STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 8

ELIA SKALL FÖRST KOMMA.

I hvilket förhållande denna viktiga profetia står till Kristi andra tillkommelse. — En partiell och typisk uppfyllelse i Johannes döparen. — Den verkliga uppyfyllelsen. — Synen på det heliga berget. — Märkliga motsvarigheter mellan Elia, typen och den antitypiske Elia. — Tiden är nära. — Utsikten. — Elias efterträdare, Elisa.

»Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, på det att jag icke, när jag kommer, må slå landet med tillspillogifning.» — Mal. 4:5, 6.

DÅ vi betrakta vittnesbörden om att tiden är nära för upprättandet af Messias' rike på jorden, får denna profetia, som visar, att Elia dessförinnan måste komma, icke förbises.

Uttrycket i vår text är egendomligt. Tanken synes vara, att Elias verk skulle blifva att vända (d. ä. omvända) föräldrar till ett ödmjukt, barnalikt tillstånd och att, efter att hafva gjort dem läraktiga som små barn, vända deras hjärtan från villfarelse, synd och otrohet samt leda dem tillbaka till harmoni med deras »fäder» — ett namn, som hebreerna gifvit sina trogna patriarker och profeter.

Malakis profetia, det sista budskap, som af Jehova sändes till Israel, synes hafva gjort ett djupt intryck på dem — i synnerhet de två sista kapitlen, som särskildt ha afseende på Messias' ankomst och de särskilda pröfningar, som dagen för Herrens närvaro skulle medföra. (Se Mal. 3:1-3, 13-18; 4:1-6.) Som de häraf slöto, att denna pröfning skulle blifva af ovanlig beskaffenhet, hämtade de tröst af de sista här ofvan citerade verserna, som utlofvade, att profeten Elia, hvilken en gång omvändt hela nationen från Baals dyrkan till Guds dyrkan, skulle komma tillbaka för att [258] förbereda dem, innan den svåra pröfvotid, som Messias' ankomst skulle föra med sig, inträffade.

Denna profetia uppfylldes icke vid Herrens första tillkommelse — hvarken den del däraf, som har afseende på Messias, eller den del, som syftar på Elia. Profetian har tydligen afseende på den andra tillkommelsen, på ankomsten af »förbundets ängel» i härlighet och makt och på pröfvandet och den stora nöden på Herrens dag vid den tiden. Kristi erbjudande af sig själf åt det typiska Israel och den stora nöd, som kom öfver dem såsom ett folk, då de förkastade honom, blef emellertid, såsom Gud hade förutsett och tillämnadt, ännu en skugga, som vidare i många detaljer belyste de ting, som voro framställda i denna profetia. I Elias ande gjorde Johannes döparen för Israel ett arbete, som liknade den utlofvade Elias verk, men han rönte ingen framgång, och följden blef, att nöd (förbannelse) kom öfver detta folk. Den verklige Elia, som åsyftades genom profeten, skulle utföra ett stort verk för hela »jorden» för att förbereda hela människosläktet för Kristi andra tillkommelse, och äfven ban kommer för en tid att misslyckas, och som en följd däraf kommer den stora nöden (förbannelsen) att slå hela jorden.

Elias ankomst, som omnämnes af profeten, skulle ske före »Jehovas stora och fruktansvärda dag».* Och enär, som vi nyss visat, Jehovas stora dag började år 1874 e. K. och kommer att fortfara fyrtio år och utlöpa samtidigt med slutet af hedningarnas tider i det fullständiga störtandet af världens och Satans välde på jorden, då Immanuel — Kristus Jesus och hans helgon — skall fullt insättas i all makt och allt välde, är det viktigt för oss att här visa, att Elia har kommit. Han har icke lyckats omvända världens hjärtan till barnalikhet och till de rättfärdigas (sanna) visdom, och därför kommer den stora nödens tid, såsom [259] Gud förutsett och förutsagt. I densamma kommer Gud genom svåra och bittra erfarenheter att lära människosläktet de läxor, som de grundligt behöfva lära sig, att de må beredas för att med tacksamhet mottaga Kristuspersonen―Jehovas sändebud för det nya förbundet — tillika med detta förbunds alla rättfärdiga anordningar, lagar etc. [* Se del I, kap. 15.]

