STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 1

SÄRSKILDA TIDER OCH STUNDER FASTSTÄLLDA AF GUD.

Guds fastställda tider och stunder. —  Hvarför de icke äro mera tydligt framställda. — I rätt tid uppenbarade. — Allvarlig önskan att lära känna tiderna och stunderna lofvärd. — Misstag af adventister. —Det verkliga syftemålet med tidsprofetiorna. — Vår nuvarande ställning. — Syftemålet med efterföljande kapitel.

SÅSOM vi i »Den gudomliga tidsådersplanen» sökte framställa de stora grunddragen af Guds anordning för människosläktets frälsning från rent biblisk ståndpunkt, så är ändamålet med denna del att på grundvalen af samma auktoritet visa, att de olika delarna af denna plan hafva noggrant fastställda tider och stunder för sitt fullbordande; att så långt denna plan skridit framåt, hvarje nytt drag af den fullbordats på bestämd tid, och att tiden nu är nära för uppnående af dess höjdpunkt i välsignandet af alla jordens släkter. — 1 Mos. 28:14; Gal. 3:16.

Under evangelieålderns långa århundraden har församlingen, såsom hennes Herre lärt hene, bedit: »Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.»  Men likt sömniga barn hafva många, emedan tiden var lång, nästan förgätit betydelsen af de ord, som nu synas dö påderas läppar.  Alla sådana, hvilkas hjärtan ännu äro Herren trogna, anropa vi därför med apostelns ord: »Stunden är redan inne, att vi skola uppstå från sömnen, ty frälsningen är oss nu närmare, än då vi blefvo troende.  Natten är framskriden, och (tusenårs-) dagen är nära.»  Ja, den är för dörren.  Himmelriket är nu nära, icke blott [10] och bart i des fosterliknande eller begynnelsestadiuiim, såsom vid Kristi första ankomst (Matt. 3:2), utan i den meningen, som han förklarade, att det ännu skulle komma (Joh. 18:36, 37), det är, »i stor makt och härlighet».

Endast de, som omsorgsfullt studerat »Den gudomliga tidsåldersplanen», äro beredda till att förstå och värdera, hvad denna del lär rörande Guds fastställda tider och stunder för utvecklandet af denna plans olika drag och för dess slutliga fulländning.  Det är därför att hoppas, att ingen må upptaga detta stadium, förrän han fullkomligt fattat den föregående delens innehåll.  Eljes blir det icke för honom mat i rätt tid, ty sanningen är mat i rätt tid, endast då vi äro beredda för att mottaga den.  Ett barn är icke beredt för att lösa ett matematiskt problem, förrän det först undervisats i bruket af siffror och språket.  Så är det också med gudomlig sanning; den är uppbyggd steg för steg, och för att förstå den måste vi omsorgsfullt stiga upp på de steg, som försetts, och naturligtvis efter skriften pröfva hvarje steg framåt, vi taga, utan att dock frukta för att taga ut stegen, då vi sålunda finna säkert fotfäste.  Endast de, som hafva obetingad tro på Gud, och för hvilka ett: »Så säger Herren», gör slut på allt tvifvel och all strid, kunna af Guds ande ledas in i framskridna sanningar, allt eftersom tiden därför kommer, — ledas in i nya ting så väl som befästas i gamla, som genom samma auktoritet bevisats vara sanna.

Endast sådana ämnar Gud så leda.  I ålderns ände, som är skördetiden, är rätta tidpunkten inne för upppenbarande af mycken sanning, som Gud icke kungjort i förflutna tider, ens för sina mest trogna och hängifna barn.  Om ändens tid var det, som profeten Habackuk (2:3) förklarade, att synen beträffande den härliga fulländningen af Guds plan skulle tala och icke slå fel, och att den för några af Guds barn skulle tala [11] så tydligt, att de, såsom de blefvo anvisade, skulle vara i stånd att med tydlig skrift teckna den på taflor, så att andra därigenom måtte iståndsättas att lätt kunna läsa den.  Om denna tid var det också, som Daniel (12:4, 9, 10) förklarade, att kunskapen skulle blifva stor, och att de (genom tron) förståndiga skulle förstå synen.

Vå afsikt är icke att här profetera ur öfverflödet af mänsklig föreställning, ej heller att i någon mening vara visa utörfver hvad som är skrifvet i den heliga skrift.  Därför lämna vi alla mänskliga föreställningar och hålla oss nära den gudomliga sanningens källa, sökande att läsa profetian i profetians ljus och dess uppenbara uppfyllelse och att med tydlig skrift på taflor teckna det, som Gud sade skulle föreglas, och som därför icke kunde förstås före denna ändens tid, men hvarom han gaf den försäkran, att det då skulle förstås.

I denna del erbjuda vi en kedja af vittnesbörd rörande ämnet om Guds fastställda tider och stunder, hvilkens alla länka vi anse vara bibliskt starka, medan det hela, när det betraktas tillsammans i de olika delarnas förhållande till hvarandra, bär vittne om en plan så vid och omfattande, en afsikt så djup och en harmoni så fullkomlig, att det för den flitige och vördnadsfulle forskaren är tydligen uppenbart, att den sträcker sig bortom bredden och djupet af mänsklig tankeförmåga och således icke kan vara af mänskligt ursprung.

