STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 2

BIBELKRONOLOGI.

Kronologi nödvändig för att förstå profetian. — Oumbärliga data (årtal) försedda i bibeln. — Från Adams skapelse till år 1873 e. K. var det sex tusen år. — En framställning af bibelkronologien i stora tidsperioder. — Utförlig underkökning däraf. — Från skapelsen till den dag, då floden var uttorkad. — Till det Abrahamitiska förbundet. — Till lagens utgifvande. — Till Kanaans delning bland stammarna. — Domareperioden. — Konungaperioden. — Ödeliggandets period. — Till år 1873 e. K. – Hvari denna kronologi skiljer sig från biskop Ushers, som är införd i engelska biblar. — Det verkliga årtalet för vår Herres födelse.

[31] I DETTA KÅPITEL framlägga vi det bibelbevis, som angifver, att sex tusen år från Adams skapelse voro gångna med år 1872 e. K., och att vi alltså sedan 1872 (okt.) e. K. kronologiskt befinna oss i det sjunde årtusendet eller millenniet, hvars förra del, »Herrens (Jehovas) dag», »nödens dag», kommer att blifva vittne till krossandet af denna världens riken och upprättandet af Guds rike under hela himmelen.

Kronologi är också nödvändig såsom en grundval för undersökningen af de profetiska perioderna. Vi måste först af allt utröna, hvar vi befinna oss på tidens ström, och för att kunna göra detta måste vi hafva tillförlitliga data för vår beräkning. Därför upptaga vi ämnet rörande kronologi först i ordningen, och en fullständig kronologi öfver människosläktets historia måste med nödvändighet börja med människans skapelse.

Den tidslängd, som förfiutit sedan dess, anslås mycket olika. Bland dem, som antaga bibelns uppgifter, kan det förefinnas endast ringa meningsskiljaktighet, men bland dem, som förkasta dessa, äro skiljaktlgheterna ofantliga, varierande från tio tusental ända till hundra tusental af år. Dessa antaganden äro baserade på sakförhållanden, som utgöra en mycket svag grundval för sådana öfverdrifna och oförvägna slutsatser. Till exempel: den omständigheten, att pilspetsar af flinta påträffats i Schweitz' och Islands torfmossar på [32] ett betydligt djup under ytan, tages som bevis på att deras nivå en gång utgjorde ytan, och att torfmossarna småningom uppväxt ornkring och öfver dem, och den tid, som erfordras för en sådan tillväxt, beräknas efter den nuvarande tillvaxten per ärhundrade, hvilken är myeket ringa. Vore dessa förutsättningar sanna, så skulle det naturligtvis bevisa, att människan funnits till för hundratusentals år tillbaka i tiden. Men andra geologer visa, och det på goda grunder, att dessa torfmossar en gång voro så mjuka, att en pilspets lätt skulle kunna sjunka så småningom till ett betydligt djup under några få århundraden.

Vi anföra ett annat exempel: — »Vid uudersök­ningar i Nildalens gyttjiga jord upptäcktes två brända tegelstenar, den ena på ett djup af 60 fot, den andra på ett djup af 72 fot. Om vi anslå aflagringen, som årligen bildas af floden, till åtta tum på århundra. det, måste vi tillskrifva den första af dessa tegelstenar en ålder af 12,000 år och den andra en ålder af 14,000 år. Förmedels liknande beräkningar antager Burmeister (en berömd geolog), att sjuttio två tusen år förflutit, sedan människan först uppträdde på Egyptens jord, och Draper (en annan känd geolog) tillskrifver den europeiska människan, som upplefde den sista isperioden, en ålder af mer än 250,000 år.»

»Om vi anslå», alldeles såsom dessa siora män göra, skulle vi naturligtvis uppnå samma stora slutsatser. Men några af oss äro ovetenskapliga nog att sätta i fråga, huruvida det icke är mer än sannolikt, att Nilens gyttjeaflagringar varit mycket oregelbundna i likhet med andra floders, hvilka stundom förändra sina strömråror och bortskölja betydligt af sina bräddar under en enda öfversvämning. Ärven erinra vi om syndafloden på Noas tid, hvilken icke endast särskildt omnämnes i bibeln utan oek ide hedniska folkens äldsta traditioner, och vi undra, huru mycket gyttja och slam, [33] den åstadkom, utöfver de ätta tmnmen per århulldrade. Vi undra också, hvarför det icke förefallit dessa stora tänkare, såsom det naturligt gör för andra, som icke äro alltför stora, att två tegelstenar, kastade i denna »gyttjiga jord»,på en tid, då den var ofvertäckt med vatten och mycket mjuk, skulle sjunka ganska djupt af sin egen tyngd, då de ju äro så mycket tätare än den gyttjiga jorden. Beträffande skillnaden i de två stenarnas djup skulle det för en ovetenskaplig person synas mycket förnuftigare att antaga, att den ena föIl i gyttjan på kant eller på ända och den andra på flatsidan, hvilken sålunda sjönk mera långsamt, än att tänka sig, att människor, som till tiden lefde två tusen år från hvarandra, skulle ha gjort två tegelstenar alldeles lika.

Det är icke många år sedan skelettet af en människa påträffades i en gammal strömfåra till Mississippi floden, och några geologer började beräkna, huru många tusental af år torde kunna angifvas af de många fots lager af dy, gyttja etc., som öfvertäckte skelettet, och de föreställde sig, att de däri hade en mycket värdefull lämning af den förhistoriska människan.  Men åtskilliga fot under skelettet påträffades sedermera delar af en s. k. »flatbåt» af det slag, som brukades på Mississippi för mindre än femtio år sedan, och detta kullkastade deras beräkningar helt och hallet och förskonade mänskligheten från »ett nytt bevis» för att världen är tusental af år äldre, än bibeln lär.

Vi lämna därför de stridiga och fullständigt otillför­litliga gissningar, som några geologer framkommit med rörande ämnet kronologi, och vända oss till den mänskliga historien för att få upplysning. Men hvad finna vi? De äldsta hednafolkens historia kan tydligt och bestämdt spåras tillbaka icke ens fullt tre tusen år. Där bortom är allt dunkel, oviss, mytisk, sagolik och otillförlitlig tradition. Den romerska historien sträcker sig icke så långt tillbaka, enär det är endast tjugu sju [34] hundra år, sedan Rom grundlades, oeh dessutom äro dess första århundraden insvepta i osäker tradition. Tre tusen år tillbaka I den babyloniska, syriska och egyptiska historien föra oss till en tidpunkt, där anteckningarna äro fragmentariska och höljda i stort dunkel.

Samma tid tillbaka i Kinas historia för oss till Tsjen-dynastien, då den kinesiska historiens händelser »börja blifva mera tillförlitliga». Och hvad finna vi i Grekland, en nation, känd för sin bildning under de närmast förflutna tre tusen åren, och hos hvilken vi först och främst kulide vänta att finna noggrann historia? Jo, vi finna, att dess data äro noggranna för de senaste tjugu sex hundra åren men icke längre tillbaka. Där bortom komma vi till den tid, som är känd under namn af Greklands »sagomytiska eller förhistoriska ålder». Den enda förnuftiga och sammanhängande berätelse öfver de första tre tusen åren af människans tillvaro på jorden finnes i bibeln, och detta faktum år säkerligen i harmoni med dess anspråk på gudomligt ursprung, ofverinseende och bevarande.

