STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 5

SÄTTET FÖR VÅR HERRES ÅTERKOMST OCH UPPENBARELSE.

Öfverensstämmelse mellan sättet för vår Herres andra tillkommelse och andra drag af den gudomliga planen. — Huru och när församlingen skall se honom. — Huru och när Herrens härlighet skall så uppenbaras, att allt kött skall tillsammans se den. — Skenbart mot hvarandra stridande framställningar visas vara öfverensstämmande. — Han kommer “såsom en tjuf”, icke med yttre tecken — och dock med “rop” — med “röster” – oc med den stora basunens ljud. — Han skall uppenbaras i “eldslåga för att hämnas”. — Och likväl skall han så komma, som han bortgick. — Betydelsen af profetisk tid isamband härmed visad. — Huru närvarande tecken öfverensstämma med allt deta.

DEN [103] öfverblick, vi nyss haft öfver hednatidernas snara afslutning, och den försäkran, att uppfyllelsen af församlingens hopp måste föregå deras slut, endast stegrar längtan hos dem, som nu vänta efter Israels tröst. Sådana hungra och törsta efter hvad helst vår Fader må hafva meddelat genom profeterna beträffande »skörden», denna ålders ände eller afslutningsperiod — hvetets åtskiljande från ogräset bland de lefvande medlemmarna af namnförsamlingen och tiden för den förvandling, som öfvervinnarna skola undergå för att vara med och lika sin Herre och sitt hufvud.

Men för att kunna uppskatta, huru förnuftig profetian är i sin framställning angående dessa djupt intressanta ämnen, är det alldeles nödvändigt, att vi hafva klara uppfattningar både om ändamålet med vår Herres andra tillkommelse och det sätt, på hvilket han skall uppenbaras. Att ändamålet med hans tillkommelse är att försona »hvar och en som vill» af världen med Gud genom en process af styrande, lärande och disciplinerande, som kallas att döma och välsigna, därom hoppas vi alla nuvarande läsare blifvit öfvertygade genom läsningen af första delen. Sättet för vår Herres tillkommelse och uppenbarelse är alltså det, som här [104] är af största vikt, innan vi gå vidare i vårt studium af tiden för skörden etc. Forskaren måste klart behålla i minnet ändamålet med vår Herres återkomst, medan han studerar sättet därför, och bådadera, när han kommer till studiet af tiden. Detta är nödvändigt som en motvikt mot de oriktiga uppfattningar, som redan intagit mångas sinnen, och som hvila på falska föreställningar beträffande både ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst.

Fatta och behåll i minnet så fast som möjligt det faktum, som redan påvisats, nämligen att Guds plan är ett enda harmoniskt helt, som förverkligas genom Kristus, och att verket vid hans andra tillkommelse står i förhållande till verket vid hans första tillkommelse såsom verkan till orsak; det är, att det stora återställelseverket vid hans andra tillkommelse följer på det vid hans första tillkommelse fullbordade återlösningsverket som en logisk konsekvens, enligt den gudomliga planen. Därför är Herrens återkomst hoppets gryning för världen, tiden för utskiftandet af de välsignelser, som tillförsäkrats genom återlösningen — evangelieåldern är nämligen blott och bart en mellanliggande parentes, under hvilken Kristi brud utväljes, för att hon må deltaga med sin Herre i det stora återställelseverket, som han kommer att fullborda.

Och enär Kristi församling, som har utvecklats under evangelieåldern, kommer att deltaga med sin Herre i det stora återställelseverket under tusenårsåldern, så måste Kristi första verk vid hans andra tillkommelse vara inbärgandet af hans utvalda församling. Därpå hänsyftar profeten (Ps. 50:5), då han säger (äld. öfv.) : »Församlen till mig mina heliga, som hafva slutit förbund med mig om offer.» Denna insamlingseller skördetid utgör den period, under hvilken de två åldrarna skjuta in på hvarandra. Såsom det kommer att visas, är det en period af fyrtio år, som både afslutar evangelieåldern och inleder tusenårsåldern. (Se [105] del I, sid. 233-235; 249-252 samt kartan öfver tidsåldrarna.) I denna skördeperiod kommer att utföras icke endast åtskiljandet af hvetet från ogräset inom den nominella evangelii församling samt insamlandet och förhärligandet af hveteklassen utan också uppbrännandet (förstörandet) af ogräset (såsom ogräs eller efterapadt hvete — icke såsom individer: förstörelsens eld är symbolisk så väl som ogräset) samt afbärgandet och förstörande af den fördärfvade frukten af »jordens vinträd» (mänsklig ärelystnad, girighet och själfviskhet), hvilken växt och mognat under århundraden i denna världens riken och i de olika borgerliga och sociala organisationerna bland människor.

Ehuru vi, då vi afhandlade ämnet rörande ändamålet med vår Herres återkomst, visade, att det skulle blifva en personlig ankomst, vilja vi åter ställa forskaren på vakt mot tankeförvirring vid betraktandet af de två hvarandra skenbart motsägande yttrandena af vår Herre: »Se, jag är med eder alla dagar intill världens (aionios, tidsålderns) ände», och: »Jag går bort för att bereda eder rum. Och ... jag skall komma tillbaka och taga eder till mig.» (Matt. 28:20; Joh. 14:2, 3.) Följande lilla händelse kan tjäna som en belysning på harmonien mellan de två löftena. En vän sade till en annan, då de stodo i begrepp att skiljas: Kom ihåg, jag skall vara med dig hela resan. På hvilket sätt? Helt säkert icke personligen, ty just då togo de olika tåg för att resa åt motsatta håll till aflägsna platser. Meningen var, att i kärlek, hågkomst och omtanke för hvarandra skulle de icke vara skilda. I en liknande ehuru ännu fullare mening har Herren alltid varit med sin församling, i det hans gudomliga makt satt honom i stånd att öfvervaka, leda och bistå dem från början till slut. Men vi hålla nu på att betrakta, icke vår Herres närvaro hos oss i denna figurliga bemärkelse utan sättet för hans andra personliga närvaro [106] och uppenbarelse, »när han kommer för att på den dagen förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem, som tro.

Skriften lär, att Kristus kommer tillbaka för att regera, att han måste regera, till dess han nedlagt alla sina fiender — alla motståndare, allt som står i vägen för den stora återställelse, han kommer för att utföra —, hvarvid den sista fienden, som störtas, är döden (1 Kor. 15: 25, 26), och att han skall regera ett tusen år. Det är därför endast, hvad som måtte förväntas, då vi i profetian finna mycket större utrymme ägnadt åt hans andra tillkommelse och dess tusen år af segerrik regering och störtande af det onda än åt hans första tillkommelses för återlösning afsedda trettiofyra år. Och liksom vi funnit, att profetian berör de olika viktiga punkterna i dessa trettiofyra år från Betlehem och Nasaret till gallan och ättikan, delandet af hans kläder, korset, grafven och uppståndelsen, så finna vi ock, att profetian på samma sätt berör de olika punkterna i de tusen åren för hans andra närvaro, isynnerhet deras början och slut.

Vår Herres andra närvaro kommer alltså att sträcka sig öfver en mycket längre tid än den första närvaron. Uppgiften med hans första tillkommelse fullbordades på mindre än trettiofyra år, då det däremot kommer att erfordras ett tusen år för att utföra det verk, som är bestämdt för hans andra närvaro. Och sålunda kan man med ett enda ögonkast se, att ehuru den första tillkommelsens verk icke var mindre viktigt än den andra tillkommelsens — ja, ehuru det var så viktigt, att den andra tillkommelsens verk aldrig skulle hafva varit möjligt det förutan —, så var det likväl icke så mångsidigt och erfordrade därför mindre beskrifning än den andra tillkommelsens verk.

Vid betraktandet af den andra tillkommelsen få vi icke mer än i fråga om den första vänta, att alla profetior skola markera en viss synnerligen händelserik [107] tidpunkt för vår Herres anländande, och att de skola fästa alla människors uppmärksamhet på faktumet om hans närvaro. Så är icke Guds vanliga metod, så var icke händelsen vid den första tillkommelsen. Messias' första ankomst utmärktes icke af någon plötslig eller öfverraskande demonstration, olika tingens vanliga ordning, utan den tillkännagafs och bevisades genom det gradvisa uppfyllandet af profetian, hvilket ådagalade för den tänkande iakttagaren, att de händelser, som voro att vänta, blefvo uppfyllda på bestämd tid. Och på samma sätt kommer det att vara vid hans andra tillkommelse. Det är af mindre betydelse, att vi upptäcka det exakta ögonblicket för hans ankomst, än att vi urskilja hans närvaro, sedan han anländt, alldeles såsom det vid hans första tillkommelse var viktigt att kunna inse hans närvaro, och det ju förr desto bättre, men mycket mindre viktigt att känna den exakta tiden för hans födelse. Vid betraktandet af den andra tillkommelsen tänker man alltför ofta på själfva kommaodet och ögonblicket för anländandet, då man däremot bör tänka sig densamma såsom en period af närvaro, såsom fallet var med den första tillkommelsen. Det precisa ögonblicket, då denna närvaro skulle börja, komme då att synas mindre viktigt, och hans syftemål och verk under perioden för hans närvaro blefve då föremål för så mycket större beaktande.

Vi måste äfven ihågkomma, att vår Herre icke längre är en mänsklig varelse ; att han såsom människa gaf sig själf till en lösen för människor, ty just för detta ändamål hade han blifvit människa. (1 Tim. 2:6 ; Ebr. 10:4, 5; 1 Kor. 15:21, 22.) Han är nu högt upphöjd, till den gudomliga naturen. Därför sade Paulus : »Om vi än hafva känt Kristus efter köttet, så känna vi honom numera icke så.» (2 Kor. 5:16.) Han uppstod från de döda en lifgifvande ande-varelse (1 Kor. 15:45) och icke en människa, af jorden jordisk. Han är icke längre en människa i någon mening eller [108] grad, ty vi få icke glömma, hvad vi hafva lärt (Se del I, kap. 10), nämligen att naturer äro skilda och olika. Enär han icke längre i någon mening eller grad är en människa, få vi icke vänta, att han skall komma tillbaka såsom en mänsklig varelse, såsom vid den första tillkommelsen. Hans andra tillkommelse sker på ett annat sätt och för ett annat ändamål.

Då vi beakta det faktum, att vår Herres förvandling från mänsklig till gudomlig natur vid hans uppståndelse var till och med en större förvandling än den, som ägde rum omkring trettiofyra år förut, då han lade å sido sin härlighet såsom en andlig varelse och »vardt kött», torde det blifva till stor nytta att mycket noga betrakta hvarje handling, han gjorde under de fyrtio dagarna efter sin uppståndelse, innan han gick »till Fadern», ty det är den uppståndne Jesus från dessa fyrtio dagar, som skall komma tillbaka, och icke människan Kristus Jesus, som gaf sig själf såsom vår lösen i döden. Han, som hade blifvit dödad såsom en varelse af kött, hade ock blifvit lefvandegjord till en andevarelse. — 1 Pet. 3:18.*

___________________
* På detta ställe stå orden »kött» och »ande» i obestämd form i grekiskan. Detta uttrycker meningen tydligare. Vår Herre dödades såsom en köttslig eller mänsklig varelse men uppväcktes från de döda såsom en andevarelse. Och enär församlingen kommer att »förvandlas», för att hon må blifva lik Kristus, är det tydligt, att den förvandling, som ägde rum med hufvudet, var af samma slag som den, hvilken, enligt ordet, väntar öfvervinnarna, hvilka också skola förvandlas från mänsklig till andlig natur och göras lika honom — »delaktiga af Guds natur». Alltså är följande beskrifning af helgonens förvandling också tillämplig på deras Herre: — »Det varder sådt i vanära, det uppstår i härlighet. Det varder sådt i svaghet, det uppstår i kraft. Det varder sådt en naturlig kropp, det uppstår en andlig kropp».
___________________

Vid sin andra tillkommelse kommer han icke för att vara underdånig de myndigheter, som finnas, för att betala skatt till kejsaren och lida förödmjukelse, orättvisa [109] och våld, utan han kommer för att regera och utöfva all makt i himmelen och på jorden. Han kommer icke i sin förnedrings kropp, en mänsklig kropp, hvilken han tog för dödens lidandes skull, och hvilken var lägre än hans förra härliga kropp (Ebr. 2:9), utan i sin härliga andliga kropp, hvilken är Faderns »väsens afbild» (Ebr. 1:3), ty på grund af sin lydnad allt intill döden är han nu högt upphöjd till Guds natur och likhet och har fått ett namn öfver alla namn — endast Faderns namn undantaget. (Fil. 2:9 ; 1 Kor. 15:27.) Aposteln visar, att »det är icke ännu uppenbart» för vårt mänskliga förstånd, hvad han nu är lik; följakt­ligen veta vi icke, hvad vi skola vara lika, när vi blifva lika honom, men vi (församlingen) må fröjdas åt den försäkran, att vi en dag skola vara hos honom och vara lika honom och se honom, såsom han är (1 Joh. 3:2) — icke såsom han var vid sin första tillkommelse i förnedring, sedan han lagt å sido sin forna härlighet och för vår skull blifvit fattig, på det vi genom hans fattigdom måtte blifva rika.

Om vi tänka på de visa och kloka sätt, på hvilka vår Herre tillkännagaf sin närvaro för sina lärjungar efter sin uppståndelse så väl som förut, torde detta kunna hjälpa oss att ihågkomma, att samma visdom kommer att utvecklas i hans sätt att uppenbara sig vid sin andra tillkommelse, både för församlingen och för världen. Dessa sätt behöfva icke nödvändigtvis vara lika men i hvarje fall väl afpassade för hans syftemål, som aldrig är att oroa människorna eller att uppröra deras känslor utan att öfvertyga deras kalla, lugna omdöme om de stora sanningar, han vill inprägla hos dem. Vår Herres första ankomst var icke en händelse, som väckte bestörtning, uppståndelse eller oro. Huru stilla och tillbakadraget kom han icke! Ja, så stilla, att endast de, som hade tro och ödmjukhet, voro iståndsatta att i barnet af oansenlig börd, i smärtornas man, i de ringas och fattigas vän och slutligen i den korsfäste igenkänna den länge väntade Messias. [110]

Det låg i sakens natur, att tillkännagifvandet af hans närvaro efter hans uppståndelse skulle framkalla den största förvåning, isynnerhet då hans förvandlade natur tages i betraktande. Likväl måste faktumet om hans uppståndelse tillika med faktumet om hans förvandlade natur fullt uppenbaras, denna gång icke för hela världen utan för valda vittnen, som skulle afgifva trovärdigt intyg därom för efterkommande släktled. Hade hela världen då blifvit bekantgjord därmed, skulle det till vår tid komna vittnesbördet sannolikt varit mycket mindre tillförlitligt, enär det skulle blifvit färglagdt och förvridet af människors idéer och uppblandadt med deras traditioner, så att sanningen torde hafva förefallit nästan eller helt och hållet otrolig. Men Gud anförtrodde den endast åt valda, trogna och värdiga vittnen, och då vi taga berättelsen i betraktande, torde enhvar gifva akt på huru fullkomligt syftemålet vanns, och huru klart, bestämdt och öfvertygande det bevis för Kristi uppståndelse och förvandling var, som de erhöllo. Märk ock den omsorgsfullhet, med hvilken han undvek att oroa eller onödigtvis uppskaka dem, just då han uppenbarade och inskärpte dessa stora sanningar. Och var förvissad om att samma visdom, klokhet och skicklighet komma att ådagaläggas i hans sätt att göra sin härliga närvaro känd vid sin andra tillkommelse. Det är det kalla, lugna förståndet, som i hvarje fall kommer att öfvertygas, ehuru världen i allmänhet kommer att behöfva sträng disciplin för att bringas till det rätta sinnestillstånd, som erfordras för att mottaga vittnesbördet, medan de, hvilkas hjärtan äro rätta, skola hafva den välsignade underrättelsen tidigare. Alla bevis för hans uppståndelse och förvandling till andlig natur gåfvos icke lärjungarna på en gång utan i den mån, som de kunde bära dem, och på det sätt, som var beraknadt att göra det djupaste intryck.

Under de tre och ett halft åren för vår Herres ämbetstid, hade lärjungarna uppoffrat värmer, namn och [111] rykte, sysselsättning etc., samt ägnat tid och energi åt att förkunna Messias' närvaro och upprättandet af hans rike. Men de hade nödvändigtvis omogna föreställningar om sättet och tiden för deras Mästares upphöjelse, äfvensom om deras egen upphöjelse tillsamman med honom. Full kunskap var då icke heller nödvändig, utan det var alldeles tillräckligt, att de troget togo ett steg i sänder, allt eftersom tiden därför kom. Följaktligen meddelade Mästaren dem litet efter hand, allt eftersom de kunde mottaga det. Och nära slutet af sitt ämbete sade han : »Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han, sanningens ande, kommer, skall han leda eder till hela sanningen, ... och det kommande skall han för­kunna eder och påminna eder allt, hvad jag har sagt eder.» — Joh. 16:12, 13; 14:26.

Hvem kan beskrifva den stora missräkning, de kände, oaktadt de så långt som möjligt blifvit väpnade däremot, då de sågo honom plötsligt tagas ifrån dem och skymfligt korsfästas likt en missdådare — honom hvilkens rike och härlighet de hade väntat och förkunnat, och som endast fem dagar före hans korsfästelse hade synts dem så nära att förverkligas. (Joh. 12:1, 12-19.) Ehuru de visste, att han var falskt anklagad och orättmätigt korsfästad, så förändrade icke detta det faktum, att deras länge närda nationella förhoppningar om en judisk konung, som skulle återställa deras nation till makt och inflytande, så väl som deras egna personliga förhoppningar, planer och luftslott beträffande viktiga ämbeten och höga äreposter i riket, allesammans plötsligt grusades genom denna ogynnsamma vändning, saken tagit i och med deras konungs korsfästande.

