STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 7

DE PARALLELLA NÅDESHUSHÅLLNINGARNA.

Den judiska åldern en typ för evangelieåldern. — Märklig parallellism eller motsvarighet mellan de två hushållningarna. — Dock äro de skilda. — Den kristna tidens, antitypens, öfverlägsenhet. — Det köttsliga och det andliga Israel som motsatser. — Framstående paralleller undersökta. — Tidsparalleller särskildt betraktade. – Perioden fär ynnest mot det köttsliga Israel. – Tiden för deras afskärande frå ynnest. — Perioden för ogunst visad ur profetian vara lika lång som ynnestperioden. — Apostoliskt vittnesbörd om att deras ogunstperiod utgör perioden för det andliga Israel höga kallelse. — Längden af evangelieåldern sålunda indirekt men klart visad. — Bibelkronologiens, jubelårsvittnesbördets, hedningatidernas och andra profetiors harmoni med lärdomarna i dessa paralleller oemotsäglig, afgörande och tillfredsställande.

I FÖREGÅENDE kapitel har det faktum vidrörts, I att Guds handlingssätt med Israels folk var af en typisk karaktär, dock hafva endast få en klar föreställning om i huru fullt mått detta var fallet. Många hafva utan tvifvel iakttagit, att apostlarna, i synnerhet Paulus, vid den kristna församlingens undervisande ofta hänvisa till vissa slående drag af typ och antityp i den judiska och den kristna nådeshushållningen. Men ett närmare aktgifvande på apostelns framställning visar, att han icke endast gör bruk af några strödda belysningar, hämtade från den judiska hushållningen, utan att han vid sitt skarpa resonerande uppkallar hela det judiska systemet såsom inrättadt af Gud (hvarvid han helt och hållet lämnar å sido »de äldstes stadgar», hvilka icke alls utgjorde någon del af detta system) och visar, att det i alla sina drag förebildade den då inbrytande kristna hushållningen och på det klaraste tecknade församlingens lopp i evangelieåldern så väl som dess härliga verk i tusenårsåldern.

Många förmoda, att den judiska och den kristna åldern i verkligheten äro en enda ålder, och att Gud hållit på att utvälja den kristna församlingen från själfva början af människans tillvaro. Detta är ett stort misstag, som fördunklar och hindrar rätt och klar [208] uppfattning af många sanningar. Jesus var hufvudet och förelöparen för den kristna församlingen, som är hans kropp (Ef. 5:23; Kol. 1:24); följaktligen var det ingen, som föregick honom som medlem af församlingen. Hade någon gått före honom, så kunde han icke med rätta kallas förelöpare. Den »himmelska kallelsen» att blifva medoffrare och slutligen medarfvingar med honom blef icke kungjord i andra åldrar. (Ef. 3:2, 5, 6.) Goda människor, som lefde och dogo, innan vår lösen faktiskt betalades med det dyra blodet, visste ingenting om denna »kallelse ofvanefter». Och enär Guds gåfvor och kallelser äro oförtjänta nådegåfvor, så sker ingen orättvisa mot dem, som tillhöra andra åldrar, att icke samma ynnest erbjudes dem. Ynnesten mot dem, som lefde i flydda åldrar — hvilket ock kommer att blifva förhållandet med dem, som lefva i den kommande åldern —, bestod i en inbjudan till jordiska äreposter, jordisk härlighet och evigt lif såsom jordiska (mänskliga) varelser, under det ynnesten i evangelii ålder är en kallelse till himmelska äreposter och härlighet, till en förvandling af natur, från mänsklig till gudomlig, och till makt, ära och välde i himmelen och på jorden, såsom medadvingar och medarbetare med Kristus. Och enär församlingen, som sålunda utkallas, afskiljes från världen och utvecklas under denna ålder, kommer att i nästa ålder vara Jehovas representant vid det fulla utförandet af hans stora tidsåldersplan — en plan som omfattar icke endast mänsklighetens intressen utan ock alla skapelsers i himmelen och på jorden —, hafva i sanning de förberedelser varit underbara, som i de flydda åldrarna gjorts för dess medlemmars fostran och undervisning. Och icke mindre underbar har den omsorg varit, med hvilken dessa, som kallats att blifva arfvingar till gudomlig härlighet, under denna ålder blivit skolade, disciplinerade, ledda och beskyddade på den långa, svåra, smala väg, som först öppnades af deras [209] Herre och förelöpare, i hvilkens fotspår de äro anvisade att vandra — såsom han framställt föredömet. — 1 Pet. 2:21.

Herren använde de tre och ett halft åren af sin ämbetstid åt att ur Israel samla, skola och undervisa de få lärjungar, som skulle bilda grundstommen till den kristna församlingen. När han stod i begrepp att lämna dem allena i världen, gaf han dem löftet om den heliga anden, hvilken under hela åldern skulle leda församlingen in i all sanning och visa dem det kommande samt bringa i friskt minne, hvad han hade lärt. Detta löfte började infrias vid pingsten. Det är ock skrifvet, att änglarna äro alla tjänsteandar, utsända till tjänst för dessa arfvingar till denna stora frälsning (Ebr. 1:14), och att Herren har särskild omsorg om dem ända till ålderns ände. (Matt. 28:20.) Apostlarnas alla skrifter äro ställda till församlingen och icke till världen, som många synas tro, och de äro fulla af särskilda anvisningar, uppmuntringar och förmaningar, nödvändiga endast för helgonen, som under denna ålder vandra på den smala vägen. Och Herrens uppenbarelse, som Gud gaf honom, sedan han ingått i härligheten, sände han och tecknade (tecknade — framställde i tecken, symboler etc.) för sin församling genom sin tjänare Johannes. (Upp. 1:1.) Äfven säges oss, att de profetior, som förut af ålder gåfvos genom heliga män, icke voro för dem själfva, ej heller för andra i deras tid och ålder, utan uteslutande för den kristna församlingens undervisning. 1 Pet. 1:12.

I detta kapitel ämna vi visa, att hela judiska nationen under hela den åldern sig själf ovetande var under Guds ledning sysselsatt med att till vår undervisning förse en typisk öfverblick af hela frälsningsplanen i alla dess delar, alldeles såsom vi nyss sett, huru deras jubelår utpekade  planens slutliga fulländning i välsignandet af alla jordens släkter. Det är genom att vi taga i anspråk tillgångarna i detta förrådshus af [210] sanning, som så rikligen försetts för församlingen, som Guds ande föder och småningom leder oss in i en allt mer och mer fullständig förståelse af hans plan, allt eftersom denna kunskap blir nödvändig för oss. Och från detta förrådshus tillhandahåller Gud nu mycket af det särskilda ljus och den särskilda föda, som är nödvändig för oss i denna »skördetid» i ålderns ände. Enär Gud på sådant sätt vårdat sig om och rikligen sörjt för den kristna församlingen framför alla andra människor i förflutna eller kommande åldrar, huru viktig måste då icke i hans tanke denna kunskap vara för oss, och huru ifrigt borde vi icke begagna oss af den.

