STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 6

JODENS STORA JUBELÅR.

”Tiderna fär alltings återställelse” färutsagda af Mose. — Årtalet för deras början angifvet. — De kunna icke börja, förrän den store återställaren har kommit. — Bevis ur lagen. — Bestyrkande vittnesbörd ur profeterna. — Logiska slutsatser dragna från dessa, betraktade hvar för sig och tillsammans. — Nuvarande teckens öfverensstämmelse med detta.

“SANNERLIGEN säger jag eder: Förrän himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås, förrän allt har skett.» — Matt. 5:18.

Det är endast, när vi inse den typiska karaktären af Guds handlingssätt med Israel, som vi kunna uppskatta detta folks underbara historia eller förstå, hvarför deras historia framför alla andra folks blifvit så noggrant upptecknad af profeterna och nya testamentets författare. I detta folk har Gud, såsom nya testamentets författare visa, framställt träffande belysningar af sina planer, både för församlingen och för världen. Deras tabernakelgudstjänst, som var så i detalj föreskrifven i den gudomligt gifna lagen, med dess blödande offerdjur och alla dess egendomliga inrättningar, deras högtider och helgdagar, deras sabbater och alla deras ceremonier, pekade såsom typer framåt till antityper, vida större, högre och mera storartade än dessa skuggor. Och aposteln försäkrar oss, att dessa antityper komma att vara fyllda med välsignelser för människosläktet, när han säger, att lagen förebildade »det tillkommande GODA» (Ebr. 10:1; 8:5 ; Kol. 2:17), under det Herren i ofvanstående text försäkrar. oss, att allt det goda, som förebildades, säkert skall uppfyllas.

Emellertid böra vi, då vi betrakta förebilden, omsorgsfulit undvika det misstag, som begås af många valmenande kristna, hvilka, då de borja se, att det [178] finnes betydelsefulla typer i skriften, gå till den ytterligheten, att de behandla hvarje biblisk karaktär och händelse såsom typisk och sålunda ledas vilse blott och bart af nyfikenhet och sinnrikhet. Det är icke på sådan. osäker grund vi bygga, när vi undersöka den judiska lagens ceremonier, hvilka särskildt blifvit framställda såsom typer och af apostlarna förklarades vara sådana. Och vi kunna icke undvara att ägna dessa typer behörig uppmärksamhet och omsorgsfullt studium åt de lärdomar, de inskärpa, lika litet som vi kunna ägna tid åt att spekulera och bygga upp tro på idel gissningar.

När Herren sade, att icke en enda bokstaf eller prick af lagen skulle förgås, förrän den vore uppfylld, så syftade han därmed icke blott på uppfyllandet af dess förbunds förpliktelser för alla, som stodo under detta lagförbund, i det han ändade dess rättighet öfver dem genom att till fullo möta dess fordringar mot dem med sitt eget lif, utan han menade mer än detta; han menade vidare, att alla de välsignelser, som typiskt voro uttryckta i den, skulle också säkert uppfyllas i antitypisk skala. I alla de judiska ceremonierna meddelade Gud icke någon typ, som kommer att vara meningslös eller förgå ouppfylld, och iakttagandet af alla typerna fortgick, till dess deras uppfyllelse åtminstone börjat. Alla typer måste beständigt upprepas, till dess deras antityp framträdde, ty iakttagandet af en typ är icke detsamma som dess uppfyllelse. Uppfyllandet nås, då typen upphör, i det den ersättes af verkligheten, antitypen.

Så fick till exempel slaktandet af påskalammet sin uppfyllelse i Kristi, »Guds Lamms», död, och där begynte den särskilda välsignelsen öfver de antitypiska förstfödda, evangelieålderns troende. Den välsignelse, som förebildades i denna typ, är ännu icke fullständigt uppfylld, ehuru dess uppfyllande begynte med Kristi, vårt påskalamms, död. På samma sätt visar sig hvarje ceremoni, föreskrifven i lagen, vara full af typisk betydelse. [179] Och den noggrannhet, med hvilken iakttagandet af hvarje enskildhet af typerna måste ske under hela den judiska åldern, gifver eftertryck åt vår Herres här ofvan citerade ord — att hvarje liten omständighet, hvarje bokstaf och prick, måste lika noggrant uppfyllas, som den omsorgsfullt måste iakttagas i lagens ceremonier.

I detta kapitel ämna vi undersöka den typiska anordning i Moses lag, som är känd under namn af jubelåret, och visa, att den afsåg att förebilda den stora återställelsen, människosläktets upprättande från fallet, som kommer att fullbordas i tusenårsåldern; att den i sin karaktär var en belysning på den kommande återställelsen, och att den i det sätt, på hvilket tiden därför bestämdes, lämnar regler för beräkning af den profetiska tiden, hvilka, när de förstås och tillämpas, tydligt angifva tiden för början af antitypen, »alltinngs återställelse». — Apg. 3:19-21.

Enär jubelåret var en del af lagen, och enär ett upp­repande af den icke uppfyller den, och enär Herren förklarade, att typen icke kunde förgås utan att blifva uppfyhld, och enär vi dessutom veta, att en sådan återställelse af allting, om hvilken »Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun», och som förebildades i denna typ, ännu icke någonsin inträffat, så veta vi också, att den måste blifva uppfylld i framtiden.

Israels jubelår.

Jubelåret var en sabbat af hvila och vederkvickelse både för folket och för landet, som Gud gaf dem. Det var den förnämsta i en serie af sabbater eller hvilotider.* De hade en sabbats-dag hvar sjunde dag, och en gång hvarje år nådde dessa typiska sabbatsdagar en höjdpunkt — d. ä., en cykel af sju af dessa sabbater, [180] hvilka sålunda bildade en period af fyrtionio dagar (7 X 7 = 49), följdes af en jubeldag, den femtionde dagen ( 3 Mos. 23:15, 16), känd bland judarna under namn af pingst. Detta var en dag af glädje och tacksägelse.

* Ordet »sabbat» betyder hvi1a.

Sabbatsåret inträffade hvart sjunde år. Under det­samma tilläts landet att hvila, och ingen säd fick sås. En höjdpunkt af dessa sabbatsår (hvilo-)  nåddes på samma sätt som pingsten eller den femtiondedags­sabbaten. Sju sabbatsår, omfattande en period af sju gånger sju år eller fyrtionio år (7 X 7 = 49) utgjorde en cykel af sabbatsår, och det följande, det FEMTIONDE ÅRET, VAR JUBELÅRET.