Vi finna, att evangelieålderns ände i hkhet med änden af den judiska åldern kallas en skörd (Matt. 9:37; 13:24, 30, 39), att den också i likhet med den är en period af fyrtio år, och att strålarna af det profetiska vittnesbördet äro särskildt konentrerade på åldrarnas skördar, i synnerhet på denna ålders skörd, där till och med allt ljus från den judiska åldern — till följd af dess förebildliga karaktär — samlar sig [12] i en härlig brännpunkt.  I  detta ljus kunna vi nu tydligt se vår Guds majestätiska steg, icke endast i den vida utsikten af flydda åldrar utan också i de nuvarande yttringarna af hans plans utveckling.  Och icke blott det, utan enligt hans löfte att förkunna oss det tillkommande (Joh. 16:13) se vi nu med underbar klarhet hans visa plan att välsigna alla i den kommande tusenåsåldern.  Ja, vi kunna ock skönja dess härliga fulländning i alltings återställelse.  Vi finna, att många stora och underbara hafva sin medelpunkt i denna skörd; ty i densamma inträffar Jehovas dag, början af återvändande ynnest mot judarna, af antikrists slutliga och fulleständiga störtande, af det stora Babylons fall, vå Herres andra tillkommelse och hans rikes upprättande, helgones uppståndelse och belöning samt vid eller kort efter periodens slut den stora nödens tid.

Vi finna, att början och slutet af denna skördetid så väl som de händelser, som måste inträffa inom densamma, äro klart utmärkta i profetian.  Och hufvudsyftet med denna del är att fästa uppmärksamheten på och följa den profetiska tidens olika linier till de händelser, i hvilka de nå sin höjdpunkt.  Men för att kuknna mottaga dess vittnesbörd behöfver läsaren hafva öron till att höra (Upp. 2:7; Matt. 11:15), och han måste bereda sig på att ödmijukt få kasta bort många förutfattade meningar, så snart han kommer till insikt om deras brist på harmoni med Guds ord.  Och vi tvifla icke på att för dem, som äro så sinnade, och som studera dess innehåll med tålamod, och omsorg, kommer denna del att blifva till stor välsignelse.  Om dess lärdomar mottagas i goda och uppriktiga hjärtan, hoppas vi, att det skall blifva en kraft, som afskiljer dem från välden och gör dem mogna såsom hvete för ladan.  Att sålunda upplifva, mogna och afskilja helgonen såsom hvete från ogräs i denna skördetid är det syftemål, för hvilket vi förstå Herren ämnade dessa profetior, som nu öppna sig för oss. [13]

De, som haft tillfälle att betrakta Guds stora karta öfver tidsådrarna, hvilken så klart tillkännagifver den gudomliga planens systematiska anordning, djupa afsikt och underbara omfattning, sådan den blifvit framställd i föregående del, borde vara angelägna om att få veta, hvad helst Gud behagar uppenbara rörande planens tider och stunder.  De borde i detta ämne hafva större intresse än alla andra i flydda åldrar, hvilka icke sågo de stora välsignelser, som finnas i beredskap för alla.  Trogna Guds barn längta efter att få veta, när härlighetens konung skall träda fram och mörkrets furste bindas, när ljusets barn skola lysa såsom solen och mörkret skall skingras, när helgonen skola upptagas till fullt barnaskap hos Gud och den suckande skapelsen skall frigöras från  förgängelsens träldom, och när vår himmelske Faders härliga karaktar skall till fullo uppenbaras för en förvånad värld och komma alla, som älska rättfärdighet, att böja sina hjärtan i tillbedjan, kärlek och lydnad.

Att sakna en sådan längtan förråder bristande intresse för och värdering af Guds planer.  Apostlarna, profeterna och änglarna åstundade alla och sökte ifrigt att lära känna, hvilken tid Guds ande utvisade genom profeterna.  Och ett sådant intresse hos Guds barn är alltid behagligt för honom, ty ehuru han aldrig förut i något större mått tillfredsställt sådana önskningar, emadan den rätta tiden ännu icke hade kommit, så har han dock aldrig en enda gång klandrat ett sådant intresse.  Tvärtom kallade han den spörjande Daniel en älsklig man och besvarade hans frågor, så långt det var förenligt med hans plan.

En sådan forskning borde därför icke betraktas såsom ett obehörigt inträngande i Guds hemligheter.  Gud vill, att vi skola ådagalägga ett sådant intresse för hans planer, att vi »rannsake skrifterna» och akta på »det profetiska ordet», på det vi sålunda må vara i det rätta tillståndet af väntan, som låter oss hastigt [14] varseblifva sanningen, allt eftersom tiden därför infaller.  »Hvad ännu fördoldt är hör Herren, vår Gud, till; men hvad uppenbardt är gäller för oss och för våra barn till evig tid.»  (5 Mos. 29:29) Om vi strängt begränsa oss till Guds ord och undvika fåfäng spekulation, stå vi därför på säker mark.  Om Guds plan samt tider och stunder icke äro upptecknade i skriften, så kan ingen finna dem där, och Gud har säkerligen icke genom sina profeter och apostlar låtit uppteckna något, som han för alltide önskar hemlighålla.  I rätt tid och ordning blir hvarje upptecknadt grunddrag af den gudomliga planen samt dess tid och stund uppenbarad för de vakande, men planen i sin helhet med dess afdelningar aft id var icke bestämd att förstås förrän vid den period, som kallas »ändens tid».  (Dan. 12:9, 10.)  Och må det ihågkommas, att intill den tid, då Gud ämnar uppenbara sina hemligheter, kan hvarken lärdom eller fromhet uppdaga dem.  Ehuru profetiorna i åhundraden stått för allas ögon, kunde de icke öppnas eller deras hemligheter lösas, förrän den rätta tiden kommit.

