STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme ditt rike

DET

BEKÄFTANDE   VITTNESBÖRDET

AF

GUDS STENVITTNE

OCH

PROFET

DEN  STORA  PYRAMIDEN  I

EGYPTEN.

FÖRETAL  TILL  TIONDE  KAPITLET.

__________

ETT  VÄNLIGT  OMDÖME  OM  DETTA  KAPITEL,
MEDANDET  VAR  I  MANUSKRIPT,  
AF  DEN VÄRDERADE

PROF.  C.  PIAZZI  SMYTH,  F. R. S. E.,  F. R. A. S.,
F. D.  KUNGLIG  ASTRONOM  FOR  SKOTTLAND.

____________

Dä broder Wm. M. Wright fick veta, att detta kapitel om den stora pyramiden var skrifvet, bad han, att han måtte få läsa det, innan det trycktes, enär han redan hade betydlig kunskap om pyramiden. Detta beviljade vi med glädje, försäkrande honom, att vi önskade all möjlig granskning. Sedan br. Wright läst manuskriptet, slöt han till, att som vi önskade kritik, så ju högre kritikens ståndpunkt vore, dess bättre. Följaktligen aftryckte han med skrifmaskin en kopia af manuskriptet och sände den, med vår tillåtelse, till prof. C. Piazzi Smyth, som allmänt tillerkännes större kunskap om den stora pyramidens konstruktion och mått än någon annan man i världen, med anhållan, att han ville omsorgsfullt undersöka manuskriptet och på det samma notera de anmärkningar, han kunde hafva att göra i sanningens intresse. Professorns svar på detta bref samt den till honom sända manuskriptkopian, som bar hans anteckningar, sändes efter mottagandet till författaren. Vi tacka br. Wright och prof. Smyth för deras godhet och hafva följt de angifna rättelserna, hvilka emellertid, endast tre inalles, vi med nöje funno icke voro af särskild vikt. Endast en af anmärkningarna gällde mått, och den visade en afvikelse af endast en tum, som vi med glädje rättade.

I tanke att det torde intressera våra läsare, meddela vi å nästföljande sida

Prof. C. Piazzi Smyths bref. [320]

Clova, Ripon, England, 21 dec., 1890.

                      Wm. M. Wright, Esq.

Min herre!  Jag har hållit på nästan längre, än jag kunde hafva önskat, med att se öfver eder väns, C. T. Russell, manuskript, men jag har nu fullbordat en ganska minsta jag kunde göra, dä ni så godhetsfullt gjorde er besvär att sända det med sådan omsorg mellan skifvor i rekommenderadt paket, med hvarje sida flat, och upptecknadt med skrifmaskin i stället för hand.

I början kunde jag endast finna fel af sagda skrifmaskin, men efter hand som jag skred vidare genom sidorna, framträdde författarens förmågor, specialiteter och originaliteter yperligt; och det var ej få ställen, af hvilka jag skulle önskat taga en afskrift i och för anförande, med namn, i nästa möjliga upplaga af min egen pyramidbok. Men naturligtvis gjorde jag intet sådant och skall med fulllkomligt tålamod och i den tacksammaste sinnesförfattning vänta, till dess författaren af »Studier i Skriften» väljer sin tid för dess utgifvande. Alltså blott och bart anmärker jag här, att det finnes både godt och nytt i mycket af hvad han säger angående de olika delarnas af pyramiden kronologi, särskildt hvad beträffar »Första uppstigande gången» och dess granit-»plugg,» angående »Stora galleriet» såsom belysande Herrens lif, angående parallellismen mellan »Konungens kammare» och dess granit såsom motsvarande tabernaklet och dess guld, och i allmänhet i fråga om bekräftelserna eller de noggranna öfverensstämmelserna mellan skriften och den stora pyramiden, öfver hvilka han yttrat sig väl.

