STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme ditt rike

DET

BEKÄFTANDE   VITTNESBÖRDET

AF

GUDS STENVITTNE

OCH

PROFET

DEN  STORA  PYRAMIDEN  I

EGYPTEN.

FÖRETAL  TILL  TIONDE  KAPITLET.

__________

ETT  VÄNLIGT  OMDÖME  OM  DETTA  KAPITEL,
MEDANDET  VAR  I  MANUSKRIPT,  
AF  DEN VÄRDERADE

PROF.  C.  PIAZZI  SMYTH,  F. R. S. E.,  F. R. A. S.,
F. D.  KUNGLIG  ASTRONOM  FOR  SKOTTLAND.

____________

Dä broder Wm. M. Wright fick veta, att detta kapitel om den stora pyramiden var skrifvet, bad han, att han måtte få läsa det, innan det trycktes, enär han redan hade betydlig kunskap om pyramiden. Detta beviljade vi med glädje, försäkrande honom, att vi önskade all möjlig granskning. Sedan br. Wright läst manuskriptet, slöt han till, att som vi önskade kritik, så ju högre kritikens ståndpunkt vore, dess bättre. Följaktligen aftryckte han med skrifmaskin en kopia af manuskriptet och sände den, med vår tillåtelse, till prof. C. Piazzi Smyth, som allmänt tillerkännes större kunskap om den stora pyramidens konstruktion och mått än någon annan man i världen, med anhållan, att han ville omsorgsfullt undersöka manuskriptet och på det samma notera de anmärkningar, han kunde hafva att göra i sanningens intresse. Professorns svar på detta bref samt den till honom sända manuskriptkopian, som bar hans anteckningar, sändes efter mottagandet till författaren. Vi tacka br. Wright och prof. Smyth för deras godhet och hafva följt de angifna rättelserna, hvilka emellertid, endast tre inalles, vi med nöje funno icke voro af särskild vikt. Endast en af anmärkningarna gällde mått, och den visade en afvikelse af endast en tum, som vi med glädje rättade.

I tanke att det torde intressera våra läsare, meddela vi å nästföljande sida

Prof. C. Piazzi Smyths bref. [320]

Clova, Ripon, England, 21 dec., 1890.

                      Wm. M. Wright, Esq.

Min herre!  Jag har hållit på nästan längre, än jag kunde hafva önskat, med att se öfver eder väns, C. T. Russell, manuskript, men jag har nu fullbordat en ganska minsta jag kunde göra, dä ni så godhetsfullt gjorde er besvär att sända det med sådan omsorg mellan skifvor i rekommenderadt paket, med hvarje sida flat, och upptecknadt med skrifmaskin i stället för hand.

I början kunde jag endast finna fel af sagda skrifmaskin, men efter hand som jag skred vidare genom sidorna, framträdde författarens förmågor, specialiteter och originaliteter yperligt; och det var ej få ställen, af hvilka jag skulle önskat taga en afskrift i och för anförande, med namn, i nästa möjliga upplaga af min egen pyramidbok. Men naturligtvis gjorde jag intet sådant och skall med fulllkomligt tålamod och i den tacksammaste sinnesförfattning vänta, till dess författaren af »Studier i Skriften» väljer sin tid för dess utgifvande. Alltså blott och bart anmärker jag här, att det finnes både godt och nytt i mycket af hvad han säger angående de olika delarnas af pyramiden kronologi, särskildt hvad beträffar »Första uppstigande gången» och dess granit-»plugg,» angående »Stora galleriet» såsom belysande Herrens lif, angående parallellismen mellan »Konungens kammare» och dess granit såsom motsvarande tabernaklet och dess guld, och i allmänhet i fråga om bekräftelserna eller de noggranna öfverensstämmelserna mellan skriften och den stora pyramiden, öfver hvilka han yttrat sig väl.

Under tiden vill det synas, att jag står i skuld hos eder för eder vänliga gåfva för länge sedan af de två första delarna af »Studier i Skriften.» Jag fortsatte vid den tiden icke längre än till och med första hälften af första delen, i det jag fann ämnet, såsom jag tyckte, icke alldeles så nytt, som jag hade väntat. Men sedan jag, såsom jag hjoppas, haft så mycket gagn af en grundlig läsning af detta avancerade pyramid-kapitel i tredje delen, måste jag taga upp de två första delarna igen, de novo.

Paketet sändes tillbaka mellan sina skifvor, rekommenderadt. Jag förblifver med mycken tack,

Aktningsfullt Eder

C. Piazzi Smyth.

__________

[321]

 TIONDE KAPITLET.

VITTNESBÖRDET FRÅN GUDS STENVITTNE OCH

PROFET, DEN STORA PYRAMIDEN I EGYPTEN.

Allmän beskrifning öfver den stora pyramiden. – Hvarför den är af särskildt intresse för kristna. – Den stora pyramiden ett förådshus af sanning, vetenskaplig, historisk och profetisk. – Anspelningar på densamma i bibeln. – Hvarför, när och af hvem den byggdes. – Vikten af dess läge. – Dess vetenskapliga lärdomar. – Dess vittnesbörd beträffande återlösningsplanen. – tidsåldrarnas plan. – Kristi död och hans uppståndelse angifna. – Världens nedåtvärande lopp, ändande i en tid af stor nöd. – Nödens art. – Den stora reformationsrörelsen anmärkt. – Längden af den judiska åldern angifven. – Evangelii församlings “höga kallelse” visad. – Församlingens invigning och lopp. – Änden af den höga kallelsen markerad. – Årtalet för Kristi andra tillkommelse. – Huru återställelsevälsignelser för världen äro angifna. – Världens lopp under tusenpårsåldern. – Dess ände. – Skillnaden mellan de två tillstånden, det mänskliga och det andliga, sådan den angifves i pyramiden. – Pyramiden vederlägger ateism, fritänkeri och alla evolutionsteorier och bestryrker både bibelns plan och dess bestämda tider och studer.

»På den dagen skall där vara ett altare åt Herren midt uti Egyptens land, och en pelare (minnessten) vid dess gräns åt Herren. Och den skall vara till ett tecken och till ett vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» – Es. 19: 19, 20, eng. öfv.

De gamla uppräknade världens sju underverk och satte allra främst på listan Gizes stora pyramid. Den är belägen i Egypten, ej långt ifrån den nuvarande staden Kairo. Ingen annan byggnad i världen är dess jämlike i storlek. En af de ledande granitmännen här i landet, som gjorde en personlig undersökning af den stora pyramiden, säger: »Det finnes stenblock i pyramiden, som väga tre eller fyra gånger så mycket som en af obeliskerna. Jag såg en sten, hvars uppskattade vikt var 880 tons (nära 800 metr. ton).  Det finnes stenar i den trettio fot i längd, hvilka sluta sig så tätt tillsammans, att man kan draga en pennknif öfver ytan utan att upptäcka springorna mellan dem. De äro icke heller sammanfogade med murbruk. Det finnes nu för tiden intet maskineri så fullkomligt, att det kan [322] göra två ytor, trettio fot i längd, som passa så tillsammans, som dessa underbara stenar i den stora pyramiden passa tillsammans.» Den täcker en yta af omkring 13 acres (c:a 5,3 hektar). Den är 486 fot hög och 764 fot bred vid sin bas. Man beräknar, att den stora pyramiden väger sex millioner tons (omkr. 5 ½  mill. metr. ton ), och att det för att bortföra den skulle behöfvas sextio tusen ångmaskiner, hvar och en dragande eff hundra tons. Med ett ord, Egyptens förmögenhet räcker icke till att betala arbetare för att rifva ned den. Af dessa förhållanden är det uppenbart, att hvem som än var dess stora planläggare, ämnade han, att den skulle blifva ett bestående monument.

Sedd från hvilken ståndpunkt vi behaga är den stora pyramiden helt visst den märkvärdigaste byggnad i världen, men i ljuset af en forskning, som pågått under de sist förflutna trettiotvå åren, får den nytt intresse för hvarje kristen, som är framskriden i studiet af Guds ord; ty den tyckes på ett märkvärdigt sätt meddela, i harmoni med alla profeterna, en konturteckning af Guds plan i det förflutna, närvarande och tillkommande.