Ehuru vi icke i detta kapitel eller i denna del skola ingå i en detaljerad undersökning af de typiska dragen af Guds handlingssätt med Israel, såsom det framställdes i tabernaklet och templet, i gudstjänsthandlingar och offer etc., inbjuda vi nu till noggrann uppmärksamhet åt några af de mera skarpt markerade och framstående dragen, som i den judiska och den kristna hushållningen motsvara hvarandra såsom typ och antityp, ty allt, hvad den kristna församlingen i verkligheten erfar och utför, förebildades af den judiska församlingen. Och många af dessa drag af motsvarighet äro parallella icke endast i karaktär utan ock i fråga om tid. Till och med i deras folks historia och i många enskilda personers historia bland detta folk finna vi motsvarigheter antydda af skriften. Några af dessa hafva kristna tänkare för länge sedan lagt märke till, men andra hafva fullständigt förbisetts. Här öppnar sig för oss ett skönt och fruktbart fält för tanke och studium.

Paulus benämner den judiska församlingen »Israel efter köttet» och den kristna församlingen »Guds Israel», det Israel, som är af Gud. (1 Kor. 10:18; Gal. 6:16.) Vi må därför med rätta kalla dem det köttsliga Israel och det andliga Israel. Det andliga [211] husets högre plan påpekas också af aposteln, då han beskrifver det köttsliga Israel såsom ett hus (en familj) af tjänare och det andliga Israel såsom ett hus af söner. (Ebr. 3:5, 6 ; Rom. 8:14.) Det köttsliga huset var det andliga husets ärade tjänare på olika sätt, men främst däri, att de under Guds anordning lämnade åskådliggörande belysningar af andliga ting, hvilka, om de studeras och beaktas, rikligen välsigna och upplysa sönernas hus.

I båda fallen har det i Guds värdering varit ett nominellt Israel och ett verkligt Israel, ehuru de för människor tett sig som ett, ty de nominella och de sanna medlemmarna kunna ej klart urskiljas förrän i änden eller skördetiden af deras respektiva åldrar, då den sanning, för hvilken tiden då är inne, och som då bringas i ljuset, åstadkommer åtskiljandet och uppenbarar, hvilka som äro af det sanna och hvilka som äro af det blott och bart nominella Israel. Om det köttsliga huset sade Paulus : »Icke äro alla de israeliter, som (till namnet) härstamma från Israel» (Rom. 9:6), och Herren erkände samma förhållande, när han sade om Natanael: »Se, en rätt israelit, i hvilken icke är något svek», och äfven då han i skördetiden skilde de sanna israeliterna från de nominella och liknade de förra vid värdefullt hvete och de senare vid agnar — ehuru hvetet jämförelsevis var endast en handfull och agnarna omfattade nästan alla af detta folk. I en liknande proportion och under en liknande bild framställas de nominella och de sanna medlemmarna af det andliga Israel under evangelieåldern, och äfven deras åtskiljande äger rum i skördetiden — i evangelieålderns ände. Endast hvetet — ett jämförelsevis ringa antal, en »liten hjord» — afskiljes då från massorna af det nominella andliga Israel, medan det stora flertalet, varande ogräs och icke verkligt hvete, förkastas såsom ovärdiga den förnämsta ynnesten, till hvilken de voro kallade, och komma icke att räknas bland Herrens juveler. — Rom. 9:27; 11:5; Luk. 12:32; Matt. 3:12; 13:24-40. [212]

Hufvudet för det köttsliga huset var Jakob, med tillnamnet Israel (furste), och genom sina tolf söner grundlade han det hus, som bar hans namn, Jakobs hus, Israels hus. Så ock med det andliga huset; dess grundläggare, Kristus, grundlade det genom de tolf apostlarna, och äfven detta hus bär sin grundläggares namn — Kristi församling. I fråga om tid kallade Gud det köttsliga Israel först, men i fråga om ynnest och tid för verkställande kommer det andliga Israel först. Sålunda blifva de första de sista och de sista de första. (Luk. 13:30.) Skriften utmärker tydligt dessa två Israels hus: det ena såsom Abrahams köttsliga säd och det andra såsom Jehovas andliga säd — den himmelske Faderns, hvilken Abraham förebildade.

Somliga förblindas för viktiga sanningar genom det, antagandet, att uttrycket »båda Israels hus» har afseende på de två afdelningarna af det köttsliga Israel, efter rikets delning i Salomos sons, Rehabeams, dagar. Sådana behöfva endast påminnas om att efter fångenskapen i Babylon, vid deras återställande till Palestina, erhöllo alla israeliter af alla stammarna, som då voro fångar i hela det mediskpersiska världsväldet, inbegripet landet Syrien eller Babylonien, frihet att återvända till sitt eget land, om de så önskade. (Esra 1:1-4.) Många af de trogna israeliterna af alla stammarna, som aktade Guds löften i samband med det heliga landet och den heliga staden, återvände till de olika städerna i Palestina. Judas stam, hufvudstammen, hos hvilken konungaämbetet låg, och i hvilkens område Jerusalem, den förnämsta staden var belägen, intog helt naturligt en ledande ställning vid dess återuppbyggande, men efter denna återkomst från Babylon var Israel icke längre en delad nation utan bodde tillsammans såsom i början, såsom ett folk, och de voro kända under det ena ursprungliga namnet, Israel. — Se Neh. 11:1, 20; Esra 2:70. [213]

Detta betonas ytterligare i nya testamentet. Herren och apostlarna tala om det köttsliga Israel såsom ett. Paulus säger, att Israel sökte, men att endast en »kvar­lefva» befanns värdig. (Rom. 10:1-3; 9:27; 11:5-12, 20-25; Apg. 26:7.) Herren sade, att han var »sänd till (alla) de förlorade fåren af (det ena) Israels hus», men då han icke ville tillåta sina lärjungar att gå utom Palestina för att söka dem (Matt. 10:5, 6; 15:24), är det tydligt, att de, som lefde i Palestina, representerade hela Israel. Äfven Petrus talar om det köttsliga Israel såsom ett hus, ty i sitt tal till folket i Jerusalem sade han: »Därför må hela Israels hus för visso veta» etc. Också Jakob talar om de tolf stammarna såsom ett enda folk. (Apg. 2:36; Jak. 1:1.) Många af alla stammarna bodde i Palestina, och många af alla stammarna bodde bland de omgifvande folken. Så träffade Paulus israeliter och predikade för dem i nästan hvarje stad, som han besökte i Mindre Asien och Italien, men de erkändes alltid såsom ett folk; det enda andra Israel var det andliga Israel.

Gud har gjort särskilda förbund eller löften till båda dessa Israels hus. Löftena till det köttsliga huset voro alla jordiska, medan löftena till det andliga huset äro alla himmelska. Ehuru löftena till det köttsliga huset voro (och äro ännu) storartade och dyra, betecknas dock löftena till det andliga huset såsom »bättre löften» och »öfvermåttan stora och dyra löften». (Ebr. 8:6; 2 Pet. 1:4, eng. öfv.) Till det köttsliga huset sades det : »Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike af präster och ett heligt folk.» Och ehuru hela Israel. svarade och sade: »Allt hvad Herren har talat vilja vi göra» (2 Mos. 19:5-8), och sedan icke höllo sitt förbund, så komma dock de trogna bland dem, hvilka bemödade sig om i sin svaghet att hålla det, [214] att i tusenårsåldern Näva »furstar i hela världen», medlemmar af Guds rikes jordiska sida. — Se del I, kap. 14.