Låt oss nu undersöka berättelsen om det och se, huru väl det passar som en belysning af det stora årtusendet af återställelse.

När Israels barn kommo in i Kanaan, delades landet mellan dem genom lott alltefter deras stammar och släkter. Framgång kunde därefter öka och motgång minska deras enskilda besittningar, allt eftersom fallet var. Om en person kom i skuld, kunde han bli nödsakad att sälja en del af eller till och med hela sin egendom och med sin familj gå i träldom. Men Gud sörjde rikligen för dem, som misslyckades; han drog försorg om att sådana ogynnsamma omständigheter icke skulle förblifva beständigt, utan att alla deras skulder och fordringar måste räknas endast till jubelåret, då alla måste befrias från alla skuldförbindelser etc. för att kunna börja på nytt för nästa period af femtio år.* [181]

* En något liknande anordning i konkurslageon har befunnits lämplig för vår tid och vårt land (Amerika) och sålunda gifvit erkännande åt samma princip. Daraf följer dock icke, att dödandet af skuld hvart femtionde år och den judiska formen vore bättre lör oss än nuvarande metod, ty i fråga om judarna voro om skall förlänas hela släktet, som nu suckar under förgängelsens träldom och syndens slafveri.

Sålunda var hvart femtionde år, räknadt från tiden för deras intåg i Kanaan, för Israel ett jubelår, en tid af glädje och återställelse, då skingrade familjer återförenades och förlorade hus och marker återställdes. Intet under, att det kallades jubelår. Om egendom hade blifvit såld för skuld, innebar detta endast en öfverlåtelse af egendomen till jubelåret, och dess pris berodde på huruvida det kommande jubelåret var nära eller aflägset.

Berättelsen om denna anordning finnes i 3 Mos. 25. Verserna 10 till 16 lyda sålunda : »Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; havar och en af eder skall då återfå sin arfsbesittning, hvar och en af eder skall återfå sin släktegendom . . . Om I nu säljen något åt eder nästa eller köpen något af eder nästa, skolen I icke göra hvarandra orätt: efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter antalet årsgrödor skall han få betalning af dig. Alltefter som åren äro flera, skall du höja priset, och alltefter som åren äro färre, skall du sänka priset.»

Denna anordning, som Gud ombesörjde genom deras ledare och typiske medlare, Mose, ehuru i sig själf en välgärning, förebildade en ännu större välsignelse, som Gud hade i sikte — hela släktets befrielse från syndens skuld, dess träldom och slafveri, genom Kristus, vår Herre, den store medlaren och förlossaren, söm Mose förebildade. (5 Mos. 18:15.) Det var på detta sätt, i typer, som Mose skref om Kristus och om de välsignelser, som skola komma genom honom (Joh. 5:46; 1:45) — den stora återställelsen och. jubelåret, som ständigheterna, tiden etc. icke sär skildt för dem sjä1fva, deras nytta och förhållanden, utan voro särskildt profetiska bilder och lärdomar, som hade af seende på Guds plan i dess framtida utveckling. [182]

Om skuggan medförde lycka och glädje till det typiska folket, så kommer verkligheten, den egentliga återställelsen, att bereda gränslös fröjd och att i sanning blifva ett storartadt jubelår för allt folket — ty hela världen, innefattande Israel, förebildades af detta folk, alldeles såsom deras prästerskap förebildade församlingen, det »konungsliga prästerskapet». Hvad skulle vara mera förnuftigt, äfven om vi icke vore bestämdt underrättade, att så förhåller sig, än att antaga, att samma oändliga kärlek, som sörjde för Israels timliga väl, detta »hårdnackade folk», också mycket mera skulle draga försorg om varaktig välfärd för hela världen, som Gud så älskade, att han återlöste den, medan de ännu voro syndare? Och här torde det vara på sin plats att påpeka, hvad som senare kommer att bättre visas, att medan israeliterna i ett afseende förebildade evangelieålderns troende, så föreställde de i ett annat afseende alla dem, som i hvilken som helst ålder komma att tro på Gud och mottaga hans ledning. Och det är i denna egenskap, vi nu betrakta dem. Deras förbund, som beseglades med tjurars och bockars blod, förebildade det nya förbundet, som beseglas med blodet af de bättre offren, och under hvilket världens förlikning skall åstadkommas i nästa ålder, alldeles såsom församlingens förlikning sker i nuvarande tid. Deras försoningsdag och dess syndoffer, ehuru de i typen voro för detta folk och dess synder allena, förebildade de »bättre offren» och den verkliga försoningen »för hela världens synder». Men lägg märke till att jubelåret gällde icke Israels prästerskap (som förebildade evangelli församling) utan endast det öfriga folket, ty prästerskapet erhöll inga besittningar och kunde följaktligen hvarken förlora eller få några sådana återställda. Jubelåret var för allt folket med undantag af präststammen och förebildade alltså icke de välsignelser, [183] som skola komma församlingen, det »konungsliga prästerskapet», till del, utan de återställelsevälsignelser — jordiska välsignelser —, som i sinom tid skola förlänas åt alla, som komma att tro på och följa, Gud.

Hvad denna typ lär, står i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi inhämtat i vår undersökning af den gudomliga tidsåldersplanen. Den pekar omisskänneligen på »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». Mose var en af profeterna, och här talar särskildt han till oss om den kommande återställelsen af människans första tillstånd och frihet, som så länge varit förlorad, såld under synden. Genom våra första föräldrars felsteg förlorades allt; alla rättigheter förverkades, och alla blefvo slafvar under tyrannen Synd och vore oförmögna att frigöra sig själfva. Familjekretsen har blifvit sorgligt bruten af förgängelsens träldom — döden. Gud vare tack för den utlofvade tiden för befrielse! Jubelåret är nära, och snart skola dödens fån­gar och syndens slafvar få tillbaka sitt ursprungliga arf, jorden — Guds gåfva genom Jesus Kristus, det nya förbundets medlare och stadfästare.