Såsom det är med historien, så är det oek med data; världen hal, frä nsedt bibeln, intet medel till att spåra sin kronologi längre tillbaka än till år 776 f. K Rörande detta ämne anföra vi prof. Fisher vid Yale College. Han säger: »En exakt metod att fastställa data uppnåddes så småningom. Uppfinningen af tidsperioder var nödvändig för detta ändamål. Den första bestämda tidpunkten för daterande af händelser fastställdes i Babylon — Nabonassars tid, år 747 f. K. Grekerna daterade (från omkring 300 f. K) händelser från den första upptecknade segern vid de olym­piska spelen, år 776 f. K Dessa spel ägde rum hvart fjärde år. Hvarje olympiad var sålunda en period af fyra är. Romarna daterade (ehuru först några, arhundraden efter Roms grundläggning) från just den tilldragelsen, det al, fd'm ar 753 f. K.

Såsom ett ytterligare bevis för att många af den aflägsna forntidens s. k. historier äro så fulla af fantasier — [35] och mytiska traditioner, att de äro värdelösa beträffande kronologiska data och alls icke förtjänta att komma i betraktande, anföra vi från American Cyclopædia följande, som återfinnes under rubriken kronologi :

»De gamla folkens historia, undantagandes hebreernas, går tillbaka in i mytiska tidrymder af tusental eller millioner af år, och äfven sedan anteckningarna började antaga en historisk prägel, äro motsägelserna mycket stora ... De assyriska, babyloniska och egyp­tiska inskrifterna aro gjorda pa nu litdoda sprak och med skriftecken, som länge sedan föråldrats ... Grekiska och romerska data äro i allmanhet väl bestyrkta till den första olympiaden, år 776 f. K., och konsula­tets upprättande, ar 510 f. K., före hvilka tidpunkter de hufvudsakligen grunda sig på tradition eller sägen. Herodotus äger värde endast beträffande händelserna på hans egen tid, omkring år 450 f. K., och ett eller två århundraden tidigare.»

I sitt arbete öfver den grekiska kronoblogien (sid. 283) säger Clinton: .»Den historia, som de hebreiska skrifterna innehålla, företer en marklig och behaglig kontrast mot grekernas tidigare uppgifter. I de senare spåra vi med svårighet några få dunkla fakta, som bevarats åt oss af skalderna, hvilka med poesiens och sagans alla förgyllningar fortplantade hvad de erhållit genom muntlig tradition. I det hebreiska folkets häfder hafva vi bestyrkta berättelser, skrifna af samtida personer under ledning af inspiration. Hvad de åt oss öfverlämnat, Kommer således under dubbel sanktion. De bistodos af gudomlig inspiration vid upptecknandet af fakta, rörande hvilka deras vittnesbörd skulle vara trovärdigt, äfven om de varit blott och bart mänskliga vittnen.»

Bibeln, Vår af Gud skänkta historia öfver de första tre tusen are11, är det enda verk i världen, hvilket, börjande med Adam — den första människa, som om [36] nämnes af historia, monument eller inskrift, hvilkens namn jämte tiden för hans skape1se och död är upptecknadt, och från hvilken afkomlingarna till namn och ålder kunna spåras i på hvarandra följande led under nära fyra tusen år — 1ämnar oss en tydlig och sammanhängande historia ända till den tidpunkt, där världshistorien är väl bestyrkt. Såsom vi skola se, stracker sig bibelns historia till Cyrus' första år, 536 f. K., ett väl bestyrkt och allmänt antaget datum. Där slutar bibelkronologiens tråd — vid en tidpunkt, där världshistorien är tillförlitlig. Gud har sålunda försett sina barn med en ytlig och sammanhangande berättelse ända till den nuvarande tiden. Bibeln till och med gör historien fullständig ända fram till fulländningen af »alltings återställelse» vid slutet af det sjunde årtusendet, hvarifrån den nya æran af evig sällhet kom­mer att datera sig. Bibeln är därför den enda urkund i världen, som lämnar en öfverblick af människosläktets historia i dess helhet. Den för oss från det fölorade paradiset i1 Mosebok till det aterställda paradiset i Uppenbarelseboken och följer mänsklighetens bana in i evigheten. Tagna tillsammans erbjuder bibelns historia och profetia en panoramisk tafla övfver världshändelsernas hela förlopp alltifrån människans skapelse och fall till hennes försoning och återställelse. Bibeln är därför all historias ledstjärna, Utan den skulle, såsom det sanningsenligt blifvit sagdt, historien vara »lik floder, som flyta från okända källor till okända haf», men under dess ledning kunna vi spåra dessa floder till deras upprinnelse, ja än mer, se deras härliga slut i evighetens ocean.

Endast i bibeln kunna vi däför vänta att finna en berättelse, som rätt ordnar de osammanhängande tidsperioder och kronologiska oregelbundenheter, som den mänskliga historiens annaler vid första påseendet förete, och bringar dem till harmoni med hvarandra och med naturens perioder.[37]

Då vi börja med frågan: Huru länge är det sedan människans skapelse? böra vi vara och äro äfven förvissade om att han, som gaf profetiorna och sade, att de i ändens tid skulle blifva förstådda, i sitt ord dragit försorg om de data, som äro nödvändiga för att iståndsätta oss att noggrant förlägga dessa profetior till deras rätta tidpunkter. Emellertid kommer den, som väntar att finna dessa saker så tydligt framställda, att de skola vara öfvertygande för den, som läser blott och bart på ytan, eller för den ouppriktige tviflaren, att finna sig missräknad. Guds tider och stunder äro meddelade på ett sådant satt, att de vid denna tid äro ofvertygande endast för dem, som genom bekantskap med Gud äro I stand att urskilja hans karaktäristiska metoder. Bevisen äro gifna, »på det att Guds man­niska må vara fullt utrustad». (2 Tim. 3:17, eng, öfv.) Dessa veta väl att på alIa de stigar deras Fader leder dem måste de vandra i tro och icke i åskådning. För alla, som äro beredda att så vandra, hoppas vi blifva i stånd att för hvarje steg utpeka fasta utsagor ur Guds ord — en säker grundval för en förnuftig tro.

Vi vilja icke här afhandla förtjänsterna hos Sep­tuaginta och den hebreiska texten af det gamla testamentets skrifter, deras olikhet i fråga om kronologiska data etc. utan skola tillfredsställa oss själfva och, såsom vi hoppas, läsaren med den uppgiften, att den förra var en öfversäittning, verkställd af egyptier, medan den senare är den ursprungliga hebreiska urkunden. Och detta faktum i förening med den nästan vidskepliga vördnad, med hvilken hebreerna bevarade hvarje punkt och prick af dessa heliga skrifter, är ett starkt bevis för att den hebreiska texten är tillförlitlig. Den är mycket allmänt antagen af de lärda, och det är dess data etc., vi här följa.

