STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 9

SYNDENS MÄNNISKA–ANTIKRIST.

Antikrist måste utvecklas, blifva uppenbar och slagen före Herrens dag. – En motsatt uppfattning rörande detta ämne betraktad. – Profetisk beskrifning öfver antikrist. – Hans födelse. – Hans snabba utveckling. – Världshistoriens och bibelns beskrifning öfver honom öfverensstämma. – Hans rike en efterapning. – Hans märkvärdiga hufvud och mun. – Hans stora pösande hädelser. – Hans hädiska läror. – Huru han utpinat den Högstes heliga. – Hans tusenåriga regering. – Antikrist slagen med andens svärd. – Hans dödskamp.

  »Ingen bedrage eder på något sätt, ty dessförinnan måste affable ske och syndens människa, fördärfvets son, varda uppenbar.» — 2 Tess 2:3.

I BETRAKTANDE af dessa aposteln Paulus’ bestämda ord, som visa, att en karaktär, som han benämner »syndens människa», måste föregå inbrytandet af Herrens dag, hvilken, som vi visat, redan börjat gry, är det viktigt, att vi se efter, om en sådan karaktär ännu uppträdt.  Ty om en sådan karaktär, som Paulus och de äfriga apostlarna så noggrant beskrifva, ännu icke kommit, böra ofvanstående ord betraktas såsom Paulus’ veto mot alla andra vittnesbörd rörande Herrens närvaro och hans rikes upprättande nu.  Och detta veto måste kvarstå såsom ett oemotsägligt bevis mot detta, till dess man funnit något, som i alla hänseenden motsvarar den profetiska beskrifningen öfver denna syndens människa.

Det är klart framställdt, icke endast att denna syndens människa först måste uppstå, utan ock att den måste utveckla sig och hafva framgång, innan Herrens dag kommer.  Och före Kristi dag skall denna makts framgång och inflytande hafva nått sin höjdpunkt och vara i aftagande, och det är genom det klara skenet af Herrens närvaro vid hans andra tillkommelse, som denna syndens människa skall fullständigt tillintetgöras.  Dessa förutsagda omständigheter måste vi iakttaga för att kunna se, huruvida denna varning till [278] församlingen på Paulus’ tid ännu var tillämplig.  Nu, efter aderton århundraden, göres att Kristi dag har kommit, och den viktiga frågan uppstår då: Månne något, som Paulus sade för att rätta tessalonikernas misstag, kvarstår som ett bevis mot detta påstående nu?

Af apostelns uppmaningar till församlingen att speja efter Herrens återkomst och att gifva akt på det fasta profetiska ordet samt af den omsorg, med hvilken han påpekar tecknen för Kristi närvaro och karaktären af hans verk vid den tiden etc., är det tydligt, att han var lika angelägen om att församlingen skulle vara i stånd att igenkänna Herrens närvaro, då han skulle komma, som att de icke skulle förledas till den villfarelsen, att han hade kommit, innan tiden för hans närvaro inträffat.  Att tidigt i denna ålders borjan falla i denna villfarelse blottställde dem, som omfattade densamma, för bedrägerierna rörande antikrist-principen, som redan då var verksam, under det oförmåga att igenkänna Herrens dag och hans närvaro på den tid, då hans närvaro är för handen, blottställer dem, som icke äro istånd att igenkänna honom, fortfarande för antikrists bedrägerier och falska läror och gör dem blinda för denna tids stora sanningar och särskilda förmåner.  Häraf apostelns omsorg om församlingen vid både början och slutet af denna ålder och hans varning: »Ingen bedrage eder på något sätt.»  Däraf ocksa hans noggranna beskrifning öfver syndens människa, för att den på sin tid måtte blifva igenkänd.

Kristna i denna ålders ände äro benägna att glömma till och med löftet om Herrens återkomst, och då de erinra sig den, tänka de på den endast med fruktan och onda aningar, då däremot den tidiga församlingen spanade ifrigt efter den, och detta med glad förväntan, såsom uppfyllelsen af deras förhoppningar, belöningen för deras trohet och slutet på alla deras bedröfvelser.  Foljaktligen voro den tidens troende redo att flitigt [279] lyssna till hvarje lära, som påstod att Herrens dag vore antingen mycket nära eller för handen, och därför stodo de i fara att vilseledas rörande denna punkt, om de icke omsorgsfullt rannsakade, hvad apostlarna lärde angående detta ämne.

Församlingen i Tessalonika, som af några bibringats den oriktiga uppfattningen, att Herren hade kommit tillbaka, och att de lefde i hans dag, trodde tydligen, att denna uppfattning var i harmoni med hvad Paulus lärt i sitt första bref till dem, hvari han hade sagt (1 Tess. 5:1-5), att Herrens dag skulle komma tyst och oförmärkt, som en tjuf om natten, och at ehuru andra skulle vara i okunnighet därom, skulle dock helgonen hafva ljus i saken.  Då Paulus hörde, att de fallit i den allvarsamma villfarelsen att tro, att dagen för  Herrens närvaro redan kommit, skref han till dem ett andra bref, som hufvudsakligen gick ut på att rätta detta misstag.  Han sager: »Men vi bedja eder, mina bröder, angående vår Herre Jesu Kristi tillkommelse och vårt församlande till honom, att I icke hastigt låten rubba eder från besinningen eller förskräcka eder, hvarken genom ande eller genom tal eller genom något bref, såsom från oss, såsom om Herrens dag (enistemi) vore för handen.  Ingen bedrage eder på något sätt, ty dessförinnan måste affallet ske och syndens nänniska, fördärfvets son, varda uppenbar, som sätter sig emot och upphäfver sig öfver allt, som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig själf vara Gud.  Minnens I icke, att jag sade eder detta, när jag ännu var hos eder?  Och nu veten I, hvad det är som hindrar, på det att han (Kristus) i sin (behöriga) tid må varda uppenbar.  Ty laglöshetens hemlighet är redan verksam, allenast den som nu hindrar, han måste undanrödjas.  Och då skall den laglöse varda uppenbar, hvilken Herren skall dräpa med sin muns anda och tillintetgöra genom uppenbarelsen af sin (parousia—närvaro) tillkommelse.» [280]

Paulus kunde skrifva så bestämdt om att syndens människa skulle utveckla sig före Herrens dag, emedan han studerat Daniels profetia, till hvilken också Herren hänvisade (Matt. 24:15), och sannolikt också emedan han själf i sina »syner och uppenbarelser» hade fåtte se den stora förödelse, som denna karaktär skulle åstadkomma i församlingen.

Det bör märkas, att Paulus icke använde sådana argument, som några i vår tid gärna anföra mot påståendet, att Herrens dag har börjat.  Han sade icke: O, I dåraktiga tessaloniker, veten I icke, att när Kristus kommer, skolen edra ögon skåda honom, och edra öron skola höra ett fruktansvärdt ljud af Guds basun, och att I skolen få ytterligare bevis på den saken i omkullfallande grafvårdar och ur grafven uppstående helgon?  Är det icke tydligt, om en sådan anmärkning varit i sin ordning, att Paulus skulle hafva varit snar att bruka ett argument, som var så enkelt och så lätt att fatta?  Och dessutom, är icke det faktum, att han icke abvände detta argument, ett bevis för att ett sådant argument icke är, och kunde icke vara, grundadt på sanningen?

Af det faktum, att Paulus i sitt ifriga bemödande att rätta deras misstag framställde endast denna ena invändning mot deras påstående, framgår tydligt, att han godkände deras allmänna uppfattning om Herrens dag såsom korrekt — att Herrens dag kunde hafva börjat, ehuru många voro i okunnighet därom, att den kunde komma, utan att några yttre företeelser kännetecknade den.  Men den enda grunden för hans invändning var den, att det forst måste komma ett affall, och att som en följd däraf syndens människa skulle utveckla sig — hvilken, hvad den än måtte vara (vare sig en enskild person eller ett stort antikristiskt system, som han sålunda personifierar), måste uppstå, blomstra och börja gå tillbaka — före dagen för Herrens närvaro.  Om alltså denna enda invändning, som [281] Paulus gjorde, och som var alldeles befogad på hans tid, icke längre äger sin tillämpning, — om vi klart kunna se en karaktär, som verkligen finnes till, och hvilkens historia i hvarje punkt motsvarar den profetiska beskrifningen öfver syndens människa från början af dess tillvaro ända till nuvarande tid — då utgör denna hans enda invändning icke längre något hållbart bevis emot det påstående, som nu göres, att vi lefva i Herrens dag, dagen för Herrens närvaro.  Och vidare, om syndens människa lätt kan urskiljas, om dess uppkomst, utveckling och tillbakagång tydligt ses, då blir detta ännu ett bekräftande bevis för innehållet i de föregående kapitlen, som visa, att vi nu befinna oss i Herrens dag.

Den profetiska beskrifningen öfver antikrist.

Den, som rannsakar profetiorna, skall finna, att den heliga skrift alltigenom tydligt utmärker syndens människa, icke endast genom att lämna en klar beskrifning öfver dess karaktär utan också genom att visa tid och plats för dess början, framgång och aftagande.

Denna karaktär beskrifves mycket uttrycksfullt till och med i de namn, som de inspirerade författarna gifva densamma.  Paulus kallar den »den laglöse», »syndens människa», »laglöshetens hemlighet», »antikrist» och »fördärfvets son».  Daniel kallar den »förödelsens styggelse».  (Dan. 11:31; 12:11.)  Äfven Herren omnämner densamma som »förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel» (Matt. 24:15), och åter som ett »vilddjur» (Upp. 13:1-8).  Samma karaktär förebildades också genom ett litet horn, d. ä. makt, som sköt upp på ett förfärligt vilddjur, som Daniel såg i sin profetiska syn.  Detta horn hade ögon och en mun, som talade stora ord, och det förde krig mot de heliga och blef dem öfvermäktigt.  (Dan. 7:8, 21.)  Äfven Johannes såg och varnade församlingen för denna karaktär, sägande : »I hafven hört, att antikrist kommer.»  Så råder han dem, huru [282] de skulle kunna undfly antikrists inflytande.  (1 Joh. 2:18-27.)  Och Uppenbarelseboken är till stor del en detaljerad profetia beträffande denna samma anitkrist.  Detta är dock ett ämne, som vi här blott vilja kasta en flyktig blick på och lämna det för noggrannare undersökning till en efterföljande del.

Dessa olika benämningar och korta beskrifningar antyda en illasinnad, listig, skrymtaktig, bedräglig, tyrannisk och grym karaktär, som utvecklar sig midt i den kristna församlingen.  Först kryper den fram och upp mycket sakta och stiger sedan hastigt i makt och inflytande, till dess den når själfva tinnarna af jordisk makt, rikedom och härlighet, och under tiden använder den sitt inflytande mot sanningen och mot helgonen och till sin egen upphöjelse samt gör till slut anspråk på att äga ovanlig helighet och myndighet och makt från Gud.

I detta kapitel ämna vi visa, att denna syndens människa är ett system och icke en enskild person, såsom många synas antaga; att liksom Kristuspersonen består af den sanne Herren och den sanna församlingen, så är antikrist ett efterapningssystem, bestående af en falsk herre och en affällig församling, hvilket för en tid tillåtes att missrepresentera sanningen, att föröfva svek och efterapa den sanne Herrens och hans församlings myndighet och framtida regering samt göra folken druckna med falska påståenden och anspråk.

Vi hoppas kunna bevisa på ett för hvarje samvetsgrann läsare tillfredsställande sätt, att detta stora affall, som aposteln Paulus omnämner, har kommit, och att denna syndens människa haft sin utveckling, har suttit i Guds tempel (det verkliga, icke det typiska), har uppfyllt alla apostlarnas och profeternas förutsägelser, beträffande dess karaktär, verk etc., har blifvit uppenbarad och nu, alltsedan 1799, håller på att förgöras af Herrens muns ande (sanningen) och skall fullständigt tillintetgöras under denna Herrens vredes [283] och uppenbarelses dag med vedergällningens eld, som redan börjat.

Utan någon önskan att förringa andras uppfattningar anse vi det likväl nödvändigt att för läsaren påpeka några få af de orimligheter, som stå i samband med den allmänna uppfattningen beträffande antikrist, på det sanningens skönhet rörande detta ämne därigenom må rätt uppskattas i kontrast med den trånga uppfattningen, att allt, hvad skriften förutsäger beträffande denna karaktär, kommer att fullbordas af någon viss enskild, bokstaflig person.  Denna person, påstås det, kommer att så tjusa hela världen, att han på några få korta år kommer att tillvinna sig hyllning och tillbedjan af alla människor, hvilka så lätt kunna föras bakom ljuset, att de tro denne man vara Gud och i ett återuppbyggdt judiskt tempel tillbedja honom såsom den allsmäktige Jehova.  Allt detta kommer att ske med blixtens hastighet — tre och ett halft år, säges det, i det så väl den symboliska tiden som betydelsen af den symboliska »människan» orktigt tolkas.

Sagodikter och de mest oförnuftiga barnaföreställningar kunna icke uppvisa något motstycke till de öfverspända uppfattningar, som hysas af några Guds kära barn, hvilka snafva öfver en bokstaflig tolkning af Paulus’ ord och därigenom göra sig själfva och andra blinda för många dyra sanningar, som de till följd af misstag rörande detta ämne äro oberedda att se i ett fördomsfritt ljus.  Huru mycket vi än må sympatisera med dem, så framtvingar dock deras »blinda tro» ett leende, då de allvarsamt uppräkna Uppenbarelsebokens symboler, som de icke förstå och oriktigt tillämpa bokstafligt på deras undermänniska.  I denna af tvifvel mest uppfyllda ålder, världen någonsin känt, skall denne, påstå de, inom den korta tiden af tre och ett halft år hafva hela världen för sina fötter och tillbedjas såsom Gud, medan cæsarerna, Alexander, Napoleon,  Muhammed och andra måste [284] vada genom blod och använda en tid af tre och ett haft år många gånger om utan att åstadkomma en tusendedel af hvad de påstå denne man kommer att göra.

Och likväl hade alla dessa eröfrare fördelarna af tjock okunnighet och vidskepelse till sin hjälp, medan vi nu lefva under förhållanden, som äro ytterst ogynnsamma för en sådan utveckling af svek och bedrägeri ; på en tid då allt, som är fördoldt, blir uppenbaradt såsom aldrig tillförne, på en tid då bedrägeri af det slag, som åsyftas, är alltför vidunderligt och löjligt för att alls komma i fråga.  Vår tids benägenhet är tvärtom brist på vördnad för människor, de må vara än aldrig så goda, begåfvade och dugliga eller innehafva hvilka som helst ämbeten eller förtroendeposter.  I så hög grad är detta sant såsom aldrig förr, att det är tusen gånger sannolikare, att hela världen kommer att förneka, att det finnes någon Gud, än att den någonsin kommer att tillbedja en medmänniska såsom allsmäktig Gud.

Ett stort hinder, som ligger i vägen för många, då de betrakta detta ämne, är den inskränkta föreställning, som allmänt hyses rörande betydelsen af ordet gud.  De underlåta att märka, att det grekiska ordet theos (gud) icke alltid har afseende på Jehova.  Det betyder en mäktig, en härskare, och särskildt en religiös eller prästerlig härskare.  I nya testamentet användes theos sällan annat än om Jehova, emedan apostlarna i sina afhandlingar sällan och mycket litet tala om de falska religionssystemen och därför sällan berörde deras heliga härskare eller gudar.  I följande skriftställen begagnas dock ordet gud (theos) om andra än det högsta väsendet, Jehovah — nämligen Joh.10:34, 35; Apg. 7:40, 43; 17:23; 1 Kor. 8:5.

Om det är klart, hvilken utsträckning det grekiska ordet theos har, inses lätt, att apostelns framställning beträffande antikrist — att han skall sätta sig i Guds [285] tempel och föregifva sig vara en gud — icke nödvändigtvis betyder, att antikrist skall försöka att upphöja sig öfver Jehova, ej heller att han skall försöka att intaga Jehovas plats.  Den betyder helt enkelt, att han skulle uppställa sig som en religiös härskare och göra anspråk på och utöfva myndighet öfver alla andra härskare, ja, gå så långt, att han upphöjer sig i församlingen, som är Guds sanna tempel, och där gör anspråk på och utöfvar härskarmyndighet såsom dess förnämsta eller bemyndigade härskare.  När ordet theos i grekiskan användes om Jehova i de fall, där tvetvdighet kunde uppstå, står det i bestämd form, såsom om vi skulle säga Guden.  I ofvanstående texter, som ha afseende på andra gudar, och i denna text (2 Tess. 2:4), som har afseende på antikrist, är det icke på sådant sätt bestämdt.

Om detta klart inses, är en stor stötesten undanröjd, och sinnet är beredt att söka efter uppfyllelsen på denna förutsägelse i rätt riktning; beredt att söka icke en antikrist, som gör anspråk på att vara Jehova och fordrar tillbedjan som sådan, utan en som gör anspråk på att vara den förnämsta, högste religiösa läraren i församlingen, och som sålunda försöker att inkräkta den myndighet, som tillhör Kristus, hvilken af Gud förordnats att vara hennes Herre, hufvud och lärare.

Det är också egendomligt, att de, som äga denna bokstafliga uppfattning om syndens människa, i allmänhet äro sådana, som tro, att Kristi tillkommelse inträffar före det tusenåriga riket, och som spana efter och vänta, att Herren skall komma nu hvilket ögonblick som helst.  Hvarför kunna icke alla se apostelns mening, då han bestämdt förklarar, att Herrens dag (dagen för hans närvaro) icke kan komma och icke bör väntas förrän efter att syndens människa blifvit uppenbarad?  Det erfordrades öfver fyrtio år att uppbygga det förra judiska templet, och det skulle säkerligen erfordras tio eller tjugu år för att, med större prakt än fordom, [286] uppbygga det nya tempel i Jerusalem, där de vänta, att en bokstaflig syndens människa skall installeras och tillbedjas såsom Gud.  Huru kunna då de, som tro så, vänta, att Herren skall komma nu hvilket ögonblick som helst?  En sådan uppfattning öfverensstämmer havarken med förnuftet eller med apostelns profetia.  Konsekvensen fordrar, att de antingen böra sluta med att vänta Herren hvilket ögonblick som helst eller också uppgifva sin förväntan om en kommande syndens människa.  Ty dagen för Herrens närvaro kan icke komma, förran affallet inträffat och syndens människa blivet utvecklad och uppenbarad ur detta affall.

Men då vi få en rätt uppfattning om apostelns ord och om sättet för Herrens tillkommelse, finna vi inga sådana motsägelser utan en öfvertygande och skön harmoni.  Och en sådan uppfattning vilja vi nu framlägga.  Dess skriftenlighet måste läsaren pröfva.

De olika namn, som gifvas detta system, äro tydligen symboliska och hafva icke afseende på någon enskild person.  Utan de känneteckna karaktären hos en fördärflig religiös och borgerlig sammanslutning, som utvecklat sig i den namnkristna församlingen och genom sitt försåtliga motstånd mot Kristus, hufvudet, och hans sanna församling, hans kropp, väl förtjänar namnet antikrist.  Ett sådant system kunde uppfylla alla förutsägelserna om antikrist eller syndens människa, då däremot en enskild person icke kunde det.  Dessutom är det tydligt, att detta antikristiska system icke är något af de hedniska religionssystemen, såsom till exempel mohammedanismen eller bramanismen, ty den kristna församlingen har aldrig stått under något sådant systems kontroll, ej heller har något af dessa system haft sin upprinnelse i den kristna församlingen.  Dessa äro och hafva alltid varit oberoende af den kristna församlingen.

Det system, som fullt motsvarar den genom inspiration meddelade beskrifningen, måste till bekännelsen [287] vara kristet och måste bestå af manniskor, af hvilka de flesta säga sig vara kristna.  Och det måste vara ett system, som haft sin upprinnelse i ett affall från den sanna kristna tron — och dessutom ett affall, som var hemligt och smygande, till dess omständigheterna gynnade det att tillvälla sig makt.  Det hade sin smygande begynnelse i apostlarnas dagar — i några lärares önskan att vara störst.

Vi behöfva icke länge söka för att finna en karaktär, som fullkomligt motsvarar alla fordringarna, en karaktär, hvars historia, såsom den skrifvits af så väl världsliga historiker som af dess egna bedragna tjänare, vi skola se exakt öfverensstämmer med den profetiska beskrifningen öfver antikrist.  Men då vi framhålla, att det enda system, hvars historia passar till dessa profetior, just är påfvedömet, så må ingen missförstå oss till att mena, att hvarje romersk katolik är en syndens människa, ej heller att den romerska kyrkans präster eller ens påfvar äro eller hafva varit antikrist.  Ingen enskild manniska är den antikrist, den »syndens människa», som beskrifves i profetian.  Påfvar, biskopar och andra äro på sin höjd endast delar eller lemmar af det antikristiska systemet, alldeles såsom de konungsliga prästerna endast äro lemmar af Kristuspersonen, under Jesus deras hufvud, och på samma sätt som dessa i sitt nuvarande tillstand tillsammans utgöra den antitypiske Elia, ehuru ingen af dem enskildt är den förutsagda Elia-eller Kristuspersonen.  Märk vidare, att den romerska kyrkan såsom ett blott och bart kyrkligt system icke är »syndens människa» och framställes aldrig under bilden af en man.  Tvärtom är en kvinna  alltid den symbol, som användes om en från sitt hufvud och sin herre skild församling.  Den sanna församlingen framställes under symbolen af en »ren jungfru», medan den affälliga församlingen, som fallit från sin ursprungliga renhet och trohet mot Kristus, på symboliskt språk kallas »en sköka».  Liksom [288] den sanna församlingen fortsätter att vara en »jungfru» till ålderns ände, då hon kommer att förenas med sin Herre och erhålla hans namn — Kristus —, så var icke den affälliga församlingen antikrist eller syndens människa, förrän den förenades med sin herre och sitt hufvud, påfven, Kristi föregifna ståthållare, och blef ett religiöst välde, som falskeligen kallas kristenheten, d. ä. Kristi rike.

Påfvedömet är namnet på detta falska rike, och det grundades på en orätt tillämpad sanning, den sanningen, att församlingens medlemmar äro kallade att vara konungar och präster inför Gud och att regera på jorden. Men tiden för att regera hade ännu icke kommit; evangelieåldern var icke bestämd för detta ändamål utan för att utvälja, utveckla och disciplinera församlingen, medan hon genomgår sitt förnedringstillstånd och utför sin offertjänst i sin Herres fotspår samt tåligt väntar och uthärdar intill den tid, som är bestämd för den utlofvade upphöjelsen och härliga regeringen — tusenårsåldern.

Herren förutsåg, att namnkristendomen skulle utbreda sig öfver världen och, sedan den blifvit populär, omfattas af många, som uppskattade dess form utan att uppgå i den sanna kristendomens ande. Han förutsåg, att i samma mån som stora antal af detta slag förenade sig med församlingen, så skulle världsanden, som är motsatsen till själfförnekelsens och själfuppoffringens ande, inkomma tillsammans med dem, att själfviskhet och önskan att vara stor och att regera, som sålunda inkommo, icke skulle behöfva vänta länge, förrän ett tillfälle att tillvälla sig makt erbjöde sig, och att församlingen sålunda skulle söka att härska öfver världen i förtid, — eller, rättare sagdt, att det världsliga elementet, som inträngde i församlingen, skulle göra sitt inflytande gällande och i den sanna församlingens namn bemäktiga sig jordens borgerliga makt, som Gud öfverlåtit åt hedningarna, och som icke fullt [289] kan öfvergå i den sanna församlingens händer förrän efter slutet af hedningarnas tider, år 1914 e. K.