Vid den första tillkommelsen blefvo, såsom vi sett, många af Guds löften och planer utförda i en mindre skala bland ett enda folk, Israel, som en belysning af de större och mera storartade verkligheter, som skulle fullbordas vid Kristi andra tillkommelse. Och liksom underverken, helbrägdagörelserna etc. förebildade tusenårsålderns större verk, och liksom Herrens ridande på åsnan såsom konung förebildade, huru han skulle antaga större makt, majestät och ära vid sin andra tillkommelse i egenskap af konungars konung och herrars herre, så förebildade »människan Kristus Jesus» och hans lilla lärjungaskara på liknande sätt härlighetens Herre, högt upphöjd, förenad med helgonen, hans brud och medarfvingar, vid hans andra tillkommelse. Och sålunda voro ock Johannes döparen och hans lärjungar, som voro sysselsatta i samma verk med och under honom, i sitt försök att omvända Israel och bereda dem för att mottaga Messias, en förebild till den verklige Elia (den sanna kristna församlingen, hvilkens verk varit att försöka omvända världen före Messias' tillkommelse till jorden — den andliga härlighetens Herre och konungars konung. Johannes döparen, som kom i Elias ande och kraft, lyckades icke reformera Israel, och följden blef (Matt. 17:12), att Israel förkastade Jesus i köttet och bringade öfver sig en stor »dag af hämnd», nöd och vrede. (Luk. 21:22.) Likaledes är det, endast i en större skala, som den verklige och större Elia har misslyckats att omvända och bereda världen för att mottaga härlighetens konung, och som en följd däraf måste nu vredens stora dag komma öfver världen för att smälta, uppmjuka [260] och ödmjuka alla och göra dem beredda att af hjärtat ropa: Hosianna! Välsignad vare han, som kommer i Jehovas namn!

Sålunda inses, att församlingen i köttet (Kristus­personen, hufvud och kropp) är Elia eller förelöparen till församlingen i härlighet, Jehovas Smorde. Icke namnförsamlingen utan den verkliga invigda försam­lingen, hvilken på andra sidan grafven kommer att vara den stora smorde förlossaren, är det, som utgör Elia. Deras mission är att bestraffa villfarelse och synd och peka på härlighetens kommande rike. Vår Herre Jesus och apostlarna samt alla i Kristus Jesus trogna alltsedan hafva tillhört denna stora antitypiske Elia, profet eller lärare — samma klass (hufvud och kropp), hvilken inom kort skall utgöra härlighetens konung. Det verk, som församlingen nu är sysselsatt med, är blott och bart en förberedelse för dess framtida verk, hvad världens reformerande beträffar. I sitt konungsliga ämbete skall församlingen göra för världen, hvad den icke lyckas åstadkomma såsom Elia, läraren.

Låt oss icke blifva missförstådda. Vi ha förut visat, att Guds plan icke är att omvända världen under evangelieåldern. Hans afsikt var icke att göra detta utan blott och bart, att församlingens utväljande och pröfning nu skulle försiggå, och att världens välsignande genom församlingen, Kristuspersonen, skulle ske i en ålder, som följer på denna. Vi motsäga icke detta, när vi säga, att Elia (Kristus i köttet) försökt att omvända världen och misslyckats, utom hvad beträffar några enstaka reformer. Ty ehuru Gud visste och förutsade, att vår mission till världen skulle till stor del misslyckas utom i fråga om att utvälja en utsökt liten hjord, så gaf han oss likväl genom Herren uppdraget att försöka omvända världen, när denne sade: »Gån ut i hela världen och lären (prediken det glada budskapet för) alla folk», i det han visste, att detta bemödande skulle ha en gynnsam återverkan på oss själfva. Alldenstund vi veta, att han förutsagt [261] vårt nuvarande misslyckande men vår kommande framgång, när han skall förhärliga och begåfva oss med gudomlig makt, äro vi i stånd att glädjas, äfven fastän vi se, huru verket under de förflutna aderton århundradena jämförelsevis misslyckats. Ty vi veta också, att den sanna Elia-klassens arbete icke varit förgäfves utan tjänat Guds syftemål uti att utveckla den sanna församlingen, medan den burit vittnesbörd för världen — hvilket kommer att blifva den till gagn i sinom tid.

Johannes döparen var icke i verkligheten Elia återkommen till jorden, ej heller är församlingen det. Men liksom det var sant om Johannes, att han utförde ett Elia-arbete för Israel (Luk. 1:17), att bereda dem och bekantgöra Herren i köttet, så är det ock sant om församlingen, att den utför det förutsagda Elia-arbetet för världen i »Elia ande och kraft» och tillkännagifver Herrens andra närvaro med nästan samma ord, som Johannes använde vid hans första närvaro: »Midt ibland eder står den, I icke kännen. Han är den, som kommer efter mig, hvilken har varit före mig.» — Joh. 1:26, 27.