Till det andliga huset säges däremot : »Låten eder uppbyggas till ett andligt hus, till ett heligt prästerskap, för att offra offer,* som äro Gud välbehagliga genom Jesus Kristus. . . . I ären ett utvaldt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus, I, som tillförne icke voren ett folk, men som nu ären ETT GUDS FOLK.» — 1 Pet. 2:5, 9, 10.

* Ordet andliga framför offer i denna text (vers 5) är utelämnadt i den äldsta grekiska handskriften — den sinaitiska. Riktigheten af detta utelämnande är tydligt, då vi ihågkomma, att det icke är andliga ting, som offras, utan jordiska eller mänskliga, förmåner, rättigheter etc.

Det köttsliga Israel hade genom Guds anordning ett tabernakel, gjordt med händer, hvilket var förebildligt både i sig själft och i alla dess gudstjänster. (Ebr. 9:1, 2, 9, 10.) Men det andliga Israel har »det sannskyldiga (antitypiska) tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa». (Ebr. 8:2.) För tjänsten i det förebildliga tabernaklet var ett förebildligt prästerskap förordnadt, hvars öfverhufvud Aron var, hvilken frambar typiska offer för det typiska folkets synder och åstadkom en typisk rening eller rättfärdiggörelse hvarje år. Det motbildliga tabernaklet har sitt prästerskap, som bär fram bättre offer (Ebr. 9:23), hvilka verkligt och för alltid utplåna hela världens synder. Och för detta prästerskap. är Herren Jesus huf vudprästen — vår bekännelses (eller ordnings) öfverstepräst och församlingen, som är hans kropp, utgör underprästerna. Det är icke hela namnförsamlingen, som utgör detta prästerskap, utan den sauna församlingen, de i Kristus Jesus trogna, som följa, vår store öfversteprästs fotspår i fråga om offer. [215]

Ett annat framstående drag af denna i skriften anmärkta motsvarighet såsom typ och antityp är, att båda Israels hus (det köttsliga och det andliga) bortförts i fångenskap till Babylon. Detta kommer att ses mera klart, när vi i ett efterföljande kapitel skola betrakta »det stora Babylon, modern till skökorna». (Upp. 17:5, 6.) Här lägga vi blott märke till motsvarigheten. Det köttsliga Israel fördes i fångenskap till det bokstafliga Babylon, som var byggdt öfver den bokstafliga floden Eufrat, under det att det mystiska eller figurliga Babylon, som under evangelieåldern bortfört det andliga Israel i fångenskap, skildras såsom sittande på det mystiska Eufrat. I typen bortfördes templets gyllene kärl och vanhelgades af det bokstafliga Babylon, i antitypen hafva de dyrbara, gudomliga (gyllene) sanningar, som höra till det sanna templets, församlingens, tjänst (1 Kor. 3:16, 17; Upp. 3:12), flyttats långt från sina rätta platser, förvrängts och oriktigt tillämpats af det mystiska Babylon. Det bokstafliga Babylon var byggdt öfver floden Eufrat, hvilket väsentligt bidrog till dess rikedom och resurser, och dess störtande åstadkoms genom afledande af dess vatten. Så sitter ock det mystiska Babylon öfver, understödjes af, många vatten (folk, nationer), och dess fall kommer enligt förutsägelse att ske därigenom att de, som understödja och underhålla det, folket, afledas därifrån. — Upp. 16:12.

TIDSPARALLELLER
mellan skuggan och verkligheten — typ och antityp.

Vi komma nu till betraktandet af det mest underbara draget i denna typiska motsvarighet, nämligen tidselementet, som i hvarje punkt besannar och bestyrker de data, som angifvas af jubelåren, kronologien och det förutsagda slutet af hednatiderna. Och detta ämne införes här just för det särskilda ändamålet, [216] att kraften af denna underbara parallellism må föröka och befästa Guds barns tro på tidselementet ihans plan, såsom det tydligen var ämn adt att göra. — Ebr. 9:9, 23; 10:1.

Af alla profetiorna och tidsbevisen gifves intet, som är mera slående och öfvertygande än detta . Lärdomen däraf är häpnadsväckande till följd af själfva sin enkelhet och bringar öfvertygelse till de ödmjukas hjärtan. Det var icke blott så, att det köttsliga Israel och dess ceremonier voro förebildliga, utan också den judiska åldern var en förebild till evangelii ålder. De äro exakt lika långa och motsvara hvarandra, så att om vi se och uppfatta den judiska åldern, dess längd och egendomligheterna i dess skörd eller slut, så kunna vi ock veta den exakta längden af evangelieåldern, dess antityp, och förstå, livad vi böra vänta, och när, i evangelieålderns skörd. Låt oss nu gå att visa detta, ty ehuru vi enligt allmänna principer kunde taga för gifvet, att äfven tiden i det judiska systemet borde äga sin motsvarighet i evangelieåldern, alldenstund detta var förhållandet med dess olika drag, så har Gud likväl icke lämnat oss att blott draga en sådan slutsats utan har klart, ehuru indirekt, meddelat oss detta.

Paulus förtäljer oss, att Gud utstött det köttsliga huset från ynnest under tiden för det andliga husets utväljande, och att Guds ynnest skall återvända till det köttsliga huset, när det andliga huset blifvit utvaldt. Han säger: »Jag vill icke, mina bröder (bröder af församlingen eller det andliga Israel), att I skolen vara i okunnighet om denna hemlighet — på det att I icke mån anse eder själfva för visa — att förhärdelse (förblindelse) har endels träffat Israel (det naturliga eller köttsliga), till dess hedningarnas fullhet* har ingått, den tidsperiod, under hvilken hedningarna. tillstädjas styra världen, medan »hedningarnas fullhet» har afseende på det fulla antalet, som kommer att utväljas bland hedningarna för att fullständiggöra evangelii församling — hvilket antal tillsammans med den »kvarlefva», som utvalts bland israeliterna (i hvilken inbegripas apostlarna), kommer att utgöra Kristi församling, det heliga folket, det konungsliga prästerskapet, Guds rike, åt hvilka jordens rike och välde komma att öfverlämnas,

Ingen bör förblanda detta yttryck »hedningarnas fullhet; med det ofvan anförda uttrycket »hedningarnas tider». Hedningarnas tider äro, såsom blifvit visadt. [217] Och så skulle hela Israel varda frälst, såsom det är skrifvet: Från Sion skall (den utlofvade) förlossaren komma (Kristuspersonen — vår Herre, hufvudet och kvarlefvorna eller de få trogna af de båda nominella Israels hus, hvilka komma att utgöra hans kropp, församlingen), och han skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, då jag borttager deras synder. Efter evangelium (den höga kallelsen i denna ålder) äro de fiender (förkastade), för eder skull (på det I mån hafva företrädet och ärfva den förnämsta, andliga, sidan af löftena), men efter utkorelsen (genom hvilken de voro utvalda att erhålla särskilda jordiska ynnestförmåner från Gud, som blifvit utlofvade åt deras fader Abraham och hans naturliga säd) äro de älskade för fäder­nas skull. Ty Guds nådegåfvor och kallelse äro sådana, att han icke ångrar dem.» Hvad Gud har lofvat, kommer säkert att uppfyllas. Enär Jehova visste slutet från begynnelsen, gjorde han aldrig ett förbund, som han skulle behöfva eller vilja bryta.

