STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 4

HEDNINGARNAS TIDER.

Hvad som förstås med hedningarnas tider. — deras början. — deras längd. —  Deras slut  år 1914 e. K. — Därmed sammanlänkade händelser. — Efterföljande händelser. — Bokstaflig och symbolisk tid. — En underbar typ. — Nuvarande tecken. – Guds rike kommer att störta den hedniska styrelsen. — Alltså organiserad, förrän denna slutar. – Före år 1914 e. K. — Hvarför de hedniska rikena göra mostånd. — Huru och hvarför alla till slut skola mottaga det med glädje. — Alla folks åstundan skall komma.

“Jerusalem skall vara förtrampadt af hedningarna, till dess hedningarnas tider varda fullbordade.» — Luk. 21:24.

»Hedningarnas tider»* är det uttryck, som Herren använde rörande den långa period af jordens historia, som befinner sig mellan borttagandet af Guds typiska rike, Israels rike (Hes. 21:25-27), och införandet och upprättandet af dess antityp, Guds sanna rike, när Kristus skulle komma för att »på den dagen förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem, som tro».

—————
*  Enär det ämne, som afhandlas i detta kapitel, står i mycket nära samband med det 13:de kapitlet i 1:sta delen, kommer det att vara till stor hjälp för läsaren att ånyo genomgå detta kapitel, innan han börjar det föreliggande.
—————

Under denna mellantid skulle herraväldet öfver jorden utöfvas af hedniska regeringar, och både det köttsliga och andliga Israel ha varit och komma att vara dessa makter underdåniga, till dess deras tid har gått till ända.  Ehuru Gud icke godkänner eller förordar dessa regeringar, har han förlänat dem deras välde.  Med andra ord, han har för visa ändamål tillstadt deras välde för en bestämd tid.

Herraväldet öfver jorden gafs ursprungligen åt Adam, att han skulle lägga den under sig samt besitta och behärska den i rättfärdighet.  ( Mos. 1:28. )  Adam kom till korta, och det genom synden förverkade herraväldet togs ifrån honom.  Därnäst tillätos änglar att styra världen.  Men det heter, att somliga af dem, [72] i stallet för att upplyfta det fallna släktet, »icke behöllo sitt furstadöme» utan föllo i öfverträdelse.  Efter floden tillkännagaf Gud för Abraham sitt uppsät att genom hans efterkommande bringa det syndiga, döende släktet den nödvändiga hjälpen genom att bland dem uppväcka en stor förlossare, härskare och lärare, i det han sade : »I din sade skola alla släkter på jorden varda välsignade.»

Detta var den tidigaste antydan om ett nationellt världsvälde öfver jorden.  Och enär denna antydan kom från Gud, innebar den, att en alldeles särskild duglighet och öfverlägsenhet hos denne styresman framfor alla andra skulle förfinnas, och att det skulle blifva till hela människosläktets fördel att lyda under en sådan styresman.  Det råder därför intet tvifvel om att detta löfte till Abraham uppfyllde hans efterkommandes, israeliternas, hjärtan och sinnen och var väl kändt af deras fränder, moabiterna och edoméerna.  Att ett sådant nationellt hopp skulle blifva kändt för andra folk, är sannolikt, och i så fall kunna vi ej tvifla på att högmodet skulle hos dem föda begär efter att blifva den förnämsta nationen och innehafva världsväldet, då de ju på allt sätt voro lika dugliga och lämpliga att styra och lära och sålunda välsigna folken, som någon af Abrahams efterkommande kunde vara.

Israels hopp om att uppnå världsvälde, icke på grund af folkens önskan och val att så hafva det utan på grund af Guds val och hans till deras förmån uppenbarade makt, synes hafva spridt sig också till andra folk.  I alla händelser finna vi, att dessa hedniska konungar och folk mottogo sina välden såsom ynnestgåfvor från de gudar, hvilka de dyrkade.  Och samma tanke hänger ännu kvar hos hvarje obetydlig regent och furste så väl som hos de mäktigare konungarna och kejsarna.  Sak samma huru dåligt utrustade i intellektuellt och kroppsligt afseende och huru lastbara och odugliga att styra, vare sig själfva eller andra, [73] de än må vara, så behärskas de i en nästan vansinnig grad af den idèen, att Gud särskildt korat dem och deras familjer till att härska öfver och »valsigna» (?) hela jorden.  Denna teori, som antagits af folkets stora massa, utbasunas på medaljer, mynt och statspapper i dessa ord : »Med Guds nåde — konung.»

Medan Israel väntade och hoppades på det utlofvade herraväldet öfver jorden och ofta trodde, att deras hopps förverkligande var nära, i synnerhet under konungarna David och Salomo, blef begäret efter världsvälde allmänt bland andra folk.  Och då Gud ämnade borttaga kronan från Israel, till dess löftets verkliga sad skulle komma för att taga väldet, beslutade han att låta de hedniska rikena öfvertaga makten och försöka experimentet att styra världen, på det världen sålunda äfven måtte lära sig inse det fåfänga i sina egna bemödanden till själfstyrelse, så länge den befinner sig i sitt nuvarande syndiga tillstånd.  Såsom han hade gifvit det af Adam förverkade herraväldet åt änglarna, på det deras oförmåga att styra och välsigna världen måtte ådagaläggas, så öfverlämnade han nu detta herravälde åt hedningarna för att låta dem försöka sina olika metoder utan hans hjälp.  Dessa olika experiment tillstädjer Gud såsom lika många värdefulla och nödvändiga lärdomar, som fylla den mellanliggande tiden, till dess Herrens Smorde, hvilkens rätt det är, skall komma att taga väldet och fullborda alla hans nådefulla uppsåt.

Enär Israel efter köttet var en förebild till det andliga Israel, evangelii församling, hvilken i denna högre mening äfven kallas »ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk» (1 Pet. 2:9), och hvilken i rätt tid kommer att styra och välsigna alla folk, så var ock deras rike i vissa hänseenden en förebild till Kristi rike.  Följaktligen, när Guds tid kom att öfverlåta herraväldet öfver jorden åt hedningarna, var det i  sin ordning, att han först skulle borttaga den förebildliga [74] kronan från Israel, och att det förebildliga riket icke längre skulle vara erkändt.  Detta gjorde han, förklarande, att de hade bevisat sig olämpliga för upphöjelse till världsvälde, enär de blifvit fördärfvade, fåfänga och afgudiska, samma mån som de uppnått nationell utmärkelse.  Detta skedde i konung Sidkias dagar, och det gudomliga utlsaget uttrycktes i profetens ord: »Så säger Herren Gud : Tag bort diademet, tag af kronan.  Detta skall icke vara detsamma.  Jag vill omstörta, omstörta det, till des han kommer, hvilkens rätt det är  (Messias), och jag vill gifva det åt honom.» — Hes. 21:25-27, eng. öfv.