Här framlägga vi beviset för att det från Adams skapelse till år 1873 e. K. Var sex tusen år. Och ehuru [38] bibeln ieke innehåller någon direkt framställning om att det sjunde årtuserendet kommer att utgöra tidrymden för Kristi regering, återställelsens stora sabbatsdag för välden, så  är den, vordnadsvärda traditionen likväl icke utan, fornuftig grund. Den åt Israel, det typiska folket, gifna lagen, som bestämde, att sex dagars arbete och möda, skulle efterföjas af en dags vederkviekelse och hvila fråan deras egna verk, synes mycket passande belysa å ena sidan de sex tusan år, under hvilka hela skapelsen suckar och våndas under syndens och dödens träldom (Rom. 8:22) I sin fåfänga sträfvan att frigöra sig, och å andra sidan den stora tusenårsdag,

I sin fåfänga sträfvan att frigöra sig, och å andra sidan den stora tusenårsdag, på hvilken de arbetande och betungade få komma till Kristus Jesus, deras själars herde oeh biskop, och genom honom finna ro, vederkvickelse och återställelse, — i hvilken de genom förtjänsten af hans dyra blod kunna finna ånger och syndernas förlåtelse. Det var på den typiska sjunde dagen, som han frågade den sjuke mannen: »Vill du blifva helprägda?» och till svar på hans tro och lydnad gaf honom styrka att taga sin säng och gå. (Se Joh. 5:6-9; äfvenså Matt. 12:10, 13; Joh. 7:23; Luk. 13:11-16 och 14:1-5.) Så kommer det ock under den, antitypiska. Sabbaten, tusenårsdagen eller millenniet, att, utropas för hela världen, att »den som vill» kan få evigt lif och hälsa, om han vill vandra i tro och lydnad.

Vi få icke förbise det faktum, som redan påpekats (del I, kap. 8),  att uttrycket dag är obestämdt och betecknar blott och bart en tidsperiod af vare sig lång eller kort varartighet. Aposteln Petrus antydde, att den sjunde tusenårsperioden I värlidens historia skulle blifva den sjunde dagen i, Guds räkning, sägande: »Detta ena ,yare eder icke fördoldt, mina älskade, att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag.» »Herrens dag skall komma» etc. — 2 Pet. 3:8, 10.

Om alltså den sjunde tusenårsperioden af världens historia är en tidrymd, som särskildt utmärkes såsom [39] perioden för Kristi regering, så skola vi genom att ådagalägga, att den började år 1873, bevisa, att vi redan befinna oss i densamma. Detta påminner om hvad vi redan anmärkt i föregående del, att skriften utvisar, att gryningen af tusenårsåldern eller Herrens dag kommer att vara mörk och stormig och full af nod öfver världen och namnförsamlingen, ehuru dess första ljusning kommer att vara full af tröst och vederkvickelse för helgonen, hvilka hämta sin tröst och frid från det hopp, som är satt framför dem i evangelium, och som likt ett ankar tränger bortom nodens tid och griper om de dyra löftena rörande tusenårsdagens soluppgång och härlighet; de se bortom nödens tid den härliga regering och de härliga välsignelser, som utlofvats.

Världens allmäanna tillstånd I var tid och den sedan år 1873 snabba utvecklingen af socialism, nihilism och kommunism, hvilkas öppet uttalade mål är omstörtandet af den ofverhet, som finnes, och en ny fordelning af världens rikedom, äro säkerligen icke i strid, med hvad vi böra vänta, huru mycket än dessa förhällanden i vissa afseenden må beklagas af dem, som älska lag, ordning och frid. Endast de, som se, att den kommande anarkien och nöden aro Guds medel för upprättandet af en ännu fullständigare lag och ordning och en mera varaktig frid, komma att vara befriade fran öfverväldigande fruktan, då de genomgå detta.

Men detta påpekande af den sjunde tusenårsperioden eller millenniet är icke kronologiens enda värde, ty ehuru vi skola framlägga olika drag af profetior, fullständigt oberoende af kronologien, så är denna likväl den måttstock, efter hvilken olika slag af profetior äro fastställda. Den fullkomliga öfverensstämmelsen mellan dessa två klasser af profetior, somliga beroende och andra oberoende af kronologien, är ett mycket [40] starkt bevis icke endast for riktigheten af dessa tillampllingar utan ock for riktigheten af den kro. llologi, som adagalagger denna harmoni, och detta enligt den principen, att en nyckel, hvilken upplaser ett juvelskrin, som ar svart att oppna, tydligen ar den i'atta nyckeln.

Den har nedan framstallda kronologien hal'moni. serar de olika profetiska framstallningarna rorande Kristi rike oh dess upprattande genom att uppvisa deras inbordes ol'dning och tid. Kronologien ar det skaft eller handtag, genom hvilket alla profetiska tidsbevis likt nyckelns olika delar sammallhiJJlas och arbeta.

Kort framställning af kronologien till år 6,000 efter
Adams skapelse.

Följande korta framställning af de kronologiska perioderna torde med rätta kunna benämnas bibelkronologi, emedan endast bibelns berättelse följes ned till Cyrus’ första år, 536 f. K, ett väl bestyrkt och af lärda allmänt antaget datum. Här slutar bibel­kronologiens tråd — litet bortom den tidpunkt, då världshistorien börjar blifva tillförlitlig. Detta är i sig själf ett tydligt bevis på Guds ledning och öfverinseende, i det han hjälper oss endast i det, hvari vi icke kunna hjälpa oss själfva.

[41] Då vi betrakta hvar och en af dessa perioder särskildt, må läsaren räkna ut det för sig själf och se, hvilken säker grundval är lagd för var tro i Guds ord. Väl finna vi två luckor i det gamla testamentets historiska berättelse, men då vi upptäcka, att Gud i nya testamentet sörjt för de länkar, som sträcka sig öfver dessa två tomrum, bör det öka vårt förtroende, att Gud så ordnat berättelsen, att hans tider och stunder voro dolda, till dess hans rätta tid för att uppenbara dem hade kommit, — alldeles som han gjort med andra sanningar, som redan blifvit anmärkt.

Vi skola nu undersöka föregående perioder hvar för sig och i den ordning, de ofvan blifvit anförda, till Cyrus' regering. Haf bibeln till hands och jämför hvarje citat, på det ni må mottaga detta såsom Guds ord och icke såsom en människas.

Kronologi öfver tidrymden från Adams skapelse till den day, då floden sinat bort.

Nagot enklare och mera noggrant, ända till på dagen, än detta kunde icke begäras. Låt oss nu undersöka nästa period.