I denna profetia gifver aposteln en antydan om evangelieålderns längd genom att visa, att den började med det köttsliga Israels förkastande, och att den kommer att ända med deras återställande till ynnest. Om  vi sammanställa Paulus' och Petrus' framställningar (Rom. 11:27 och Apg. 3:19, 20), så se vi, att tiden för ynnestens återvändande till Israel kommer att inträffa i början af återställelsetiderna, vid Herrens [218] andra tillkommelse. Paulus säger, att ynnestens återvändande till detta folk kommer att äga rum, då Gud borttager deras synder, hvilket Petrus säger Gud skall göra i vederkvickelse eller återställelsetiderna, hvilka skola komma vid Herrens andra ankomst, när himlarna icke längre behålla honom.

Vi hafva redan visat, att datumet för Kristi andra tillkommelse och återställelsetidernas början var år 1874 e. K. Vi borde därför vänta att se några tecken till att Guds ynnest börjat återvända till det köttsliga Israel kort tid efter år 1874 såsom ett af de första dragen af återställelseverket, Och i sanning se vi, att ynnesten börjar återvända till dem. Och hvarje nytt tecken till att Israels blindhet borttages och att gudomlig ynnest visas dem är, i ljuset af apostelns ord, ett nytt bevis på att evangelieåldern håller på att ända, och att den »lilla hjorden» är så godt som fulltalig. Men vi hafva ytterligare bevis, som gifver oss exakt det datum, när ynnesten skulle börja återvända till Israel. Hittills hafva vi blott och bart sett, att tidslängden för Israels förkastade tillstånd utgör längden af tiden för särskild ynnest mot andra, på det andra folk (hedningar) måtte kallas att blifva medarfvingar med Kristus, hvilken kallelse ändar i början af återställelsetiderna men icke (såsom andra profetior visa) just vid själfva dess början.

Men stanna ett ögonblick — må det icke blifva något missförstånd rörande denna punkt. När kallelsen till den höga förmånen att blifva medlemmar af församlingen, Kristi brud och medarfvinge, upphör, innebär detta på intet sätt, att alla af dem, som redan blifvit kallade, komma att räknas värdiga och följaktligen att blifva utvalda ty »många äro kallade men få utvalda», emedan endast få af de kallade foga sig efter kallelsens villkor. Ej heller innebär det, att de, som därefter icke kallas till den »höga kallelsen», icke skola, erbjudas andra ynnestförmåner, [219] Faktum är, att när den »höga kallelsen» upphör, så sker det, emedan den store upphofsmannen till tidsåldrarnas plan nästan fullbordat den del af sin plan, som var ämnad att utföras i evangelieåldern — nämligen utväljandet af evangelii församling, Kristi brud. Alla människor hafva icke blifvit kallade till denna höga ära. Vi äro särskildt underrättade, att Guds afsikt var att för detta ändamål utvälja endast ett begränsadt antal, en »liten hjord», i jämförelse med massan af människosläktet. Då tillräckligt många blifvit kallade och tiden för kallelsen utgår och det icke längre är i sin ordning att utsträcka denna kallelse till andra, är det fortfarande möjligt för dem, som redan blifvit kallade, och som mottagit kallelsen, att göra sin kallelse och utkorelse fast genom ett troget iakttagande af sitt förbund, hel invigning åt Gud ända till döden, och det kommer fortfarande att vara möjligt för dessa att brista däruti. Denna kallelse, som måste ända, när tillräckligt många för kompletteringen af den gynnade »lilla hjorden» blifvit inbjudna, är långt ifrån gränsen för Guds kärlek, ynnest och kallelse. Dess slut kommer att stänga blott och bart den himmelska eller »höga kallelsen». Ty då denna kallelse ändar, då denna dörr af tillfälle och ynnest stänges, börjar en annan dörr att gå upp — dörren till tillfälle att beträda helighetens allmänna väg och att gå upp på den, icke till den gudomliga naturen, till hvilken evangelii församling blifvit kallad, utan till evigt lif och fullkomlighet såsom mänskliga varelser. — Se del I, kap. 10 och 11.

Men nu vilja vi komma till det exakta datumet för ynnestens återvändande till Israel, hvilket datum utmärker den exakta slutpunkten för den himmelska kallelsen, och efter hvilket datum Israel så småningom kommer att se och få förökade bevis på återvändande gudomlig ynnest. Från detta datum kommer också Guds kallelse till himmelska äreposter att upphöra, och [220] endast de, som redan blifvit kallade, komma att hafva förmånen att vinna detta pris genom trohet intill lifvets slut.

Det köttsliga Israel blef i likhet med det andliga Israel kalladt af Gud till att blifva hans egendomsfolk, hans särskilda skatt framför alla andra folk (det ena en jordisk skatt och en förebild för det andra, som är en himmelsk skatt). Skilda från världen voro de förmål för Guds särskilda ynnest under aderton hundra fyrtio fem (1845) år. Denna period begynte med bör­jan af deras nationella tillvaro, vid Jakobs, den siste patriarkens, död, då de först erkändes såsom ett folk och kallades »Israels tolf stammar», ett nationellt namn. Se 1 Mos. 49:28 ; 46:3; 5 Mos. 26:5. Dessa aderton hundra fyrtio fem år af nationell tillvaro och ynnest ändade, när de förkastades af Messias — år 33 e. K. —, när han fem dagar före sin korsfästelse framställde sig för dem såsom deras konung och, då han icke mottogs, förklarade: »Edert hus skall lämnas eder öde.» (Matt. 23:38.) Detta, som var ändpunkten för deras ynnest, var början af deras fall, som fortsatte trettio sju (37) år och ändade år 70 e. K. i den totala tillintetgörelsen af deras nationella organisation så väl som af deras stad, templet etc. Det bör dock märkas, att Gud lät sin ynnest fortfara mot enskilda af detta folk, sedan folket såsom en nation blifvit afskuret. Ty evangelii kallelse var begränsad till enskilda af detta folk under tre och ett halft år efter pingsten, efter Kristi död, och nådde icke Kornelius, den förste bland hedningar, som erhöll denna ynnest (Apg. 10), förrän efter den tiden. Detta var det fulla slutet af de sjuttio veckor af ynnest som utlofvats genom Daniel, såsom det hade blifvit skrifvet: »Han skall stadfästa förbundet för många under en vecka.» Denna sjuttionde årsvecka började vid vår Herres dop, hans kors markerade dess midt, och ynnesten begränsades till det köttsliga Israel. intill dess slut. [221] 

Under den långa perioden  (1845 år) för sin natio­nella ynnest, under hvilken andra folk lämnades utan afseende, erhöll Israel än bestraffningar och än välsignelser. Men till och med deras tuktan för synder voro bevis på och utgjorde en del af Guds ynnest och faderliga omsorg öfver dem. Han sände nöd öfver dem och tillät dem ofta att blifva bortförda i fångenskap, då de förgäto och icke lydde honom, men när de ångrade sig och ropade till Herren, hörde han dem alltid och befriade dem. Detta folks hela historia, såsom den återfinnes i Andra Mosebok, Josua bok, Domareboken, Krönikeböckerna och Samuels bok, vittnar om att Gud icke länge dolde sitt ansikte för dem, och att hans öra alltid var öppet för deras ångerfulla rop — ända till den dag, deras hus lämnades öde. Till och med då förlät Gud dem mer än någonsin och hade sändt dem den länge utlofvade Messias, förlossaren, i sin Sons, vår Herres person. Detta folks olämplighet att längre vara hans särskilda skatt eller att i något afseende representera Guds rike på jorden uppenbarade sig däri, att de förkastade den helige, obesmittade, oskyldige och önskade att i stället få en mördare lösgifven.