Då några af lärjungarna kommo till Herren och frågade honom om tiden för Guds rikes upprättande, innan det ännu var behörigt att uppenbara den, svarade han: »Det tillkommer icke eder att veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt.»  (Apg. 1:7.)  Oct vid ett annat tillfälle sade han beträffande samma ämne: »Om den dagen och den stunden vet ingen, icke ens änglarne i himmelen, ej heller Sonen, utan Fadern allena.  Sen till, vaken och bedjen; ty I veten icke, när tiden är. … Men hvad jag sägeer till eder, det säger jag till alla: vaken.» — Mark. 13:32, 33, 37.

Dessa Herrens ord kunna icke förstås betyda, att ingen utom Fadern någonisin skulle veta om hans tider och stunder; därför bevisa de lika litet, att vi icke nu kunna veta dessa tider och stunder, som de bevisa, att [15] vå Herre icke kan veta dem nu.  Och själfva det faktum, att vår Faders plan i sin helhet så väl som hans tider och stunder nu kunna klart urskiljas är ett starkt bevis för att vi nu lefva i slutet af tiden för det ondas nuvarande herravälde och I gryningen af tusenårsdagen, då kunskapen skulle blifva stor och de förståndiga skulle förstä.  (Dan. 12:4, 10.)  Om profetian aldrig var ämnad att förstås, så kunde det icke ha funnits något rimligt skäl för att framställa den.

Dessa Mästarens uttryck gifva vid handen, att Gud icke utför de olika delarna af sin plan på ett planlöst sätt eller på måfå, utan at than har fasta och bestämda tider och stunder för hvarje drag af sitt stora verk.  Och hans oändliga makt och visdom äro enborgen för att det icke kan blifva något misslyckande eller dröjsmål.

Hans ord innebära också den tanken, att Fadern intill den tiden icke uppenbarat sin plans tider och stunder för någon, icke ens för vår Herre Jesus.  Men långt från att stödja det allmänna antagandet, att Herren klandrade forskning och intress I fråga om tiderna och stunderna, och att han genom dessa ord förbjöd en sådan undersökning, är förhållandet alldeles motsatt.  Ty hans ord visa tydligt, att ehuru tiderna och stunderna då ännu icke voro dem gifna att förstå, så skulle de dock någon gång komma att blifva mycket betydelsefulla och skulle då komma att uppenbaras för de vakande.  I betraktande af det faktum att deras insegel någon gång skulle brytas, och att de då skulle blifva mycket betydelsefulla, uppmanar han dem att »se till» och icke låta likgiltighet komma öfver sig utan beständigt »vaka», på det de måtte förstå, när den rätta tiden skulle koimma.

Alla de, som under hela åldern vakat, hafva, ehuru de icke fått se allt, som de spejat efter, det oaktadt genom att så göra blifvi rikligen vålsignade och hållits [16] afskilda från vålden, medan de, som komma att lefva i den »råtta tiden» och lydigt »vaka», skola veta, skola se, »skola förstå» och icke vara i okunnighet midt ibland de underbara håndelserna i denna ålders »skörd».

Den, som vid hvilken tid som helst försummar att vaka, går miste om en välsignelse, som Mästaren lade stor vikt vid, och bevisar sig vara antingen förblindad med fördom af denna värladens gud eller ock så öfverbetungad med detta lifvets angelägenheter och nuvarande intressen, att han försummar sitt löfte om full invigning åt Herren och att först och främst söka det tillkommande riket lifvet.

Apostlarna Petrus och Paulus fästa uppmärksamheten på detta ämne om tider och stunder.  Petrus förklarar (2 Pet. 1:16), att vi icke följa klokt uttänkta fabler; att han i en bild på förklaringsberget såg Kristi kommande rikes härlighet, när han skådade den härliga »synen» af Mose, Elia och Jesus i skinande kläder, — Mose representerade de gamla värdiga (Ebr. 11:38-40), som komma att blifva de jordiska representanterna för det himmelska riket, och Elia representerade denna evangelii ålders, »öfvervinnare», medan secene som ett helt förebildade den »härlighet, som därefter skulle följa», sedan lidandena för rättfärdighetens skull hafva fulländat utkorelsen enligt ynnest.  Dock hänvisar oss Petrus, till och med under det han berättar sin syn, till det profetiska ordets vittnesbörd, sägande: »Och så mycket fastare hafva vi det profetiska ordet, och I gören väl, att i akten därpå, såsom på ett ljust, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagan.»  (2 Pet. 1:19.)  Han visste mycket väl, att alla profetiorna icke kunde fullt förstås af någon då, och han uppmanade därför helgonen att vaka och gifva akt — icke att gifva akt på skyn utan spana efter uppfyllandet af allt, som Gud hade talat genom de heliga profeterna beträffande återställelsen och [17] »tiderna» för återställelse, hvilka utgöra en så stor och viktig del af deras vittnesbörd.  Och han försäkrar oss, att profetian allt förtfarande kommer att hafva viktiga sanningar för oss, ända till dess det dagas.