Mästaren visste väl, huru öfvergifna, förvirrade och utan mål de skulle känna sig vara, ty så var det skrifvet genom profeten: »Jag skall slå herden, och fåren skola varda förskingrade.» (Sak. 13:7; Mark. 14:27.) [112] Och under de fyrtio dagarna mellan hans uppståndelse och himmelsfärd var det därför hans förnämsta omsorg att åter samla dem och att på nytt stadfästa deras tro på honom såsom den länge väntade Messias, och detta genom att bevisa för dem, att han var uppstånden, och att han efter sin uppståndelse, ehuru han bibehöll samma individualitet, dock icke längre var människa utan en upphöjd andevarelse, som ägde »all makt i himmelen och på jorden». — Matt. 28:18.

Han meddelade dem nyheterna om sin uppståndelse så småningom, först genom kvinnorna (Maria Magdalena och Johanna, Maria, Jakobs moder, och Salome jämte andra med dem — Mark. 16:1; Luk. 24:1, 10), hvilka kommo tidigt till grafven för att smörja hans döda kropp med välluktande kryddor. Medan de undrade, hvem de skulle få att vältra bort stenen från grafvens dörr, se, då blef en stor jordbäfning, och när de kommo fram, funno de stenen vara bortvältrad, och en Herrens ängel satt därpå, hvilken sade till dem : »Rädens icke I; ty jag vet, att I söken Jesus, den korsfäste. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade sagt. Kommen och sen rummet, där Herren har legat, och gån strax och sägen hans lärjungar, att han är uppstånden från de döda. Och se, han går före eder till Galiléen ; där skolen I få se honom.» — Matt. 28:5-7.

Det vill synas, att Maria Magdalena skilde sig från de andra kvinnorna och skyndade att berätta för Petrus och Johannes, hvad som händt (Joh. 20:1, 2), under det de andra gingo att omtala det för de öfriga lärjungarna, och att sedan hon lämnat dem, Jesus syntes för de andra kvinnorna på vägen, sägande (Matt. 28:9, 10) : » 'Hell eder' ! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Då sade Jesus till dem : 'Rädens icke, gån och kungören det för mina bröder, att de må gå till Galiléen (deras hemort), och där skola de få se mig'.» Och med fruk [113] tan och glädje sprungo de att kungöra det för de andra lärjungarna. Med sina blandade känslor af förvåning, villrådighet, glädje och fruktan samt allmänna förvirring visste de knappt, huru de skulle berätta det sällsamma och underbara, de upplefvat. Då Maria mötte Petrus och Johannes, sade hon sorgset : »De hafva tagit Herren bort ur grafven, och vi veta icke, hvar de hafva lagt honom.» (Joh. 20:2.) De andra kvinnorna förtäljde, huru de vid grafven hade sett en syn af  änglar, hvilka hade sagt, att han lefde (Luk. 24:22, 23), och så huru de efteråt hade mött Herren på vägen. — Matt. 28:8-10.

Flertalet af lärjungarna betraktade synbarligen deras historia blott och bart såsom vidskepliga inbillningar af en uppjagad fantasi, men Petrus och Johannes sade: Vi vilja gå och se med egna ögon, och Maria återvände till grafven med dem. Allt hvad Petrus och Johannes sågo var, att kroppen var borta, att svepkläderna voro omsorgsfullt hopvikna och lagda åt sidan, och att stenen var bortvältrad från dörren. Så begåfvo de sig förvirrade därifrån, men Maria blef kvar där gråtande. Som hon nu grät, lutade hon sig in i grafven och fick se två änglar, hvilka sade: »Kvinna, hvarför gråter du?» Hon svarade: »De hafva tagit bort min Herre, och jag vet icke, hvar de hafva lagt honom.» Och som hon vände sig om, såg hon Jesus stå där men kände honom icke. Han frågade: »Kvinna, hvarför gråter du? Hvem söker du?» Hon antog, det var örtagårdsmästaren, och svarade: »Herre, om du har burit bort honom, så säg mig, hvar du har lagt honom, så att jag må taga honom.» Då sade Her­ren med den gamla välbekanta rösten, som hon hastigt igenkände: »Maria!»

Detta var nog för att stadfästa hennes tro på ängelns framställning, att han hade uppstått, hvilken dittills hade förefallit som en dröm eller som löst tal, och i sin glädje utropade hon: »Mästare!» Hennes första ingifvelse [114] var att omfamna honom och att dröja i hans närhet. Men Jesus lät henne mildt förstå, att det nu fanns ett mycket viktigt uppdrag för henne att utföra, att nämligen bära vittne om hans uppståndelse, och att hon borde skynda att öfverbringa budskapet och befästa de öfriga lärjungarnas tro, hvilka ännu voro i tvifvel och ovisshet, sägande: »Rör icke vid (grek. haptomai, omfamna) mig (stanna icke nu för att vidare betyga din tillgifvenhet), ty jag har ännu icke uppfarit till min Fader (jag kommer att vara hos eder ännu en kort tid), men gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.» (Joh. 20:17.) Genom de andra kvinnorna hade han ock sändt dem bud, att han skulle möta dem i Galiléen.

Därnäst öfverraskade han två af de sorgsna och förvirrade lärjungarna, då de voro på väg från Jerusalem till Emmaus, och frågade efter anledningen till deras sorg och nedslagenhet. (Luk. 24:13-35.) Och en af dem svarade: »Är du allena främling i Jerusalem och vet icke, hvad som där har skett i dessa dagar? Och han sade till dem : Hvad då? Och de sade till honom : Det som har skett med Jesus från Nasaret, som var en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och allt folket, och huruledes våra öfverstepräster och rådsherrar hafva utlämnat honom att dömas till döden och korsfäst honom. Men vi hoppades, att han var den, som skulle förlossa Israel; men med allt detta är det i dag tredje dagen, sedan det skedde. (Här erinrade de sig sannolikt Joh. 2:19, 21, 22.) Men äfven några kvinnor af de våra hafva gjort oss bestörta; då de bittida om morgonen hade kommit till grafven och icke funnit hans kropp, kommo de och sade, att de ock hade sett en syn af änglar, hvilka hade sagt, att han lefver. Och några af dem, som voro med oss, gingo bort till grafven och funno det vara så, som kvinnorna hade sagt, men honom sågo de icke.» [115]

Intet under, att de voro förvirrade. Huru sällsamt syntes icke allt! Huru egendomliga och gripande hade icke de senaste få dagarnas händelser varit!

Så höll främlingen för dem en väckande predikan ur profetiorna, visande dem, att just det, som gjort dem så modfällda, var det, som profeterna förutsagt beträffande den sanne Messias: att innan han kunde styra och välsigna samt upplyfta Israel och hela världen, måste han först återlösa dem med sitt eget lif från dödens förbannelse, som kom öfver alla genom Adam, och att deras Mästare, uppväckt till lif och härlighet af Jehova, efteråt skulle uppfylla allt, hvad som var skrifvet af profeterna beträffande hans framtida härlighet och ära, lika säkert som han uppfyllt de profetior, hvilka förutsade hans lidanden, förnedring och död. En underbar predikant, och en underbar predikan var detta! Den gaf uppslag till nya tankar och väckte nya förväntningar och förhoppningar. Då de nalkades byn, nödgade de honom att stanna hos dem, enär det led mot aftonen och dagen var långt framskriden. Han gick in för att stanna hos dem, och då han satt till bords med dem, tog han brödet, bröt det och gaf dem. Då öppnades deras ögon, och så försvann han ur deras åsyn.

Icke förrän detta ögonblick igenkände de honom, ehuru de vandrat och samtalat och suttit till bords tillsamman. Han blef igenkänd af dem, icke på ansiktet utan på den enkla handlingen att välsigna och bryta brödet på det gamla välbekanta sättet, och sålunda befäste han deras tro på hvad de redan hört — att han hade uppstått och skulle åter se dem.

Då stodo de två förvånade och öfverlyckliga lärjungarna upp i samma stund och återvände till Jerusalem, sägande till hvarandra: »Var icke vårt hjärta brinnande i oss, då han talade med oss på vägen och uttydde för oss skrifterna?» Anlända till Jerusalem funno de också de öfriga fyllda af fröjd, och dessa [116] sade: »Herren är för visso uppstånden och har blifvit sedd af Simon.» Och de förtäljde, hvad som hade skett på vägen, och huru han blef igenkänd af dem, då han bröt brödet. Sannolikt voro de nästan alla där den aftonen: hem, sysselsättning och allt annat var förgätet — Maria Magdalena säger med glädjetårar i ögonen : Jag kände igen honom det ögonblick, han nämnde mitt namn, jag kunde icke förr än då tro ängelns försäkran om att han var uppstånden. Och de andra kvinnorna omtalade sin underbara erfarenhet under morgonen, och huru de hade mött honom. Sedan hade Simon sin berättelse att förtälja, och nu voro här två andra vittnen från Emmaus. Hvilken händelserik dag! Intet under, att de älskade att komma tillsammans på första dagen i hvarje vecka efter detta för att samtala om saken och återkalla i minnet alla omständigheter, som voro förenade med denna underbara tilldragelse, Herrens uppståndelse, och för att få sina hjärtan »brinnande» åter och åter.

Medan det upprymda och öfverlyckliga lilla sällskapet sålunda var församladt och man berättade för hvarandra sina ömsesidiga erfarenheter, stod Herren Jesus själf plötsligt midt ibland dem (Luk. 24:36-49) och sade : »Frid vare med eder!» Hvarifrån hade han kommit? Alla sådana möten höllos hemligt och inom slutna dörrar, af fruktan för judarna (Joh. 20:19, 26), men här var en plötslig uppenbarelse utan något synligt annalkande, och de blefvo förskräckta och menade, att de sågo en ande. Då tröstade han dem, tillsade dem att lugna sin fruktan och visade dem sina händer och fötter, sägande: »Det är jag själf, tagen på mig och sen. Ty en ande har icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.» Och då de ännu icke trodde för glädjes skull och voro förundrade, sade han till dem : »Hafven I här något att äta ?» Och de gåfvo honom ett stycke stekt fisk, och han tog och åt däraf i deras åsyn. Då öppnade han deras sinne, deras förstånds [117] ögon, och uttydde för dem skrifterna, påvisande ur lagen och profeterna, att allt detta hade skett, alldeles såsom det blifvit förutsagdt. Men Tomas var frånvarande (Joh. 20:24), och när de andra lärjungarna omtalade för honom, att de hade sett Herren, ville han icke tro det utan sade: »Utan att jag ser märket efter spikarna i hans händer . . . och sticker min hand i hans sida, tror jag det alls icke.»

Åtta dagar hade gått utan vidare uppenbarelser, och de hade haft tid att lugnt tänka på och tala om denna underbara dags erfarenheter, då Jesus, när lärjungarna åter voro församlade som förut, stod midt ibland dem, alldeles såsom den första aftonen, sägande: »Frid vare med eder!» (Joh. 20:26.) Denna gång var Tomas närvarande, och Herren tilltalade honom, sägande : »Räck hit ditt finger och se mina händer, och räck hit din hand och stick henne i min sida, och blif icke otrogen utan trogen.» Han visade sålunda, att han visste, hvad Tomas hade sagt, utan att någon omtalat det, och han gaf honom det bevis på sin uppståndelse, som Tomas hade sagt skulle tillfredsställa honom, och med glädje svarade Tomas: »Min Herre och min Gud!»

Efter detta måste det hafva varit en ganska lång tid, innan någon vidare uppenbarelse af Herrens närvaro ägde rum, och lärjungarna, som voro galiléer, började tänka på hem och framtid, och ihågkommande Herrens budskap genom kvinnorna, att han skulle gå före dem till Galiléen, begåfvo de sig dit. Det var sannolikt på deras väg, han mötte dem, såsom Matteus berättar, på ett berg. De voro förlägna; de kände icke samma förtrolighet med honom som förr; han syntes så i hög grad förändrad efter sin korsfästelse, från hvad han brukade vara — han visade sig och försvann på så egendomliga tider och platser, han syntes icke längre vara lik »människan Kristus Jesus», alltså, säger Matteus, »tillbådo de honom, men somliga tviflade». Efter några få ord med dem »försvann» Herren [118] ur deras åsyn och lämnade dem att undra öfver hvad som skulle hända därnäst. Under någon tid efter deras återvändande till Galiléen inträffade ingenting ovanligt, det var ingen vidare antydan om Herrens närvaro. Utan tvifvel kommo de tillsammans och samtalade öfver sakläget och undrade, hvarför han icke visade sig för dem oftare.

Som de väntade, syntes dem dagarna och veckorna långa. De hade för länge sedan uppgifvit lifvets vanliga sysselsättningar för att följa Herren från plats till plats samt att lära af honom och predika för andra: »Himmelriket är nära.» (Matt. 10:5-7.) De önskade icke att nu gå tillbaka till sin gamla sysselsättning, och dock — huru skulle de nu gå tillväga med Herrens verk? De förstodo sakläget tydligt nog för att veta, att de icke längre såsom förut kunde predika om att riket var nära, ty allt folket visste, att deras Mästare och konung hade blifvit korsfäst, och ingen utom de själfva kände till hans uppståndelse. Under det alla de elfva sålunda voro bekymrade och oroliga och väntade på något, de visste icke hvad, sade Petrus: Det går icke an att förblifva sysslolösa, jag går tillbaka till mitt gamla yrke och fiskar. Och sex af de andra sade: Vi vilja göra detsamma, vi gå med dig. (Joh. 21:3.) Och sannolikt återtogo äfven de öfriga sina gamla göromål.

Hvem kan tvifla på att Herren osynligen var närvarande hos dem många gånger, då de samtalade med hvarandra, styrande och ledande omständigheternas gång etc. till deras högsta bästa? Om de skulle komma att hafva stor framgång och blifva uppslukade af intresse för affärer, komme de snart att blifva odugliga för den högre tjänsten, men om de icke skulle hafva någon framgång alls, komme det att se ut, som att de blefvo tvingade. Därför valde Herren ett sätt, som bringade dem en sådan lärdom, som han ofta gifver sina efterföljare, nämligen att han kan, om han så [119] behagar, kontrollera framgången eller misslyckandet af deras bemödanden i hvilken riktning som helst.

Den gamla fiskarfirman upprättades på nytt; de hopsamlade sina båtar, nät etc. och foro ut på sin första fångst. Men de arbetade hela natten och fingo ingen fisk och började känna sig missmodiga. På morgonen står en främling på stranden och frågar dem, hvilken lycka de hade. Dålig lycka! Vi ha fångat ingenting, svara de. Försöken än en gång, sade främlingen. Men kasten nu nätet på andra sidan om båten. Tjänar till ingenting, främling, vi ha försökt båda sidorna hela natten, och om det vore fisk på den ena sidan, skulle det vara på den andra. Vi vilja emellertid åter försöka och låta dig se. De gjorde så och fingo en väldig fångst. Huru sällsamt, sade någon, men den lifliga och känsliga Johannes fick med ens den korrekta tanken och sade: Bröder, endast Herren kunde göra detta. Kommen I icke ihåg, huru folkskarorna bespisades etc.? Det måste vara Herren, som är på stranden, och detta är ett nytt sätt, som han valt att uppenbara sig på för oss. Ihågkommen I icke, att det var alldeles på samma sätt, när han först kallade oss? Äfven då hade vi arbetat hela natten och fått intet, till dess han bjöd oss, sägande: »Kasten ut edra nät till fångst.» (Luk. 5:4-11.) Ja, säkert är det Herren, ehuru vi icke efter hans uppståndelse kunna känna igen honom på hans utseende. Han visar sig nu i många olika gestalter, men vi veta för hvarje tillfälle, att det är han, just af någon egendomlig omständighet, som likt denna framkallar i minnet någon märklig händelse från den tid, vi varit bekanta med honom.

Och när de kommo i land, funno de, att Jesus hade bröd så väl som fisk, och de inhämtade den lärdomen, att under hans ledning och omsorg och i hans tjänst skulle de icke lämnas att svälta ihjäl. (Luk. 12:29, 30.) De frågade honom icke, om han var Herren, ty vid detta så väl som vid andra tillfällen voro deras [120] förstånds ögon öppnade, så att de igenkände honom, icke med sin naturliga syn utan genom underverket. Så följde denna härliga stunds undervisning, hvarvid Petrus åter försäkrades om att han fortfarande var föremål för Herrens välbehag, oaktadt han förnekat Herren, hvilket han ångrat och begråtit. Han fick nu på nytt lära känna Mästarens kärlek och sin förmån att i fortsättningen föda fåren och lammen. Vi tycka oss höra Herren säga: Du behöfver icke gå tillbaka till fiskaryrket, Petrus, jag kallade dig en gång att blifva människofiskare, och som jag vet, att ditt hjärta ännu är troget och nitiskt, förnyar jag din fullmakt att blifva människofiskare.

»Och då han åt tillsammans med dem (eng. öfv. marg.), bjöd han dem att icke aflägsna sig från Jerusalem utan förbida Faderns löfte, hvilket I, sade han, hafven hört af mig. Ty Johannes döpte med vatten, men I skolen varda döpta med den helige ande icke många dagar härefter.» (Apg. 1:4, 5.) Alltså begåfvo de sig till Jerusalem, såsom de blifvit tillsagda, och här var det, fyrtio dagar efter hans uppståndelse, som han mötte dem sista gången och talade med dem. De hämtade denna gång mod att fråga honom angående det rike, han lofvat dem, sägande : »Herre, skall du i denna tid återupprätta riket åt Israel?» Denna tanke på riket var den främsta i hvarje judes sinne. Enligt deras tanke skulle Israel blifva det förnämsta bland folken under Messias, och de visste icke om de långa hedningarnas tider, och de sågo ännu icke, att den förnämsta välsignelsen hade tagits från det köttsliga Israel (Matt. 21:43; Rom. 11:7), och att de själfva skulle blifva medlemmar af det nya (andliga) Israel, det konungsliga prästerskapet och heliga folket, genom hvilket, såsom Kristi kropp, världens välsignelse skulle komma. De sågo ännu intet af detta. Huru kunde de det? De hade ännu icke undfått barnaskapets heliga ande utan voro ännu under fördömelse, ty ehuru lösenoffret [121] framburits af återlösaren, hade det ännu icke formligen företetts till vår förmån i det allraheligaste, i själfva himmelen. (Joh. 7:39.) Herren försökte därför icke att meddela något förklarande svar på deras fråga utan sade blott: »Det tillkommer icke eder att (nu) veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt; men I skolen undfå kraft*, när den helige ande kommer öfver eder, och I skolen vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens ände.» — Apg. 1:7, 8.