Äfven detta är mycket enkelt och noggrant. Men nästa period är icke så lätt att spåra, ty den direkta [43] kronologiska linien är här afbruten tills efter Israels uttag ur Egypten. Följaktligen skulle vi vara alldeles ur stånd att gå vidare, om det icke vore så, att Paulus och Stefanus såsom Herrens språkrör lämnat den sammanbindande länken.

Perioden från förbundet med Abraham till lagens utgifvande.

Paulus förklarar, att längden af denna period var fyra hundra trettio år. (Gal. 3:17.) Förbundet innefattade löftet om Kanaans land till evig besittning, och ehuru det flera gånger på nytt stadfästades åt Abraham, lsak och Jakob, var det alltid samma förbund. (Se l Mos. 12:7, 8; 13:14-18; 26:3,4; 35:9-12; 46:2-4; 50:24.) Såsom det framgår af en jämförelse mellan 1 Mos. 12:1-5, 7 och Apg. 7:2-5, slöts förbundet (enligt föregående löfte), så snart som Abraham till fullo efterkommit de villkor, på hvilka han skulle erhålla det; det vill säga, så snart han beträdt Kanaans land, hvilket skedde omedelbart efter hans faders död, hvilken dog i Haran på deras väg till Kanaan. Då vi sålunda hafva årtalet för förbundet — hvilket slöts strax efter Teras död — fastställdt genom Stefanus' framställning, och då vi därjämte hafva Pauli förklaring,  att lagen gafs fyra hundra trettio år efter förbundet, fylles på detta sätt luckan i det gamla testamentets kronologi genom det nya. Men låt oss omsorgsfullt läsa berättelsen och lägga  märke till den noggrannhet, med hvilken sammanbindningslänken är insatt.

»Nu hade Herren sagt till Abraham (förut, innan han lämnade Mesopotamien eller Ur i Kaldeen) : Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus (dina bröder etc.) till ett land, som jag skall visa dig, och jag skall (om du gör så) göra dig till ett stort folk» etc. (l Mos. 12:1, 2, eng. öfv. Jämför Apg. 7:2.) Detta gifver vid handen, att Gud hade föreslagit [44] Abraham förbulldet, innan Tera, hans fader, dog, och innan han bosatt sig i Haran eller Karran. Men det fanns en bestämmelse, som fordrade Abrahams tro och lydnad, innan förbundet verkligen skulle slutas. Denna betingelse var, att han måste ådagalägga tro på löftet, att ett sådant förbund skulle slutas med honom, genom att lämna sitt fädernesland och sin släkt och gå till det land, till hvilket han skulle ledas. Detta gjorde Abraham, och som hans hustru, hans brorson Lot och hans åldrige fader delade hans tro och önskade dela glädje och sorg med honom, tillätos de göra detta, och de fyra anträdde färden till löftets land. Hans fader Tera dog på vägen, i Haran, hvarefter Abraham fortsatte till Kanaan för att där tillförsäkra sig och ingå förbundet, såsom Stefanus förklarade till Israel: »Sedan hans fader var död, förflyttade han honom därifrån till detta land, där I nu bon.» »Och Abraham gick åstad (ut ur Haran), såsom Herren hade tillsagt honom.» (Apg. 7:4; 1 Mos. 12:4.) Och förbundet slöts strax efter sedan han kommit in i landet. (Se 1 Mos. 12:5-7.) Sålunda är det fastställdt, att årtalet för förbundet och därmed början af de fyra hundra trettio åren följde omedelbart på Teras död, och den kronologiska kedjan är fullständig till lagens utgifvande. Lagens första drag var påsken, hvilken instiftades samma dag, som Israel lämnade Egypten. — 2 Mos. 12:41-43, 47, 50, 51.

I harmoni med detta läsa vi: »Israels barns boende, hvilka bodde i Egypten, var fyra hundra trettio år. Och det skedde efter slutet af de fyra hundra trettio åren, på den samma dagen skedde det, att alla Herrens härskaror utgingo ur Egyptens land.» — 2 Mos. 12:40-42, 51, eng. öfv.

Nu torde några anse, att Moses och Pauli uppgifter (2 Mos. 12:40-42 och Gal. 3:17) icke öfverensstämma, då den ene uppgifver, att Israels barns boende var fyra hundra trettio år, och den andre, att det [45] från förbundet med Abraham till lagens utgifvande var fyra hundra trettio år, i det de resonera, att om endast fyra hundra trettio år förflöto mellan Abrahams ankomst till Kanaan och lagens utgifvande, så måste Israels barns boende i Egypten hafva varit mycket kortare. Men det bör märkas, att hvad som säges är icke, att Israel bodde i Egypten fyra hundra trettio år, utan att hela tiden för detta folks boende, hvilket bodde någon tid i Egypten, varade fyra hundra trettio år: — »Israels barns boende, hvilka bodde i Egypten, var fyra hundra trettio år.» Det boende, som här åsyftas, började, när Abraham först kom till Kanaan. (Ebr. 11:8, 9.) Israel bodde i Abraham, i Isak och i Jakob, alldeles såsom Levi gaf tionde at Melkisedek, då han ännu var i sin faders länd. — Ebr. 7:9, 10.

Förbundet med Abraham trädde i kraft vid den tid, då han efter att hafva lämnat Haran eller Karran satte sin fot i Kanaan, löftets land. Från den stunden blef han och hela det ännu ofödda Israel i honom arfvingar till allt, hvad som utlofvats, samt gäster eller främlingar, väntande på Gud för löftets uppfyllelse. Detta boende som gäster eller främlingar hade varat fyra hundra trettio år på dagen, när Israel lämnade Egypten och erhöllo lagens första drag, påskens instiftande. Moses och Pauli uppgifter ha därför afseende på alldeles samma period, och detta gifver oss sålunda det tydligaste bevis för att det från förbundet med Abraham till lagens utgifvande var fyra hundra trettio år. Paulus lade särskild vikt vid det faktum, att påsken måste betraktas såsom början af lagen (hvilket Mose också visar, 2 Mos. 12:42, 43, 47, 50), och Mose lade särskild vikt vid periodens exakta längd, ända till på dagen.

Således hafva vi vår tredje period klart fastställd. Och då  vi märka Herrens noggrannhet ända till på dagen vid meddelandet af denna länk i kronologiens [46]  kedja, ingifver det oss starkt förtroende, i synnerhet då vi ihågkomma, att sådan noggrannhet sannolikt icke var af särskildt intresse för församlingen i det förflutna utan var afsedd för intet annat bruk än det nuvarande.

Perioden från uttåget till Kanaans delning bland stammarna.