Detta omstörtande af kronan eller väldet har skett.  Det öfverflyttades först till Babylon, därefter till Medien-Persien, så till Grekland och slutligen till Rom.  Dessa väldens karaktär, sådan den tecknas på historiens blad, öfverensstämmer fullkomligt, såsom vi funnit, med de profetiska skildrigarna, sådana de målas i Nebukadnessars syn om den stora bildstoden och i Daniels syn om de fyra vilddjuren.  Detta Israels väldes omstörtade tillstand skulle fortfara, till dess Kristus, den rättmätiga arfvingen till Israels och hela jordens tron, som köpte den med sitt eget dyra blod, skulle komma och taga makten.  Hans välde kommer, såsom vi sett, att blifva jordens femte världsvälde, Guds rike under hela himmelen.  Men olikt de föregående fyra väldena, som varit tillstadda för en bestämd tid och således i visst afseende erkända, ehuru icke godkända, kommer detta att godkännas, och stadfàstas af Gud såsom hans representant på jorden.  Det kommer att vara Guds rike, Jehovas Smordes rike.  Det kommer att småningom upprättas under en tid af stor nöd, med hvilken evangelieåldern kommer att sluta, och under hvilken nuvarande välden, komma att fullständigt tillintetgöras och försvinna under stor förvirring.

I detta kapitel framlägga vi bibelbeviset för att det fulla slutet af hedningarnas tider, d. ä., det fulla slutet [75] af deras maktförläning, kommer att uppnås år 1914 e. K., och at denna tidpunkt, kommer att blifva gränsen för ofullkomliga människors styrelse.  Och det bör märkas, att om detta ådagalägges vara ett af skriften bekräftadt faktum, så bevisar det :

För det första, att Guds rike, som Herren lärt oss att bedja om sägande : »Tillkomme ditt rike», då (därefter) skall uppnå full, världsomfattande kontroll, och att då det under den nya tidsperioden skall upprättas eller fast grundas på jorden på ruinerna af nuvarande institutioner.

För det andra bevisar det, att han, hvilkens rätt det är att sålunda taga väldet, då skal vara närvarande såsom jordens nye härskare.  Och icke endast det, utan det bevisar också, att han måste vara närvarande en ansenlig tid före detta datum; ty dessa hedniska regeringars störtande fororsakas direkt däraf, att han krossar dem såsom lerkärl (Ps. 2:9; Upp. 2:27) och i deras ställe upprättar sin egen rättfärdiga regering.

För det tredje bevisar det, att före slutet af år 1914 e. K. kommer den sista medlemmen af den af Gud erkända Kristi församling att förhärligas med Kristus, hufvudet; ty hvarje medlem kommer att regera med Kristus såsom varande medarfvinge med honom till ricket.  Och detta kan icke fullt »upprättas», utan att hvarje medlem är med.

För det fjärde bevisar det, att Jerusalem från den tiden och framåt icke längre skall förtrampas af hedningarna utan skall resa sig från stoftet af gudomlig ogunst upp till ära, emedan »hedningarnas tider» då skola vara fullbordade eller uppfyllda.

För det femte bevisar det, att Israels blindhet skulle börja afvändas vid eller före denna tidpunkt; ty deras »förhärdelse», som »endels» träffat dem, skulle fortfara endast »till dess hedningarnas fullhet ingått» (Rom. 11:25), eller, med andra ord, till dess det fulla antalet af dem bland hedningarna, som skola blifva [76] lemmar af Kristi kropp eller brud, blifvit till fullo utvaldt.

För det sjätte bevisar det, att den stora »tid af nöd, hvars like icke har funnits alltifrån den dag, då människor blefvo till», (vid eller kort efter hedningarnas tiders slut) kommer att nå sin höjdpunkt i en världsvid anarki; och då skola människorna lära sig att vara stilla och besinna, att Jehova är Gud, och att han skall vara hög på jorden.  (Ps. 46:11.)  Det tillstand, som på symboliskt språk omtalas under bilden af rasande hafvets vågor, smältande jord, fallande berg och brinnande himlar, skall därefter upphöra, och de nya himlarna och den nya jorden med sina fridfulla välsignelser skola börja att blifva erkända af den af nöden slagna mänskligheten.  Men Herrens Smorde och hans rättmätiga och rättfärdiga regering kommer först att erkännas af en skara Guds barn, medan de ännu gå genom den stora bedröfvelsen — den klass som betecknas med m och t på kartan öfver tidsåldrarna (se äfven kap. 12, del 1), därpå af det köttsliga Israel och slutligen af världen i allmänhet.

För det sjunde bevisar det, att före detta datum kommer Guds rike, organiseradt i makt, att vara på jorden och skall så krossa den hedniska bildstoden  (Dan. 2:34)  samt fullständigt tillintetgöra dessa konungars makt.  Dess egen makt och välde kommer att upprättas i den mån, som det genom sina olika inflytanden och medel krossar och skingrar de myndigheter, som finnas — borgerliga och kyrkliga — järn och lera.

Början af hedningarnas tider, år 606 f. K.

Vår Herres ord:  »Till dess hedningarnas tider* varda full-bordade», innebära, att hedningarnas tider [77] måste hafva en bestämdt fastställd gräns, ty en obegränsad, obestämd tid kunde icke sägas blifva fullbordad.  Alltså hade hednastyrelsen en början, kommer att räcka en bestämd tid och kommer att sluta på den fastställda tiden.

————
* Det gekiska ord, som på detta ställe återgifves med tider, är kairos, hvilket betyder en bestämd tid.  Det är samma ord, som är öfversatt med »tider» på följande ställen:  Upp. 12:14;  Apg. 3:20 och 17:26.  Ordet »stunder» i Apg. 1:7 är från samma grekiska ord.
————

Början af dessa tider angifves klart i skriften.  Alltså, om den likaledes meddelar oss längden af den för hedningarnas välde bestämda perioden eller af deras maktförläning, kunna vi med absolut visshet veta, när den skall sluta.  Och bibeln meddelar verkligen längden a denna bestämda period, hvilken måste fullbordas; men den meddelades på ett sådant sätt, att det icke kunde förstås, när det skrefs, ej heller sedan förrän tidens lopp och historiens händelser kastat sitt ljus däröfver, och till och med då endast af dem, som vakade och icke voro betungade af världsliga omsorger.

Det finnes i bibeln klart och starkt bevis för att hedningarnas tider är en period af 2,520 år, från år 606 f. K. och till och med år 1914 e. K.  Denna förläning af världsväldet började, som vi redan sett, med Nebukadnessar, dock icke när hans regering begynte, utan när Herrens förebildliga rike upphörde och herraväldet öfver hela jorden lämnades i hedningarnas händer.  Hedningarnas tider måste därför med all tydlighet ha börjat just vid den tid, när Guds förebildliga rikes krona borttogs från Sidkia, deras siste konung.

Enligt profetens ord (Hes. 21:25-27) togs kronan från Sidkia, och Jerusalem belägrades af Nebukadnessars armé, lades i ruiner och förblef så i sjuttio år—ända till återställandet i Cyrus’ första år.  (2 Krön. 36:21-23.)  Ehuru Jerusalem då återuppbyggdes och fångarna återvände, har Israel aldrig mera haft någon konung från den tiden intill nu.  Ehuru de af Cyrus återställdes till sitt land och till personlig frihet, lydde de som ett folk i oafbruten följd under perserna, grekerna och romarna.  Under de sistnämndas [74] ok befunno de sig vid vår Herres första ankomst; Pilatus och Herodes voro kejsarens ombud.

Med dessa fakta framför oss kunna vi lätt finna årtalet för början af hedningarnas tider, ty första året af Cyrus’ regering är ett mycket klart fixeradt datum; både den världsliga och religiösa historien öfverensstämma till fullo med Ptolemeus’ kanon, enligt hvilken det är 536 f. K.  Och om 536 f. K. var det år, då de sjuttio åren af Jerusalems ödeliggande slutade och judarnas återställande begynte, så följer däraf, att deras rike störtades precis sjuttio år före 536 f. K., det är 536 plus 70, eller 606 f. K.  Detta gifver oss årtalet för början af hedningarnas tider — år 606 f. K.