Och så har det faktiskt inträffat; den nominella församlingen började affalla, allt efter som den förökades i antal, under ärelystna mäns ledning och exempel, hvilkas uppfattningar blefvo allt mer och mer gynnsamma mot den makt och det världsliga inflytande, som antal och rikedom medförde. Småningom blef församlingens ande världslig, och denna världens ting eftertraktades. Ärelystnaden hviskade : »Om det stora romerska väldet med all sin makt och sitt inflytande, sina arméer och sin rikedom endast understödde församlingen, huru hedrande och nobelt skulle det då icke vara att vara en kristen! Huru hastigt skulle icke hedningarnas förföljelser då upphöra! Det skulle då stå i vår makt icke endast att imponera på dem utan också att tvinga dem att blifva anhängare till församlingen och till Kristi kors och namn.» De resonerade utan tvifvel vidare: »Det är tydligen icke Guds afsikt, att församlingen alltid skall vara underdånig världen och förföljas af den. Apostelns ord: 'Veten I icke, att de heliga skola döma världen?’ så väl som Herrens löften, att vi skola regera med honom, samt de många profetior, som handla om församlingens regerande, gifva tydligt vid handen, att just detta är Guds plan. Visserligen är det sant, att aposteln skref, att Herren först skulle återkomma och upphöja församlingen, samt uppmanade oss att 'vänta' på Herren; men flera århundraden hafva nu gått, och vi se intet tecken till att Herren kommer. Vi måste antaga, att apostlarna till någon del hade orätt. Oss synes det vara klart, att vi kunna och böra använda alla medel för att bringa den borgerliga styrelsen i våra händer och eröfra världen åt Herren. Men det är nödvändigt, att församlingen får ett hufvud — någon som representerar den frånvarande Herren och som representerar församlingen inför världen —, en [290] person som mottager världens hyllning, utöfvar Kristi myndighet och regerar världen med järnspira, såsom profeten David förutsagt.» Genom en långsam tankeprocess, som sträckte sig öfver århundraden, förlorades sålunda församlingens verkliga hopp om upphöjelse att regera och välsigna världen — nämligen Kristi andra tillkommelse — så småningom ur sikte, och ett nytt hopp intog dess plats: hoppet om framgång utan Herren under förvaltning och ledning af en rad af påfvar. Och sålunda genom hemligt förstånd, intriger och utbyte af vänskapsbetygelser med världen blef församlingens hopp ett falskt hopp, en bedräglig snara, genom hvilken Satan ledde från den ena orättfärdigheten och villfarelsen till den andra i både lära och lif.

Den punkt, vid hvilken affallet utvecklade sig till »syndens människa», inträffade, när det påfliga prästväldet upphöjde sig under ledarskap af en ordnad linie af påfvar och gjorde anspråk på och försökte regera världen i Kristi tusenåriga rikes namn, hvilket det föregaf sig vara. Det var ett falskt, bedrägligt anspråk, sak samma, huru fullkomligt somliga af dess understödjare trodde på dess äkthet. Det var ett bedrägligt, efterapadt rike, sak samma, huru uppriktigt somliga af dess organisationer och understödjare må hafva menat. Det var antikrist, huru mycket de än påstodo och trodde, att det var den sanne Kristus' härlighet och ära och makt på jorden. Det är misstag att tro, att det att handla efter sitt samvete alltid är detsamma som att handla rätt. Hvarje villfarelse system har utan tvifvel lika många eller kanske flera samvetsgranna, bedragna anhängare, som det har skrymtare. Samvetsgrannhet är moralisk ärlighet, och den är icke beroende af kunskap. De illa underrättade hedningarna följa sitt samvete, då de tillbedja och offra åt afgudar, den orätt underrättade Saulus handlade efter sitt samvete, då han förföljde helgonen, [291] och på liknande sätt var det med många af påfvedömets anhängare, som icke visste bättre; med godt samvete gjorde de våld på profetiorna, förföljde de sanna helgonen och organiserade det stora antikristiska systemet. I hundratals år har påfvedömet beträffande sin makt och påstådda gudomliga myndighet icke endast bedragit jordens konungar och härskat öfver dem, utan äfven i församlingen, Guds tempel, där Kristus allena skulle erkännas som hufvud och lärare, har det satt sig och påstått sig vara den enda läraren och lagstiftaren, och där har det bedragit alla, utom det lilla fåtalet, genom sin utomordentliga framgång och sina skrytsamma anspråk. Hela världen förundrade sig — förvånades, bedrogs, förvillades — de, »hvilkas namn icke hafva varit skrifna i lifvets bok», och många, hvilkas namn äro skrifna såsom Guds helgon, blefvo allvarsamt förvirrade. Och detta bedrägeri är så mycket starkare, som dessa ärelystna planer formades så småningom och ännu mera sakta förverkligades. Det sträckte sig öfver århundraden, och i form af ärelystnad var det hemligen verksamt redan på Paulus' tid. Det var en process, som bestod i att så småningom lägga villfarelse till villfarelse — att fullständiga den enes ärelystna förklaringar genom den andres och ytterligare en annans längre fram i tiden. På detta försåtliga sätt sådde och vattnade Satan villfarelsens frö och utvecklade det största och inflytelserikaste system, världen någonsin känt — antikrist.

Namnet »antikrist» har en tvåfaldig betydelse: för det första betecknar det emot (d. ä. i motstånd mot) Kristus och för det andra i stället för (d. ä. en efterapning af) Kristus. I den första betydelsen är det ett allmänt uttryck, som kan användas om hvarje fiende, som motstår Kristus. I denna mening voro Saulus (sedermera kallad Paulus) och hvarje jude och hvarje muhammedan och Roms alla hedniska kejsare och folk antikrister — motståndare mot Kristus. (Apg. [292] 9:4.) Men det är icke i denna mening, som skriften använder ordet antikrist. Den förbigår alla sådana fiender och använder uttrycket antikrist i dess ofvan angifna senare betydelse, nämligen emot Kristus i betydelsen af att missrepresentera, efterapa, intaga den sanne Kristus' plats. Sålunda anmärker Johannes: »I hafven hört, att antikrist (-en) kommer, så hafva ock nu många antikrister uppstått.» (1 Joh. 2:18, 19.) (Grekiskan skiljer mellan den egentliga antikrist(-en) och de talrika mindre sådana.) Och Johannes' efterföljande anmärkningar visa, att han icke syftar på alla motståndare till Kristus och församlingen utan på en viss klass af sådana, som, ehuru de ännu bekände sig tillhöra Kristi kropp, församlingen, hade lämnat sanningens grundprinciper och därför icke endast missrepresenterade sanningen utan i världens ögon intogo den sanna församlingens plats och namn — och alltså i själfva verket efterapade de sanna helgonen. Johannes säger om dessa: »Från oss hafva de utgått, men de voro ej af oss», de representera oss icke, äfven om de bedraga sig själfva och världen i detta afseende. I samma bref förklarar Johannes, att dessa, som han omnämner såsom många, antikrister, hafva den egentliga antikrists ande.

Detta är alltså, hvad vi böra vänta och hvad vi finna i påfvedömet: icke motstånd mot Kristi namn utan en fiende eller motståndare till Kristus i den meningen, att det falskeligen bär hans namn, efterapar hans rike och myndighet samt missrepresenterar hans karaktär och planer och läror inför världen — i sanning en högst ondskefull fiende och motståndare, långt värre än en öppen fiende. Och detta är sant, det må ihågkommas, äfven om somliga af dem, som tillhöra detta system, fara vilse med godt samvete — »förvillande och förvillade».

Efter dessa antydningar beträffande syndens människas identitet och karaktärsdrag samt beträffande när, hvar och under hvilka omständigheter den bör [293] sökas gå vi att undersöka några af historiens vittnesbörd, hvilka vi tro bevisa utom all rimlig fråga, att hvarje förutsägelse rörande antikrist blifvit uppfylld i påfvesystemet på ett sätt och till en grad, som, då denna tids upplysning tages i betraktande, alla måste medgifva aldrig kunde upprepas. Brist på utrymme nödgar oss att här begränsa oss till idel korta utdrag ur den stora massan af historiska vittnesbörd. Vi hafva också uteslutande anfört historiker af erkänd tillförlitlighet och i många fall citerat romersk katolska författare för att erhålla deras erkännande vittnesbörd.

De omständigheter som gåfvo upphof åt syndens människa.

ETT STORT AFFALL. —Vi fråga först: Säger historien något om en uppfyllelse af Paulus' profetia rörande ett stort affall från den kristna församlingens ursprungliga enkelhet och renhet i lära och lif och om det hemliga verkandet af en ond, ärelysten riktning inom församlingen, som inträffat före utvecklingen af påfvedömet, syndens människa — d. ä., innan påfven erkändes som kyrkans hufvud?

Ja, mycket tydligt: Det påfliga prästväldet fick icke sin tillvaro förrän åtskilliga århundraden efter sedan Herren och apostlarna grundat församlingen. Om den mellanliggande tiden läsa vi.*

__________
* Fisher's Universal History, sid. 193.
__________

»Allt eftersom församlingen tillväxte i antal och rikedom, uppfördes kostbara byggnader för tillbedjan, gudstjänsterna blefvo mera omständliga, bildhuggeri och målning togos i bruk för att befrämja andakten. Reliker af helgon och martyrer omhuldades såsom heliga ägodelar, religiösa bruk mångfaldigades, och församlingen under de kristna kejsarna (i det fjärde århundadet) med sin uppsättning af präster och imponerande [294] ceremonier antog mycket af den yttre prakt och glans, som utmärkt det hedniska system, den hade  undanträngt.»

En annan historiker säger:* »Samtidigt med upprättandet af kristendomen såsom rikets religion (i det fjärde århundradet) utbredde sig ett stort och allmänt sedefördärf, som tagit sin början två århundraden förut. Vidskepelse och okunnighet förlänade prästerna en makt, som de utnyttjade till sin egen upphöjelse.»

__________
* White's Universal History, sid. 156.
__________

Rapin anmärker: »Kristendomen i det femte århundradet förnedrades genom ett stort antal mänskliga påfund. Dess styrelses enkelhet och disciplin urartade till ett system af prästvälde, och dess gudstjänst orenades med ceremonier lånade från hedendomen.»

Mosheim spårar i sitt arbete »History of Christianity» (Kristendomens historia) församlingens affall från dess ursprungliga enkelhet och renhet steg för steg till dess djupa förnedring, som slutresulterade i utvecklandet af »syndens människa».. Huruvida han igenkände antikrist, synes icke, men på ett mästerligt sätt har han följt »laglöshetens hemlighet» i dess verkan inom församlingen ända till det fjärde århundradets början, då hans arbete plötsligt afbröts af döden. Vårt utrymme tillåter oss icke att här meddela utdrag ur hans förträffliga och digra verk, men vi rekommendera hela verket såsom mycket lärorikt be­träffande detta ämne.

Ur Lords »Old Roman World» (Den gamla romerska världen) meddela vi en kort och träffande skildring af församlingens historia under de fyra första århundradena, hvilken tydligt och rikt framhåller dess gradvisa tillbakagång och dess hastiga urartning efter att det hinder, som omnämnes af aposteln; aflägsnats. Han säger: [295]

»I DET FÖRSTA ÅRHUNDRADET blefvo icke många visa eller ädla kallade. Inga stora namn hafva kommit till oss: inga filosofer eller statsmän, ädlingar eller generaler, guvernörer, domare eller magistratspersoner. I det första århundradet voro de kristna icke af tillräcklig stor betydelse för att blifva föremål för allmän förföljelse af regeringen. De hade icke ens tilldragit sig offentlig uppmärksamhet. Ingen skref emot dem, icke ens grekiska filosofer. Vi läsa icke om protester eller försvar från de kristnas egna led. I deras krets funnos inga stora män, vare sig i fråga om lärdom, begåfning, rikedom eller samhällsställning. Ingenting i historien är mera magert, hvad stora namn beträffar, än församlingens annaler frän det första århundradet. Likväl mångfaldigades i detta århundrade de omvändas antal i hvarje stad, och traditioner förmäla, att de, som voro mera framstående, nästan alla apostlarna inbegripna, ledo martyrdöden.

I DET ANDRA ÅRHUNDRADET förekommer inga större namn än Polykarpus, Ignatius, Justinus Martyr, Clemens, Melito och Apollonius, stillsamma biskopar eller oförfärade martyrer, som talade till sina hjordar i salar i öfre våningen, och som icke hade någon världslig utmärkelse och voro berömda endast för sin heliga och flärdfria karaktär och omnämnas endast för sina lidanden och sin tro. Vi läsa om martyrer, af hvilka somliga skrefvo värdefulla afhandlingar och försvarsskrifter, men bland dessa finna vi inga personer af högt stånd. Att vara en kristen var en skam i modets och maktens ögon. Den tidiga kristna litteraturen består hufvudsakligen af försvarsskrifter, och dess undervisningskaraktär är enkel och praktisk. Tvister funnos i församlingen, ett starkt religiöst lif, stor verksamhet och stora dygder men inga yttre strider, ingen världslig historia. De hade ännu icke anfallit regeringen eller rikets stora sociala inrättningar. Det var en liten grupp af rena och tadelfria män, som icke sträfvade efter att STYRA SAMHÄLLET. Men de hade tilldragit sig regeringens uppmärksamhet och voro af tillräcklig betydenhet för att förföljas. De betraktades som fanatiker, hvilka sökte förstöra vördnaden för bestående institutioner.»

(Organisation för vinnande af makt.)

»I detta århundrade ORGANISERADES I ALL TYSTHET församlingens samfundsbyggnad. En organiserad [296] gemenskap förefanns bland medlemmarna, biskoparna hade blifvit inflytelserika, icke i samhället men bland de kristna, biskopsstift och  församlingsområden inrättades, skillnad gjordes mellan stads och landtbiskopar, ombud från församlingarna sammankommo för att dryfta trospunkter eller för att undertrycka uppspirande kätterier, biskopssystemet utvecklades, och kyrklig centralisation började. Diakoner begynte räknas bland det högre prästerskapet, bannlysningens vapen smiddes, missionsarbete utfördes, kyrkans högtider inrättades, gnosticismen omfattades af många ledande andar, i kateketiska skolor lärdes tron systematiskt, formlerna för dopet och nattvarden blefvo af stor vikt, och munkväsendet blef populärt. Församlingen LADE SÅLUNDA GRUNDEN TILL SIN FRAMTIDA SAMFUNDS BYGGNAD OCH MAKT.

DET TREDJE ÅRHUNDRADET såg kyrkan ännu mäk­tigare såsom en institution. Regelbundna synoder eller kyrkomöten hade hållits i rikets stora städer, biskopssystemet fulländades, kyrkans föreskrifter blefvo afgjordt uppställda, stora teologiska skolor drogo till sig forskande sinnen, och lärorna SYSTEMATISERADES (d. ä. förklarades, begränsades och formulerades till trosbekännelser). Kristendomen hade spridt sig så vida omkring, att den antingen måste förföljas eller legaliseras, framstående biskopar behärskade den växande kyrkan, berömda (teologie-) doktorer begrundade de frägor (filosofi och vetenskap falskeligen så kallad), som hade sysselsatt de grekiska skolorna, kyrkobyggnader förstorades och festmåltider infördes till martyrernas ära. Kyrkan närmade sig hastigt en ställning, som tilldrog sig mänsklighetens uppmärksamhet.

DET VAR ICKE FÖRRÄN I DET FJÄRDE ÅRHUNDRADET — då den kejserliga förföljelsen afstannat, då (den romerske kejsaren) Konstantin blef omvänd, då KYRKAN FÖRENADES MED STATEN, då själfva tron från den första tiden förfalskades, då vidskepelse och fåfäng filosofi hade inträdt i de trognas led, då biskopar blefvo hofmän, då kyrkor blefvo både rika och praktfulla, då kyrkomöten bringades under politiskt inflytande, då munkar hade uppställt en falsk princip beträffande dygd, då politik och dogmatik gingo hand i hand och kejsare med tvång tillämpade konseljers (kyrkomötens) dekret — det var då, som MÄN AF HÖGRE STÅND slöto sig till kyrkan. Då kristendomen blef hofvets och de högre klassernas religion, användes den för att understödja just det onda, mot hvilket den ursprungligen protesterade. [297] Kyrkan blef icke endast genomträngd af den hedniska filosofiens villfarelser, utan den upptog ock många af den orientaliska gudsdyrkans ceremonier, som voro både omständliga och storartade. I fjärde århundradet blefvo kyrkorna lika imponerande som de gamla afgudatemplen. Högtider blefvo talrika och imponerande. Folket omfattade dem, emedan de erhöllo omväxling och hvila från arbete. Vördnad för martyrer ledde till införandet af bilder — en framtida källa till populär afgudadyrkan. Kristendomen utstyrdes i pompösa cere­monier. Vördnaden för helgonen närmade sig deras för­gudning, och vidskepelsen upphöjde vår Herres moder till ett föremål för obetingad tillbedjan. Nattvardsbord blefvo imponerande altaren, som föreställde de judiska offren, och martyrers reliker bevarades såsom heliga amuletter. Munklifvet mognade också till ett stort system af bot och försoningsöfningar. Skaror af munkar drogo sig tillbaka till ödsliga och afsides belägna platser och öfverlämnade sig åt upprabblandet af böner och fastor och själfförsoning. De voro en dyster och fanatisk hop af människor, som förbisågo lifvets praktiska sträfvanden.

Det ärelystna och världsliga prästerskapet sökte rang och utmärkelse. De till och med skockade sig kring furstehofven och sträfvade efter världsliga äreposter. De underhöllos icke längre genom frivilliga bidrag af de trogna utan genom årliga inkomster, som beviljades af regeringen, eller genom egendom ärfd från de gamla (hedna-) templen. Stora donationer och testamenten till kyrkan gjordes af de rika, och dessa kontrollerades af prästerskapet. Dessa testamenten blefvo en källa till outtömlig rikedom. Allt eftersom rikedomen tillväxte och anförtroddes i prästerskapets vård, blefvo prästerna likgiltiga för folkets behof, — då de icke längre understöddes af detsamma. De blefvo lata, förmätna och oberoende. Folket utestängdes från kyrkans styrelse. Biskopen blef en stor personlighet, som förfogade öfver och tillsatte sitt prästerskap. KYRKAN VAR FÖRENAD MED STATEN, och religiösa dogmer inskärptes af öfverhetens svärd.

Ett imponerande prästvälde af olika grader upprättades,
för hvilket Roms biskop blef medelpunkten.

Kejsaren afgjorde trospunkter, och prästerskapet befriades från statens bördor. Tillströmningen till prästerliga [298] ämbeten var stor, då prästerna utöfvade så stor makt och blefvo så rika, och personer upphöjdes till stora biskopssäten, icke på grund af sin fromhet eller talanger utan på grund af sitt inflytande hos de mäktiga. FÖRSAMLINGENS UPPGIFT FÖRLORADES UR SIKTE I EN FÖRNEDRANDE FÖRBINDELSE MED STATEN. Kristendomen blef en parad, en ritual, en statens arm, en fåfäng filosofi, en vidskepelse och en form.»

Det stora affallet från tron, som förutsades af aposteln Paulus, är sålunda ett konstateradt historiskt faktum. Alla historieskrifvare bära vittnesbörd därom, äfven de, som godkänna tillvällandet af makt och berömma de mest verkande personerna i företaget. Vi beklaga, att vårt utrymme måste begränsa våra anföranden till några af de mest träffande yttrandena. Affallet, som sträckte sig öfver flera århundraden, skedde så gradvis, att det var mycket mindre märkbart för dem, som då lefde midt under dess förlopp, än för oss, som se det som ett helt. Och det var så mycket mera vilseledande, som hvarje steg af organisation och hvarje steg fram till inflytande och myndighet i församlingen och öfver världen togs i Kristi namn och, enligt hvad som öppet förklarades, för att förhärliga honom och uppfylla hans i skriften nedtecknade planer. Sålunda utvecklades den stora antikrist — den farligaste, försåtligaste och ihärdigaste motståndaren till den sanna kristendomen och den mest ondskefulla förföljare till de sanna helgonen.

Hindret undanröjdt.

Aposteln Paulus förutsade, att denna orättfärdiga princip skulle vara verksam i hemlighet för en tid, till dess den, då hindret blifvit aflägsnadt, kunde hafva fritt lopp och hastigt skrida framåt mot utvecklingen af antikrist. Han säger : »Allenast den som nu hindrar, han måste undanrödjas.» (2 Tess. 2:7.) Hvad har [299] historien att uppvisa, som utgör en uppfyllelse af denna förutsägelse ? Den visar, att hvad som hindrade en hastig utveckling af antikrist var den omständigheten, att den eftersträfvade platsen redan var upptagen af en annan. Det romerska väldet hade icke endast besegrat världen och gifvit den politik och lagar, utan inseende, att religiösa vidskepelser voro de starkaste band, med hvilka det kunde kvarhålla och styra ett folk, hade det antagit en plan, som hade sitt ursprung i Babylön från dess storhetstid som världens härskare. Denna plan var, att kejsaren skulle anses som ledare och härskare i så väl religiösa som borgerliga angelägenheter. Till stöd härför påstods det, att kejsaren var en halfgud, som på något sätt härstammade från deras hedniska gudomligheter. Såsom sådan blef han föremål för dyrkan, och hans statyer afgudades. Och såsom sådan benämndes han Pontifex Maximus — d. ä. förnämste präst eller högste religiösa härskare. Och detta är just den titel, på hvilken anspåk göres af och som gifves åt det romerska kyrkoväldets påfvar, alltsedan denna antikrist erhöll Roms forna härskares »kraft och tron och stora makt». — Upp. 13:2.

Men det hedniska Rom och Babylon hade blott och bart en skugga af prästerlig makt i jämförelse med den invecklade och utarbetade mekanism och de anordningar rörande lära och lif, som uttänktes af det påfliga Rom. Ty så segerrikt har denna deras efterträdare upptagit och genomfört deras plan, att den nu efter århundradens förslagenhet och skickliga tillvägagående har sin makt så förskansad, att det till och med i vår tid, då dess yttre makt är bruten och det är beröfvadt sin världsliga makt, styr världen och behärskar riken i hemlighet, i det fördolda, mera fullständigt, än de romerska kejsarna någonsin behärskade de konungar, som lydde under dem.

Till de romerska kejsarnas beröm må anmärkas, att ingen af dem i egenskap af Pontifex Maximus eller [300] högste religiösa härskare någonsin utöfvade det tyranni, som några af deras efterträdare på den påfliga tronen gjorde. Därom säger Gibbon: * »Det måste medgifvas, att antalet protestanter, som afrättades inom en enda provins och under en enda regering, vida öfversteg antalet tidiga martyrer under loppet af tre århundraden och i (hela) romerska riket.» Enligt den tidens sed gynnade de de mest populära gudarna, men hvarthelst deras arméer gingo, blefvo det besegrade folkets gudar och dyrkan allmänt respekterade. Detta fick sin belysning i Palestina, där, ehuru det stod under romersk kontroll, religions och samvetsfriheten allmänt respekterades af den kejserliga Pontifex Maximus, hvilken såsom religiös härskare sålunda visade sin mildhet mot folket och sin harmoni med alla de populära gudarna.

__________
* Del II, sid 85.
__________

Alltså se vi, att hvad som i början hindrade utvecklingen af antikrist var den omständigheten, att den eftersökta platsen af högsta andliga myndighet innehades af representanterna för det starkaste välde, världen någonsin hade känt, och hvarje försök att öppet visa sin ärelystnad i denna riktning skulle hafva utsatt vederbörande för denna världens herrars vrede. Följaktligen verkade denna orättfärdiga ärelystnad först i hemlighet och påstod sig icke hafva någon afsikt att vinna makt eller myndighet, till dess ett gynnsamt tillfälle erbjudit sig — efter att namnförsamlingen blifvit stor och inflytelserik och den kejserliga makten blifvit bruten genom politiska söndringar och början till förfall.

Roms makt sjönk hastigt, och dess styrka och enhet var delad mellan sex pretendenter till den kejserliga värdigheten, då Konstantin blef kejsare. Och att han helt eller delvis antog kristendomen för att styrka [301] och befästa sitt välde, är ett förnuftigt antagande. Angående detta säger historien:

»Huruvida Konstantin omfattade den (kristendomen) af öfvertygelse om dess sanning eller af politiska skäl, är en omtvistad sak. Visst är, att denna religion, ehuru den från den romerska statsmaktens sida endast erfor tyst klander eller aktiv förföljelse, hade utbredt sig bland folket, så att Konstantin genom att antaga den befäste sig i soldaternas tillgifvenhet. ... Det var världslig ärelystnad, som förestafvade kejsarens beslut, då han förklarade sig vara en kristen, och icke Kristi ande, hvilken sade: Mitt rike är icke af denna världen. Konstantin gjorde kristendomen till rikets religion, och från den tiden finna vi dess inflytande söladt af jordiska ting. ... Ingen särskild biskop betraktades som hela församlingens hufvud, men kejsaren var det i verkligheten. I denna egenskap sammankallade han KYRKOMÖTET I NICÆA, sedan han i stridsfrågan mellan Atanasius och Arius tagit parti mot den senare. KYRKOMÖTET INSTÄMDE MED KEJSAREN.» *

__________
* Willards Universal History, sid. 163.
__________

»Hvilka fördelar som än kunde vinnas genom förvärfvandet af en kejserlig proselyt, så är dock visst, att han var utmärkt snarare genom purpurns glans än genom öfverlägsenhet i visdom och dygd framför de många tusenden af hans undersåtar, som hade omfattat kristendomens läror. Samma år af hans regering, som han sammankallade kyrkomötet i Nicæa, fläckades genom hans äldste sons afrättning. Kyrkans tacksamhet har upphöjt de goda sidorna och ursäktat bristerna hos en frikostig beskyddare, som uppsatte kristendomen på den romerska världens tron.»**

__________
** Gibbon, del II, sid. 269.
__________

Under Konstantins regering öfvergick alltså rikets motstånd mot kristendomen till ynnest, och den kejserlige Pontifex Maximus blef skyddsherre för den sig bekännande men i verkligheten affälliga Kristi församling. Han tog den vid handen och förhjälpte den till en plats af popularitet och glans, hvarifrån den sedermera, då den kejserliga makten försvagades, [302] kunde uppsätta sin egen representant på världens religiösa tron såsom högste religiösa härskare — Pontitex Maximus.