Aposteln Paulus förklarar: »Om tiderna och stundet na, mina bröder, hafven I icke behof at att något skrifves till eder, ty I veten själfva väl, att Herrens dag kommer såsom en tjuf om natten.  (Tyst, förstulet skall den komma, och seda den kommit skola många någon tid framåt icke veta, att de befinna sig i den.)  När de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett pötsligt fördärf öfver dem (plötsligt eller hastigt i jämförelse med deförflutna sex tusen årens sakta framåtskridande, såsom vår tid kallas ångans och elektricitetens brådskande tid — icke plötsligt såsom blixten utan plötsligt), likasom födslovåndon öfver den hafvande kvinnan . . .  Men I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjuf.» — 1 Tess. 5:1-4.

Alla »bröderna» hafva lyktan, det fasta profetiska ordet, som Petrus omnämner såsom ett ljus i ett mörkt rum, och så länge de intaga den rätta ställningen såsom, bröder, så länge de troget och ödmjukt rannsaka ordet, skola de icke någonsin vara i mörker; de skola alltid förses med sanningen såsom mat i rätt tid.  Aldrig någonsin hafva de, som lefvat i full harmoni med Gud, lämnats i okunnighet om nödvändig sanning för att trefva i mörkret med världen.  Abraham och Lot visste om Sodoms förstöring på förhand, ty Gud hade sagt: »Kan jag väl dölja för Abraham, hvad jag vill göra?»  (1 Mos. 18:17.)  Noa visste om floden i tid nog för att bygga arken, och han underrättades om själfva dagen, då han skulle gå in i den.  Likaså förstodo Simeon och Hanna samt de visa männen från österlandet att vid den första tillkommelsen vänta [18] Messias. I sjålfva verket var våntandet då allmånt.  (Luk. 2 25-38; Matt. 2:2; Luk. 3:15.)  Och om Gud så handlade med tjånarnas hus, skall han då göra mindre för sönernas hus?  Vår Herre och vårt hufvud sade:  »Numera kallar jag eder icke tjånare, ty tjånaren vet icke, hvad hans herre gör; men eder har jag kallat vånner, ty allt, hvad jag har hört af min Fader, har jag kungjort för eder.»  Var Herre skall med såkerhet i rått  tid veta tiderna och stunderna, enår det år han, som kommer att utföra planen, och om han icke föråndrats, kommer han att göra planerna kånda för dem, som åro honom nåra och förenade med honom i hans verk — hans vånner, hans helgon.

Värt förstånd säger oss alltså, att lika visst som det är skrifvet:  »Herren gör intet utan att hafva uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna» (Am. 3:7), och att största delen af hvad han uppenbarade för dem icke var för dem icke var för dem själfva utan för oss, evangelii församling (1 Pet. 1:12), lika visst skola de trogna icke lämnas i mörker, oförmögna att urskilja Herrens dag, när den har kommit.  Öfver dem skall den icke komma såsom en tjuf och en snara — oförmodadt, ty de komma att vaka och skola hafva det utlofvade ljus, som då kan väntas öfver detta ämne.

Aposteln förklarar, hvarkör han kunde gifva den bestämda försäkran, att I, mina bröder, skolen i behörig tid veta tiderna och stunderna och icke vara I mörker, i det han säger: »I ären alla ljusets barn och dagens barn.»  Sådana äro aflade af sanningen och komma genom sanningen att utvecklas mer och mer till den fullkomliga dagen, hvilken de tillhöra. — Jak. 1:18; Joh. 17:17, 19.

Märk huru omsorgsfullt ersättningsorden I och eder samt de och dem i detta och andra skriftställen särskilja de olika klasseer, som afses — helgonen från världen.  Den kunskap, som helgonen komma att hafva på Herrens dag, framställes såsom en motsats till världens [19] okunnighet rörande betydelsen och karaktären at inträffande händelser— »I hafven icke behof af att något skrifves till eder.»  »När de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt fördärf öfver dem, . . . och de skola icke kunna undfly.  Men I, mina brörder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfver falla eder såsom en tjuf, ty I  ären alla ljusets barn.» »Hafven akt på eder själfva», såger Herren, »att icke till äfventyrs edra hjärtan varda förtyngda af svalg och dryckenskap och detta lefvernets bekymmner, så att den dagen kommer eder plötsligt uppå; ty såsom en snara skall han komma öfver alla, som ho på hela jordens yta.  Vaken fördenskull (gifven akt på eder själfva och äfven på profetians ord) alltid och bedjen, att I  mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma och att ställas (bestå) inför Människosonen.» — Luk. 21:34-36.