Då vi kanna till Guds förlänande af makt åt dessa världsliga eller hedniska regeringar, så veta vi, icke endast att de skola brista och omstörtas och efterträdas af Kristi rike, när deras »tider» utlöpa, utan också att Gud icke kommer att taga väldet från dem för att gifva det åt sin smorde, förrän denna maktförläning utgår — förrän  »hedningarnas, tider varda fullbordade».  Följaktligen ställas vi just här på vakt mot den falska föreställning, till hvilken påfvedömet ledt världen; nämligen att Guds rike upprättades vid pingsten och ännu fullare stadfästades, när, såsom det påstås, det romerska riket omvändes till kristendomen (katolicismen), och påfvedömet uppnådde både världsligt och andligt herravälde i världen.  Vi se af denna profetia beträffande hedningarnas tider, att detta den romerska kyrkans påstående, som mer eller mindre blifvit godkändt af protestanter, är falskt.  Vi se, att de nationer, hvilka både katolicismen och protestantismen benämna kristna nationer, och hvilkas välden de kalla kristenheten (d. ä. Kristi rike) icke äro det.  De äro »denna världens riken», och förrän deras »tider» äro fullbordade, kan Kristi rike icke taga styrelsen, ehuru det kommer att organisera sig och vidtaga förberedelser därför under de sista åren af hedningarnas [79] tider, medan dessa riken komma att vackla, wonderfully och råka i anarki.

Under evangelieåldern har Kristi rike funnits till endast i sitt begynnelsestadium, i sin förnedring, utan makt eller rättighet att regera, utan kronan, ägande endast löftets spira, icke erkändt af världen och underkastadt de myndigheter, som finnas — de hedniska rkena.  Och arfvingarna till det himmelska riket måste så förblifva, till dess den bestämda tiden för deras regering tillsammans med Kristus har kommit.  Under nödens tid, som afslutar denna ålder, komma de att upphojas till makt.  Deras rättfärdiga »regering» öfver världen kan icke börja förran vid 1914 års utgång — när hedningarnas tider skola hafva utlupit.  Därför är det församlingens plikt att vänta den för dess triumf och härliga regering bestämda tiden, att såsom främlingar, pilgrimer och utländingar hålla sig afskild från denna världens riken och att såsom främlingar,  arfvingar till det kommande riket låta sina förhoppningar och sträfvanden hafva detta till sin medelpunkt.  Kristna borde hafva klart för sig dessa rikens verkliga karaktär, och, ehuru de hålla sig afskilda från dem tillbörlig aktning och lydnad, emedan Gud tillstadt dem att regera, såsom Paulus lär; »Hvar och en vare underdåning den maktägande öfverheten.  Ty ingen öfverhet finnes utan af Gud.» — Rom. 13:1.

Ej heller kan det kottsliga Israel komma i besittning af sitt länge utlofvade arf förrän vid den tiden, ehuru förberedande steg komma att tagas förut, ty Gud kommer icke att upprätta vare sig den jordiska eller andliga sidan af sitt rike, förrän denna maktförläning till hedningarna utlöper.

Kronan (väldet) borttogs från Guds folk (både den andliga och den köttsliga säden), till dess hedningarnas tider skola ända — vid Messias’ härliga närvaro, hvilken skall vara icke endast »judarnas konung» utan »konung öfver hela jorden» på den dagen.  Somliga kanske tänka, at detta borttagande af kronan från [80] Israel var ett brytande af löftet :  »Spiran skall icke vika från Juda, ej heller en laggifvare från hans fötter, till dess Schiloh kommer.»  (1 Mos. 49:10, eng. öfv.)  Märk dock, att det är skillnad mellan kronan och spiran, ty ehuru kronan försvann iSidkias dagar, gick spiran, såsom vi skola se, icke förlorad förrän sex hundra trettio nio år därefter — när Herren Jesus af Judas stam och Davids säd efter köttet blef, enär han var godkänd af Gud, den rättmätige och ende arfvingen till den länge utlofvade spiran öfver jorden.

Guds löfte till Abraham, hvilket förnyades till Isak och Jakob, var, att af deras efterkommande skulle den store befriaren komma, hvilken icke endast skulle välsigna och upphöja deras släkt i världen utan ock  »valsigna alla släkter på jorden».  Det såg ut en tid, som om Mose, den store laggifvaren och befriaren, hade varit den utlofvade, men han förklarade profetiskt för folket : »En profet, lik mig, skall Herren, eder Gud, åt eder uppväcka af edra bröder» därmed antydande, att han var blott en förebild till honom, som skulle komma.  Och Mose dog.  Löftet: »Spiran skall icke vika frän Juda»,  begränsade så förväntan till denna stam.  Och alla de öfriga stammarna slöto sig till Juda, i samma mån som de trodde guds löften och väntade en välsignelse i samband med Juda, hvilken välsignelse skulle komma i sinom tid.

Da konung David uppstod af den i löftet utpekade stammen, ledde hans segrar till stora förväntningar om ett utvidgadt rike, hvars inflytande skulle sprida sig och omfatta världen och underkasta alla folk under lagen.  Och när Salomos världsberyktade visdom och storhet stodo på sin höjd, såg det sannerligen ut, som om världsväldets krona låg nästan inom deras räckhåll.  Herrens löfte till David att af hans länders frukt uppväcka en, som skulle sitta på hans tron för alltid, hade begränsat löftet inom Judas stam till en släkt, och denna släkt satt redan på Israels tron.  Och när Salomos storslagna tempel var uppfördt och dess hundratals

Bitter var därför deras missräkning, då riket efter Salomos död blef sönderslitet och slutligen alldeles omstörtadt och folket, som väntat att såsom Guds heliga folk få styra och välsigna alla nationer, fördes som fån gar till Babylon.  »Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, då vi tänkte på Sion.» — Ps. 137.

Men ehuru krohan borttogs, d. ä, ehuru makten att styra till och med sig själfva togs från dem, så blef rättigheten att styra (spiran), som ursprungligen innefattades i Guds löfte, icke borttagen.  Ehuru världsväldet gafs åt Nebukadnessar och hans efterträdare, såsom det framställdes i den stora bildstoden och genom de fyra stora vilddjuren, skulle detta emellertid fortfara endast en begränsad tid.  Det ursprungliga löftet till Israel måste uppfyllas —  kronan borttogs, men spiran blef kvar, till des Schiloh kom.  Detta påpekades till och med i domen öfver Sidkia: »Tag af kronan — jag vill omstörta det, till dess han kommer, hvilkens rätt det ar, och jag vill gifva det åt honom.»

Medan förbundet med Abraham utlofvade styrandet och välsignandet af världen genom hans säd, så blef detta abrahamitiska förbund begränsadt och inskränkt genom lagförbundet, som upprättades med Israel, Abrahams barn, så att endast de, som helt och fullkomligt lydde lagen, kunde göra anspåk eller hade någon rätt hoppas på delaktighet i det styrande och välsignande, som utlofvats i det abrahamitiska förbundet.

[82] Förståelsen af detta ledde till bildandet af fariseernas sekt, hvilka gjorde anspråk på att oklanderligt uppfylla hvarje enskildhet i lagen och »förtröstade på sig själfva, att de voro rättfärdiga, och föraktade andra», kallande andra »publikaner och syndar» och sig själfva »Abrahams barn», arfvingar till det utlofvade väldet, som skulle välsigna världen.