Men det är ett misstag att tro, såsom många göra, att församlingen vid denna tid var en ren (jungfrulik) församling, som plötsligt lyftades till en värdighet och makt, som blef hennes snara. Fullkomliga motsatsen var förhållandet. Som redan framhållits, hade ett stort affall från den ursprungliga renheten, enkelheten och friheten ägt rum, och församlingen hyste nu inom sig olika af trosbekännelser bundna, ärelystna partier, hvilkas villfarelser och ceremonier, som liknade den hedniska filosofiens och voro utsmyckade med vissa sanningar samt förstärkta och nitade med läran om evig pina, hade dragit till församlingen en ofantlig skara anhängare, hvilkas antal och inflytande blef till stor nytta för Konstantin, och dessa hedrades och användes följaktligen i enlighet därmed. Ingen sådan världslig man har någonsin allvarligt tänkt på att omfatta den ödmjuka, Kristuslika »lilla hjordens» sak — den sant invigda församlingens, hvars medlemmars namn äro skrifna i himmelen. Populariteten bland Konstantins soldater, och som omnämnes af historie skrifvarna, är något helt annat än popularitet bland korsets verkliga stridsmän.

Som bevis på förfallet låt oss anföra, hvad historien säger om det religiösa samhällets tillstånd under Diokletianus, Konstantins företrädare, hvilken mot slutet af sin regering blef förbittrad mot de kristna i den tron, att de stämplade mot hans lif, och förföljde dem genom att befalla, att biblar skulle förstöras och biskopar landsförvisas, och slutligen genom att bestämma att de, som motsatte sig dessa påbud, skulle dödas. Gibbon* säger om denna tid :

»Diokletianus och hans medregenter förlänade ofta [303] de förnämsta tjänsterna åt de personer, som öppet bekände sin afsky för gudarnas tillbedjande, men som ådagalade egenskaper, hvilka gjorde dem lämpliga för statens tjänst. Biskoparna intogo en ärofull ställning i sina respektive provinser och voro föremål för utmärkelse och aktning icke endast af folket utan också af öfverhetspersonerna. Nästan i hvarje stad blefvo de gamla kyrkorna otillräckliga för att kunna inrymma de tillväxande antalet proselyter, och i deras ställe uppfördes vackrare och mera rymliga byggnader för de trognas offentliga gudstjänst. Det fördärf af seder och grundsatser, som så kraftigt beklagades af Eusebius, kan anses icke endast som en följd af utan ock som ett bevis på den frihet, som de kristna åtnjöto och missbrukade under Diokletianus' regering. Framgång hade förslappat disciplinen. Svek, afund och ondska rådde i hvarje församling. Proselyterna traktade efter biskopsämbetet, som för hvarje dag blef för dem ett allt mera eftersträfvansvärdt föremål. Biskoparna, som kifvade med hvarandra om kyrkligt företräde, syntes genom sitt uppförande göra anspråk på världslig och tyrannisk makt inom kyrkan, och den lifliga TRO, som ännu skilde de kristna från hedningarna, visade sig mycket mindre i deras lif än i deras stridsskrifter.

__________
* Del. II, sid. 53 och 57.
__________

Berättelsen om Paulus från Samosata, hvilken innehade biskopsstolen i Antiokia, medan östern låg i händerna på Odenatus och Zenobia, kan tjäna som en belysning på tidens tillstånd och karaktär. (År 270 e. K.) Denne Paulus betraktade kyrkans tjänst såsom en inkomstbringande sysselsättning. Hans kyrkliga förvaltning var fal och rofgirig; han utpressade ofta bidrag från de förmögnaste bland de trogna och använde för eget bruk en stor del af de offentliga inkomsterna. (Det påstås af kritiker, säger Gibbon, att Paulus var kejserlig DUCENARIUS, eller prokurator, med en årlig lön af två hundra SESTERTIA, — närmare 300,000 kronor.) Hans högmod och lyx gjorde den kristna religionen förhatlig i hedningarnas ögon. Hans rådskammare och hans tron, den lysande prakt, med hvilken han uppträdde i det offentliga, de skaror af bönfallande, som anhöllo om hans uppmärksamhet, den mängd bref och petitioner, till hvilka han dikterade sina svar, och den beständiga brådskan med affärer, i hvilka han var invecklad, voro omständigheter, som mycket bättre passade en borgerlig öfverhetspersons ställning än en ödmjuk biskops. Då han från talarstolen talade till sitt folk, använde han de asiatiska [304] sofisternas figurliga språk och teatraliska gester, under det katedralen genljöd af öfverdrifna applåder till hans gudomliga vältalighets lof. Emot dem, som motsatte sig den antiokiska prelatens makt eller vägrade att smickra hans fåfänga, var han förmäten, hård och obeveklig, men han var slapp i fråga om disciplin mot och slösade kyrkans skatter på sitt underlydande prästerskap.»

Sålunda aflägsnades under Konstantins regering slutligen alla hinder, och organiserandet af påfvedömet — namnförsamlingen under ledarskap af Roms biskop såsom påfve — blef, såsom vi skola se, hastigt en verklighet.

Antikrists snabba utveckling.

Det påfliga prästväldets snabba utveckling efter att Konstantin anslutit sig till kyrkan är ett mycket märkligt drag i dess historia. »Denna världens furste» höll sitt löfte att gifva makt och välde som en belöning åt dem, som dyrkade och tillbådo honom. (Matt. 4:8, 9.) Genom ediktet i Milano gaf Konstantin laga häfd åt kyrkans besittningar, och kristna fingo tillbaka fastigheter, som förut voro förverkade. Ett andra edikt, år 321, beviljade rättigheter att testamentera till kyrkan, och Konstantin själf gaf exempel på frikostighet och slösade rikedom på det kristna prästerskapet med öppna händer. Detta kejsarens exempel följdes af tusental af hans undersåtar, hvilkas gåfvor under lifstiden och testamenten i dödsstunden inflöto i kyrkans skattkammare. White säger:*

»Församlingen i Rom började tidigt göra anspråk på myndighet öfver de andra (öfver församlingarna i andra städer och länder) dels på grund af sina omvändas antal och rikedom och dels på grund af sitt läge i hufvudstaden. Många omständigheter bidrogo att öka dess biskops inflytande, ehuru hans öfvergrepp och ärelyst [305] nad för en tid kraftigt tillbakavisades. Flyttandet af maktens säte (af Konstantin, från Rom till Konstantinopel, år 334 e. K.) förökade den västerländska kyrkans makt, ty detta medförde, att biskopen blef den förnämsta magistratspersonen. Härtill måste ock läggas den sanktion, som gafs af Gratianus och Valentinianus åt bruket att vädja till Rom, och de talrika pilgrimsfärderna till Petrus' och Paulus' samt andra martyrers grafvar.»

__________
* White's Universal History, sid. 155.
__________

Efter Konstantins död syntes det romerska väldets skiftande öden samverka till den affälliga församlingens framryckande och antikrists utveckling, ty en förening under ett enda hufvud eller påfve, erkänd som Kristi ståthållare eller viceregent, hade ännu icke åstadkommits. De kejsare, som följde efter Konstantin ända till Teodosius' tid, fortsatte att betrakta sig såsom kyrkans öfverhufvud, som hade gudomlig myndighet. Ehuru ingen af rikets aderton hundra biskopar ännu var redo att begära erkännande såsom öfverhufvud eller påfve, fanns det dock flera, som hade ögat på detta pris, och kejsarna påvisades billigheten i deras anspråk på titeln Pontifex Maximus, i det de framställde det argumentet, att enär de dyrkade döda hel­gon, så voro de skyldiga en liknande vördnad åt deras lefvande representanter — biskoparna. Icke desto mindre hänvisade kejsarna i sina edikt ofta till riket såsom en gudomlig hierarki (prästmakt) och till sig själfva såsom gudomliga personligheter.*

__________
* Se Gibbon, del II, sid. 108.
__________

Tiden för Roms biskops makt och ledarskap kom mycket hastigt; inom femtio år efter att kristendomen vunnit laglig stadfästelse var hans rikedom och värdighet såsom biskop i rikets och världens förnämsta stad mycket stor. Ammianus, en samtidig historie skrifvare, som skildrar hans rikedom och prål, säger: »Han öfverträffade konungar i prakt och glans, åkte i de ståtligaste vagnar, klädde sig i de finaste kläder [306] och utmärkte sig för sin lyx och stolthet.» Förläggändet af regeringens säte till Konstantinopel, staden Roms blottställdhet för öfverfall af barbarerna från norr samt det ständiga ombytet af generaler och guvernörer i det nu hastigt förfallande riket gjorde, att kyrkans i  Rom biskop blef den mest stadigvarande och ärade ämbetsmannen därstädes, och hans småningom växande anseende och inflytande ökades ytterligare dels därigenom att äfven det glänsande kejserliga hofvet, hans medtäflare, flyttades till Konstantinopel och dels genom den vördnad, som var fäst vid själfva, namnet Rom bland alla världens folk.

Som en belysning härpå anföra vi, att då, år 455 e. K., staden Rom öfverfölls och plundrades af vandalerna och nöd och ödeläggelse rådde öfverallt, passade Leo, Roms biskop, på tillfället att inför alla, både barbarer och romare, göra anspråk på andlig makt. Till de råa och vidskepliga barbarerna, som redan rönt djupt intryck af hvad de sågo omkring sig af Roms storhet och rikedom, utropade Leo, klädd i sin påfliga skrud: »Tagen eder till vara! Jag är Sankt Petrus' efterträdare, hvilken Gud har gifvit himmelrikets nycklar, och hvilkens församling helvetets portar icke kunna blifva öfvermäktiga. Jag är den lefvande representanten för Guds makt på jorden, jag är Cæsar, en kristen Cæsar, som härskar i kärlek, och hvilken alla kristna äro skyldiga tro och lydnad. Jag håller i min hand helvetets förbannelser och himmelens välsignelser, jag löser alla undersåtar från tro och lydnad mot konungar, jag gifver och tager bort på grund af gudomlig rätt alla kristenhetens troner och furstendömen. Tagen eder till vara, att I icke vanhelgen det arf, som gifvits mig af eder osynlige konung, ja böjen eder hals inför mig och bedjen, att Guds vrede må afvändas.»

Vördnaden för platsen och namnet använde Roms biskop ifrigt till sin fördel, och snart gjorde han anspråk [307] på att stå öfver alla andra biskopar, guvernörer och styresmän. Snart gjorde han anspråk på icke endast kyrkligt utan ock borgerligt välde öfver världen; att rättigheten att kröna och fråntaga kronan samt att tillsätta och afsätta hvem som helst och alla af det gamla romerska väldets styresmän var Roms kyrkas rättighet och arfvedel, hvilken kyrka, påstods det, Gud sålunda förlänat väldet öfver jorden. Dessa anspråk framställdes gång på gång och tillbakavisades gång på gång af stridande och afundsjuka biskopar, så att det är omöjligt att bestämma ett visst årtal såsom datumet för dess början. Själft gör påfvedömet anspråk på att hafva blifvit organiseradt i apostlarnas dagar och påstår, att Petrus var den första påfven, men detta saknar icke endast bevis utan motsäges ock på det uttryckligaste af historien, hvilken visar, att ehuru ärelystnadens orättfärdighet verkade hemligt under en lång tid, så var den dock hindrad från att utveckla sig till antikrist och från att göra sådana öppna anspråk, till dess det romerska väldet började sönderfalla.

Från denna tidpunkt ha vi att göra med den antikrist, hvars gradvisa utveckling och organisation från den hemligt verkande ärelystnaden är ett passande förspel till den förskräckliga karaktär, som utvecklades, sedan den eftersträfvade makten tagits i besittning — från år 539 e. K. till 1799 e. K., 1260 år. Af denna period utmärka de tre första århundradena denna världsliga makts stigande, de sista tre utmärka dess aftagande under reformationens och civilisationens inflytanden, och den mellanliggande tiden af sju århundraden omfattar påfvedomets glansperiod och världens medeltid eller »mörka åldrar», uppfyllda af svek och bedrägeri i Kristi och den sanna religionens namn.

En romersk katolsk skriftställare bestyrker till fullo, hvad vi funnit rörande detta ämne, och vi anföra hans [308] ord såsom ett bestyrkande vittnesbörd i trots af deras starka färgläggning. I det  han med glödande hänförelse skildrar påfvedömets uppstigande till en världslig makt, hvarvid han beskrifver det som en planta af himmelskt ursprung, som därför hastigt utvecklade sig och vann hög upphöjelse i världen, säger han:

»Uppkomsten af påfvarnas världsliga makt erbjuder sinnet ett af de mest enastående fenomen, som människosläktets annaler ha att uppvisa till vår förvåning och beundran. Genom en sällsam förening af samverkande omständigheter uppstod en ny makt och ett nytt välde, tyst och stadigt, på ruinerna af det romerska väldet, som hade utsträckt sin spira öfver eller gjort sig respekteradt af nästan alla nationer, folk och släkten, hvilka lefde i tiden för dess makt och härlighet. Och denna nya makt, af ringa ursprung, slog djupare rötter och utöfvade snart en vidsträcktare myndighet än det välde, hvars jättelika ruiner det såg i spillror och förmultnande i stoftet. I själfva Rom växte Petrus' efterträdares makt sida vid sida med och under den skyddande skuggan af kejsarens, och påfvarnas växande inflytande var sådant, att den förnämste andlige härskarens majestät sannolikt snart skulle fördunkla den kejserliga purpurns glans.

Konstantins förflyttning af maktens säte från västern till östern, från Tiberns historiska bräddar till Bosporens sköna stränder, lade den säkra grundvalen TILL EN SUVERÄNITET, SOM I VERKLIGHETEN DATERAR SIG FRÅN DENNA BETYDELSEFULLA FÖRÄNDRING. Så godt som från denna dag blef Rom, som hade varit vittne till det mäktiga släktes födelse, ungdom, glans och förfall, af hvilket dess namn burits med dess örnar till den då kända världens aflägsnaste trakter, småningom öfvergifvet af arftagarna till dess rykte. Och dess folk, öfvergifvet af kejsarna och ett lätt byte för barbarernas härjningar, hvilka de icke längre hade mod att bekämpa, säg i Roms biskop sin målsman, sin beskyddare, sin fader. År efter år antog påfvarnas världsliga myndighet alltmer gestalt och växte i styrka, utan våld, utan blodsutgjutelse, utan svek, genom kraften af de öfverväldigande omständigheter, som danats, liksom synbart, af Guds hand.»

Medan romerska katoliker sålunda framställa påfvedömets uppkomst på det hedniska Roms ruiner såsom [309] en seger för kristendomen, så söka de, som äro förtrogna med kristendomens sanna ande, förgäfves efter något spår af denna ande i församlingens prostitution och hennes oheliga förbindelse med världen. Ej heller kan en sann kristen i de fördelar, som voro en följd af okunnighet, vidskepelse, olyckor och de olika tidsförhållanden, hvilka Rom utnyttjade till sin förmån, se något bevis på gudomligt ingripande till dess bästa. Lika litet kan han i den romerska församlingens upphöjande till världslig makt och härlighet upptäcka något förverkligande af Herrens löfte till den sanna församlingen att upphöja henne i sinom tid — sedan antikrist kommit och gått. Ty den sanna församlingen kommer icke att upphöjas till en blodbestänkt och brottbefläckad tron, sådan som påfveväldets tron har varit alltifrån dess första början, ej heller kommer den sanne Kristus att någonsin behöfva påkalla jordiska konungar att befästa eller försvara sin makt. De kännetecken, som skilja Kristi verkliga rike från dess oäkta efterapningar, äro lätta att igenkänna för dem, som genom skriften äro bekanta med den verkliga Kristus och hans kropp, den sanna församlingen, och de grundsatser, på hvilka hans rike kommer att grundas, samt det syftemål, för hvilket det kommer att upprättas.

Men ingen må tro, att Kristi sanna församling ens i dessa sedefördärfvade tider var utslocknad eller förlorad ur sikte. »Herren känner de sina» i hvarje ålder och under alla förhållanden. Såsom hvete tillätos de växa midt i ett af ogräs öfversålladt fält; såsom guld voro de i ugnen, pröfvades och luttrades samt gjordes »skickliga till att vara delaktiga i de heligas arfslott i ljuset». Det är sant, den stora mängden af dem, som kallade sig kristna, och deras bana intager främsta rummet på historiens blad, men utan tvifvel funnos några få trogna, som under alla förföljelser och midt ibland alla bedrägliga konstgrepp af laglöshetens hemlighet vandrade värdigt sin höga kallelse, [310] lades till hvila och af Gud upptecknades såsom arfvingar till den ovanskliga krona, som är förvarad åt dem i himmelen.

Sålunda påpekas tydligt på historiens blad det faktum, att denna syndens människa, antikrist, föddes i Rom, och att den, ehuru den i början rönte motstånd, så småningom upphöjde sig till makt, eller att den, såsom det uttryckes i Daniels profetia, som ett »litet horn» sköt upp ur hufvudet på detta gamla romerska vilddjur, detta stora och »förskräckliga djur», för hvilket Daniel icke kunde finna något namn, och som hade sådan makt att skada och fördärfva. Och som vi gå vidare, skola vi finna, att antikrists historia exakt motsvarar icke endast Daniels profetia utan ock alla de profetior, som finnas upptecknade rörande densamma.

Antikrists karaktär på historiens blad.

Sedan vi nu uppvisat, hvar antikrist står att finna, gå vi att härnäst jämföra påfvedömets karaktär med de profetior, som beskrifva antikrists eller syndens människas karaktär och gärningar.

Någon torde fråga, om det är riktigt att gå förbi Roms kejsare (hvilka påstodo sig vara högsta religiösa härskare) utan att kalla deras system antikrist och att uteslutande använda denna titel om det organiserade påfvesystemet. Vi svara: detta är alldeles riktigt, och vi hänvisa läsaren åter till den definition af ordet antikrist, som redan gifvits, och såsom det användes i skriften, nämligen i stället för eller en efterapning af den sanne Kristus. För att vara detta måste det göra anspråk på att vara ett andligt rike och att regera jordens riken genom denna andliga myndighet; det måste sålunda vara icke endast en motståndare utan en efterapning, som oriktigt framställer och föregifver sig vara Kristi rike samt utöfvar hvad som i Guds bestämda [311] tid kommer att vara den myndighet, som tillhör den sanna Kristuspersonen, församlingen förhärligad och fullständig under det enda sanna hufvudet och Herren — den verklige Pontif ex Maximus.

Påfvedömet gör icke endast anspråk på att vara Kristi härliga rike, som utlofvats af Herren, apostlarna och profeterna, utan äfven tillämpar det på sig själft och sina på hvarandra följande hufvud (påfvarna, hvilka det påstår intaga Kristi plats såsom detta rikes pontifex, hufvud eller konung) alla de ställen i profetiorna, som beskrifva Kristi tusenåriga rikes härlighet. Och i det de förvilla andra och själfva förvillas genom sina falska teorier, hvilka genom syndig ärelystnad efter storhet så småningom utvecklats under år­hundraden, hafva påfvarna stycke efter stycke så anordnat alla deras titlar, som tillhöra hierarkien, deras prålande dräkter, de imponerande ceremonierna och de storartade katedralerna med deras högtidliga, vördnadsväckande gudstjänster efter en måttstock, som så nära som möjligt skulle öfverensstämma med deras anspråk — hvarvid de prålande omgifningarna, dräkterna och ceremonierna, så långt som de kunde åstadkomma det, motsvara den härlighet och glans, som utmålats af profeterna.

Till exempel, psalmen 2:12 lyder: »Kyssen (I jordens konungar) Sonen, att han icke må vredgas och I omkommen på vägen, ty snart kunde hans vrede upptändas.» (Eng. öfv.) Detta är icke en befallning att bokstafligen kyssa utan att beredvilligt underkasta sig Herren och gäller nuvarande tid, då såsom en förberedelse för den sanne Kristus' stora och verkliga tusenårsregering jordens konungar och stormän i politiskt, socialt, finansiellt och kyrkligt afseende pröfvas angående sin villighet eller ovillighet att böja sig för de rättfärdiga lagar, för hvilka tiden nu är inne att träda i verksamhet. De, som motsätta sig rättfärdighet, motsätta sig denne härlighetens konungs spira, och [312] alla sådana komma att störtas i den stora nödens tid, som inleder den nye konungens tusenåriga regering. Alla, som icke vilja, att han skall regera, skola nedgöras. (Luk. 19:27.) »Hans fiender skola slicka stoftet» — skola besegras.

Antikrists representativa hufvud, påfven, tillämpade denna profetia på sitt efterapade rike och lät i dess stormaktsdagar konungar och kejsare böja sig för honom såsom för Kristus och kyssa hans stortå, — och detta ansågs såsom uppfyllelsen af denna profetia.

Sådana anspråk som dessa betraktas i allmänhet helt flyktigt af författare och dem, som studera protiorna, medan de i stället utforska och särskildt lägga märke till sedefördärfvet. Men häri begå de ett stort misstag, ty brott hafva funnits i mängd i alla tider, och de skulle icke behöfva en sådan särskild profetisk beskrifning som den, hvilken gifvits antikrist. Om det än kunde bevisas, att de, som tillhört påfvesystemet, varit mönster för sedlighet, skulle det icke desto mindre vara identiskt med den karaktär, som i skriften framställes såsom den stora antikrist — den efterapning som förmätet tillvällat sig de titlar, förmåner, rättigheter och den vördnad, som tillhöra Herrens Smorde. Såsom en efterapning har det också missrepresenterat Guds plan med hänsyn till utväljandet af en »liten hjord» eller församling i den nuvarande tiden, och det har alldeles åsidosatt församlingens verkliga hopp och Herrens anordning för världens välsignande under Kristi tusenåriga regering, hvilken det påstår vara uppfylld i dess egen regering.

De onda verkningarna af en sådan förvrängning och oriktig framställning af Guds plan kunna knappast beräknas. Häri ligger själfva upphofvet till alla de fördärfliga läror, hvilka den ena efter den andra infördes för att stödja antikrists påståenden och öka hans värdighet. Och ehuru reformationen för tre hundra år sedan införde en tid af bibelstudium och [313] tankefrihet och ledde till förkastandet af mycket ondt och många villfarelser, var dock efterapningen så väl utförd och så fullständig i alla sina delar och anordningar och hade så grundligt bedragit hela världen, att till och med sedan Luther och många andra i påfvedömet sett resultatet af det stora affallet — profetians antikrist —, så höllo de, ehuru de fördömde påfvedö­met som ett system, hårdt fast vid den falska teori, som hade ledt till dess villfarelser i lära och lefverne. Ända till denna dag hyllar det stora flertalet protestanter af alla sekter antikrists teori, att Kristi rike har upprättats. Somliga hafva sökt att göra såsom påfvedömet — att organisera sitt kyrkosamfund under någon viss person såsom dess öfverhufvud —, medan andra ersätta detta hufvuds plats med ett kyrkoråd eller en synod, men alla äro de fångna i den bedrägliga villfarelsen, som tillkommit genom de falska och missledande tolkningar af skriftens läror, hvartill antikrist gifvit upphof — att nämligen Kristi rikes regering är nu och icke framtiden. De förneka, såsom antikrist gör, den tillkommande åldern och äro i likhet med detta system sorglösa i fråga om det fulla utvecklandet af helighet bland de troende och äro mycket nitiska uti att nu försöka utföra den tillkommande ålderns verk (världens omvändelse). Och detta äro de så upptagna med, att de ofta äro redo att missrepresentera Guds plan och ord och att uttänka teorier för att skrämma och drifva världen till bekännelse af gudaktighet. Äfvenså äro de i sin ifver redo att taga sin tillflykt till tvifvelaktiga och världsliga metoder för att göra sina olika system så mycket mera lockande och tilldragande för de oomvända, hvilka de, liksom antikrist, äro villiga att inberäkna för högmodets skull och för att kunna uppvisa ett stort medlemsantal.