Det bör ihågkommas, att förutom den stora pyramiden, hvilken vi här afse, gifves det andra, somliga af sten och somliga af tegel; men allesammans äro blott och bart försök att efterbilda den och i alla hänseenden underlägsna – i storlek, noggrannhet och inre anordning. Och det har äfven bevisats, att de i olikhet med den stora pyramiden icke innehålla några symboliska drag utan voro tydligen ämnade och använda till grafvårdar för de egyptiska konungahusen.

Den stora pyramiden visar sig emellertid vara ett förrådshus af viktig sanning – vetenskaplig, historisk och profetisk –, och dess vittnesbörd befinnes vara i fullkomlig öfverensstämmelse med bibeln, i det den uttrycker de framstående dragen af dess sanningar [323] i sköna och passande symboler. Den är ingalunda ett tillägg till den skrifna uppenbarelsen; den uppenbarelsen är fullständig och fullkomlig och behöfver intet tillägg. Men den är ett starkt bekräftande vittne till Guds plan, och få forskare kunna noggrant undersöka den och lägga märke till dess vittnesbörds öfverensstämmelse med det skrifna ordets, utan att få det intrycket, att dess konstruktion planlades och leddes af samma gudomliga visdom, och att den är den vittnespelare, som åsyftas af profeten i ofvanstående citat.

Om den byggdes under Guds ledning för att vara ett af hans vittnen till människor, kunna vi med skäl vänta någon anspelning därpå i det skrifna Guds ord. Men enär det synbarligen ingick i Guds uppsåt att intill ändens tid hemlighålla drag af planen, om hvilka den lämnar vittnesbörd, böra vi vänta, att alla antydningar därpå i skriften skulle vara, såsom de ock äro, något förtäckta – för att ses först då, när tiden för dess förståelse kommit.

Esaias vittnar, säsom af citatet här ofvan framgår, om ett altare och en pelare i Egyptens land, hvilken skall vara till »ett tecken och till et vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» Och sammanhanget visar, att den skall vara ett vittne på den dagen, då den store frälsaren och förlossaren skall komma för att bryta förtryckets fjättrar och försätta syndens fångar i frihet, – och om dessa ting predikade Herren vid sin första tillkommelse. (Luk. 4: 18.) Omfattningen af denna profetia ses emellertid blott dunkelt, till dess det blir klart, att Egypten är en symbol eller förebild af människovärlden, full af tom filosofi,hvilken, okunnig om det sanna ljuset, endast förmörkar deras förstånd. Liksom Israel förebildade världen, hvilken skall förlossas ur syndens träldom af den store motbilden till Mose, och hvilkens syndoffer har gifvits af motbilden till Aron, så föreställer Egypten syndens rike, det område, där döden härskar (Ebr. 2: 14.), [324] hvilken så länge hållit i slafveriets bojor många, som komma att blifva glada att få gå ut och tjäna Herren under anförande af en, hvilken är lik, men större än, Mose. – Apg. 3: 22, 23.

På många ställen i skriften angifves Egyptens symboliska karaktär, t. ex. i Hos. 11: 1  och Matt. 2: 13 - 15. På dessa två ställen föreligger, förutom det att Herren såsom ett litet barn en tid verkligen var i Egyptens land och Israel äfven en tid verkligen var i Egypten, tydligen likaså en symbolisk betydelse. Guds son var i världen en tid för deras skull, hvilka han kom för att återlösa och förlossa; men han blef kallad därur – ur Egypten – till den högre, gudomliga naturen. På samma sätt blifva de, som äro kallade att vara hans bröder och medarfvingar, »hans kropps lemmar,» Guds sanna Israel, kallade utur Egypten, och Mästaren betygar: »De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.»

Syftande på den stora nöden, som nu förestår, säger Esaia (31: 1, 3): »Ve dem som draga ned till Egypten (till världen) för att få hjälp (efter världsliga idéer och planer och efter råd, huru de böra handla i denna stora kris), i det de förlita sig på hästar (som fortfarande söka rida de gamla falska läro-käpphästarna), dem som sätta sin förtröstan på vagnar (världsliga organisationer), därför att där finnas så många, och på ryttare (de stora ledarna i falska läror), därför att mängden är så stor, men som icke vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter Herren (ty säkerheten och segern på denna nödens dag kommer icke att vara hos mängden!) . . . Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande. Och Herren skall räcka ut sin hand (sin makt – sanningens och andra medels makt – såsom han inom kort kommer att göra), och då skall hjälparen vackla och den (af Egyptens krafter – världens idéer) hjälpte falla, och båda skola tillhopa förgås.» [325]

På samma gång det ytterligare bekräftande bevis, som den stora pyramiden gifver åt Guds skrifna ord, kommer att blifva en ny orsak till fröjd för helgonen, är det uppenbart, att dess vittnande är hufvudsakligen ämnadt för människovärlden under tusenårsåldern.  Detta egendomliga och märkvärdiga vittnes intyg kommer att gifva människosläktet ny anledning till tro och kärlek och nit, då deras hjärtan i sinom tid äro beredda för sanningen. Det är också märkligt, att (i likhet med tidsåldrarnas plan i det skrifna ordet) detta stenvittne iakttagit tystnad intill nu, då dess vittnesbörd inom kort skall öfverlämnas åt (Egypten) världen. Men helgonen, Guds vänner, för hvilka han [326] icke döljer något, hafva den förmånen att få höra detta vittnes intyg nu, innan världens sinne är redo att fatta dess vittnesbörd. Först när någon är redo att lyda Herren, kan han förstå hans vittnesbörd.

Jeremia (32:  20) förklarar, då han talar om Guds mäktiga verk, att han har »satt tecken och under i Egyptens land ända till denna dag.» (Eng. öfv.) Gud lät se tecken och under i Egypten, då han förde Israel ut i triumf; men han har äfven »satt tecken och under» där, hvilka äro kvar »ända till denna (vår) dag.» Den stora pyramiden är, tro vi, det förnämsta af just dessa tecken och under, och den börjar nu tala till vetenskapsmän på deras eget språk, och genom dem till alla människor.

Herrens frågor och framställningar till Job (38: 3 - 7) beträffande jorden finna en märklig belysning i den stora pyramiden, hvilken i sig själf och genom sina mått tros föreställa jorden och Guds plan med afseende på den. Den bild, som användes, är den af en byggnad, och vi tro, att den passar endast till en byggnad af pyramidform.  Språket, ehuru det i första hand gäller jorden, är så affattadt, att det passar på den belysning, som gifves i den stora pyramiden. Först anmärkes beredandet af grundvalen, den klippa, på hvilken den stora pyramiden är uppförd. För det andra, anordningen af dess mått, ett drag som är mycket framträdande i den stora pyramiden, hvilken öfverflödar af betydelsefulla mått. »Hvem spände sitt mätsnöre ut öfver den?»  Fullkomligheten i den stora pyramidens form och dess precision i hvarje hänseende bevisar, att dess byggande leddes af någon mästarehand. »Hvar fingo dess pelare (grundvalar) sina fästen?» Den stora pyramiden har fyra hörnstensgrundvalar, nedsänkta i själfva hälleberget. »Och hvem lade dess hörnsten?» En pyramid har fem hörnstenar, men här afses den ena särskilda hörnstenen – toppstenen. De fyra, som äro nedsänkta såsom grundvals-stenar [327]  i klippan, ha redan berörts, och den återstående är topp-hörnstenen. Denne är den märkligaste stenen i byggnaden – själf är den en fullkomllig pyramid, och linjerna i hela byggnaden rätta sig därefter. Frågan, som har afseende på densamma, är därför betecknande och riktar uppmärksamheten på dess särskilda lämplighet och den visdom och konst, som beredde och placerade den såsom toppsten.