Ehuru i det typiska jubelåret många friheter och välsignelser genast erhöllos, erfordrades sannolikt större delen af året att utreda affärerna och få hvar och en till fullo åter insatt i alla sina förra friheter, rättigheter och besittningar. Så ock med antitypen eller motbilden, den tusenåriga återställelseåldern. Den kommer att börja med genomgripande reformer, erkännande af rättigheter, friheter och besittningar, som länge varit förlorade ur sikte, men verket att fullstän digt återställa (till de lydiga) allt det, som ursprungligen förlorades, kommer att erfordra hela denna återställelseålder — 1000 år.

Säkert är, att ingen antityp till jubelåret, hvilken motsvarar dragen hos denna typ, ännu inträffat, och [184] på grund af Herrens försäkran äro vi lika vissa om att typen icke kunde förgås utan att uppfyllas. »Lättare är, att himmel och jord förgås, än att en prick af lagen faller.» (Luk. 16:17.) Men synbarligen har detta drag i lagen fallit. Faktiskt är, att typen, som regelbundet iakttogs hvart femtionde år, så länge israeliterna voro i sitt eget land, icke. iakttagits alltsedan deras fångenskap i Babylon. Synbarligen har detta drag i lagen »förgåtts», utan att ens en början till uppfyllelse förekommit. Hvad skola vi säga infördenna skenbara motsägelse till Herrens ord? Men är det verkligen så? Eller kan en antityp till jubelåret påträffas, hvilken börjar där, hvarest det sista iakttagandet af typiska jubelåret slutade? Ja, svara vi. En tydligt markerad antityp hade sin begynnelse just vid denna punkt och på en större och mera storartad skala, såsom fallet är med antityper. Vi se af den verkliga uppfyllelsen, att cyklerna så väl söm jubel­åren, i hvilka de kulminerade, förefunnos i typen, och att samma metod genom hvilken det typiska jubelåret angafs (genom att multiplicera), skulle iakttagas vid beräknandet af tiden för antitypen — jordens stora jubelår. Då det sista typiska jubelåret hade iakttagits och försvunnit, började den stora cykel att löpa, vid hvilkens slut det antitypiska jubelåret eller återställelseåldern inbryter.

Vi ha redan hänvisat till sättet för beräknandet af sabbaterna; att multiplicerandet af sabbaten eller den sjunde dagen med sju (7 X 7 = 49) angaf pingsten, den jubeldag, som då följde, och att multiplicerandet af det sjunde året med sju (7 X 7 = 49) gaf den cykel, som utvisade och ledde till, det femtionde året eller jubelåret. Och om vi tillämpa samma system, är det tydligt, att för att komma till den stora antitypen, som vi söka, böra vi på samma sätt multiplicera jubelåret med sitt eget tal, d. ä, multiplicera det femtionde året med. Femtio. Det vill säga, den an antitypiska cykeln [185] bör, enligt den räknemetod, som här läres oss, beräknas, genom att det typiska jubelåret eller det femtionde sabbatsåret multipliceras med femtio, alldeles såsom vi för att komma till detsamma multiplicerade den sjunde årssabbaten med sju. — 3 Mos. 25:2-13.

Om vi följa denna gudomligt angifna beräkningsmetod, öppna sig för oss underbara resultat, som förvissa oss om att vi hafva den rätta nyckeln, och att vi använda den, såsom det var ämnadt af honom, som danade detta juvelskrin. Femtio gånger femtio år gifver den långa perioden af två tusen fem hundra år (50 X 50 = 2,500) såsom längden för denna stora cykel, som begynte löpa, när Israels sista typiska jubelår ändade, och som måste kulminera i det stora antitypiska jubelåret. Vi veta, att en sådan cykel måste hafva börjat att löpa, då typen upphörde, ty om icke en enda bokstaf eller en prick af lagen kunde förgås, utan att en uppfyllelse åtminstone börjat, så kunde jubelårstypen, som var långt mera än en bokstaf eller prick, ja, i sanning ett stort och betydelsefullt drag lagen, icke hafva tillåtits försvinna, förrän den rätta, tiden kommit, då dess antityp skulle börja. Att själfva antitypen till jubelåret icke i någon mening började, när israeliterna upphörde att iakttaga det, är tydligt. Följaktligen kunna vi vara säkra om att en storartad cykel då började löpa. Den nya, långa cykeln begynte då, ehuru Israel och hela världen äro okunniga både om att en stor cykel hållit på att löpa och äfven om det stora antitypiska jubelåret, genom hvilket den kommer att afslutas. Vi böra icke vänta, att jubelårens stora jubelår skall börja efter denna cykel, utan att det som antityp skall intaga platsen efter det femtionde eller sista jubelåret i cykeln. En antityp följer aldrig efter sin typ utan intager dess plats på samma datum. Följaktligen måste det 2500: de året, som är det stora 50: de jubelåret, vara antitypen, det verkliga jubelåret eller aterställelsen. Men i stället för att vara ett år, sasom [186] i typen, kommer det att vara större, d. v. s. det bokstafliga 2500: det stora tusenårsjubiléet. Just så har det varit i uppfyllelsen af hvarje typ, i hvilken tid utgjort ett drag. Sålunda skedde utgjutandet af den heliga anden på den typiska pingstdagen, eller femtionde dagen. Kristus, vårt påskoffer, dog den samma afton, på hvilken det typiska lammet enligt bestämmelsen skulle dödas — en dag före eller en dag efter var icke riktigt. Så äfven här, icke året efter, ej heller året före det 2500: de eller det år, som afslutar den typiska cykeln, vore det riktiga, utan just detta år, börjande med oktober år 1874, måste hafva börjat antitypen eller återställelsens tider.

Iakttagandet af typen kunde icke upphöra, förrän den stora cykeln (50 X 50) började räknas. Den viktiga punkt, vi hafva att utröna, är alltså det exakta datum, när det sista typiska jubelåret iakttogs af Israel. Sedan detta datum blifvit bestämdt fastställdt, är det en mycket enkeh sak att räkna den stora cykeln af femtio gånger femtio eller två tusen fem hundra år och sålunda afgjordt bestämma datumet för början af jordens stora jubelår — »tiderna för alltings återställelse».