För sådana är det svårt att se, att påfvedömet är antikrist. Och huru skulle de kunna det, då deras tro ännu icke är fri från giftet i och deras förnuft [314] ännu till stor del är förblindadt af själfva kärnan i antikrists villfarelse. Storheten och nödvändigheten af Kristi tusenåriga rike och dess verk att välsigna alla jordens släkter måste först inses, innan den väldiga antikristefterapningen kan förstås, eller den skada för sanningen och det förödande och orenande inflytande, den åstadkommit i namnförsamlingen eller Guds nominella tempel, kan rätt uppskattas.

Ingen bör förvånas öfver fulländningen i denna efterapning, då vi besinna, att det är Satans verk, och att det blifvit utfördt efter mönstret af de typer och förebilder af den framtida härligheten, som framställas i skriften. Då den store motståndaren såg, att tiden för församlingens utväljande hade kommit, och att den sanning, som planterats af Herren och apostlarna, hastigt vunnit framsteg gentemot alla hednareligionerna och uppsökte de ödmjuka, hvarhelst den gick, sökte han att förstöra församlingens renhet och att afleda i andra och falska kanaler, hvad han icke kunde hämma. Sålunda har antikrists triumf så väl som dess nuvarande makt i verkligheten varit Satans framgång. Men här se vi Guds visdom, ty fastän antikrists framgång syntes bebåda Guds plans nederlag, samverkade den, ehuru omedvetet, i verkligheten till Guds plans framgång. Ty på intet annat sätt kunde de sant invigda och deras trohet mot Guds ord hafva blifvit så grundligt pröfvade som genom tillstädjandet af denna stora efterapning.

Vidstående tabell visar, huru fullständig denna efterapning af Guds rikes framtida organisation i påfvedömet varit, och huru idéen därtill hämtades från judendomens typiska prästerskap.

I sin utredning öfver prästväldesystemets uppkomst i församlingen påvisar Mosheim detta efterapande mycket tydligt med dessa ord (del. I, sid 337):

»Så länge den minsta sannolikhet fanns kvar, att Jerusalem åter vid någon tidpunkt kunde resa sitt hufvud [316] ur stoftet, antogo de kristnas lärare och äldste inga titlar eller utmärkelser, åtminstone inga andra än de mest anspråkslösa och enkla, men då denna stads öde beseglats af Hadrianus (år 135 e. K.) och judarna icke längre kunde hysa det aflägsnaste hopp om att se sin gamla regering återupprättad, började just dessa pastorer och församlingstjänare NÄRA DEN ÖNSKAN, ATT DERAS HJORDAR SKULLE TRO, ATT DE VORO EFTERTRÄDARE TILL  DET JUDISKA PRÄSTERSKAPETS RÄTTIGHETER. Biskoparna gjorde därför till sin uppgift att inprägla den satsen, att de intogo en ställning liknande den, som innehades af judarnas store öfverstepräst, och att de FÖLJAKTLIGEN ÄGDE ALLA DE RÄTTIGHETER, SOM ERKÄNDT HADE TILLHÖRT DEN JUDISKA PONTIFEX. Den vanliga judiska prästens förrättningar påstodos hafva på samma sätt öfvergått, ehuru under en fullkomligare form, på den kristna församlingens äldste, och slutligen ställdes diakonerna på samma fot som leviterna eller de lägre tjänarna.»

GUDS FÖRSAMLING,
DET KONUNGSLIGA PRÄSTERSKAPET.

ANTIKRISTS HUFVUD OCH MUN.
Hans stora pösande ord.

Påfven (hvar påfve i sin tur) är hufvudet för den falska församling, som är hans kropp, liksom Kristus Jesus är hufvudet för den sanna församlingen, som är  hans kropp. Enär hufvudet är kroppens representant och dess mun för ordet för kroppen, så finna vi, såsom vi böra vänta, att skriften alldeles särskildt hänvisar till detta drag hos antikrist. I Dan. 7:8, 11, 25 och Upp. 13:5, 6 riktas vår upp­märksamhet särskildt på antikrists mun såsom ett af hans förnämsta kännetecken. Daniel säger, att detta horn hade »ögon lika människoögon» — en sinnebild af intelligens och långsynt politik. Detta »horn» skulle blifva olikt alla de andra makterna; det skulle komma att blifva mera vist och förslaget än de öfriga väldena, som försökt att styra världen, och dess makt skulle bestå i den af dess ögon (kunskap) ledda munnen (orden) snarare än i fysisk styrka.  Och ingen, som känner till påfvedömets [317] historia, kan förneka, att de bilder, som användas för att belysa dess makt och metoder, äro mycket träffande.

»Och åt det vardt gifven en mun, som talade stora ord och hädelser. . . . Och det öppande sin mun till hädelse mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bo i himmelen.» »Och denne skall upphäfva sitt tal mot den Högste.» — Upp. 13:5, 6; Dan. 7:8, 25.

Det bör icke förglömmas, att detta är bildliga uttryck, som beskrifva den karaktär, som lades i dagen, och de anspråk som gjordes af ett symboliskt »vilddjur» (regering) och ett symboliskt »horn» (makt), som uppstod ur det gamla romerska vilddjuret eller riket. I vissa afseenden var påfvedömet ett välde (»vilddjur»), skildt från det gamla romerska riket, men i andra afseenden var det ett horn eller en makt bland öfriga makter, som uppstodo ur detta rike, hvilket horn för en tid hade de öfriga hornen eller makterna under sin kontroll. Bibeln framställer det från båda dessa synpunkter för att fullständigt utmärka det och angifva, kvar det finnes.

Antikrists stora pösande ord eller hädelser sträcka sig öfver hela perioden för hans långa bana. Uttrycket »hädelse» får i vår tid vanligen en grof betydelse, så som om det endast hade afseende på de mest råa former af svordomar och gudlöst tal. Men i sin rätta betydelse gäller ordet »hädelse» om hvarje skymflig förolämp ning mot Gud. Bouvier uttyder det sålunda,: »Hädelse (eng. blasphemy) är att tillskrifva Gud, hvad som strider mot hans natur och icke tillhör honom — och att förneka, hvad som tillhör honom.» — Se Websters Unabrigded Dictionary, artiklarna Blasphemy och Blasphemously (på eng. språket). Och som bevis på att skriften använder ordet »hädelse» i just denna betydelse, må man lägga märke till det sätt, på hvilket Herren och fariseerna använde det. »Judarna svarade [318] honom: För god gärnings skull stena vi dig icke utan för hädelses skull och emedan du, som är en människa, gör dig själf till Gud.» Jesus svarade dem: »Sägen då I till honom, hvilken Fadern har helgat och sändt i världen: du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son?» — Joh. 10:33, 36; Se äfven Mark. 14:61-64.

Då vi nu hafva den rätta betydelsen af ordet »hädelse» framför oss, huru klart måste det då icke vara, för det enklaste förstånd, att påfvedömets stora pösande ord och skrytsamma anspråk allesammans utan undantag varit hädelser. Upprättandet af ett efterapadt Guds rike var en skymf mot Guds regering, en grof hädelse och en falsk framställning af hans karaktär och plan och ord. Guds karaktär, d. ä., hans »namn», hädades i tusentals vidunderliga edikt, bullor och dekret, som utfärdades i hans namn af den långa raden af dem, som gjorde anspråk på att som viceregenter eller »ståthållare» representera hans Son. Och Guds tabernakel, den sanna församlingen, hädades genom det falska system, som gjorde anspråk på att innehafva dess plats — och påstod, att detta systems trogna medlemmar utgjorde Guds sanna och enda tabernakel eller församling. Men vi måste lyssna till livad historien har att förtälja om dessa pösande ord, dessa hädiska anspråk, som efter hvarandra följande påfvar i egenskap af antikrists hufvud uttalade och godkände.

I ett arbete med titeln: »Påfven, Kristi vikarie, kyrkans hufvud», af den berömda romerska katoliken Mösigneur Capel, finnes en lista på icke mindre im sextiotvå hädiska titlar, som tilläggas påfven. Och det bör märkas, att de icke äro idel döda titlar från det förflutna, ty de voro uppställda af en bland påfvedömets förnämsta lefvande skriftställare. Vi anföra ur listan följande: [319]

»Det mest gudomliga af alla hufvud.»
»Helig fader för alla fäder.»
»Högste pontifex öfver alla prelater.»
»Uppsyningsman öfver den kristna religionen.»
»Förnämste herde — herdars herde.»
»Kristus på grund af smörjelse.»
»Abraham på grund af patriarkat.»
»Melkisedek i ordning.»
»Mose i myndighet.»
»Samuel i domareämbetet.»
»Öfverstepräst, högste biskop.»
»Biskopars furste.»
»Apostlarnas arfvinge, Petrus i makt.» 
»Himmelrikets nyckelbärare.»
»Pontifex förordnad med riklig makt.»
»Kristi vikarie.»
»Enväldig präst.»
»Alla de heliga församlingarnas hufvud.»
»Ledare för den allmänneliga kyrkan.»
»Biskopars biskop, det är, suverän pontifex.»
»Styresman för Herrens hus.»
»Apostolisk herre och fäders fader.»
»Förnämste herde och lärare,»
»Själaläkare.»
»Den klippa, som helvetets portar icke skola, blifva öfvermäktiga.»
»Ofelbar påfve.»
»Hufvud öfver alla Guds heliga präster.»

Förutom den långa listan af titlar, hvaraf de ofvanstående äro exempel, meddelar författaren följande utdrag från ett bref, som Bernhard den helige, Abbot af Clairvaux, skref till påfven Eugenius III, år 1150 e. K.: —

»Hvem är du? — öfverstepräst, den högste biskopen. Du är fursten bland biskopar, du är apostlarnas arfyin [320] ge. Du är Abel i primat, Noa i regering, Abraham i patriarkalisk rang, i ordning Melkisedek, i värdighet Aron, i myndighet Mose, Samuel i domarämbete, Petrus i makt, KRISTUS I SMÖRJELSE. Du är den, åt hvilken himmelens nycklar äro gifna, åt hvilken fåren äro anförtrodda. Det finnes visserligen andra dörrvaktare till himmelen och andra herdar för hjordarna, men du är så mycket härligare, som du också dessutom på ett olika sätt före andra ärft båda dessa namn. ... Andras makt är begränsad inom vissa bestämda gränser; din sträcker sig till och med öfver dem, som erhållit makt öfver andra. Kan du icke, då rättvis orsak föreligger, stänga himmelen för en biskop, afsätta honom från det episkopala ämbetet och öfverlämna honom åt Satan? Din företrädesrätt är sålunda oföränderlig, så väl i de nycklar, som blifvit öfverlämnade åt dig, som i de får, hvilka anförtrotts i din vård.»

Alla dessa hädiskt smickrande titlar hafva gifvits åt de romerska pontifex, och dessa hafva mottagit dem med välbehag och synnerlig tillfredsställelse, såsom om de rättmätigt tillhört dem.

Från påfven Bonifacius VIII hafva vi följande dekret, som ännu finnes i den allmänna lagen: »Vi förklara, säga, bestämma, uttala, att det är nödvändigt till frälsning för hvarje mänsklig varelse att vara underdånig den romerska pontifex. Påfven Gregorius VII, som förordnade år 1063, att påfven skulle kallas »alla fäders fader», framställer följande ur 1 Mos. 1:16 för att stödja de påfliga anspråken: »Gud gjorde två stora ljus på himmelens fäste, det större till att regera öfver dagen och det mindre till att regera öfver natten, båda stora, men ett större. 'På himmelens fäste', det är, den allmänneliga kyrkan, 'Gud gjorde två stora ljus', det är, han förordnade två värdigheter, hvilka äro den pontifikala myndigheten och den kungliga makten. Men den, som råder öfver dagen, det är, den andliga, är den större, och den, som råder öfver köttsliga, ting, är den mindre, ty såsom solen skiljer [321] sig från månen, så skilja sig påfvarna från konungar.» Andra påfvar hafva antagit denna tolkning, som har mycket bidragit till att inskärpa föreställningen om påfvens öfverlägsenhet.

Sedan St. Antonius, ärkebiskop i Florens, anfört Ps. 8:5-9: »Du har gjort honom litet lägre än änglarna» etc. (eng. öfv.), och tillämpat den på Kristus, öfverflyttar han tillämpningen på påfven med följande ord:

»Och emedan han lämnade oss med sin kroppsliga närvaro, lämnade han sin vikarie (ställföreträdare) på jorden, nämligen den högste pontifex, som kallas papa, hvilket betyder fäders fader, så att dessa ord med rätta kunna uttydas om påfven. Ty påfven är, såsom Hostiensis säger, större än människan men mindre än en ängel, emedan han är dödlig, dock är han större i myndighet och makt. Ty en ängel kan icke inviga Kristi kropp och blod, ej heller aflösa eller binda, hvilken makts högsta grad tillhör påfven, ej heller kan en ängel ordinera eller förläna aflat. Han är krönt med härlighet och ära, lofprisandets ära, emedan han kallas icke endast salig utan den saligaste. Hvem skall tveka att kalla honom salig, som själfva toppen af sådan stor värdighet har upphöjt? Han är krönt med vördnadens ära, så att de trogna må kyssa hans fötter. En större vördnadsbevisning kan icke finnas. — 'TILLBEDJEN VID HANS FOTAPALL.' (Ps. 99:5.) Han är krönt med myndighetens storhet, ty han kan döma alla personer men kan själf af ingen dömas, så framt han icke befinnes afvika från tron (antikrists tro, naturligtvis). Därför är han krönt med en trefaldig gyllene krona och är satt öfver alla hans händers verk att bestämma öfver alla underordnade. Han upplåter himmelen, sänder de brottsliga till helvetet, stadfäster välden och reglerar hela prästerskapet.»

Lateranska mötet tilldelade i sin första session påfven benämningen »världsalltets furste», i sin andra session kallade det honom »präst och konung, som bör  tillbedjas af allt folk, och som är mycket lik Gud», och  i sin femte session hänförde det profetior om [322] Kristi härliga regering till Leo X med dessa ord: »Gråt icke, du dotter. Sion, ty se, Lejonet af Judas stam, Davids rot, se, Gud har dig uppväckt en frälsare.»

Ur Ferraris »Ecclesiastical Dictionary», en fullgod romersk katolsk källa, anföra vi följande sammandragna framställning af den påfliga makten, som meddelas under rubriken papa, andra artikeln:

»Påfven är af sådan värdighet och höghet, att han icke är blott och bart en människa utan likasom Gud, Guds vikarie (representant). ... Därför är påfven krönt med en trefaldig krona såsom himmelens, jordens och helvetets konung. Ja, påfvens öfverlägsenhet och makt äro icke endast öfver himmelska, jordiska och underjordiska ting, utan han står också öfver änglarna och är deras öfverman, så att om det vore möjligt, att änglar kunde fara vilse från tron eller hysa tänkesätt, som strede däremot, så kunde de dömas och bannlysas af påfven. . . Han är af så stor värdighet och makt, att HAN INTAGER ETT OCH SAMMA DOMARESÄTE SOM KRISTUS, så att kvad helst påfven gör, synes utgå från Guds mun. ... Påfven är, så att säga, Gud på jorden, den enda fursten öfver Kristi trogna, den största konungen af alla konungar, hvilken äger fullheten af makt, och ÅT HVILKEN REGERINGEN öFVER DET JORDISKA OCH DET HIMMELSKA RIKET ÄR ANFÖRTRODT.» Han tillägger vidare: »Påfven är af så stor myndighet och makt, att han kan förändra, förklara och tolka den gudomliga lagen.» »Påfven kan stundom upphäfva den gudomliga lagen genom att, begränsa, tolka etc.»

Sålunda bemödade sig antikrist om icke endast att befästa församlingen i makt före Herrens tid utan var också nog fräck att försöka »upphäfva» och »förändra» gudomliga lagar, allt eftersom det passade hans planer. Huru tydligt uppfylldes icke på detta sätt profetian, som öfver ett tusen år förut förklarade: »Han skall sätta sig sinnet att förändra tider och lagar.» — Dan. 7:25.

I en bulla eller ett edikt förklarar Sextus V:

»Den myndighet, som af den evige konungens omätliga makt gifvits åt St. Petrus och hans efterträdare, öfver [323] träffar all jordiska konungars och furstars makt. Den fäller oföränderlig dom öfver dem alla. Och om den finner, att någon af dem motstår Guds förordning, utkräfver den strängare hämnd på dem, i det den nedkastar dem från deras troner, huru mäktiga de än må vara, och nedstörtar dem till jordens lägsta rum såsom den förmätne Lucifers tjänare.»

En bulla af påfven Pius V med titeln: »Fördömelse och bannlysning öfver Elisabet, drottning af England, och hennes anhängare», lyder sålunda :

»Han, som regerar i höjden, åt hvilken all makt i himmelen och på jorden är gifven, öfverlämnade en helig, allmännelig och apostolisk kyrka (utanför hvilken ingen frälsning finnes) åt en allena på jorden, nämligen till Petrus, apostlarnas furste, och åt Petrus' efterträdare, biskopen i Rom, att den måtte regeras i fullheten af makt. Honom allena gjorde han till furste öfver allt folk och alla riken till att upprycka, fördärfva, förskingra, förstöra, plantera och bygga.»

St. Bernhard påstår, att »ingen utom Gud är lik påfven, vare sig i himmelen eller på jorden».

»Kejsaren Konstantin», säger påfven Nikolaus I, »förlänade åt påfven benämningen Gud. I det han är Gud, kan han därför icke dömas af någon människa.»

Påfven Innocentius III sade: »Påfven innehar den sanne Gudens plats, och den kanoniska lagen kallar i förklaringen påfven — 'vår Herre Gud'.»

Innocentius och Jakobatius förklara, att »påfven kan göra nästan allt, hvad Gud kan göra», under det Desius förkastar ordet nästan såsom onödigt. Jakobatius och Durand påstå, att »ingen vågar säga till honom mera än till Gud: Herre hvad gör du?» Och Antonius skref:

»Honom (påfven) tillkommer det att förordna om hvad som tillhör det allmänna bästa och att aflägsna, hvad som förhindrar detta, såsom laster och missbruk, hvilka föra människor bort från Gud. ... Och detta enligt Jeremia 1:10. (Här tillämpas åter på antikrist en profetia, som har afseende på Kristi tusenåriga regering): 'Jag sätter dig i dag öfver folk och riken, att du må upprycka [324]  och nedbryta, förgöra och fördärfva', detta hvad laster vidkommer, 'uppbygga och plantera', detta hvad dygder vidkommer. ... Angående påfvens makt öfver dem, som äro i helvetet, hvilka betecknas genom fiskarna i hafvet (Ps. 8) — emedan de, som äro i skärselden, beständigt röras af straffets lidanden, såsom fiskarna beständigt drifvas af hafvets vågor —, så har. Gud lagt under påfven äfven fiskarna i hafvet, det är, dem som äro i skärselden, att han må gifva dem lindring genom aflat.

Hedningarna äro underlagda påfven, som råder öfver världen i Kristi ställe. Men Kristus har full makt öfver hvarje skapelse. Påfven är Kristi vikarie, och ingen kan lagligen undandraga sig att lyda honom, såsom ingen rättmätigt kan undandraga sig lydnad mot Gud. .. Påfven kan bestraffa hedningar och barbariska folk. ... Och ehuru hedningar icke kunna straffas med det andliga bannlysningsstraffet och dylikt, kunna de dock straffas af kyrkan med penningstraff och af furstar äfven med kroppsligt straff. ... Kyrkan kan indirekt straffa judarna med andligt straff genom att bannlysa kristna furstar, under hvilka judarna äro undersåtar, OM DE FÖRSUMMA ATT STRAFFA DEM MED TIMLIGT STRAFF, då de göra något mot kristna. ... Om någras omvändelse SKULLE ÖNSKAS, så kunna de genom skräck och gisslan tvingas, visserligen icke att mottaga tron men till att icke lägga hinder i vägen för tron genom en egensinnig vilja. För att de otrogna må omvän­das, bör Guds dom efterföljas.»

Här ett exempel på huru villfarelse i läran leder till orättfärdighet. Människor kunna lätt ledas till att öfva all slags grymhet och förtryck, om de först kunna öfvertyga sig om att de blifva mera lika Gud — Guds efterföljare — genom att föröfva sådana illgärningar. Det är ett under, att människor äro så vänliga och hofsamma, som de äro, då de varit föremål för alla de förskräckliga, falska föreställningar och läror beträffande Guds plan för människosläktet, med hvilka Satan förblindat och bedragit dem genom den påfliga villfarelsekällan och ledt dem på en för deras fallna natur tilltalande väg. Samma författare fortsätter, sägande:

»Påfvens makt öfvas mot kättare och söndrare, äfven betecknade med oxar, emedan de motstå sanningen med [325] högmodets horn. Gud har lagt äfven dessa under påfvens fötter, att de må straffas på ett FYRFALDIGT SÄTT, nämligen genom bannlysning, afsättning, beröfvandet af timliga ägodelar och med förföljelse genom krig. Dock äro de att anses som kättare, endast när de vägra att reformera sina förpestande läror och äro redo att envist försvara dem. ... Påfven kan utse eller välja kejsaren. Kejsaren är påfvens tjänare, i det han är Guds tjänare, HVILKENS PLATS PÅFVEN INTAGER, ty Gud har för­ordnat kejsaren till påfvens tjänare. ... Jag tror, att det med sanning säges, att påfven, Kristi ställföreträdare, har allmän domsrätt i andliga och världsliga ting i hela världen i DEN LEFVANDE GUDENS STÄLLE.»

Följande uttalande af påfvarna, tagna ur Fox' »Acts and Monuments» (Aktstycken och minnesmärken) af H. G. Guiness, en bemärkt engelsk författare, förtjänar ett framstående rum. Och vi kunna af hjärtat instämma uti denna författares anmärkning om det system, hvars mun utsänder sådana uttalanden, då han säger: — »Om 'den, som upphöjer sig, skall varda förnedrad', hvilken förnedring kan väl motsvara en sådan själfupphöjelse som denna?»

»Därför, då sådan makt är gifven åt Petrus och åt mig i Petrus, då jag är hans efterträdare, hvem är den i hela världen, som icke bör vara underdånig mina dekret, hvilka hafva sådan makt i himmelen, i helvetet, på jorden, bland de lefvande och äfven de döda. ... På grund af nyckeln till denna domsrätt är fullheten af min makt så stor, att då alla andra äro undersåtar — ja, äfven kejsarna själfva böra underställa mig sina dokument —, så är det jag allena, som icke är undersåte under nagon skapad varelse, nej, icke ens under mig själf. Sålunda förblifver mitt påfliga majestät alltid oförminskade; öfver alla människor är jag upphöjd, hvilken alla böra lyda och följa, hvilken ingen människa får döma eller anklaga för något brott, och hvilken ingen får afsätta utom jag själf. Ingen människa kan bannlysa mig, nej, icke ens om jag umgås med de bannlysta, ty ingen kanon (stadga) binder mig, för hvilken ingen människa får tala osanning, ty den, som till mig talar osanning, är en kättare och bannlyst person. Sålunda visar det sig, att prästerskapets storhet, som började i Melkisedek, högtidlighölls i Aron, fulländades i Kristus, representerades i Petrus, UPPHÖJDES 1 DEN ALL [326] MÄNNA DOMSRÄTTEN OCH UPPENBARADES I PÅFVEN, så att det genom denna MITT PRÄSTADÖMES ÖFVERLÄGSENHET må synas väl besannade i mig, hvad som talas om Kristus: 'Allting har du lagt under hans fötter.'