Under tiden vill det synas, att jag står i skuld hos eder för eder vänliga gåfva för länge sedan af de två första delarna af »Studier i Skriften.» Jag fortsatte vid den tiden icke längre än till och med första hälften af första delen, i det jag fann ämnet, såsom jag tyckte, icke alldeles så nytt, som jag hade väntat. Men sedan jag, såsom jag hjoppas, haft så mycket gagn af en grundlig läsning af detta avancerade pyramid-kapitel i tredje delen, måste jag taga upp de två första delarna igen, de novo.

Paketet sändes tillbaka mellan sina skifvor, rekommenderadt. Jag förblifver med mycken tack,

Aktningsfullt Eder

C. Piazzi Smyth.

__________

[321]

 TIONDE KAPITLET.

VITTNESBÖRDET FRÅN GUDS STENVITTNE OCH

PROFET, DEN STORA PYRAMIDEN I EGYPTEN.

Allmän beskrifning öfver den stora pyramiden. – Hvarför den är af särskildt intresse för kristna. – Den stora pyramiden ett förådshus af sanning, vetenskaplig, historisk och profetisk. – Anspelningar på densamma i bibeln. – Hvarför, när och af hvem den byggdes. – Vikten af dess läge. – Dess vetenskapliga lärdomar. – Dess vittnesbörd beträffande återlösningsplanen. – tidsåldrarnas plan. – Kristi död och hans uppståndelse angifna. – Världens nedåtvärande lopp, ändande i en tid af stor nöd. – Nödens art. – Den stora reformationsrörelsen anmärkt. – Längden af den judiska åldern angifven. – Evangelii församlings “höga kallelse” visad. – Församlingens invigning och lopp. – Änden af den höga kallelsen markerad. – Årtalet för Kristi andra tillkommelse. – Huru återställelsevälsignelser för världen äro angifna. – Världens lopp under tusenpårsåldern. – Dess ände. – Skillnaden mellan de två tillstånden, det mänskliga och det andliga, sådan den angifves i pyramiden. – Pyramiden vederlägger ateism, fritänkeri och alla evolutionsteorier och bestryrker både bibelns plan och dess bestämda tider och studer.

»På den dagen skall där vara ett altare åt Herren midt uti Egyptens land, och en pelare (minnessten) vid dess gräns åt Herren. Och den skall vara till ett tecken och till ett vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» – Es. 19: 19, 20, eng. öfv.

De gamla uppräknade världens sju underverk och satte allra främst på listan Gizes stora pyramid. Den är belägen i Egypten, ej långt ifrån den nuvarande staden Kairo. Ingen annan byggnad i världen är dess jämlike i storlek. En af de ledande granitmännen här i landet, som gjorde en personlig undersökning af den stora pyramiden, säger: »Det finnes stenblock i pyramiden, som väga tre eller fyra gånger så mycket som en af obeliskerna. Jag såg en sten, hvars uppskattade vikt var 880 tons (nära 800 metr. ton).  Det finnes stenar i den trettio fot i längd, hvilka sluta sig så tätt tillsammans, att man kan draga en pennknif öfver ytan utan att upptäcka springorna mellan dem. De äro icke heller sammanfogade med murbruk. Det finnes nu för tiden intet maskineri så fullkomligt, att det kan [322] göra två ytor, trettio fot i längd, som passa så tillsammans, som dessa underbara stenar i den stora pyramiden passa tillsammans.» Den täcker en yta af omkring 13 acres (c:a 5,3 hektar). Den är 486 fot hög och 764 fot bred vid sin bas. Man beräknar, att den stora pyramiden väger sex millioner tons (omkr. 5 ½  mill. metr. ton ), och att det för att bortföra den skulle behöfvas sextio tusen ångmaskiner, hvar och en dragande eff hundra tons. Med ett ord, Egyptens förmögenhet räcker icke till att betala arbetare för att rifva ned den. Af dessa förhållanden är det uppenbart, att hvem som än var dess stora planläggare, ämnade han, att den skulle blifva ett bestående monument.

Sedd från hvilken ståndpunkt vi behaga är den stora pyramiden helt visst den märkvärdigaste byggnad i världen, men i ljuset af en forskning, som pågått under de sist förflutna trettiotvå åren, får den nytt intresse för hvarje kristen, som är framskriden i studiet af Guds ord; ty den tyckes på ett märkvärdigt sätt meddela, i harmoni med alla profeterna, en konturteckning af Guds plan i det förflutna, närvarande och tillkommande.