Israels fyrtio år eller »frestelsedagen i öknen» (5 Mos. 8:2; Ps. 95:8-10; Ebr. 3:8, 9) följdes af sex års krig i Kanaan och landets delning bland stammarna. En tid af ett år, en månad och fem dagar förflöt  från deras uttåg ur Egypten till deras afresa från Sinai till Paran. (4 Mos. 33:3; 10:11-13.) Och det var då, från Kades-Barnea i öknen Paran, som spejarne utsändes. (4 Mos. 13:4-27; 32:8-13.) En af dessa, Kaleb, sade, då han bad om sin del vid landets delning (Jos. 11:23; 10:42) : »Jag var fyrtio år gammal, då Herrens tjänare Mose sände mig åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag afgaf sedan berättelse därom inför honom . . . Och se, nu har Herren lätit mig lefva, såsom han sade, i ytterligare fyrtiofem år, sedan Herren talade så till Mose — de år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu i dag åttiofem år gammal.» (Jos. 14:7, 10.) Sålunda finna vi, att det var fyrtio fem år från landets bespejande till dess delning bland stammarna, såsom Josua intygar, och litet öfver ett år från uttåget till spejarnes ut­sändande, hvilket gör fulla fyrtio sex år och en bråkdel* från uttåget till landets delning. Enär de första [47] fyrtio åren af denna period tillbringades i öknen, hvilket framgår af många skriftställen, i synnerhet af Apg. 7:36 och Ebr. 3:9, så tillbringades de återstående sex till landets delning i Kanaan, under hvilken tid de eröfrade löftets land och togo det i besittning.

*Vi räkna endast med hela år, enär en noggrannare räkning är omöjlig. Stundom, såsom ofvan, äro åren något för långa andra åter äro en bråkdel för korta, så­som i fråga om Sidkias regering. Sidkia säges hafva regerat elfva år (2 Krö. 36:11; Jer. 52:1), men af verserna 3 till 7 i det senare kapitlet är det tydligt, att hans verkliga regering var tio år, fyra månader och nio dagar. Vi tro, att dessa bråkdelar af är utjämna hvarandra. Och att

Domareperioden Vi komma nu till den svåraste delen af kronologien, tidsperioden från landets, delning till Sauls smörjande som konung. Vanligen kallas den domareperioden, ehuru domareämbetet icke oafbrutet utöfvades. Berättelsen därom i Domareboken och 1 Samuels bok omnämner nitton afdelningar, hvilka tillsammans utgöra nära fyra hundra femtio år, men de äro så osamman­hängande och afbrutna, öfverskjuta hvarandra och äro i så hög grad invecklade, att vi från dem icke skulle kunna draga någon bestämd slutsats och blefve nöd­sakade att sluta, såsom andra hafva gjort, att någon bestämd visshet i saken icke kunde vinnas, om icke så vore, att nya testamentet ifyller bristen. Paulus uppgifver, att sedan Gud delat landet åt dem genom lott, gaf han dem domare omkring (under) fyra hundra femtio år, ända till profeten Samuel. Därefter begärde de en konung, och Gud gaf dem Saul. — Apg. 13:19-21, eng. öfv.

Det grekiska ord, som är återgifvet med omkring i den vanliga (eng.) öfversättningen, är hos och har betydelsen af under eller medan. Samma författare använder ordet på tre andra ställen, där det är öfversatt med ordet medan, nämligen Apg. 1:10; 10:17 och Herren så ledt och ordnat saken, är vår öfvertygelse, som finner stöd i utgången och i de slutsatser, som kunna dragas därifrån, samt i den noggrannhet ända till på dagen, äfven i stora perioder, hvilken redan blifvit anmärkt. Såsom exempel på Guds omsorg och noggrannhet i denna sak se 1 Mos. 7:11; 8:13; 2 Mos. 12:40, 41. [48] Luk. 24:32. * Detta ställe skulle kunna bättre öfversättas så: »Han gaf dem domare under loppet af fyra hundra femtio år.» Den syriska öfversättningen lyder: »Och i fyra hundra femtio år gaf han dem domare ända till profeten Samuel» — den siste »domaren».

Apostelns uppgift beträffande längden af denna domarnes period mottaga vi såsom en därtill särskildt ämnad lösning af problemet. Endast i två fall — nämligen de fyra hundra trettio åren från förbundet till lagen och vidare denna domarnes period — förefinnes det någon rimlig ovisshet i fråga om gamla testamentets kronologi, och båda perioderna äro klart framställda i det nya. Kunna vi tänka oss, att detta blott och bart hände sig så? Är det icke mera förnuftigt att antaga, att Gud först dolde saken genom att lämna gamla testa­mentets berättelse ofullständig, och att han senare i nya testamentet ifyllde bristen, så att de, som aged tillräckligt intresse att jämföra uppgifterna, måtte i den rätta tiden, då uppmärksamheten skulle komma att fästas därpå, finna de felande länkarna ifyllda, och det på ett sätt, som är ägnadt att åstadkomma tillit till den store tidsbestämmaren.

Konungaperioden

Sauls regering omfattade den tid af fyrtio år, som följde efter den siste domaren, till dess David smordes till konung, såsom ofvan visats, och efter honom är det lätt att i Krönikeböckerna spåra konungarnas af Davids att  regeringstider sålunda:

Sauls regeringstid, Apg. 13:21 . . . . . . . . . . . .    40 år.

David regerade, 1 Krö. 29:27  . . . . . . . . . . . .     40 »

Salomo          »    "   »       9:30 . . . . . . . . . . . .   40 »

*I svenska öfv, är det återgifvet med när, under det och då. Den senaste proföfv. återgifver det på de två första ställena med ordet medan och på det sistnämnda med när. Ö. a.

[49]

Ödeliggandets sjuttio år.

Detta för oss till perioden för landets ödeliggande, som varade sjuttio år och ändades med folkets återställande från Babylon i Cyrus' första år, 536 f. K. (Se 2 Krö. 36:20, 23), ett i den allmänna historien väl bestyrkt datum, bortom hvilket bibelkronologiens tråd icke sträcker sig.

Tidrymden från återställandet till år 1873 c. K.

Tidrymden från tiden för judarnas återställande från Babylon i Cyrus' första år, till det datum, som är kändt såsom år 1 e. K., omfattas icke af bibelns histo­ria. Men såsom förut nämnts, är den väl bestyrkt af världshistorien såsom en tid af 536 år. Ptolemeus, en lärd grekiskegyptier, jordmätare och astronom, har väl fastställt dessa siffror. De äro ock allmänt antagna af lärda och kända såsom Ptolemei kanon. [50]

Sålunda ha vi funnit en klar och sammanhängande kronologisk linie från Adams skapelse till den kristna tidräkningens början, år 1 — tillsammans en tidrymd af fyra tusen ett hundra tjugu åtta (4,128) år, hvilka plus aderton hundra sjuttio två år af den kristna tidräkningen utgöra sex tusen år från Adams skapelse till året 1873 e. K.

Jämförelse mellan denna kronologi och Ushers.