Häraf följer alltså, att om ett Guds barn, som lefver i tiden för Herrens dag, förblifver i mörker eller okunnighet därom, så måste sådana antingen vara  öfvermätta af detta jordiska och berusade med världens ande eller ock öfverbetungade med detta lifvets omsorger, i båda fallen likgiltigt försummande att vaka med sina lampor putsade och brinnande och med olja i sina kärl — d. ä., med Guds ord i hjärta och sinne och med sanningens ande i sig.

Ehuru mycket, som står i samband med planens tider och stunder så väl som med dess enskildheter, blifvit förutsagdt af profeterna, så erkände de sig vara okunniga om betydelse af de profetior, åt hvilka de gåfvo uttryck.  (Se Dan. 12:8; Hes. 20:49; Matt. 13:17; 1 Pet. 1:10-12.)  Som de blefvo framställda på ett dunkelt och symboliskt språk och sammanlänkade med händelser, som då tillhörde framtiden, var det omöjligt att då förstå dem.  Ehuru upptecknade på förhand och framställda för att bära vittnesbörd om Guds förutvetande och anordning voro de sålunda afsedda [20] för deras undervisning, hvilka skulle komma att lefva i den för deras uppfyllelse bestämda tiden, och icke för dessa, som uttalade dem.  (Rom. 15:4.)  De väntade på utvecklandet af med dem förenade olika drag af den gudomliga planen och mänsklighetens historia, som enligt Guds anordning skulle öppna dem och förse Guds tåliga, sökande barn med  »mat i rätt tid» för deras behof för en pröfningens stund på »den onda dagen» — nödens dag, med hvilken denna ålder slutar, och med hvilken också den nya tiden och nådeshushållningen börja.

En underbar modern uppfinning, som på ett träffande sätt belyser Guds anordning med tidsprofetian, är hvad som benämnes kombinationstidslåset hvilket användes i några af de största bankerna.  Såsom förhållandet är med andra kombinationslås stannar nyckeln eller handtaget ständigt i låset.  Vissa egendomliga rörelser med handtaget, bekanta endast för dem, som känna till anordningen, äro nödvändiga för dess öppnande, medan den minsta afvikelse från de rätta rörelserna invecklar saken ännu mer och försvårar öppnandet.  Kombinationstidslåset har därjämte den egendomligheten, att dörrarna, sedan de blifvit stängda på kvällen, äro så tillslutna genom en urfverksanordning inuti bankhvalfvet, att de icke af någon kunna öppnas förrän på en bestämd timme följande morgon, och då endast genom användande af den kombination, på hvilken  låset blifvet ställdt.

På liknande sätt har vår himmelske Fader under natten tillslutit och med sitt stora tidslås förseglat många drag af sin stora plan.  Och detta tidslås ställdes så, att det icke kunde öppnas förrän »den bestämda tiden» — på den stora återställelsedagens morgon.  Och då är det Jehovas Smorde, hvilken har nyckeln och förstår den kombination, på hvilken låset blifvit ställdt, som »upplåter och ingen tillsluter».  (Upp. 3:7.)  Han öppnar för oss genom att gifva oss den nödvändiga [21]  underrättelsen om huru profetians nyckel bör användas af dem, som önska att finna den oändliga visdomens skatter.  Och vi kunna nu finna den gudomliga visdomens skatter, emedan morgonstunden har kommit, ehuru det är tidigt och ännu icke ljust för världen.  Men endast genom att vi omsorgsfullt följa anvisningarna och använda nyckeln i enlighet med den af den store konstruktören ställda kombinationen, komma dess skatter att upplåta sig för oss.

Denna belysning passar i själfva verket till hela Guds plan i alla dess delar ; hvarje drag af sanning och hvarje profetia är endast en del af den ena stora kombinationen, som nu kan öppnas, emedan det är morgon, emedan det stora tidslåsets reglar äro frånskjutna.  Och denna stora kombination, en gång öppnad, afslöjar på ett fullt och härligt sätt de gränslösa skatterna af gudomlig visdom, rättvisa, kärlek och makt.  Den, som öppnar, kommer i sanning att känna Gud såsom aldrig tillförne.

Låt oss alltså undersöka skriften med en vördnadsfull ande, på det vi må lära, hvad Gud behagar visa oss med hänsyn till hans tider och stunder.  Enär han nyligen gjort de stora grunddragen af sin plan så tydliga, kunna vi med skäl vänta, att hans tid är inne för att leda oss till kunskap om dess tider.  Tiderna och stunderna voro visligen dolda i det förflutna, och helgonen bevarades sålunda från misströstan, ty tiden var lång; men då planen närmar sig sin härliga fulländning, hafva helgonen förmånen at få veta det, på det de må lyfta upp sina hufvud, vetande, att deras förlossning nalkas.  (Luk. 21:28.)  Uppenbarandet af tiden i »ändens tid» kommer att vara lika nyttigt och eggande för helgonen, som dess uppenbarande därförut skulle varit onyttigt och nedslående.