Men vi måste vara beredda att se endast en början till detta oerhörda verk, återställandet af allt. De första få dagarna i det typiska jubelåret åstadkom jämförelsevis litet, och så måste vi vänta att äfven under de första åren af det stora tusenåriga jubiléet få se endast litet uträttadt. Det första verket i det typiska jubelåret torde naturligt ha varit att taga reda på forna rättigheter och besittningar samt utröna, hvad som fattades. Om vi följa parallellen häraf, böra vi vänta i antitypen, just hvad vi nu se försiggå rundt omkring oss. Ty vi äro, som inom kort skall visas, redan inne på den stora antitypiska jubelårsperioden och hafva varit det sedan oktober år 1874 [187] e. K. Hvad se vi omkring oss? Vi se, att folket häller på att söka efter sitt ursprungliga af Gud förlänta arf samt att utröna, hvad det saknar för närvarande, rättigheter etc., hvarvid många i okunnighet och sjähfviskhet göra anspråk på hivad andra hafva, och att de, som äro innehafvare af något, söka att behålla så mycket som möjligt. Och detta förorsakar tvister, stridigheter, strejker och lockouter med mer eller mindre rättvisa och orättvisa å båda sidor — svårigheter hvilka slutligen måste lämnas åt Kristi avdömande, alldeles såsom tvistefrågor under lagen afgjordes af Mose och efter hans död af dem, som sutto på Moses stol. (Matt. 23:2.) Låt oss, med dessa förväntningar och bestämda slutsatser i minnet, söka det datum, som Gud tydligen dolt i denna typ, »att vi må känna det, som blifvit oss skänkt af Gud», och som nu är behörigt att förstås.

Vi hafva ingen direkt framställning i bibeln angående Israels iakttagande af sina typiska jubelår, som kunde visa, hvilket var det sista, som iakttogs. Vi fastställa datumet för det jubelår, som närmast föregick den babyloniska fångenskapen och deras lands sjuttioåriga ödeliggande, såsom det sista, detta af två orsaker: För det första kunde det icke hafva varit efter ödeliggandet, emedan typen då säkert upphörde, »förgicks», ty då landet var öde i. sjuttio år och folket i fångenskap i ett främmande land, måste iakttagandet af ett jubelår, som skulle inträffat någon gång under dessa sjuttio år, hafva blifvit försummadt. Endast en blick är tillräcklig för att visa, att påbuden och bestämmelserna rörande jubelåret icke kunde hafva iakttagits, medan de som ett folk voro i fångenskap och landet var öde. Följaktligen sågo vi, att typen upphörde antingen då eller före detta afbrott ; det kunde icke hafva skett senare. Och närhelst iattagandet af typen upphörde, måste den stora antitypens cykel hafva börjat att löpa. Ett enda sådant underlåtande att iakttaga typen skulle [188] angifva, att typen hade upphört, och att den cykel, som leder tihl antitypen, hade börjat. Dessutom hafva judarna efter den babyloniska fångenskapen aldrig haft full besittning af landet; de och deras land harva alltsedan stått under hedniskt välde.

För det andra förlossade Gud dem ur hvarje fån­genskap före denna från deras fiender tillräckligt i tid, att de skulle hinna tillbaka till sitt land för att fira jubelåret och sålunda upprepa detta som en typ till den rätta tiden, då den stora (50 X 50) cykeln skulle börja räknas. Ty deras föregående fångenskaper varade, som det vill synas, aldrig längre än fyrtio år, hvarför de sålunda, enligt jubelårsanordningen, kunde gå fria och återfå hvar och en sitt arf hvart jubelår. Dessutom, då vi snart skola visa, att den stora cykeln, räknad från början af de sjuttio årens ödeliggande under Babylon, slutar med år 1875 e. K., kommer det att vara klart för alla, att den icke kunde hafva börjat tidigare före den babyloniska fångenskapen. Ty om vi förlägga dess början blott ett enda jubelår tidigare, skulle detta ha till följd, att cykelns slut inträffade femtio år tidigare än år 1875, nämligen år 1825, och säkerligen började ingen jubelårsålder af återställelse med detta år.

Sålunda förvissade om att det sista typiska jubelåret, från hvilket den stora (50 X 50) cykeln räknas, icke var femtio år före och icke kunde hafva varit efter fångenskapen i Babylon, och att följaktligen det, som närmast föregick denna fångenskap, var det sista typiska jubelåret, och att vid dess slut den stora, tysta cykeln började löpa, gå vi att bestämma den exakta tiden för det sista typiska jubelåret sålunda:

Som systemet med sabbatsår stod i samband med deras land och deras arf däri, bör den första fyrtionioårscykein, som ledde till det första jubelåret, börja räknas från tiden för deras intåg i Kanaan. Denna förnuftiga slutsats bestyrkes till fullo af Herrens ord: »När I kommen in i det land, som jag vill gifva eder, [189] skall landet hålla sabbat (iakttaga sabbatssystemet) åt Herren. I sex år skall du beså din åker och i sex år skära din vingård och inbärga afkastningen af landet, men under det sjunde året (från intåget i landet) skall landet hafva hvilosabbat.» Alltså började cykeln af sju gånger sju eller fyrtionio år (7 X 7 = 49) genast att löpa, och det femtionde året efter inträdet i Kanaan var det första typiska jubelåret. *

* Några hafva anmärkt, att enär sex år upptogos med krig, innan landets delning afslutades, så kunde räknandet af jubelcyklerna icke börja förr än då. Men nej, de kommo in i landet, då de öfvergingo Jordan, och budet lyder: »När i kommen in i landet», och icke: När i hafven delat landet. Det delades stycke efter stycke under de sex åren, men de kommo icke i besittning af all jorden under dessa år, ej heller för en obestämd tid därefter — förrän fienderna, voro fördrifna, hvilket i några fall aldrig skedde. (Se Jos. 18:2, 3; 17:12, 13; 23:4, 7, 13, 15.) Följaktligen, hade de väntat med att börja räkna cyklerna, till dess de kommit i besittning af hela landet, skulle de aldrig hafva börjat därmed.

Genom att vända oss till den kronologiska tabellen se vi, att 969 år förflöto mellan intåget i Kanaan och det sjuttioåriga ödeliggandet.

Vi få veta, huru många jubelår de hade iakttagit till den tiden, genom att dela 969 med 50. Femtio går 19 gånger i 969, hvarför jubelårens antal var 19, och de återstående 19 åren visa, att deras nittonde jubelår, hvilket var det sista typiska jubelåret, inträffade just nitton år före början af landets sjuttioåriga ödeliggande, medan de voro i fångenskap i Babylon, och nio hundra femtio år efter inträdet i Kanaan.