Till följd af deras olämplighet blef tiden för deras största ynnest sålunda tiden för deras förkastande och fall från ynnesten. Och den stora ynnesten att blifva medarfvingar med Messias, hvilken Israel med undantag af den trogna »kvarlefvan» (Es. 1: 9; 10:22, 23; Rom. 9:28, 29; 11:5) således genom sin blindhet och hjärtehårdhet gick miste om, erbjöds åt troende hedningar, icke åt hedniska nationer utan till rättfärdig­gjorda troende bland alla folk — ehuru ynnesten i början eller tre och ett halft år begränsades uteslutande till troende af Israels folk. Som de såsom ett folk voro förblindade af nationella fördomar, går det stora priset, hvilket erbjöds dem först, men hvilket de voro ovärdiga, till ett heligt folk, ett egendomsfolk, bestående [222] af en värdig »kvarlefva» af deras nation tillika med andra, som kallats ut från hedniska folk, hvilka de i sitt förmätna högmod föraktade såsom »hundar». Och. Guds ynnest kommer icke att återvända till dem som ett folk för att borttaga deras blindhet och föra dem som en förstling af folken till jordiska välsignelser, förrän det fulla antalet af »egendomsfolket» blifvit utkalladt från hedningarna — förrän hedningarnas fullhet inkommit i denna högre ynnest.

Sålunda erhöll icke, såsom Paulus förklarade (Rom. 11:7), det köttsliga Israel det, som de sökte, nämligen den förnämsta ynnesten. I det de menade, att den förnämsta ynnesten var de jordiska välsignelserna, och i sitt hjärtas högmod gjorde anspråk på denna förnämsta välsignelse såsom deras naturliga förstfödslorätt och såsom vidare förtjänad af deras gärningar, snafvade de blindt öfver och förkastade den såsom en ynnest genom Kristus. Såsom David förutsagt, blef deras bord — hvilket var så härligt försedt med de rika löften och välsignelser, som erbjödos dem genom Kristus — »till en snara och till ett giller och till en stötesten och dem till en vedergällning» till följd af deras hjärtas hårdhet. (Rom. 11:9, 10; Ps. 69:22-28.) Kristus, som kom för att återlösa och som skulle hafva upphöjt dem till en ställning af härlighet långt öfver deras förmåga att önska eller föreställa sig, blef för deras högmod »en stötesten och en förargelseklippa». — Rom. 9:32, 33; Es. 8:14.

Dock var Israels blindhet endast en »blindhet (eller förhärdelse) endels» och icke en fullständig förlust af synen, ty lagens, profeternas och apostlarnas vittnesbörd var tillgängligt för alla, vare sig judar eller hedningar. Och under evangelieåldern har hvarje jude, som beslutsamt velat aflägsna fördomens och högmodets hinna samt ödmjukt och tacksamt mottaga Guds ynnest tillika med sin hedniske broder, haft frihet att göra så. Dock hafva endast få varit i stånd att göra [223] detta, och ingen ynnest kommer att förlänas och intet särskildt bemödande kommer att göras för att öfvertyga dem såsom ett folk om sanningen eller att öfvervinna deras fördomar, förrän hedningarnas fullhet har inkommit, eller, med andra ord, förrän det andliga Israel är fulltaligt.

Sedan de förkastades af Messias — sedan deras hus lämnats öde — hafva de icke haft några bevis på Guds ynnest. Till och med judarna själfva måste medgifva, att deras tårar, suckar och böner förblifvit obesvarade, och de hafva såsom det förutsades af deras profeter blifvit »ett ordspråk och en visa» bland alla folk. Ehuru Gud förut hört deras böner, sett till deras tårar, återställt dem till deras eget land och beständigt gynnat dem, så gifver han sedan dess icke akt på dem och visar dem ingen ynnest. Alltsedan de sade: »Hans blod komme öfver oss och våra barn», ha de varit föremål för en oaf bruten tuktan; de ha varit skingrade och förföljda bland alla folk, såsom det blifvit förutsagdt. Detta är fakta, som alla kunna läsa på historiens blad. Låt oss nu vända oss till profeterna och se, huru noggrant dessa ting förutsades, och kvad samma profeter hafva att säga beträffande deras framtid.

Herren säger genom profeten Jeremia (kap. 16), sedan han sagt dem, huru de hade öfvergifvit honom: »Därför skall jag kasta eder ut från detta land till ett land, som hvarken I eller edra fäder hafven känt, och där skolen I tjäna andra gudar (härskare) dag och natt, och där skall jag icke visa eder någon ynnest.» (Verserna 9-13, eng. öfv.) Denna tid kom, när de förkastade Messias. Huru bokstafligt denna hotelse blifvit uppfylld, kunna alla döma om, och själfva måste de medgifva det. Denna profetia kan icke hafva afseende på någon af deras föregående fångenskaper hos omkringboende folk — syrier, babylonier etc. Ett sådant antagande förebygges genom orden: »Till ett [224] land, som hvarken I eller edra fäder hafven känt.» Abraham kom från Ur i Kaldeen Babylonien och Jakob från Syrien. (5 Mos. 26:5.) Det är Israels förskingring bland alla efter slutet af deras 1845 år af ynnest och ingen annan af deras fångenskaper, som passar in på detta bestämda uttryck — ett land, hvilket I och edra fäder icke hafven känt. Alltså gifver detta tillika med det, att ingen ynnest skulle gifvas dem, uttryckligen till känna, att denna profetia har afseende på Israels nuvarande förskingring bland alla folk.

Men ehuru Gud utstötte dem från all ynnest för en tid, så kommer han dock icke att lämna dem i detta utstötta tillstånd för alltid. Därför säger han — Jer. 16:13-15: »Se, därför skola dagar komma, säger Her­ren, då man icke mer skall säga: 'Så sant Herren lefver, han som har fört Israels barn upp ur Egyptens land', utan: 'Så sant Herren lefver, han som har fört Israels barn upp ur nordlandet (Ryssland, där nästan hälften af den judiska rasen bor) och ur alla andra länder, till hvilka han hade bortdrifvit dem.' Ty jag skall föra dem tillbaka till deras land, det som jag gaf åt deras fäder.»