Herren Jesu klara och öfvertygande undervisning var delvis riktad mot fariseernas villfarelse, som ansågo, att deras noggranna iakttagande af några af lagens yttre ceremonier utgjorde ett fullt uppfyllande af dess bokstaf och ande.  Herren lärde, hvad alla kristna nu veta, att lagen, sedd i dess fullhet, är så majestätiskt fullkomlig och människan så fallen och ofullkomlig och så ansatt af frestelser utifrån så väl som af svaghet inifrån, att ingen af dem möjligtvis kunde hålla denna lag fullkomligt eller göra anspråk på den abrahamitiska välsignelsen.  Vår Herres klander mot fariseerna får därför icke förstås, såsom hade han något att invånda mot deras bemödande att hålla lagen oklanderligt, ej heller klandrade han dem för deras tillkortakommande att fullt hålla denna lag, hvilket ingen ofulkomlig människa kan göra.  Men han klandrade dem för deras skrymteri, i det det de bedrogo sig själfva och andra med anspråk på fullkomlighet och helighet, då de så väl som andra kunde se, att det var blott och bart ett rengörande af det yttre, medan deras hjärtan ännu voro orena och oinvigda.  Han klandrade dem för att de hade blott och bart formen af gudaktighet, en läpparnas bekännelse, medan deras hjärtan voro borta från Gud.  Alltså var det så, som Herren och Paulus förklara, att ingen af dem verkligen höll eller verkligen kunde hålla lagen fullkomligt  (Joh. 7:19; Rom. 3:20), ehuru de kunde hafva kommit mycket närmare ett fullkomligt uppfyllande af dess fordringar, än de gjorde.

Herren icke endast förklarde i ord, att lagens fulla innebörd var: »Du skall älska Herren din Gud af allt [83] ditt hjärta och af all din själ och af all din kraft och af allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själf», utan han nockså visade detta i sitt lif, i sitt fulla öfverlåtande af sig själf åt Guds vilja och plan, i sitt undvikande af alla egna planer och sträfvanden samt af all egennytt — ett det mest hängifna görande af Guds vilja och af allt hjärta, all själ, all kraft och allt förstånd och ett älskande af sin nästa såsom sig själf, och detta allt intill döden.

Genom att uppfylla lagens villkor — genom att fullkomligt lyda lagen, såsom ingen af det ofullkomliga släkete kunde göra — blef Herren Jesus sålunda arfvingen till alla de välsignelser, some voro utlofvad i lagförbundet, som slöts med Israel vid Sinai berg, och sålunda bevisade han sig också vara ABRAHAMS SÄD, för hvilken hela det abrahamitiska löftet nu gällade.  Vår Herre förvärfvade sig sålunda spiran (den utlofvade rättigheten eller myndigheten till jordens välde), rörande hvilket det i århundraden varit utlofvadt, att den skulle förtjänas af och gifvas åt någon i Judas stam och af Davids släkt.  Det stora pris, som varit föremål för Israels hopp, sträfvan och längtan under århundraden, vannas tilll sist af lejonet (den starke) af Judas stam.  Schiloh, den store fridstiftaren, hade kommit: han som icke endast stiftat frid mellan Gud och människor genom blodet på sitt kors, då han återlöste släktet från dödens fördömelse, som rättvisligen hvilade öfver alla, utan han som också, då han tager sin stora makt och regerar såsom konungars konung och herras herre, skall omstörta all orätt, allt ondt och all synd och upprätta frid på en säker grundval af helighet.  Han är Fridsfursten.

När spiran (rättigheten) under (villkorligt utlofvad i)  förbundet öfvergick till Herren Jesus, kunde Gud icke längre på några villkos genom detta lagförbund erbjuda andra det pris, som redan vunnits af Schiloh.  Därför har Kristus, såsom aposteln förklarar, tagit [84] Bort handskriften och »fastnaglat den vid korset». —Kol. 2:14.

Sålunda förvärfvade Fridsfursten för sina undersåtar både syndaförlåtelse och återställese och skall upprätta ett evigt rike på grundvalen af en sådan rättfardighet, som på intet annat sätt kunde hafva åstadkommits.  Sålunda uppfylldes förutsägelsen: »Spiran skall icke vika från Juda, ej heller en laggifvare från hans fötter (länder), till dess Schiloh kommer.»  Då vek den från Juda, i det den gafs åt »lejonet (den starke, den högt upphöjde andevarelsen, härlighetens Herre) af Judas stam», som nu innehar denna spira eller rätt till myndighet såsom konungars konung och herrars herre.

Till och med då somliga efter den sjuttioåriga fångenskapen i Babylon vände tillbaka och återuppbyggde templet och stadens murar, så var det sådana, som vårdade sig om Guds löfte, och som »väntade efter Israels tröst».  Dessa samlade sig omkring Judas stam ihågkommande Guds löfte, att laggifvaren, förlossaren, den store Schiloah eller fridstiftaren, skukll komma I denna stam. Men ack!  när den fridsamme, hvilken stiftade frid och försoning för ottfärdigheten genom blodet på sitt kors, kom, försmådde och förkastade de honom, ty de väntade icke en stor öfverstepräst utan en stor härförare.

Schiloah, som till följd af sin lydnad allt intill döden erhöll spiran och »all makt» vid sin uppståndelse, skall för visso välsigna Israel först — men icke det köttsliga Israel, ty de äro icke alla rätta Israeliter, hvilka kallas så efter köttet.  (Rom. 9:6)  Schiloh arfvingen, söker och finner sådana, som äro Abrahams barn efter anden — sådana som äga Abrahams sinne af tro och lydnad, både bland hans naturliga efterhommande och bland hedningarus —,  att de må blifva ett folk för hans namn.  (Apg. 15:14)  Och »därefter» (sedan samlandet af hans utvalda församling [85] år fullbordadt — i skörden eller ånden af evangelieåldern, vid slutet af hedningarnas tider) skall han vånda tillbaka sin ynnest och åter uppbygga Israels och omsider alla jordens slåkters hydda på en bättre grundval, ån hvad ett månniskohjårta någousin kunnat ana.  Han, som nu innehar spiran — »hvilkens rått det år» att regera —, skall vid slutet af hedningarnas tider erhålla åfven kronan, och »folken skolla blifva honom hörsamma».  (I Mos 49:10)  Spiran, eller råtten till »all makt i himmelen och på jorden», gafs honom vid hans uppståndelse, men han våntar Faderns bestånda tid — grånsen för hedningarnas tider —, innan han tager sin stora makt och börjar sin hårliga regering. — Se Upp. 11:17, 18.

Behäll nu i minnet det redan funna årtalet för början af dessa hedningarnas tider — nämligen år 606 f. K. —, mendan vi gä att undersöka det bevis, som ådagalägger, att deras längd är 2520 år, slutande med år 1914 e. K.

Vi få icke vänta att finna detta framställdt i så mångra ord.  Hade detta varit fallet, så skulle det ha varit kändt före den  behöriga tiden.  Utan det är meddeladt på ett sådant sätt, att det varit fördoldt intill »ändens tid».— Dan.  12:4, 10.

Herrens ord: »Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna, till dess hedningarnas tider varda fullbordade», icke endast antyda en bergränsad och bestämd period för hedningarnas välde, utan de antyda ocksä den tanken, att ehuru det andliga så väl som det köttsliga Israel varit underkastadt dessa hedniska makter, likväl dessa »tider» på något sätt äro förbundna med och tillmaätta öfver den jordiska staden Jerusalem och det köttsliga Israel hus.  Och den tanken erbjuder sig: Är det möjligt, att Gud rörande Israels historia förutsgt nägontin, som gifver oss det exacta måttet på dessa »tider», som Herren hänsyftar på?  Det är äfven så.