Då således anspelningar på denna åldriga byggnad upprepade gånger göras i skriften, kunna vi icke betvifla, att om det sättes i fråga, kommer detta Herrens »vittne» i Egyptens land att afgifva ett vittnesbörd, som ärar Jehova och fullt motsvarar hans skrifna ord. Vi vilja därför göra detta »vittne» allmänt kändt, emedan mörkrets furste, denna världens gud, och dem, hvilka han förblindar för sanningen, utan tvifvel komma att bestrida dess vittnesbörds inspiration lika mycket som skriftens.

Hvarför, när och af hvem blef den stora pyramiden byggd?

Denna fråga har varit mycket diskuterad på senare år både från vetenskaplig och biblisk ståndpunkt. I årtusenden kunde man ej finna något nöjaktigt svar på den frågan.  Det gamla antagandet, att den byggdes till ett hvalf eller en grift för någon egyptisk konung, förtjänar icke att tros; ty det erfordrade, såsom vi skola se, mer än våra dagars visdom, för att icke tala om Egyptens för fyra tusen år sedan, att uppgöra planen till en sådan byggnad. Dessutom innehåller den intet liknande kistor, mumier eller inskriptionrt. Det var icke, forrän vi hade kommit in i den tid, som i Daniels profetia kallas »ändens tid,» då kunskapen skulle förökas och de visa skulle förstå Guds plan (Dan. 12: 4, 9, 10), som den stora pyramidens hemligheter började förstås och våra spörsmål få ett rimligt svar. [328]

Det första arbete, som var af betydelse rörande ämnet, och som bevisade, att den stora pyramiden hade vetenskapliga drag, var af hr Jr. Taylor i England, år 1859, sedan hvilken tid många kompetenta förmågors uppmärksamhet ägnats åt det vidare studiet af detta underbara »vittnes» intyg, särskildt sedan prof. Piazzi Smyth, krono-astronom för Skottland, besökte den och i flera månader gjorde dess egendomligheter till föremål för studium och gaf världen de märkliga fakta, dess konstruktion och mått uppvisa, och hans från dem ledda slutsatser. Till hans lärda och vetenskapliga arbete, »Our Inheritance in the Great Pyramid» (Vårt arf i den stora pyramiden) stå vi hufvudsakligen i skuld för de data, vi användt oss af i detta kapitel. Våra illustrationer äro aftryck från några få af de tjugufem gravyer, med hvilka sista upplagan af nämnda arbete är utstyrdt.

Några få år efter prof. Smyths återkomst framställdes den förmodan, att den stora pyramiden är Jehovas »vittne,» och att den är ett vittne af lika stor betydelse i fråga om den gudomliga sanningen som i fråga om naturvetenskapen. Detta var en ny tanke för prof. Smyth så väl som för andra. Den framkastade tanken kom från en ung skotte, Robert Menzies, som under studiet af den stora pyramidens vetenskapliga lärdomar upptäckte, att profetiska och kronologiska lärdomar jämsides finnas i den.

Snart blef det tydligt, att ändamålet med dess byggande var att i den ombesörja en urkund af den gudomliga frälsningsplanen icke mindre än en urkund af den gudomliga visdomen med hänsyn till astronomiska, kronologiska, geometriska och andra viktiga sanningar.

Som dessa herrar emellertid icke varseblifvit omfattningen och fullständigheten af den i skriften uppenbarade frälsningsplanen, hafva de så till vida icke lagt märke till de underbaraste och skönaste dragen af den stora pyramidens vittnesbörd i denna riktning, hvilket [329] vi nu finna vara en i högsta grad fullständig bekräftelse af tidsåldrarnas plan, och de med dem förbundna tiderna och stunderna, sådan den läres i skriften och framställes i denna och föregående delar af serien »Studier i Skriften.»  Och vidare se vi, att detta förrådshus af kunskap, liksom större delen af bibelns förråd, hölls med afsikt försegladt, tills dess vittnesbörd skulle behöfvas och kunna fattas. Innebär månne detta, att dess store byggmästare visste, att en tid skulle komma, då dess vittnesbörd skulle blifva nödvändigt, med andra ord, att en tid skulle komma, då Guds skrifna ord skulle ringaktas och till och med själfva hans tillvaro sättas i fråga, då mänsklig filosofi under namn af vetenskap skulle upphöjas och hvarje framställdt påstående underkastas dess prof? Har Gud beslutat att bevisa sig själf och sin visdom genom just dessa prof?  Så vill det synas. Denna byggnad kommer ännu att bringa på skam de visas visdom i dess egenskap af ett »vittne» för Herren Sebaot – »på den dagen» – hvilken redan börjat.

Prof. Smyth har slutit, att den stora pyramiden byggdes år 2170 f. K., en slutsats till hvilken han kom i första hand genom astronomiska observationer. Då han fann, att de uppåtriktade gångarnas vinkel motsvarar ett teleskop, och att »Ingångsgången» motsvarar en astronoms »pekare,» företog han sig att utforska, på hvilken särskild stjärna den kunde hafva pekat vid någon tid i det förflutna. Beräkningar ådagalade, att a Draconis, drak-stjärnan, hade intagit en ställning på himmelen, som pekade rakt ned i ingången vid midnatt af höstdagjämningen år 2170 f. K. Tänkande sig såsom en astronom vid detta datum, med sin pekare ställd på a Draconis och tänkande sig de uppstigande gångarna såsom ett teleskop, hvilket de mycket likna, beräknade han därpå, hvilken konstellation eller hvilken betydande stjärna skulle hafva varit midt för hans så ställda teleskkop vid det af hans pekare angifna särskilda datum, [330] och fann, att det måste hafva varit Plejaderna eller Sjustjärnorna. Ett så underbart sammanträffande öfvertygade honom om att årtalet för pyramidens byggande sålunda var angifvet; ty a Draconis är icke mindre en symbol af synden och Satan än Plejaderna, Sjustjärnorna, äro en symbol af Gud och världsalltets medelpunkt. Den stora pyramiden angifver sålunda, att dess arkitekt visste om det ondas förhärskande och om dess välde öfver människoläktets nedåt bärande lopp, och angifver äfven hvad som ligger bortom all mänsklig syn – att det enda hoppet för släktet är i Jehova.

Denna prof. Smyths slutsats beträffande årtalet för den stora pyramidens uppförande vann senare den kraftigaste bekräftelse i vissa mått, genom hvilka den stora pyramiden angifver sitt eget byggnadsdatum. Tanken på att den stora pyramiden företer en visdom i planen, som egyptierna icke kunde hafva ägt – en gudomlig visdom, som måste hafva blifvit utförd under öfverinseende af någon inspirerad Guds tjänare – har ledt till den förmodan, att Melkisedek var dess byggmästare. Han var »Salems konung (det är, fridens konung) och Guds, den Högstes, präst» och intog såsom person och förebild en så hög ställning, att han välsignade Abraham, hvilken ock erlade tionde till honom. Om detta kunna vi veta föga, utom att Melkisedek var en stor och fridsam konung, och att han lefde omkring den tiden och icke långt från den plats, där den stora pyramiden står.

Det antages, att Melkisedek, ehuru själf icke egyptier, använde egyptiska arbetare vid uppförandet af den stora pyramiden. Och till någon del lämna Egyptens traditioner stöd åt en sådan teori. De omtala, att Egypten var föremål för ett egendomligt infall omkring denna tidpunkt af ett folk, som traditionen blott och bart benämner Hyksos (d. ä. herdekonungar eller fridsamma konungar). Dessa synas [331]  icke hafva försökt att störa Egyptens regering, och efter att hafva kvarstannat en tid för något ändamål, som icke förmäles af traditionen, lämnade de Egypten lika fredligt som de kommit. Dessa Hyksos, eller fridsamma konungar, förmodas hafva inbegripit Melkisedek och tros hafva varit de, som uppförde den stora pyramiden – Guds altare och »vittne» i Egyptens land.

Maneto, en egyptisk präst och skriftlärd, citeras af Josefus och andra såsom sågande: »Vi hade tillförne en konung, som hette Timaus. På hans tid hände det, jag vet icke huru, att gudomligheten hade misshag till oss, och från Österlandet kommo, på ett underligt sätt, män af oädel börd (icke krigare), Hyksos, som hade den djärfheten att infalla i vårt land och med lätthet underkufva det genom sin makt utan någon strid. Och när de hade våra styresmän i sina händer, nedbröto de gudarnas tempel.»