Herren, som vandrade tillsammans med dem, upplyfte därpå, då de nådde Oljeberget, sina händer och välsignade dem, och han skildes ifrån dem och for uppåt, och en sky tog bort honom från deras ögon. (Luk. 24:48-52; Apg. 1:6-15.) De började nu se något mer af Guds plan. Herren, som kom ned från himmelen, hade återvändt till Fadern, såsom han hade sagt dem, innan han dog. Han hade gått bort för att bereda dem rum och skulle komma tillbaka och taga dem till sig; han hade farit bort för att mottaga det utlofvade riket och komma tillbaka (Luk. 19:12), och under tiden skulle de vara hans vittnen på hela jorden för att kalla och bereda ett folk, som skulle mottaga honom, när han skulle komma för att förhärligas i sina heliga och regera såsom konungars konung och herrars herre. De sågo, att deras nya uppgift att för hela skapelsen förtälja om en kommande konung från himmelen, som hade »all makt både i himmelen och på jorden», var ett mycket viktigare [122] verk än det, som sysselsatt dem under de föregående åren, när de förkunnade »människan Kristus Jesus» och följde honom, som var »föraktad och öfvergifven af människor». Deras uppståndne Herre var i san­ning förvandlad, icke blott till sitt personliga yttre — ty han hade uppenbarat sig än på det ena och än på det andra sättet och stället och sålunda ådagalagt, att han ägde all makt —, utan han var också förvandlad till sitt väsen eller sin natur. Han vädjade icke längre till judarna, ej heller visade han sig för dem, ty efter sin uppståndelse såg ingen utom hans vänner och följeslagare honom i någon mening. Hans ord : »Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer», blefvo sålunda besannade.

_____________________
Denna utlofvade kraft eller förmåga att veta och förstå tider och stunder och allt, hvad som hör till ett rätt vittnande, gäller hela församlingen från början till slut, och under den heliga andens ledning och kraft är mat i rätt tid beträffande hvarje drag af planen försedd, på det vi må vara hans vittnen allt intill denna tidsålders ände. — Jämför Joh. 16:12, 13.
_____________________

På detta sätt grundades apostlarnas och den tidiga församlingens tro på Herrens uppståndelse. Deras tvifvel skingrades, och deras hjärtan gladde sig, och de återvände till Jerusalem och voro beständiga i bön och åkallan samt studium af skriften under väntan på det af Fadern utlofvade barnaskapet och sitt beklädande med andligt förstånd och med särskilda gåfvor af undergörande kraft, som skulle iståndsätta dem att öfvertyga sanna israeliter och att på pingstdagen grunda evangelii församling. — Apg. 1:14; 2:1.

Ehuru Herren vid sin andra tillkommelse icke kommer att tillkännagifva sin närvaro på samma sätt, som han gjorde under dessa fyrtio dagar efter sin uppståndelse, hafva vi dock hans försäkran, att »bröderna icke skola vara i mörker». Ja, ännu mer, vi hafva en hjälp, som de icke hade och icke kunde hafva under dessa fyrtio dagar, nämligen »kraft af höjden», som leder oss till förståelse af hvarje sanning; allt eftersom tiden därför är inne, och, såsom utlofvadt är, visar oss det tillkommande. I behörig tid skola vi alltså hafva en full förståelse om sättet och tiden och de åtföljande omständigheterna för hans uppenbarelse, och om vi omsorgsfullt afvakta och lägga märke till dessa, skola, [123] de vara icke mindre öfvertygande än de bevis på Herrens uppståndelse, hvilka lämnades den tidiga församlingen, ehuru de komma att vara af annan art.

Att Herren vid sin andra tillkommelse skulle kunna antaga människogestalt och på sådant sätt visa sig för människor, såsom han gjorde för sina lärjungar efter sin uppståndelse, därom kan icke vara någon fråga; ty icke endast visade han sig på detta sätt i människogestalt under dessa fyrtio dagar, utan andevarelser hafva också i det förflutna ådagalagt förmågan att uppträda såsom människor i kött och i olika former. Men ett sådant sätt att uppenbara sig skulle icke vara i harmoni med andemeningen i Guds plan, ej heller med de antydningar, som lämnas i skriften rörande sättet för hans uppenbarelse, såsom vi skola se. I stället är det Herrens plan att låta sitt andliga rike meddela sig, verka och tillkännagifva sin närvaro genom mänskliga, jordiska redskap. Alldeles såsom denna världens furste, Satan, ehuru osedd af människor, utöfvar ett vidsträckt inflytande i världen genom dem, som äro honom underdåniga och behärskas af hans ande, så kommer ock fridsfursten, Herren, att hufvudsakligen verka i och tillkännagifva sin närvaro genom människor, som äro honom underdåniga samt ägas och behärskas af hans ande.

Att se med det naturliga ögat och att höra med det naturliga örat är icke allt det seende och hörande, som finnes. »Ingen (människa) har någonsin sett Gud» på detta sätt, och dock hafva alla Guds barn sett honom, känt honom och haft gemenskap med honom. (Joh. 1:18 ; 5:37; 14:7.) Vi höra Guds inbjudan, vår »höga kallelse», vi höra herdens röst och se beständigt på Jesus samt skönja segerlönen, lifvets krona, som han utlofvat — icke med vår naturliga syn och hörsel utan med vårt förstånd. Långt mer dyrbar är den anblick, vi genom vårt förstånds och vår tros ögon hafva af vår förhärligade Herre såsom den andlige, högt upphöjde [124] härlighetens konung, vår återlösare så väl som vår konung, än den anblick, det naturliga ögat erhöll af honom före pingsten.

Det förefanns en nödvändighet, hvarför Herren skulle uppenbara sig på det sätt han gjorde för sina lärjungar efter sin uppståndelse, men denna nödvändighet kommer icke att förefinnas vid hans andra tillkommelse. Hans syftemål då kommer att bättre betjänas på ett annat sätt. Att vid sin andra tillkommelse uppenbara sig på samma sätt skulle i själfva verket vara till skada för det syftemål, som då skall fullbordas. Hans afsikt med att visa sig för sina lär­jungar efter sin uppståndelse var att öfvertyga dem om att han, som var död, är lefvande i all evighet, på det de måtte utgå såsom vittnen om hans uppståndelse (Luk. 24:48), och på det deras vittnesbörd måtte blifva en säker grundval för kommande släktens tro. Enär ingen människa kunde komma till Gud och blifva mottagen samt erhålla barnaskapets heliga ande utan tro på Kristus, blef det nödvändigt icke endast för apostlarna på den tiden utan för alla alltsedan, att bevisen på hans uppståndelse och förvandling skulle vara sådana, som naturliga människor kunde fatta och förstå. Sedan de hade blifvit delaktiga af den heliga anden och förstodo andliga ting (Se 1 Kor. 2:12-16), kunde de hafva trott änglarna vid grafven, att han hade uppstått från dödstillståndet, äfven om de sett människan Kristus Jesu köttsliga kropp ännu ligga i grafven, men icke så dessförinnan; kroppen måste alltså vara borta för att göra tro på hans uppståndelse möjlig för dem. Sedan den heliga anden iståndsatt dem att urskilja andliga ting, kunde de hafva trott profeternas vittnesbörd, att han måste dö och skulle uppstå från de döda, och att han skulle blifva högt upphöjd såsom härlighetens konung, utan att han hade behöft visa sig såsom en människa och antaga olika kroppar af kött såsom en klädnad, så att de kunde [125] vidröra honom och se honom uppfara. Men allt detta var nödvändigt för dem och för alla naturliga människor. Genom att tro komma vi till Gud genom honom och erhålla förlåtelse och barnaskapets ande, så att vi kunna förstå andliga ting.

Äfven under det han höll på att undanrödja de naturliga hindren för tron genom att antaga mänsklig gestalt etc., öfvertygade Herren lärjungarna och gjorde dem till vittnen för andra, icke medels deras naturliga syn och känsel utan genom att resonera med dem ur skriften: »Då öppnade han deras sinne så att de förstodo skrifterna, och han sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Kristus lida och på den tredje dagen uppstå från de döda, och bättring och syndernas förlåtelse predikas i hans namn bland alla folk och först i Jerusalem. Men I åren vittnen om detta. (Luk. 24:45-48.) Äfven Petrus framställer tydligt detta ändamål, sägande: »Denne har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom varda uppenbar, ICKE FÖR ALLT FOLKET utan för oss, som i förväg hafva af Gud varit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda. Och han bjöd oss predika för folket och betyga, att han (den uppståndne Jesus) är den af Gud bestämde domaren öfver lefvande och döda.» — Apg. 10:40-42.

För Herren efter hans uppståndelse gällde frågan helt enkelt, hvilket sätt att uppenbara sig bäst skulle tjäna hans syftemål att bekantgöra hans uppståndelse och förvandling af natur. Hade han visat sig som en eldslåga, såsom ängeln visade sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos. 3:2), så hade han visserligen kunnat samtala med dem, men det på sådant sätt meddelade beviset skulle hafva varit långt mindre öfvertygande än den metod, han valde, både för apostlarna och för världen i stort, för hvilken de vittnade.

Om han hade visat sig i andegestaltens härlighet, så­som ängeln gjorde för Daniel (Dan. 10:5-8), skulle [126] härligheten hafva varit större, än vittnena kunnat uthärda. De skulle sannolikt hafva blifvit så upprörda, att de icke kunnat mottaga någon undervisning från honom. För ingen utom för Paulus visade sig Herren någonsin på detta sätt, och Paulus blef så öfverväldigad af denna glimt af hans härlighet, att han föll till marken bländad af dess glans, som var större än solens vid middagstid.

I vår undersökning af det sätt att uppenbara sig, som Herren använde under dessa fyrtio dagar, sågo vi, att han »låtit» sig blifva uppenbarad till och med för de utvalda vittnena endast några få gånger, och då helt kort. Hela den tid, som han var uppenbar för dem, skulle, om den varit fördelad på en dag i stället för på olika stunder under de fyrtio dagarna, sannolikt hafva varit mindre än tolf timmar, eller en åttiondedel af hela denna tid. Om det är så, är det tydligt, att han var närvarande hos dem utan att ses omkring sjuttionio åttiondedelar af denna period af fyrtio dagar. Och äfven då de hade uppenbarelser, skedde icke dessa (utom en gång för Tomas) i en gestalt fullkomligt lik den, med hvilken de i tre år varit så förtrogna och sett några få dagar förut. Det antydes icke en enda gång, att de igenkände honom på de välbekanta dragen i hans ansikte, icke ens att han igenkändes på samma utseende som i föregående uppenbarelser.

Maria trodde, att han var »örtagårdsmästaren». För de två på vägen till Emmaus var han »en främling». Han var likaledes en främling för fiskarena på det Galileiska hafvet och för de elfva i salen i öfre våningen. Vid hvarje tillfälle igenkändes han på sina handlingar, sina ord eller på det bekanta tonfallet i sin röst.

Då Tomas förklarade, att endast det bevis, som talade till hans naturliga syn och känsel, kunde godkännas af honom, så förlänade Herren visserligen hans [127] begäran men gaf honom en mild förebråelse, sägande : »Emedan du har sett mig, tror du; saliga äro de, som icke se och dock tro.» (Joh. 20:27-29.) Det starkare beviset var det, som icke vädjade till den naturliga synen, och saliga äro de, som hålla sig själfva beredda att mottaga sanningen, genom hvilka bevis det än behagar Gud att bestyrka densamma.

Han visade dem sålunda, icke endast att han nu hade förmåga att uppenbara sig på många olika sätt och i flera olika former, utan också att ingen af de kroppar, som de sågo, var hans andliga, härliga kropp, ehuru faktumet om hans uppståndelse och närvaro sålunda kungjordes för dem. De olika gestalterna och de långa mellantiderna af osynlig närvaro utan något yttre tecken gjorde det sakförhållandet tydligt, att ehuru deras Herre och lärare var lefvande och ännu icke uppfarit till Fadern, så var han nu en andevarelse, verkligen osynlig för mänskliga ögon men med förmåga att uppenbara sin närvaro och makt på många olika sätt och allt efter behag.*

* Den händelse, som omtalas af Lukas (4:30), bör icke betraktas såsom varande jämförlig med hans uppträdande och försvinnande efter hans uppståndelse. Hvad Lukas berättar var icke ett försvinnande i den meningen, att han blef osynlig för folket. Det var blott och bart en skicklig, rask vändning, genom hvilken han gäckade sina fienders mordiska anslag. Innan de hunnit sätta sina planer i verket för att döda honom, vände han sig om och gick midt igenom dem sin väg, hvarvid ingen hade mod eller kraft att ofreda honom, emedan hans stund ännu icke kommit.

Skapandet af kroppen och kläderna, i hvilka han syntes för dem, i just det rum, där de voro församlade, utgjorde ett oemotsägligt bevis för att Kristus icke längre var en mänsklig varelse, ehuru han försäkrade sina lärjungar, att den kropp, som de sågo, och som Tomas vidrörde, var en verklig kropp af kött och ben [128] och icke blott en syn eller företeelse.* Såsom en mänsklig varelse kunde han icke komma in i rummet utan att öppna dörren, men såsom en andevarelse kunde han det, och där skapade och antog han ögonblickligen en sådan kropp af kött och sådana kläder, som han ansåg passande för det åsyftade ändamålet.

* Må ingen förhastadt antaga, att vi här följa spiritismen, svedenborgianismen eller någon annanism. Vi följa helt enkelt den apostoliska berättelsen, som vi logiskt sammanbinda. Den ofantliga skillnaden mellan bibelns lära och den efterapning däraf, som framförts af Satan, och som är känd under namn af spiritism, se vi tydligt och hafva framställt i boken om spiritismen. Här torde det vara tillräckligt att påpeka, det spiritismen påstår, att den underhåller förbindelse mellan döda människor och lefvande människor, under det bibeln fördömer detta och lär, att sådana meddelanden, som voro sanna, blifvit gjorda endast af andevarelser, sådana som änglar, och af Herren, men icke af Herren, medan han var »människan Kristus Jesus», ej heller medan han var död, utan efter hans uppståndelseförvandling, då han hade blifvit en »lifgifvande ande» — varelse.

Ej heller kunna vi för ett ögonblick godkänna den af några framkastade tanken, att Herren öppnade dörrarna utan att blifva iakttagen, ty berättelsen framhåller klart och tydligt, att han kom och stod midt ibland dem, då dörrarna voro stängda — och sannolikt också mycket omsorgsfullt tillbommade och reglade — »af rädsla för judarne». — Joh. 20:19, 26.

Sanningen rörande hans förvandlade natur skärptes än ytterligare genom det sätt, på hvilket han lämnade deras åsyn. »Han försvann ur deras åsyn.» Den mänskliga kroppen af kött och ben etc. samt med dess kläder, som plötsligt visade sig, medan dörrarna voro stängda, gick icke ut genom dörren utan upplöste sig helt enkelt i samma grundämnen, från hvilka han skapat dem några ögonblick förut. Han försvann ur deras åsyn och blef icke längre sedd af dem, då köttet och [129] benen och kläderna, i hvilka han hade uppenbarat sig, blefvo upplösta, ehuru han utan tvifvel ännu var hos dem — osynligen närvarande, och på samma sätt en stor del af tiden under dessa fyrtio dagar.

I afsikt att meddela särskild undervisning har Gud vid särskilda tillfällen gifvit liknande förmåga åt andra andevarelser, änglar, så att de kunde visa sig som människor i kroppar af kött och ben samt åto och talade med dem, de undervisade, alldeles såsom Herren gjorde. Se 1 Mos. 18; Dom. 6:11-22; 13:3-20 och anmärkningarna till dessa ställen i del I sid. 192 till 195.

Den förmåga, som ådagalades af Herren och de ifrågavarande änglarna, att skapa och upplösa de kläder, i hvilka de syntes, var lika öfvermänsklig som skapandet och upplösandet af de mänskliga kroppar, de antogo. Och kropparna voro lika litet deras härliga andliga kroppar som kläderna, hvilka de buro. Det bör ihågkommas, att den osömmade lifklädnaden och andra kläder, som vår återlösare bar före sin korsfästelse, hade blifvit delade bland de romerska soldaterna, och att svepkläderna lämnats hopvecklade i grafven (Joh. 19:23, 24; 20:5-7), så att de kläder, i hvilka han visade sig vid de nämnda tillfällena, måste hafva blifvit särskildt skapade, och de voro sannolikt de mest passande för hvarje tillfälle. Till exempel när han syntes såsom en örtagårdseller trädgårdsmästare, var det sannolikt i en sådan dräkt, som träd­gårdsmästaren brukade använda.

Att de kroppar, i hvilka Herren visade sig, voro verkliga kroppar och icke blott och bart synvillor, gaf han dem klar förståelse om då han åt inför dem och uppmanade dem att röra vid honom och se, att kroppen var verkligt kött och ben, sägande : »Hvarför ären I förfärade? ...Sen mina händer och mina fötter, att det är jag själf ; tagen på mig och sen, ty en ande har icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.» [130]

Somliga kristna hafva dragit mycket förnuftsvidriga slutsatser af detta Herrens yttrande beträffande verkligheten af hans antagna kropp af kött och ben. De betrakta den antagna kroppen såsom hans andekropp och förklara, att en andekropp är kött och ben och alldeles lika en mänsklig kropp, med undantag däraf att ett visst obestämbart något, som de kalla ande, flyter genom dess ådror i stället för blod. De synas icke fästa något afseende vid Herrens framställning, att detta icke var en andekropp ; att en andevarelse icke har kött och ben. De synas ock förgäta Johannes' framställning, att »det är icke ännu uppenbart», hvad en andekropp är, och att vi icke skola veta det, förrän vi äro förvandlade och gjorda lika honom, icke såsom han var, utan såsom han är. (1 Joh. 3:2.) Likaledes synas de förgäta aposteln Paulus' uttryckliga framställning, att »kött och blod kunna icke ärfva Guds rike», och hans vidare försäkran, att också alla, som skola blifva arfvingar med Kristus, därför måste »förvandlas». — 1 Kor. 15:50, 51.