Alla kunde icke mottaga Johannes' vittnesbörd eller förstå, att han var förelöparen till konungen i köttet. Hade de gjort detta, skulle de därigenom blifvit beredda att mottaga Jesus såsom sin Messias. För så många af dem, som kunde antaga Johannes' budskap och mottaga Kristus och äfven gjorde det, för dessa utförde Johannes Elia-arbetet, såsom Herren sade till dem om Johannes (Matt. 11:14): »Om I viljen tro det, han är den Elia, som skulle komma», ehuru Johannes och hans verk icke fullständigt uppfyllde förutsägelsen om Elia, liksom ock Herren i köttet icke uppfyllde allt, hvad som var förutsagdt om Messias.  Han var Jehovas Smorde för alla, som kunde mottaga [262] det, till och med innan han fullbordat sitt offerverk eller blifvit förhärligad eller kommit tillbaka för att utöfva sitt stora ämbete såsom Messias eller förlossare. Johannes vid den första tillkommelsen var verkligen i viss mån ett fullbordande af den typ, som påbörjats i Elias person och verk, och Johannes verksamhet vid den första tillkommelsen förebildade församlingens slutarbete vid den andra tillkommelsen. Dennas medlemmar, fötterna af Kristus i köttet, — fötterna af Elia — bebåda riket. (Es. 52:7.) För dem, som kunna »tro det», bebåda vi den förhärligade Kristi regering såsom för handen, och likaså hafva vi för dem, som kunna »tro det», utpekat den förutsagda antitypiske Elia. Somliga skola sannolikt icke »tro det» utan komma fortfarande att vänta, att någon viss person skall uppfylla Malakis förutsägelse, och skola sålunda »icke känna sin besökelses tid», förrän den stora nödens dag brinner såsom en ugn.

Alltså inses, att misslyckandet för Elia (Kristus­personen i köttet) att omvända och återställa världen var lika mycket förutsedt, som Johannes' misslyckande att omvända Israel var det. Det oaktade kommer det att blifva samma Elia-klass, men förhärligad och bemyndigad, som under tusenårsåldern skall välsigna och undervisa världen samt återställa allting, såsom det utlofvats genom alla de heliga profeternas mun (Apg. 3:19-21); endast till namn och likhet kommer Elia­typen att upphöra med vår jordiska bana. I harmoni med detta voro Herrens ord, som gåfvos till svar på lärjungarnas fråga: »Hvarför säga då de skriftlärda, att Elia måste komma först?» Herren inlät sig icke på en full förklaring öfver att Elia var en typ och Johannes en fortsättning och på samma gång en förebildlig uppfyllelse af den etc. — ting, som lärjungarna då icke voro beredda att förstå, och dessutom var tiden för deras förståelse då icke kommen. Medan Herren påpekar Johannes' misslyckande såsom en partiell uppfyllelse [263]  af profetian, tillägger han därför : »Elia kommer visserligen* och skall återupprätta allt.» (Matt. 17:11.) Tydligen tänkte han på sitt eget härliga verk i den kommande åldern, då han skulle vara förenad med sin förhärligade »kropp», hvilken evangelieåldern skulle utvälja och pröfva. Han blickade bortom förlåten till tusenårsåldern och såg Elia-klassen upptagen i de brinnande vagnarna till stor makt och härlighet — andlig upphöjelse.

[* De äldsta handskrifterna utelämna ordet först.]

En kvinna är den bild, som användes, när församlingen, skild från sin Herre och sitt hufvud, åsyftas. Skild och fristående från sin Herre, brudgummen, är hon en trolofvad jungfru. Men i detta fall är en man, Elia, den bild, som användes, emedan det verk, som förebildas, icke är församlingens, skild från sin Herre, utan bådas gemensamma verk. Herren var hufvudet och förelöparen för församlingen i köttet (Eliapersonen), lika visst som han är hufvudet för den triumferande församlingen — Kristuspersonen. Andra fall, då en man är den bild, som användes, när ett gemensamt verk af Kristus Jesus och hans kropp, församlingen, förebildas, äro talrika. Till exempel, Aron och alla hans efterträdare i det öfversteprästliga ämbetet förebildade Herren, och underprästerna förebildade lemmarna af hans kropp, Melkisedek förebildade på liknande sätt hela kroppen i härlighet, så gjorde ock Mose, David och Salomo. Att Elia användes såsom en bild, då ett gemensamt verk af Kristus och församlingen framställes, är följaktligen i harmoni med skriftens bildspråk.

Huru underbart vältalig var icke den »syn», som Herren lät de tre lärjungarna se på förklaringsberget (Matt. 17:1-9), då, vi ihågkomma den klass, som Elia representerade. Det var en syn om det kom­mande riket, förtäljer oss Petrus. (2 Pet. 1:16-18.)