Tydligen är vår Gud en ordningens Gud.  Allt hvad han gör sker i öfverensstämmelse med en bestämd och på förhand uppgjord plan, och hans fastställda tider [22] och stunder äro icke en obetydlig eller oviktig del af denna plan.  Märk att Jesus föddes på bestämd tid : »Då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son.»  (Gal. 4:4.)  Icke förut, ej heller senare, utan just då tiden var fullbordad.  Vår Herres första predikande gällde ämnet tid, ty han kom och predikade, sägande : »Tiden är fullbordad . . . Gören bättring och tron evangelium.»  (Mark. 1:15.)  »När tiden var inne», dog Kristus.  (Rom. 5:6.)  Och han uppstod »på den tredje dagen (på den bestämda tiden). enligt skrifterna».  (1 Kor. 15:4.)  Under hans ämbetstid sökte han fiender ofta att gripa honom, men det uppgifves, att de icke kunde, »ty hans stund hade ännu icke kommit». — Joh. 7:30.

Tidsprofetiorna gåfvos icke för att tillfredsställa ren nyfikenhet utan för att sätta ordets rannsakare i stånd att igenkänna de förutsagda händelserna, när tiden därför är inne.  Till exempel, ehuru profetian angaf tiden och sättet för Kristi första tillkommelse, så förstods ordningsföljd och stundens plikter.  Man kan icke läsa det gamla testamentets skrifter utan att märka det framstående rum, som där gifves åt data eller bestämda tidpunkter, och den noggrannhet, med hvilken somliga af dem äro angifna, till och med på dagen, ehuru de rätt ofta äro fästade vid hvad som kan synas vara mycket obetydliga händelser.  Men den noggranna forskaren skall finna, att dessa olika data och kronologiska hänvisningar äro länkar i en underbar beviskedja, som med stor noggrannhet särskildt pekar på två af de mest framstående och viktiga händelserna [23] i världens historia,nämligen världens återlösares och Herres första och andra tillkommelse samt de viktiga frågor, som stå i samband därmed.

Det faktum, att de flesta kristna äro likgiltiga för dessa ämnen, är intet skäl, hvarför de, som älska hans uppenbarelse och önska att befinnas godkända af honom, skulle sjunka i ett liknande tillstånd af ljumhet.

Det bör ihågkommas, att det köttsliga Israel, utom Guds »vänner» stötte sig och icke kände sin besökelses tid (Luk. 19:44), och att profeten förutsagt, att de två Israels hus, både det nominella judiska huset och det nominella kristna huset, skulle stöta sig. (Es. 8:14.)  Endast »en kvarlefva» i slutet eller skörden af hvardera hushållningen är beredd att mottaga och förstå de sanningar, för hvilka tiden då är inne, och sålunda erhålla den inbrytande nya hushållningens särskilda förmåner och välsignelser.  Därför återstår det för hvarje enskild kristen i denna ålders sista tid att se till, att han är en af »kvarlefvan» och icke en bland den ljumma, sorglösa, likgiltiga massan af den namn-kristna församlingen, som säkerligen kommer att stöta sig, såsom det förutsades af profeten, af Herren och af apostlarna, och såsom det förebildades af det köttsliga Israel, som förklarades vara dess skugga eller förebild.

Man medan tidsprofetian kommer att vara till stor fördel på sin bestämda tid, i det den påvisar olika drag af Guds plan, som tillhöra skörden etc., så är det ock sant, att kunskap om sättet för Herrens ankomst och uppenbarelse är mycket nödvändig.  Och läsaren ombedes att på dess behöriga plats åt detta ämne skänka mycket omsorgsfull uppmärksamhet.  Men bakom all denna kunskap måste det finnas helighet och ödmjukhet, som måste bana väg för dess mottagande genom att sätta Guds barn i stånd till att aflägsna fördom ur sitt hjärta och flitigt rannsaka efter att lära känna, hvad som blifvit uppenbaradt.  Så var [24] det vid hans första tillkommelse ; de allvarliga, invigda och ödmjuka voro de enda, som urskilde tiden och sättet.  De världsliga och öfverbetungade, de mätta, komma icke att  urskilja vare sig profetiorna eller tidernas tecken, då de uppfyllas, förrän skörden är förbi och sommaren af särskild ynnest är ändad.

I den judiska ålderns ände eller »skörd» befunno sig de sant ödmjuka, allvarliga »rätta israeliterna» i ett till stand af väntan, som vidt skiljde sig från tillståndet hos de stolta, världsligt sinnade och egenrättfärdiga omkring dem, så att de icke endast voro mera redo att mottaga Guds plan, sådan han anordnat den, utan också mera redo att höra och undersöka sanningen, när de kommo i beröring med den.  Och medan Herren afvisade de själftillfredsställda, klandersjuka fariséernas spetsfundigheter med dunkla och undvikande svar, tog han tid till och var angelägen om att göra sanningen klar och tydlig för de ödmjuka, allvarliga sanningssökarna.    (Matt. 13:10-17; 16:1-4; Mark 7:1-23; Luk. 18:18-30; Joh. 1:45-51; Luk. 24:13-32 och 33-49; Joh. 20:24-28; 21:1-12.)  De stolta och själfbelåtna och alla, som följde dem, snafvade (Matt. 15:14), medan de ödmjuka och sanningshungrande allvarligt frågade efter sanningen.  (Matt. 13:36; Mark. 4:10.)  Och för sådana uttydde Herren sina dunkla tal och sade : »Eder är Guds rikes hemlighet gifven (att förstå), men för de andra, som äro utanför (icke rätta israeliter), kommer allt i liknelser, på dett att de, seende, skola se och icke förnimma och hörande höra och icke förstå.» — Mark. 4:11,12.