Många kristna hafva den tanken, att vår Herres härliga andliga kropp är samma kropp, som korsfästes och lades i Josefs graf, och de vänta att, när de se Herren i härlighet, kunna känna igen honom på ärren efter de sår, han erhöll på Golgata. Detta är ett stort misstag, som endast en liten smula eftertanke skulle göra klart. Ty för det första skulle det bevisa, att hans uppståndelsekropp icke är härlig eller fullkomlig utan ärrig och vanställd. För det andra skulle det bevisa, att vi veta, hvad en andekropp är, hvilket vore i strid med apostelns framställning. Och för det tredje skulle det bevisa, att priset för vår återlösning togs tillbaka, ty Jesus sade : »Mitt kött skall jag gifva för världens lif.» Det var hans kött, hans lif såsom människa, hans mänsklighet, som uppoffrades för vår återlösning. Och när han genom Faderns makt uppväcktes [131] tillbaka till lif, var det icke till mänsklig tillvaro, ty den uppoffrades såsom lösenpris för oss. Och om detta pris hade tagits tillbaka, skulle vi ännu vara under dödsfördömelsen och utan hopp.

Vi hafva icke större orsak att tro, att Herrens kropp efter hans uppståndelse är en mänsklig kropp, än vi hafva för det antagandet, att hans andekropp före hans människoblifvande var mänsklig, eller att andra andevarelser hafva mänskliga kroppar. Ty en ande har icke kött och ben, och, säger aposteln Petrus, Herren blef »till köttet dödad men lefvandegjord till anden».

Vår Herres mänskliga kropp blef emellertid på öfvernaturligt sätt borttagen från grafven, ty hade den förblifvit där, skulle den hafva utgjort ett oöfverstigligt hinder för lärjungarnas tro, hvilka ännu icke voro undervisade i andliga ting, — ty »anden var icke ännu gifven». (Joh. 7:39.) Vi veta ingenting om hvad det blef af den, utom att den icke var underkastad förvandling eller förgängelse. (Apg. 2:27, 31.) Huruvida den upplöstes i gaser, eller huruvida den ännu är bevarad någonstädes såsom det stora vårdtecknet af Guds kärlek, Kristi lydnad och vår återlösning, vet ingen, ej heller är sådan kunskap nödvändig. Emellertid äro vi försäkrade (5 Mos. 34:6 ; Jud. 9), att Gud på öfvernaturligt sätt dolde Moses kropp. Äfvenså veta vi, att såsom ett åminnelsetecken Gud på ett öfvernaturligt sätt från förgängelse bevarade mannat i det gyllene kärl, som hade sin plats i arken under nådastolen i tabernaklet, och att det var en symbol af vår Herres kött, brödet från himmelen. (2 Mos. 16:20, 33; Ebr. 9:4 ; Joh. 6:51-58.) Därför skall det icke öfverraska oss, om i riket Gud kommer att visa världen den kropp af kött, som korsfästes för alla, i det den gafs såsom lösen för deras skull, — om den sålunda icke tillåtits undergå förgängelse utan bevarats såsom ett evigt vittnesbörd om oändlig kärlek [132] och fullkomlig lydnad. Det är åtminstone möjligt, att Joh. 19:37 och Sak. 12:10 kunna hafva en sådan uppfyllelse. De, som ropade: »Korsfäst honom», torde ännu måhända som vittnen komma att identifiera själfva den kropp, som blef genomstungen af spjutet och sargad af spikarna och törnena.

Om vi skulle anse, att Herrens härliga kropp är en kropp af kött, så skulle vi icke hafva den ringaste förklaring till hans egendomliga och plötsliga uppträdande under de fyrtio dagarna före hans himmelsfärd. Huru kunde han så plötsligt visa sig och sedan försvinna? Huru kom det sig, att han höll sig osynlig nästan beständigt under dessa fyrtio dagar? Och hvarför var hans utseende för hvarje gång så förändradt, att han icke igenkändes såsom densamme, som blifvit sedd vid något föregående tillfälle, eller såsom den, som var så väl känd och älskad af alla före sin korsfästelse, som ägt rum endast några få dagar förut?

Det förklarar icke saken att helt enkelt säga, att detta var underverk, ty då skulle någon nytta med eller nödvändighet för underverken vara nämnd. Om hans kropp efter hans uppståndelse vore kött och ben och samma kropp, som blef korsfäst, med alla dess drag och ärr, hvarför utförde han då underverk, som icke endast felade att bestyrka denna sak utan snarare, såsom vi se, lärde motsatsen? — att han själf icke längre var mänsklig, kött och ben, utan en andevarelse, som kunde gå och komma likt vinden, så att ingen kunde säga, hvarifrån han kom, eller hvart han gick, men hvilken i afsikt att undervisa dem uppenbarade sig såsom människa i olika kroppar af kött och ben, hvilka han skapade och upplöste, allt eftersom tillfället fordrade.

Före sin korsfästelse hade Herren varit förtrolig med sina lärjungar, men efter hans uppståndelse var hans sätt mot dem mera förbehållsamt, ehuru han icke mindre älskade dem. Detta var utan tvifvel för att [133] hos dem kraftigare inprägla den värdighet och ära, som åtföljde hans höga upphöjelse, och för att ingifva dem tillbörlig vördnad för hans person och myndighet. Ehuru Jesus såsom människa i sin hållning aldrig saknade den värdighet, som bjuder aktning, var likväl en större förbehållsamhet nödvändig och lämplig, sedan han förvandlats till den gudomliga naturen. En sådan förbehållsamhet har alltid iakttagits af Jehova gentemot hans skapade varelser, och den är under omständigheterna tjänlig. Denna förbehållsamhet kännetecknade alla Herrens samtal med lärjungarna efter hans uppståndelse. De voro mycket korta, såsom han hade sagt: »Härefter skall jag icke tala mycket med eder.» — Joh. 14:30.

De, som tro, att vår himmelske Fader är en ande och icke en människa, böra icke hafva någon svårighet i att förstå, att vår Herre Jesus, som nu är upphöjd till den gudomliga naturen, och som icke endast är en moralisk likhet af Gud utan i själfva verket »hans väsens afbild», icke längre är en människa utan en andevarelse, som ingen människa har sett eller kan se, utan att ett underverk sker. Det är alldeles lika omöjligt för människor att se Herren Jesu ohöljda härlighet, som det är för dem att skåda Jehova. Tänk för ett ögonblick, huru till och med blott ett återsken af den andliga härligheten inverkade på Mose och Israel vid Sinai. (Ebr. 12:21; 2 Mos. 19; 20:19-21; 33:20-23; 34:29-35.) »Så förskräcklig var den syn, man såg», så öfverväldigande och fruktansvärd, att »Mose sade: 'Jag är förskräckt och bäfvar’ .» Och ehuru Mose på öfvernaturligt sätt blef styrkt att skåda Herrens härlighet, så att han under fyrtio dagar och fyrtio nätter, allena med Gud, öfverskuggad af hans härlighet och utan både mat och dryck, mottog och skref den gudomliga lagen (2 Mos. 34:28), blef det likväl, när han önskade att se Herren ansikte mot ansikte, sagdt till honom : »Mitt ansikte kan du dock icke [134] få se, ty ingen människa kan se mig och lefva.» (2 Mos. 33:20.) Allt hvad Mose någonsin såg, var därför en skepnad, som föreställde Gud, och ingenting mera var möjligt. Detta öfverensstämmer också med apostlarnas framställningar: »Ingen (människa) har någonsin sett Gud». Han är den oförgänglige eller odödlige, osynlige konungen, hvilken ingen människa har sett eller (någonsin) kan se. (1 Tim. 1:17; 6:15, 16.) Men att andevarelser kunna se Gud, som själf är en andevarelse, och äfven göra det, framställes tydligt. — Matt. 18:10.

Om Herren ännu är »människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla» (1 Tim. 2:5, 6) —om han, sedan han blifvit dödad till köttet, uppväcktes åter i köttet och icke, såsom aposteln förklarar, en lifgifvande ande —, då är han i stället för att vara upphöjd högre än änglarna och öfver alla namn, som nämnas både i himmelen och på jorden, ännu en människa. Om han ännu bibehåller en tjänares form eller skepnad, som han antog i ändamål att lida döden för hvarje människa, och ännu är litet lägre än änglarna, så kan han aldrig se Gud. Men huru oförnuftig är icke en sådan uppfattning, när den till fullo granskas i ljuset af apostlarnas vittnesbörd. Tag äfven i betraktande, att om Herrens kött, som blef genomstunget och såradt af spik och spjut och törnekrona samt prägladt af lidande och sorg, är hans härliga andliga kropp, och om ärren och de förstörda mänskliga dragen äro oskiljaktigt förenade med den upphöjda Herrens person, så skulle han vara långt ifrån skön, om vi än skulle älska såren, som han erhöll för vår skull. Och om han sålunda bär en ofullkomlig, ärrig och vanställd kropp, och om vi skola blifva lika honom, skulle icke detta då innebära, att de apostlar och de helgon, som blefvo korsfästa, halshuggna, stenade till döds, brända, skurna i stycken och sönderslitna af vilda djur, så väl som de, hvilka träffats af olyckshändelser, skulle hvar och en likaledes bära sina lyten och ärr?  Och skulle icke enligt [135] denna uppfattning himmelen förete ett det mest obehagliga skådespel — i all evighet? Men detta är icke händelsen, och ingen kunde länge hysa en så oförnuftig och oskriftenlig uppfattning. Andevarelser äro fullkomliga i hvarje afseende, och därför påminner aposteln församlingen, hvars medlemmar äro arfvingar till himmelsk eller andlig härlighet och ära, att ehuru det varder sådt (i död) i svaghet (med märken och sår etc.), så uppstår det (varelsen) i kraft, ehuru det varder sådt i vanära (med fåror och bekymmer och sorg etc.), så uppstår det i härlighet, ehuru det varder sådt en naturlig kropp (bokstafligen »en animalisk kropp»), så uppstår det en andlig kropp, och att såsom vi hafva burit den jordiske faderns bild, så skola vi ock bära den himmelske Herrens bild. (1 Kor. 15:42-51.) Äfven vår Herre Jesus antog och bar för vår skull den jordiskes bild en liten tid, på det han skulle återlösa oss. Men i sin uppståndelse blef han den himmelske Herren (Rom. 14:9), och vi skola, om vi äro trogna, snart bära den himmelske Herrens bild (andliga kroppar), såsom vi nu bära den jordiske herrens, Adams, bild (mänskliga kroppar).

Kom ihåg händelsen med Paulus. För att han skulle kunna blifva en af apostlarna, måste han vara ett vittne — och därför se Herren efter hans uppståndelse. Han var icke en af dem, som sågo uppenbarelserna af Jesu uppståndelse och närvaro under de fyrtio dagarna, och blef följaktligen förlänad att se en skymt af Herren. Men han såg honom, icke såsom de öfriga gjorde — d. ä., icke höljd i kött och kläder af olika former. Och endast en blick på vår Herres ohöljda härliga person kom honom att falla till marken, bländad af en härlighet långt »klarare än solens glans» vid middagstid, och det erfordrades ett underverk att återställa honom från denna blindhet, om ock till endast delvis synförmåga. (Apg. 9:17, 18.) Månne icke Paulus såg Herren, såsom han är — en andlig varelse? [136] 

Och månne icke Herren under de fyrtio dagarna visade sig, såsom han var, d. v. s. såsom han hade varit förut, för de särskilda ändamål och orsaker, som redan framhållits? Det gifves intet rum till tvifvel rörande detta. Men Herren hade ett syftemål med att på sådant sätt visa sig för Paulus, alldeles såsom han hade och tillgodosåg ett annat syftemål, då han på olika sätt visade sig för de öfriga. Detta syftemål påvisar Paulus sägande : »Allra sist vardt han ock sedd af mig, såsom af en I FÖRTID FÖDD.» (1 Kor. 15:8, bokstaflig öfversättning.) Såsom vår Herres uppståndelse var hans födelse från de döda till den fulla fullkomligheten af andlig tillvaro (Kol. 1:18; Rom. 8:29), så framställes ock både här och annorstädes församlingens, Kristi kropps, uppståndelse såsom en födelse. Vid vår födelse eller uppståndelse såsom andevarelser skola vi se Herren, såsom han är, alldeles såsom Paulus såg honom; men vi, som då äro förvandlade eller födda såsom andevarelser, skola ej sträckas till marken eller slås med blindhet vid åsynen af vår Herres härliga person. Paulus' framställning innebär, att han såg honom, såsom vi skola se honom — »såsom han är». Han såg honom, såsom alla medlemmarna af Kristi kropp skola se honom; men det skedde I FÖRTID, innan han var född från de döda, och följaktligen innan han kunde uthärda det — dock »såsom» hvar och en, som är så född, skall i sinom tid se honom.

I det sakförhållandet, att Mose kom ned från berget för att meddela Israel lagförbundet, var han en förebild till det nya förbundets större laggifvare och medlare, som vid sin andra tillkommelse skall träda fram för att styra och välsigna världen. Mose förebildade således hela församlingen, för hvilken Kristus är hufvudet. Närvaron hos Gud hade kommit Moses ansikte att stråla, så att folket icke kunde se på honom, och han måste därefter bära ett täckelse såsom en förebild af Kristi andliga härlighet. Detta utgör en belysning [137] af den punkt, vi nu undersöka. Kristus äger verklig härlighet och glans, Faderns väsens afbild, och vi skola blifva lika honom; men enär ingen människa kan skåda denna härlighet, är det visst, att på hvilket sätt laggifvaren än kommer att te sig för världen, då Herrens härlighet skall uppenbaras, så kommer de andliga personernas härlighet att icke kunna ses. De komma att tala genom eller under täckelset. Detta och mycket annat åsyftades med Moses täckelse. — 2 Mos. 34:30-33.

Allt eftersom vi omsorgsfullt studera ämnet, komma vi mer och mer att se den gudomliga visdom, som utvecklades i det sätt, på hvilket Herrens uppståndelse uppenbarades för apostlarna, på det de skulle blifva fullkomligt öfvertygade och trovärdiga vittnen, och på det de ödmjuka i världen skulle kunna mottaga deras vittnesbörd och tro, att Gud uppväckte Herren från de döda — på det de måtte erkänna honom såsom den, som var död, men som nu lefver till evig tid, och, i det de tro, komma till Gud genom honom. Och då vi under sanningens heliga andes ledning betrakta honom, vidgas våra sinnen, och vi se i honom icke längre människan Kristus Jesus utan härlighetens och maktens Herre, delaktig af den gudomliga naturen. Och så känna vi honom, hvilkens tillkommelse och rike församlingen så ifrigt bedit om och längtat efter. Och ingen, som med rätta inser hans stora upphöjelse, kan vid hans andra tillkommelse vänta människan Kristus Jesus i den kropp af kött, som bereddes för offer och sårades samt utgafs i död såsom vår lösen. Ej heller böra vi vänta, att han vid sin andra tillkommelse skulle »visa» eller uppenbara sig för världen i olika gestalter af kött och ben. Detta var nödvändigt för dessa tidigare vittnen, men icke så nu. Han kommer, såsom vi skola se, att uppenbara sin närvaro på ett helt annat sätt.

Af hvad vi sett rörande andevarelser och deras sätt att uppenbara sig i det förflutna, är det tydligt, att om [138] Herren vid sin andra tillkommelse skulle uppenbara sig antingen genom att öppna människors ögon, så att de kunde skåda hans härlighet, såsom han gjorde med Paulus och Daniel, eller genom att antaga en mänsklig kropp, så skulle det vara till skada för den plan, som är uppenbarad i hans ord. Verkan af att visa sig i härlighet för världen, sedan deras ögon på öfvernaturligt sätt erhållit förmåga att se honom, skulle vara att nästan förlama dem med den öfverväldigande synen. Skulle han däremot visa sig såsom människa, så skulle detta vara nedsättande för hans värdighet och bringa världen en lägre uppfattning om den gudomliga naturen och formen, än hvad som öfverensstämmer med verkligheten. Enär ingendera metoden nu synes nödvändig eller fördelaktig, kunna vi icke förmoda, att någondera af dem kommer att användas.

Tvärtom böra vi vänta, att Kristuspersonen kommer att blifva uppenbar i människosläktets kött, på samma sätt som då Herren »vardt kött» och bodde bland människor, Gud var uppenbar i hans kött. Den mänskliga naturen är, då den är fullkomlig och i harmoni med Gud, en likhet af Gud i köttet. Alltså var den ursprungligen fullkomlige Adam en likhet af Gud, äfvenså den fullkomliga människan Kristus Jesus, så att han kunde säga till lärjungen Filippus, som bad att få se Fadern. »Den som har sett mig, han har sett Fadern»; han har sett Guds likhet i köttet, Gud »uppenbar i köttet».

Så kommer också människosläktet i allmänhet, allt eftersom dess medlemmar småningom återvinna Guds så länge förlorade afbild, att blifva köttsliga likheter af Gud och Kristuspersonen. Just i början af tusenårsåldern kommer det, såsom vi sett, att gifvas exempel på fullkomlig mandom inför världen (Del I sid. 306-311) : Abraham, Isak och Jakob samt de heliga profeterna, som redan blifvit pröfvade och godkända, skola blifva »furstar» bland människor, det andliga, osynliga [139] rikets representanter. I dessa kommer Kristus att blifva uppenbarad — i deras kött —, alldeles såsom Fadern var uppenbarad i hans kött. Och allteftersom »den, som vill», når fullkomlighet och kommer i full harmoni med Kristi vilja, så kommer enhvar sådan att blifva en afbild af Gud och Kristus, och i hvar och en af dessa kommer Kristus att vara uppenbarad.