Det bör ihågkommas, att förutom den stora pyramiden, hvilken vi här afse, gifves det andra, somliga af sten och somliga af tegel; men allesammans äro blott och bart försök att efterbilda den och i alla hänseenden underlägsna – i storlek, noggrannhet och inre anordning. Och det har äfven bevisats, att de i olikhet med den stora pyramiden icke innehålla några symboliska drag utan voro tydligen ämnade och använda till grafvårdar för de egyptiska konungahusen.

Den stora pyramiden visar sig emellertid vara ett förrådshus af viktig sanning – vetenskaplig, historisk och profetisk –, och dess vittnesbörd befinnes vara i fullkomlig öfverensstämmelse med bibeln, i det den uttrycker de framstående dragen af dess sanningar [323] i sköna och passande symboler. Den är ingalunda ett tillägg till den skrifna uppenbarelsen; den uppenbarelsen är fullständig och fullkomlig och behöfver intet tillägg. Men den är ett starkt bekräftande vittne till Guds plan, och få forskare kunna noggrant undersöka den och lägga märke till dess vittnesbörds öfverensstämmelse med det skrifna ordets, utan att få det intrycket, att dess konstruktion planlades och leddes af samma gudomliga visdom, och att den är den vittnespelare, som åsyftas af profeten i ofvanstående citat.

Om den byggdes under Guds ledning för att vara ett af hans vittnen till människor, kunna vi med skäl vänta någon anspelning därpå i det skrifna Guds ord. Men enär det synbarligen ingick i Guds uppsåt att intill ändens tid hemlighålla drag af planen, om hvilka den lämnar vittnesbörd, böra vi vänta, att alla antydningar därpå i skriften skulle vara, såsom de ock äro, något förtäckta – för att ses först då, när tiden för dess förståelse kommit.

Esaias vittnar, säsom af citatet här ofvan framgår, om ett altare och en pelare i Egyptens land, hvilken skall vara till »ett tecken och till et vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» Och sammanhanget visar, att den skall vara ett vittne på den dagen, då den store frälsaren och förlossaren skall komma för att bryta förtryckets fjättrar och försätta syndens fångar i frihet, – och om dessa ting predikade Herren vid sin första tillkommelse. (Luk. 4: 18.) Omfattningen af denna profetia ses emellertid blott dunkelt, till dess det blir klart, att Egypten är en symbol eller förebild af människovärlden, full af tom filosofi,hvilken, okunnig om det sanna ljuset, endast förmörkar deras förstånd. Liksom Israel förebildade världen, hvilken skall förlossas ur syndens träldom af den store motbilden till Mose, och hvilkens syndoffer har gifvits af motbilden till Aron, så föreställer Egypten syndens rike, det område, där döden härskar (Ebr. 2: 14.), [324] hvilken så länge hållit i slafveriets bojor många, som komma att blifva glada att få gå ut och tjäna Herren under anförande af en, hvilken är lik, men större än, Mose. – Apg. 3: 22, 23.

På många ställen i skriften angifves Egyptens symboliska karaktär, t. ex. i Hos. 11: 1  och Matt. 2: 13 - 15. På dessa två ställen föreligger, förutom det att Herren såsom ett litet barn en tid verkligen var i Egyptens land och Israel äfven en tid verkligen var i Egypten, tydligen likaså en symbolisk betydelse. Guds son var i världen en tid för deras skull, hvilka han kom för att återlösa och förlossa; men han blef kallad därur – ur Egypten – till den högre, gudomliga naturen. På samma sätt blifva de, som äro kallade att vara hans bröder och medarfvingar, »hans kropps lemmar,» Guds sanna Israel, kallade utur Egypten, och Mästaren betygar: »De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.»