Alltså var det då, just nitton år före deras lands »sjuttioåriga ödeliggande», vid slutet af deras sista [190] jubelår — det nittonde —, som den stora cykeln af 2500 år (50X50=2500) började löpa, och det blir en mycket enkel sak att räkna ut, när dessa 2500 år slutade, och när sålunda det två tusen fem hundrade året, början af det stora antitypiska jubelåret, begynte.

Sålunda finna vi, att det två tusen fem hundrade året begynte med början af år 1875 e. K., hvilket efter judisk borgerlig tid, enligt hvilken detta räknas (3 Mos. 25:9), började omkring oktober år 1874. Om alltså den stora jubeltiden vore endast ett år i likhet med dess typ, skulle den hafva börjat oktober 1874 e. K., vid slutet af 2499 år, och ändat oktober 1875 e. K. Men detta är icke typen utan verkligheten; det var icke ett vanligt jubelår utan de antitypiska ett tusen åren för alltings återställelse, som började okto­ber 1874 e. K.

Sålunda se vi, att Israels jubelår icke endast klart och kraftigt förebildade de stora »TIDERNA FÖR ALLTINGS ÅTERSTÄLLELSE, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun», utan att också sättet för dess beräkning lika tydligt angifver årtalet för början af jordens stora jubelår. Om vi icke antaga dessa slutsatser, se vi intet annat alternativ, än att denna typ försvann utan att uppfyllas, i trots af [193] Herrens bestämda påstående att den icke kunde det — att det vore lättare, att himmel och jord förgingos, än att en enda bokstaf eller prick af lagen skulle förgås utan att få en uppfyllelse. (Matt. 5:18.) Vi antaga de fakta, som på detta sätt gudomligt angifvits, huru häp nadsväckande de slutsatser än må vara, som vi förnuftsenligt måste draga däraf.

Men hvilka äro då de slutsatser, som med rätta kunna dragas från dessa bibelns framställningar? Låt oss från förnuftets ståndpunkt öfverväga, hvad som måste följa, och sedan se, om några andra skriftställen antingen bestyrka eller motsäga dessa slutsatser. Först sluta vi, att när tiden är inne för återställelsetidernas början, så är ock tiden inne för den STORE ÅTERSTÄLLARENS närvaro. Detta är en mycket förnuftig slutsats, men den blifver mycket mer än en slutsats, då den bestyrkes af apostelns bestämda inspirerade framställning, att »när (de bestämda) tider na af vederkvickelse skola komma från Herrens (Jehovas) ansikte, * . . . skall han sända Jesus Kristus, som förut blifvit predikad för eder, hvilken himmelen måste behålla intill TIDERNA FÖR ALLTINGS [194] ÅTERSTÄLLELSE, hvarom Gud har talat genom alla sina heliga profeters mun från världens begynnelse». — Apg. 3:19-21, eng. öfv.

* Den tanke, som ligger till grund för detta uttryck, är vanlig hos oss och var för århundraden sedan mycket mera vanlig i österlandet. Att visa ansiktet var ett tecken till ynnest, medan det att vända ryggen till var ett tecken på ogunst. Så är det skrifvet om Herren rörande hans första tillkommelse, att »han var såsom en, för hvilken man skyler sitt ansikte», d. ä., man blygdes lör och ville, icke erkänna honom. Så säges ock om Jehova, att han »icke ville se på synd» och dolde sitt ansikte för syndare. Men nu, sedan lösen blifvit gifven, väntar Jehova den bestämda tiden för att vara nådig. Då skall han icke längre vända ryggen åt och förbise människor coli behandla dem som syndare, utan sända dem veder­kvickelse från sitt ansikte, sin ynnest, och sända dem Jesus, sin representant vid alltings återställelse. Samma tanke återfinnes i bönen: »Herren läte sitt ansikte' lysa öfver oss ... Herren vände sitt ansikte till oss» etc.

I kraft af denna inspirerade framställning allena hafva vi klart bevis för det faktum, att tiden för Herrens andra tillkommelse var inne, när återställelsetiderna voro behöriga att börja, nämligen, i. oktober 1874 e. K., såsom jubelårsanordningen gifver vid handen. Det synes vara tydligt, att jubelåret, liksom allt annat i den nådeshushållningen, var anordnadt »till varning (förmaning, undervisning) för oss, inpå hvilka tidernas ände har kommit.» (1 Kor. 10:11.) Ett är visst — om detta icke är till nytta för oss, har det så långt varit nästan gagnlöst, ty skriften underrättar oss, att judarna, aldrig fullt och behörigt iakttogo typen, icke ens under de första nitton jubelåren. (3 Mos. 26:35.) De funno det utan tvifvel nästan omöj­ligt att tillbakahålla sitt begär efter rikedom. Denna typ, liksom alla profetior och typer, anordnades utan tvifvel för att sprida ljus, när och hear så behöfdes, på de rättfärdigas stig — att leda Kristi kropps »fötter».

Återkalla nu i minnet, hvad som visades i föregående kapitel beträffande sättet för vår Herres återkomst och uppenbarelse, på det vi icke här må snafva till följd af oriktiga föreställningar rörande denna punkt. Ihågkom, att »såsom Noas dagar voro, så skall ock Människosonens närvaro (grek. parousia) vara. Ty likasom i dagarna före floden de . . . visste intet af, . . . så skall ock Människosonens närvaro vara». (Matt. 24:37-39.) Ihågkom också, hvad vi redan inhämtat från den inspirerade källan, att nämligen endast de, som troget gifva akt på det fasta profetiska ordet samt älska och vänta hans uppenbarelse, skola vara i stånd att urskilja hans närvaro, till dess han gör den uppenbar för världen »i eldslåga, för att hämnas» — i den stora nödens tid. Den omständigheten, att hans närvaro [195] icke är känd och icke allmänt inses af världen eller ens bland kristna, är alltså intet bevis emot denna sanning. Världen har ingen tro på profetian och kan naturligtvis icke se någonting i dess ljus. Och ljumma kristna (och sådana äro de flesta) ägna ingen uppmärksamhet åt »det fasta profetiska ordet», och många, som bekänna sig vara vakande, läsa profetiorna genom de färgade glasögonen af gamla och länge närda villfarelser och med ögon förblindade af fördom. Alla sådana borde gå till den store läkaren för att få litet af ödmjukhetens »ögonsalfva» (Upp. 3:18) och för alltid bortkasta människotraditionernas färgade glasögon samt alla egna och andras teorier, som icke harmoniera med Guds ords vittnesbörd.