Dess egendomliga läge.

Den stora pyramiden är belägen på en klippig högslätt, som behärskar utsikten öfver Nilfloden, icke långt från staden Kairo i Egypten. En märklig omständighet i förbindelse med dess läge är, att Nilens delta bildar en hafskust, som till formen är en rund fjärdedels cirkel, hvars inre vinkel utmärkes af den stora pyramiden.

Detta den stora pyramidens förhållande till kusten upptäcktes af hr Henry Mitchell, öfver-hydrograf vid Förenta Staternas kustmätning, hvilken besökte Egypten år 1868 för att afgifva rapport om Suez-kanalens framskridande. Hans iakttagelse af regelbundenheten i krökningen längs Egyptens hela nordkust ledde honom till att sluta, att någon centralpunkt af fysiskt ursprung därigenom var antydd. Då han sökte efter denna storartade medelpunkt, fann han den betecknad af den stora pyramiden, hvilket kom honom att utropa: [332] »Detta monument innehar ett i fysiskt afseende viktigare läge än någon annan byggnad uppförd af människohänder.»

En från ingångsgången i nordlig riktning dragen linje skulle komma att nå den nordligaste punkten på Egyptens kust, och linjer dragna såsom förlängning af byggnadens nordost- och nordväst-diagonaler skulle komma att innesluta deltat på båda sidor och således omfatta det solfjäderformade landet nedre Egypten. (Se illustrationen sid. 333.) Byggd på den nordligaste kanten af Gize-klippan och öfverskådande det likt en sektor eller utslagen solfjäder formade nedre Egypten kan den med sanning sägas vara vid själfva dess gräns, så väl som i dess nominella medelpunkt, såsom den beskrifves af profeten Esaias. »På den dagen skall där vara ett altare åt Herren midt uti Egyptens land och en pelare (pyramid) vid dess gräns åt Herren. Och den skall vara till ett tecken och till ett vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» Ett annat anmärkningsvärdt förhållande är, att den stora pyramiden är belägen i den geografiska medelpunkten af världens landyta – inbegripande Nord- och Syd-Amerika, som voro okända i århundraden efter pyramidens grundläggande och uppförande.

Dess vetenskapliga lärdomar.

Den stora pyramiden talar till oss icke genom hieroglyfer, ej heller genom figurer utan endast genom sitt läge, sin konstruktion och sina mått. De enda ursprungliga märken, som påträffades, voro i konstruktionskamrarna, ofvan »Konungens kammare,» det finnes alls inga sådana i pyramidens gångar och rum. Den stora pyramidens vetenskapliga lärdomar utelämna vi för att bespara utrymme, emedan icke en ibland hundra vanliga läsare skulle förstå de vetenskapliga termerna, så att de kunde fatta bevisen, och särskildt emedan de icke komma att utgöra någon del af evangelium, som [333]

[335] det är vår upgift att frambära.  Det ä därför tillräckligt, att vi blott och bart ge en antydan om det sätt, på hvilket den lär vetenskapsmannen.  Till exempel: det sammanlagda måttet af de fyra sidornas baser i jämnhöjd med »grundvalarna», befinnes vara lika många pyramid-ålnar (omkring 18 tum), som det är dagar på fyra år, intill bråkdelen — inbegripande skottårsbrakdelen.  Måtten diagonalt öfver basen från nordost till sydväst och från nordväst till sydost, sammanlagda, gifva lika många tum, som det finnes år i precessionalcykeln.  Denna cykel hade astronomerna redan antagit vara 25,827 år, och den stora pyamiden bekräftar deras slutsats.  Afståndet till solen, påstås det, angifves genom den stora pyramidens höjd och vinkel vara 91,840,270 (eng.) mil (147,770,994 kilom.), hvilket nästan fullkomligt motsvarar de senaste siffror, till hvilka astronomer kommit.  Astronomer hade tills nyligen beräknat detta afstånd vara från nittio till nittiosex millioner mil (eng.), och deras sista beräkning och siutsats är nittiotvå millioner (148,028,000 kilom.).  Den stora pyamiden har äfven sitt eget sätt att angifva den riktigaste norm för alla vikter och mått, gruindad på jordens storlek och vikt, hvilka den äfven påstås angifva.

Yttrande sig öfver detta majestätiska »vittnes» vetenskapliga intyg och des lägr anmärker teol.  d : r Josef Seiss, som följer:

»Det fines en ännu mera storartad tanke innefattad i denna underbara byggnad.  Af dess fem hörn är ett särskildt framträdande, i hvilket alla dess sidor och yttre linjer sluta.  Det är topphörnet, hvilket lyfter sitt högtidliga pekfinger mot solen vid middagstid och genom sitt afstånd från basen förtäljer medelafståndet till denna sol från jorden.  Och om vi gå tillbaka till det årtal, pyramiden gifver sig själf, och se efter hvad detta finger pekade på vid midnatt, finna vi en vida sublimare antydan.  Vetenskapen har till sist upptäckt, [336] att solen icke är en död medelplunkt, med planeter kretsande omkring sig, men själf stillestående.  Det är nu konstateradt, att äfven solen är i rörelse, förande med sig sitt lysande följe af kometer, sina drabanter och deras, omkring någon annan ofantligt större medellpunkt.  Artonomer äro ännu ej full tense om hvad eller hvarest denna medelplunkt är.  Somliga tro emellertid, att de funnit rikningen däraf vara Plejaderna och särskildt Aleyone, den centrala bland de berömda plejadiska stjärnorna.  Den framstående tyska astronomen, prof. J. Maedler, tillhör äran af att hafva gjort denna upptäckt.  Alcyone vill således, så långt vetenskapen varit i stånd att förnimma, vara den’, i hvilken hela tyngdlags-systemet har sitt centralsäte, och från hvilken den Allsmäktige regerar sitt universum.  Och här är det underbara motsvarande faktum, att vid årtalet för den stora pyramidens byggnad, vid rätta begynnelse.* sådan den ännu bevaras i många folkslags traditioner, voro Plejarderna fördelade öfver denn pyramids meridian, med Alcyone (n Tauri) précis på linien.  Här är alltså en fingervisning af högsta och sublimaste slag, som blott och bart mänsklig vetenskap någonsin varit i stånd att så mycket som antyda, och som vill synas ingjuta en icke anad och väldig mening i (Guds tall till Job, då han frågade:  »Kan du binda Plejadernas ljufliga inflytanden?»

_______________

* Början af det judiska året, hvilket inträdde med försoningsdagen, såsom visas i »Studier i Skriften», del II.

Dess vittnesbörd med hänyn till återlösingsplanen.

Ehuru hvarje drag af den stora pyramidens vittnesbörd är viktigt och af intresse, så ligger dock det största intesset för oss I dess tysta men vältaliga symbolisering af Guds plan—tidsåldrarnas plan.  Det var [337] emellertid omöjligt att förstä Guds plan, såsom den af densamma illustreras, om vi icke först upptäckt denna plan i bibeln.  Men sedan vi sett den målad där, är det stärkande för tron att åter se den så skönt konturtecknad här och att vidare gifva akt på att både naturens sanningar och uppenbarelsens sanningar erkännas och bestyrkas af samma store upphofsman i detta underbara sten-»vittne».

På detta omaråde af sin undervisning har den stora pyramiden, sedd utifrån, en skö betydelse, i det den föreställer Guds plan fulländad, sådan den kommer att te sig vid tusenårsålderns slut.  Kronan därpå kommer att vara Kristus, det erkända hufvudet öfver alla, och hvarje annan sten kommer att vara passande infogad i denna härliga byggnad, fulleständig och fullkomlig.  Allt detta mejslande, polerande och afpassande kommer då att vara fullbordadt, och alla komma att vara hopfästa och hopbundna, vid hvarandra och vid hufvudet, med kärlek.  Om den stora pyramiden såsom ett helt representerar Guds plan fulleständig, bör dess topphörnsten föreställa Kristus, hvilken Gud har högt upphöjt till att vara hufvud öfver alla.  Och att den verkligen föreställer Kristus, angifves icke blott af dess fullkomliga lämplighet såsom en symbol af Kristus* utan äfven af talrika hänsyftningar på denna symbol af profeter och apostlar och af vår Herre Jesus själf.