Och dessutom bör förstås, att denna kyrkas biskop all­tid är god och helig. Ja, äfven om han fölle i mandråp eller äktenskapsbrott, så torde han synda, men ändock kan han icke anklagas utan snarare ursäktas genom Simsons begångna mord och hebreernas stölder etc. Hela jorden är mitt biskopsstift, och jag är alla män­niskors andlige domare, i det jag har alla konungars konungs myndighet öfver undersåtar. Jag är allt i alla och öfver alla, så att Gud själf och jag, Guds vikarie, hafva båda ett konsistorium, och jag är i stånd att göra nästan allt, hvad Gud kan göra. I allt, hvad jag vill, skall min vilja gälla som förnuft, ty jag är genom lagen i stånd att fritaga från lagen och att af det orätta göra rättvisa genom att rätta lagar och förändra dem. Där­för, om de ting, som jag gör, må sägas icke vara gjorda af människa utan af Gud, — HVARTILL KUNNE GÖRA MIG ANNAT ÄN GUD? Åter, om kyrkans prelater af Konstantin kallades och räknades som gudar, synes alltså jag, som står öfver alla prelater, af denna orsak vara öFVER ALLA GUDAR. Därför är det intet under, om det står i min makt att förändra tid och tider, att förändra och upphäfva lagar, att lösa från allting, JA, ÄFVEN FRÅN KRISTI FÖRESKRIFTER. Ty skrifver icke jag, påfve Nikolaus, till biskoparna i Frankrike och uppmanar dem att utdraga sina lekamliga svärd, hvarest Kristus bjöd Petrus att sticka sitt svärd i skidan och förmanade sina lärjungar att icke bruka något utvärtes våld till att hämnas sig själfva? ... Och förbjuder icke jag, påfve Martin, i min utmärkelse det andliga prästerskapet att vara närvarande vid bröllopsfester och äfven att gifta sig, hvaremot Kristus själf var närvarande vid bröllopet i Kana i Galiléen. Dessutom, där Kristus bjuder oss låna utan hopp om vinst, löser icke jag, påfve Martin, därifrån? Hvarför skulle jag tala om mord, då jag åstadkommer, att det icke är något mord eller dråp att slå ihjäl dem som äro bannlysta? Så kan jag ock lösa och löser emot naturens lag, emot apostlarna, så ock emot apostlarnas kanon (stadgar), ty hvarest de i sin kanon befalla, att en präst skall afsättas till följd af boleri, så förändrar jag på grund af Sylvesters auktoritet strängheten i detta påbud, tagande i betraktande, att människors [327] sinnen och äfven kroppar nu äro svagare, än de voro då. ... Om I viljen i korthet höra hela antalet sådana fall, som med rätta tillhöra min påfliga domsrätt, hvilka uppgå till ett antal af femtioen punkter, som ingen människa må blanda sig i utan jag själf allena, så vill jag uppräkna dem. (Här följer så listan.)

Sedan jag nu till fullo förklarat min makt på jorden, i himmelen, i skärselden, huru stor den är, och kvad fullheten däraf är i att binda, lösa, befalla, tillåta, utvälja, stadfästa, utdela, göra och göra ogjordt etc., vill jag nu tala litet om mina rikedomar och stora besittningar, på det att enhvar må se min rikedom och mitt öfverflöd af allting — räntor, tionden, tributer, mitt silke, mina purpurmitror, kronor, guld, silfver, pärlor och ädelstenar, länderier och domäner. Ty till mig hör först den kejserliga staden Rom, Lateranska palatset, konungariket Cecilien äges af mig, Apulia och Capua äro mina. Äfvenså rikena England och Irland, äro de icke eller böra de icke vara skattskyldiga under mig? Till dessa lägger jag också, förutom andra provinser och länder i både österland och västerland, från norr till söder dessa välden vid namn. (Här följer en lång lista.) Huru skulle jag här tala om mina dagliga inkomster, mina förstlingsfrukter, annater, mantlar, aflatsbref, bullor, biktstolar, tullafgifter och anvisningar, testamenten, utdelningar, privilegier, skattedomstolar, prebenden, religiösa hus och annat sådant, som belöpa sig till icke liten massa penningar? ... hvarigenom den vinst, som inflyter i mina kistor, må till en del kunna gissas. ... Men hvarför skulle jag tala om Tyskland, då hela värl den är mitt pastorat, såsom mina lärare i kanoniska lagen säga, och såsom alla människor äro pliktiga att tro. Därför, såsom jag började, så slutar jag, befallande, förkla­rande och uttalande, att det är NÖDVÄNDIGT TILL FRÄLSNING FÖR HVARJE MÄNSKLIG VARELSE ATT VARA MIG UNDERDÅNIG.»

Det antages af många i vår tid, att detta påfvedömets skryt hör till det aflägsna förflutna, och att en stor förändring försiggått med detta system på senare tid, men en liten eftertanke och iakttagelse bevisa, att dessa tänkesätt hos påfvedömet ännu äro oförändrade. Vi böra äfven ihågkomma, att påfvedömets ständiga påstående är, att dess läror äro oföränderliga, att påfvarnas och kyrkomötenas dekret äro of elbara, och att [328] dessa dekret, som andas hädelse mot Gud och förföljelse mot hans helgon, ännu hållas heliga af romersk katolska kyrkan i vår tid. Den enda förändringen hos påfvedömet är förlusten af makt, som åstadkommits genom uppvaknandet af reformationen. Viljan äges ännu, men förmågan att göra är kringskuren genom kunskapens och frihetens ökande, hvartill bibeln varit den förnämsta orsaken. Antikrist håller på att småningom göras maktlös af den sanne Kristus — af »hans muns anda» — hans ord. Snart kommer det klara ljuset af Immanuels närvaro att fullständigt förstöra den skrytsamma efterapningen och helt frigöra världen från kedjorna af dess bedrägliga anspråk och villfarelser.

Som ett exempel på förmätenhet i nyare tid må man lägga märke till att en påfve, som vid uppstigandet på den påfliga tronen antog titeln Leo XIII, kort därefter tecknade sig: »Leo de triba Juda» — d. ä., »Lejonet af Judas stam», en af det sanna hufvudets titlar. Beträffande förmätna anspråk är han därför helt visst icke efter dem, som innehade samma ämbete under de mörka åldrarna.

Följande formalitet kallad »tillbedjandet» utgör ännu en af de ceremonier, som äro förenade med en ny påfves installering. Den nye påfven, klädd i hvitt, smyckad med talrika blixtrande juveler, bärande röda skor med stora guldkors i stället för spännen, ledes till altaret, hvarest han knäböjer. Därpå — »reser påfven sig, och bärande mitran på hufvudet upplyftes han af kardinalerna och placeras af dem på altartronen för att sitta där. En af biskoparna knäböjer, och afsjungandet af Te Deum (0, Gud, vi lofva dig) begynner. Under tiden kyssa kardinalerna påfvens fötter, händer och ansikte». En i det påfliga myntverket slagen penning, som föreställer denna ceremoni, bär dessa ord: »Den, hvilken de skapa, tillbedja de.»

Kardinal Manning, påfvedömets förnämsta representant i England, godkänner och fäster allmänhetens [329] uppmärksamhet på följande paragraf i den katolska tron:

»Vi förklara, påstå, bestämma och uttala, att det är nödvändigt till frälsning för hvarje mänsklig varelse att vara underdånig den romerska pontifex.» Och i ett offentliggjordt föredrag framställer han påfven såsom sägande: »Jag gör anspråk på att vara den högste domaren och ledaren öfver människors samveten, åkermannens, som plöjer fältet, och furstens, som sitter på tronen, familjens, som lefver i privatlifvets skugga, och lagstiftarens, som stiftar lagar för riken. Jag är den ende, siste, högste domaren öfver hvad som är rätt och orätt.»

Säkerligen böra vi icke vid vårt iakttagande af moderna exempel på påfvedömets »skrytsamma, fåfängliga tal» förbise den i Rom år 1870 e. K. hållna ekumeniska konseljens eller vatikanska kyrkomötets märkliga dekret, som förklarar, att påfven är ofelbar. Visserligen har det inträffat nu och då i det förflutna, att öfvermodiga påfvar påstått sig vara ofelbara. Och biskopar och furstar, som önskat smickra deras högmod, hafva verkligen så tilltalat dem, i det de förklarat: »Du är en arman gud, på jorden.» Men det var förbehållet ett påfligt koncilium i detta upplysta nittonde århundrade att lugnt och efter moget öfvervägande underrätta världen om huru stor denna »gud på jorden» är, — att han är nästan lika fullkomlig som den andra Guden, i himmelen, att han lika litet som den andra kan taga miste, att han i sina uttalanden från katedern är ofel bar — icke kan göra misstag.

Omröstningen företogs den 13: de juli 1870 och den 18: de blef dekretet med ceremoni offentliggjordt i den stora St. Peterskatedralen i Rom. Följande skildring öfver händelsen af d: r J. Cummings i London torde läsas med intresse. Han säger:

»Påfven hade låtit uppföra en storartad tron framför det östra fönstret i St. Peterskyrkan och smyckat sig i en fullkomlig glans af dyrbara ädelstenar samt omgifvit sig med kardinaler och patriarker och biskopar i prunkande dräkter för att åstadkomma ett glänsande skådespel, Han hade valt den tidiga morgonstunden och det [330] östra fönstret, — på det att den uppgående solen skulle till fullo kasta sina strålar på hans glans och de därigenom så brytas och reflekteras af hans diamanter, rubiner och smaragder, att han skulle synas vara icke en människa utan, hvad dekretet utropade honom till, en, som hade all Guds härlighet. ... Påfven intog tidigt sin plats vid östra fönstret, ... men solen vägrade att ... lysa. Den dystra dagningen mörknade hastigt till en allt, djupare och djupare skymning. Det härliga bländverket kunde icke åstadkommas. Den föregifne Gudens gamla ögon kunde icke se att läsa vid dagsljus, och han måste sända efter ljus. Ljusskenet ansträngde hans synnerver alltför mycket, och han öfverlämnade läsningen åt en kardinal. Kardinalen började läsa under alltmer tilltagande mörker men hade icke läst många rader, förrän en sådan flamma af dyster eld och ett sådant dunder bröt fram ur den kolsvarta skyn, att något liknande aldrig förut iakttagits i Rom. Förskräckelse föll öfver alla: Läsningen upphörde. En af kardinalerna sprang darrande från sin stol och utropade: 'Det är Guds röst, som talar Sinais åskdunder'.»

Bland antikrists hädiska anspråk böra åtskilliga af dess läror ihågkommas, i synnerhet läran om mässan, som vi skola fästa uppmärksamheten på i en följande del. Vi förbigå dyrkandet af helgon och jungfru Maria och lägga märke till några ännu svårare villfarelser.

Kyrkans ofelbarhet var en af de första och banade vägen för andra. Denna sats uppställdes, innan påfveämbetet blef erkändt, och den har varit en den mest svåra villfarelse, som spärrat vägen för rättandet af andra villfarelser, då de efteråt blif vit upptäckta. Detta har ställt kyrkomötenas dekret öfver all motsägelse, som kunde göras vare sig på grund af förnuftet eller bibeln, och har gjort mänsklig okunnighet och svaghet samt missuppfattningar till måttstock för tron i stället för Guds ord — bibeln. Ty sedan det en gång medgifvits, att kyrkomötets uttalande var ofelbart (aldrig felande), måste allting böjas i öfverensstämmelse därmed, och hvarje kyrkomöte kände sig bundet att icke fälla några utslag, som voro i strid med föregående kyrkomöten, och de, som gjorde annorlunda, [331] lupo risken att förkastas. Sålunda kunde en villfarelse, en gång stadfästad, icke förnekas eller ens öfvergifvas, och bibeln och förnuftet hade att tolkas och vrängas, för att den skulle öfverensstämma med felbara människors of elbara dekret. Intet under, att man fann, att det behöfdes en yrkesteolog för att tolka skrifterna, så att de skulle förmås att öfverensstämma med de så kallade ofelbara dekreten. Ej heller var det något under, att antikrist af klokhetsskäl förkastade bibeln. Påfvedömets historia visar tydligt, att på samma gång det bekänt sig vörda bibeln såsom Guds ord, har det hållit den i bakgrunden och sina egna of elbara ord i förgrunden. Och icke endast det, utan det har fullständigt , bannlyst bibeln såsom olämplig att läsas och farlig för folket, på det att dess eget ofelbara ord måtte få full kontroll. Det visste väl, att bibeln var farlig för dess makt, och att den utgjorde en ständig förkastelse öfver deras hädiska anspråk.

Under påfveväldets maktstid stämplades bibelns ägande eller läsande bland folket soni ett brott. Boktryckerikonsten och det allmänna återupplifvandet af kunskap, som blef en följd däraf, under femtonhundratalet, åstadkom, att bibeln uppstod ur den graf af döda språk, där antikrist så länge hållit den dold, i det han vid strängt straff förbjudit dess öfversättning. Och då en. uppvaknande själfständighet började sprida den på lefvande språk bland folket, var det ingenting ovanligt; att bibeln brändes, och långa och högljudda voro de obarmhärtiga förbannelser, som utslungades från Vatikanen mot de förmätna syndare, som vågade att öfversätta, utgifva eller läsa Guds ord.

När Wyckliffe utgaf sin öfversättning, sände påf­ven Gregorius en bulla till universitetet i Oxford (England) och fördömde öfversättaren såsom »fallen i ett afskyvärdt slags ogudaktighet». Äfven Tyndales öfversättning blef fördömd, och när Luther utgaf sin tyska öfversättning, utfärdade påfven Leo X en bulla [332] mot honom. Det oaktadt gick verket hastigt och stadigt framåt; bibeln skulle få en fullständig uppståndelse och var ämnad att bringa ljus åt människor af alla folk och språk. Småningom kom Roms kyrka till att förstå detta och beslöt därför att tillåta, att bibeln öfversattes till moderna språk af katolska öfversättare och med katolska anmärkningar. Dessa biblar skulle emellertid icke lämnas åt folket, utom där det befarades, att de erhöllo de protestantiska öfversättningarna. Den Reimska öfversättningen förklarar detta.

Det följande visar karaktären af några bland anmärkningarna i den Reimska öfversättningen, hvilken emellertid på senare år börjat undanträngas af Douayöfversättningen, som är ganska lika men har mindre skarpa anmärkningar. En anmärkning vid Matt. 3 lyder: »Kättare kunna och böra straffas och undertryckas, och kunna och böra af den offentliga myndigheten, antingen den andliga eller världsliga, tuktas eller afrättas.» En annan öfver Gal. 1:8 lyder: »Katoliker böra icke skona sina egna föräldrar, om de äro kättare.» Anmärkningen vid Ebr. 5:7 lyder: »Öfversättarna af den protestantiska bibeln böra förflyttas till helvetets djup.» Och noten till Upp. 17:6 lyder: »Men protestanternas blod kallas icke helgons blod, lika litet som tjufvars, mandråpares och andra missgärningsmäns blod, för hvars utgjutande på order af rättvisan intet statssamfund skall vara ansvarigt.»

Det följande är några af de inskränkningar, som gjordes, då det befanns, att läsandet af bibeln icke helt kunde förekommas. Den fjärde regeln i Index Expurgatoris lyder :

»Om någon skall hafva den förmätenheten att läsa eller äga bibeln utan skriftlig tillåtelse, skall han icke få aflösning, förrän han först lämnat från sig sådan bibel till tjänstförrättande biskopen. Bokhandlare, som sälja eller på annat sätt afyttra biblar på det allmänna språket till någon person, som icke har sådan tillåtelse, skola bafva förverkat böckernas värde ... och af biskopen be [333] fordras till sådana andra straff, som han finner lämpliga, alltefter förseelsens beskaffenhet.»

Tridentiska mötet förklarade i sin session år 1546 e. K.:

»För att tygla själfsvåldiga sinnen besluter mötet, att i ämnen, som röra tro och sedlighet, och i allt, hvad som hör till den kristna lärans vidmakthållande, skall ingen i förlitande på sitt eget omdöme våga att vränga de heliga skrifterna till sin egen uppfattning af dem, i strid mot hvad som fasthållits och ännu fasthålles af den heliga moderkyrkan, hvilkens rätt det är att döma om den rätta betydelsen.»

Ur Pius VII: s bulla mot bibelsällskapen, utfärdad den 29 juni år 1816 till Polens ärkebiskop, anföra vi:

»Vi hafva verkligen på det högsta blifvit upprörda af den mest föreslagna plan, genom hvilken religionens själfva grundvalar undergräfvas, och sedan vi på grund af ämnets stora vikt hållit råd med våra ärevördiga bröder, kardinalerna i den heliga romerska kyrkan, hafva vi med den största omsorg och uppmärksamhet öfvervägt, hvilka mått och steg voro lämpliga att vidtagas af vår pontifikala myndighet i afsikt att afhjälpa och undanröja DENNA PEST så långt som möjligt. ... Själfmant hafven I redan ådagalagt en brinnande önskan att uppdaga och omintetgöra dessa nyhetskrämares gudlösa stämplingar, dock uppmana vi eder åter och åter, i öfverensstämmelse med vårt ämbete, att hvadhelst I kunnen åstadkomma med MAKT, anordna genom RÅD eller verkställa genom MYNDIGHET, det skolen I dagligen utföra med den största omsorg. ... Den af kättare tryckta bibeln är att räkna bland andra förbjudna böcker, enligt reglerna i Index.»

Samma påfve utfärdade år 1819 en bulla mot skriftens användning i de irländska skolorna. Ur densamma anföra vi :

»Underrättelse har kommit till den heliga församlin­gens öron, att bibelskolor, understödda af de irrlärigas kassor, hafva upprättats i nästan hvarje del af Irland, i hvilka de oerfarna af båda könen insupa fördärfliga lärors dödande gift. ... Alla möjliga ansträngningar böra därför göras för att hålla ungdomen borta från dessa fördärfbringande skolor. ... Vinnläggen eder med all makt att afhålla den renläriga ungdomen från att smittas af dem — ett syftemål, hvilket, jag hoppas, lätt skall uppnås genom upprättandet af katolska skolor allestädes i edert stift.»[334]

Här hafva, vi ett uppriktigt medgifvande, att det verkliga syftemålet med upprättandet af katolska församlingsskolor i England och Nordamerika är att försvara katolikernas ståndpunkt. Antikrist har intet annat syftemål med att erbjuda det allmänna folket bildning. Okunnighet och vidskepelse äro påfvedömets bålverk, och århundradena för dess makt, innefattande den tid, som är känd såsom de »mörka åldrarna», bevisa detta. Prästerskapets bildning under vissa »be gränsningar» försummades icke, men att ingen anordning gjordes för folkets upplysning, är den djupa okunnigheten i alla gamla romersk katolska länder ett bevis på. Skolor och biblar hafva alltid varit antikrists fiender, som icke kunnat uthärdas eller fördragas, om de icke blifvit nödvändigheter, — på hvilka ett falskt ljus måste kastas, för att antikrists tillvaro må bevaras.

Ur en bulla af Leo XII, sänd till det romersk katolska prästerskapet i Irland år 1825, anföra vi:

»Det är ingen hemlighet för Eder, ärevördiga bröder, att ett visst sällskap, allmänt kalladt Bibelsällskapet, oförsynt utbreder sig öfver hela världen. Föraktande de heliga fädernas traditioner och i strid mot det tridentiska mötets välbekanta dekret har detta sällskap samlat all sin styrka och riktar alla medel på ett enda mål: — öfversättandet, eller rättare sagda förvändandet, af bibeln på alla folks egna språk.» Till och med förra påfven Pius IX uttryckte sin hjärteängslan öfver de segrar, som på alla håll vunnits af denna antikrists stora fiende — bibeln, Han sade: »Förbannad vare dessa mycket förslagna och svekfulla sällskap, kallade bibelsällskap, som sätta bibeln i händerna på den oerfarna ungdomen.»

Väl är det sant, att det romersk katolska fullständiga konciliet i Baltimore år 1886 beslöt, att en godkänd bibel skulle tillåtas i katolska skolor i Förenta Staterna. Detta betecknar emellertid ingen förändring i antikrists verkliga tänkesätt; det är endast ännu ett drag af dess långsynta politik af hänsyn. till frihetsandan i detta land, som afskyr sådana inskränkningar. [335] De visste dock mycket väl, att det var friheten och icke bibeln, som önskades, och undersökning gifver vid handen, att im, två år senare, bibeln icke finnes i de katolska skolorna häromkring.

Läran om människans medfödda, inneboende odödlighet (att en mänsklig tillvaro, en gång börjad, aldrig kan upphöra) var en annan fruktbärande villfarelse, som lånats från den grekiska filosofien. Och sedan den antagits, ledde den helt naturligt till den slutsatsen, att om tillvaron måste fortfara för alltid, så måste bibelns uttalanden om tillintetgörelse för sådana, som till slutet framhärda som uppsåtliga syndare, den andra döden etc. tolkas så, att de betyda motsatsen till hvad de säga, nämligen evigt lif i något tillstånd. Härnäst var det lätt att afgöra, att denna tillvaro för de onda måste vara ett lif af lidande, och plågorna målades ofta så väl i färger på kyrkväggarna som i ord af nitiska präster och munkar. Denna villfarelse var så mycket lättare att intrycka på de omvända, som de grekiska filosoferna (den tidens ledare i fråga om vetenskap; religion och filosofi — hvilkas idéer, såsom Josefus visar, börjat utöfva en viss inverkan äfven på judendomen) länge fasthållit och lärt straff efter döden för de onda. Emellertid må till deras beröm sägas, att de aldrig förnedrade sig till de förfärliga hädelser af Guds karaktär och regering, hvilka meddelades världen af antikrist. Det nästa i ordningen var att bestämma en plats för denna pina och kalla den helvetet och att uppsöka skrifstställen rörande scheol och hades och gehenna, som beskrifva syndens verkliga lön  den första och den andra döden —, och skickligt tillämpa både dessa och Herrens liknelser samt Uppenbarelsebokens symboler för att vilseleda sig själfva och hela världen i fråga om detta ämne och på det allra värsta nedsvärta och häda Guds, vår allvise och nådefulle himmelske Faders, karaktär och plan. [336]

Läran om skärselden infördes så för att mildra och göra denna förfärliga lärodos uthärdlig och därjämte gifva antikrist ett fastare tag om folket. Denne påstod sig äga nycklarna till himmel och helvete samt makt att efterskänka skärseldsstraffen : icke endast straffet för Adams synd och de därigenom ärfda svagheterna utan också straffen för uppsåtliga, öfverlagda synder. Hvilken häfstång af makt öfver ett okunnigt folk detta medförde, kan lätt tänkas — särskildt när kejsarna och jordens stormän erkände och böjde sig för bedragaren.

Själamässor för de döda följde därpå, och rika och fattiga ansågo det som sin plikt att betala, och det frikostigt, för att få dessa. Verkan af mässorna till lindrande af skärseldens lidanden påstods vara alls­mäktig — så att icke ens Jehova eller Kristus kunde hindrande ingripa däri. Detta blef en stor inkomstkälla för antikrist, ty prästerna voro icke sena att påminna de döende, om dessa voro rika, huru lämpligt det vore att lämna frikostiga testamenten till mässor för dem själfva — i händelse de, som ärfde deras rikedom, skulle försumma detta. Och äfven under detta år hafva förmaningar af liknande slag varit synliga i romersk katolska tidningar med yrkan på att mindre pengar offrades på blommor vid begrafningar, så att mera måtte kunna användas till mässor för de döda.

Aflaten kom i bruk någon tid före »korstågen». Vi veta, att aflat erbjöds som en belöning, för att de skulle få frivilliga till dessa »korståg» eller »heliga krig». Enligt påfligt edikt skulle enhvar, som ville deltaga i dessa heliga krig, icke endast erhålla förlåtelse för förflutna synder utan också förtjänst, som skulle uppväga tillkommande synder, och sålunda skulle de blifva betryggade mot vissa lidanden i skärselden. Denna aflat, förtälja oss romerska katoliker, är icke ämnad som ett tillstånd att begå synder utan utgör en beloning för förtjänst, som motväger eller upphäfver [337] ett visst antal dagar eller år af pina i skärselden, så att om en människas synder gjorde henne skyldig till ett tusen års lidande och hon vid något tillfälle på en gång eller vid olika tillfällen tillförsäkrade sig aflat för ett tusen år, antingen för pengar eller tjänster till påfvedömet eller genom utförda botöfningar, skulle bon gå fri. Om hon däremot hade till godo nio hundra års aflat, skulle hon hafva att utstå ett hundra års lidande, och om aflaten befanns mycket öfverstiga de bestämda straffen, komme hon sannolikt att bli räknad som ett helgon, som hade särskildt inflytande i himmelen, och som kunde tillbedjas och dyrkas. Ett exempel härpå blefve Ludvig, korsfararen, konung af Frankrike. Han blef kanoniserad och dyrkas och tillbedjes nu under namn af Sankt Ludvig.

Det är visserligen en skillnad mellan denna uppfatt­ning af aflaten och tillstånd att begå synder, och dock är denna skillnad mycket liten. Ty påfvedömet åsatte olika allmänna synder ett visst belopp af lidande, och icke endast förflutna synder kunde sålunda utplånas, utan de, som hade orsak att tro, att de skulle begå synder i framtiden, kunde på detta sätt skaffa sig förtjänst på förhand, som upphäfde dem. Dessutom förefinns så kallad »plenär (fullständig, hel) aflat», som säkert anses öfvertäcka alla synder, förflutna och tillkommande.