Men hvarken världens okunnighet och otro eller den ljumma likgiltigheten och fördomarna hos det stora flertalet af dem, som bekänna sig kristna, kommer att vara någon stötesten för Guds utvalda — för dem som i enkel, barnslig tro mottaga hans välsignade ords vittnesbörd. Sådana kunna icke snafva, ej heller är det möjligt, att de skulle biifva vilseledda. Genom sin tro och Guds ledning skola sådana öfve:rvinna allt. Frukten icke, I dyrbara juveler, som Herren själf utvalt, lyften upp edra hufvud, vetande, att eder förlossning, eder upphöjelse och härlighet, nalkas. — Luk. 21:28; 12:32.

En annan sak, som med skäl. kunde väntas, om återställelsetiderna verkligen började med oktober 1874 e. K., och om tiden för vår Herres andra närvaro då var inne, är just den, att de, som vaka, borde se några märkbara tecken till hvad skriften förklarar skulle vara det första, som företages under hans närvaro, nämligen skördandet af evangelii ålders frukt, insamlandet af hans utvalda (till intellektuell förening och andlig gemenskap), och åtminstone några förberedande steg för upprättandet af Kristi rike. Vi hafva redan kort hänvisat till några, af dessa tecken, men det är så [196] mycket, som bör anmärkas rörande denna punkt, att vi måste lämna betraktelsen häraf till ett efterföljande kapitel. Skörden af församlingen har verkligen börjat, hvetet håller på att skiljas från ogräset, och för­hållandena i världen hålla på att snabbt ordna sig för det varaktiga upprättandet af Kristi rike. De förutsagda tecknen blifva tydligt uppenbarade för dem, som äro vakande, precis på det sätt och i den ordning, de förutsades, men detta lämna vi för tillfället — ty vi önska först draga fram andra profetiska vittnesbörd tihl betraktelse. Här må det vara tillräckligt att säga, att »lien» i denna ålders »skörd», liksom i den judiska »skörden», är sanningen, och att »änglarna» eller budbärarna, som nu använda lien, äro Herrens lärjungar eller efterföljare, ehuru många af dem nu, såsom då, endast ringa fatta storheten af det verk, med hvilket de äro sysselsatta.

Bestyrkande bevis ur profetian.

Ehuru det föregående beviset är starkt och klart, alldeles såsom det står, förete vi nu profetiskt vittnesbörd, som bevisar, att vi räknade den stora cykeln (50 X 50) från rätt utgångspunkt. Vår himmelske Fader kände den fruktan och bäfvan, med hvilken vår tro skulle omfatta dessa öfvermåttan stora och dyra löften, och därför har han fördubblat den redan starka beviskedja, som lagen förser oss, med ytterligare vitt­nesbörd genom profetian. Och vår käre återlösare och Herre, som hämnar oss denna kedja, och hvilkens närvaro detta vittnesbörd angifver för oss, synes säga, då han kommer till oss i den tidiga gryningen af tusen­årsdagen, såsom han en gång sade till Petrus (Matt. 14:25-32): »Klentrogne, hvarför tviflade du?» Vet, att jag är en andevarelse, icke längre synlig för mänskliga ögon. Jag uppenbarar mig på detta sätt vid ordets lykta för ditt förstånds ögon, på det att då jag i kommande dagar skall gå på den oerhörda världs [197] nödens stormiga haf, du icke må frukta, utan: »Var vid goda mod.» Ihågkom, att det är jag, räds icke.

Denna i sanning underbara profetiska bekräftelse, som vi nu gå att betrakta, låg dold i sin egen enkelhet, till dess förståelsen och tillämpningen af jubelårstypen, såsom den här ofvan förklarats, gaf den betydelse.

De sjuttio år, som vanligen omnämnas såsom den sjuttioåriga fångenskapen i Babylon, kallas i skriften »landets sjuttioåriga ödeliggande». Detta ödeliggande hade Gud förutsagt genom profeten Jeremia sålunda: »Hela detta land skall blifva ödelagdt och ... tjäna Babels konung i sjuttio år.» (Jer. 25:11.) »Så säger Herren: Först när sjuttio år hafva gått till ända i Babylon, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.» (Jer. 29:10.) I 2 Krö. 36:17-21 är uppfyllelsen af denna profetia upptecknad, och orsaken, hvarför det var just sjuttio år, och hvarför landet gjordes full­ständigt öde, framställes sålunda : »Då sände han emot dem kaldéernas konung (Nebukadnessar, Babylons konung). ... Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blefvo trälar åt honom och åt hans söner, till dess perserna kommo tihl väldet — på det att Herrens ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått godtgörelse för sina sabbater. Ty MEDAN DET LÅG ÖDE HADE DET SABBAT — till dess att sjuttio år hade gått till ända.»

Af detta se vi, att Israel uraktlåtit att iakttaga sab­batsåren, af hvilka jubelåren voro de förnämsta. För ett så girigt folk var det i sanning ett svårt prof af lydnad mot den himmelske konungen att befallas att låta landet hvila, att återställa till forna ägare jordlotter, som förvärfvats och innehafts i åratal, och att återställa till tjänare deras frihet — särskildt då lydnad endast befalldes och icke helt enkelt upprätthölls med tvång. Gud hade på förhand varnat dem [198] genom Mose, att om de voro olydiga mot de lagar, hvilka de såsom ett folk förpliktat sig att följa, skulle han straffa dem därför. I samma kapitel, hvari han talar om straffet af sju tider under hedniskt välde, förtäljer han dem också, att om de försummade arssabbaterna, skulle han straffa dem för det genom alt lägga deras land öde. (Och såsom redan visats, var det sjuttioåriga ödeliggandet också faktiskt början till de sju hednatiderna.) Herrens hotelse lyder sålunda: »Så skall edert land blifva en ödemark, och edra städer skola blifva ruiner. Då skall landet åtnjuta sina sa b­bater, så länge det ligger öde och I ären i edra fienders land, ... emedan det icke h.vilade på edra sabbater, då 1 bodden däri.» — 3 Mos. 26:34, 35, 43, eng. öfv.