Så är det också i denna ålders ände.  Sanningen afskiljer nu, såsom då, de allvarliga och ödmjuka och leder dem framåt till den kunskap, som nu tillkommer sådana, och styrker och upplyser dem, på det de icke med massan af namnkristna må snafva, medan de ljumma och själfgoda förkasta de sanningar, som nu äro behöriga att förstås, emedan de äro förblindade af [25] sitt eget opassande hjärtetillstånd.  Därför komma de att af Herren förkastas såsom ovärdiga att blifva hans brud. — Ef. 4:1, 2; 1 Kor. 9:27.

Det är en allvarsam villfarelse, i hvilken många fallit, då de förmoda, att kunskap om Guds verk och planer är af ringa betydelse, att den kristliga karaktärens dygder äro allt, hvad Gud fordrar, och at dessa bäst bevaras genom okunnighet.  Huru helt annorlunda framställer icke skriften saken!  Den råder oss att icke endast odla den kristliga karaktärens dygder utan ock att ständigt bevara det hjärtetillstånd, som skall iståndsätta oss att urskilja sanningen, i synnerhet den stora sanningen om Herrens närvaro, när den inträffar, och när hushållningsförändringar äga rum.  Kunskap om hushållningssanningar är lika viktig i denna ålders slut, som förhållandet var i slutet af den judiska åldern.  De, som icke urskilde den sanning, som tillhörde den tiden, erhöllo icke de ynnestförmåner, som då tillkommo.  Och alldeles så är det ock i denna alders ände; de som icke kunna urskilja den sanning, som nu uppenbaras, emedan de äro förblindade af otro och världslighet, kunna icke erhålla de ynnestförmåner, som nu tilkomma.  De äro icke öfvervinnare och följaktligen opassande att blifva Kristi brud och vinna inträde i helgonens härliga art’ såsom medarfvingar med honom.  Under de ogynnsamma omständigheterna för dess mottagande blifver sanningen nu en pröfvosten för vår trohet mot Gud och skiljer därför de duglnga från de odugliga — hvetet från ogräset.

En viss motvilja mot studiet af profetisk tid förfinnes på grund af de oriktiga tillämpningar däraf, som gjorts af »andra adventister» med flera, och på grund af det följaktliga uteblifvandet af de händelser, som förväntades att äga rum på angifna tidpunkter.  Vi se dock, att till och med detta varit en del af Guds plan, att nämligen fördunkla ämnet för alla utom för [26] den klass, som det var ämnadt för, genom att tillstädja förakt och åtlöje att fästas därvid och sålunda hindra de världsvisa och kloka från att fatta det.  (Matt. 11:25.)  Detta var, därpå tvifla vi icke, lika mycket en del af den gudomliga planen som sändandet af Jesus till Nasaret, en föraktad plats, på det han skulle kallas »nasaré»  (Matt. 2:23), ehuru han i verkligheten var född i den ärorika staden Betlehem.  Liksom de världsvisa och kloka på den tiden sade : »Kan något godt vara från Nasaret?» så ropa också många i våra dagar, när profetisk tid eller något, som har afseende på Kristi andra tillkommelse omnämnes : »Adventist», såsom ville de säga : »Kan något godt komma från adventismen?» — till och med fastän de medgifva, att många profetior, som beröra tid, ännu icke äro uppfyllda, och att Herrens andra tillkommelse är det mest framstående ämnet i skriften.

Vi hafva stor sympati för både de första adventisterna (judarna) och de andra adventisterna, ehuru endast några få af både de förra och de senare förstodo de sanningar, de voro så nära men likväl icke fattade, emedan de i båda fallen voro förblindade af falska förväntningar.  Våra vänner adventisterna hafva icke förstått hvarken sättet för eller syftemålet med Herrens återkomst, såsom båda ämnena framställas i skriften ; följaktligen hafva de icke väntat att få »se honom, såsom han är», utan såsom han var.  De anse syftemålet med hans kommande vara sådant, att det kommer att fylla allas hjärtan, undantagandes helgonens, med fasa och förskräckelse; att hans afsikt är att samla de utvalda, förgöra alla andra medlemmar af människosläktet och uppbränna världen.  Då de hade sådana föreställningar, använde de tidsprofetiorna såsom ett gissel för att tukta och drifva världen till Gud.  Men världen tog saken lugnt och sade, att dessa voro oförnuftiga svärmare, och att om det finnes en Gud, så är han säkerligen mera fornuftig och rättvis [27] än så.  Världens hån blef allt större och större, då de gång efter annan förutsade materiens förstörelse och världarnas undergång och deras förväntningar gång efter annan slogo fel, — till dess nu blotta omnämnandet af profetisk tid mycket allmänt mottages med ett misstroget leende eller med öppet förakt till och med af kristna, som väl veta, att profetia och kronologi utgöra en stor del af Guds uppenbarelse.

Men säll är den :
»Som bär med jämnmod världens bittra hån
och aktar ej dess smädelse och hot,
som icke sviktar uti nödens tid
men lärt att Satans konstgrepp stå emot.»