[265] Herren, förklarad, syntes strålande för deras ögon, medan en bild af Mose föreställde den mosaiska eller laghushållningen och en bild af Elia representerade evangelieeller den kristna hushållningen. Båda hushållningarna blicka hän mot, utpeka och tala om Kristi offer och lidanden samt den härlighet, som skulle följa.

Innan vi lämna detta ämne, vilja vi påpeka några drag och händelser i profeten Elias, typens, lif och jämföra dem med församlingens, den antitypiske Elias, historia, och motsvarigheterna däremellan skola säkert förvåna alla, som icke förut lagt märke till dem. För att jämförelsen lätt må fattas, uppställa vi dessa motsvarigheter i parallella kolumner.

Dessa motsvarigheter äro slående och äro icke till­fälliga. Och det faktum, att Elia skulle komma före den stora dagen, och att vi nu i församlingen hafva funnit den antitypiske Elia, på hvilken profeten Malaki syftade, och hvilken Johannes döparen vidare förebildade, borde anses som ett ytterligare bevis på att tiden är nära — att Herrens stora dag har kommit. Dessutom finnas i denna typ antydningar, bekräftade af andra skriftställen, hvilka äro ämnade att leda och bereda helgonen att väl utföra sin del och att styrka och uppehålla dem i den stormiga dag, som är alldeles inpå oss.

Vi önska icke uppdraga en dyster tafla; vi vilja hellre tänka och peka på den härlighet, som följer efter vredens stora dag, och den inbrytande tusenårsdagens fröjder hellre än på den närmaste framtidens trångmål och missräkningar, som föregår den fulla soluppgången. Men det är nödvändigt, att helgonen åtminstone till någon del blifva underrättade om an­nalkande händelser, på det de, när dessa inträffa, icke må oroas eller misströsta utan, då de på förhand beväpnats, veta, huru de skola möta dem. Detta är ock nödvändigt, på det de så mycket bättre må värdera det nuvarandes välsignelser, så att de flitigt [266] verka medan det heter dag, ty »natten (en mycket mörkare tid i jämförelse med den nuvarande, som kallas dag) kommer, då ingen KAN VERKA».

Den nuvarande lilla tiden, innan stormmolnet bryter in öfver världen, är en mycket gynnsam tid för Elia-klassens verk och motsvarar både Elias och Johannes framgångsfulla dagar. Den är gynnsam för personlig tillväxt i nåd och kunskap och äfven för sanningens spridande — den mest gynnsamma tid, som någonsin varit känd. Huru skulle icke de tidiga sanningssökarna, bereanerna till exempel, hafva gladt sig åt sådana hjälpredor, som vi nu äga i fullständiga parallellbiblar, konkordanser, historiska arbeten, encyklopedier, ordböcker och andra värdefulla uppslagsverk, detta till pris, som göra dem åtkomliga för alla, och utan pris tillgängliga för alla i de offentliga biblioteken, till och med i medelstora städer. Och till allt detta kommer den gryende tusenårsdagens tilltagande ljus och alla klassers förmåga att på ett intelligent sätt läsa och tänka för sig själfva. Med sådana hjälpmedel kan mera läras af Guds ord och plan på en dag, än det förut var möjligt att lära på ett år under mindre gynnsamma förhållanden. Ej heller har det funnits en tid, som varit så gynnsam för kristlig verksamhet eller som så sporrat till kristligt nit och energi som just denna tid, då det härliga skördebudskapet om Herrens närvaro och det annalkande riket förkunnas.

Om vi vilja resa från plats till plats för att möta troende, så kunna vi hinna lika mycket på en vecka, som Paulus kunde på en månad eller mera, och med mycket större bekvämlighet. Om vi vilja predika muntligen, kunna vi göra det, utan att någon ofredar eller förskräcker oss. Och vi lefva i en tid, då massorna af folket kunna läsa och skrifva, hvilket endast ett mycket litet fåtal kunde göra i förflutna tider, och då det tryckta, evangeliet är billigt, bekvämt och ofta mera verksamt än muntliga föredrag. Ett villigt hjärta kan [267] sålunda göra långt mer, än Aqvilas och Priskilla kunde på sitt sätt och sin tid med samma ansträngning. Vi kunna predika med både tryckta och skrifna sidor för vänner och främlingar öfver hela världen och med nästan ingen kostnad förmedels vår tids underbara postförbindelse.