[86] Gå vi till tredje Mosebok, finna vi där antecknade välsignelser och förbannelser af jordisk och timlig karaktär.  Om Israel troget lydde Gud, skulle de blifva välsignade framför andra folk, men i motsatt fall skulle ondt af vissa slag åfvergå dem.  Slutsatsen framställes sålunda: »Och jag skall vandra ibland eder och vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk. . . Men om I icke hören mig och icke gören alla dessa bud, . . .sa skall jag vända mitt ansikte mot eder, och I skolen skola regera öfver eder.»  »Och i skolen förgäfvesså eder säd ty odra fiender kola äta den.»  »Och om I ändå efter allt detta icke hören mig, DÄ SKALL JAG STRAFFA EDER SJU TIDER mer (ytterligare för edra synder.» — 3 Mos. 26:12, 14, 16, 17, 18, 21, 24 28, eng. öfv.

Denna hotelse om »sju tiders» af straff upprepas fyra gånger.  De olika straff, som omnämnas före de »sju tiderna», hafva afseende på de olika fångenskaperna under assyrierna, moabiterna, midjaniterna, filistéerna etc. etc.  Under allt detta fortfor Gud att vårda sig om dem.  Hans handlingsätt var för dem »gnat på gnat, prat på prat, litet här och litet där», dock släppte han dem icke, och när de ångrade sig och ropade till honom, hörde han dem och svaradeoch befriade dem från deras fiender.  (Dom. 3:9, 15.)  Men då dessa bestraffningar visat sig vara utan verkan, tillämpade han straffet om de hotade sju tiderna; kronan borttogs för beständigt, och Israel, så väl som hela världen, uderkastades de viddjurslika makterna för sju tider.  Sålunda gick det för dem enligt Guds varning: »Om I ändå efter allt detta (föregående tuktande) icke hören mig, då skall jag straffa eder sju tider.»

Det sammanhang, i hvilket hotelsen om »sju tider» (mer eller ytterligare) förekommer, antyder, att de utgöra ett slutligt och afgörande straff öfver detta folk, sedan alla de föregående straffen upprepade [87] gånger felat att varaktigt förbättra dem.  Det straff, som utgöres af dessa »sju tider», kommer att medföra den afsedda verkan att fullkomligt ödmjuka dem inför Herren och sålunda bereda dem för att mottaga hans välsignelser.  Dessa sju tider halfva därför afseende på den tidslängd, under hvilken hedningarna skulle råda öfver dem.  Och på denna period af »sju tider» var det utan tvifvel Herren hänsyftade, när han talade om »hedningarnas tider».

Tiden, då de mindre fångenskaperna och straffen lämnade rum för detta slutliga, stora nationella straff af »sju tider», inträffade, såsom vi redan visat, när deras siste konung, Sidkia, aflägsnades, alltsedan hvilken tid det har varit en enda lång period af tukta — de förutsagda »sju tiderna» eller 2520 år.

I bibeln användes en »tid» i betydelse af ett år, vare sig året är bokstafligt eller symboliskt, men vid tiden för en profetias uttalande kunde ingen veta, huruvida den tid, som afsågs, var bokstaflig eller symbolisk.  Profeterna forskade flitigt, ehuru förgäfves, att utröna hvilken eller hurudan tid (bokstaflig eller symbolisk) anden utvisade.  (1 Pet. 1:11.)  Ett symboliskt år, som är vanligt i profetian, räknas efter månåret — 12 månader af hvardera trettio dager, eller tre hundra sextio dagar, hvarje dag representerande ett år.  Följaktligen betecknar en »tid» eller ett år, om det är symboliskt, tre hundra sextio (360) symboliska dagar, och »sju tider» representera två tusen fem hundra tijugu (7 X 360 = 2520) symboliska dagar, eller 2520 bokstafliga år.

Den fråga, som då uppstår, är denna: Voro dessa »sju tider» bokstafliga eller symboliska?  Äsyftade de sju år eller två tusen fem hundra tjugu år?  Vi svara: De voro symboliska tider, 2520 år.  De kunna icke uppfattas såsom sju bokstafliga år, ty Israel hade många fångenskaper af längre varaktighet, så till exampel tjänade de konungen af Mesopotamien åtta [88] år (Dom. 3: 8), moabiternas konung aderton år (Dom. 3:14), konung Jabin tjugu år (Dom. 4:2, 3), filistéerna en gång fyrtio år och en annan gång adertaon år (Dom. 13:1; 10:7, 8), förutom deras sjuttio år i Babylon.  Alla dessa perioder voro mycket längre än »sju tider» eller bokstafliga år, men då dessa »sju tider» likväl omnämnas såsom det sista, största och slutliga straffet, så bevisar det, att symbolisk och icke bokstaflig tid menas, ehuru det hebreiska ord, some är öfversatt med »sju tider» i 3 Mos 26:18, 21, 24 28, är samma ord, som aär så öfversatt i Dan. 4:16, 23, 25, 32, utom att hos Daniel ordet iddan är tillagdt, hvaremot det i 3 Mosebok är underförstådt.  Och egendomligt också, det upprepas fyra gånger I hvardera fallet.  I fråga om Nebukadnessar voro de bokstafliga år, men som vi skola se, voro både Nebukadnessar och hans »sju tider» typiska.

Nebukadnessars »sju tider» af förnedring (Dan. 4:16, 23-26) bevisade sig vara sju bokstafliga år, när de så faktiskt uppfylldes, och så har äfven Israels och hela världens förödmjukelse under de myndigheter, som finnas, bevisat sig vara sju symboliska tider — två tusen fem hundra tjugu bokstafliga år.  Denna period är nu snart uppfylld, och krafter äro i verksamhet på alla håll, hvilket tyder på att hednaväldet kommer att sluta, och evig rättfärdighet och alla det nya förbundets välsignelser skola komma Israel och hela den suckande skapelsen till del.

Slutet på Israels sju tider.

Denna långa period (»sju tider», eller 2,520 år), under hvilken Israels straff varat, är perioden för hednaväldet — »hedningarnas tider».  Enär som vi redan visat, »hedningarnas tider» började år 606 f. K. och skulle förtfara två tusen fem hundra tjuga år, så komma de att sluta år 1914 e. K. (2,520 - 606 = 1914.)  Då komma de välsignelser, som omtalas i senare [89] delen af samma kapitel (3 Mos. 26: 44, 45), att uppfyllas.  Gud skall ihågkomma och på Israel uppfylla det förbund, som gjordes med deras fäder. — Rom. 11:25-27.