Att denna praxis förekommer ännu i närvarande tid, synes knappast tänkbart. Katolikerna hafva vissa böner, hvilkas upprepande för hvarje gång berättigar till aflat under en viss tid, och ett upprepande flera gånger skyddar, påstå de, från vrede en lång tid. Sålunda förlänas fyrtio dagars aflat åt dem, som framsäga bönen: »Hell, du helga drottning», och två hundra dagars aflat åt dem, som upprepa »Den saliga jungfruns litania», och åt dem, som framsäga bönen: »Välsignad vare jungfru Marias heliga, obefläckade och allra renaste aflelse», förlänas ett hundra års af [338] lat etc., etc. Till hvilket fördärf denna hädiska lära ledde under de »mörka åldrarna», då aflat öppet erbjöds för pengar och för tjänster vid förföljandet af otrogna och kättare, kan man lätt föreställa sig.

Brott, som i allmänhet föröfvades af de rika, som kunde betala frikostigt, belades med enorma straff, medan de gröfsta våldföranden af rättvisan, som voro mera allmännare bland de fattigare klasserna, lätt ursäktades. Sålunda kostade äktenskap mellan kusiner 5,000 dollars (18,750 kronor), medan hustru och fadermord kostade endast 20 dollars (75 kronor). Spanheim säger: »Aflatsinrättningen var det myntverk, som präglade pengar för den romerska kyrkan, guldgrufvan för påfvarnas utsväfvande bror och systersöner samt naturliga barn, styrkan vid de påfliga krigen och den outtömliga källan till påfvarnas lyx.»

För att reglera denna trafik upprättade påfvarna en graderad skala af straff för olika synder — så många dagar eller år i skärselden för hvarje synd, och en motsvarande prislista anordnades också, så att de, som erhöllo aflat för mord eller stöld, barnamord, äktenskapsbrott, mened eller andra synder kunde debiteras efter olika priser enligt taxan. På detta sätt upphäfdes botöfningsskyldigheten och skärseldens plågor minskades eller ändades efter godtfinnande af antikrists ombud. Vi kunna icke undra öfver att folket snart kom att förstå, att så mycket pengar godtgjorde så mycket synd.

Till en sådan grad ökades brotten genom detta aflatskrämeri, att de bättre klassernas harm uppväcktes till uppror mot kyrkan. Människor började få sina ögon öppnade, och de sågo prästerskapet, från kyrkans högsta personer till de lägsta graderna af tjänstemän, nedsänkt i orättfärdighet.

Liksom det är mörkast före stormen, så var ock tiden närmast före reformationsrörelsen i moraliskt afseende den mörkaste stunden i antikrists  mörka regering. [339] Då började den öppna och skamliga aflatshandeln åstadkomma vämjelse och ledde Luther och andra påfliga, anhängare att ifrågasätta och undersöka hela systemet både från moralisk och längre fram äfven från lärosynpunkt. Slutligen kom Luther på den rätta idéen — att påfvedömet verkligen var antikrist. Och då han upptäckte detta, påpekade han oförskräckt några af Uppenbarelsebokens symboler och visade, att de hade sin tillämpning och delvisa uppfyllelse i det påfliga prästväldet.

Rörande detta ämne anföra vi följande af den välkända prästmannen Lyman Abbotts penna. Han säger :

»Bland andra villkor, på hvilka aflat förr beviljades mer än nu, var penningebidrag till kyrkan. Denna handel nådde sin höjdpunkt i början af sextonde århundradet, under Leo X, som utfärdade aflat till alla, som ville bidraga med pengar till uppförandet af St. Peters­kyrkan i Rom. Hans förnämsta ombud för aflatsförsäljningen i Tyskland var en viss Johan Tetzel. Tetzels ökända laster hindrade icke, att han utsågs till öfverbringare af dessa aflösningar till renare själar, och inga öfverdrifter syntes honom för stora, blott de bringade in penningar i hans kassakista. Han förklarade, att det röda kors, som åtföljde honom, hvarthelst han gick, hade lika stor verkan som Kristi kors att det icke funnes någon synd så stor, att han icke kunde efterskänka den. 'Aflaten frälsar icke endast de lefvande utan också de döda. I samma ögonblick pengarna klinga mot kistans botten, kommer själen ur skärselden och flyger frigjord till himmelen.' Sådana voro några af hans hädiska förklaringar. En regelmässig prislista upprättades. Månggifte kostade sex dukater, helgerån och mened nio, mord åtta och trolldom två. Det var denna öppna och skamlösa handel, som mer än något annat ledde till reformationen. Aflat fortfor att förlänas icke endast för andaktsöfningar utan också för penningbidrag till kyrkan. men den offentliga och öppna försäljningen af aflat är nu till största delen bannlyst från Roms kyrka.»

En annan skriftställare anför Tetzels språk vidare sålunda:

»Kommen hit, och jag skall gifva eder vederbörligen förseglade bref, genom hvilka äfven de synder, I hädanefter [340] önsken begå, skola alla förlåtas eder. Det finnes ingen synd så stor, att aflaten icke kan utplåna den. Betalen, endast frikostigt betalen, och I skolen få förlåtelse. I präster, I adelsmän, I affärsmän, I hustrur, I jungfrur, I unga män, lyssnen till edra hädangångna föråldrar och vänner, som ropa till eder ur den bottenlösa. afgrunden: 'Vi lida förfärlig pina, en liten allmosa skulle befria oss. I kunnen gifva den, viljen I icke?' Med tio groschen (något mindre än en krona) kunnen I befria eder fader från skärselden. Herren Gud handlar icke längre med oss såsom Gud. — Han har gifvit all makt åt påfven.»

Det följande har blifvit öfverlämnadt åt eftervärlden och utgör en kopia af de blanketter, som användes af Tetzel, och å hvilka köparens namn, hans synder etc. ifylldes.

»Vår. Herre Jesus Kristus hafve barmhärtighet med dig ... och aflöse dig genom förtjänsten af sitt heligaste lidande. I kraft af den apostoliska makt, som öfverlämnats åt mig, aflöser jag dig från alla ... öfverträdelser, synder och brott, som du må hafva begått, huru stora, oerhörda och af hvilket slag de än må vara. ... Jag upphäfver de plågor, som du skulle hafva att utstå, i skärselden. ... Jag återställer dig till den oskuld och renhet, du ägde vid ditt dop, så att vid dödsögonblicket pinorummets portar skola vara stängda för dig och paradisets portar öppna för dig. Och om du skulle lefva länge, fortfar denna nåd oförändrad till ditt lifs sista slut. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, Amen. Brodern, Johan Tetzel, kommissarie, har undertecknat detta med egen hand —.»

Huru det förhåller sig just nu för närvarande, kunna vi icke säga, men vi veta, att för endast några få år sedan, funnos tryckta aflatsbref med bifogade priser till salu, upplagda på bord, i några af de stora romersk katolska kyrkorna i Mexiko och på Kuba.

»Åt det vardt gifvet et att strida mot de heliga och besegra dem» — att »föröda den Högstes heliga.»

Är det sant, att det påfliga efterapningsriket hade och utöfvade makt öfver Guds sant invigda barn och besegrade dem, — »förödde» dem genom en lång period af förtryck eller krossande, såsom den hebreiska texten [341] antyder ? Vi svara : Ja, hvarje medel, som kunde upptänkas, användes för att krossa och kväfva själfva anden i den sanna kristendomen (Joh. 8:36; Gal. 5:1; 2 Kor. 3:17) och att i dess ställe sätta antikrists ande, läror och former. Det var till en början mindre ett öppet anfall på de trogna än ett långsamt, ihärdigt, krossande förtryck, som i synnerhet riktades mot lärare, som gjorde motstånd, och ett utpinande af mångas tålamod och äfven tro. En träffande belysning på detta sönderslitande och utpinande förefinnes i inrättningen med bikten, genom hvilken antikrist tog kännedom icke endast om hvarje kritik och hvarje ord af invändning mot detta system, som yttrats i den biktandes närvaro, utan ock under hotelse om framtida straff tvang honom att bekänna och ångra hvarje egen tanke och handling, som riktats mot detta system. Detta blef också snart så understödt af den borgerliga makten, att hvarje uttalad protest mot kyrkan kunde göras till förräderi mot den borgerliga makten, som upprätthölls af den påfliga myndigheten.

Under den första blomstringstiden af påfvedömets upphöjelse var folket som ett helt till namnet medlemmar af kyrkan eller också hedningar, och alla, som bekände Kristus, förväntades rätta sig efter de bruk och regler, som bestämdes af den sig själf gradvis upphöjande prästmakten. Sedan villfarelse, som alltid varit mera populär än sanning, blifvit upphöjd till inflytande och makt, jagade den sanningen, fördömde den och bringade den tillika med alla, som fasthöllo den, i vanrykte. Detta var den tid, då såsom det skildras i Uppenbarelseboken, den sanna församlingen (kvinnan) flydde till öknen — till afskildhet — utstött till följd af sin trohet mot sanningen och mot församlingens sanna Herre och hufvud. Under denna tid, då affällingar upphöjdes till furstar, fingo de sanna, ödmjuka helgonen erfara, hvad Herren hade sagt, att de och alla, som ville lefva gudligt (i denna nuvarande [342] tid), hade att vänta, nämligen förföljelse. Svärmodern var söndrad mot sonhustrun, fader mot son och broder mot broder, och människans eget husfolk voro i sanning ofta hennes fiender. Kan man tänka sig någonting, som varit mera ägnadt att föröda eller krossa den Högstes heliga än just ett sådant un­der århundraden fuliföljdt tillvägagående ?

För att få en föreställning om denna förföljelses grymhet och obarmhärtighet måste vi åter vända oss till historien.

Förföljelserna mot de kristna under det hedniska Rom äro icke alls att jämföra med förföljelserna under det påfliga Rom, ty de förra voro icke så talrika, mera begränsade till sin utsträckning och mycket mindre hårda. Det meddelas på grundvalen af de tidiga kristnas auktoritet, att flertalet af de romerska öfverhetspersonerna, som i provinserna utöfvade kejsarens eller senatens myndighet, och i hvilkas hand makten öfver lif och död var lagd, uppförde sig som belefvade och bildade män, som respekterade rättvisans grundsatser. De undandrogo sig ofta det motbjudande förföljandet, afvisade beskyllningar mot de kristna med förakt (såsom Pilatus och Herodes sökte göra beträffande Herren Luk. 23:14-16, 20, 22; Matt. 27:24) eller föreslogo anklagade kristna något lagligt sätt att komma ifrån saken. Då det var möjligt använde de sin makt mycket oftare till de kristnas hjälp än till deras förtryck, och de hedniska domstolarna voro ofta deras säkraste tillflykt mot deras judiska anklagare. * Den grymma förföljelsen under den afskyvärda tyrannen Nero, som lät bränna några kristna för att afvända allmänhetens misstankar från sig själf, utgör ett af de mörkaste bladen i det hedniska Roms historia, men hans offer voro jämförelsevis få. De hedniska förföljelserna riktades för öfrigt i allmänhet icke, motsamhällen [343] utan mot framstående enskilda personer. Till och med dessa förföljelser mot ledande representanter voro icke så mycket ett afgjordt beslut å regeringens sida att motarbeta kristendomen utan fastmer en följd af otyglade och af vidskepelse förorsakade upphetsningar bland folket, hvars högljudda rop myndigheterna ansågo nödvändigt att tillfredsställa i fredens och ordningens intresse. Åtskilliga belysande exempel härpå förekomma både i Paulus' och andra apostlars bana. Se Apg. 19:35-41; 25:24-27; 26:2, 3, 28. Till och med de mera allmänna förföljelserna under de romerska kejsarna räckte endast en kort tid, utom den under Diokletianus, hvilken fortfor med olika häftighet i tio år. Mellan dessa förföljelser voro ofta långa tider af lugn och stillhet. Under kejsarna blef kristendomen, ehuru storligen plågad, dock icke förödd utan hade, såsom vi sett, stor framgång.

__________
* Se Gibbon, del II, sid. 31-33.
__________

Huru annorlunda voro icke påfvedömets förföljelser, hvilket bar händer icke endast på framstående motståndare till det utan på alla, och hvars förföljelser räckte icke endast några få månader utan oafbrutet! hvad som under hedniska kejsare var ett öfvergående utbrott af vrede eller raseri, gjordes under påfvarna till ett regelbundet system, uppburet af religiös fanatism och ränksmidande ärelystnad samt inspirerade med ett sataniskt nit, en satanisk energi och grymhet, som saknar motstycke i historiens häfder. Den affälliga församlingen lade andens svärd åt sidan, fattade statens arm och vände dess köttsliga vapen med obarmhärtig grymhet mot hvarje svagare motståndare, som stod i vägen för dess ärelystnad, medan den ställde sig in hos, smickrade och bedrog de maktägande, till dess den vann deras förtroende och tillvällade sig deras plats och myndighet.

Både hedendom och kätteri blefvo då föremål för förföljelse — i synnerhet det senare. Det så kallade kristna prästerskapet, säger Edgar, »misstillämpade [344] den judiska teokratiens lagar och den judiska historiens händelser för det okristliga och låga syftemålet att uppväcka förföljelsens demon mot de förmultnande kvarlefvorna af den grekiska och romerska (hedniska) vidskepelsen. ... De upplöste månguderiets gamla sy­stem och togo dess inkomster i bruk för församlingen, staten och arméen. . . . Hedendomen fördrefs från romerskt område. . . . Tvång trädde i allmänhet i stället för öfvertygelse och fasa i stället för evangelium. Man blyges, då man läser om huru en Symmachus och en Libanius, två hedniska vältalare, uppmana, att man borde vädja till förnuftet och använda öfverbevisning vid utbredandet af en religion, medan en Teodosius och en Ambrosius, en kristen kejsare och en kristen biskop, påyrka våld och tvång».

Då Konstantin blef Roms envåldshärskare, var han böjd för att tolerera alla religioner, såsom det framgår af det berömda Milanska ediktet, hvilket förlänade religionsfrihet åt hvarje individ i det romerska väldet. Ett sådant steg borde hafva hälsats med glädje af den kristna församlingen, som så länge längtat efter frihet under föregående förföljelser, men detta var icke händelsen. Kristendomens sanna ande hade försvunnit, och kyrkans ärelystna mål var nu att så hastigt som möjligt upphöja sig själf genom att kväfva hvarje gnista frihet och underlägga sig allt. Följaktligen, säger Gibbon*, lyckades han (Konstantins) kyrkliga tjänare snart minska öfverhetspersonens opartiskhet och uppväcka proselytens nit, . . . och han utsläckte hoppet om frid och fördragsamhet det ögonblick, då han församlade tre hundra biskopar inom palatsets murar». Kejsaren öfvertalades där att förkunna, att de, som motsatte sig denna prästerliga kårs omdöme i trosfrågor, hade att bereda sig på omedelbar landsflykt. Och deras utslag förklarades vara af gudomlig [345] myndighet. Denna ande af ofördragsamhet mognade snart till bitter och obarmhärtig förföljelse. Konstantin utfärdade två strafflagar mot kätteri, och hans exempel följdes af efterföljande kejsare — Valentinianus, Gratianus, Theodosius, Arcadius och Honorius. Theodosius utgaf femton, Arcadius tolf och Honorius icke mindre än aderton af dessa förordningar. Dessa äro intagna i Theodosius' och Justinianus' lagsamlingar, till vanheder för deras prästerliga och kejserliga upphofsmän.

__________
* Del. II, sid, 236.
__________

Hvad antikrist behagade kalla kätteri (hvaraf mycket var sanning och rättfärdighet, som sökte behålla fotfästet), räknades såsom värre än otro, och båda delarna bekämpades af kejsare, konungar och teologer, och båda delarna förföljdes, i synnerhet kätteriet, af inkvisitionen. När så omkring början af trettonde århundradet ett återupplifvande af vetenskaper inträdde och människor började vakna ur de »mörka åldrarnas» långa sömn och oroliga drömmar, blefvo de, ur hvilkas sinnen sanningen icke fullständigt var utplånad, sporrade till verksamhet, och sanningens banér höjdes till motstånd mot antikrists gröfre villfarelser. Då uppväcktes antikrists förföljelseanda till ursinnig verksamhet för att krossa motståndet.

Konungar och furstar, som darrade för sina kronors säkerhet, om de till någon del ådrogo sig påfvens misshag, och hvilkas riken kunde läggas under ett fruktadt interdikt, om de eller deras folk vägrade att obetingadt lyda påfvens befallningar, fingo aflägga ed på att utrota kätteriet och uppmanades att rena sina provinser från den kätterska förvändheten vid straff af att annars mista sina områden. Och de länsherrar, som försummade att hjälpa till vid förföljelsen, förlorade sina förläningar. Konungar och furstar voro därför icke sena att efterkomma påfvedömets befallningar, och länsherrarna och deras underlydande stodo till deras tjänst, till hjälp vid förstörelseverket. [346]

Till och med före detta uppvaknande, så tidigt som år 630 e. K., tvang kyrkomötet i Toledo konungen af Spanien vid hans tronbestigning att aflägga ed på att icke fördraga några kätterska undersåtar inom det spanska väldet, och det förklarades, att den suverän, som bröte en sådan ed skulle »blifva förbannad i den evige Gudens åsyn och blifva bränsle åt den eviga elden». Men den förskräckliga betydelsen af sådana fordringar insågs tydligare, då uppvaknandet började och antikrist hade nått höjden af sin makt.

Konciliet i Oxford år 1160 öfverlämnade ett sällskap valdenser, som hade utvandrat från Gascogne till England, åt den världsliga makten, att de skulle straffas. Följaktligen lät konung Henrik II offentligen piska dem, män och kvinnor, brännmärka dem på kinden med ett glödhett järn och drifva dem, halfnakna, ut ur staden midt i vintern, och ingen tilläts visa dem medlidande eller göra dem den ringaste tjänst.

Fredrik, kejsare af Tyskland, dömde år 1224 kättare af alla slag till att lefvande brännas på bål, deras egendom till att konfiskeras och deras efterkommande, om icke de blefvo förföljare, till ärelöshet. Ludvig, konung af Frankrike, utfärdade år 1228 lagar för kätteriets utrotande och tillämpade dem med stränghet. Han tvingade Raimond, grefve af Toulose, att företaga ett utrotningskrig mot kätteriet inom hans välde och därvid skona hvarken vän eller underlydande.

Från den första stund inkräktningarna af den makt, som gradvis utvecklade sig till påfvesystemet, yppade sig, gjordes motstånd, men detta motstånd kom från endast några få trogna, hvilkas inflytande hade ringa inverkan på den tidvåg af världslighet, som rusade in öfver församlingen. Då de urskilde villfarelsen, drogo sig några så småningom i tysthet från det stora affallet för att dyrka Gud enligt samvetets röst äfven med risk af förföljelse. Allmänt kända bland dessa [347] voro några, som efteråt kallades valdenser, albigenser, wyckliffiter och hugenotter. Dessa, ehuru kallade med olika namn, hade, så långt vi kunna döma, ett gemensamt ursprung och en gemensam tro. »Valdensianism», säger Rainerous (3, 4), den beryktade inkvisitorn i det trettonde århundradet, »är det äldsta kätteriet och har, enligt några, funnits till ända från (påfvens) Sylvesters dagar och, enligt andra, från apostlarnas dagar.» Sylvester var påfve, då Konstantin var kejsare och bekände sig till kristendomen, och sålunda se vi, att sanningen icke var utan sina anhängare, alltsedan de första, ehuru ringa och obemärkta, beslutsamt motsatte sig påfvedömet och de påfliga lärorna om skärselden, bilddyrkan, åkallande af helgon, dyrkan af jungfru Maria, böner för de döda, läran om brödets och vinets förvandling, påbudet om celibat för prästerskapet, aflat, mässor etc. och förkastade vallfärder, högtider, brännande af rökelse, kyrkliga jordfästningar, bruket af vigvatten, prästerliga dräkter, munkväsendet etc. och fasthöllo, att den heliga skrifts lära skulle mottagas i motsats till den romerska kyrkans traditioner och anspråk. De betraktade påfven såsom ledaren för all villfarelse och påstodo, att synda­förlåtelse erhålles genom Herren Jesu förtjänst allena.

Dessa människors tro och gärningar voro ett steg till reformation och en protest mot villfarelse långt före Luthers tid, och de tillika med andra, som motstodo katolicismen, jagades, hatades och förföljdes med obarmhärtigt raseri af påfvens utskickade. Valdenserna och albigenserna utgjorde de talrikaste skarorna af sådana, som protesterade mot påfvedömet, och när det litterära uppvaknandet i det trettonde århundradet kom, var det hufvudsakligen från dessa, som sanningen lyste fram, ehuru den reflekterades och skarpare uttrycktes genom Wyckliffe, Buss, Luther och andra. Och deras läror, som understöddes af enkelhet och sedlighet, framlyste med så mycket klarare glans gentemot [348] det då upphöjda påfvedöniets pompösa högmod och skändliga osedlighet.

Då var det, som påfvar, kyrkomöten, teologer, konungar, korsfarare och inkvisitorer förenade sina ondskefulla krafter för att utrota hvarje motståndare och att utsläcka den minsta stråle af gryende ljus. Påfven Innocentius III sände först missionärer till de distrikt, där albigensernas läror vunnit fotfäste, för att predika den romerska läran, göra underverk etc., men då han fann dessa sträfvanden vara fruktlösa, påbjöd han ett korståg mot dem och erbjöd alla,  som ville deltaga däri, förlåtelse för alla synder och direkt pass till himmelen, utan att de behöfde gå genom skärselden. I full tro på påfvens makt att meddela de utlofvade belöningarna samlade sig en half million män — från Frankrike, Tyskland och Italien — omkring korsets fana, till katolicismens försvar och kätteriets utrotande. Så följde en serie drabbningar och belägringar, som sträckte sig öfver en tid af tjugu år. Staden Beziers stormades och intogs år 1209, och invånarna, utan afseende på ålder eller kön, dräptes med svärd till ett antal af sextio tusen, såsom det uppgifves af flera historieskrifvare. Blodet af dem, som flydde till kyrkorna och där mördades af de heliga korsfararne, dränkte altarna och flödade genom gatorna.

Lavaur belägrades år 1211. Guvernören hängdes i en galge och hans hustru kastades i en brunn och krossades med stenar. Borgarne blefvo dödade utan urskillning, fyra hundra brändes lefvande. Det blomstrande landskapet Languedoc ödelades, dess städer uppbrändes och dess invånare bortsopades med eld och svärd. Det beräknas, att ett hundra tusen albigen ser föllo på en enda dag, och deras kroppar lades i hopar och uppbrändes.

Alla dessa gräsliga blodsdåd och skändligheter föröfvades i religionens namn, enligt hvad man öppet förklarade, till Guds ära och kyrkans heder men i verkligheten [349] för att upprätthålla antikrist, som sitter i Guds tempel (församlingen) och föregifver sig vara, en gud — en mäktig personlighet — i stånd att besegra och tillintetgöra sina fiender. Prästerskapet tackade Gud för förstörelseverket, och en lofsång till Gud för den härliga segern vid Lavaur författades och sjöngs. Det förfärliga blodbadet i Beziers betraktades såsom »himmelens synliga dom» öfver albigensianismens kätteri. Deltagarna i korståget bevistade högmässan på morgonen och använde den öfriga delen af dagen med att härja Languedoc och mörda dess inbyggare.

Det bör emellertid ihågkommas, att dessa öppna korståg mot albigenser och valdenser företogs, blott och bart emedan det så kallade »kätteriet» hade vunnit starkt fotfäste i stora delar af dessa samhällen. Det skulle vara ett stort misstag att tro, att korstågen voro de enda förföljelserna; det tysta, ihärdiga krossandet af enskilda, som tillsammans kunna räknas i tusental, öfver hela påfvedömets vida område fortgick regelbundet — förödande den Högstes heliga.

Karl V, kejsare af Tyskland och konung af Spanien och Nederländerna, förföljde reformationens vänner öfver hela sitt vidsträckta välde. Understödd af riksdagen i Worms förklarade han Luther, hans anhängare och hans skrifter i akt och dömde alla, som hjälpte Luther eller läste hans böcker, till konfiskering af deras egendom, till rikets bann och högförräderistraff. I Nederländerna skulle de män, som följde Luther, halshug­gas och kvinnorna begrafvas lefvande eller, om de voro egensinniga, öfverlämnas åt bålet. Ehuru denna omfattande lag upphäfdes, fortgick dock dödsarbetet i alla sina hemska former. Hertigen af Alba berömde sig af att hafva afrättat 18,000 protestanter på sex veckor. Paolo räknar antalet af dem, som i Nederländerna afrättades på grund af sin religion, till 50,000, och Grotius uppgifver antalet af de belgiska martyrerna [350] till 100,000. Karl uppmanade sin son, Filip II, att fortsätta och fullborda det verk att förfölja och utrota kätteriet, som han hade börjat, och detta råd var Filip icke sen att följa. Med raseri uppeggade han förföljelseanden och öfverlämnade protestanter utan urskillning eller barmhärtighet åt lågorna.