Syftande på den stora nöden, som nu förestår, säger Esaia (31: 1, 3): »Ve dem som draga ned till Egypten (till världen) för att få hjälp (efter världsliga idéer och planer och efter råd, huru de böra handla i denna stora kris), i det de förlita sig på hästar (som fortfarande söka rida de gamla falska läro-käpphästarna), dem som sätta sin förtröstan på vagnar (världsliga organisationer), därför att där finnas så många, och på ryttare (de stora ledarna i falska läror), därför att mängden är så stor, men som icke vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter Herren (ty säkerheten och segern på denna nödens dag kommer icke att vara hos mängden!) . . . Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande. Och Herren skall räcka ut sin hand (sin makt – sanningens och andra medels makt – såsom han inom kort kommer att göra), och då skall hjälparen vackla och den (af Egyptens krafter – världens idéer) hjälpte falla, och båda skola tillhopa förgås.» [325]

På samma gång det ytterligare bekräftande bevis, som den stora pyramiden gifver åt Guds skrifna ord, kommer att blifva en ny orsak till fröjd för helgonen, är det uppenbart, att dess vittnande är hufvudsakligen ämnadt för människovärlden under tusenårsåldern.  Detta egendomliga och märkvärdiga vittnes intyg kommer att gifva människosläktet ny anledning till tro och kärlek och nit, då deras hjärtan i sinom tid äro beredda för sanningen. Det är också märkligt, att (i likhet med tidsåldrarnas plan i det skrifna ordet) detta stenvittne iakttagit tystnad intill nu, då dess vittnesbörd inom kort skall öfverlämnas åt (Egypten) världen. Men helgonen, Guds vänner, för hvilka han [326] icke döljer något, hafva den förmånen att få höra detta vittnes intyg nu, innan världens sinne är redo att fatta dess vittnesbörd. Först när någon är redo att lyda Herren, kan han förstå hans vittnesbörd.

Jeremia (32:  20) förklarar, då han talar om Guds mäktiga verk, att han har »satt tecken och under i Egyptens land ända till denna dag.» (Eng. öfv.) Gud lät se tecken och under i Egypten, då han förde Israel ut i triumf; men han har äfven »satt tecken och under» där, hvilka äro kvar »ända till denna (vår) dag.» Den stora pyramiden är, tro vi, det förnämsta af just dessa tecken och under, och den börjar nu tala till vetenskapsmän på deras eget språk, och genom dem till alla människor.

Herrens frågor och framställningar till Job (38: 3 - 7) beträffande jorden finna en märklig belysning i den stora pyramiden, hvilken i sig själf och genom sina mått tros föreställa jorden och Guds plan med afseende på den. Den bild, som användes, är den af en byggnad, och vi tro, att den passar endast till en byggnad af pyramidform.  Språket, ehuru det i första hand gäller jorden, är så affattadt, att det passar på den belysning, som gifves i den stora pyramiden. Först anmärkes beredandet af grundvalen, den klippa, på hvilken den stora pyramiden är uppförd. För det andra, anordningen af dess mått, ett drag som är mycket framträdande i den stora pyramiden, hvilken öfverflödar af betydelsefulla mått. »Hvem spände sitt mätsnöre ut öfver den?»  Fullkomligheten i den stora pyramidens form och dess precision i hvarje hänseende bevisar, att dess byggande leddes af någon mästarehand. »Hvar fingo dess pelare (grundvalar) sina fästen?» Den stora pyramiden har fyra hörnstensgrundvalar, nedsänkta i själfva hälleberget. »Och hvem lade dess hörnsten?» En pyramid har fem hörnstenar, men här afses den ena särskilda hörnstenen – toppstenen. De fyra, som äro nedsänkta såsom grundvals-stenar [327]  i klippan, ha redan berörts, och den återstående är topp-hörnstenen. Denne är den märkligaste stenen i byggnaden – själf är den en fullkomllig pyramid, och linjerna i hela byggnaden rätta sig därefter. Frågan, som har afseende på densamma, är därför betecknande och riktar uppmärksamheten på dess särskilda lämplighet och den visdom och konst, som beredde och placerade den såsom toppsten.