Som bevis på att en dag för ett år användes i bibeln i fråga om symbolisk profetia anföra vi följande fall, som blifvit så uppfyllda: — a) Spejarna fingo vandra omkring fyrtio dagar under bespejandet af Kanaan såsom en förebild till Israels fytioåriga vandring i öknen.  (2 Mos 14:33, 34)  b) När Gud genom Hesekiel ville tillkännagifva för Israel en svär tid af motgång, lät han profeten symbolisera den, förklarande: »Hvar dag svarande mot ett år skall jag låta detta vara för dig.»  (Hes. 4:1-8.)  c)  I den märkliga och redan uppfyllda profetian i Dan. 9:24-27, som blifvit undersökt i föregående kapitel, och i hvilken tiden till vår Herres smörjande visas, äfvenså de sju åren af ynnest mot Israel därefter, i hvilkas midt Messias blef dödad, användes symbolisk tid; hvarje dag af de symboliska sjuttio veckorna representerade ett år, och den blef så uppfylld.  Vidare angifves i Dan. 7:25 och 12:7 perioden för påfvedömets triumph såsom tre och en half tider, och denna uppfylldes, såsom vi veta (och i denna del skola visa), på tolf hundra sextio år (360 X 3 ½ = 1,260).  Samma period omnämnes I Uppenbarelseboken: i kapitlet 12:14 kallas den tre och en half tider (360 X 3 ½  = 1,260) och I kapitlet 13:5 benämnes den fyrtio två månader (30 X [90] 42 = 1,260) och i kapitlet 12:6 kallas den tolf hundra sextio dagar.  Uppfyllandet af dessa profetior kommer framdeles att närmare undersökas.  Här torde det vara nog att märka, att andens bruk af ordet »tid» på andra ställen öfverensstämmer med föreligande bruk af dtta uttryck; att i symbolisk profetia en »tid» är ett symboliskt –ar aft re hundra sextio år.  Och det faktum, att tre och en half tider, hvilken beteckning användes såsom måttet för den affälliga kyrakans triumph, blifvit uppfyllda på tolf hundra sextio –a =, bekräftar den method, enligt hvilken de sju tiderna för hednaväldet beräknas (360 X 7 – 2,520), och bevisar, att de sluta år 1914 e. K.  Ty om tre och en half tider äro 1,260 dagar (år), så måste sju tider vara en precis dubbelt så lång period, nämligen 2,520 år.

Hade  Israels »sju tiders» blifvit uppfyllda i bokstaflig tid (sju år), så skulle de välsignelser, som garanterats dem genom Guds utan villkor gjorda förbund med deras fäder, hafva följt.  (Se 3 Mos. 26:45; Rom. 11:28.)  Men detta var icke händelsen.  De hafva ännu aldrig åtnjutit dessa utlofvade välsignelser, och fdetta förbund kommer icke att uppfyllas, säger Paulus (Rom. 11: 25, 26), förrän den utvalda evangelieförsamlingen, Kristi kropp, blifvid fullkomnade såsom deras förlossare, genom hvilken förbundet kommer att sättas i verksamhet.  »Detta skall vara det förbundet, som jag skall göra med Israels hus efter dessa dagarna (d. ä. de sju tiderna af straff), säger Herren: Jag skall gifva min lag i deras innersta och skrifva den uti deras hjärtan, och jag skall vara deras Gud och de skola vara mitt folk.  Och de skola icke mer lära hvarandra och säga, den ene till den andre:  ’Kännen Herren!’ ty de skola alla känna mig, både små och stora, sager Herren; ty jag vill förlåta deras missgarningar och icke mer komma i håg deras synder.»  (Jer. 31:33, 34, äld. öfv.; Ebr. 10:16, 17.)  »På den tiden (den tid af ynnest som [91] följer på, de sju tiderna af straff) skall man icke mer säga: 'Fäderna hafva ätit sura. drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf.' Nej, hvar och en (som dör) skall dö genom (för) sin egen missgärning; byar man, som äter sura drufvor, hans tänder skola blifva ömma däraf.» Jer. 31:29, 30.

Återställandet vid slutet af de sjuttio åren i Babylon var icke en frigörelse från hednaväldet, ty de voro en skattskyldig nation alltsedan. Detta återställande tjänade blott att hålla tillsamman ett folk, för hvilket Messias skulle framställas. Det var, medan Israel redan lydde under hednaväldet, och med hänsyn därtill, som Herren förklarade, att de fortfarande skulle förtrampas, till dess hedningarnas tider utlöpte eller voro fullbordade. Världen är vittne till det faktum, att Israels straff under hedningarnas välde oafbrutet fortfarit alltsedan år 606 f. K., och att det ännu fortfar, och det finnes ingen orsak att förvänta deras reorganisation tidigare än år 1914 e. K., gränsen för deras »sju tider» — 2520 år. Men då denna långa period af deras nationella tuktan nu nalkas sitt slut, kunna vi se tydliga tecken till att det kala fikonträdet håller på att knoppas, hvilket visar, att det ondas vinter håller på att sluta och den millenniska (återställelsetidens) sommar att nalkas, hvilken skall fullt återställa dem till deras utlofvade arf och nationella oberoende. Det faktum, att stora förberedelser nu pågå och stora förväntningar råda med hänsyn till Israels folks återvändande till sitt eget land, är i sig själft ett starkt omständighetsbevis för sanningen af denna bibelns framställning. Angående betydelsen af en sådan händelse se del I, sid. 303-316.

En annan kedja af vittnesbörd.

Eln annan öfverblick af hedningarnas tider gittes oss af Daniel — kapitlet 4. Människans ursprungliga herravälde öfver hela jorden, dess borttagande och [92] vissheten af dess återställelse, behörig att börja vid slutet af hedningarnas tider, belysas här på ett kraftigt sätt i en dröm, som Nebukadnessar hade, i dess uttydning af Daniel och dess uppfyllelse på Nebukadnessar.

Nebukadnessar såg i sin »syn ett träd stå midt pia jorden och det var mycket högt. Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt, att det räckte upp till himmelen och syntes allt intill jordens ände. Dess löfverk var skönt, och det bar mycken frukt, så att det hade föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda däraf. Och en helig ängel steg ned från himmelen. Han ropade med hög röst och sade : 'Huggen. ned trädet och skären af dess grenar, rifven bort dess löfverk och förströn dess frukt, så att djuren, som ligga därunder, fara sin väg, och fåglarna flyga bort ifrån dess grenar. Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor af järn och koppar, bland markens gräs; af himmelens dagg skall han vätas och hafva sin lott med djuren bland markens örter. Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en människas, och ett djurs hjärta skall gifvas åt honom, och sju tider skola så gå fram öfver honom. Så är det förordnadt genom änglarnas rådslut, och så är det befal.ldt om denna sak af de heliga, på det att de lefvande må besinna, att den Högste råder öfver människors rike och gifver det åt hvem han vill, ja, han upphöjer därtill den lägste bland människor.»

Detta märkliga träd föreställde i sin härlighet och skönhet det   första herraväldet öfver jorden, som gafs åt människosläktet i dess representant och hufvud, Adam, till hvilken Gud sade: »Varen fruktsamma och Kröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder, och råden öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öiver alla djur, som röra [93] Sig på jorden.» (1 Mos. 1:28.) Människans ursprungliga härlighet och makt voro i sanning sublima, ärorika, och sträckte sig öfver hela jorden för att väligna, föda, skydda och värna allt lefvande. Men då, synden inträdde, kom befallningen att hugga ned trädet, och släktets härlighet, skönhet och makt togos bort, och den lägre skapelsen fann icke längre värn, skydd och välsignelse under dess inflytande. Döden högg ned det stora trädet, kringströdde dess frukt och löf och lämnade den lägre skapelsen beröfvad sin herre och välgörare.

I hvad på människan ankom, var all förmåga. att återvinna det förlorade herraväldet hopplöst försvunnen. Men det var icke så å Guds sida. Herraväldet var ursprungligen en del af hans plan och hans nådefulla gåfva, och ehuru han hade befallt, att trädet skulle huggas ned, blef dock roten — Guds uppsåt och plan om en återställelse — kvar, ehuru bunden med starka fjättrar, så att det icke skulle växa. upp, förrän Guds bestämda tid kommit.