______________
* Del I, kap. 5, äfvenså kartan öfver tidsåldrarna, del I, x. y. z. W.

Huru fulkomligt belyser icke den stora pyramidens hufvudsten allt detta!  Hufvudstenen, som först fullbordades, tjänade arbetarna som mönster eller model för hela byggnaden, hvars alla vinklar och proportioner måste rättas därefter.  Men vi kunna lätt föreställa oss, att innan denna toppsten igenkändes som ett mönster för hela byggnaden, blef den förkastade, ringaktad af byggningsmännen, bland hvilka somliga icke kunde  tänka sig någon passande plats för den, ty dess fem [339] sidor, fem hörn och sexton olika vinklar gjorde den opassande för byggnaden, till des själfva toppstenen behöfdes, och då var det ingen annan sten, som dugde.  Under alla de år, byggnadsarbetet pågick, var denna förnämsta hörnsten en »stötesten» och en »förargelseklippa» för dem, som icke voro bekanta med dess bruk och plats, alldeles såsom Kristus är och kommer att fortfarande vara för många, till dess de hafva sett honom upphöjd såsom Guds plans hufvud-hörnsten.

Pyramidfiguren representerar fullkomlighet och fulleständighet och talar till oss i symbol om Guds plan, visande att »han i nådeshushållningen i tidernas fullhet kommer att sammanfatta (i en harmonisk familj, ehuru på olika tillvarelseplan)  allting i himmelen och på jorden under ett huvfud, under Kristus» — och att alla, som icke kunna likformas, blifva afhuggna. — Ef. 1: 10; 2: 20, 22.2—Wilsons Diaglott (nya test. på grek. och eng.).

Huru den stora pyamidens inre anordning 
kontur-tecknar återlösningsplanen.

Men på samma gång denna stora byggnads yttre vittnesbörd sålunda är fulleständigt och i öfverensstämmelse med Guds skirifna uppenbarelse, är dess invändiga anordning ännu mera underbar.  Medan dess yttre form belyser de fullbordade resultaten af Guds återlösningsplan, * utmärker och belyser den inre anordningen hvarje framstående drag af denna plan, såsom den utvecklat sig från ålder till ålder, fram till dess härliga och fulleständiga fulländning.  Här representera stenarna på de olika höjderna eller planen alla deras fulkomlighet, som under Kristus, vårt hufvud, skola likdannas med Guds fulkomliga vilja, såsom vi redan sett af skriftens vittnesbörd.  Somliga komma att blifva fullkomnade på det mänskliga planet och somliga [340] på det andliga och det gudomliga planet eller naturen, Sålunda beskrifves golfvet i »Konnungens kammare» såsom varande på det femtionde murhvarfvet, det i »Drottningens kammare» på det tjugnufemte hvarfvet, och nedre änden af »Första uppstigande gången» skulle, om den utsträcktes genom »Pluggen», såsom strax kommer att visas, nå ned til pyramidens baslinie.  Sålunda synes den stora pyramiden från baslinien uppåt stå såsom ett emblem af Gudsför hela människosläktet beredda plan för frälsning eller upplyftande ur synod och död.  Baslinien motsvarar sålunda årtalet för bekräftandet af Guds löfte till det förebildliga Israel — början af upplyftandet eller frälsandet.

_______________
* Se kartan öfver tidsåladrarna i del. I.

[343] gången» antages representera laghushållningen och Israel såsom en nation ifrå uttåget ur Egypten.  Där lämnade de världens nationer och deras nedå bärande lopp för att vara Guds heliga folk och under hans lag, i det de ämnade därefter vandra enuppåt ledande och svårare stig än hednavärldens, nämligen att hålla lagen.  »Stora galleriet» anses representera perioden för evangelii kallelse.  Äfven denna gång bär uppför och är svår men icke låg och trång såsom den bakom densamma.  Den rymliga höjden och större vidden af denna gång representerar väl de mera storartade förhoppningar och de större friheter, som tillhöra den kristna nådeshushållningen.

I jämnhöjd men »Stora galleriets» golf vid dess nedre ände börjar en »horis ontal gång» under detsamma, hvilken leder till ett litet rum, vanligen benämndt »Drottningens kammare».  Vid öfre änden af »Stora galleriet» är en annan gång, som leder till ett litet rum, kalladt »Förkammarens», hvilket är af mycket egendomlig konstruktion, och som hos några väckt tanken på en skola — en plats för undervisning och pröfning.

Men det förnämsta rummet i stora pyramiden, både hvad storleken och det viktiga läget beträffar, är litet längre fram och skildt från »Förkammaren» genom en annan låg gång.  Detta rum är kändt under namn af »Konungens kammare».  Öfver detta är ett antal små kamrar, kallade »konstruktionskamrar».  Dessas betydelse, om de betyda något, har icke afseende på människan eller någon annan varelse, som går på fötter, utan på andevarelser.  Ty man torde märka af diagrammet, att ehuru sidorna och taket äro vinkelräta och pusade, så fines ingen golfyta till något af dem.  »Konungens kammare» innehåller en »kista» eller låda af sten, den enda möbel, som finnes i den stora pyramiden.  »Konungens kammare» är försedd med ventilation genom två luftrör, som genomborra dess väggar på motsatta sider och sträcka sig till ytan [344] af utsidan — lämnade för detta ändamål af byggningsmännen.  Somliga hafva uppställt den hypotesen, att det finnes ännu andra rum och gångar för framtida upptäckande, men vi dela icke denna mening; oss synes det, att de gångar och rum, som redan upptäckts, fullt tillgodos det af Gud afsedda ändamålet att vittna om den gudomliga planen i dess helhet.

Sträckande sig nedåt från vänstra sedan af nedre eller norra änden af »Stora galleriet» finnes en oregelbunden gång, kallad »Brunnen», som leder till den nedstigande »Ingångagången».  Dess väg för genom en grotta i den  naturliga klippan. Förbindelsen mellan denna gång och »Stora galleriet» är i mycket oordnadt skiek.  Det vill synas, att gången till »Dorttningens kammare» ursprungligen varit dold, i det den varit täckt af »Stora galleriets» golfplatter, och äfven så att en stenplatt betäckt mynningen till »Brunnen».  Men nu är mynningen af hela nedre änden af »Stora galleriet» bortrifven, hvilket gjort, att gången öppnats, och att »Brunnen» blifvit lämnad öppen.  De, som ha varit dör och undersökt saken, säga, att det ser ut, som om en explosion ägt rum vid mynningen af »Brunnen», hvilken sprängt upp den nedifrån.  Det är emellertid vär mening, att någon sådan explosion aldrig inträffat, utan att saker och ting lämnades af byggningmännen, såsom de äro, med afsikt, för att angifva detsamma, som skulle hafva angifvits af den förmodade explosionen, hvilken kommer att beröras längre fram.  Faktum är, att inga af dessa stenar nu stå att finna, och det skulle hafva varit mycket svårt att aflägsna dem.

Vid öfre eller södra änden af »Stora galleriet» sträcker sig »Förkammarens» och »Konungens kammares» golflinje in på »Stora galleriet» och bildar en tvär barriär eller ett högt steg vid dess öfre ände.  Detta steg framskjuter från södra väggen sextioen tum.  Denna den södra ändens vägg af »Stora galleriet» har [345] också en egendomlighet; den är icke lodrät utan lutar öfver norrut — sju tum uppe vid taket — och vid själfva öfversta delen är en öppning elder gång, som står i förbindelse med de så kallade »Konstruktionskamrarna» ofvanför »Konungens kammare».