Då således anspelningar på denna åldriga byggnad upprepade gånger göras i skriften, kunna vi icke betvifla, att om det sättes i fråga, kommer detta Herrens »vittne» i Egyptens land att afgifva ett vittnesbörd, som ärar Jehova och fullt motsvarar hans skrifna ord. Vi vilja därför göra detta »vittne» allmänt kändt, emedan mörkrets furste, denna världens gud, och dem, hvilka han förblindar för sanningen, utan tvifvel komma att bestrida dess vittnesbörds inspiration lika mycket som skriftens.

Hvarför, när och af hvem blef den stora pyramiden byggd?

Denna fråga har varit mycket diskuterad på senare år både från vetenskaplig och biblisk ståndpunkt. I årtusenden kunde man ej finna något nöjaktigt svar på den frågan.  Det gamla antagandet, att den byggdes till ett hvalf eller en grift för någon egyptisk konung, förtjänar icke att tros; ty det erfordrade, såsom vi skola se, mer än våra dagars visdom, för att icke tala om Egyptens för fyra tusen år sedan, att uppgöra planen till en sådan byggnad. Dessutom innehåller den intet liknande kistor, mumier eller inskriptionrt. Det var icke, forrän vi hade kommit in i den tid, som i Daniels profetia kallas »ändens tid,» då kunskapen skulle förökas och de visa skulle förstå Guds plan (Dan. 12: 4, 9, 10), som den stora pyramidens hemligheter började förstås och våra spörsmål få ett rimligt svar. [328]

Det första arbete, som var af betydelse rörande ämnet, och som bevisade, att den stora pyramiden hade vetenskapliga drag, var af hr Jr. Taylor i England, år 1859, sedan hvilken tid många kompetenta förmågors uppmärksamhet ägnats åt det vidare studiet af detta underbara »vittnes» intyg, särskildt sedan prof. Piazzi Smyth, krono-astronom för Skottland, besökte den och i flera månader gjorde dess egendomligheter till föremål för studium och gaf världen de märkliga fakta, dess konstruktion och mått uppvisa, och hans från dem ledda slutsatser. Till hans lärda och vetenskapliga arbete, »Our Inheritance in the Great Pyramid» (Vårt arf i den stora pyramiden) stå vi hufvudsakligen i skuld för de data, vi användt oss af i detta kapitel. Våra illustrationer äro aftryck från några få af de tjugufem gravyer, med hvilka sista upplagan af nämnda arbete är utstyrdt.

Några få år efter prof. Smyths återkomst framställdes den förmodan, att den stora pyramiden är Jehovas »vittne,» och att den är ett vittne af lika stor betydelse i fråga om den gudomliga sanningen som i fråga om naturvetenskapen. Detta var en ny tanke för prof. Smyth så väl som för andra. Den framkastade tanken kom från en ung skotte, Robert Menzies, som under studiet af den stora pyramidens vetenskapliga lärdomar upptäckte, att profetiska och kronologiska lärdomar jämsides finnas i den.

Snart blef det tydligt, att ändamålet med dess byggande var att i den ombesörja en urkund af den gudomliga frälsningsplanen icke mindre än en urkund af den gudomliga visdomen med hänsyn till astronomiska, kronologiska, geometriska och andra viktiga sanningar.

Som dessa herrar emellertid icke varseblifvit omfattningen och fullständigheten af den i skriften uppenbarade frälsningsplanen, hafva de så till vida icke lagt märke till de underbaraste och skönaste dragen af den stora pyramidens vittnesbörd i denna riktning, hvilket [329] vi nu finna vara en i högsta grad fullständig bekräftelse af tidsåldrarnas plan, och de med dem förbundna tiderna och stunderna, sådan den läres i skriften och framställes i denna och föregående delar af serien »Studier i Skriften.»  Och vidare se vi, att detta förrådshus af kunskap, liksom större delen af bibelns förråd, hölls med afsikt försegladt, tills dess vittnesbörd skulle behöfvas och kunna fattas. Innebär månne detta, att dess store byggmästare visste, att en tid skulle komma, då dess vittnesbörd skulle blifva nödvändigt, med andra ord, att en tid skulle komma, då Guds skrifna ord skulle ringaktas och till och med själfva hans tillvaro sättas i fråga, då mänsklig filosofi under namn af vetenskap skulle upphöjas och hvarje framställdt påstående underkastas dess prof? Har Gud beslutat att bevisa sig själf och sin visdom genom just dessa prof?  Så vill det synas. Denna byggnad kommer ännu att bringa på skam de visas visdom i dess egenskap af ett »vittne» för Herren Sebaot – »på den dagen» – hvilken redan börjat.