Men Paulus försäkrar, i det han syftar på namnförsamlingen i de sista dagarna, att »en tid skall komma, då de icke skola fördraga den hälsosamma läran». (2 Tim. 4:3.) Ehuru detta nu är sant i samma mening, som det varit sant under århundraden, kommer det dock att hafva en mera skarp och tydlig uppfyllelse i framtiden. Det är nu sant, att namnförsamlingen icke fördrager predikanter, som lämna dess trosbekännelser utan afseende och »predika ordet», »allt Guds råd» (hela Guds plan), utan alldenstund »det kliar i öronen», älska de mänskliga spekulationer rörande evolution och vetenskap, falskeligen så kallad, hellre än Guds ord. Och dock, emedan de icke kunna hindra den, fördraga de den sunda läran till en viss grad — till en långt större grad, än Rom i sin makts dagar skulle hafva fördragit den.

Just före de ord, vi här citerat, hänsyftar aposteln direkt på de farliga tiderna i denna ålders sista dagar (2 Tim. 3:1-13) och påpekar, huru uppblåsthet, njutningslystnad, förakt för det goda, formalism, girighet, högmod och otacksamhet skulle komma att känneteckna dem. Och han förklarar, att (i församlingen) onda människor och bedragare (från sanningen) skola gå allt längre i ondska, i det de vilseleda sig själfva genom sina sofismer. Och enär aposteln tänkte på och skref om de sista dagarna och icke om medeltiden, äro vi sannerligen berättigade att fråga, om icke det må komma en tid endast ett kort stycke framför oss, i dessa »yttersta dagar», då sund lära icke kommer att fördragas eller tillåtas i någon grad.

Ehuru det nu i stor utsträckning är sant, att inga andra än de, som hafva vilddjurets märke eller dess [268] namns tal (Upp. 13:17), tillåtas köpa eller sälja (handla med sanningen) i de allmänna hallarna eller synagogorna, så hafva dock de fullt invigda lärt, att storartade modetempel, kallade kyrkor, icke äro mera nödvändiga för evangelii predikande nu, än de voro i apostlarnas dagar, och att väldiga orglar och inöfvade sångkörer icke äro nödvändiga tillbehör för att tilldraga sig folkets uppmärksamhet. Ty nu, liksom i den första kristna tiden, lyssnar det allmänna folket gärna till evangelium i gathörnen och på torgplatserna, eller då det i tryck kommer med posten. Frågan är emellertid: Månne icke denna framställning i Uppenbarelsen innebär något mera, än hvad som för närvarande är förhållandet, och månne det icke i likhet med aposteln Paulus' framställning innebär, att en tid skall komma, i de sista dagarna, då sund lära icke alls kommer att fördragas? Månne icke vår erfarenhet i detta afseende kommer att motsvara Johannes döparens (förebildens), hvilken blef kastad i fängelse? Med andra ord, hvad kunna vi vänta mellan den nuvarande jämförelsevis gynnsamma tiden — ehuru den icke är utan sina svårigheter — och den kommande välsignade tiden af obehindrad rättfärdighet? Skall tiden fortfarande blifva så gynnsam för arbetet i vingården som den nuvarande — eller mera gynnsam eller mindre? Låt oss lägga märke till hvad dessa typer angifva. Ty hvadhelst vi finna i vare sig Elias eller Johannes' lif och erfarenhet, som synes väl passa in med församlingens erfarenhet och med vittnesbördet rörande hennes framtida jordiska bana, äro vi berättigade att anse såsom typiskt, enär Herren riktat vår uppmärksamhet på dem.

Elia skildes från jordelifvets scener med en brinnande vagn, hvilken var en sinnebild af den andliga härlighet och upphöjelse, som vid den jordiska vädjebanans slut väntar dem af församlingen, hvilka lefva och äro kvar till de sista, dagarna.  Men vi böra också ihågkomma, [260] att det var genom en hvirfvelvind eller storm, som han togs bort. Och storm är symbol af nöd, lika mycket som den brinnande vagnen är en bild af seger och härlig undflykt från denna nöd.

Johannes döparens sista erfarenheter kännetecknas ännu tydligare af nödprägeln. Ehuru folket icke hörsammade honom (Matt. 17: 12), erkände de honom en kort tid såsom en Guds tjänare och profet (Joh. 5:35), men sedan han hade tillkännagifvit Messias närvaro, började hans inflytande snart aftaga, såsom han hade betygat, det skulle göra, då han sade om Kristus: »Han måste tillväxa, men jag måste aftaga.» Så måste det blifva i denna ålders ände; Johannes-klassens (Elia-klassens) verk slutar med tillkännagifvandet, att himmelriket är nära, och att konungen är närvarande. Detta håller nu på att ske, och Johannes' vittnesbörd gäller bokstafligen med samma styrka nu i denna tid för Herrens andra tillkommelse: »Midt ibland eder står den (närvarande, som) I icke kännen.» »Och han har sin kastskofvel i sin hand, och han skall göra sin loge ren och samla sitt hvete i ladan, men agnarna skall han uppbränna i osläcklig eld» — den stora nödens tid. — Joh. 1:26; Matt. 3:12.