Pyramidens gångar och golf äro af kalksten, liksom för öfrigt hela byggnaden, utom i »Konnungens kammare», »Förkammarens» och gången emellan dem, hvarest golfven och taken äro af granit.  Det enda stycke granit på annat ställe i byggnaden är granit-»pluggen», som är tätt inkilad i nedre änden af »Första uppstigande gången».  Sådan den ursprungligen lämnades af byggningsmännen, var »Första uppstigande gången» förseglad med en tätt passande kantig sten vid dess nedre ände, där den står i förbindelse md »Ingångsgången», och detta var så nätt gjordt, att »Första uppstigande gången» var okänd, till dess, då »rätta tiden» kommit, stenen föll.  Mycket nära intill nedre änden af denna »Första uppstigande gång» och strax bakom förseglingsstenen var granit-»pluggen» gjord något kilformig och tydligen ämnad att förblifva där, enär den hittils motstått alla bemödanden att aflägsna den.

Ehuru »Ingångsgången» var väl känd af de gamla, hvilket intygas af historiestkrifvare, var dock Al Mamoun, en arabisk kalif, synbarligen okunning om dess precisa läge, utom att traditionen förlade den till norra sidan af pyamiden, då han år 825 e. K. med stor kostnad bröt upp en ingång, såsom visas på diagrammet, i hopp om att finna underbara skatter.  Men ehuru den innehåller ofantliga intellektuella skatter, som nu värderas, innehöll den inga sådana af det slag som söktest af araberna.  Deras möda var emellertid icke helt och hället förgäfves, ty under det de arbetade, rubbades den sten, som förseglade den uppåt bärande gången, ur sitt läge, föll ned i  »Ingångsgången» och yppade hemligheten, i det den sålunda uppdagade [346] »Första uppstigande gången».  Araberna trodde, att de till sist funnit vägen till fördold rikedom, och ur stånd att få bort granit-»pluggen» bröto de upp en gång vid sedan, enär de mycket lättare bearbetade den lösare kalkstenen.

Den stora pyramidens vittensbörd beträffande tidsåldrarnas plan.

I ett bref till prof. Smyth sade hr Robert Menzies, den unge skotten, som först framkom med den förmodan, att det finnes en religiös eller messiansk sida af hvad den stora pyramiden lär:

»Från norra början af ’Stora galleriet’, i uppåtgående skala, begynna årena af vår Frälsares lif, uttryckta i förhållandet en tum för ett år.  Trettiotre tum-år bringa oss följaktligen midt för mynningen af ’Brunnen’.»

Ja, denna »Brunn» är, kan man säga, nyckeln till det hela.  Den föreställer icke endast Herrens död och begrafning utan äfven hans uppståndelse.  Denna sista visas genom det redan bemärkta draget, att mynningen af »Brunnen» och dess omgifning se ut, som om en explosion hade sprängt upp den nedifrån.  Så sprängde Herren dödens band och bringade därigenom lif och olödlighet i ljuset—öppnade en ny väg till lifvet.  (Ebr. 10: 20.) Det var icke möjligt för honom att behällas af döden (Apg. 2: 24), är hvad de sönderslitna klipporna, som omgifva öfre öppningen af denna »Brunn», synas säga.  Liksom »Brunnen» var enda tillträdet till hvar och en af dessa uppåt ledande gångar i den stora pyramiden, så ligger i var återlösares död och uppståndelse enda möjligheten för det fallna släktet att komma till lif på något plan.  Likasom den »Första uppstigande gången» fanns där, men otillgänglig, så stod det judiska eller lag-förbundet såsom en väg eller ett anbud till lif, men en obrukbar eller otillgänglig vä till lif; ingen af det fallna släktet har

[349] någonsin kunnat uppnå eller någonsin uppnått lif genom att vandra dess förekrifna lopp.  »Intet kött skall af lagens gärningar varda rättfärdigadt» till lif.  (Rom. 3: 20.)  Det, som »Brunnen» symboliserar, nämligen lösen, är den enda väg, på hvilken någon medlem af det fördömda släktet kan uppnå den gudomliga planens storartade anordning — varaktigt lif.

Åratal före framkastandet af denna förmodan, att »Stora galleriet» representerar den kristna nådeshushållningen, hade prof. Smyth genom astronomisk iakttagelse fastställt datumet för pyramidens uppförande till 2170 f. K., och när hr  Menzies antydde, att hvarje tum af »Stora galleriets» golflinje föreställer ett år, föll någon på den tanken, att om denna teori vore sann, skulle man, om golflinjen uppmättes bakänges från nedre kanten af »Stora galleriet» utför »Första uppstigande gången»  till dess förening med »Ingångsgången» och därifran uppför »Ingångsgången» till pyramidens ingång, dårstådes finna något motsvarande märke, hvilket sålunda skulle bevisa pyramidens byggnadsdatum och riktigheten af tum-års-teorien. Detta, ehuru icke orimligt, var ett svårt prof, och en civilingeniör anställdes för att besöka pyramiden på nytt och taga mycket noggranna mått af gångar, kamrar etc.  Detta var 1872, och dennes rapport var i högsta grad bekråftande.  Hans mått visa den nyss beskrifna golflinjen vara 2170 ½ tum till ett mycket fint linjeradt streck i »Ingångsgångens» väggar.  Således är dess byggnadsårtal dubbelt bestyrkt, under det golflingjerna i dessa gångar visas vara historiska och kronologiska häfder, hvilka ännu skola allmänt höras »såsom ett vittne åt Herren i Egyptens land».

Här, tack vare de mycket nogganna mått af alla gångarna, som lämnats af prof. Smyth, äro vi i stånd att komma till hvad som för oss äro de utan jämförelse mest intressanta dragen af detta »vittnes» underbara vittnesbörd.

[350] När vi först kommo att se, hvad vi redan nämnt al stora pyramidens vittnesbörd, sade vi genast:  Om detta verkligen befinnes vara en bible i sten, om det är en urkund af världsalltets store byggmästares hemliga planer, som uppenbarar hans förutvetskap och visdom, bör och kommer den atti vara  i full öfverensstämmelse med hans skrifna ord.  Det faktum, att pyramidens hemligheter hållits fördolda till slutet af sex tusen år af varldens historia, men att den nu börjar aflägga sitt vittnesbörd, allt eftersom tusenårlderns gryning förtskrider, är I fullkomlig harmoni med det skrifna ordet, hvars öfverflödande vittnesbörd rörande Guds härliga plan likades hållits fördoldt från världens grundläggning och först nu börjar framlyss i sin fulleständighet och härlighet.

Vi hafva redan i föregående delar och i föregående kapitel af denna del framlagt det skrifna ordets klara vittnesbörd, som visar, att vi stå på tröskeln till en ny alder — att tusenårsdagen gryr, då förändring af regentskapet öfver jorden inträffar; då väldet tages från »denna världens furste» och hans trogna, och öfvergår till honom, »som har rätt därtill»  (genom köp), och hans trogna helgon.  Vi hafva sett, att ehuru resultate af denna förändring kommer att blifva en stor välsignelse, så kommer dock öfverflyttningstiden, då den närvarande fursten, den »starke», bindes och hans husfolk fördrifves från makten (Matt. 12: 29; Upp. 20: 2), att blifva en tid af intensiv nöd.  De bibliska tidsbevis, hvilka vi betraktat, visa, att denna nöds förberedelse var behörig att datera sig från tiden för Kristi andra tillkommelse (oktober 1874), då dömandet af folken skulle taga sin början under de upplysande inflytandena på Herrens dag.  Detta visas i den stora pyramiden sålunda:

»Nedstigande gången», som från stora pyramidens ingång leder till »Kulan» eller »Underjordiska kammaren» föreställer världens lopp i allmänhet (under [351] denna världens furste) till den stora nödens tid (»Kulan»), i hvilken det onda skall bringas till ett slut.  Mätandet af denna period och bestämmandet af tiden, när nödens kula skall uppnå — en punkt i pyramiden att utgå från.  Vi hafva detta gifna datumärke i »Första uppstigande gångens» föreningspunkt med »Stora galleriet».  Denna punkt markerar vår Herre Jesu födelse, liksom »Brunnen» 33 tum längre börtåt, angifver hans död.  Alltså, om vi mäta tillbake utför »Första uppstigande gången» till dess föreningspunkt med »Ingångsgången», skola vi hafva ett bestämdt datum att markera på den nedåt ledande gången.  Detta mått är 1542 tum och angifver året 1542 f. K. såsom datumet vid denna punkt.  Genom att sedan mäta nedåt »Ingångsgången», från denna punkt för att finna afståndet till ingången af »Kulan», som föreställer den stora nöd och förstörelse, med hvilken denna ålder skall sluta, då det onda kommer att störtas från makten, finna vi det vara 3457 tum, hvilka symbolisera 3457 år från ofvanstående datum, 1542 f. K. Denna beräkning visar på år 1915 e. K. såsom markerande utbrottet af nödens tid, ty 1542 år f. K. plus 1915 e. K. är lika med 3457 år.  Sålunda vittnar pyramiden att slutet af år 1914 kommer att vara början till den tid af nöd, hvars like ocke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till — ej heller någonsin mer skall varda.  Och sålunda synes det, att detta »vittne» fullt bekräftar skriftens vittnesbörd i detta ämne, såsom det visas af de »parallella nådeshushållningarna», i »Studier i Skriften» del II, kap 7.