Alldenstund hon skapats till Guds moraliska afbild, kommer den fullkomliga människan, sedan hon blifvit fullt invigd, att fullkomligt kunna fatta Guds heliga ande och ord, och den förhärligade församlingen skall leda henne. Utan tvifvel komma äfven syner, uppenbarelser och meddelanden mellan det andliga riket och dess jordiska representanter att blifva mycket mera obehindrade och allmänna, än liknande meddelanden någonsin varit förut — mera i stil med sättet för meddelandet i Eden, innan synden åstadkommit fördömelse och skilsmässa från Guds ynnest och gemenskap.

Alltså finnes intet hvarken förnuftigt eller skriftligt skäl för att Herren vid sin andra tillkommelse skall visa sig i olika kroppar af kött och ben. Att ett sådant tillvägagående icke är nödvändigt, är tydligt af den framgång, som åtföljt Satans rike, ehuru det verkar genom mänskliga varelser som redskap. De, som äro intagna af det ondas och villfarelsens ande, representera den store osedde fursten i fullaste mått. Han är sålunda uppenbar i deras kött, ehuru själf en andevarelse, osynlig för människor.

Sedan lemmarna af Kristuspersonen blifvit »förvandlade», delaktiggjorda af den gudomliga naturen, komma de att vara andevarelser, lika säkert som Satan är en sådan och lika osynliga för människor. Deras verksamhet kommer att blifva likartad beträffande sättet men rakt motsatt be träffande karaktär och resultat, ty deras ärade redskap, icke bundna och förslafvade af okunnighet och svaghet — såsom de flesta af Satans tjänare äro — utan gjorda fullkomliga och [140] »rättsligen fria», komma att handla insiktsfullt och. harmoniskt af fritt val och af kärlek, och deras förtroendeposter komma att utgöra belöningar för rättfärdighet.

Vår Herres närvaro kommer att uppenbaras för världen genom företeende af »stor makt och härlighet», icke emellertid blott och bart för den naturliga synen utan för deras förstånds ögon, allteftersom de komma att förstå de stora förändringar, som den nye härskaren skall åstadkomma. Hans närvaro och rättfärdiga myndighet kommer att ses både i de straffdomar och de välsignelser, som från hans regering komma släktet till del.

Det har länge varit en allmän tro, att nöd och svå­righeter komma såsom straff för onda gärningar öfver de ogudaktiga. Som detta synes vara en naturlig och rätt lag, hafva människor i allmänhet omfattat denna åsikt i tanke, att det bör så vara, äfven om det icke är så. Dock öfverensstämmer den obevekliga erfarenheten med bibeln däri, att under det förflutna har det varit de gudfruktiga, som oftast lidit bedröfvelse och förföljelser. (2 Tim. 3:12.) Men på »nödens dag», den period af fyrtio år, som inleder Messias' regering, skall förhållandet börja blifva det motsatta. På den dagen komma det ondas makter att störtas, och rättfärdighet, gradvis upprättad, skall hastigt åstadkomma en rättmätig vedergällning åt dem, som göra det onda, och välsignelser för dem, som göra det goda : »Nöd och trångmål öfver hvar människas själ, som gör det onda, ... men härlighet och ära och frid åt hvar och en, som gör det goda» — på denna »vredens dag, när Guds rättvisa dom varder uppenbar, hvilken skall gifva åt hvar och en efter hans gärningar». (Rom. 2:9, 10, 5, 6.) Och enär det nu finnes så mycket, som är orätt, kommer vedergällningen till en början att blifva mycket svår, i det den förorsakar »en tid af nöd, hvars like icke har funnits alltifrån den dag, då människor blefvo [141] till». I hämnd, nöd och vrede öfver folken kommer Herren sålunda att tillkännagifva för världen, att en förändring af nådeshushållningar och ombyte af härskare ägt rum. Och sålunda, »när Herrens domar drabba jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet». (Es. 26:5-11.) De skola lära, att under den nya tingens ordning komma de rättfärdiga att upphöjas och ogärningsmän att återhållas och straffas. Ett klart profetiskt vittnesbörd rörande detta rike och dess verksamhet till förmån för de ödmjuka, de rättsinniga, de fattiga, de behöfvande och de förtryckta och rörande dess störtande af monopol och af alla på orättvisa och förtryck grundade system erhålles, om man omsorgsfullt läser Ps. 72:1-19; 37:1-14.

Vår konung kommer sålunda att uppenbara sig så småningom; somliga komma att varseblifva den nye härskaren förr än andra, men slutligen skola »alla ögon se (horao varseblifva) honom». (Upp. 1:7.) Men »han kommer med skyarna», och under det nödens moln hänga tunga och mörka, medan bergen (denna världens riken) skälfva och falla och jorden (det organiserade samhället) skakas, upplöses och smältes, skola somliga börja förstå, hvad vi nu förkunna såsom redan förestående, nämligen att Jehovas stora dag har kommit, att den förutsagda nödens och vredens dag öfver folken har börjat, och att Jehovas Smorde håller på att taga sin stora makt och börja sitt verk att göra rätt till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod. (Es. 28:17.) Och »han måste regera, till dess» han har nedlagt alla myndigheter och lagar på jorden, hvilka stå i strid mot dem, som råda i himmelen.

Allt eftersom nöden tilltager, skola människor, ehuru förgäfves, söka beskydd i samhällets »kulor» och bergsskrefvor, klippor och bålverk (Frimurareorden, Odd Fellowsällskapet, gillen, truster och alla världsliga och kyrkliga sällskap) och i bergen (regeringarna) [142] på jorden, sägande: »Fallen öfver* (skydden, döljen oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit.» — Upp. 6:15-17.

* Tanken gäller beskydd, icke fördärf. Den allmänna uppfattningen af detta ställe, att det lär, att onda människor skola få tro nog att bedja, att de bokstafliga bergen skola falla, är orimlig. Den verkliga uppfyllelsen håller redan på att börja: do stora, de rika och icke mindre de fattiga söka i bergen och klipporna beskydd mot det alltmer hotande ovädret af nöd, som alla se håller på att sammandraga sig.

Penningafguderiet, som gjort hela världen vanvettig, och som kommer att intaga ett så framstående rum i nöden, i det pengarna förorsaka ängslan, icke endast för huru de må hopas, utan också för huru de må bevaras, kommer att fullständigt omstörtas, såsom det visas i Es. 2:8-21 och Hes. 7:17-19.

Nödens stora dag kommer att varseblifvas, och undan dess storm komma alla att söka skydd, ehuru få komma att inse, att Herrens domar, som då äro vidt utbredda i världen, äro resultatet af hans närvaro, upprättandet af hans myndighet och den tvingande tillämpningen af hans lagar. Till sist skola dock alla igenkänna, (»se») härlighetens konung, och alla, som då älska rättfärdighet, skola med glädje lyda honom och fullt rätta sig efter hans rättvisa fordringar.

Detta kommer att blifva en vedergällningens tid för alla, som genom svek eller våld, stundom i lagens namn eller under dess sanktion, bemäktigat sig andras rättigheter eller egendom. Vedergällningen skall, såsom vi sett, komma från Herren och genom folkmassornas uppresning. Obenägna att skiljas från en krona eller ett tunnland jord eller en länge innehafd och länge obestridd själftagen rättighet eller värdighet skola många, då de emellertid se den annalkande vedergällningen, [143] i sitt trångmål söka skydd i de hittills mäktiga organisationerna — borgerliga, sociala och kyrkliga — för att främja och skydda sina intressen, i det de känna, att, de måste falla, om de stå ensamma. Men dessa skola icke kunna hjälpa dem på Herrens vredes dag. Den annalkande striden och vedergällningen skall komma alla jordens släkter att jämra sig, ty det kommer att blifva en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till — ja, ej heller någonsin skall varda. Det är »öfver honom», de komma att jämra sig, öfver hans domar, som på ett naturligt sätt åstadkomma den stora nöden öfver att Herren står upp för att förfärligt skaka jorden och tillintetgöra dess fördärf. (Es. 2:21.) Så vidtgående komma domarna och nöden att blifva, och ingen skall kunna undfly. Slutligen skall hvarje öga urskilja förändringen och se, att Herren regerar. Nöden skulle till stor del kunna minskas, om människor kunde se och genast handla efter rättvisans principer samt lämna utan afseende och afstå från alla orättvisa företrädesrättigheter från det förflutna, äfven om de äro stadfästade af lagen; men detta kommer själfviskheten icke att tillåta, förrän nöden skall krossa och störta de högmodiga, ödmjuka de mäktiga och upphöja de saktmodiga.

Men icke förrän slutet af den stora nödens dag — icke förrän efter att de hedniska rikena äro malda till stoft och fullständigt aflägsnade, så att ingen plats mer finnes för dem (kort efter år 1914 e. K., såsom det visats i föregående kapitel), icke förrän det stora Babylon är fullständigt störtadt och dess inflytande öfver världen tillintetgjordt — kommer den stora massan af människosläktet att inse sakens verkliga tillstånd. Då skola de se, att den stora nöd, de gått igenom, var just det, som sinnebildligt benämnes »striden på den allsvåldige Gudens stora dag» (Upp. 16:14), och att i samma mån som de understödt villfarelse och det orätta, [144] hafva de stridit mot det nya väldets och den nye världshärskarens lag och styrka, samt att i samma mån som deras tunga, penna, hand, inflytande och medel användts för att understödja det rätta och sanningen rörande hvarje ämne, i samma mån hafva de stridit på Herrens sida.

Några komma att förstå nödens betydelse hastigare än andra, emedan de äro mera läraktiga. Och under hela nöden kommer det att i världen finnas sådana, som bära vittne om orsaken till den. Dessa skola förklara, att Herrens närvaro och upprättandet af hans rike, som är i strid mot mörkrets makter, utgöra den verkliga orsaken till nöden och samhällets skakande och omstörtande, och samtidigt visa, att alla, som motstå sanning och rättfärdighet, äro det nya rikets fiender, och att om de icke hastigt underkasta sig, måste de snart lida skymfligt nederlag. Likväl komma massorna, såsom alltid, att icke akta på goda råd, till dess de blifvit fullständigt ödmjukade under det nya rikets järnstyrelse, och först slutligen komma de att inse det dåraktiga i sitt handlingssätt.

Den sanna läraren och ljusbäraren (Matt. 5:14), den sanna församlingen, Kristi kropp, kommer icke att lämnas i mörker för att lära känna Herrens närvaro genom uppenbarandet af hans vrede och makt, såsom världen kommer att lära känna den. För dess upplysning har särskild anordning vidtagits. Genom det fasta profetiska ordet, som lyser som ett ljus på ett mörkt rum, är den klart och bestämdt underrättad om hvad som är att vänta. (2 Pet. 1:19.) Genom det profetiska ordet kommer församlingen icke endast att bevaras från modlöshet och iståndsättas att öfvervinna de anfäktelser, snaror och stötestenar, som äro så förhärskande på »den onda dagen», och sålunda stå godkänd inför Gud, utan den blifver världens ljusbärare och undervisare. Församlingen sättes sålunda i stånd att för världen framhålla orsaken till nöden, att tillkännagifva [145] den nye härskarens närvaro, att förklara den nya hushållningens grundsatser, plan och syftemål samt att undervisa världen beträffande det bästa tillvägagångssättet med hänsyn till allt detta. Och ehuru människor icke komma att akta på undervisningen, förrän nöden tvingat dem att inse visdomen i att underkasta sig, kommer den dock att blifva dem till stor hjälp i att lära denna läxa. På denna »fötternas» eller församlingens sista medlemmars mission, hvilka skola förkunna på bergen (i rikena), att Kristi regering börjat, är det, som Es. 52:7 syftar.

Skenbart hvarandra motsägande skriftställen.

Det gifves några framställningar i skriften med afseende på sättet för Herrens återkomst, hvilka, till dess de blifvit kritiskt undersökta, synas tala emot hvarandra. Och utan tvifvel hafva de i århundraden tjänat till att enligt Guds afsikt fördölja sanningen i ämnet, till dess behörig tid för dess förståelse kommit, och till och med då för alla utom för den särskilda klass af invigda, för hvilka den var ämnad.

Till exempel, Herren sade : »Se, jag kommer såsom en tjuf», och : »Såsom det skedde i Noas dagar, så skall det ock vara i Människosonens dagar (hans närvaros dagar). De åto, drucko, gifte sig och bortgiftes», »och de visste intet af, förrän floden kom.» Och då Jesus tillfrågades af fariseerna, när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade : »Guds rike kommer icke med yttre tecken» (eng. öfv. marg.). — Upp. 16:5, Luk. 17:26, 27, 20; Matt. 24:38, 39.

Dessa skriftställen förklara och belysa tydligt sättet för vår Herres tillkommelse. De visa, att han kommer att vara osynligen närvarande och utföra ett verk, om hvilket världen för en tid kommer att vara alldeles okunnig. Hans ankomst måste därför ske på ett stilla och obemärkt sätt och fullkomligt obekant för världen, alldeles »såsom en tjuf» kommer, utan buller eller något [146] tecken, som kunde väcka uppmärksamhet. Såsom världen i Noas dagar sysslade med sina angelägenheter som vanligt, utan att i det minsta låta oroa sig och utan att sätta någon tro till Noas predikan om den kommande floden, så kommer ock världen, som icke har någon tro på tillkännagifvandet om hans närvaro och den förestående nöden, att syssla som vanligt utan att alls akta på någon sådan predikan, till dess i nödens stora flod den gamla världen — den gamla tingens ordning — går under, försvinner, såsom en förberedelse för det fulla upprättandet af den nya ordningen, Guds rike under hela himmelen. — »Såsom det skedde i Noas dagar, så skall det ock vara i Människosonens (närvaros) dagar.»

Å andra sidan finna vi skriftställen, som vid första påseende synas stå i strid med dessa, såsom till exempel: »Herren själf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfverängels röst och Guds basun.» — »Herren Jesus varder (skall blifva) uppenbar från himmelen med sin makts änglar, i eldslåga, för att hämnas på dem, som icke känna Gud och icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium.» — »De (världen) skola se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet.» — »Se, han kommer med skyarna, och alla ögon . . . skola se honom.» — 1 Tess. 4:16 ; 2 Tess. 1:7, 8; Matt. 24:30; Upp. 1:7.

Om vi söka sanningen, hjälper det oss icke att säga med afseende på dessa ställen, att flertalet af dem synas gynna den uppfattning, vi äro böjda att föredraga, och att så lämna de öfriga utan afseende. Icke förr än vi hafva en sådan uppfattning af saken, däri hvarje bibelns framställning har behörigt rum, böra vi vara säkra om att hafva sanningen i ämnet. Ty en enda framställning af Gud är lika sann och utgör en lika fast grundval för tron som ett hundra. Och det är visare att söka en harmonisk förståelse än att draga en slutsats eller antaga en teori, som hvilar på en ensidig tolkning, och sålunda bedraga oss själfva och andra. [147]

Kristna i allmänhet göra intet försök att harmonisera dessa framställningar, och därför äro deras uppfattningar ensidiga och orätta. De sist anförda framställningarna äro lika bestämda som de första och lära, skenbart raka motsatsen till att Herrens ankomst och närvaro skulle ske på ett stilla, oförmärkt och tjuflikt sätt. Utom dessa framställningar hänvisa vi till två andra belysningar af sättet för hans ankomst, nämligen: »Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmelen, han skall SÅ komma, som i hafven sett honom uppfara till himmelen», och: »Såsom ljungelden går ut från öster och synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.» (Apg. 1:11; Matt. 24:27.) Dessa måste ock gifvas tillbörlig vikt, för att en rätt slutsats må uppnås.

I vår undersökning af ämnet böra vi lägga märke till att ehuru Herren framhöll som ett bestämdt faktum, att hans rike skulle upprättas utan yttre tecken, och att hans ankomst, hans närvaro, skalle vara såsom en tjufs och fordra noggrann vaksamhet, om den skulle förstås och urskiljas, så äro alla ofvan anförda texter, hvilka anföras såsom bevis för en yttre, synlig uppenbarelse, affattade på ett i hög grad figurligt språk, utom den, som säger, att han skall komma på samma sätt som han gick bort. De symboliska framställningarna måste vid tolkningen alltid böja sig för de mera enkla, bokstafliga, så, snart deras symboliska karaktär inses. När helst en bokstaflig tolkning skulle göra våld på förnuftet och äfven bringa stället i afgjord strid med skriftens direkta framställningar, bör ett sådant ställe anses bildligt, och dess tolkning såsom symboliskt bör sökas i harmoni med tydligen direkta och bokstafliga ställen samt med den uppenbarade planens allmänna karaktär och syftemål. Genom att i detta fall förstå symbolerna såsom sådana och tolka dem i enlighet därmed blir den sköna harmonien mellan alla, framställningarna uppenbar. Låt oss nu undersöka [148] dem och se, huru fullkomligt de öfverensstämma med de framställningar, som icke äro symboliska.

»Herren själf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfverängels (eng. öfv. öfverängelns) röst och med Guds basun.» (1 Tess. 4:16.) Rösten och basunen, som här nämnas, motsvara till alla delar samma bilder i Upp. 11:15-19 : »Den sjunde ängeln basunade, och i himmelen hördes starka röster, sägande: Världens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera i evigheters evighet . . . Och folken vredgades, och din vrede kom och tiden att de döda skulle dömas» etc. På samma händelser syftas det i Daniels profetia: — »På den tiden skall Mikael (Kristus) träda upp (taga styrelsen), den store fursten, . . . och då kommer en tid af nöd, hvars like icke har funnits alltifrån den dag, då människor blefvo till, . . . Och många af dem som sofva i mullen skola uppvakna.» Och till sitt omnämnande af rösterna och basunen fogar Paulus denna framställning: »Och de, som hafva dött i Kristus, skola uppstå först.» I 2 Tim. 4:1 framhåller han vidare, att Kristus skall döma de lefvande och döda vid tiden för sin uppenbarelse och sitt rike, och början till detta dömande af folken beskrifves allestädes såsom den största tid af nöd, världen någonsin känt. — Dan. 12:1.