Det torde intressera somliga att få veta, hvari ofvan-stående kronologi skiljer sig från den i mariginalen af den vanliga (eng.) bibelöfversättningen införda, hvilken är känd såsom Ushers kronologi. Skillnaden mellan de två till tiden för ödeliggandets sjuttio år är ett hundra tjugu fyra (124) år. Denna skillnad utgores af fyra perioder om 18, 4, 2 och 100 år på följande sätt:

Usher daterar ödeliggandets sjuttio år aderton år tidigare, än ofvan visats, d. ä. före Sidkias, Judas siste konungs, störtande från tronen, — emedan Babylons konung tog många af folket till fånga vid den tiden. (2 Krö. 36:9, 10, 17, 21; 2 Kon. 24:8, 16.) Han gör tydligen det icke ovanliga misstaget att betrakta dessa sjuttio år såsom en fångenskapens period, då Herren däremot förklarar dem vara sjuttio år af landets ödeliggande, att landet skulle vara »öde, så att ingen skulle bo där». Så skedde dock icke före Sidkias afsättning. (2 Kon. 24:14.) Men det ödeliggande, som följde på Sidkias störtande, var fullständigt, ty ehuru några af de ringaste i landet kvarlämnades till att vara vingårdsmän och åkerbrukare (2 Kon. 25:12), flydde inom kort äfven dessa — »allt folket, från den minste till den störste» — till Egypten af fruktan för kaldéerna (vers 26). Här kan icke förefinnas något tvifvel, och vid beräkningen af tiden till landets ödeliggande böra därför alla perioder ända till slutet af Sidkias regering inberäknas såsom vi  hafva gjort. [51]

Skillnaden på fyra år återfinnes i Jorams regering. Usher uppgifver den såsom en regering af fyra år medan bibeln säger, att den var åtta år. — 2 Krö. 21:5; 2 Kon. 8:17.

Af skillnaden på två år återfinnes ett i Ahas' regering, som Usher uppgifver vara femton år, medan bibeln säger den vara sexton år. (2 Krö. 28:1; 2 Kon. 16:2.) Och det andra finnes i Joas' regering, som Usher räknar såsom trettionio år, medan bibeln uppgifver den vara fyrtio år. — 2 Kon.12:1; 2 Krö. 24:1.

Dessa skillnader kunna förklaras endast genom det antagandet att Usher följde eller sökte följa Josefus, en judisk historieskrifvare, hvilkens kronologiska uppgifter nu allmänt erkännas såsom vårdslösa och felaktiga. Vi lita på bibeln allena, i det vi tro, att Gud är sin egen tolk.

Förutom denna skillnad på tjugufyra år i konungaperioden finnes en annan afvikelse mellan ofvanstående bibelkronologi och Ushers, nämligen ett hundr år i domareperioden. Här är Usher vilseledd af det tydliga felet i 1 Kon. 6:1, som säger, att det fjärde året af Salomos regering var det fyrahundraåttionde året från uttåget ur Egypten. Det borde tydligen vara det femhundraåttionde året, och felet beror möjligen på felaktig afskrifning, ty om vi till Salomos fyra år lägga Davids fyrtio och Sauls fyrtio samt de fyrtio sex åren från utvandringen ur Egypten till landets delning, få vi ett hundra trettio år, och om dessa dragas från fyra hundra åttio, skulle det återstå endast tre hundra femtio år för domareperioden i stället för de fyra hundra femtio, som det uppgifves i Domareboken och af Paulus, såsom ofvan visats. Den hebreiska bokstafven »daleth » (4) liknar mycket »he » (5), och det antages, att felet därigenom uppstått, möjligen genom misstag af någon afskrifvare. 1 Kon. 6:1 bör alltså lyda: fem hundra åttio år för att sålunda vara i fullkomlig harmoni med de öfriga uppgifterna. [52]

Sålunda rättar Guds ord de få obetydliga misstag, som på något sätt insmugit sig i detsamma.* Och det bör ihågkommas,  att dessa luckor förekomma i den period,  som fullständigt kompletteras genom det nya testamentets inspirerade vittnesbörd.

*En liknande skiljaktighet påträffas vid en jämförelse mellan 2 Kon. 24:8 och 2 Krö. 36:9. På det ena stället uppgifves, att Jojakin, som regerade tre månader, gjorde hvad ondt var i Herrens ögon och bestraffades med fångenskap.

Medan Usher daterar år 1 e. K. såsom år 4005 från Adams skapelse, var det alltså i verkligheten, såsom vi ha visat, året 4129, enligt bibelns berättelse. Häraf framg år sålunda, att året 1872 e. K. är året 6000 efter Adams skapelse och året 1873 e. K. början af den sjunde tusenårsperioden, det sjunde millenniet eller den sjunde tusenårsdagen af jordens historia.

Sålunda är den från bibeln allena hämtade kronologen från skapelsen till väl bestyrkt världslig historia tydlig och stark och bär dessutom vittnesbörd om den gudomliga försy nens egendomliga metoder vid dess antecknande, vid dess döljande och småningom skeende afslöjande, då tiden är inne.

Och detta i förening med de tillförlitliga tidsuppgifter, vi hafva öfver den kristna tidräkningen och några århundraden före densamma, sätter oss i stånd att noggrant bestämma, hvar vi befinna oss på tidens ström. Och förhoppningsfullt börja vi lyfta upp våra hufvud och fröjdas, då vi förnimma, att vi verkligen hålla på att glida in i det sjunde årtusendets härliga ålder,  — äfven om vi finna, att dess början kommer att vara mörk och full af nöd, såsom profeterna förutsagt, och att stormmolnen redan hopa sig och blifva allt mörkare. [53]

Årtalet för vår Herre födelse.

* Årtalet e. K. bestämdes redan i det sjätte århundradet af Dionysius Exiguus och andra den tidens lärda, ehuru det icke kom i allmänt bruk förrän två århundraden senare.

Vi kunna måhända icke förklara detta bättre än genom den gamla illustrationen, en linje med en stjärna darpå, sålunda: f. K. _________*_________ e. K. Låt linien föreställa de sex tusen åren af jordens historia från Adams skapelse till år 1873 e. K., och låt stjärnan föreställa vändpunkten mellan f. K. och e. K. Att flytta denna punkt åt ettdera hållet förändrar icke längden af tidrymden i dess helhet, ehuru det skulle förändra namnet på åren. Att flytta punkten tillbaka ett år, skulle göra f. K. -perioden ett år mindre och e. K. -perioden ett år större, men summan af åren f. K. och åren e. K. skulle ändock blifva densamma, ty hvad som tages från den ena delen är alltid ett tillägg till den andra. Det oaktadt låt oss i korthet undersöka datumet för vår Herres födelse, enär det kommer att befinnas vara till nytta i våra efterföljande studier.

Det har blifvit vanligt bland lärda att medgifva, att vårt allmänt antagna år 1 e. K. är fyra år oriktigt; att vår Herre föddes fyra år före det år, som betecknas e. K., d. v. s. år 4 f. K. Och denna teori har följts af [54] utgifvarne af den allmänna (eng.) öfversättningen af  bibeln. Vi kunna emellertid icke instämma uti att år 4 f. K. var det verkliga årtalet för vår Herres födelse. Tvärtom finna vi, att han föddes endast ett år och tre månader före vår allmänna tidräkning,  nämligen i oktober af året 2 f. K.

