alltefter sin tillväxt i kunskap och kärlek önska att medverka så mycket som möjligt i välsignandet af andra och särskildt [826] punkt hafva alla dessa »gjort det onda»: de äro icke godkända.

* Del IV, sid. 369.

Det bör anmärkas med ens, att denna klass inne­fattar många bland människor högt värderade både inom och utom namnkyrkosystemen — många ädla, visa, rika och lärda. Det måste säkert glädja våra hjärtan, att Herren sörjt för ett uppvaknande äfven för dessa, och att ehuru de icke skola framgå till lifvets uppståndelse, skola de framkomma för att få tillfälle att blifva med i den fortgående uppståndelsen genom domar, på det de under millennieåldern, den tusenåriga doms* eller pröfningsdagen, må ställas på prof under sådana gynnsamma villkor, som Guds ord angifvit.

*Del 1, sid. 145.

De skola höra Guds sons röst — icke förvirringen af stridande trosbekännelser, framställda af världens och kristenhetens olika sekter. Det skall vara ett rent tungomål, ett rent budskap, som skall gifvas dem. (Sef. 3:9.) Deras blinda ögon skola alla öppnas. Deras döfva öron skola upplåtas. De skola höra och förstå. Därför skall det helt och hållet vara deras eget fel, om de icke begagna sig af det fröjdefulla budskapet och tillgodogöra sig Guds ynnest, som utsträckes till dem genom lifgifvaren, Kristus, och sålunda steg för steg, tum för tum vinna seger öfver sina andliga, moraliska och kroppsliga svagheter och ofull­komligheter, till dess de i slutet af sin dom eller pröfningstid skola hafva uppnått lifstillståndet, fullkomlighet, — allt, som förlorades i Adam och återlöstes med Jesu dyra blod.

Icke en dom eller pröfning för förflutna synder utan
en annan pröfning för lif.

Vi böra ihågkomma, att den pröfning, som då skall öfvergå världen i allmänhet, kommer icke att till sin [827] natur vara lika den pröfning, som brottslingar få genomgå i den nuvarande tiden, då rätten granskar bevisen för att utröna, huruvida den tilltalade är brottslig, och om så är, hvilket straff han bör ådömas. Vårt släktes brottslighet är utom all fråga, och ingen pröfning eller dom är ämnad att utröna, huruvida människan var brottslig på grund af olydnad mot Gud, ej heller huruvida Guds bestraffning med död var rättfärdig.

Tusenårsålderns dom eller pröfning blir helt och hållet olika och torde motsvara behandlingen af ett barn, som fadern funnit brottsligt och värdt tuktan, och som efter erhållen aga skulle tillfrågas af fadern: Erkänner du nu ditt fel? Erkänner du rättvisan af den bestraffning, du erhållit, och är du villig att härefter vara ett lydigt barn? På ett jakande svar torde fadern säga: Vi få se. Jag skall döma eller pröfva dig under dagens lopp. Om jag då finner, att du är uppriktigt ångerfull och ifrigt önskar att göra min vilja, skall jag i afton återföra dig till full gemenskap och förläna dig alla de förmåner, som du hade före din öfverträdelse. Sådan är naturen af nästa ålders präfning eller dom — en pröfning för att utröna, hvilka medlemmar af den brottsliga världen, sedan den lidit syndens lön, döden, med suckan och födslosmärtor under sex tusen år, skola hafva lärt sig det öfvermåttan syndiga i synden och den stora välsignelse, som åtföljer rättfärdighet, och sålunda önska att rätta sig efter Guds vilja i allting.