Vi kunde framlägga en mångfald citat från profeterna och apostlarna rörande Guds ynnests slutliga återvändande till Jakob eller Israel. efter köttet, sedan det fulla antalet, som behöfves för »Kristi kropp», utvalts bland hedningarna, men forskaren kan själf göra det med tillhjälp af en konkordans eller en bibel med hänvisningar. Bland hänvisningar i nya testamentet, som mycket tydligt tala om denna ynnests återställande till Israel, är Jakobs yttrande, Apg. 15:14-16, och Paulus' framställning, Rom. 11:26. Men först måste de tömma sista dräggen af sin tuktan, och detta uttryckes i denna märkliga profetia på följande sätt (vers 18): »Och först (innan ynnesten kommer) skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras missgärning och synd.» Det hebreiska ord, som här återgifves [225] med »dubbelt», är mischneh och betecknar en andra del, ett upprepande. Så förstådd betyder profetens framställning, att från tiden för deras förkastande från all ynnest till tiden för deras återupptagande till ynnest skulle det blifva ett upprepande eller fördubblande af den tid af deras föregående historia, under hvilken de hade åtnjutit gudomlig ynnest.

Såsom det synes af åtföljande diagram, var perioden för deras ynnest, från början af deras nationella till­varo vid Jakobs död till slutet af denna ynnest vid Kristi död, år 33 e. K., aderton hundra fyrtio fem (1845) år, och då började deras »dubbla» (mischneh) tid — upprepandet eller fördubblandet af denna tidslängd, aderton hundra fyrtio fem (1845) år, utan yn­nest. Aderton hundra fymtio fem år från år 33 e. K. utvisar år 1878 e. K. såsom slutet på deras ogunstperiod. År 33 plus 1845 = 1878.

Allt, som i dessa profetior rör det förflutna, har mycket tydligt bhifvit uppfylldt, och vi borde vänta, att något tecken på Guds ynnests återvändande till det köttsliga Israel (»Jakob») skulle visa sig i eller omkring år 1878 e. K. Detta finna vi i det faktum, att rättigheter, som förnekats judarna i århundraden, nu beviljas dem i Palestina. Och det var just detta år — 1878 e. K. då deras »dubbla» tid var full och Guds ynnest var behörig att återvända till detta folk —, som »stormaktsmötet i Berlin» hölls, vid hvilket Lord Beaconsfield (en jude), då premiärminister i England, var den ledande själen och spelade den förnämsta rollen. Där öfvertog England ett slags beskyddarskap öfver Turkiets asiatiska provinser, bland hvilka Palestina är en, och den turkiska regeringen förändrade sina lagar med hänsyn till främmande undersåtar, hvilket betydligt förbättrade de judars ställning, hvilka då vistades i Palestina, och äfven delvis öppnade tillfälle för andra att bosätta sig där med rättighet att innehafva fast egendom. Förut var juden [226] blott »en hund», ett föremål för sparkar, knuffar och misshandling af sin muhammedanske härskare, och förnekad lifvets vanligaste rättigheter i det land, som med sina minnen från det förflutna och sina löften rörande framtiden var heligt för honom.

Vid samma tid som dörren till Palestina sålunda öppnades för dem, utbröt en häftig förföljelse mot dem i Rumänien och Tyskland och särskildt i Ryssland, där den ännu fortsätter — och tilltager. Genom den ena lagparagrafen efter den andra hafva de af dessa staters regeringar beröfvats rättigheter och förmåner och ha dessutom varit föremål för pöbelvåldsamheter från sina grannars sida, till dess de blifvit nödsakade att utvandra i stora hopar. Men äfven denna förföljelse är utan tvifvel en ynnest, enär den har förmått och förmår dem att blicka mot Jerusalem och deras förbund samt påminna dem om att de äro arfvingar till vissa rika jordiska löften.

Men vi måste komma ihåg, att år 1878 e. K. var endast vändpunkten för ynnestens återvändande till det köttsliga Israel. Redan vid vårt studium af »hednin­garnas tider» funno vi, att Jerusalem och dess folk fortfarande komma att förtrampas — behärskas och förtryckas af hedningarna —, »till dess hedningarnas tider varda fullbordade». Följaktligen komma judarna icke att återupptagas till full ynnest förr än år 1915, ehuru tiden för ynnest var inne och började 1878 e. K. Sålunda kommer deras återupptagande till ynnest att ske så småningom, liksom deras fall från den skedde småningom. Det är också märkligt, att dessa två perioder för deras fallande och återupptagande äro exakt lika långa— fallandet skedde småningom med förökad fart i trettio sju år, från år 33 e. K., då ynnesten mot dem som ett folk upphörde, till år 70 e. K., då deras nationella tillvaro ändades, landet ödelades och Jerusalem fullständigt förstördes. Historien markerar sålunda början och slutet af deras fall, medan [229] profetian markerar början och slutet af deras upprättande — 1878 och 1914 —, hvarvid en exakt parallell af 37 år sålunda framträder. Detta är en ytter­ligare del af deras mischneh (»dubbla tid»), som profeten omnämner.

Ehuru den judiska och den evangeliska ålderns vänd­punkter sålunda äro klart markerade genom Israels förkastande och återupptagande till ynnest såsom respektive år 33 e. K. och 1878 e. K., så skjuter dock hvardera åldern med sitt verk in på den efterföljande. När den judiska ålderns vändpunkt uppnåtts, sköt sålunda den åldern därefter till sitt slut in på den börjande evangelieåldern, alldeles såsom denna senare från tiden för a ynnestens återvändande till judarna, hvilket är ett af tusenårsålderns första drag, med sin ände eller skörd skjuter in på tusenårsåldern. Under trettio sju år (från år 33 e. K., slutet för ynnest mot judarna som ett folk, till år 70 e. K., deras samhälles fullständiga undergång) höll Israel, med undantag af den trogna kvarlefvan, på att falla, och de troende hedningarna höllo på att stiga — den judiska åldern höll på att ända, och evangelieåldern höll på att börja. Och under de trettio sju år (från 1878 till 1915) håller evangelieåldern på att ändas, då nöd beredes och kommer öfver den så kallade kristenheten, med undantag af den trogna kvarlefvan, medan återställelseverket för Israel och allt folket håller på att beredas. Alltså: årtalen 33 e. K. och 1878 e. K. angifva, när i båda fallen de nya åldrarnas verk började, ehuru hvardera föregående ålders skördeverk och affallets förstörande tilläts fortfara i trettio sju år in på den nya i båda fallen. Sålunda äro hushållningarnas öfverskjutande in på hvarandra så väl som deras respektiva ändpunkter klart utmärkta.

Ett tvåfaldigt verk tillhör båda dessa öfverskjutande perioder: nedrifvandet af den gamla och upprättandet af den nya anordningen eller hushållningen. Och enär [230] den judiska åldern och folket voro endast förebilder och skuggor, måste vi vänta, att resultaten här skola blifva mycket mera vidtomfattande, än de voro där, och så finna vi dem. Detta dubbla verk visas i profeten Esaias framställning: »Ty en hämndens dag är i mitt hjärta, och mina återlöstas år är kommet.» — Es. 63:4, eng. öfv.