Sålunda syftar Paulus, Johannes och Daniel på samma tid, tiden för vår Herres uppenbarelse och upprättandet af hans rike midt uti en tid af stor nöd samt på de händelser, som föregå och inleda den. Och hvar och en af dem framställer samma resultat såsom följande på Mikaels uppstående, rösterna och basunen, nämligen nöd och vrede öfver folken och de dödas uppståndelse. Märk härnäst bilden.

»MED BEFALLANDE ROP.» Det grekiska ord, som här öfversatts med »rop», är kelevsma, som betyder lystrings- eller uppmuntringsrop. Ett rop innebär ett offentligt budskap, icke för några endast utan [149] för en blandad hop. Det afser i allmänhet antingen att oroa och förskräcka eller att hjälpa och uppmuntra. Eller det kan hafva en verkan på en klass och motsatt verkan på en annan, alltefter omständigheterna.

Världens angelägenheter under de sist förflutna åren motsvara på ett mycket slående sätt denna symbol. Öfverallt i världen hafva rörelser uppstått, hvilka innebära en uppmuntran för alla människor att vakna upp till medvetande om sina rättigheter och förmåner såsom människor och att tänka på sina ömsesidiga förhållanden, de principer, på hvilka dessa äro grundade och de mål, som genom dem borde uppnås. Hvar på hela jorden finnes den civiliserade nation, som icke hört ropet och icke rönt inflytande däraf! Hela den civiliserade världen har på de senare åren studerat nationalekonomi, medborgerliga rättigheter och sociala friheter såsom aldrig förr i släktets historia, och människor uppmuntra hvarandra och blifva uppmuntrade såsom aldrig förut till att undersöka dessa ämnen ända ned till grunden. Uppmuntringens rop, som framkallats af kunskapens förökande bland människor, har redan omslutit jorden, och under dess inflytande sluta sig människor tillsammans, uppmuntrade och understödda af män med hufvud och begåfning, för att strida för och eftersträfva både verkliga och inbillade rättigheter. Och allt eftersom deras organisationer tillväxa och mångfaldigas, ljuder ropet allt högre och mera vidsträckt och kommer till sist, såsom det blifvit förutsagdt, att leda till den stora tiden af nöd och uppror bland de vredgade folken. Detta slutresultat beskrifves af profeten på ett träffande sätt: — »Hör, det larmar på bergen (i rikena) såsom af ett stort folk. Hör, det sorlar af riken med hopade hednafolk. Herren Sebaot mönstrar en krigshär.» — Es. 13:4.

»ÖFVERÄNGELNS RÖST» — är en annan slående symbol af liknande betydelse. Benämningen »öfverängel» betyder förnämsta budbärare, och vår smorde [150] Herre själf är Jehovas förnämsta budbärare ^»förbundets ängel». (Mal. 3:1.) Daniel syftar på samma personlighet och kallar honom Mikael, hvilket namn betyder hvem såsom Gud, ett passande namn för honom, som är Faderns »väsens af bild» och representanten för hans myndighet och makt. Öfverängelns röst betecknar Kristi myndighet och befallning.   Denna symbol framställer alltså, att Kristus skulle taga styrelsen eller börja sin regering och utfärda sina befallningar, sina officiella order, tillkännagifvande förändringen af nådeshushållning genom tillämpandet af sitt rikes lagar.

Samma tanke framställes på ett annat sätt af Daniel, när han säger, att då skall Mikael, den store fursten, »träda upp». Att träda eller stå upp betecknar att taga makt, att utdela befallningar. Se »står upp» i Es. 2:19, 21. En annan belysning af denna symbol lämnar David, som profetiskt säger om Kristus: »Han låter höra sin röst, då försmälter jorden.» Den stora nöden kommer att utbryta och jorden (det organiserade samhället) att smälta eller upplösas under den förändring af förvaltning, som kommer att träda i verksamhet, när den nye konungen låter höra sin befallande röst. På hans bud måste alla villfarelsens system, borgerliga, sociala och religiösa, försvinna, huru gamla eller väl förskansade och befästade de än må vara. Svärdet, som utgår från hans mun, skall förorsaka förstörelse sanningen rörande hvarje ämne och i alla dess olika sidor skall döma människorna och under hans makt och öfvervakande förorsaka störtandet af det onda och villfarelsen i alla dess tusental former. [151]

Uppenbarelseboken betecknar »den sjunde basunen», den »sista basunen» i en serie af symboliska basuner. (Upp. 11:15; 1 Kor. 15:52.) Beviset för att dessa hänvisningar gälla samma basun finnes i berättelsen om de händelser, som äro förenade därmed. Paulus omnämner, att uppståndelsen och upprättandet af Herrens rike stå i samband med »Guds basun», och Johannes omnämner samma sak ännu mera omständligt. Lämpligheten af att kalla den »sjunde» eller »sista basunen» »Guds basun» är också tydligt, när vi ihågkomma, att de händelser, som omnämnas under de föregående sex basunerna i Uppenbarelseboken, ha afseende på mänsklighetens verksamhet, medan den sjunde särskildt har afseende på Herrens verk och omfattar »Herrens dag». Enär de sex föregående basunerna äro symboliska — och detta erkännes allmänt af skrifttolkare och lärda, som göra något slags anspråk på att förklara Uppenbarelseboken —, så, skulle det vara att våldföra vanligt sundt förnuft att vänta, att den sjunde, den sista i serien, skulle blifva, ett bokstafligt, hörbart ljud i luften. Och icke endast det, utan det vore också oförenligt med Herrens vanliga metoder så väl som med de skriftens framställningar, som angifva, att han skulle komma i tysthet, ty en tjuf  blåser aldrig i basun för att tillkännagifva sin ankomst.

De sju basunerna i Uppenbarelseboken äro alla symboliska och beteckna sju stora tidsperioder och händelser därunder. Undersökningen af dessa lämna vi till en följande del. Här torde det vara tillräckligt att säga, att vi nu befinna oss midt ibland just de händelser, som utmärka den sjunde basunens ljudande. De stora rösterna, kunskapens förökande, de vredgade folken etc., betraktade i samband med tidsprofetiorna, fastställa detta såsom ett faktum. Många händelser komma ännu att inträffa, innan denna sjunde eller sista basun upphör att ljuda, såsom till exempel helgonens och profeternas belöning; alla de dödas uppståndelse [152] etc. Med ett ord, den omfattar hela perioden för Kristi tusenåriga regering, hvilket antydes af de händelser, som skola inträffa under densamma. — Upp. 10:7; 11:15, 18.

Sålunda finna vi, att uttrycken »befallande rop», »öfverängelns röst» och »Guds basun» äro alla sym­boliska och hålla nu på att uppfyllas. Lägg också omsorgsfullt märke till att hvar och en af de nyss anförda profetiorna (Dan. 12:1; Upp. 11:15; 1 Tess. 4:16) förklarar, att Herren skulle vara närvarande vid den tid, då de nämnda händelserna skulle inträffa. De förutsades just i syfte att angifva det sätt, på hvilket hans osynliga närvaro skulle uppenbaras för dem, som tro på det profetiska ordet. Paulus säger: »Herren skall stiga ned med (bokstafligen i eller under) befallande rop», röst, basun etc., Johannes säger, att denna världens riken blifva Herrens under tiden för dessa händelser, och Daniel säger, att på den tiden skall Mikael, den store fursten (Kristus) »träda upp» (vara närvarande) och taga till sig sin stora makt. Om vi därför kunna igenkänna ropet, rösterna och ljudet af den stora basunen, borde vi mottaga. dem såsom tecken på, icke att Herren snart skall komma utan snarare att han har kommit och nu är närvarande, och att skördeverket, hvetets insamlande och ogräsets uppbrännande, redan pågår. Detta skola vi snart se bevisas rikligen af tidsprofetiorna. Dock är det icke den naturliga synen utan endast trons öga, som genom det fasta profetiska ordet kan urskilja hans närvaro och verk.

Här bör icke ett annat faktum förbises, nämligen att det »befallande ropet», »öfverängelns röst» och »Guds basun», såom ofvan förklarats, tjäna som redskap för utförandet af denna evangelii ålders skördearbete. Om vi därför se, icke endast betydelsen af dessa symboler utan också, att de förutsagda resultaten faktiskt inträffa, hafva, vi ännu ett bevis för både att vi [153] rätt tolkat symbolerna, och att vi nu befinna oss i den period, som kallas »skörden», under hvilken evangelieåldern och tusenårsåldern skjuta in på hvarandra, hvarvid den förra slutar och den senare börjar. Många skola icke behöfva någon handledning för att spåra ett åtskiljande, som nu försiggår mellan de sant invigda och dem, som blott till namnet äro kristna. Många kunna se, att den symboliska elden redan börjat taga fart, och kunna urskilja folkets »rop», den nye konungen Emmanuels ledning och de händelser, som kallas den »sjunde basunen», samt de nödens »skyar», i hvilka han kommer, och från och i hvilka hans makt kommer att uppenbaras — i det han underlägger sig allt.

Vi hafva redan (del I, sid. 252) fäst uppmärksamhet på det faktum, att igenkännandet af det verkligt pågående skördearbetet är ett bevis för Herrens närvaro, enär han förklarade, att han skulle vara öfverskördemannen och leda det hela, och att detta skulle vara hans första verk. — »Se, en hvit sky, och på skyn satt en, som var lik en människoson och hade på sitt hufvud en gyllene krona och i sin hand en hvass lie . . . Och den, som satt på skyn, lät sin lie gå på jorden, och jorden vardt skördad». — »I skördetiden skall jag säga till skördemännen: Hämten» etc. (Upp. 14:14, 16; Matt. 13:30.) Skördearbetet upptager fyrtio år för sitt fulla utförande och slutar med år 1914 e. K. Dess olika drag fullbordas så småningom, men alla dess dagar äro »Människosonens dagar», dagar för Herrens närvaro och makt — en närvaro och makt, som till sist skall förnimmas af alla men i början endast af den klass, som angifves af aposteln — »I, mina bröder, ären icke i mörker.»

»I ELDSLÅGA.» — Denna närmast följande symboliska framställning förstås lätt, om den redan (del 1, sid. 337, 388) förklarade betydelsen af symbolerna, eld etc., ihågkommes. Den lyder i sin helhet: »Herren Jesus varder (skall varda) uppenbar frän himmelen [154] med sin makts änglar, i eldslåga, för att hämnas på dem, som icke känna Gud och icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium.» — 2 Tess. 1:7, 8.

Vi förstå, att detta, bokstafligt taladt, betecknar, att Herens närvaro på hans dag (tusenårsåldern) kommer att uppenbaras eller att tillkännagifvas för världen från hans upphöjda ställning af andligt herravälde (»himmel») i den vrede och de straffdomar, som då komma att hemsöka det onda och dess utöfvare. Det kommer att blifva en förtärande vrede, såsom symbolen, eld, angifver, och den kommer icke att kvarlämna hvarken rot eller kvist af onda system, villfarelse, förtryck eller uppsåtliga syndare, och alla stolta och föröfvare af ondt skola uppbrännas som strå, på denna tusenårsdag. I dess början — i denna »skörde»-period — kommer denna eld att brinna mycket häftigt och förtära högmod och ondt, som nu frodas så ymnigt. Lyckliga äro de, som uppgifva sitt högmod och sitt onda till förstörelse, att de själfva också icke måtte förstöras eller förintas (i den andra döden), som det tydligen kommer att ske med några motståndare under tusenårsåldern. Det är om denna tid, vi läsa: »Se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla, som göra hvad ogudaktigt är, blifva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot, så att hvarken rot eller krona lämnas kvar af dem.» — Mal. 4:1.

Hans »makts änglar», sändebud eller redskap äro af olika slag, och detta uttryck kan med rätta anses gälla och inbegripa alla de olika medel, lefvande och liflösa, som komma att användas af Herren vid omstörtandet af nuvarande tids onda system och vid bestraffandet af ogärningsmän.

Medan Herrens vrede eller hämnd sålunda kommer att uppenbara sig i lågande eld, i förtärande nöd, en sådan som aldrig förut varit känd — så allmän och [155] vidt utbredd och så förstörande för det onda —, så komma rättfärdighet och de rättfärdiga att börja gynnas. Och allt eftersom detta handlingssätt från Herrens sida blir mer och mer uppenbart, skola människor draga den slutsatsen, att en ny makt kontrollerar mänskliga angelägenheter, och på detta sätt kommer vår Herres närvaro såsom alla konungars konung att uppenbaras för världen. Han varder uppenbar i eldslåga, för att hämnas (både) på dem, som icke känna Gud (som icke äro verkligt bekanta med Gud, men som dock underlåta att följa samvetets ljus, som alla till någon del äga) och (äfven på dem, som, ehuru de känna Gud, likväl) icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium.

Under tusenårsdagens tuktan, tilltagande ljus och gynnsamma tillfällen skola alla bringas till en så klar kunskap om sanningens och rättfärdighetens väg, att de icke skola kunna urskulda sig med okunnighet eller oförmåga att lyda sanningen. Och de, som envist förblifva fiender till Gud och rättfärdigheten, skola straffas med evigt fördärf (en förstörelse eller tillintetgörelse, från hvilken det icke gifves någon uppståndelse) ifrån Herrens ansikte och från hans krafts härlighet.

»MED STOR MAKT OCH HÄRLIGHET.» — Denna framställning förklarar, att världen skall se Människosonen komma, innan hans rike är fullt upprättadt, eller innan alla hans medarfvingar äro insamlade och upphöjda med honom. Och alla jordens släkter skola jämra sig, när de se honom komma. — »De skola se Människosonen komma ... med stor makt och härlighet.»

Redan ser världen nödens moln sammandraga sig och mörkna; de inse, att en makt, med hvilken de icke kunna mäta sig, nu är verksam i människors angelägenheter. Den närmaste framtiden ter sig från det nuvarandes ståndpunkt mörk och hotande för alla, som hafva tillräcklig insikt att spåra händelsernas tråd. [156]

Tänkande människor märka den envishet, med hvilken frågor rörande rätt och orätt, rättvisa och orättvisa tvinga sig på dem till deras beaktande och fordra ett uttalande af deras personliga ståndpunkt. Många igenkänna den nye världshärskarens härlighet och makt, men enär moln och mörker äro rundt omkring honom, igenkänna de icke konungen själf. Människor se skyarna och se honom därför komma i skyarna med stor makt och härlighet (maktens och rättvisans härlighet), men de igenkänna icke honom. Icke förrän molnen hafva urladdat sig i hagel och eldsglöd (Ps. 18:13, 14) för att nedslå och förtära människors högmod, själfviskhet och fördomar, skola skyarna försvinna och uppenbara Kristi närvaros fulla majestät och härlighet. Om människor ville stanna och lyssna till Herrens röst, hvilken nu leder rättvisans gång och meddelar varning om stundande vedergällning, skulle olyckorna i den nära framtiden kunna afvändas; men »Gud talar en gång, ja, två gånger, dock förnimmer människan det icke ... Då öppnar han människors öron (i »nödens dags» tordönsstämma) och beseglar deras undervisning, att han må afhålla människan från hennes (egna) syften och undanrödja högmod hos människan». (Eng. öfv. Job. 33:14, 16, 17.)

»Se, han kommer med skyarna», och i sinom tid »skola alla ögon se (urskilja) honom», igenkänna hans närvaro, makt och myndighet, och alla måste böja sig för den, vare sig villigt eller ovilligt, till dess Satan vid tusenårsålderns slut lössläppes för en liten tid, då efter full erfarenhet deras villighet eller ovillighet kommer att fullt pröfvas och de ovilliga komma att tillintetgöras — i den andra döden, symboliskt kallad eldsjön. — Upp. 21:8.

Sålunda finna vi, att alla dessa symboliska belysningar om sättet för vår Herres ankomst harmoniera fullkomligt med de direkta framställningar, som förklara, att hans närvaro för någon tid skulle vara hemlig, känd endast af dem, som vaka. [157]

På samma sätt.

Hvad lär nu denna framställning, som ängeln gjorde vid Herrens bortgång — Apg. 1:11–: »Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmelen, han skall så komma, som I hafven sett honom uppfara till himmelen»?

En omsorgsfull undersökning af denna text kommer att ådagalägga dess harmoni med de föregående. Många synas tänka, att stället lyder: »Såsom I sen Herren uppfara till himmelen, så skolen I se honom komma tillbaka.» Sådana borde läsa det om och om igen, till dess de lägga märke till att det icke säger, att de, som sågo honom uppfara, skola se honom komma, ej heller att någon annan skall se honom komma. Hvad stället säger är, att sättet för hans ankomst skall vara lika det sätt, på hvilket han bortgick. På hvilket sätt uppfor han alltså? Var det med stor prakt och yttre tecken? Var det med basunljud och röster och skallande rop, som gick genom luften, medan Herrens person sken i öfvernaturlig härlighet och glans? I så fall böra vi vänta, att han skall komma tillbaka på detta sätt. Men skedde det icke tvärtom så tyst och hemligt, som det var förenligt med hans afsikt att hafva fullkomligt öfvertygade vittnen därpå? Ingen såg honom eller visste något om saken utom hans trogna efterföljare. Hans framställning (Joh. 14:19): »Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer», har ännu aldrig blifvit vederlagd, ty inga andra än bröderna sågo ens hans uppenbarelser efter hans uppståndelse, och inga andra bevittnade hans himmelsfärd. Och på samma sätt som han gick bort (tyst, hemligt, hvad världen beträffade, och okändt, utom för hans efterföljare) så, på detta sätt, kommer han tillbaka. Och liksom han vid sin bortgång upplyfte sina händer och välsignade dem, så är det, på det att när han kommer tillbaka, deras glädje må vara fullkomnad, som han sade : »Jag skall komma tillbaka och taga eder till mig», [158] och : »Jag skall åter se eder, och edert hjärta skall glädjas, och ingen tager eder glädje från eder.» — Luk. 24:50, 51; Joh. 14:3; 16:22.