De franska konungarna Frans och Henrik följde Karls och Filips exempel i deras nit för katolicismen och för kätteriets utrotande. Blodbaden i Merindol, Orange och Paris äro slående exempel på deras nit för antikrists sak. Utförandet af massakern i Merindol, hvilken blifvit planlagd af franska konungen och godkänd af franska parlamentet, uppdrogs åt dettas ordförande, Oppeda. Denne erhöll fullmakt att nedgöra befolkningen, bränna städerna och rasera slott och borgar, tillhörande valdenserna, hvilka talrikt bodde i den trakten. Romersk katolska historieskrifvare medgifva, att enligt denna fullmakt, tusental,  män, kvinnor och barn, nedsablades, tjugufyra städer lades i ruiner och landet lämnades öde och förhärjadt. Män, kvinnor och barn flydde till skogarna och bergen för att finna räddning och förföljdes och dödades med svärd. Många, som stannade kvar i städerna, mötte samma eller ett ännu värre öde. Fem hundra kvinnor kastades i en lada, som antändes, och då några hoppade från fönstren, mottogos de på spjutspetsarna. Kvin­nor våldfördes och barn mördades i sina föräldrars åsyn, hvilka ingenting kunde göra för att skydda dem. Somliga störtades utför branter, och andra släpades nakna genom gatorna.

Blodbadet i Orange år 1562 liknade det i Merindol och beskrifves noggrant af katolska historiker. Den italienska armé, som utsändes af påfven Pius IV, beordrades att nedgöra män, kvinnor och barn, och be­fallningen utfördes med förfärlig grymhet. De försvarslösa kättarna slogos med svärd, störtades, från klippor, spetsades på hakar och dolkar, hängdes, stektes [351] vid sakta eld och utsattes för skam och tortyr af alla slag.

Blodbadet i Paris St. Bartolomeus' dag den 24: de augusti 1572 var lika i grymhet men större i utsträckning än de i Merindol och Orange. Älven detta blodbad har i detalj beskrifvits af katolska författare, af hvilka en, Thuanus, brännmärker det som »en vild grymhet, utan motstycke i hela forntiden». Ringandet af stormklockan vid midnattstid den 23: de augusti gaf signalen till förstörelseverket, och de förfärliga scenerna i Merindol och Orange började åter sättas i gång mot de hatade hugenotterna. Dödskarnevalen räckte i sju dagar, staden flödade af människoblod, de slagna hopades på borggården, och konungen och drottningen stirrade på dem med största tillfredsställelse. Amiral Colignys lik släpades genom gatorna, och Seinefloden var betäckt med flytande döda kroppar. Uppgifterna rörande antalet döda variera från 5,000 till 10,000. Förstörelsen var icke begränsad till Paris utan sträckte sig vidt omkring i det franska väldet. Dagen förut hade särskilda budbärare blifvit utsända i alla riktningar med order om ett allmänt blodbad på hugenotterna. Samma scener utspelades följaktligen i nästan alla provinser, och antalet dödade uppskattas från 25,000 till 70,000.

I dessa fasansfulla blodscener fann antikrist den största tillfredsställelse. Påfven och hans hof jublade öfver katolicismens seger öfver valdensianismen vid Merindol, och den gudlöse Oppeda fick namnet »trons försvarare och kristendomens hjälte». Franska konungen gick till mässan och frambar till Gud högtidlig tacksägelse för segern öfver och blodbadet på hugenotterna i Paris. Detta blodbad, som sanktionerades af franska konungen och parlamentet och romersk katolska undersåtar, skedde sannolikt på direkt anstiftan af påfven och den påfliga hierarkien. Att det åtminstone i hög grad godkändes, framgår däraf, att [352] nyheten mottogs med stor glädje vid det påfliga hofvet. Påfven Gregorius XIII begaf sig i stor procession till St. Ludvigskyrkan för att frambära till Gud tacksägelse för den utmärkta segern. Han pålyste genast ett jubelår och sände en representant till det franska hofvet, hvilken i påfvens namn prisade »den bragd, som så länge varit påtänkt och nu så lyckligt blifvit utförd till religionens bästa». Och konungen lät till minne af blodbadet prägla en medalj, som bar inskriften: »Pietas exitavit justitiam» — Fromheten uppväckte rättvisan.

Medaljer till minne af händelsen präglades äfven i det påfliga myntverket på befallning af påfven. En af dessa finnes nu utställd i Memorial Hall, Filadelfia. Dess framsida företer en upphöjd bild af påfven och denna inskrift förkortad: »Gregorius XIII, Pontif ex Maximus Anno 1» — första året af hans pontifikat, nämligen år 1572 e. K. På medaljens motsatta sida finnes bilden af en förstörelsens ängel, som i vänstra handen bär ett kors och i den högra ett svärd, och framför hvilken ses en skara hugenotter, sträckta till marken och flyende, män, kvinnor och barn, hvilkas ansikten och gestalter uttrycka fasa och förtviflan. Därunder står orden: »Ugonottorum Strages 1572» hvilka betyda: »Hugenotternas nedgörande 1572».

En tafla öfver Bartolomeinattens blodbad upphängdes i Vatikanen. Den hade upptill en vignett, hvarest på latin voro inskrifna ord, som betydde: »Påf ven godkänner Colignys öde.» Coligny var en framstående ledare bland hugenotterna och en af de första, som föllo. Sedan han dödats, skildes hans hufvud från kroppen och sändes till drottningen (hvilken lät balsamera det och sände det som en trofé till Rom), och hans kropp släpades af pöbeln genom Paris' gator. Konungen greps kort därefter af fasansfulla samvetskval, hvarifrån han aldrig hämtade sig. Det är antecknadt, att [353] han sade till sin förtrogna läkare : »Jag vet icke, hvad som händt mig, men jag skakas i min själ och kropp, som hade jag feber. Vare sig jag sofver eller är vaken, tycker jag mig se, att stympade kroppar med afskräckande ansikten och öfvertäckta med blod visa sig för mig.» Han dog i stor ångest, öfvertäckt med en blodig svett.

År 1641 påbjöd antikvist ett »religionskrig» i Irland och uppmanade befolkningen att nedgöra protestanterna genom hvarje medel, som stod i deras makt. Det bedragna folket lyssnade till befallningen såsom till Guds röst, och de voro icke sena att utföra sitt uppdrag. Protestanters blod rann i hela Irland, hus lades i aska, städer och byar blefvo nästan förstörda. Somliga tvingades att dräpa sina egna släktingar och att sedan taga sina egna lif, — och de sista ord, som nådde deras öron, voro prästernas försäkringar, att deras dödsångest endast var början till evig pina. Tusental dogo af köld och hunger under försöket att utvandra till andra länder. I grefskapet Cavan var vägen på en sträcka af tolf eng. mil. (två sv. mil) stänkt med blodiga spår af sårade flyktingar; sextio barn öfvergåfvos under flykten af grymt jagade föräldrar, och det förklarades, att om någon på något sätt hjälpte dessa små, så skulle de begrafvas vid deras sida. Sjutton fullväxta personer blefvo lefvande begrava i Fermaugh och sjuttio två i Kilkenny. Ensamt i provinsen Ulster blefvo 154,000 protestanter antingen dödade eller fördrifna från Irland.

O’ Niel, Irlands ärkebiskop, förklarade högtidligen, att detta var »ett fromt och lagligt krig», och påfven (Urban VIII) utgaf en bulla, daterad maj 1643, som förlänade »full och oinskränkt förlåtelse för alla deras synder», hvilka hade tagit del i att »tappert utföra, hvad på dem ankom, för att helt utrota den förpestande surdegen af kättarnas gift». [354]

Inkvisitionen eller det »heliga ämbetet».

Dominicus, den ledande själen i detta korståg, tillskrifves äran af att hafva uppfunnit den infernaliska, inkvisitionen, ehuru Benediktus, som är angelägen om att tiliskrifva Sankt Dominicus äran af att hafva varit den första generalinkvisitorn, är oviss, huruvida idéen därtill först uppstod hos påfven Innocentius eller hos St. Dominicus. Den infördes emellertid af påfven Innocentius III år 1204 e. K.

St. Dominicus var ett vilddjur i människohamn, som saknade all känsla af medlidande och syntes finna sitt förnämsta nöje i scener af tortyr och elände. Under korståget mot albigenserna ledde och uppmuntrade han med ett körs i handen de heliga krigarna till mordgärningar och förstörelse. Inkvisitionen eller det heliga ämbetet är ännu en domstolsinrättning i den romersk katolska kyrkan med uppgift att upptäcka, undertrycka  och straffa kätteri och andra förseelser mot Roms kyrka.* Men på Dominicus' tid hade den ingen laglig domsrätt, ej heller hade tortyrredskapen bringats till den fullkomlighet, som senare tider uppvisade. Det oaktadt fann Dominicus utan sådant maskineri tillräckliga medel för tortyr, att vrida ur led, att sönderslita nerver och sarga sina offers lemmar samt att vid pålen bränna dem, hvilkas öfvertygelse icke kunde rubbas af andra medel, och hvilka icke ville förneka sin tro och sin frihet.

__________
* The Chair of St. Peter, sid. 589.
__________

Under sin fullmakt af påfven Innocentius att med konfiskering, bannlysning och död straffa de kättare, som icke ville mottaga hans evangelium, uppeggade Dominicus de borgerliga myndigheterna och pöbeln att massakrera de  kätterska valdenserna, och vid ett enda tillfälle öfverlämnade han ett hundra åttio albigenser åt lågorna. Det var för sådan trohet i antikrists tjänst, som han upphöjdes till helgon, och romerska [355] katoliker dyrka och bedja till honom ännu i dag. Det romerska breviariet (ett slags mässbok) berömmer St. Dominicus' »förtjänster och läror, som upplyste kyrkan, hans snillrikhet och duglighet, som störtade de toulousiska kättarna, och hans många underverk, som sträckte sig till och med till uppväckandet af döda». Den romerska missalen (eller den mässhandbok, som omfattar den gudstjänst, som är förenad med utdelandet af Herrens nattvard) prisar hans förtjänster och beder om timlig hjälp genom hans förmedling. På detta sätt uppehåller och ärar antikrist ännu sina trogna hjältar.

Det skulle vara omöjligt att i korthet meddela en fullt motsvarande föreställning om inkvisitionens fasor eller om den förskräckliga förfäran, den injagade hos folket. De, som icke högljudt prisade antikrist, eller som vågade kritisera hans metoder, misstänktes för kätteri. Och utan föregående tillsägelse och utan möjlighet till upprättelse kunde sådana kastas i fängelse för en obestämd tid, till dess ett passande tillfälle till rannsakning kom, — då både anklagaren och anklagelsen voro ofta lika okända för dem. Förhandlingarna vid dessa rannsakningar fördes hemligt, och tortyr användes ofta till att afpressa bekännelser. De tortyrmedel, som användes, voro nästan alltför förfärande, att man i denna tid och i detta fria land skulle tro dem vara möjliga. Dock bestyrktes deras verklighet af bevis, som icke ens katolska historieskrifvare kunna förneka. Och deras fruktlösa försök att ursäkta dem tjäna endast till att styrka beviset. Tortyrinstrument, reliker från inkvisitionen, finnas ännu, vilka skulle göra ett förnekande fåfängt. Det »heliga ämbetet» använde till och med läkare för att öfvervaka tortyren och af bryta den, då det syntes sannolikt, att döden skulle göra slut på lidandet. Och offret tilläts att delvis hämta sig, på det tortyren skulle kunna tilllämpas en andra eller till och med en tredje gång. [356] Denna tortyr utgjorde icke alltid straff för kätteri utan tillämpades i allmänhet i syfte att förmå de anklagade att bekänna, återkalla eller inveckla andra, allt efter som fallet var.

Till och med ända in i nuvarande århundrade, sedan inkvisitionen förlorat många af sina fasor, var den ännu förfärlig. Häfdatecknaren af Napoleons krig omnämner, i det han beskrifver Toledos intagande af hans armé, tillfälligtvis öppnadet af inkvisitionsfängelset och säger:

»Grafvar syntes öppna sig och bleka spöklika gestalter framträdde ur celler, från hvilka utströmmade graflik lukt. Buskiga skägg, som hängde ned öfver bröstet, och naglar, som växt, till dess de liknade fågelklor, vanställde skeletten, hvilkas bröst för första gången under en lång följd af år mödosamt inandades den friska luften. Många af dem voro förvandlade till krymplingar med hufvudet framåtlutadt och armarna och händerna nedhängande stela och kraftlösa. De hade varit inspärrade i hålor så låga, att de icke kunde stå upprätt i dem, och trots all den omsorg, (fält-) läkarna ägnade dem, afledo många af dem samma dag. Följande dag inspekterades stället noggrant af general Lasalle, åtföljd af åtskilliga officerare i hans stab. Antalet tortyrredskap kom äfven män, som voro härdade på slagfältet, att rysa af fasa.

I en fördjupning i ett underjordiskt hvalf, gränsande till den privata rannsakningssalen, stod en af munkar förfärdigad träfigur, som föreställde jungfru Maria. En förgylld gloria omgaf hennes hufvud, och i sin högra hand höll hon ett banér. Det föreföll alla vid första påseende misstänkt, att hon trots silkesklädningen, som på båda sidor föll ned i sida veck från hennes axlar, skulle bära ett slags kyrass. Vid närmare undersökning befanns det, att främre delen af kroppen var fullsatt med ytterst skarpa spikar och små smala knifblad, hvilkas samtliga spetsar voro vända mot åskådaren. Armar och händer hade leder, och ett maskineri bakom mellanväggen satte bilden i rörelse. En af inkvisitionstjänarna tvingades på generalens befallning att låta MASKINEN, som han kallade den, arbeta. Då bilden sträckte ut sina armar, liksom för att trycka någon ömt till sitt hjärta, lät man en polsk grenadiers välfyllda ränsel tjäna i stället för ett lefvande [357] offer. Statyen omfamnade den tätare och tätare, och då mannen på gifven order lät figuren öppna sina armar och återgå till sin förra ställning, var ränseln genomborrad till ett djup af två eller tre tum och förblef hängande på spikarna och knifbladen.»

»Sträckbänkar» af alla slag uppfunnos och användes som tortyrmedel. Ett af de enklaste sätten förkla­ras på följande sätt. Sedan offret afklädts alla sina kläder, fastgjordes armarna bakom ryggen med ett hårdt rep, med hvars tillhjälp han förmedels en hissinrättning lyftes upp, så att han med sina fötter, vid hvilka tyngder voro fästa, icke vidrörde golfvet. Den arme släpptes flera gånger ned och uppdrogs åter med en hastig ryckning, hvarigenom hans armar och ben vredos ur led och repet, med hvilket han var upphängd, inträngde i det skälfvande köttet ända intill benet.

En påminnelse om sådana våldshandlingar i Kristi namn kom nyligen till allmänhetens kännedom. Ett bibelsällskaps tryckerilokal i Rom började blifva för trång, hvarför det hyrde ett stort rum nära Vatikanen. En stor och egendomlig ring i taket ådrog sig uppmärksamhet, och undersökning ledde till den upptäckten, att det rum, där man nu är sysselsatt med att trycka bibeln, — andens svärd, som är Guds ord, genom hvilket antikrist redan gjorts maktlös att förtrycka och föröda helgonen — är just det rum, som förr användes af inkvisitionen som tortyrkammare, och hissringen i taket hade sannolikt brukats för att sträcka mången stackars munkaflad fånge.

De, som öfverbevisats om kätteri, dömdes ofta till hvad som kallades en »trosakt». Den kyrkliga myndigheten öfverlät den dömde till den världsliga makten, medan prästerskapet under låtsad barmhärtighet anropade magistraten att visa medlidande med den dömde och, i det de höllo upp korset, bestormade offret med böner att återkalla och rädda sitt nuvarande och tillkommande lif. Magistratspersonerna kände väl till [358] sin roll och visade intet förbarmande utom mot sådana, som återkallade. På detta sätt vunno de  titlarna »trons försvarare» och »kättarnas utrotare»  och därmed följande välsignelser. Klädd i en gul rock, brokig med bilder af hundar, ormar, flammor och djäflar, leddes den dömde »kättaren» till afrättningsplatsen, bands vid pålen och öfverlämnades åt lågorna.

Torquemada, en annan ryktbar generalinkvisitor, var ett märkligt exempel på antikrists ande. Romersk katolska författare medgifva, att han lät bränna tio tusen två hundra tjugu (10,220) personer, män och kvinnor, lefvande. Llorente, som i tre år var inkvisitionens generalsekreterare och hade tillträde till alla dokumentariska bevis, visar i sin år 1817 utgifna ämbetsberättelse (4 band), att mellan åren 1481 och 1808 ensamt på befallning af detta »heliga ämbete» icke mindre än 31,912 personer blefvo lefvande brända och nära 300,000 torterade och dömda att fullgöra botstraff. Hvarje katolskt land i Europa, Asien och Amerika hade sin inkvisition.

Vi kunna icke här spåra antikrists förföljelser af allt, som liknade reformer och religiös eller politisk frihet. Det torde vara nog att säga, att denna förföljelse sträckte sig till hvarje land, där påfvedömet hade fotfäste — till Tyskland, Holland, Polen, Italien, England, Irland, Skottland, Frankrike, Spanien, Portugal, Abyssinien, Indien, Kuba, Mexiko och några sydamerikanska stater. Utrymmet förbjuder oss att meddela enskilda fall, som skulle visa, att många af martyrerna verkligen voro helgon och hjältar, hvilka under de förfärligaste lidanden hade tillräcklig nåd till hjälp och ofta voro i stånd, medan de dogo tum för tum, att sjunga sånger af lof och tacksägelse till den sanna församlingens sanna hufvud och likt honom bedja för sina fiender, hvilka, såsom han hade förutsagt, för­följde dem för hans skull.

Af samma orsak vilja vi icke heller utförligt beskrifva all den förfärliga, afskyvärda, hjärtslitande tortyr, [359] som tillfogats några af Herrens juveler på grund af deras trohet mot sin öfvertygelse. Det beräknas af dem, hvilka synbarligen ägnat ämnet grundlig undersökning, att påfvedömet under de sista tretton hundra åren direkt eller indirekt förorsakat femtio millioner människors död. Och det kan tryggt sägas, att mänsk lig och satanisk skarpsinnighet till det yttersta tagits i anspråk för att uppfinna nya och hemska tortyrer för både politiska och religiösa motståndare till antikrist; de senare, kättarna — förföljdes med tiodubbelt raseri. Utom de vanliga formerna af förföljelse och död: genom att sträcka, bränna, dränka, genomborra, svälta och skjuta med pilar och bössor, uttänkte ondskefulla hjärtan, huru kroppens mest känsliga och ömtåliga delar, som kunna lida den kvalfullaste smärta, skulle kunna angripas; smält bly hälldes i öronen, tungan utskars, och bly hälldes i munnen, hjul med därpå fästade knifblad anordnades, så att offret långsamt kunde sönderhackas, klor och tänger glödgades och användes på känsliga delar af kroppen, ögon utstungos, fingernaglar afsletos med glödheta järn, hål, medels hvilka offret bands, borrades genom hälarna, somliga tvingades att hoppa från upphöjda platser på nedanför fastsatta järntaggar, där de, skälfvande af smärta, långsamt dogo. På somliga fylldes munnen med krut, hvilket, när det antändes, sprängde deras hufvud i stycken, andra sönderhamrades på städ, andra fästes vid blåsbälgar och inpumpades luft, till dess de sprucko, andra kväfdes till döds med stympade bitar af sin egen kropp, andra åter med urin, exkrementer etc. etc.

Somliga af dessa djäfvulska gräsligheter skulle vara alldeles otroliga, om de icke voro väl bestyrkta. De tjäna att visa, till hvilken förskräcklig ondska människohjärtat kan sjunka, och huru blinda för det rätta och hvarje god instinkt människor kunna blifva under inflytande af falsk, efterapad religion. Antikrists ande förnedrade och försämrade världen, såsom den sanne [360] Kristus' ande, det sanna Guds rikes makt och inflytande skulle hafva höjt och förädlat människors hjärtan och handlingar, — och såsom de komma att göra under tusenårsåldern. Detta belyses till någon del i civilisationens framåtskridande samt i förökandet af rättvisa och människovänlighet, alltsedan antikrists makt började aftaga och människor, om ock obetydligt, började höra och gifva akt på Guds ord.

Ingen plan, som vi kunna tänka oss, kunde i sanning hafva varit bättre beräknad att bedraga och förtrycka mänskligheten. Fördel har dragits af hvarje fördärfvad böjelse och hvarje svaghet hos fallna människor, hvarje låg passion har uppeggats och tagits i bruk, och dessa passioners tillfredsställande har belönats. Påfvedömet lockade och vann på detta sätt de lastbara till sina vänner, medan de mera ädelsinnade vun­nos genom andra medel — genom det yttre och skrymtaktiga skenet af fromhet, själfförnekelse och barmhär­tighet, som uppenbarades i dess klosterinrättningar, men som endast tjänade till att leda många sådana långt bort från dygdens väg. De nöjeslystna och flärdfulla funno riklig tillfredsställelse i dess prål och ståt, dess pomp och ceremonier, de företagsamma och ridderliga i dess missioner och korståg, de utsväfvande i dess aflat och de grymt ofördragsamma i dess företag att undertrycka sina motståndare.

I fasa och undran fråga vi oss själfva: Hvarför tillläto konungar, furstar och kejsare och folket i stort sådana skändligheter? Hvarför reste de sig icke för länge sedan och nedslogo antikrist? Svaret finnes i skriften (Upp. 18: 3): Folken voro druckna (bedöfvade), hade förlorat sina sinnen genom att dricka det blandade vin (den af lögn och sanning blandade lära), som gafs dem af den affälliga församlingen. De blefvo bedragna genom påfvedömets anspråk. Och, sanningen att säga, de hafva ännu endast delvis vaknat upp ur denna dvala, ty ehuru konungars sändebud, då de falla [361] ned för påfven, icke längre tilltala honom såsom »Guds Lamm, som borttager världens synder», ej heller tänka på honom såsom »en Gud med makt öfver allting på jorden och i himmelen», äro de ännu långt ifrån att se sanningen, — att påfvedömet varit och är Satans efterapning af det sanna riket.

Då konungar och soldater tröttnade på sådant omänskligt arbete, var det icke så med det heliga (?) prästerskapet, och vi finna, att det allmänna kyrkomötet i Siena år 1423 förklarade, att inkvisitorernas efterlåtenhet var orsaken till kätteriets spridning i olika delar af världen — till Guds vanärande, katolicismens skada och själars fördärf. Furstar uppmanades vid Guds barmhärtighet att utrota kätteriet, om de ville undfly gudomlig hämnd, och plenär (fullständig) aflat förlänades åt alla, som ville deltaga i förstörelseverket eller anskaffa vapen därför. Dessa förordningar upplästes i kyrkorna hvarje söndag. Och de romersk katolska teologer och historieskrifvare, som användt sin penna i det oheliga syftet att rättfärdiga, rekommendera och prisa kätteriets förföljelse, äro alls icke få. Bellarmine, till exempel, förklarar, att apostlarna »afhöllo sig från att påkalla den världsliga makten endast af den orsak, att det på deras tid icke fanns några kristna furstar». Doktor Dens, en berömd romersk katolsk teolog, utgaf ett teologiskt arbete år 1578, som af vår tids påfveanhängare betraktas som en fullgod auktoritet, i synnerhet i deras läroverk, hvarest det innehar samma rang som Blackstone i fråga om engelsk civilrätt. Detta arbete andas förföljelse alltigenom. Det fördömer kätteriets beskyddare till konfiskering af egendom, landsförvisning, inspärrning i fängelse, dödsstraff och förvägrande af kristlig begrafning.