Prof. Smyth har slutit, att den stora pyramiden byggdes år 2170 f. K., en slutsats till hvilken han kom i första hand genom astronomiska observationer. Då han fann, att de uppåtriktade gångarnas vinkel motsvarar ett teleskop, och att »Ingångsgången» motsvarar en astronoms »pekare,» företog han sig att utforska, på hvilken särskild stjärna den kunde hafva pekat vid någon tid i det förflutna. Beräkningar ådagalade, att a Draconis, drak-stjärnan, hade intagit en ställning på himmelen, som pekade rakt ned i ingången vid midnatt af höstdagjämningen år 2170 f. K. Tänkande sig såsom en astronom vid detta datum, med sin pekare ställd på a Draconis och tänkande sig de uppstigande gångarna såsom ett teleskop, hvilket de mycket likna, beräknade han därpå, hvilken konstellation eller hvilken betydande stjärna skulle hafva varit midt för hans så ställda teleskkop vid det af hans pekare angifna särskilda datum, [330] och fann, att det måste hafva varit Plejaderna eller Sjustjärnorna. Ett så underbart sammanträffande öfvertygade honom om att årtalet för pyramidens byggande sålunda var angifvet; ty a Draconis är icke mindre en symbol af synden och Satan än Plejaderna, Sjustjärnorna, äro en symbol af Gud och världsalltets medelpunkt. Den stora pyramiden angifver sålunda, att dess arkitekt visste om det ondas förhärskande och om dess välde öfver människoläktets nedåt bärande lopp, och angifver äfven hvad som ligger bortom all mänsklig syn – att det enda hoppet för släktet är i Jehova.

Denna prof. Smyths slutsats beträffande årtalet för den stora pyramidens uppförande vann senare den kraftigaste bekräftelse i vissa mått, genom hvilka den stora pyramiden angifver sitt eget byggnadsdatum. Tanken på att den stora pyramiden företer en visdom i planen, som egyptierna icke kunde hafva ägt – en gudomlig visdom, som måste hafva blifvit utförd under öfverinseende af någon inspirerad Guds tjänare – har ledt till den förmodan, att Melkisedek var dess byggmästare. Han var »Salems konung (det är, fridens konung) och Guds, den Högstes, präst» och intog såsom person och förebild en så hög ställning, att han välsignade Abraham, hvilken ock erlade tionde till honom. Om detta kunna vi veta föga, utom att Melkisedek var en stor och fridsam konung, och att han lefde omkring den tiden och icke långt från den plats, där den stora pyramiden står.

Det antages, att Melkisedek, ehuru själf icke egyptier, använde egyptiska arbetare vid uppförandet af den stora pyramiden. Och till någon del lämna Egyptens traditioner stöd åt en sådan teori. De omtala, att Egypten var föremål för ett egendomligt infall omkring denna tidpunkt af ett folk, som traditionen blott och bart benämner Hyksos (d. ä. herdekonungar eller fridsamma konungar). Dessa synas [331]  icke hafva försökt att störa Egyptens regering, och efter att hafva kvarstannat en tid för något ändamål, som icke förmäles af traditionen, lämnade de Egypten lika fredligt som de kommit. Dessa Hyksos, eller fridsamma konungar, förmodas hafva inbegripit Melkisedek och tros hafva varit de, som uppförde den stora pyramiden – Guds altare och »vittne» i Egyptens land.