Ängeln syntes också särskildt betona det faktum, att det var samme Jesus, som skulle komma tillbaka — den samme, som lämnade den härlighet, som han hade hos Fadern, förrän världen var, och blef människa, blef fattig, på det vi skulle blifva rika, den samme Jesus, som dog på Golgata, den samme Jesus, som uppstod på tredje dagen till en lifgifvande ande, den samme Jesus, som under de fyrtio dagarna uppenbarat sin förvandling — denne Jesus uppfor nu i höjden. Ja, det är samme Jesus, som två gånger genomgått förvandling af natur, först från andenatur till mänsklig och sedan från mänsklig till gudomlig. Dessa förändringar af natur hafva icke tillintetgjort hans individualitet. Hans identitet eller personlighet bevarades, hvilket ängeln sålunda försäkrar oss, vare sig filosofien i detta faktum förstås eller icke. Och ehuru vi icke mer skola känna honom efter köttet (såsom. människa) utan böra ihågkomma hans upphöjelse, att han nu är af den gudomliga, andliga naturen, och förvänta, att hans ankomst skall ske på ett sätt, som står i harmoni med hans förvandling och upphöjelse, så må vi dock icke glömma, att han är den samme kärleksfulle Jesus, och att han icke förändrats i detta afseende. Det är »denne Jesus», som, ehuru närvarande fyrtio dagar efter sin uppståndelse, blef sedd endast af lärjungarna, och af dem blott korta stunder, hvilken vid sin andra närvaro skall vara lika osynlig för världen som under de fyrtio dagarna, som föregingo hans himmelsfärd. Vi måste ihågkomma, att han icke kommer för att utgifva sig som offer, och att han följaktligen icke har vidare användning för en till offer beredd mänsklig kropp. (Ebr. 10:5.) Detta är öfver: han dör icke mer utan kommer nu för att regera, välsigna och upplyfta det återlösta släktet. [159]

Herren gaf oss en mycket skön belysning af det sätt, på hvilket hans närvaro kommer att uppenbaras, när han sade : »Såsom det klara skenet utgår från öster och lyser ända till väster, så skall Människosonens närvaro vara.» (Matt. 24:27.) Att de flesta öfversättningar af denna vers äro felaktiga, enär ordet ljungeld användes, då solljus afses, är tydligt, ty åskans blixtar utgå icke från öster och lysa till väster. De komma lika ofta från andra håll och flamma sällan eller aldrig tvärs öfver hela himmelen. Herrens bild, och den enda, som passar tillsammans med hans ord, är solens klara sken, som alltid utgår från öster och lyser ända till väster. Det grekiska ordet astrapé som här användes, visar sig sålunda vara olämpligt öfver­satt i denna text och äfvenså i berättelsen hos Lukas (17:24), där samma ord förekommer. Ett annat exempel på huru Herren använde ordet astrapé finnes i Luk. 11:36, där det användes om skenet af ett ljus och i den vanliga öfversättningen återgifves med, »glans».* Djupt rotade oriktiga föreställningar hos öfversättarne rörande sättet för Herrens ankomst och uppenbarelse ha ledt dem till att felaktigt öfversätta astrapé med ordet »ljungeld». De antogo, att han skulle uppenbaras plötsligt, likt en blixt, och icke småningom, likt det uppgående solljuset. Men huru skön är icke bilden om soluppgången, då den afser att belysa det gradvisa tilltagandet af sanning och välsignelse på Herrens närvaros dag. I denna bild sammanställer Herren öfvervinnarne med sig själf, sägande: »Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike.» Och profeten, som använder samma bild, säger: »Rättfärdighetens sol skall gå upp med läkedom i sina strålar.» (Eng. öfv.) Gryningen inbryter så småningom, men slutligen skall det fulla, klara dagsljuset fullständigt [160] fördrifva allt mörker af ondska, vidskepelse, okunnighet och synd.

[*Bibelkommissionens senaste proföfv. återgifver det med »klara sken».]

En bristfällig öfversättning af ordet parousia har vidare bidragit till att fördunkla betydelsen af detta ställe. I Wilsons Emphatic Diaglott och i prof. Youngs öfversättning är det återgifvet med närvaro, i Rotherhams med ankomst, medan det i den vanliga (eng. m. fl.) öfversättningen är återgifvet med tillkommelse. Och ehuru texten i Revised Version bibehåller denna oriktiga öfversättning — tillkommelse —, erkännes dock i marginalen, att »närvaro» är den rätta betydelsen af det grekiska ordet. Detta ord, parousia, betecknar alltid personlig närvaro, att hafva kommit, att hafva anländt, och det borde aldrig förstås beteck­na att vara på väg, såsom det engelska ordet coming (= kommande, tillkommelse) vanligen användes. Denna text lär alltså, att såsom solljuset småningom uppgår, så skall Människosonens närvaro småningom tillkännagifvas eller uppenbaras.

Till denna belysning fogade Herren några varningens ord för att ställa oss på vakt mot vissa falska uppfattningar, hvilka skulle komma att framföras vid tiden för hans andra tillkommelse och vara ägnade att föra hans församling på afvägar. »Se, jag har förutsagt eder det. Därför, om de säga till eder: se, han är i öknen, så gån icke ut; se, han är i kamrarna, så tron det icke. Ty såsom det klara skenet (solen) går ut från öster och (småningom) lyser ända till väster, så skall Människosonens närvaro vara.» Sålunda ställer oss Herren på vakt mot två villfarelser, som hastigt utbredas i vår tid. Den ena är påståendet, att Herren skall komma i köttet och i Palestinas ödemark eller öken, och i denna tro hafva många rest dit och vänta att få se honom i köttet, med ärren, såsom då han korsfästes. I det de vänta honom, såsom han var och icke »såsom han är», taga de allvarligt miste och göra sig blinda för sanningen, liksom judarna [161] gjorde vid hans första tillkommelse. Dessa falska förväntningar leda dessa till att bokstafligt tolka profetens framställning (Sak. 14:4): »Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget» etc.* Förblindade af falska förväntningar se de icke, att ut­trycket »fötter» på detta ställe är bildligt lika visst som i Ps. 91:12; Es. 52:7; Ps. 7:6; 110:1; Ef. 6:15;  5 Mos. 33:3 och i många andra ställen. Om de visste, hvad de skulle vänta, reste de icke till Jerusalem för att söka människan Kristus Jesus, ty den högt upphöjde konungen kommer såsom solljuset och gör sin närvaro och sitt inflytande kännbara öfver hela världen. Därför: »Gån icke ut.»

»Om de säga: Se, han är i kamrarna, så tron det icke.» Spiritismen, alltid redo att bedraga genom efterapningar och att göra bruk af framskridna sanningar såsom en ljusets klädnad (2 Kor. 11:13, 14), har icke tvekat förklara, att vi nu befinna oss i en öfvergångsperiod mellan två olika nådeshushållningar, gryningen till en härlig ålder. Bland annat sådant lära några af dess språkrör till och med, att Kristus är närvarande, och vi tvifla icke på att de inom kort skola gifva seancer, hvarvid de komma att påstå sig visa honom i kamrarna. Skulle villfarelsen framställa sig i denna eller någon annan form, så låt oss ihågkomma Herrens ord och förkasta alla sådana påståenden såsom falska, vetande, att det icke är på detta sätt, han skall uppenbara sin närvaro, utan såsom solljuset, som småningom uppgår, — »skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom i sina strålar».

[* Vi lämna undersökningen af denna profetia till ett annat tillfälle.]

Vår Herres parousia i skörden.

Grekiskan är ett mycket exakt språk — en omstän­dighet, som mycket höjer dess värde för ett exakt uttryckande [162] af sanning. Så till exempel användes i den vanliga engelska bibeln ordet come (komma) för att återgifva trettio två grekiska ord, af hvilka hvart och ett har sin egen fina meningsnyans. Ex.: epistemi betyder att öfverraska, såsom i Luk. 21:34 — »komma öfver eller uppå (öfverraska) eder plötsligt», synerchomai betyder att samlas eller komma tillsammans, såsom i 1 Kor. 11:18 — »kommen tillsamman i försam­lingen», proserchomai betyder att nalkas eller att gå eller komma fram, såsom i Ebr. 4:16 — »Därför låtom oss, med frimodighet framgå; heko betyder att anlända eller att hafva kommit eller kom, då kommandet är fullbordadt såsom i Joh. 2:4 — »Min stund har ännu icke kommit» ; enistemi betyder att vara närva­rande och är så öfversatt (i eng. bibeln), utom i två fall, där det borde vara återgifvet: 2 Tim. 3:1 — »Farliga tider skola komma» — vara närvarande, och 2 Tess. 2:2 — »Att Kristi dag är för handen» — närvarande. Äfven parousia betyder närvaro och borde aldrig öfversättas med kommande (tillkommelse), såsom i den vanliga engelska bibeln, där det dock två gånger riktigt återgifves med närvaro. (2 Kor. 10:10; Fil. 2:12.) Wilsons »Emphatic Diaglott», en mycket värdefull öfversättning af nya testamentet, återgifver parousia riktigt med NÄRVARO i nästan hvarje fall, där ordet förekommer.

Det är de två grekiska orden heko och parousia samt det bruk, som göres af dem i nya testamentet, som vi för närvarande önska lägga märke till, och i synnerhet det senare, ty genom de ställen, där de förekomma, sprider en klar uppfattning om deras betydelse ljus öfver sättet för Herrens återkomst, medan den vanliga men felaktiga öfversättningen fördunklar just den punkt, den skulle belysa.*

__________

[* Ordet parousia förekommer tjugufyra gånger i grekiska nya testamentet och är i den eng. allm. öfv. endast två gånger (2 Kor. 10:10; Fil. 2:12) rätt öfversatt [163] med närvaro. De öfriga ställena, där det är oriktigt återgifvet med kommande, äro följande:—Matt. 24:3,27,37,39; 1 Kor. 15:23; 16:17; 2 Kor. 7:6,7; Fil. 1:26; 1 Tess 2:19; 3:13; 4:15; 5:23; 2 Tess. 2:1,8,9; Jak. 5:7,8; 2 Pet. 1:16; 3:4,12; 1 Joh. 2:28. (I svenska bibeln är parousia öfversatt med tillkommelse utom i följande sex fall, där det är återgifvet sålunda: I 1 Kor. 16:17 samt i 2 Kor. 10:10 och i Fil. 2:12 (såsom i eng.) riktigt med närvaro, i 2 Kor. 7:6,7 med ankomst samt i Fil. 1:26 (parousia palin) med återkomst.]
__________

Med den rätta betydelsen af parousia klart för oss—icke kommande eller tillkommelse, såsom varande på vag, utan närvaro, efter att hafva kommit—gå vi att undersöka några ställen, där ordet förekommer. Och af dessa komma vi att lära, att närvaro icke med nödvändighert innebär, att den närvarande skall ses, utan att uttrycket användes också om personer, som äro närvarande, ehuru osynliga. Så kunna till exempel änglar, andevarelser, ehuru osynliga, vara närvarande hos oss, såsom Herren var närvarande i världen och ofta hos sina lärjungar under de fyrtio dagarna efter sin uppståndelse utan att ses af världen eller af sina lärjungar, utom vid några få korta tillfällen, som redan blifvit anmärkt. Dessa dagar voro dagar af hans parousia (närvaro) då, lika mycket som de föregående tre och ett halft åren voro det.

I det samtal, som hölls före lärjungarnas fråga i Matt. 24:3, hade Herren förutsagt templets förstöring, och att det köttsliga Israel skulle förkastas till den tid, då de med glädje skulle erkänna honom såsom sin Messias och säga: »Välsignad vare han.» Han hade sagt sina lärjungar, att han skulle gå bort och komma tillbaka och taga dem till sig. Han kallade deras tid den ålderns »skörd» eller ände, och han hade talat för dem om en framtida »skörd» vid tiden för hans andra tillkommelse. (Matt. 9:37,38; 13:39,40.) Utan tvifvel var det med hänsyn därtill, att endast få igenkände honom såsom den utlofvade Messias vid hans [164] första tillkommelse, som de ville veta, huru han säkert skulle kunna igenkännas vid sin andra tillkommelse—i det de sannolikt väntade, att hans andra tillkommelse skulle inträffa på deras tid. Däraf deras fråga: »Hvad skall vara tecknet (beviset) för din parousia  (närvaro) och för ålderns ände?»

På grund af deras benägenhet att förblanda den judiska ålderns sluttilldragelser eller skörd, i hvilken de redan befunno sig, med evangelii nådeshushållnings då i framtiden liggande »skörd» eller ände, meddelade Herren en ganska detaljerad framställning af de håndelser, som måste äga rum innan dess, och gaf därmed till känna, att en lång tidsperiod skulle förflyta mellan de båda skördarna, ehuru han likväl icke gaf dem någon klar föreställning om denna tids längd, ty icke ens hans själf visste då, huru lång den skulle blifva.—Matt. 13:32.

Herrens svar i verserna 1 till 14 omfattar hela evangelieåldern, och hans ord i verserna 15 till 22 hafva en dubbel tillämpning; de gälla bokstafligt om den judiska ålderns slut och bildligt om änden af denna evangelii ålder, af hvilken den judiska åldern var en skugga. Verserna 23-26 innehålla varningsord mot falska Krister, och i versen 27 kommer han till deras fråga beträffande hans parousia och förklarar (rätt öfversatt): »Såsom det klara skenet (solljuset) går ut från öster och lyser ända till väster, så skall Människosonens parousia (NÄRVARO) vara. Solljusets närvaro inträffar ögonblickligt, dock ljudlöst, och det urskiljes först af dem, som först äro vakna.

Vi lämna andra mellanliggande drag i vår Herres tal för att undersöka dem i lämpligt sammanhang och lägga nu märke till hans andra vidrörande af deras fråga beträffande hans parousia i verserna 37 och 39. Han såger: »Såsom Noas dagar voro, så skall (ock) Människosonens parousia (NÄRVARO)  vara.» Märk att jämförelsen icke göres mellan Noas kommande och [165] Herrens kommande, ej heller mellan flodens kommande och Herrens kommande. Noas kommande beröres icke alls, ej heller Herrens kommande, ty, såsom redan visats, parousia betyder icke kommande  utan närvaro. Jämförelsen afser alltså tiden för Noas närvaro bland folket »före floden» och tiden för Kristi närvaro i världen vid hans andra tillkommelse, före elden—den stora nöden på Herrens dag, med hvilken danna ålder slutar.

Och ehuru människorna voro onda i Noas tid, före floden, och komma att vara onda vid tiden för vår Herres närvaro, innan nödens heta eld kommer öfver dem, så är likväl icke detta den jämförelse eller likhet, som Herren afser, ty ondska har florerat i hvarje ålder.

Den punkt, jämförelsen afser, framställes tydligt och ses genast, om vi läsa noggrant: Människorna, utom Noa och hans familj, voro okunniga om den kommande stormen; de trodde icke Noas och hans familjs vittnesbörd, och därför var det, som de »visste intet af» och detta är den punkt, jämförelsen afser. Så skall ock Människosonens NÄRVARO vara. Inga utom medlemmarna af Guds familj komma nu att tro; de andra »veta intet af», förrän samhället, såsom det för närvarande är organiseradt, börjar smälta af den glödande hettan i den tid af nöd, som nu förestår. Detta belyses af orden: »Likasom i dagarna före floden de åto och drucko, gifte sig och bortgifte (Lukas—17:18—tilllägger: »planterade, byggde») intill den dagen, då Noa gick in i arken, och de visste intet af, …så skall ock Människosonens parousia (närvaro) vara.» I tiden för Manniskosonens närvaro kommer därför världen att fortsätta med sitt ätande, drickande, planterande, byggande, giftande och bortgiftande,—hvilket icke omnämnes såsom syndiga ting utan såsom tecken på deras okunnighet om hans närvaro och om den nöd, som kommer att råda i världen. Detta är alltså Herrens svar på lärjungarnas fråga:—Hvad skall vara tecknet (beviset) [166] för din (parousia) närvaro och för ålderns ände eller skörd? I sak säger han: Det kommer icke att blifva något tecken för de världsliga massorna; de komma icke att veta om min närvaro och nådeshushållningsförändringarna. Endast några få komma att veta därom, och de skola blifva lärda af Gud (på ett sätt, som här icke förklaras), innan det gifves något tecken (bevis), som de världsliga kunna förstå.

Lukas framställning af samma tal (Luk. 17:26-29), ehuru icke med samma ord. är i fullkomlig öfverensstämmelse härmed. Lukas använder icke ordet parousia, men han uttrycker alldeles samma tanke, i det han säger: »Såsom det skedde i Noas dagar,  så skall det ock vara i Människosonens dagar—i dagarna för hans närvaro. Icke före hans dagar, ej heller efter hans dagar, utan i (under) hans dagar kommer världen att hålla på med sitt ätande, drickande, giftande och bortgiftande, köpande, säljande, planterande och byggande. Dessa skriftställen lära alltså tydligt, att Herren kommer att vara narvarande i denna älders ände, alldeles okänd för världen och osedd af människorna.

Ehuru det aldrig mer kommer att blifva någon flod, som skall förstöra jorden (1 Mos. 9:11), så är det skrifvet, att hela jorden skall förtäras af Guds nitälskans eld (Sef. 3:8)—icke den bokstafliga, fysiska  jorden i någotdera fallet, utan den bestående tingens ordning i båda fallen. I det förra fallet åstadkoms förstörande genom att allt folket utom.

Noas familj dränktes, i det senare fallet sker det genom att alla utom Guds familj brännas i den symboliska elden—den stora nöden på Herrens dag. Guds trogna barn skola aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma öfver jorden (Luk. 21:36), icke nödvändigtvis genom att tagas från jorden utan möjligen genom att göras brandfria, såsom förhållandet var i den typiska belysningen häraf med de tre hebreerna, hvilka gingo midt i den brinnande, sju gånger mer än vanligt upphettade [167] ugnen, på hvilkas kläder till och med ingen eldslukt kunde förmärkas, emedan en, som var lik Guds Son, var med dem.—Se Dan. 3:19-25.

Härnäst vilja vi påpeka skriftställen, som lära, att många i församlingen för en tid komma att vara okunniga om Herrens närvaro och om denna ålders »skörd» och afslutande, medan han är faktiskt närvarande och skördearbetet pågår.