En af de bemyndigade förbannelser, utgifna af den romerske pontifikalen att användas mot protestanter, lyder sålunda: [362]

»Må Gud allsmäktig och alla hans helgon förbanna dem med den förbannelse, med hvilken djäfvulen och hans änglar äro förbannade. Må de utrotas ur de lefvandes land. Må den afskyvärdaste död komma öfver dem, och må de lefvande nedstiga i afgrunden. Må deras säd utrotas från jorden — må de förgås genom hunger och törst och nakenhet och all nöd. Må de hafva all olycka och pest och pina. Må allt, de hafva, vara förbannadt. Alltid och allestädes vare de förbannade. När de tala och tiga, må de vara förbannade. Inne och ute vare de förbannade. Från hjässan till fotabladet må de vara förbannade. Må deras ögon blifva blinda, må deras öron blifva döfva, må deras mun blifva stum, må deras tunga låda vid deras gom, må deras händer icke sluta sig, må deras fötter icke gå. Må alla lemmar i deras kropp vara förbannade. Om de stå eller ligga, må de vara förbannade från nu till evig tid, och sålunda må deras ljus utsläckas i Guds närvaro på domens dag. Må de begrafvas med hundar och åsnor. Må hungriga vargar uppsluka deras kroppar. Må djäfvulen och hans äng­lar vara deras sällskap för evig tid. Amen, amen, så vare det, så må det vara.»

Detta är påfvedömets ande, och alla, som äga den sanne Kristus' ande, böra lätt igenkänna en så låg efterapning.

Enär villfarelse i lära utgör själfva grunden till all denna villfarelse i uppförandet, kan det icke betviflas, att om förhållandena åter voro gynnsamma, skulle, enär lärorna äro oförändrade, deras onda ande och onda frukter inom kort åter visa sig i liknande handlingar af orättvisa, förtryck, vidskepelse, okunnighet och förföljelse, och alla tänkbara medel skulle tillgripas, för att detta efterapade Guds rike skulle återställas, upprätthållas och utvidgas. Till bevis härpå låt oss anföra några få händelser, som nyligen händelsevis kommo till vår kännedom:

I Ahuehuetitlan, Guererro, Mexiko, blefvo den 7: de augusti 1887 en infödd protestantisk missionär vid namn Abraham Gomez och två medhjälpare kallblodigt mördade af infödingar på anstiftan af en romersk katolsk präst, fader Vergara, som berättas hafva föregående [363] dag under mässans firande uppmanat sitt folk att »statuera ett exempel på den Satans tjänare», som kommit ibland dem, hvarvid han tillade, att de med fullkomlig trygghet »kunde döda» honom och påräkna skydd från polischefen så väl som från prästen. Prästens ord var lag för det i okunnighetens mörker försänkta folket och de borgerliga myndigheterna. Den stackars missionärens stympade kropp, sönderskjuten och sönderhackad, släpades genom gatorna, ett föremål för all slags skymflig behandling till varning för andra. Ingen upprättelse härför kunde erhållas.

New York Independent fäste uppmärksamheten på detta blodiga morddrama, hvarpå följande anmärkning gjordes af Freeman, en inflytelserik romersk katolsk tidning i New York :

»De (protestantiska missionärer) se hederligt folk knäböja vid ljudet af ANGELUS till bebådelsens och Inkarnationens ära. Bibeln, säga de, skall snart bortsopa sådan 'vidskepelse'. Ett ljus brinner framför en bild af Guds moder. 'Ha!' ropar missionären, 'vi skola snart lära det i okunnighetens mörker försänkta folket att nedtysta denna symbol!' och så vidare. Om dödandet af några få missionärer af detta slag skulle hålla andra, som äro lika dem, hemma, skulle vi nästan — vi papister äro så onda! — vara böjda för att säga: 'Gån på med dansen, må glädjen stå högt i tak!'»

En predikant vid namn C. G. Moule förtäljer en smärtsam historia, som cirkulerat i tidningspressen, om förföljelserna på Madeira mot Robert Kelley och de genom hans verksamhet omvända, hvilka med sina barn, tillsammans nära ett tusen personer, fått utstå landsförvisning till straff för att de mottagit en smula sanning.

I det så kallade »protestantiska Preussen» har pastor Thummel blifvit arresterad för att hafva »förolämpat den romersk katolska kyrkan». Han hade utgifvit en broschyr, som kritiserade påfvedömet, och en af de »förolämpande» anmärkningarna i densamma var, att [364] påfvedömet är ett affall, »byggdt på vidskepelse och afgudadyrkan».

Karolinöarna voro nyligen en tvistefråga mellan Preussen och Spanien, och påfven skaffade sig förordnande till skiljedomare för att afgöra tvisten. (Mycket i denna sak påminner om hans forna makt och politik såsom högste domare öfver folken.) Påfven afgjorde saken till Spaniens fördel. Ett örlogsfartyg, femtio soldater och sex präster afsändes omedelbart af Spanien, och vid deras ankomst blef Mr. Doane, en amerikansk missionär, gjord till fånge och afskuren all förbindelse med sina omvända utan någon annan orsak än den, att han vägrade öfverlämna sin mission och sin egendom åt prästerna, och därför att, då öarna nu tillhörde Spanien och Spanien tillhörde påfven, ingen annan än påfvens religion kunde tillåtas.

En gentleman, fordom romersk katolik och nu vän till författaren, omtalar, att han nyligen, då han reste i Sydamerika, blef öfverfallen med stenkastning och nödsakad att fly för sitt lif, emedan han hvarken ville blotta sitt hufvud eller knäböja tillsammans med mängden, när de romerska prästerna gingo fram genom gatorna och buro krucifixet och hostian. Och ett lik­nande fall, då tre amerikanare slogos af prästerna, misshandlades af folket och arresterades af polisen i staden Madrid, Spanien, för en dylik förbrytelse, är utan tvifvel ännu i friskt minne hos många af dem, som läsa de dagliga tidningarna.

The Converted Catholic (»Den omvända katoliken») citerar följande ur The Watchman (»Väktaren»), en romersk katolsk tidning i St. Louis, Mo. :

»Protestantismen! Vi hade lust att halshugga den och dela den i fyra delar. Vi skulle vilja spetsa den och hänga upp den till kråkbon. Vi skulle vilja slita sönder den med tänger och bränna den med heta järn. Vi skulle vilja fylla den med smält bly och sänka den i helvetets eld ett hundra famnar djupt.»

I ljuset af det förflutna är det högst sannolikt, att med en sådan ande skulle redaktören för The Watchman, [365] om blott makten ägdes, snart utsträcka sina hotelser bortom »protestant-ismen» till protestanternas personer.

I Barcelona, Spanien, blef helt nyligen på order af regeringen ett stort antal biblar brända — naturligtvis på anstiftan af romerska kyrkan. Det följande öfversatt från det Katolska Banéret, påfvedömets därvarande organ, visar, att handlingen godkändes och värderades Tidningen sade:

»Gud vare tack, att vi omsider börja komma tillbaka till de tider, när de, som utbredde kätterska läror, bestraffades med exemplariska straff. Återupprättandet af den heliga inkvisitionsdomstolen måste snart äga rum. Dess regering kommer att blifva härligare och rikare på resultat än i det förflutna. Vårt katolska hjärta öfverflödar af tro och hänförelse, och den omätliga glädje, vi erfara, då vi börja skörda frukterna af vårt nuvarande fälttåg, öfvergår all  föreställning. Hvilken glädjedag blifver det icke för oss, när vi se antiklerika vrida sig i inkvisitionens lågor!»

För att uppmuntra till ett nytt korståg mot kätteriet säger samma tidning:

»Vi tro det vara passande att offentliggöra namnen på de heliga män, under hvilkas händer så många syndare ledo, på det goda katoliker må VÖRDA DERAS MINNE.

Påfvedömets tusenåriga regering.

Liksom den sanne Kristus' sanna rike kommer att vara ett tusen år, så blickar den påfliga efterapningen tillbaka på tiden för sin största blomstring, hvilken började år 800 e. K. och slutade i gryningen till detta århundrade, och anser, att detta är uppfyllelsen af den tusenåriga regering, som förutsäges i Upp. 20. Och tidsperioden sedan dess, under hvilken påfvedömet småningom förlorat all sin världsliga makt, utstått mången skymf af de stater, som fordom understödde det, och storligen beröfvats områden, inkomster och friheter, som det länge gjort anspråk på och äfven ägt, betrakta påfvedömets anhängare såsom den i Upp. 20:3, 7, 8 omtalade »lilla tiden», vid slutet af de tusen åren, under hvilken Satan skulle lössläppas.

Och de data, som utmärka början och slutet af påf­vedömets millennium eller ett tusen år, äro tydligt an­gifna i historien. En romersk katolsk skriftställare * angifver början af detta religiösa välde sålunda : »Karl den stores kröning till kejsare öfver Västerlandet af påfven Leo, år 800 e. K., var i verkligheten början till det heliga romerska väldet.»**

__________
** The Chair of St. Peter.

** »DET HELIGA ROMERSKA VÄLDET» var titeln på medeltidens stora institution. Det började med Karl den store. Fisher's Universal History, sid. 262, beskrifver det sålunda: »I teorien var det en förening af världsstaten och världskyrkan — ett odeladt samhälle under kejsare och påfve såsom dess af himlen förordnade (?) världsliga och andliga hufvuden.» Och enär påfven liksom i Kristi ställe smorde kejsarna, så följer, att de voro dess verkliga hufvuden.» [367]
__________

Ehuru påfvedömet var organiseradt som ett religi­öst system långt förut och till och med var upprättadt i världslig makt år 539 e. K., var det dock Karl den store, som faktiskt förlänade påfven världsligt välde och formligen erkände detsamma. Liksom Karl den store var den förste kejsaren öfver det »heliga romerska väldet», år 800, så var Frans II den siste, och han afstod frivilligt från sin titel såsom sådan år 1806 e. K.*

__________
* »Genom slaget vid Marengo, 1800, och Austerlitz, 1805, lades Tyskland två gånger för Napoleons fötter. Det förnämsta resultatet af det, senare nederlaget var upprättandet af Rhenförbundet under den franska härskarens beskydd. Denna händelse gjorde ett slut på det gamla tyska eller (heliga) romerska väldet efter en tillvaro af ett tusen år.» — White's Universal History, sid. 508.
__________

Liksom påfvedömet före år 800 höjde sig, under­stödt af det romerska, »vilddjuret» (folket) och af dess »horn» (makter), så har det allsedan år 1800 varit afskuret från världslig myndighet öfver konungar och folk samt blifvit sargadt och plundrade af dem, som förr understödde det. (Upp. 17:16, 17.) Ehuru påf­vedömet ännu är föremål för ära och hyllning och ännu äger stort inflytande öfver folkets samvete, sörjer det dock i denna stund sin förlust af allt, som har någon likhet med världsligt välde.

Den, som omsorgsfullt studerar detta ämne, kan urskilja fyra mer eller mindre tydligt markerade perioder i antikrists utveckling och upphöjelse och samma antal perioder, som tydligt markera dess fall.

1. Början till den orättfärdiga ärelystnadens hemliga verksamhet på Paulus' tid, omkring år 50 e. K., var utgångspunkten.

2. Påfvedömet, »syndens människa», organiserades såsom ett prästvälde, d. ä., församlingen kom i ett organiseradt tillstånd, och påfvarna, kommo småningom, från omkring år 300 e. K. till år 494, att erkännas [368] såsom hufvud, som representerade Kristus och regerade i församlingen och öfver folken.* 

__________
* Påfveskapet kämpade länge för öfverhöghet såsom kyrkans hufvud och erhöll småningom erkännande och välde, och att detta välde allmänt erkändes så tidigt som år 494 e. K., visas tydligt af den romersk katolska författaren till THE CHAIR OF ST. PETER, sid. 128. Sedan han i detalj meddelat, huru den romerske biskopen blifvit erkänd såsom högste pontifex af olika kyrko­möten, biskopar, kejsare etc., sammanfattar han det hela sålunda:

»Dessa ord blefvo skrifna så långt tillbaka som år 494 e. K. ... I stort sedt är det alltså af föregående tillförlitliga bevis klart, att St. Petri stols (Roms biskopsdömes) ärkebiskopliga värdighet hade i det femte århundradet UTVECKLAT SIG så långt, att påfven då allmänt erkändes såsom den kristna enhetens medelpunkt - Guds församlings högste styresman och lärare, biskopars furste, den siste skiljedomaren, till hvilken vädjades i kyrkliga frågor från alla delar af världen, samt domaren och ordföranden öfver allmänna kyrkomöten, öfver hvilka han förde ordet genom sina legater eller sändebud.»
__________

3. Tiden, när påfvarna började utöfva borgerlig myndighet och makt, nämligen år 539 e. K., hvilket senare kommer att visas. (Del. III, kap 3.)

4. Tiden för upphöjelsen, år 800 e. K., då såsom redan visats, det »heliga romerska väldet» bildades och påfven, då han krönte Karl den store till kejsare, själf erkändes såsom konungars konung, kejsares kejsare, »en annan Gud, på jorden».

De fyra perioderna i aftagandet af påfvedömets inflytande äro följande :

1. Tidsperioden för reformationen, som kan sägas hafva tagit sin början omkring år 1400 e. K. i Wyckliffes skrifter, hvilken följdes af Huss, Luther och andra.

2. Perioden för Napoleons framgång, påfvarnas förnedring och slutligen Frans II: dres nedläggande af titeln »kejsare af det heliga romerska väldet», år 1800 —1806 e. K.

3. Påfvens slutliga förkastande såsom härskare öfver Rom och den så kallade kyrkostaten i Italien, hvilket gjordes af påfvarnas undersåtar och Italiens konung, år 1870, hvarigenom antikrist lämnades blottad på all världslig myndighet.

4. Det slutliga tillintetgörandet af detta efterapade prästadöme eller prästvälde vid slutet af den »vredens» och domens »dag», som redan börjat — hvilken, såsom det visas af »hedningarnas tider», kommer att nå sin höjdpunkt efter utgången af år 1914 e. K.

Finns det rum för tvifvel?

Vi hafva spårat antikrists uppkomst i ett »affall» inom den kristna församlingen, vi hafva hört dess hädiska anspråk på att vara Kristi rike, och att dess påfve är Kristi ståthållare — »en annan Gud, på jorden». Vi hafva hört dess pösande hädelser, huru den förmätet tillagt sig titlar och rättigheter, som tillkom­ma den sanne herrars herre och konungars konung. Vi hafva sett, på hvilket förfärligt sätt den uppfyllt förutsägelsen: »Denne skall föröda den Högstes heliga», och vi hafva sett, att sanningen, krossad och vanställd, skulle hafva blifvit fullständigt begrafven under villfarelse, vidskepelse och prästlist, om icke Herren i det rätta ögonblicket hindrat det genom att uppväcka reformatorer och sålunda hjälpt sina helgon — såsom det är skrifvet: »De förståndiga bland folket skola undervisa många, dock skola de falla genom svärd och genom eld, genom fångenskap och genom plundring under många dagar. Men när de falla, skola de blifva hjälpta med en liten hjälp.» — Dan. 11:33, 34, eng. öfv.

Finns det i betraktande af allt detta vittnesbörd rum för tvifvel, att det var om påfvedömet, som apostlarna och profeterna voro inspirerade att skrifva, då de så noggrant, såsom fallet är, beskrifva dess framstående karaktärsdrag? Vi tro, att intet tvifvel längre borde [370] förefinnas i något fördomsfritt sinne, att påfvedömet är antikrist, syndens människa, och att ingen ensam person möjligtvis kunde uppfylla förutsägelserna. Påfvedömets exempellösa framgång såsom en efterapad Kristus, som bedragit hela världen, har till fullo uppfyllt Mästarens förutsägelse, då han efter att hafva hänvisat till sin egen förkastelse sade: »Kommer en annan (skrytsamt) i sitt eget namn, honom skolen i mottaga.» — Joh. 5:43.

Många torde utan tvifvel med förvåning hafva lagt märke till att vi i vår undersökning af ämnet i all­mänhet undvikit att omnämna skurkaktighet och grof osedlighet å påfvars och andra tjänstemäns sida och äfvenså de mörka dåd, som för »ändamålets» skull utförts af jesuiterna och andra hemliga ordnar, som göra allt slags detektivarbete för påfvedömet. Vi hafva afsiktligt utelämnat detta, icke därför att det icke är sant, ty äfven romersk katolska skriftställare erkänna mycket däraf, utan emedan vår bevisföring icke fordrar dessa bevis. Vi hafva visat, att det påfliga prästväldet (äfven om det bestode af de mest sedliga och uppriktiga människor — hvilket icke är händelsen, såsom all historia bevisar) är syndens människa, antikrist, en efterapning och oriktig framställning af Kristi tusenåriga rike, och skickligt anordnad för att bedraga.

Macaulays, den engelske historieskrifvarens, ord tjäna att visa, att de finnas, som utan särskildt profetiskt ljus kunna se bedrägligheten i påfvedömets underbara system — efterapningen af det underbaraste af alla system, Guds rike, som skall komma.

Han säger: »Det är omöjligt att förneka, att den romerska kyrkans författning är SJÄLFVA MÄSTERSTYCKET AF MÄNSKLIG (vi skulle säga satanisk) VISDOM. Intet annat utom en sådan författning kunde i sanning mot sådana anfall hafva häfdat sådana läror. Tolf hundra händelserika års erfarenhet, fyrtio generationers statsmäns skarpsinnighet och ihärdiga omsorg hafva bringat denna författning till en sådan fullkomlighet, att bland politiskt skickliga inrättningar intager detta system främsta platsen.» [371]

Antikrists slutliga ände.

Vi hafva spårat påfvedömet till nuvarande tid, till Herrens dag — tiden för Immanuels närvaro. Denna syndens människa har blifvit utvecklad, har utfört sitt förskräckliga verk, har blifvit slagen med andens svärd — Guds ord. Kristi muns ande har gjort den maktlös att öppet och allmänt förfölja helgonen, huru stor önskan därtill än varit. Och nu fråga vi: Hvad kommer härnäst? Hvad säger aposteln om antikrists slut ?

I 2 Tess. 2:8-12 förklarar aposteln beträffande antikrist: »Hvilken Herren Jesus skall förtära med sin muns ande och tillintetgöra med det klara skenet (uppenbarelsen) af sin närvaro.» (Ordagrann öfv.) Sanningens ljus kommer att genomtränga hvarje ämne. Genom att afslöja, hvad som är rätt och orätt, kommer det att leda till den stora striden mellan dessa principer och mellan deras mänskliga målsmän — och förorsaka den stora tiden af nöd och vrede. I denna strid kommer det orätta och onda att falla och rätt och san­ning att segra. Bland andra onda ting, som komma att slutligt och fullständigt tillintetgöras, är antikrist, med hvilken nästan allt slags ondt i teori och praktik är mer eller mindre direkt förenadt. Och det är detta klara sken, detta solljus från Herrens närvaro, som kommer att framkalla »nödens dag», genom och i hvilken antikrist och hvarje annat ondt system kommer att tillintetgöras. »Och hans närvaro är åtföljd af en kraftig verksamhet af Satan (satanisk energi och verksamhet) med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri bland dem, som varda förtappade, därför att de icke hafva mot­tagit kärleken till sanningen, på det de måtte blifva frälsta. Och för den skull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla, som icke hafva trott sanningen, utan haft lust i orättfärdigheten, må blifva dömda» (ord. öfv.), ovärdiga att dela det tusenåriga riket som medarfvingar med Kristus. [372]

Vi tro, att dessa ord innebära, att i tiden för Herrens närvaro (den nuvarande tiden — sedan 1874) kommer djäfvulen genom detta antikristsystem (ett af Satans förnämsta redskap till att bedraga och behärska världen) så väl som genom alla sina öfriga verktyg att göra det mest förtviflade motstånd mot den nya tingens ordning, som nu skall upprättas. Han kommer att draga fördel af hvarje liten omständighet och människornas alla medärfda svagheter och själfviskhet för att vinna deras hjärtan och händer och pennor i denna slutliga strid mot frihet och sanningens fulla förklarande. Fördomar komma att uppväckas, hvarest, om sanningen klart insåges, inga sådana skulle finnas, och lidelsefullt nit kommer att upptändas, och partiföreningar skola bildas, som komma att bedraga och vilseleda många. Och detta kommer att vara så, icke därför att Gud icke gjort sanningen tydlig nog för att vägleda alla de fullt invigda, utan därför att de, som komma att bedragas, icke ådagalade tillräckligt allvar med att uppsöka och använda den sanning, som blifvit försedd såsom »mat i rätt tid». Och sålunda kommer det att uppenbaras, att den klass, som blef vilseledd, icke mottog sanningen af kärlek till den utan snarare på grund af vana, formalitet eller fruktan. Och apostelns försäkran synes vara, att ehuru antikrist skenbart skall synas vinna förökad makt i världen genom ny krigslist, nya bedrägerier och sammanställningar i denna sin slutliga dödskamp, så kommer dock jordens sanne Herre, konungars konung, i tiden för sin närvaro att vinna seger och skall slutligen, under den stora nödens tid, fullständigt tillintetgöra antikrist och för alltid förstöra hans makt och bedrägerier.

Beträffande den exakta form, som vi böra vänta denna sista strid kommer att taga, kunna vi endast göra antydningar, baserade till stor del på de symboliska framställningar af densamma, hvilka gifvas i Uppenbarelseboken. Vi förvänta, att det i hela världen så [373] småningom kommer att bildas två stora partier — från hvilka båda partier de trogna, öfvervinnande helgonen komma att stå skilda. Dessa två stora partier komma att bestå å ena sidan af socialister, fritänkare, otrosmän, missnöjda och sanna frihetsvänner, hvilkas ögon hålla på att öppnas för sakförhållandena beträffande både politisk och religiös venstyrelse och despotism, å andra sidan komma så småningom motståndarna till mänsklig frihet och jämlikhet att sammansluta sig : kejsare, konungar, aristokrater, och i innerlig sympati med dessa kommer efterapningen af Guds rike, antikrist, som understöder och understödes af jordens borgerliga styresmän, att stå. Vi vänta också, att antikrists politik kommer till någon del att förändras och mildras för att vinna tillbaka till sympati och praktisk medverkan (icke verklig förening) de längst gående inom alla protestantiska samfund, hvilka redan nu trängta efter en nominell förening med hvarandra och med Rom, — i det de förgäta, att den enda sanna föreningen är den, som frambringas och äger bestånd genom sanningen och icke genom trosbekännelser, möten och lagar. Osannolik som denna samverkan mellan protestanter och katoliker torde förefalla för somliga, se vi dock omisskänneliga tecken till att den hastigt nalkas. Den påskyndas genom påfvedömets hemliga verksamhet bland sitt folk, genom hvilken sådana politiker, som äro villiga att samverka med påfvedömet, förhjälpas till framstående regeringsposter.

Snart kunna lagar väntas, genom hvilka den personliga friheten småningom kommer att kringskäras under förebärande af tvingande omständigheter och hänsyn till det allmänna bästa, till dess, sedan det ena steget efter det andra tagits, det slutligen blifver nödvändigt att formulera någon »enkel religionslag», och sålunda torde kyrka och stat till någon del blifva förenade i fråga om styrelsen af Nordamerikas Förenta Stater. Dessa lagar, som torde göras enkla nog, för [374] att de må passa för alla så kallade »renläriga» (d. ä. populära) religiösa uppfattningar, blifva säkert ägnade att hämma och hindra vidare tillväxt i nåden och i den kunskap, som nu är »mat i rätt tid». Förevändningen kommer sannolikt att blifva den, att man vill förebygga socialism, otro och politiska oroligheter från de lägre och själfständiga klassernas sida.

Tydligen kommer det i den nära förestående framtiden, såsom en del af dess nöd, och till och med innan den stora nöden på denna »vredens dag» utbrutit öfver världen i all sin häftighet och omstörtat jordens hela samhällsbyggnad (såsom en förberedelse för den nya och bättre ordning, som utlofvats under den sanne Kristus), att blifva en svår stund af pröfning och rannsakning för den sant invigda församlingen, i många afseenden lika såsom det var i påfvedömets maktstid. Förföljelsemetoderna komma väl endast att vara mera förfinade och bättre passa med den nuvarande tidens mera civiliserade tillvägagångssätt; spikarna, tängerna och sträckbänken komma att mera hafva formen af hån och förkastelse, inskränkning af frihet samt social, finansiell och politisk utestäng­ning.

Men beträffande detta och de nya sammanställningar, som antikrist kommer att bilda i denna slutliga strid mot upprättandet af det sanna tusenåriga riket, skola vi hafva mera att säga vid ett annat tillfälle.

Vid afslutandet af detta kapitel vilja vi åter fästa läsarens uppmärksamhet på det faktum, att påfvedömet är antikrist icke på grund af sitt sedliga fördärf, utan på grund af att det är en efterapning af den sanne Kristus och det sanna riket. Det är till följd af oförmåga att inse detta, som många protestanter komma att förledas till samverkan med påfvedömet i att motstå härlighetens sanne konung.