Men Gud försedde icke tidsprofetior för ett sådant syftemål, ej heller skall han företaga sig att omvända världen på ett sådant sätt, ty han söker sådana tillbedjare, som tillbedja honom i anda och sanning (Joh. 4:23), och icke sådana, som äro skrämda till att tjäna honom.  Om han haft för afsikt att skrämma människor till lydnad, kunde han hafva uppfunnit någon mera framgångsfull metod än att förkunna tid, — såsom förhållandet med våra vänner adventisterna bevisat.  Profetisk tid gafs icke för att oroa världen — ej heller för världen i någon mening — utan för att upplysa, styrka, trösta, uppmuntra och leda församlingen i de svåra tiderna i tidsålderns slut.  Därför är det skrifvet, att ingen af de ogudaktiga skall förstå utan endast de förståndiga.  För dessa blifver den mat i rätt tid, som tillika med annan mat styrker dem, som begagna sig däraf, så att de skola kunna »bestå i den onda dagen» — nödens dag, med hvilken denna ålder slutar.  Den skall iståndsätta dem att förstå de underbara händelser, som försiggå rundt omkring dem, så att de hvarken komma att förtäras af fruktan och räddhåga, ej heller uppslukas af de hugskott och falska teorier — vetenskap, falskeligen så kallad —, hvaraf denna dag kommer att vara så rik.  Och därjämte [28] må de i den förtärande elden (nöden) komma att vittna om Gud och hans plan samt undervisa folket — peka på den härliga utgången af Jehovas plan, uppresande ett banér för folket. — Es. 62:10.

Detta är syftemålet med tidsprofetian, och huru viktig och oundgänglig är den icke, på det Guds människa må vara fullbordad, fullt utrustad, vid denna tid.  Utan dessa profetiska tidsbevis torde vi kunna se händelserna på denna Herrens dag utan att känna till hvarken dem eller våra plikter och förmåner under densamma.  Må alltså ingen af de sant invigda underskatta dessa profetiska tidsbevis, som voro ämnade till att leda våra ord och handlingar i den tidiga morgongryningen af tusenårsdagen, före soluppgången, medan världen och namnförsamlingen ännu sofva, okunniga och obekymrade om de hushållningsförändringar, som nu försiggå.  Dessa profetiska tidsbevis voro till stor del det medel, som Gud använde för att draga författarens uppmärksamhet mera helt och omsorgsfullt till andra delar af den gudomliga planen.  Om uppmärksamhet ägnas dessa bevis, måste detta leda till varaktig nytta för rannsakaren, icke endast genom att undervisa honom om »närvarande sanning» utan också genom att gifva styrka och lefvande verklighet åt alla bibliska sanningar, i det de lämna bevis för att alla Guds planer hålla på att samverka så väl i tid som i sätt för utvecklandet af hans härliga syftemål.

Felslåendet af de förutsägelser,som gjorts af adventister, hvilka försökte att bestämma en viss tid för världens uppbrännande etc. etc., har mera gällt de väntade händelsernas karaktär än själfva tiden.  Likt judarna togo de miste genom att vänta orätt sak på rätt tid.  Detta  var den medelbara orsaken till deras oförmåga att klart förstå sanningen, men den omedelbara orsaken därtill var det sakförhållandet, att det ännu icke var tid för ett klarare afslöjande.  Och likväl vardet tid för att uppväcka helgonen till att spana efter [29] Herrens uppenbarelse, tid för att gå ut att möta brudgummen och för en misssräkning före hans verkliga ankomst, hvilket allt Herren antydde i liknelsen om de tio jungfrurna, som utförligt kommer att visas längre fram.  Såsom det visats i föregående del, är den eld, som på Herrens dag kommer att förtära jorden, symbolisk, icke bokstaflig, och i följande kapitel kommer det att visas, att tillämpningarna af några tidsprofetior, hvilka tillämpningar adventisterna forkastat såsom varande misstag, icke slagit fel utan voro riktiga, och att de (profetiorna) tydligen utmärka denna tids symboliska eld, som redan börjar brinna.

Adventisterna, som hade att kämpa med felet att vänta jordens bokstatfliga uppbrännande, försökte tvinga alla de profetiska tidsperioderna till en gemensam afslutningsdag — och detta därtill en tjugu fyra timmars dag —, och sålunda gjorde de våld på några profetior för att få dem att passa ihop och sluta samtidigt med andra.  Men den klarare uppfattningen af den gudomliga planen uppenbarar nu den fullkomliga harmonien mellan de olika tidsprofetiorna, och det finnes intet behof af att vränga och göra våld på några af dem för att få dem att passa in med de andra.  Då vi i efterföljande kapitel inleda en undersökning af de ledande profetiorna, uppgöra vi icke någon teori för att därefter söka böja alla de profetiska tidsperioderna, utan vi spåra hvarje period till dess slut, och först därefter sammanväfva vi den teori eller plan, som sålunda angifves af den store uppenbararen af hemligheter.  Man skall finna att Guds plans ordning och harmoni lika tydligt uppenbaras i dess tider och stunder som i denna plans härliga drag, hvilka spårats i föregående del och tecknats på kartan öfver tidsåldrarna.  Och när tidsåldrarnas stora klocka slår de timmar, som angifvits på den profetiska urtaflan, komma de förutsagda händelserna lika säkert att inträffa, som att Gud förutsagt dem. [30]