Liksom i drömmen bilden växlar från stubben af ett träd till en man, förnedrad och bringad till kamratskap och likhet med djuren, med förnuftet borta och all hans härlighet försvunnen, så se vi människan, jordens fallna, förnedrade herre; hennes härlighet och välde hafva försvunnit. Alltsedan domen föll, har släktet haft sin del med djuren, och människohjärtat har blifvit djuriskt och förnedradt. Huru slående är icke bilden, då vi tänka på det halfciviliserade och vilda tillstånd, hvari den stora massan af människosläktet befunnit och ännu befinner sig, och då vi besinna, att till och med de ytterst få, som sträfva att öfvervinna tendensen nedåt, lyckas endast i begränsadt mått, och detta med stor kamp och ständig ansträngning. Släktet måste förblifva i sin förnedring under det ondas herravälde, till dess den lärdomen inhämtats, att den Mgste rimer iifver människors rike och gifver det åt [94] hvem han vill. Och medan människorna äro i detta förnedrade tillstånd, tillstädjer Gud många af de sämsta karaktärerna. att härska öfver dem, på det deras nuvarande bittra erfarenhet må i framtiden blifva till varaktig nytta.

Daniels uttydning besannades. »Allt detta drabba­de konung Nebukadnessar», och i detta vansinniga, förnedrade, djuriska tillstånd irrade han omkring bland djuren, till dess sju tider (i detta fall sju bokstafliga år) gått till ända öfver honom. Daniels uttyd­ning af drömmen gäller endast dess uppfyllelse på. Nebukadnessar, men det förhållandet, att drömmen, uttydningen och uppfyllelsen alltsamman så noga omtalas här, utgör ett bevis för tillvaron af ett ändamål med berättelsen. Och dess särskilda lämplighet såsom en belysning på Guds rådslut att lägga hela släktet under det ondas välde till släktets straff och rättelse, på det Gud i sinom tid måtte återställa och upprätta det i rättfärdighet och evigt lif, berättigar oss till det antagandet, att det var en tillämnad typ.

I sin uppfyllelse på Nebukadnessar är drömmen sär skildt anmärkningsvärd, då vi ihågkomma, att Nebitkadnessar gjordes till människoväldets representativa styrande hufvud (Dan. 2: 38) och såsom jordens herre tilltalades af profeten i nästan samma ord, som Gud i begynnelsen ställde till Adam: — »Himmelens Gud har gifvit (dig) rike, väldighet, makt och ära, och i (din) hand har han gifvit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, hvarhelst varelser bo, och (dig) har han satt till herre öfver alltsammans.» (Dan. 2:37, 38. Jämför 1 Mos. 1:28.) På grund af synd fick Nebukadnessar sedermera undergå de »sju tiderna» af straff, hvarefter hans förnuft började vända tillbaka och hans återställelse till herraväldet kom till stånd. Han insattes åter i sitt rike och erhöll ännu större majestät, sedan han inhämtat den behöfliga lärdom, på hvilken han hänsyftar med följande ord: [95]

»Men när tiden var förliden upplyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lofvade jag den Högste, jag prisade och ärade honom, som lefver evinnerligen, hvilkens välde är ett evigt välde, och hvilkens rike varar från släkte till släkte, honom mot hvilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör hvad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom : 'livad gör du?' Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick åter min härlighet och glans, mitt rike till ära. ... Och jag blef åter insatt i mitt rike, och ännu större makt blef mig gifven. Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han förnedra.»

Nebukadnessars förnedring var en typ för släktets förnedring under vilddjurslika regeringar under sju symboliska tider eller år — ett år för en dag — allt ifrån hans tid. Och det bör märkas, att detta exakt motsvarar de sju tider, som förutsades öfver Israel, och hvilka, som vi hafva sett, ända år 1914 e. K. Ty det var under denna Nebukadnessar, som Israel bortfördes i fångenskap till Babylon, då Guds rikes krona togs bort, och deras sju tider begynte.

Det är i fullkomlig harmoni med detta, som Gud, då han framställde dessa hedniska regeringar för Daniel, afbildade dem såsom lika många vilddjur, medan Guds rike vid deras slut framställes såsom gifvet åt »en, som liknade en människoson».

Såvida det icke var för att sålunda afbilda förnedringen under hedningarnas tider och deras längd, veta vi intet skäl för upptecknandet af detta stycke ur en hednisk konungs historia. Att hans sjuåriga förnedring mycket passande illustrerar mänsklighetens förnedring, är ett faktum, att Gud lofvat återställelse [96] af väldet öfver jorden, sedan mänskligheten lärt vissa stora lärdomar, är också ett faktum, och att de sju symboliska hednatiderna (2520 år) sluta exakt vid den tidpunkt, då släktet skall hafva lärt känna sin förnedring och nuvarande oförmåga att på ett fördelaktigt sätt styra världen och vara redo för Guds rike och välde, är ett tredje faktum. Och illustrationens lämplighet tvingar till den öfvertygelsen, att Nebukadnessars sju år, medan bokstafligt uppfyllda på honom personligen, dock hade en större och djupare betydelse såsom en bild af hednaväldets sju tider, hvilket han representerade.

Det exakta årtalet för Nebukadnessars förnedring är icke fastställdt och har ingen betydelse, emedan perioden för hans förnedring var en typ af hednaväldets hela period, hvilken började, när Guds förebildliga rikes krona borttogs från Sidkia. Detta hednavälde har varit vilddjurslikt allt ifrån sin första början, och dess tider äro räknade; dess gränser äro satta af Jehova och kunna icke ändras.

Huru uppfriskande är icke den utsikt, som öppnar sig vid dessa sju tiders slut! Hvarken Israel eller människovärlden, som representerats af detta folk, kommer att längre nedtrampas, förtryckas och vanstyras af vilddjurslika hedniska makter. Guds och hans Krists rike kommer då att upprättas på jorden och Israel och hela världen att välsignas under hans rättmätiga och rättfärdiga myndighet. Då kommer den löftets och hoppets rot, som först planterades i Eden (1 Mos. 3:15) och fördes öfver floden samt omplanterades hos Israel, det förebildliga folket (1 Mos. 12:1-3), att åter spira upp och blomstra.

Den började spira upp vid vår Herres första ankomst, men den bestämda årstiden hade icke kommit, då den skulle blomma och bära frukt i alltings återställelse. Men vid hednatidernas slut skola de säkra tecknen till vår icke fattas, och rik kommer sommaren.; [97] frukt att blifva och välsignad den höstens skörd, som skall uppskäras och åtnjutas i de eviga åldrar af härlighet, som följa. Då kommer jordens ursprungliga herre med återställdt förnuft att återinsättas i sin värdighet, och ännu större skönhet och härlighet skall gifvas honom, såsom i typen, och han skall prisa, upphöja och ära himmelens konung.

Redan börja vi se människosläktet få sitt förnuft tillbaka. Människor vakna upp till en känsla af sin förnedring och se sig om huru de skola förbättra sitt tillstånd. De tänka, öfverlägga och uppgöra planer för en bättre ställning än den, de hållit till godo med under de vilddjurslika makterna. Men innan de komma att erkänna Gud och hans välde öfver allt, komma de att hafva ännu ett förfärligt anfall af galenskap, en kamp från hvilken de komma att uppvakna syaga, hjälplösa och utmattade men med förnuftet så pass återställdt, att de erkänna och böja sig för hans myndighet, som kommer att återupprätta det länge förlorade första herraväldet på den varaktiga grundvalen af erfarenhet och kunskap om både godt och ondt.