Allt detta är icke några klokt uttänkta motsvarigheter, anordnade för att passa in med verkliga fakta, ty många af dessa paralleller och andra sanningar sågos från profetian och predikades, såsom här framställts, åtskilliga år före 1878 — hvilket år tillkännagafs såsom tiden för ynnestens återvändande till Israel, innan det kom, och innan någon händelse kännetecknade det så. Författaren till detta arbete utgaf dessa ur skriften dragna slutsatser i broschyrform redan på våren år 1877.

Vittnesbördet kunde knappast vara starkare och dock hemlighållas intill nu, då tiden kommit, för att kun­skapen skall förökas och de (i den sanna himmelska lärdomen) förståndiga skola förstå. Det exakta årtalet för Israels förkastande — ja, till och med själfva dagen — veta vi; att de skulle komma att hafva en mischneh eller dubbel tid, förklarar profeten uttryckligt, att denna parallellperiod är aderton hundra fyrtio fem år lång, och att den ändade år 1878 e. K. hafva vi,. som vi tro, tydligt visat, och att detta år kännetecknades af ynnest är ett obestridligt faktum. Kom äfven ihåg, att det är efter slutet af deras »dubbla» tid, som prof. Delitzsch har utgifvit sin hebreiska öfversättning af nya testamentet, som redan är i händerna på tusentals judar och väcker mycket intresse. Och ihågkom vidare, att den största kristna rörelse sedan apostlarnas dagar, ledd af Rabinowitsch och andra, nu pågår i Ryssland. Och den tog sin början ungefär lika lång tid efter år 1878, då Israels »dubbla» tid ändade, som den tid, som förflöt från Israels förkastande år 33 [231] e. K. till tiden för uppväckandet bland hedningarna.

Återkalla nu i minnet apostelns ord, som tydligt visa, att de blefvo utstötta från gudomlig ynnest och från JORDISKA FÖRBUND eller löften, som ÄNNU TILLRÖRA DEM, till dess fullheten eller det fulla antalet från hedningarna inkommit — till dess slutet på evangelii kallelse kommit —, och ni skall se, att 1878 är ett bemärkelsedatum af stort intresse för det andliga Israel — icke mindre viktigt än för det köttsliga Israel.

Som ingen utom vår Herre Jesus kände till betydelsen af lagålderns slut och början af evangelieåldern (till och med apostlarna kände endast delvis och sågo endast dunkelt tills efter pingsten), så kunna vi emellertid nu vänta, att endast Kristi kropp, smord med samma ande, skall klart kunna se evangelieålderns afslutande och dess stora betydelse. De stackars judarna och många, som bekänna sig kristna, veta icke ens ännu af den stora nådeshushållningsförändring, som ägde rum vid den första tillkommelsen — den judiska ålderns afslutande och evangelieålderns börjande. Och likaså är det nu blott få, som veta, eller komma att veta, förrän yttre tecken bevisa det för deras naturliga syn, att vi nu befinna oss i änden eller »skörden» af evangelieåldern, och att år 1878 e. K. markerar en så viktig punkt, som det gjorde. Ej heller var det ämnadt, att andra än de få trogna skulle se och förstå och icke vara i mörker med världen — »Eder är gifvet att förstå», sade Herren.

Men någon torde säga: Visserligen var Jeremia en sann Herrens profet, hvilkens vittnesbörd beträffande »mischneh» et eller fördubblandet af Israels erfarenheter bör fullt beaktas, men dock skulle vi anse beviset ännu starkare, om någon annan profet hade omnämnt samma sak. Härtill svara vi, att en enda tillförlitlig profets framställning utgör en god och tillräcklig grundval för tron, och att många af de mera framstående [232] bevisen vid Herrens första tillkommelse voro förutsagda af en enda profet. Men icke desto mindre har Gud, som är rik på barmhärtighet och stor i med­lidande, tagit vår trossvaghet i betraktande och på förhand besvarat vårt hjärtas bön, i det han gifvit oss mer än detta ena vittnesbörd.

Gå nu till Sakarjas profetia (9:9-12). I profetisk syn vandrar han vid sidan af Jesus, där han rider in i Jerusalem — år 33 e. K. — fem dagar före sin korsfästelse (Joh. 12:12-19), och till folket ropar profeten : »Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.» Märk den tydliga uppfyllelsen af dessa ord — Matt. 21:4-9, 43; Joh. 12:12-15; Luk. 19:40-42. Hvarje det minsta drag uppfylldes, till och med ropandet. När folket ropade: Hosianna! bådo fariseerna, att Jesus skulle näpsa dem, men han vägrade det, sägande: »Om dessa tiga, skola stenarna ropa.» Hvarför? Emedan det profeterats, att det skulle blifva ett ropande, och hvarje drag af profetia måste uppfyllas. Må denna noggrannhet i detalj med hänsyn till profetiornas uppfyllelse ingifva oss förtroende till öfriga framställningar af denne och andra profeter.

Efter att kort halva, vidrört de onda följderna, som komme att följa på deras konungs förkastande (Sak. 9:10), tilltalar dem profeten i Jehovas namn sålunda (vers 12): »Vändon åter till edert fäste (Kristus), I fångar, som nu hafven ett hopp. Än mer, det vare eder förkunnadt i dag, att jag vill gifva eder DUBBELT igen.» Ordet dubbelt är här samma ord, som användes af Jeremia »mischneh» — ett upprepande eller en andra lika del. Israel hade under åratal varit under det romerska oket, men de voro »hoppets fångar»; de hade hopp om en kommande konung, som skulle befria och upphöja dem till det utlofvade herraväldet öfver [233] jorden. Nu hade deras konung, deras fasta värn, kommit, men så saktmodig och anspråkslös var han, att de i sitt hjärtas högmod icke kunde erkänna honom såsom en sådan befriare. Och i ännu högre grad voro de syndens fångar, och denne förlossare tillämnade också denna större förlossning. Vår Herre hade varit hos dem tre och ett halft år, uppfyllande skrifterna midt ibland dem, och nu kom det sista och slutliga profvet — skulle de mottaga honom, Herrens smorde, såsom sin konung? Guds förutseende, att de skulle förkasta Messias, visas af profetens ord: »Det vare eder förkunnadt i dag, att jag vill gifva eder dubbelt igen.»

Denna profetia icke endast utesluter alla tvifvel rörande tillvaron af ett »dubbelt» — ett fördubblande af tuktan lagdt till Israels erfarenhet till följd af att de förkastade Messias, utan den markerar också den exakta dagen, när detta började, och gör de slutsatser, som dragits från Jeremias profetia, och som fastställas af Herrens ord: »Edert hus skall lämnas eder öde», dubbelt starka, exakta och klara.

Kom nu ihåg Herrens ord, som uttalades vid den tiden och i detta sammanhang — »Jerusalem, Jerusa­lem, du som dräper profeterna och stenar dem, som äro sända till dig, huru ofta har jag ej velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I hafven icke velat! Se, edert hus skall lämnas eder öde. Ty jag säger eder : Härefter skolen i icke se mig, förrän i skolen säga (af hjärtat): Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!» (Matt. 23:37-39.) Också läsa vi, att på den sista dagen för dess pröfvande, »då han kom närmare (ridande på åsnan) och fick se staden, grät han öfver honom och sade : O, att ock du visste, och det i denna din dag, hvad din frid tillhörer! Men nu (härefter) är det fördoldt för dina ögon». (Luk. 19:41, 42.) Gud vare tack, nu, då andra hälften af deras »dubbla» tid [234] är fullbordad, kunna vi se, att deras blindhet börjar afvändas. Och detta bringar helgonen glädje äfven för deras egen del, ty de förstå, att Kristi kropps förhär­ligande närmar sig.