Liksom Johannes aftog — då hans verk var fullbordadt, sedan han öfverlämnat sitt budskap —, så måste ock församlingen i köttet aftaga, när dess budskap öfverlämnats, till dess den sista medlemmen utgifvit sitt invigda lif och gått genom förlåten in i »härlighet» för att därefter vara en medlem af den härlige, regerande Kristus. Liksom Johannes sade, att Jesus måste tillväxa, så kunna ock vi nu, då det verkliga riket håller på att upprättas, tillitsfullt säga, att konungen är närvarande, och att hans rike måste tillväxa, till dess det uppfyller jorden. Och Johannes' tillkännagifvande om »skörden» — hvetets insamlande och den öfver agnarna kommande nöden —finner också sin parallell i den nuvarande tiden. [270]

Johannes' frihet beröfvades honom kort efter att han öfverlämnat sitt budskap, tillkännagifvit den Närvarande och det verk, som förelåg honom, och han blef kastad i fängelse, emedan han förebrått konungen för obehörig förbindelse med en kvinna (Matt. 14:4). Och ehuru Guds trogna barn ofta påpekat, att föreningen mellan församlingen och den borgerliga makten icke är i sin ordning och i skriften kallas boleri eller skörlefnad (Upp. 17:5), och ehuru världen ganska mycket dragit sig tillbaka från församlingarna, fortfar likväl förbindelsen. Och skriften synes framhålla, att i den annalkande nödens tid komma namnkyrkorna, som bekänna sig vara Kristi jungfrur, att stå på jordens konungars sida och vara förenade med dem, då däremot den sanna församlingen, liksom dess typ, Johannes döparen, kommer att blifva impopulär och beröfvas sin frihet på grund af sin trohet i att motstå och fördöma villfarelse.

I fråga om Johannes så väl som Elia var det en kvinna, som förföljde, — hvarvid en konung handlade som hennes ombud och verktyg. Med den sanna församlingen har det i det förflutna skett så, som dessa förebildade, och kommer utan tvifvel att blifva så, äfven i framtiden, — hvarvid namnförsamlingen motsvarar kvinnan och den världsliga regeringen motsvarar konungen. Det är icke endast så, att profetian påpekar en närmare förening mellan dessa båda än den, som för närvarande existerar, utan hvarje skarpsynt iakttagare kan se, att den hufvudsakliga häfstång, medels hvilken den kungliga aristokratien härskar öfver massorna, är den vidskepelsen, att Gud förordnat dessa »stora män», ehuru de ofta äro både klent utrustade och lastbara, att härska öfver dem, och att det är att motsätta sig Guds vilja att uppresa sig mot tyranni och orättvisa och göra anspråk på rättvisa, frihet och jämlika rättigheter. Därför äro regeringarna och kyrkorna benägna för öppen eller hemlig förening för ömsesidigt beskydd i den kommande stormen. [271]

Och icke endast så, utan den kommande striden mellan aristokratien och massorna i alla civiliserade länder kommer att blifva så enastående, så olika allt, hvad förr upplefvats, att sansade, konservativa, religionsvänliga personer af fruktan för samhällets fullständiga undergång i kaos och anarki helt naturligt komma att föredraga monarki, förtryck och tvång framför hvad som helst, som helt visst vore ännu värre. Följaktligen komma sådana att sluta sig till kyrka och stat, rikedom och aristokrati under det allmänna bemödandet att tillbakahålla och förekomma den oundvikliga sammandrabbningen — »striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag».