Visserligen är det att vänta stora ting att, såsom vi, påstå, att vid slutet af de närmaste tjugusex åren (räknadt från år 1888) alla de nuvarande regeringarna komma att upplösas och störtas, men vi lefva i en särdeles ovanlig tid, »Jehovas dag», då allting ut. vecklas hastigt. Och det är skrifvet: »En kort räkenskap skall Herren hålla på jorden.» (Se del I, kap. 15.) Under de sista elfva åren* hafva dessa ting blifvit offentliggjorda i tal och skrift, hufvudsakligen såsom de här ofvan blif vit framställda. Och på denna korta tid har utvecklingen af inflytanden och organisationer för undergräfvandet och störtandet af de mäktigaste riken på jorden varit underbar. På denna tid: har kommunismen, socialismen. och nihilismen uppnått [98] en lifskraftig tillvaro och förorsaka redan stor oro bland härskarne och de mäktiga på jorden, hvilkas hjärtan uppgifvas af räddhåga och väntan på det, som skall öfvergå världen, ty de nuvarande makterna skakas storligen och skola till sist med stort dån förgås.

*Alltsa sedan 1877. G. a.

Inför detta starka bibelbevis angående hedningarnas tider anse vi det vara en konstaterad sanning, att denna världens rikens slutliga upphörande och Guds rikes fulla upprättande kommer att fullbordas vid slutet af år 1914 e. K. Då kommer den bön, som församlingen bedit, alltsedan hennes Herre gick bort — »Tillkomme ditt rike» — att blifva besvarad. Och under denna kloka och rättvisa styrelse kommer hela jorden att uppfyllas af Herrens härlighet — af kunskap, rättfärdighet och frid (Ps. 72:19; Es. 6:3; Hab. 2:14), och Guds vilja skall ske på jorden, såsom den sker i himmelen.

Daniels framställning, att Guds rike skulle upprättas, icke efter att dessa riken blifvit upplösta utan i deras dagar, medan de ännu finnas till och hafva makt, och att det är Guds rike, som skall krossa och förstöra alla dessa riken (Dan. 2: 44), förtjänar att särskildt beaktas. Så förhöll det sig med heart och ett af dessa vilddjurslika riken; de funnos till förut, innan de erhöllo världsvälde. Det babyloniska ägde tillvaro långt förut, innan det besegrade Jerusalem och förvärfvade väldet (Dan. 2:37, 38), det mediskpersiska fanns till, innan det besegrade det babyloniska, och lika så med alla riken; de måste först hafva existerat och fått öfverlägsen makt, innan de kunde besegra andra. Så äfven med Guds rike: det har funnits till i embryoform under aderton århundraden, men det har i likhet med världen i stort varit underkastadt de myndigheter, som finnas, kväka äro förordnade af Gud. Förrän deras »sju tider» ändats, kan Guds rike icke uppnå världsvälde. Emellertid måste det i likhet med de andra erhålla tillräcklig [99] makt för dessa rikens störtande, innan det krossar dem.

Således tager vår Herre på denna »Jehovas dag», »nödens dag», till sig sin stora makt (hittills slumrande) och regerar, och detta är det, som kommer att förorsaka nöden, ehuru världen under någon tid icke kommer att uppfatta det så. Och det råder intet tvifvel om att helgonen skola deltaga i detta verk med att krossa de nuvarande rikena. Det är b,krifvet: »En härlighet blifver det för alla hans fromma — att utföra på dem den dom, som är skrifven, att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor», — starka bojor. (Ps. 148:8, 9.) »Den, som öfvervinner och till änden håller mina verk, honom skall jag gifva makt öfver folken, och han skall styra dem med järnspira, såsom en krukmakares kärl skola de (rikena) sönderkrossas.» — Upp. 2:26, 27, eng. öfv.; Ps. 2:8, 9.

Men vår undersökning af den stora skillnaden i karaktär mellan Guds rike och jordens vilddjursfika riken gör, att vi äfven kunna se en skillnad i krigföringsmetoderna. Tillvägagåendet vid besegrandet och förkrossandet kommer att vilt skilja sig från hvarje sätt, på hvilket riken någonsin störtats. Han, som nu tager sin stora makt för att regera, framställes symboliskt (Upp. 19:15) såsom den, hvilkens svärd utgick från hans mun, »att han därmed skall slå folken, och han skall styra dem med järnspira». Detta svärd är SANNINGEN (Ef. 6:17), och de lefvande helgonen så väl som många af världen användas nu såsom Herrens soldater vid omstörtandet af villfarelser och ondt. Men må ingen förhastadt antaga, att det är en fredlig omvändelse af folken, som här symboliseras, ty många skriftställen, såsom Upp. 11:17, 18; Dan. 12:1; 2 Tess. 2:8; Ps. 149 och 47, lära raka motsatsen.

Blif alltså icke öfverraskad, när vi i efterföljande kapitel framlägga bevis för att Guds rikes upprättande [100] redan börjat, att tiden, då det skulle börja sin maktutöfning, i profetian utpekas såsom år 1878 e. K., och att striden på »den allsvåldige Gudens stora dag» (Upp. 16:14), hvilken kommer att sluta omkring år 1914 e. K. med det fullständiga störtandet af jordens nuvarande styrelseväsende, redan börjat. Härarnas församlande kan tydligt ses från Guds ords ståndpunkt.

Om vår syn icke fördunklas af fördomar, kunna vi, då vi fått Guds ords teleskop rätt inriktadt, med klarhet se karaktären af många af de händelser, som äro behöriga att äga rum på denna »Herrens dag», att vi befinna oss midt i dessa händelser, och att »hans vredes stora dag har kommit».

Sanningens svärd, som redan slipats, 'kommer att slå alla onda system och plägseder — i borgerligt, socialt och kyrkligt afseende. Ja än mer, vi kunna se, att slåendet börjat; tankefrihet och människans borgerliga och religiösa rättigheter, som länge varit förlorade ur sikte under konungar och kejsare, påg-Var, synoder, kyrkomöten, traditioner och trosbekännelser, uppskattas och göras gällande såsom aldrig förr. Den inre kampen jäser redan, och inom kort kommer den att bryta ut såsom en förtärande eld, och mänskliga system och villfarelser, hvilka i århundraden fjättrat sanningen och förtryckt den suckande skapelsen, måste smälta därför. Ja, sanningen — och vidt utbredd och tillväxande kunskap om den — är det svärd, som förvirrar och sårar hufvuden vida omkring på jorden. (Ps. 110:6.) Dock, hvilken välsignelse döljer sig icke bakom denna nöd! Den kommer att bereda människosläktet för ett bättre uppskattande af rättfärdighet och sanning under rättfärdighetens konungs regering.

Allt eftersom människor förnimma, att rätten blifvit mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet (Es. 28) skola de oek lära, att rättvisans stränga regler allena [101] kunna tillförsäkra de välsignelser, som alla åstunda. Och fullkomligt uttröttade på sina egna vägar och själfviskhetens eländiga frukt skola de välkomna och med glädje underkasta sig den rättfärdiga myndighet, bom tager makten, och sålunda skall, såsom skrifvet står, »alla folks åstundan komma» — Guds rike ander Herrens Smordes absoluta och oinskränkta kontroll.

* * *