Den gemensamma orsaken till detta medgifvande hos de flesta af dem, som påstå, att är 1 skulle ha förlagts fyra år tidigare för att noggrant angifva tiden för Frälsarens födelse, är den, att de önskat harmonisera det med vissa uppgifter, som den judiske historieskrifvaren Josefus gifvit beträffande längden af Herodes den stores regering. Enligt en af hans uppgifter vill det synas, att Herodes dog tre år före det år, som räknas såsom år 1 e. K. Om detta vore sant, skulle det säkert bevisa, att Herren föddes år 4 f. K., ty det var denne Herodes, som utfärdade påbudet om att döda de små barnen i Betlehem, och från hvilken barnet Jesus efriades. (Matt. 2:14-16.) Men är denna Josefus' uppgift tillförlitlig? Är det sant, att Herodes dog fyra år fore ret 1 e. K.? Nej, svara vi, Josefus ensam är icke tillräcklig auktoritet för denna frågas afgörande, enär han är känd och erkänd för att vara felaktig i sina uppgifter rörande tid.

Men denna mening har blifvit förhärskande; årtalet 4 f. K. har allmänt antagits, och historiska händelser och data hafva blifvit något änjda, för att de skulle passa in med och understödja denna teori. Bland andra bevis för att år 4 f. K. skulle ha varit det rätta årtalet var en månförmörkelse,  som af Josefus säges hafva ägt rum en kort tid före Herodes'död. Allt, hvad som är kändt om denna månförmörkelse, är följande: Herodes hade uppsatt en stor gyllene örn öfver tempelporten. Två framst ende judar, vid namn Matt ias och Judas, öfvertalade några unga män att rifva ned den. De gjorde detta och blefvo arresterade samt afrättade. För att förtydliga saken berättar Josefus, [55] att det vid samma tid fanns en annan Mattias,  en öfverstepräst, som icke var inblandad i upploppet. Därpå tillägger han: »Men Herodes beröfvade denne Mattias hans öfversteprästerliga ämbete och brände den andra Mattias, som hade anstiftat upploppet, tillika med hans kamrater lefvande, och just denna natt var det månförmörkelse.» Detta är upptecknadt såsom en af Herodes' sista offentliga handlingar, och Josefus, som utmärker dess årtal genom den nämnda månförmörkelsen¸ gifver det ett datum, som möjligen motsvarar år 4 f. K.

Men enär stundom ända till fyra månförmörkelser kunna inträffa under ett år, är det tydligt, att anteckningen af en sådan tilldragelse bevisar ingenting utom i alldeles särskilda fall. Då tiden på natten, tiden på året och förmörkelsens storlek samtidigt uppgifvas, såsom det skett i många fall, är anteckningen af stort värde vid fastställandet af data; men i ofvannämnda fall förekommer icke detta, hvarför anteckningen bevisar rakt ingenting, hvad kronologien beträffar. Josefus omnämner visserligen, att en fasta hade iakttagits fore händelsen, men hvilken fasta, eller huru länge den hölls, uppgifves icke.

Förhållandet var, att endast en månförmörkelse ägde rum under år 4 f. K., medan det år 1 f. K. inträffade tre sådana. Förmörkelsen år 4 f. K. var endast partiell (endast hälften af månskifvan bortskymdes), medan alla tre under år 1 f. K. voro totala förmörkelser — hela månen förmörkades, och naturligtvis för en längre tid, hvilket gjorde händelsen så mycket märkligare. Om förmörkelseteorien har någon betydelse, gynnar den alltså visst icke det tidigare årtalet, år 4 f. K.

Olyckligtvis är icke tiden för Herodes' död uppgifven af någon tillförlitlig historieskrifvare. Josefus meddelar några viktigare synpunkter i hans historia [56] och daterar några händelser, men dessa data äro icke tillförlitliga. Enligt några af dem skulle Herodes hafva dött år 4 f. K., men andra data kunna icke förlikas med detta. Till exempel, han säges hafva dött vid en ålder af sjuttio år. Han gjordes till ståthållare öfver Galiléen år 47 f. K., vid hvilken tid Josefus uppgifver att han var 25 år gammal. (Ant. 149:2.) Enligt detta skulle han vara född år 72 f. K. (47 plus 25). Hans död vid sjuttio års ålder skulle således vara år 2 f. K. i stället för år 4 f. K.

I detta sammanhang kan det vara godt att lägga märke till den meningsskiljaktighet, som råder bland de lärda beträffande det rätta årtalet för Herodes'död, att det sålunda må vara uppenbart för alla, att intet välgrundadt skäl finnes för det antagandet, att år 4 f. K. är det enda årtal, som kan öfverens- stämma med Matt. 2:14-16. Fraussets' »Bible Encyclopædia» uppgifver, att Herodes var tjugu år gammal, när han blef ståthållare. Detta skulle förlägga hans död, som inträffade vid sjuttio års ålder, till år 2 e. K. Chambers »Cyclopædia» och Smiths »Bible Dictionary» uppgifva, att hans ålder vid denna tid var femton år, hvilket skulle förlägga hans tid till år 7 e. K. Appletons »Cyclopædia» såger under rubriken kronologi: »Josefus meddelar äfven årtal, men han är alldeles för vårdslös för att kunna tagas i betraktande.»

Vi gå nu att framlägga det skriftbevis rörande detta ämne, hvilket närmare öfverensstämmer med den allmänna tidräkningen och visar, att vår Herres födelse ägde rum endast ett år och tre månader före januari år 1 e. K. Det sker s lunda.

Herrens ämbetstid varade tre och ett halft år. De sextionio symboliska årsveckorna (Dan. 9:24 —27) sträckte sig till hans dop och smörjande såsom Messias, och då började den sista eller sjuttionde veckan (sju år) af ynnest mot Israel. Han dödades i midten af denna sjuttionde vecka, tre och ett halft år från början [57] af sitt ämbete. Han blef, som vi veta, korsfäst vid påsktiden omkring den första april, hvilket år det än var. De tre och ett halft åren af hans ämbete, hvilka ändade i april, måste följaktligen ha börjat omkring oktober, hvilket år det än må ha varit. Och i oktober månad något år måste han hafva varit född, ty han dröjde icke att börja sitt ämbete, så snart han var trettio år, och enligt lagen (under hvilken han var född, och hvilken han lydde) kunde han icke börja, förrän han var trettio år, såsom vi läsa: »Och Jesus var omkring trettio år gammal, då han begynte sitt verk.»

Johannes döparen var sex månader äldre än Jesus (Luk. 1:26, 36), följaktligen var han vid myndig ålder (trettio år, enligt lagen — 4 Mos. 4:3; Luk. 3:23 etc.) och började predika sex månader, innan Herren uppnådde myndig ålder och började sitt ämbete. Och det framställes tydligt, att årtalet för början af Johannes verksamhet var det »femtonde året af kejsar Tiherii regering», Roms tredje kejsare. (Luk. 3:1.) Detta är klart fastställdt datum, rörande hvilket det icke kan finnas något rimligt tvifvel. Tiberius blef kejsare vid kejsar Augustus' död, i Roms år 776, hvilket var år 14 e. K.