Till sist komma sannolikt de enda undantagen från detta tillvägagående bland vänner af fred och sann re­ligion att vara de, för hvilka det behagar konungars konung att genom sitt ord uppenbara sina planer (Joh. 16:13), och som hafva full tillit till hans visdom och kärlek så väl som till hans makt att låta allting samverka till uppfyllandet af hans löften. Endast sådana bland de konservativa och ordningsälskande, hvilka se den roll, som den kommande sociala omhvälfningen måste spela i Guds plan, i det den aflägsnar utlefvade system, som tillhöra det förflutna, och genom en stor utjämningsprocess bereder världen för tusenårsålderns rättfärdiga regering, skola vara i stånd att fatta sakläget och handla därefter. Men dessa komma att blifva missförstådda, och deras sträfvanden att framhålla sakens verkliga tillstånd och det enda och rätta botemedlet, komma sannolikt att förhindras af dem, som icke se den härliga utgången, och som, emedan de äro ovilliga att uppgifva sina egna idéer och planer och sin egen vilja, äro oförmögna att se Guds planer. När inskränknings-, undertrycknings- och tvångsåtgärder komma att anses nödvändiga, komma dessa åtgärder sannolikt att riktas icke blott mot arbetareorganisationer [272] och de pressalster, som försvara deras rättigheter och påpeka deras lidna oförrätter, utan ock mot andra sådana, hvilka framhålla Guds plan och den verkliga orsaken till och det enda botemedlet mot nationernas stora nöd. Ja, den tid är sannolikt icke långt aflägsen, då undertryckningsåtgärder komma att vidtagas mot helgonens alla bemödanden att sprida de goda nyheterna om det kommande riket, allt under den förevändningen, att allas intressen och det allmännas bästa fordrar detta.

Sålunda torde förutsägelserna i den andra psalmen komma att uppfyllas, och detta sannolikt i slutet på ett mera bittert sätt, än man nu gärna kan föreställa sig, ehuru den redan blifvit delvis uppfylld på kroppens hufvud. — Apg. 4:25-29.

Samma nödvändighet, som anses tvinga till undertryckande af yttrandefriheten beträffande politiska och sociala frågor, kommer sannolikt att anses föreligga och leda till undertryckande af yttrandefriheten äfven beträffande religiösa frågor, hvilka i sanning ligga till grund för all frihet. Det skulle icke vara öfverraskande, om en »stark regering», en monarki, framdeles komme att ersätta denna nuvarande stora republik*, och det är alldeles sannolikt, att en allmän norm för religiös tro skall anses lämplig och kommer att offentliggöras, då det att lära utanför densamma kommer att anses och bestraffas som en politisk förbrytelse. En sådan förföljelse i denna ålders slut eller skörd skulle icke endast lämna ännu en parallell till den judiska ålderns skörd (Apg. 4:10-13, 23-30; 5:29-41; 11:19), utan den skulle äfven gifva en vidsträcktare och djupare betydelse åt apostlarna Paulus' och Johannes' ord (2 Tim. 4:3; Upp. 13:17) och åt de typiska belysningarna af slutet på den sanna församlingens jordiska bana, såsom den förebildades i Elias upptagande [273] i en stormvind och Johannes' döparens fängslande och halshuggning.

[* Förenta Staterna.]

Två lärdomar kunna med fördel dragas häraf, vare sig framtida händelser utvisa, att vi läst det profetiska vittnesbördet rätt eller orätt. Och de äro dessa: För det första böra vi vara så beredda, så beväpnade och så grundligt utrustade med den öfversvinneliga sanningen, att förföljelse endast skulle drifva oss till större nit och icke genom öfverraskning eller fruktan leda oss till att sänka vår norm eller till att underkasta oss, då jordens konungar resa sig upp och med folkets religiösa furstar församla sig mot oss och mot de sanningar, som Gud förlänat oss såsom hans tjänare och sändebud förmånen att vittna om. (1 Joh. 3:1.) För det andra böra sådana tankar på framtiden, jämförd med förmånerna i det nuvarande, tjäna till att egga alla invigda Guds barn att göra ett flitigt bruk af de nuvarande stora skördetillfällena och förmånerna, i det de ihåg­komma, att »den som skördar, han (mot-) tager lön», lika visst som den, hvilken har planterat och vattnat, och att det nu i högsta grad är en tid för att samla frukt till evigt lif. Den närvarande gynnsamma tidens lilla lugn med dess större friheter och fördelar på allt sätt är gudomligt anordnadt, på det tecknandet af Guds sanna tjänare med insegel på deras, pannor (i intellektuellt afseende, med sanningen) må försiggå. — Upp. 7:3.

»Må den ’lilla stunden' så
i sitt gyllne ljus framgå.»

Mästarens ord voro, att man måste verka, »medan dagen är; (ty) natten kommer, då ingen kan verka». »Verken icke för den mat, som förgås, utan för den mat, som förblifver till evigt lif.»