Maneto, en egyptisk präst och skriftlärd, citeras af Josefus och andra såsom sågande: »Vi hade tillförne en konung, som hette Timaus. På hans tid hände det, jag vet icke huru, att gudomligheten hade misshag till oss, och från Österlandet kommo, på ett underligt sätt, män af oädel börd (icke krigare), Hyksos, som hade den djärfheten att infalla i vårt land och med lätthet underkufva det genom sin makt utan någon strid. Och när de hade våra styresmän i sina händer, nedbröto de gudarnas tempel.»

Dess egendomliga läge.

Den stora pyramiden är belägen på en klippig högslätt, som behärskar utsikten öfver Nilfloden, icke långt från staden Kairo i Egypten. En märklig omständighet i förbindelse med dess läge är, att Nilens delta bildar en hafskust, som till formen är en rund fjärdedels cirkel, hvars inre vinkel utmärkes af den stora pyramiden.

Detta den stora pyramidens förhållande till kusten upptäcktes af hr Henry Mitchell, öfver-hydrograf vid Förenta Staternas kustmätning, hvilken besökte Egypten år 1868 för att afgifva rapport om Suez-kanalens framskridande. Hans iakttagelse af regelbundenheten i krökningen längs Egyptens hela nordkust ledde honom till att sluta, att någon centralpunkt af fysiskt ursprung därigenom var antydd. Då han sökte efter denna storartade medelpunkt, fann han den betecknad af den stora pyramiden, hvilket kom honom att utropa: [332] »Detta monument innehar ett i fysiskt afseende viktigare läge än någon annan byggnad uppförd af människohänder.»

En från ingångsgången i nordlig riktning dragen linje skulle komma att nå den nordligaste punkten på Egyptens kust, och linjer dragna såsom förlängning af byggnadens nordost- och nordväst-diagonaler skulle komma att innesluta deltat på båda sidor och således omfatta det solfjäderformade landet nedre Egypten. (Se illustrationen sid. 333.) Byggd på den nordligaste kanten af Gize-klippan och öfverskådande det likt en sektor eller utslagen solfjäder formade nedre Egypten kan den med sanning sägas vara vid själfva dess gräns, så väl som i dess nominella medelpunkt, såsom den beskrifves af profeten Esaias. »På den dagen skall där vara ett altare åt Herren midt uti Egyptens land och en pelare (pyramid) vid dess gräns åt Herren. Och den skall vara till ett tecken och till ett vittne åt Herren Sebaot i Egyptens land.» Ett annat anmärkningsvärdt förhållande är, att den stora pyramiden är belägen i den geografiska medelpunkten af världens landyta – inbegripande Nord- och Syd-Amerika, som voro okända i århundraden efter pyramidens grundläggande och uppförande.

Dess vetenskapliga lärdomar.

Den stora pyramiden talar till oss icke genom hieroglyfer, ej heller genom figurer utan endast genom sitt läge, sin konstruktion och sina mått. De enda ursprungliga märken, som påträffades, voro i konstruktionskamrarna, ofvan »Konungens kammare,» det finnes alls inga sådana i pyramidens gångar och rum. Den stora pyramidens vetenskapliga lärdomar utelämna vi för att bespara utrymme, emedan icke en ibland hundra vanliga läsare skulle förstå de vetenskapliga termerna, så att de kunde fatta bevisen, och särskildt emedan de icke komma att utgöra någon del af evangelium, som [333]

[335] det är vår upgift att frambära.  Det ä därför tillräckligt, att vi blott och bart ge en antydan om det sätt, på hvilket den lär vetenskapsmannen.  Till exempel: det sammanlagda måttet af de fyra sidornas baser i jämnhöjd med »grundvalarna», befinnes vara lika många pyramid-ålnar (omkring 18 tum), som det är dagar på fyra år, intill bråkdelen — inbegripande skottårsbrakdelen.  Måtten diagonalt öfver basen från nordost till sydväst och från nordväst till sydost, sammanlagda, gifva lika många tum, som det finnes år i precessionalcykeln.  Denna cykel hade astronomerna redan antagit vara 25,827 år, och den stora pyamiden bekräftar deras slutsats.  Afståndet till solen, påstås det, angifves genom den stora pyramidens höjd och vinkel vara 91,840,270 (eng.) mil (147,770,994 kilom.), hvilket nästan fullkomligt motsvarar de senaste siffror, till hvilka astronomer kommit.  Astronomer hade tills nyligen beräknat detta afstånd vara från nittio till nittiosex millioner mil (eng.), och deras sista beräkning och siutsats är nittiotvå millioner (148,028,000 kilom.).  Den stora pyamiden har äfven sitt eget sätt att angifva den riktigaste norm för alla vikter och mått, gruindad på jordens storlek och vikt, hvilka den äfven påstås angifva.