Lydnad skall framtvingas från början, och endast de, som bestämdt vägra att göra framsteg, skola afskäras efter ett hundra års pröfningstid. Sådana, som göra utvärtes framsteg och utvärtes rätta sig efter rikets lagar, skola tillåtas gå på och förlänas tillfälle att växa i nåd, kunskap och kärlek. Men vid tusenårsålderns slut skall det komma en afgörande pröfning för alla — icke med hänsyn till deras utvärtes uppförande, [828] som måste ha varit godt; i annat fall kunde de icke ha bibehållit sin ställning utan skulle förut blifvit afskurna från lif i den andra döden. Denna slutliga pröfning gäller deras hjärtetrohet mot rättfärdighetens principer. Alla skola pröfvas i detta hänseende, och alla, som icke befinnas vara fullkomligt trogna och lydiga Herren, skola afskäras i den andra döden — skola icke vidare tillåtas att åtnjuta Guds ynnest. Huru nådefull är icke den gudomliga anordningen! Huru företer icke den gudomliga planen vår himmelske Faders och vår Aterlösares långmodighet emot människors barn! Säkerligen skall sådant tålamod och undseende draga till Herren alla, som blifva värdiga evigt lif, och beträffande andras förstörelse skola alla i förening med Herren vara beredda att säga med det inspirerade ordet: »Sanna och rätta äro dina domar, Herre Gud, du allsvåldige!» — Upp. 16:7.

Befunna värdiga att få del af uppståndelsen.

Från denna ståndpunkt finna vi en mening i Herrens ord: »De som hafva befunnits värdiga att få del af den andra världen och af uppståndelsen.» (Luk. 20:35.) Ytterst få, endast en »liten hjord», befinnas värdiga att få del af denna värld och den »bättre» uppståndelsen före millenniet, tusenårsåldern. Den stora massan af människosläktet, inbegripande dem, till hvilka Herren talade dessa ord, skola komma fram till »domens uppståndelse». Då återstår det för dem att visa sig värdiga fullkomligt lif, det enda som skall tillåtas att räcka bortom tusenårsåldern in i framtidens eviga åldrar. Endast de lydiga skola tilllåtas att uppnå uppståndelsen genom att fullkomligt lyftas ut från död — ett fortgående framåtskridande och uppnående. Som vi redan, sett, måste de, som då skola vandra på helighetens allmänna väg, »gå upp därpå». Det kommer att vara en uppåtstigande väg. [829] Därför kräfver den ansträngning och öfvervinnande hos dem, som vilja återvinna allt, som var förloradt — mänsklig fullkomlighet.

Då vi närmare granska detta drag af den gudomliga planen, förvånas vi öfver dess förnuftighet och konsekvens samt de förmåner, det erbjuder dem, för hvilka det anordnats. Vi kunna genast se, att hvilken annan plan som helst skulle vara till skada för dem, som tusenårsålderns förmåner särskildt äro bestämda för. Tag t. ex. Nero. Antag, att han finge en ögonblicklig uppståndelse till lifvet. Antag, att han skulle komma fram från grafven andligt, moraliskt och kroppsligt fullkomlig. Detta skulle icke vara Nero. Denna fullkomliga varelse kunde icke alls igenkänna sig själf som Nero från det förflutna, ej heller kunde de, som varit hans kamrater, igenkänna honom. Ej heller kunde vi föreställa oss honom komma fram full­komlig i fråga om mänsklig organism och likväl vara ofullkomlig till sinne och karaktär. Alla, som aldrig så litet känna till de första principerna af fysiologiens lagar, måste med ens se orimligheten i ett sådant antagande. Dessa lagar lära oss mycket bestämdt, att karaktär och organism äro ett, att en fullkomlig organism med säkerhet skulle angifva en fullkomlig karaktär. Men om vi antoge för ett ögonblick endera af dessa oresonliga antaganden, skulle vi genast mötas af den invändningen, att ett tusen år vore en alltför lång period till pröfning af en fullkomlig varelses lydnad eller olydnad. Som en fullkomlig varelse ställdes Adam på ett mycket kort prof, så långt som vi kunna döma af skriften.

Om vi dessutom kunde föreställa oss världen såsom fullkomlig och på prof, skulle vi äfven nödgas före­ställa oss människorna vara underkastade den fullkomliga lagen. Som de då ägde inga ofullkomligheter, skulle de då också vara utan skydd mot eller betäckning för brister och därför just i samma ställning, hvari Adam [830]