Ej heller bör någon betvifla, att de frytio årena f »skörd» började på hösten 1874, ehuru händelserna ännu icke nått ett så outhärdligt stadium, och ehuru perioden efter detta datum i kunskap.  Kom också ihåg, att alla mått och illustrationer af den stora py-[352]ramiden, inbegripande diagrammet af »Kulan», togos af prof. Smyth utan någon hänsyftning på denna tillämpning.

Dessutom böra vi ihägkomma, att Herrens ord tydligt visar, att denna periods domar komma att börja på namnförsamlingen, såsom en förberedelse för dess störtande, och i den själfviska striden mellan kapital och arbete, hvilka båda nu organisera sig för den annalkande nöden.

Detta nedersta rums eller »Kulans» skapnad och skick äro egendomligt betecknande.  Under det taket och delar af sidorna äro regelbundna, har det intet golf — dess skrofliga, oputsade botten sänker sig allt lägre och lägre åt östra sidan, hvilket gifvit anledning till namnet »Bottenlösa kulan», som stundom gifves det.  Detta rum talar om frihet och oinskränkthet så väl som om svårigheter, om upphöjning så väl som om förnedring, ty då vandraren når den, styf och trött af den nedhukade ställning, hvartill han tvingats af »Ingångsgångens» knappa storlek, finner han här icke endast ett steg nedåt till större djup och på ett »nödens golf», mycket ojämnt och brutet, utan han finner detta rum är mycket högre än den ditförande gången, hvilket tyder på ansenligt vidgadt utrymme för hans förståndsorganer.

Huru troget motsvarar icke äfven detta verkligheten.  Kunna vi icke redan se, att frihetsanden nått de civiliserade nationernas massor?  Vi stanna icke här för att taga i betraktande det följdriktiga och det icke följdriktiga i de friheter, massorna känna och göra anspråk på, ehuru båda delarna angifvas I detta rum genom höjningen af taket och sänkningen af bottnen: vi blott och bart anmärka, att ljuset på vår dag — Herrens dag — framkaller frihetsanden.  Och frihetsanden, då den kommer i beröring med högmodet, riketdomen och makten hos dem, som ännu hafva väldet, kommer att orsaka [353]  nöden, hvilken skriften försäkrar oss kommer att till sist blifva mycket stor.  Redan nu se konungar och kejasare och stormän och kapitalister, ja alla, att en kommer, och att »människorna uppgifvas af räddhåga och väntan på det, som skall öfvergå världen», ty himmelens krafter hålla på att skakas och skola slutligen aflägsnas.  De onda stystemen —borgerliga, sociala och religiösa —, som finnas i »den närvarande onda världen», komma att där sjunka ned i glömska, i tillintetgörelse, hvilket den underjordiska kammaren eller »Kulan» också synboliserar.  Ty vi betrakta »Kulan» såsom en symbol icke  endast af den öfverväldigande nöd, hvilken kommer att medföra omstörtandet och tillintetgörandet af den närvarande tingens ordning (till följd af dess brist på öfverensstämmelse med den bättre tingens ordning, som skall upprättas under Guds rike), utan äfven såsom en symbol af det vissa slut, som skall drabba hvarje varelse, som fortfar att löpa det utför bärande loppet, och som under tusenårsålderns fulla upplysning vägrar att afbryta sina synder och fara efter rättfärdighet.

Gif akt på ett annat drag i detta sammanhang : »Ingångsgången» har en jämn sluttning utför, till dess den närmar sig »Kulan», då den upphör att slutta och löper horisontalt.  Olyckligtvis finna vi inga exakta mått af denna del af gången.  Ett obestvrkt mått är 324 tum, som skulle angifva år 1590 eller Shakespeares tid.  Emellertid fästa vi ingen vikt därvid.  Ett är dock visst ; denna låga nedåt bärande gång representerar världens lopp, liksom den uppåt leddande gången i »Stora galleriet » representerar den »kallade » församlingens lopp.  Förändringen från en nedåt bärande till en horisontal gång vill därför synas innebära moralisk eller politisk upplysning, som utöfvat ett gynnsamt inflytande och i någon mån hindrat det nedåt bärande loppet. [354]

Och den protestantiska reformationsrörelsen i det sextonde århundradet gjorde helt visst indirekt mycket på allt sätt för att upplyfta världen.  Den renade luften från mycket af dess okunnighet och vidskepelse, och det medgifves af romerska katoliker så väl som af protestanter, att den markerade en ny tidsperiod af världsvidt framåtskridande.

Vi påstå icke, såsom somliga göra, att allting i vår tid går uppåt snarare än nedåt.  Tvärtom, vi se många ting i vår tid, som vi icke kunna godkänna såsom ens civiliserade och ännu mindre i öfverensstämmelse med Guds vilja.  Vi finna en bredare »människovänlig» uppfattning vara förhärskande i världen, hvilken, ehuru långt från vår Herre Jesu religion, är vida bättre än det förflutnas okunnighet och vidskepelse.

Det är just denna världens sociala förbättring, som gifvit upphof åt »evolutionsteorien» och föranledt många att tro, att världen hastigt blir allt bättre och bättre, och att den behöfver ingen frälsare eller hans äterlösningsverk och intet kommande rike med dess återställelseverk.  Mycket snart skall den stackars världen förnimma, att upplyftande på Grandville af ren själfviskhet leder till växande missnöje och slutligen anarki.  Endast Herrens folk, som ledas af hans ord, äro i stånd att se dessa ting i deras rätta ljus.

Men under det ofvanberörda mått afgåfvo sina harmoniska vittnesbörd, var det ett annat mått, som syntes alldeles sakna öfverensstämmelse med bibelframställningen, nämligen måttet af »Första uppstigande gången», hvilken helt visst representerade perioden från tiden för Israels uttåg ur Egypten till vår  Herres Jesu födelse.*  Bibelberättelsen rörande tiden, sådan [355] Den redan meddelats*, kunde vi icke betvifla, enär vi bevisat dess riktighet på så många sätt.  Den visade, att tiden från uttåget ur Egtpten till år 1 var precis 1614 år, under det att golflinien i »Första uppstigande gången» mäter endast 1542 tum.  Vidare visste vi utom allt tvifvel af vår Herres och profeternas ord, att lagåldern och ynnesten emot Israel efter  köttet icke upphörde vid Jesu födelse utan tre och ett halft år efter hans död, vid slutet af deras sjuttio veckor af ynnest, år e. K. **   Detta gör tidrymden från uttåget till det fulla slutet af deras ynnest (1614+36) lika med 1650 år.  Och ehuru i en viss mening storheten och välsignelsen af den nya hushållningen började vid Jesu födelse  (Luk. 2 : 10—14, 25—38),  borde likväl den stora pyramiden på något sätt angifva den fulla längden af Israels ynnest.  Detta funno vi slutligen på det sinnrikaste sätt utmärkt.  Granit-»pluggen» visade sig vara den precisa längden för att utfylla denna period till själfva gränsen.  Då visste vi, hvarför denna »plugg» var så säkert fastsatt, att ingen lyckats lossa den.  Den store byggmästaren hade satt den dit så, att den ej skulle kunna rubbas, på det vi måtte få höra dess vittnesbörd i dag bekräfta bibeln,både hvad dess plan och dess kronologi beträffar.