Men vår kärleksfulle Fader, som tydligen önskade grunda och stadfästa våra hjärtan bortom allt tvifvel rörande den lilla punkt, som afgör och bevisar så mycket, har bringat oss underrättelse beträffande Israels »dubbla» tid genom en annan af sina högst ärade tjänare — profeten Esaia.

Denne profet intager sin ståndpunkt vid slutet af denna tid, då deras »dubbla» mått (mischneh) blifvit uppfylldt — år 1878 e. K., och vändande sig till oss, som nu lefva, meddelar han oss Guds budskap, sägande: »Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. Talen ljufligt till Jerusalem och ropen för det, att dess bestämda tid är fullbordad, att dess missgärning är förlåten, ty det har fått DUBBELT * af Herrens hand för alla sina synder.» — Es. 40:1, 2. Se marginalen af eng. öfv.

_________
* Det hebreiska ord, som här är öfversatt med »dubbelt», är kefel, hvilket betyder dubbelt i betydelsen af något, som blifvit hopviket på midten.
_________

Forskaren af det profetiska ordet bör lägga märke till att profeterna uttala sina profetior från olika ståndpunkter; stundom tala de om framtida ting såsom tillkommande, och stundom försätta de sig i framtiden och tala från denna antagna ståndpunkt. Så till exempel, då Esaia talar om vår Herres födelse, för sätter han sig i tanken vid krubban, där barnet Jesus låg, närhan säger: »Ett barn är oss födt, en son är oss gifven, och herradömet skall vara på hans skuldror» etc. (Es. 9:6, eng. öfv.) Psalmerna kunna icke med förstaelse läsas, om icke detta förhållande erkännes. Att profeterna intogo olika ståndpunkter, kan icke erhålla en bättre belysning än. den, som gifves [235] i de tre redan anmärkta profetior, som hafva afseende på Israels »dubbla» tid. Jeremia förutsade, att de dagar skulle komma, då Gud skulle förskingra dem bland alla folk, och att han, när de fått DUBBELT, åter skulle samla dem genom en ännu större yttring af makt för deras räkning, än då de komma ut ur träldomen i Egypten. Sakarja talar, såsom lefde han vid tiden, då Kristus erbjöd sig åt Israel såsom deras konung, och säger oss, att där, just på den dagen, började deras »dubbla» tid att räknas. Esaia står vid sidan af oss år 1878 e. K. och riktar vår uppmärksamhet på det faktum, att Gud hade en fixerad eller bestämd tid, då han skulle vända sin ynnest mot Israel, uppgjord på förhand, och att denna fastställda tid var en andra hälft eller ett motstycke till deras föregående tid af ynnest. Och han säger oss, att vi nu böra gifva Israel detta trösterika budskap, att dess dubbla mått är fullt — dess bestämda tid fullbordad. Det skulle i sanning vara svårt att afgöra, hvilken af dessa tre profetior är den starkaste eller viktigaste. De äro alla viktiga, och hvar och en skulle i och för sig vara stark, men tillsammans utgöra de en tredubbel kedja af underbar styrka för Guds ödmjuka, forskande, förtröstansfulla barn.

Styrkan i dessa profetiska uttalanden förökas ännu mer, då vi ihågkomma, att dessa profeter icke endast lefde och skrefvo hundratals år åtskils, utan att de skrefvo ting, som voro fullkomligt i strid med judarnas förväntningar. Otrogna och senhjärtade till att tro allt, som Gud har talat genom profeterna, äro säkerligen de, som i detta klara och harmoniska vittnesbörd icke kunna se Guds finger och tillvägagångssätt.

Om någon skulle invända, att Berlin-kongressen och dess beslut icke vore ett tillräckligt bevis på att Guds ynnest börjat återvända till Israel, så svara vi, att det var ett mycket tydligare bevis på ynnest, än Herrens handling efter inridandet i Jerusalem var ett [236] tecken på ogunst. Hvarken det ena eller det andra ansågs vid tiden, då det ägde rum, såsom en uppfyllelse af profetian. Och i denna dag äro de, som veta om uppfyllelsen af den dubbla tiden, tusentals gånger flera än de, som före pingsten visste, att den dubbla eller andra delen då hade börjat. Sålunda se vi, att det barn, som Simeon sade var satt till fall och upprättelse för många i Israel (Luk. 2:34), blef detta fall eller denna stötesten för det köttsliga Israel som ett folk. Och vi hafva sett, huru Herren såsom det andliga Israels hufvud och höfding kommer att blifva förlossaren, som åter skall upprätta det köttsliga huset och återställa allting, sedan deras »bestämda tid», deras »dubbla» mått uppfyllts. Och nu se vi det dubbla måttet uppfylldt, och ynnest börjar mot Israel. Då vi iakttaga denna uppfyllelse af vår Faders ord, må våra hjärtan väl sjunga:

»Hur fast är den grundval, du utvalda hjord, som lagts
för din tro i Guds dyrbara ord.»

Då vi sålunda lägga märke till Israels fall från ynnesten och deras däraf följande förlust och orsaken till allt detta, så låt oss icke glömma, att de äfven i detta förebildade det nominella andliga Israel, och att samma profeter hafva förutsagt, att båda Israels hus skulle snafva och falla — »För de två Israels hus skall han blifva en stötesten och en klippa till fall.» — Es. 8:14.

Lika visst som det förefanns ett förkastande och fall af det nominella köttsliga Israel, såsom vi sett, lika visst förefinnes också ett förkastande och fall af det nominella andliga Israel, evangelii namnförsamling, och det af liknande orsaker. Det enas förkastande och fall skildras i skriften lika lifligt som det andras. Och äfven lika säkert som en kvarlefva af det köttsliga Israel genom ödmjukhet och tro frälstes från blindheten och fallet, så kommer ock en liknande kvarlefva af det [237] nominella andliga Israel att frälsas, från den nominella massans blindhet och fall i denna ålders »skörd» eller slut. Sålunda komma de sista medlemmarna af den sanna församlingen, Kristi kropp, att afskiljas från namnförsamlingen — förenas med hufvudet, förhärligas. Dessa allena (den kvarlefva, som utvaldes från det köttsliga Israel vid dess fall samt evangelieålderns få trogna, inbegripande den lefvande kvarlefvan vid dess slut) utgöra det sanna »Guds Israel». Dessa äro de utvalda — rättfärdiggjorda genom tron på Kristi återlösningsverk, kallade till meduppoffring och medarfskap med Kristus, valda genom tron på sanningen  och helgelse genom sanningens  ande och trogna ända in i döden. Sedan denna skaras utväljande fullbordats i denna ålders skörd, kan en ganska stor skakning bland hvetet och ogräset förväntas. Ty många gudomliga ynnestvälsignelser, som särkildt förlänats för det trogna fåtalets