Gud tillstadde för en tid deras halfhjärtade och halfva vägen gående lydnad men aflägsnade dem slutligen helt och hållet från landet, gjorde det öde, så att det blef utan inbyggare, och gaf det det fulla antalet jubelår — icke endast för dem, som de bristfälligt iakttagit, utan ock för hela det framtida antal, som enligt hans anordning skulle förflyta, till dess det antitypiska jubelåret, återställelseeller tusenårsåldern, skulle infalla.

Och enär hela antalet typiska jubelår, som voro ämnade att föregå antitypen, sålunda bevisas vara sjuttio, lämnas oss alltså ett annat sätt, på hvilket vi kunna beräkna tiden för antitypens infallande. Att enligt denna profetiska framställning beräkna hela antalet jubelår är enkelt och lätt, och såsom vi borde vänta, öfverensstämmer resultatet häraf fullkomligt med det, som erhållits genom den räknemetod., som lämnas oss i lagen.

Enär hela antalet är sjuttio, och nitton däraf jakt-togs på ett hal.fhjärtadt sätt af Israel före ödeläggelsen, så följer det, att de återstående femtio ett (70 — 19 = 51) utmärka tiden från det sista jubelår, som Israel ofullkomligt iakttog, och till den stora antitypen. [199] Enligt den i lagen fastställda räknemetoden räknade vi de framtida så väl som de förfhutna cyklerna af fyrtionio år med tillägg af det femtionde eller jubelåret, ty lagen framställer tingen, såsom de skulle ha varit, om Israel rätt utfört dem. Men profetian angifver tingen, alldeles såsom de i verkligheten komma att inträffa. Ihågkom, att vi nu undersöka den profetiska framställningen, och därför böra vi räkna dessa cykler, såsom de hafva inträffat — cykler af fyrtionio år, utan jubelår, ty Israel iakttog intet jubelår efter deras nittonde. De första nitton, cyklerna hade jubelår, men de efterföljande femtioen hafva icke haft några; följaktligen måste vi räkna femtioen cykler af fyrtionio år hvardera, eller 2499 år (49 X 51 = 2499), från det sista typiska jubelåret, som Israel iakttog, till antitypen. Denna beräkning, ehuru alldeles fristående från den andra, gifver precis samma slutresultat såsom den förut undersökta räknemetod, som lagen förser — oktober 1874 e. K.

Låt oss framställa detta sista bevis i en annan form, till hjälp för somliga, på följande sätt: — Det fulla antalet jubelcykler, som Gud förordnat, var sjuttio, hvilket framgår af de tydliga framställningarna rörande orsaken till deras lands sjuttioåriga ödeliggande. Detta innefattar så väl dem, som Israel iakttagit på ett otillfredsställande sätt, hvilket vi sett var nitton, som alla de cykler, hvilka därefter skulle följa, ända till antitypen. Vi vilja nu räkna alla dessa från deras början vid inträdet i Kanaan och se, hvar de sluta. 

Denna period af 3449 år, räknadt från inträdet i Kanaan, slutar såsom den föregående, oktober 1874 e. K., sålunda: [200]

Den logiska slutsatsen inses lätt, om detta mottages såsom af gudomlig anordning. Och om dessa ting icke äro anordnade af Gud, hvarifrån komma de? Vi lägga icke in dem i det inspirerade ordet, vi blott och bart finna dem där i all deras enkelhet och skönhet, och i likhet med all annan dyrbar och rik föda från förrådshuset, hvilken Herren nu enligt sitt löfte sätter fram åt oss (Luk. 12:37), är detta närande, »stadig mat» — icke särskildt ämnad för små »barn i Kristus» utan för de mera utvecklade, som hafva »sina sinnen öfvade» (Ebr. 5:14) till att urskilja och värdera denna mat nu i »rätt tid». Om dessa ting icke äro af gudomhig anordning och afsedda till vår undervisning, huru och hvarför komma då de dubbla bevisen, som motsvara och bekräfta hvaran dra så fullkomligt? För att öfeertyga eder själf om deras gudomliga anordning så lägg märke till att på ingen annan plats och på intet annat sätt kunna dessa sjuttio år af sabbater under ödeliggandet harmoniseras med den stora jubelårscykeln (50 X 50). Försök det. Bevisa det. Förutsätt antingen ett misstag eller en förändring af ett enda af [203] de nitton jubelår, som höllos af Israel; antag att aderton (ett mindre) eller tjugu (ett mera) hade förflutit, innan det sjuttioåriga ödeliggandet började. Beräkna och ni skall se, att dessa två beviskedjor, som så fullkomligt förena sig i vittnesbördet om att år 1875 (börjande med oktober 1874) e. K. är årtalet för början af återställelsetiderna och följaktligen det datum, från hvilket vi må veta, att himlarna icke längre behålla Herren, den store återställaren, — att dessa beviskedjor icke på annat sätt kunna harmoniseras utan att göra våld på dem själfva, på kronologien och på andra profetior, som ännu icke blifvit undersökta.

Om dessa tidsprofetior lära något, så är det, att det stora jubelåret, tiderna för alltings återställelse, har börjat, och att vi redan befinna oss i gryningen till tusenårsåldern så väl som i evangelieålderns »skörd» — hvilka åldrar skjuta in på hvarandra fyrtio år — »vredens dag». Vi äro redan (år 1888) fjorton år inne på denna fyrtioåriga vredens dag, och beredelserna för striden skrida raskt framåt. Med nuvarande hastighet komma de följande tjugusex åren (från 1888) att vara alldeles tillräckliga för att fullborda »allt, som är skrifvet».

Må ingen af våra läsare förhastade antaga, att det icke finnes tecken till återställelse omkring oss, ej heller att rättfärdighetens sol icke allaredan förgyller vakttornen i Sion och upplyser världen. Må han tvärtom inse, att vi redan äro i den dag, då det, som är för­doldt, håller på att blifva uppenbart, och må han komma ihåg, att det första återställelsearbetet är med rätta ett nedbrytande af den gamla och murkna byggnad, som står på den plats, som den nya kommer att intaga. Ihågkom, att den ömmaste läkares första arbete ofta är att öppna såren samt rena och amputera, alltefter patientens behof, på det helandet må försiggå så mycket bättre. Att sådant förorsakar smärta och sällan, uppskattas af den sjuke för tillfället, behöfeer [204] ingen påminnas om. Och så är det med den store läkaren, återställaren och lifgifvaren, och hans arbete; han slår för att hela, och nöden och sållningen i. församlingen och världen utgöra blott det nödvändiga skärandet och renandet och en högst viktig del af återställelse arbetet.