_______________
(1) * Denna period är icke densamma som den, hvilken vi i del 11, kap. 7, hafva benämnt och beskrifvit såsom den judiska åldern.  Denna senare begynte 198 år före uttåget vid Jakobs död och slutade icke, förrän vår Herre, hvilken de förkastade, lämnade deras hus öde, fem dagar före sin korsfästelse.

(2) *  Del II, sid. 237—240.

(3) ** Del. II, kap. 7.

Vid mätandet af denna gång med dess »plugg» böra vi tänka oss den, som om den voro en kikare eller ettteleskop, med »pluggen» utdragen, till dess öfre änden når den plats, som urslrungligen innehades af dessnedre ände.  Afståndet neat från norra ingången af »Stora galleriet» till nedre änden af granit-»pluggen» är 1470 tum, och om vi härtill lägga »pluggens» lngd, 179 tum, hafva vi ett totalbelopp af 1649 tum, representerande 1649 år, som angifvas af bibelkronologien [356] öfver denna period, är lätt förklarlig, då vi ihågkomma, att ena änden af denna granitplugg hade blifvit betydligt afskafven af dem, som försökte bryta den loss ur sitt befästade läge i gången.

Sålunda bekräftar detta »stenvittne»  exakt bibelns vittnesbörd och visar, att tidrymden från Israels uttåg ur Egypten till det fulla slutet af deras nationella ynnest, * år 36 e. K., var 1650 år.  Men må ingen förblanda denna period med den period, som framställes i parallellerna mellan den judiska och den kristna nådeshushållningen i föregående del — där det visas,att de två åldrarna äro hvardera 1845 år i längd, den ena från Jakobs död till år 33 e. K. och den andra från år 33 e. K. till år 1878.

_______________
*   Del II, kap. 3.

Och detta var icke endast ett sinnrikt sätt att dölja och likväl meddela längden af perioden från uttåget till vår Frälsares födelse (för att den i den bestämda tiden skulle blifva en bekräftelse af bibelns vittnesbörd), utan den omsorgsfulle läsaren torde genast se, att det kunde hafva skett endast på något dylikt sätt, och detta af två skäl : för det första, emedan den judiska nådeshushållningen och ynnesten icke endast började vid Jakobs död, före  uttå get ur Egypten, utan äfven gick in på den kristna nådeshushållningen och löpte parallellt med den under de trettiotre åren af vår Herres jordiska lif, och för det andra, emedan om »Första uppstigande gången» gjorts lång nog att till fullo representera den judiska åldern i år-tum, hade det blifvit nödvändigt att göra pyramiden ännu större, hvilket åter skulle hafva förstört dess vetenskapliga drag och lärdomar.

Låtom oss nu undersöka  »Stora galleriet» vid änden af »Första uppstigande gången» och lägga märke äfven till dess symboliska vittnesbörd.  Det är sju gånger så högt som »Första uppstigande gången».  Det har sju

Den stora pyramiden

[357] hvarf af hvarandra öfverskjutande stenar i sina väggar,hvilka äro af slät, fint polerad och en gång skön gräddfärgad kalksten.  Det är tjuguåtta fot högt, ehuru mycket smalt, i ty att det är endast sex fot bredt på något ställe men sammandraget till tre fot vid golfvet och mindre vid taket.  Prof. Greaves, en Oxford-professor under femtonde århundradet skref i sin skildring däraf :

»Detta är ett mycket ståtligt arbete och är icke vare sig med afseende på konstens märkvärdighet eller materialets rikedom underlägset de praktfullaste och mest storartade byggnader. . . . Detta galleri, korridor eller hvad annat jag må kalla det är byggdt af hvit och polerad marmor (kalksten), hvilken  är mycket jämnt skuren i rymliga fyrkanter eller skifvor.  Af sådant material som golfläggningen är, af sådant är och taket, och af sådant, äro sidoväggarna, som flankera det.  Fogningarna äro så täta, att de knappast kunna urskiljas af ett nyfiket öga, och det, som förlänar behag åt det hela, ehuru det gör passagen desto slipprigare och svårare, är uppgångens höjning eller stigning. . . . I marmor-(kalkstens-) blockens former och ordning i båda sidoväggarna är ett styke arkitektur, som i  min tanke är mycket smakfull, och det är, att alla hvarfven eller raderna, hvilka äro blott sju (så stora äro dessa stenar), skjuta och hänga öfver hvarandra omkring tre tum; nedre delen af öfversta hvarfvet hänger öfver högsta delen af nästa, och så i sin ordning de öfriga, allt eftersom de nedstiga.»

Och  prof. Smyth  forklarar, att det skulle vara omöjligt att någorlunda riktigt framställa dem i bild, i det han sager :

»Omständigheterna öfvergå sfären för taflor efter teknikens regler på grund af den smala bredden, den stora, hvalflika höjden och den mycket egendomliga lutande vinkeln af det långa golfvet, ett golf som, då man blickar från dess norra ände söderut, stiger uppför [358] och uppför i mörkret, synbarligen i oändlighet, och med en sådan branthet, att ingen artist vy däraf, målad på ett vertikalt plan, någonsin  kunde tänkas framställa mer än en ringa del af detta golf, i det den skulle sträcka sig uppåt genom hela duken och försvinna vid dess öfre kant.  Blickar man däremot norrut från södra änden af galleriet, förlorar man golfvet genast och ser  jamnhöjd med ögonen, på afstånd, en del af det brant nedstigande taket.  För öfrigt är det stenarnas allvarliga öfverskjutande öfver hvarandra på de höga mörka väggarna, som passera förbi på hvardera sidan; men det hela på en orolig sluttning, som talar om möda i en riktning, fara i en annan, och ett berg af styrka öfverallt.»

Hvilken underbar belysning af den sanna kristna församlingens lopp och af den lilla öfvervinnande hjordens vandringsstig under evangelieålderns långa tidsperiod lämnas oss icke i detta »Stora galleri» !  Dess en gång sköna, gräddhvita väggar och tak, formade af regelbundna, hvarandra öfverskjutande stenar, alla sluttande uppåt, framställa icke namnförsamlingens historia, såsom några förmodat — eljes skulle de vara långt från regelbundna och uppåt riktade —, utan de tala om den stora Guds ynnest, som förlänats under evangelieåldern, den »höga kallelsen» till vissa friheter och förmåner, som på vissa villkor erbjudits alla de rättfärdiggjorda under evangelii ålder, och som öppnats, gjorts tillgängliga, genom »Brunnen» — lösen.

Den ansenliga höjden af det »Stora galleriet» — sju gånger höjden af den gång, som föreställer den judiska nådeshushållningen (i det sju är en symbol af fullständighet eller fullhet) — representerar den fullhet af välsignelse, som innehålles i det abrahamitiska löftet, och som i verkligheten ställts i utsikt för evangelii fösamling.  »Konungens kammare» vid änden af »Stora galleriet» representerar täflingsloppets mål, till

Den stora pyramiden

[359] hvilket den närvarande höga kallelsen leder alla de trogna, och denna »Konungens kammare är såsom vi inom kort skola se, en mycket passande symbol af församlingens slutliga bestämmelse.  Genom »Brunnen» (som representerar lösen), hvilken är belägen vid själfva ingågen till detta galleri, och hvilken alla, som träda in på denna väg, måste se och erkänna, symboliseras skönt vår rättfärdiggörelse.  Sålunda sager oss den stora pyramiden : »Så är nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus.»

Den synbarliga oändliga längden af »Stora galleriet» visar, huru lång evangelii ålder har synts enskilda medlemmar af fösamlingen, medan dess smalhet väl föreställer den »smala vägen till lifvet» och dess branthet, den svårighet, med hvilken vägen fullföljes, och den ständiga faran af att skrida tillbaka för dem, som ej vaksamt ge akt på sina steg.  Inom dessa den gudomliga ynnestens