Men de, som äro vilseledda af Josefus' oriktiga uppgifter beträffande Herodes, och som förlägga Jesu födelse till år 4 f. K. för att öfverensstämma med honom, stöta mot en svårighet i detta klart bestämda datum, som uppgifves af Lukas, och försöka att harmonisera äfven detta med sin teori rörande år 4 f. K. För att uppnå detta syftemål göra de det påståendet, att Tiberius började utöfva makten omkring tre eller fyra år, innan Augustus dog, och innan han var fullt installerad som kejsare. Sålunda påstå de, att hans regering möjligtvis kunde hafva räknats från detta datum.

Men de, som vilja undersöka saken på historiens blad, skola finna, att sådana antaganden sakna all [58] grund. Det är sant, att Tiberius af Augustus upphöjdes till en mycket framskjuten ställning, men detta skedde icke fyra år före Augustus' död, som deras teori skulle fordra, utan tio år förut, år 4 e. K. Men den makt, som då förlänades honom, var endast sådan, som andra före hans tid hade ägt. Det var icke i någon mening en kejserlig makt, och i intet afseende kunde det sägas, att hans »regering» hade börjat då; han var endast närmaste arfvingen. Icke ens i den mest öfverdrifna mening kunde det sägas, att hans »regering» hade börjat fore Augustus' död och hans eget insättande i ämbetet af den romerska senaten, år 14 e. K.

Historien säger: »Kejsaren, hvilken på grund af tilltagande ålder behöfde en medhjälpare, adopterade Tiberius år 4 e. K., hvarvid han förnyade hans domaremakt.» — Artikeln Tiberius, »Rees' Cyclopædia».

»Han (Augustus) beslöt således att öfverlåta åt honom (Tiberius) en del af regeringen . . . Detta formliga insättande gaf honom samma ställning som den, hvilken innehades af veteranen Agrippa under hans senare år, och det kan icke förefinnas något tvifvel om att detta allmänt betraktades såsom en inledning till första platsen i kejsardömet . . . Programmet för tronföljden angafs på ett betecknande sätt: »Tiberius hade blifvit förordnad att intaga sin plats i spetsen för senaten, folket och arméen.» . . . Adopteringen, hvilken ägde rum vid samma tid, är daterad den 27 juni (A.U.C.* 757) — år 4 e. K. — Merrivales History of the Romans (af Appleton), del IV, sid. 220, 221.

*Året efter Roms grundläggning. ö. a.

Sålunda finnes det afgörande bevis för att första året af kejsar Tiberius' regering icke var det tredje eller fjärde ret före Augustus' död, och att den värdighet, som omtalas hafva tilldelats honom under Augustus' regering, förlänades tio och icke fyra år före Augustus' död och var alltså icke i någon mening en kejserlig värdighet. [59] 

Vi kunna därför betrakta årtalet i Luk. 3:1 icke blott såsom det enda, som lämnas i nya testamentet, utan äfven såsom varande otvetydigt. Tiberius tillträdde regeringen år 14 e. K. Det femtonde året af hans regering blir alltså år 29 e. K., hvilket år Lukas uppgifver (3:1) att Johannes började sitt ämbete. Och enär Herren fyllde trettio år och började sitt ämbete i oktober, och enär Johannes' födelsedag och början af hans ämbete inträffade sex månader tidigare, så följer däraf, att Johannes började sitt ämbete på våren omkring den 1: sta april, — så snart han blef myndig, ty Guds planer utföras alltid på exakt tid. Alltså var Johannes trettio år gammal omkring den 1: sta april år 29 e. K.; följaktligen var han född omkring den 1: sta april år 2 f. K.* Och Jesu födelse, sex månader senare, måste hafva ägt rum omkring den 1: sta oktober år 2 f. K.

*Till tjänst för de läsare, hvilka äro ovana vid att beräkna data, fästa vi uppmärksamheten på det förhållandet, att vid början af år 29 e. K. hade endast 28 fulla år förflutit; det tjugunionde hade endast begynt.

Vidare finnes det klart och starkt bevis för att Jesus blef korsfäst fredagen den 3: dje april år 33 e. K. Det faktum att hans korsfästelse ägde rum vid slutet af den fjortonde dagen af månaden Nisan, och att detta datum sällan infaller på en fredag men gjorde det år 33 e. K. bestyrker detta datum så fullkomligt, att till och med Usher, som antog år 4 f. K. såsom årtalet för Jesu födelse, blef tvungen att medgifva, att hans korsfästelse inträffade år 33 e. K. Jämför Ushers data i mariginalen af den allmänna (eng.) bibelöfversättningen vid Luk. 2:21 och Matt. 2:1 med hans uppgifter vid Matt. 27 och Luk. 23. Då årtalet för hans korsfästelse var 33 e. K., så följer, att om Jesus hade varit född r 4 f. K., skulle han hafva varit 36 år gammal, när han dog, och hans ämbetstid från hans trettionde till hans trettiosjätte skulle då ha varit sex år. Men det [60] är tydligt, att hans ämbetstid var endast tre och ett halft år. Och detta allmänt erkända faktum bekräftas af Daniels profetia beträffande Messias' dödande i midten af den sjuttionde veckan af Israels ynnest. Sålunda bevisas åter, att Jesu födelse inträffade omkring ett år och tre månader före vår allmänna tidräkning, eller 1 år f. K.; ty om hans ämbete slutade, när han var trettiotre och ett halft år gammal, den 3: dje april år 33 e. K., finner man lätt hans födelsedatum genom att gå tillbaka trettiotre och ett halft år från den 3: dje april år 33 e. K. Trettio två år och tre månadr tillbaka från den 3: dje april år 33 e. K. skulle blifva den 3: dje januari år 1 e. K., och ett år och tre månader ytterligare tillbaka bringar oss till den 3: dje oktober år 2 f. K. såsom varande datumet för vår Herres födelse i Betlehem. Skillnaden mellan månår, som användes af judarna, och solår, som nu allmänt brukas, skulle vara några få dagar, så att vi kunna icke vara alldeles vissa om att den exakta dagen icke var i september, omkring den 27: de, men den 1 oktober år 2 f. K. är ungefär korrekt.

Nio månader tillbaka från detta datum skulle föra oss till jultiden år 3 f. K. såsom det datum, vid hvilket vår Herre lade sido den härlighet, som han hade hos Fadern, förrän världen var (skapad), och påtagandet af eller förvandlingen till mänsklig natur begynte. Det synes troligt, att detta var upprinnelsen till firandet af den 25: te december som juldag. Några kyrkohistoriska författare påstå till och med, att juldagen ursprungligen firades såsom dagen för Gabriels bebådelse till jungfru Maria. (Luk. 1:26.) Visst är emellertid, att ett midvinterdatum icke väl öfverensstämmer med skriftens förklaring, att vid tiden för Frälsarens födelse voro herdarna ute på marken med sina hjordar.