Alltså se vi, då tiden nu är inne, att profeten Elia kommit, såsom det blifvit förutsagt, före Herrens [274] stora och uppenbara dag. Och vi höra hans sista vittnesbörd, som är lika Johannes': »Midt ibland eder står den, I icke kännen»,― och han har sin kastskofvel i sin hand, och han skall göra sin loge ren och samla sitt hvete i ladan och uppbränna ogräset (såsom ogräs — icke såsom människor) i osläcklig eld i den stora nödens tid — den förbannelse, som måste komma för att bereda vägen för den store konungars konung. Han måste tillväxa, men Elia måste aftaga och slutligen alldeles undertryckas. Icke endast höra vi nu detta vittnesbörd från några få af Eliaklassen, utan hear och en, som tillhör denna klass, kommer att inom kort befinnas förkunna detta budskap och vara sysselsatt med Eliaverket. Endast sådana, som på så sätt äro trogna, komma att tillhöra den förhärligade Elia och få förmånen att deltaga i verket att återställa allting, hvilket tillhör tusenårsåldern och kommer att krönas med storartad framgång. En djup betydelse ligger i namnet Elia. Det betyder Jehovas Gud (Jehovas mäktige). Det är sålunda ett passande namn på Herrens Smorde, hvilkens stora verk skall blifva att återställa allting, hvarom Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun.

Innan vi lämna detta ämne, anmärka vi helt kort, att profeten Elia vid slutet af sin bana kallade Elisa, hvilken sedan han offrat, lämnade allt och följde Elia samt blef hans efterträdare som profet, när Elia togs bort i en stormvind, och han erhöll Elias mantel som tecken på att hans bemyndigande öfvergick till honom samt ett stort mått af hans ande och kraft. (1 Kon. 19:16.) Och alldenstund Elia representerade Kristi kropp i köttet — den öfvervinnande församlingen, en skara, ett antal —, är det endast förnuftsenligt att draga den slutsatsen, att också Elisa representerade en klass, en klass som kommer i djup sympati med Eliaklassen och följer Herrens ledning med den, och dock en klass, som icke torde vänta att blifva förhärligad. Genom [275] nödens »stormvind» komma dessa att skiljas från Eliaklassen men komma det oaktadt att behålla ett visst intresse och skola erhålla en välsignelse. Sedan Elia gått bort, blef Elisa djärf och mäktig, så att den tidens teologer (»profetlärjungarna») sade: Elias ande hvilar nu på Elisa!

Namnet Elisa betyder mäktig befriare, och Elisas bana kännetecknades af ett återställelseverk. Detta förebildar utan tvifvel ett verk af en klass, som i framtiden kommer att blifva de verksamma redskapen bland människorna, vid återställelseverkets utförande i den då förhärligade församlingens kraft. Bland andra underbara gärningar, som Elisa utförde, var det, att han botade vattnet, så att det icke mer skulle förorsaka dödsfall eller göra jorden ofruktbar. Han förökade den fattiga änkans olja, så att hon kunde betala sin skuld, han uppväckte sunemitiskans son till lif, och då det var hungersnöd i landet och anrättningen i grytan för teologerna (»profetlärjungarna») befanns vara förgiftad, så att ingen kunde äta af den, botade han den och gjorde den till en hälsosam föda. Han åstadkom, att bröd, tillräckligt för endast några få, mer än räckte till för ett stort antal. Han botade Naaman från spetälska. Han var äfven Guds ombud vid smörjandet af Jehu, genom hvilken, enligt Herrens ord genom Elia, Ahabs kungliga familj, Isebel inbe­gripen, fullständigt utrotades, och likaså alla hennes präster. — 2 Kon. 2:19-22; 4:1-7, 18-44; 5:1-10;  9:1-37; 10:28.

Det är icke svårt att i dessa Elias gärningar spåra, hvad som företer en stor likhet med just det återställelseverk, som inom kort må väntas, då sanningens vatten icke längre skall vara osundt till följd af villfarelse utan botas vid själfva källan genom en klarare förståelse af Guds ord, då de fattiga skola förhjälpas till glädjens olja i stället för en bedröfvad ande, då de döda skola återställas till lif, då i hungersnöden [276] födan (sanningen) skall göras hälsosam och riklig, och då de makter och system, som förebildades af Ahab och^. Isebel, och alla, som. förena sig med dem mot Herren, slutligen och fullständigt skola störtas.

*   *   *

DET lider mot den sälla tid,
då mörkrets välde skall
omstörtas och vår konung blid
regera världen all.

I mörker världen sofver än
och aktar ej uppå,
hvad Herren förutsade, men
de vise dock förstå.

De se rättfärdighetens sol
sig höja mer och mer.
Snart strålar den från pol till pol
och lif åt världen ger.

O, sköna dag, o, sälla tid,
du jordens jubelår,
då likt en flod kring världen vid
Guds sannings kunskap går!

Hvad sällhet det skall blifva då
för Herrens lilla hjord!
Med Kristus vi regera få,
så är hans eget ord.