De sista verserna af Matt. 24, från versen 42, äro mycket betecknande. I versen 37 hade vår Herre visat, att världen icke skulle komma att veta om Människosonens parousia, och nu varnar han sina efterföljare, att om de icke äro på vakt, så komma de på samma sätt att vara i mörker med hänsyn till hans parousia. Han säger: »Vaken fördenskull; ty I veten icke, hvilken stund eder Herre kommer (erchomai—anländer).» Om människor väntade en tjuf på en bestämd tid, skulle de vara uppe och vaka för att icke öfverraskas; så bören ock I alltid vara vakande, alltid redo, och alltid spana efter det första beviset på min parousia. Till svar på eder fråga: »När skall detta ske?» tillsäger jag eder blott och bart att vaka och vara redo, och så när jag anländer, när jag är närvarande, skall jag meddela detta åt alla, som äro vakande och trogna, och endast dessa hafva någon rättighet att få veta det. Alla andra böra och måste vara i mörkret utanför och måste lära med och såsom världen—genom nöd.

»Hvilken är nu (i ’skörden’) den trogne och kloke tjänaren, hvilken hans Herre skall sätta * öfver sitt husfolk för att gifva dem deras mat i rätt tid? Salig den tjänaren, hvilken hans Herre finner så görande, när han kommer (erchomai—anländer)!  Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar.» Hela det stora förrådet af dyrbar [168] sanning skall öppnas för sådana trogna tjänare, på det de må kunna väpna och utrusta samt föda allt trons husfolk.

____________

* Codex Sinaiticus och Vaticanus lyda: »skall sätta».
____________

Men om tjärnarens hjärta icke är rätt, kommer han att säga: Min Herre dröjer (har icke anländt), samt torde börja slå (motstå och motsäga) sina medtjänare (dem, som hysa en annan mening och följaktligen förklara motsatsen:—Min Herre dröjer icke utan har kommit, är närvarande). En sådan torde äta och dricka med de druckna (blifva berusad med världens ande), men den tjänarens Herre skall komma (grek. heko—skall hafva anländt) den dag, han icke väntar, och den stund, tjänaren icke vet, och afskära honom (fråntaga honom hans privilegium att vara en af de tjänare, som framsätta mat i rätt tid åt husfolket) och gifva honom hans lott bland skrymtarne. (Ehuru icke en skrymtare utan en verklig tjänare måste han, emedan han är otrogen och sömnaktig, hafva sin del med skrymtarne i den förvirring och nöd, som kommer öfver Babylon.) »Där skall gråten och tandagnisslan vara.»

Detta skriftställe lär tydligt, då det omsorgsfullt undersökes, att det i denna ålders slut kommer att vara en klass, som förnekar, att Herren är närvarande  (icke, att han en gång skall komma, men att han har kommit), och som slår eller ovänligt motstår de tjänare, hvilka därför måste lära motsatsen—nämligen att Herren har kommit. Hvilken som är den trogne och sannfärdige tjänaren och hvilken som är den villfarande, framstalles tydligt af Herren. Den trogne, som han finner gifva tidsenlig »mat», kommer att upphöjas och erhålla fullare förvaltarskap öfver sanningens förrådshus samt ökad förmåga att frambära den till husfolket, medan den otrogne kommer att småningom afskiljas och träda i allt närmare frändskap med de blott och bart yttre bekännarna eller skrymtarna. Och märk det faktum, att den otrogne sålunda afskäres eller afskiljes [169] på en tid, som han icke vet, icke känner till—i skördetiden—, medan hans Herre är verkligen närvarande, ehuru okänd för honom, för att eftersöka och hopsamla sina juveler.—Matt. 13:30; Ps. 50:5; Mal. 3:17; Matt. 24:31.

Vi ingå här i detalj blott och bart för att visa, att Herren till svar på lärjungarnas fråga beträffande tecknen och bevisen på hans andra närvaro lärde, att hvarken världen eller de otrogna tjänarna skulle känna till den, förrän nödens häftiga eld åtminstone börjat. Och de trogna skola tydligen se honom närvarande blott och bart med trons ögon—genom skrifterna, som förut blifvit skrifna för deras undervisning, för att förstås i behörig tid. Närvarande sanningar rörande hvarje ämne höra till »hans ägodelar» och skatter, nya och gamla, som Herren lagt upp i förvar åt oss och nu frikostigt skänker oss.—Matt. 24:45-47.

Medan Herren sålunda genom att förutsäga tecken rikligen sörjde för att församlingens medlemmar skulle kunna igenkänna hans närvaro, när den inträffade, ehuru de icke komme att se honom med det naturliga ögat, varnade han oss äfven omsorgsfullt för bedrägerier, som skulle uppstå—bedrägerier, som skulle synas så trovärdiga, att de, om det vore möjligt, skulle vilseleda till och med de utvalda. Men detta är icke möjligt, ty alla de utvalda akta allvarligt på varningen och göra sig flitigt förtrogna med de förutsagda tecknen på hans närvaro och spana efter deras uppfyllelse. De, som äro annorlunda sinnade, tillhöra icke den utvalda klassen, ty endast de, som öfvervinna, komma att regera med Herren. Dessa bedrägerier finnas, som kommer att visas i ett följande kapitel, redan till och vilseleda många. Men, Gud vare tack, de utvalda äro på förhand varnade och beväpnade och skola hvarken blifva vilseledda eller modfällda. Ehuru moln och mörker äro rundt omkring honom, igenkänna de hans närvaro och fröjda sig öfver att deras förlossning nalkas. [170]

Om någon skulle säga till eder: Se, här är Kristus eller där (på någon särskild plats), så tron det icke. Och om de säga till eder: Se, han är i öknen, så gån icke ut, se, han är i kamrarna, så tron det icke. Ty såsom det klart strålande solljuset är, hvilket småningom inbryter och uppfyller hela jorden, så skall hans närvaro vara. (Matt. 24:23,26,27.) Den kommer, såsom det förutsades,  att uppenbaras genom inbrytandet af sanningens ljus—sanningen rörande hvarje ämne, såsom vi nu se den så hastigt och härligt utveckla sig. Några få år till, och rättfärdighetens sol skall hafva fullt uppgått med läkedom i sina strålar för att välsigna och upprätta en i död sjunken värld.

I betraktande af de bevis, som blifvit framställda i detta samt i föregående och efterföljande kapitel, tveka vi icke att meddela den för hjärtat glädjande underrättelsen, att evangelii ålders skörd är för handen, och att Mästaren åter är närvarande såsom öfverskördemannen—icke i köttet, såsom fallet var i den judiska skörden, utan i stor makt och härlighet, såsom den »högt upphöjde», gudomlige Kristus, hvilkens härliga kropp nu är Faderns »väsens afbild», ehuru hans härliga person nådefullt döljes för mänskliga ögon. Han inför nu sin rättfärdighets regering, hans sannings lie åtskiljer, han samlar det andliga Israels mogna förstlingsfrukter tillsammans i hjärtats och sinnets enhet, och snart skall denna utvalda »kropp» vara fullständig samt då styra och välsigna världen.

Detta tillkännagifvande göres här, för att då vi gå vidare, läsaren må hafva en klarare föreställning om hvad tidsprofetiorna alldeles särskildt utvisa, när det kommer att visas, att skörden och alla dess åtföljande händelser enligt tideräkningen nu äro behöriga och skola försiggå, såsom det är förutsagdt.

Sålunda finna vi, att dessa tidsprofetior och all denna noggrannhet, med hvilken vi underrättas om sättet för Herrens uppenbarelse och om de omständigheter, [171] som åtfölja den, icke voro afsedda för att oroa världen, ej heller för att tillfredsställa tom nyfikenhet, ej heller för att uppväcka en sofvande namnförsamling; utan de meddelades, på det de, som icke sofva och icke äro af världen, utan som äro vakande, invigda och trogna, och allvarliga rannsakare af sin Faders plan, må upplysas om betydelsen af inträffande händelser och icke lämnas i mörker beträffande ett ämne och med hänsyn till händelser, som på intet annat sätt med visshet kunde urskiljas—skörden, den store skördemannens närvaro, tröskandet och sållandet af det sanna hvetet, hopknippandet och uppbrännandet af ogräset i nödens tid etc.

Bespottande förutsagdt.

Aposteln Petrus beskrifver, huru några af de otrogna tjänarna och skrymtarna komma att uppträda som bespottare under Herrens närvaro, alldeles som bespottare funnos i Noas dagar. (2 Pet. 3:3,4,10,12.) Märk att aposteln skref till församlingen, och att de bespottare, han beskrifver, finnas inom namnförsamlingen och bekänna sig vara intresserade i Herrens verk och plan och därför tro, att han skall komma vid någon tid. Det bespottande, som beskrifves, gäller just detta ämne och är alldeles hvad vi höra och komma att få höra från namnkristna, närhelst Herrens närvaro och skördearbetet m. m. framhålles. Kristna i allmänhet hafva, till dess de undersöka saken, sådana förestallningar om bokstafliga uppenbarelser af eld, basuner, röster etc. och om att få se Herren nedstiga i skyn med en strålande kropp af kött, att de, när de höra talas om hans osynliga närvaro, icke gifva sig tid att undersöka ett ämne, rörande hvilket de känna sig säkra, och som de äro upptagna med världsliga planer och berusade af världens ande, affärda de helt hastigt frågan såsom icke värd att undersökas.

Det är på denna klass af sådana, som bekänna sig vara kristna, som aposteln syftar, då han såger: »I de [172] yttersta dagarna (i de sista åren af evangelieåldern—i »skördetiden») skola komma hånfulla bespottare, som vandra efter sina egna lustar (planer, teorier etc.) och säga: Hvar är löftet om hans närvaro parousia), ty från den dag, då våra fäder afsomnade, förblifver allt, såsom det har varit från skapelsens begynnelse?» När de påminnas om Herrens framställning (Matt. 24:37-39; Luk. 17:26), att i hans dagar, i hans närvaros dagar, skulle allt fortgå som förut, och att, såsom i Noas dagar, människor skulle hålla på att äta och dricka, gifta sig, plantera och bygga, och att världen nu, liksom då, icke skulle veta om hans närvaro och icke förstå att läsa tecknen till de stora och hastiga förändringar som stå för dörren, så äro de alltför sysselsatta för att omsorgsfullt betrakta vittnesbördet och fortfara endast att bespotta.

Ah, säger Petrus, de förgäta den stora förändring, som inträffade i Noas dagar, och så beskrifver han under symbolen af eld den  öfveraldigande flod af nöd, som inom kort skall öfverraska hela världen och ytterligt omstörta all borgerlig och kyrklig styrelse (himlarna) samt försmälta hela samhällsbyggnaden (jorden)—lämnande efter sig anarki och socialt kaos, till dess de nya himlarna (styrande makterna—Guds rike) så väl som en ny jord (ett nytt samhälle organiseradt på en ny och bättre grundval af kärlek, jämlikhet och rättfärdighet) fullt upprättats. Aposteln påminner oss (vers 8) därpå om att denna Herrens närvaros dag, hvilken församlingen så länge hoppats på och längtat efter, är en dag af tusen år—de tusen ären för Kristi regering.

I vers 10 försäkrar han oss, att »Herrens dag skall anlända (grek., heko) såsom en tjuf» (obemärkt, hemligt; den kommer att vara för handen, medan somliga bespotta och slå de medtjänare, som förklara sanningen). Aposteln uppmanar därefter helgonen att vara afskilda från världen, på det de icke må uppslukas [173] af politik, penningförvärf etc., utan att de må trakta efter högre ting. Han säger: Då nu enligt Guds plan de nuvarande jordiska förhållandena äro endast tillfälliga och snart komma att lämna rum för en bättre ordning, hurudana böra icke vi då vara i helig umgängelse och gudaktighet—»medan I vänten och ifrigt åstunden Guds dags NÄRVARO (parousia)», spanande efter bevisen (tecknen) på att den har kommit.

Och, Gud vare tack, hans anordning är så rik, att alla de fromma, som vänta den dagen, komma att veta om den, innan vredens eld fullt utbruitit. Genom Paulus försäkrar han oss, att inga af ljusets barn skola lämnas i mörker, så att den dagen skall komma öfver dem oförmodadt. (1 Tess. 5:4.) Ehuru vi redan befinna oss i  Herrens närvaros dag och i början till den stora nödens eld, se vi därför, att det är så, som det visas oss i symbolen (Upp. 7:1,2); stormen hålles tillbaka, till dess Guds trogna tjänare blifvit »tecknade med insegel på sina pannor», d. ä., till dess sådana bibringats en intellektuell uppfattning om tiden, närvaron etc., hvilket icke endast kommer att trösta och beskydda dem utan ock att utgöra ett märke, insegel eller bevis på deras barnaskap, såsom det antyddes af Herren, då han lofvade, att den heliga anden skulle förkunna de trogna »det kommande».—Joh. 16:13.

Några fatta Petrus’ framställning, att himlarna skola antändas och upplösas och med stort dån förgås, bokstafligt och äfvenså Johannes beskrifning af samma händelser under bilden af en liknande symbol: »Himmelen försvann, såsom en bok, som hoprullas.» Det vill emellertid synas, att en enda blick uppåt på de otaliga stjärneljus, som lysa i rymden på millioner mils afstånd från hvarandra och med ingenting emellan, som kan hoprullas eller fatta eld, borde vara nog för att i ett ögonblick öfvertyga sådana att de misstagit sig, då de anse dessa framställningar vara bokstafliga. [174] Den borde öfvertyga dem, att deras förväntan om en bokstaflig uppfyllelse är i högsta grad orimlig.

Sålunda har Gud under bilder af basuner, röster, eld etc. hemlighållit för människorna i allmänhet kunskap (som icke var för de världsliga utan endast för den »lilla hjorden» af invigda helgon) med afseende på skörden, Herrens närvaro, hans andliga rike etc., och dock ordnade han dessa bilder så, att de, när tiden var inne, skulle klart och tydligt tala till den klass, för hvilken han ämnade denna undervisning. Och såsom det sades vid den första tillkommelsen, så kan det ock nu, i tiden för hans andra närvaro, sägas till en liknande klass af invigda: »Eder är Guds rikes hemlighet gifven (att förstå), men för de andra, som äro utanför, kommer allt i liknelser»—i bilder och dunkla tal—, på det att, äfven om de hafva bibeln framför sig, inga andra än de invigda må verkligen kunna se och förstå.—Mark. 4:11,12.

Världen är icke okunnig om de händelser och omständigheter, som utmärka den nuvarande tiden och sakna all föregående jämförelse, och om deras tilltagande betydelse för hvarje år, som går; men som de icke se den storartade utgången, så endast uppfyller detta deras sinnen med dystra aningar om kommande ondt. De äro, såsom det blifvit förutsagdt, i räddhåga under väntan på det, som skall öfvergå jorden, ty redan skakas himmelens krafter (de nuvarande styrande makterna).

Den profetiska kedjans hoplänkande.

I föregående kapitel framlade vi bevis, som utvisade, att »hedningarnas tider», eller deras maktförläning, utgår till fullo med år 1914 e. K., och att de alla omkring den tiden komma att omstörtas och Kristi rike att upprättas. Att Herren måste vara närvarande och upprätta sitt rike samt utöfva sin stora makt för att [175] krossa nationerna som lerkärl, är alltså tydligt bestämdt, ty det är i »dessa konungars dagar»—före deras störtande—d. ä., före år 1914 e. K.—, som himmelens Gud skall upprätta sitt rike. Och DET skall krossa och göra en ände på alla dessa. (Dan. 2:44.) Och i harmoni härmed se vi, att slåendet, skakandet och omstörtandet af de nuvarande makterna börjat såsom en förberedelse för det rike, »som icke kan bäfva»—den starka regeringen.

Nästa kapitel skall förete bibelbevis för att år 1874 e. K. var det exakta årtalet för början af »återställelsens tider» och följaktligen för vår Herres återkomst. Alltsedan detta datum har han infriat sitt löfte till dem, som äro i det rätta tillståndet af vaksamhet—»Saliga äro de tjänarne, hvilka Herren finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag: Han skall omgjorda sig och låta dem sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem.» (Luk. 12:37.) Just så, han har öppnat för oss skrifterna och visat oss sanningen rörande sin nuvarande härliga natur, ändamålet med samt sättet och tiden för han ankomst och karaktären af hans uppenbarande af sig själf för trons husfolk och för världen. Han har riktat vår uppmärksamhet på de profetior, som afgjordt bestämma, hvar vi befinna oss på tidens ström, och han har visat oss ordningen i sin verksamhetsplan för denna skördetid. Han har visat oss först och främst, att det är en helgonens skörd, en tid för deras fulla mognande och för deras skiljande från ogräset, och för det andra, att det är en tid för mognandet af jordens vinträd, innan dess frukt skall trampas i Guds, den allsvåldiges, vredes vinpress.

Men ehuru läsaren sålunda underrättats om hvad som kommer att bevisas i efterföljande kapitel, så får han icke vänta, att skriftställen skola framläggas, i hvilka dessa ämnen och dessa årtal äro direkt skrifna. Tvärtom måste han komma i håg, att allt detta har [176] af Herren varit fördoldt  på ett sådant sätt, att det icke kunde förstås eller uppskattas förr än den bestämda tiden hade kommit, och då endast af hans allvarliga, trogna barn, som anse sanningen vara mer dyrbar än rubiner, och som äro villiga att söka efter den, såsom man söker efter silfver. Sanningen måste likt silfver icke endast upptagas ur grufvan utan måste också renas, afskiljas från slagg, förrän dess värde kan uppskattas. Det, som här framställes i få ord, kommer att bevisas punkt för punkt, och ehuru många kanske föredraga att antaga en framställning utan att göra sig besvär med att bestyrka den från skriften, kommer detta icke att vara fallet med den verkliga sanningssökaren. Han måstc så långt som möjligt direkt ur Guds ord göra hvarje punkt, slutsats och bevis till sitt eget genom att lägga märke till hela sammanhanget och sålunda öfvertyga sig själf om sanningen af hvad som framställes.

Ehuru Herren förser och tjänarna frambära »mat i rätt tid» för trons husfolk, måste dock hvar och en för att däraf blifva styrkt äta för egen del.