I typen skulle jubeleller larmbasunen blåsas, när jubelåret började, för att förkunna frihet i hela landet för alla dess inbyggare. (3 Mos. 25:10.) Antitypen införes med ljudandet af den (symboliska) »sjunde basunen», »Guds basun», den »sista basunen». Det är i sanning den stora basunen den förkunnar frihet för hvarje fånge, och ehuru den i början innebär uppgifvandet af många utgångna anspråk och förmåner och en allmän tid af oro och skapandet af gamla bruk, vanor etc., så är dock dess fulla innebörd, då den rätt förstås, ett gladt budskap om »stor glädje, som skall vederfaras allt folket».

I dess tidiga skede anslås hvar och en, som hör den nya hushållningens jubelbasun, kraftigt af något visst 'af dess många ljud och gifver icke akt på något annat. En ser berättigandet af och begär styrelsereformer, afskaffande af stående arméer med deras tryckande skattebördor. En annan ifrar för att den betitlade aristokratien upphäfves och att hvarje man erkännes alltefter sina personliga egenskaper. Andra begära, att godsägaresystemet afskaffas, och att jorden, såsom i början, skall innehafvas alltefter behof och förmåga samt villighet att bruka den. Andra fordra nykter hetsreformer och söka att genom förbudsoch andra lagar, öfvervakade af sällskap för upprätthållande af lag och ordning, fjättra det stora onda, som alkoholen bringar, och börja binda deras händer, som af kärlek till penningar äro färdiga att insnärja, förslafva och fördärfva sina medmänniskor, och som, i det de hugga sina roftänder i deras svagheter, vilja frossa och göda sig på deras blod. Andra bilda sällskap för humanitet [205] och mot grymhet för att hindra dem, som äro i tillfälle därtill, från att skada de svaga och beroende. Andra bilda sällskap för undertryckande af brott och fördärfbringande litteratur. Andra åter bilda sällskap i ändamål att undersöka förfalskning af födoämnen och att afsiöja, åtala och straffa dem, som af begär efter större vinst förfalska näringsmedel och till och med göra dem skadliga för hälsan. Lagar stiftas för beskydd af folkets lif och hälsa. Grufarbetare måste hafva frisk luft, sak samma hvad det kostar, och de måste hafva två utgångar i händelse af eld. Arbetare, oförmögna att hjälpa sig själfva eller välja arbetsfält, äro föremål för de offenliga lagarnas omvårdnad. De kunna icke längre betalas, när arbetsgifvaren så behagar, ehler med anvisningar i butiker, utan lagen fordrar nu, att de skola erhålla sin aflöning åtminstone hvar fjortonde dag och i kontanter. De kunna icke längre hopas i byggnader, hvarest de i händelse af eldsvåda skulle vara blottställda för att antingen brännas till döds eller att göra sig till krymplingar för hela lifvet genom att hoppa, ty lifräddningsapparater måste enligt lagen finnas och för hvarje dödsfall eller kroppsskada, som kan hänföras till vårdslöshet å arbetsgifvarens sida, hålles denna ansvarig och kan straffas därför antingen med böter, skadeersättning eller fängelse. Rika korporationer, t. ex. sådana som äga järnvägsoch ångbåtslinier, tvingas att sörja för folkets lif och intressen, de fattigas som de rikas. Dessa reformer äro resultaten af folkets uppvaknande till följd af kunskapens och frihetens jubelbasun och kunna icke tillskrifvas ren välvilja å de bättre lottades sida. Ty ehuru alla sådana bland de bättre lottade eller rika, som hysa välvilja mot sina medmänniskor, och alla sådana, som älska rättfärdighet, kunna glädja sig åt denna början till reformer och äfven göra det, så gifva dock andra, och dessa äro de flesta, efter endast af nödtvång och högst motvilligt. Sant är, att [206] sådana lagar och anordningar ännu icke äro fullkomnade, ej heller åm de världsomfattande, men den början, vi märkt, fröjdar våra hjärtan och vittnar om hvad som kan väntas i fråga om de ödmjukas och ringas upphöjelse och de stoltas förnedrande, då jubelårs-bestämmelserna träda i full verksamhet. Allt detta är en del af den stora reformrörelse, som inleder jordens stora jubelår, och ehuru mycket fordrats och mycket så småningom medgifvits, så vilja dock kejsare, konungar och drottningar — politiska, sociala, kyrkliga och finansiella — icke underkasta sig denna jubeleller återställelseålders stora utjämningsprocess utan stor och allvarsam strid, en sådan som skriften påpekar står just för dörren, och som, ehuru svår, är oundviklig och slutligen kommer att leda till godt.

»Frihetsropet» drifves stundom till oförnuftiga gränser af de okunniga och hetsiga, och dock är detta en del af den stora oundvikliga jubelupphetsningen, som är en följd af okunnigheten och förtrycket i det förflutna. Ingen utom Herrens »lilla hjord» är fullt och korrekt underrättad rörande den väldiga omfattningen af återställelsen. Dessa se de mindre förändringarna, utjämnandet af människornas mindre angelägenheter, men de se också, hvad som icke kan ses från någon annan ståndpunkt än Guds ord — att den store slafherren, Synden, kommer att beröfvas sin makt, att dödens stora fångahus kommer att öppnas och att åt hvarje fånge öfverlämnas en frisedel, undertecknad med det dyra blodet af Guds Lamm, som bort­tager världens synd, vår store återlösare och återställare. Glada nyheter skall det i sanning blifva för allt folket, icke blott för de lefvande utan ock för alla, som äro i sina grafvar. Före slutet af detta stora jubelår kan hvarje mänsklig varelse blifva fullständigt fri — komma tillbaka till människans första tillstånd, som var »mycket godt», i det de genom Kristus må återfå allt, hvad som förlorades i Adam.