Yttrande sig öfver detta majestätiska »vittnes» vetenskapliga intyg och des lägr anmärker teol.  d : r Josef Seiss, som följer:

»Det fines en ännu mera storartad tanke innefattad i denna underbara byggnad.  Af dess fem hörn är ett särskildt framträdande, i hvilket alla dess sidor och yttre linjer sluta.  Det är topphörnet, hvilket lyfter sitt högtidliga pekfinger mot solen vid middagstid och genom sitt afstånd från basen förtäljer medelafståndet till denna sol från jorden.  Och om vi gå tillbaka till det årtal, pyramiden gifver sig själf, och se efter hvad detta finger pekade på vid midnatt, finna vi en vida sublimare antydan.  Vetenskapen har till sist upptäckt, [336] att solen icke är en död medelplunkt, med planeter kretsande omkring sig, men själf stillestående.  Det är nu konstateradt, att äfven solen är i rörelse, förande med sig sitt lysande följe af kometer, sina drabanter och deras, omkring någon annan ofantligt större medellpunkt.  Artonomer äro ännu ej full tense om hvad eller hvarest denna medelplunkt är.  Somliga tro emellertid, att de funnit rikningen däraf vara Plejaderna och särskildt Aleyone, den centrala bland de berömda plejadiska stjärnorna.  Den framstående tyska astronomen, prof. J. Maedler, tillhör äran af att hafva gjort denna upptäckt.  Alcyone vill således, så långt vetenskapen varit i stånd att förnimma, vara den’, i hvilken hela tyngdlags-systemet har sitt centralsäte, och från hvilken den Allsmäktige regerar sitt universum.  Och här är det underbara motsvarande faktum, att vid årtalet för den stora pyramidens byggnad, vid rätta begynnelse.* sådan den ännu bevaras i många folkslags traditioner, voro Plejarderna fördelade öfver denn pyramids meridian, med Alcyone (n Tauri) précis på linien.  Här är alltså en fingervisning af högsta och sublimaste slag, som blott och bart mänsklig vetenskap någonsin varit i stånd att så mycket som antyda, och som vill synas ingjuta en icke anad och väldig mening i (Guds tall till Job, då han frågade:  »Kan du binda Plejadernas ljufliga inflytanden?»

_______________

* Början af det judiska året, hvilket inträdde med försoningsdagen, såsom visas i »Studier i Skriften», del II.

Dess vittnesbörd med hänyn till återlösingsplanen.

Ehuru hvarje drag af den stora pyramidens vittnesbörd är viktigt och af intresse, så ligger dock det största intesset för oss I dess tysta men vältaliga symbolisering af Guds plan—tidsåldrarnas plan.  Det var [337] emellertid omöjligt att förstä Guds plan, såsom den af densamma illustreras, om vi icke först upptäckt denna plan i bibeln.  Men sedan vi sett den målad där, är det stärkande för tron att åter se den så skönt konturtecknad här och att vidare gifva akt på att både naturens sanningar och uppenbarelsens sanningar erkännas och bestyrkas af samma store upphofsman i detta underbara sten-»vittne».

På detta omaråde af sin undervisning har den stora pyramiden, sedd utifrån, en skö betydelse, i det den föreställer Guds plan fulländad, sådan den kommer att te sig vid tusenårsålderns slut.  Kronan därpå kommer att vara Kristus, det erkända hufvudet öfver alla, och hvarje annan sten kommer att vara passande infogad i denna härliga byggnad, fulleständig och fullkomlig.  Allt detta mejslande, polerande och afpassande kommer då att vara fullbordadt, och alla komma att vara hopfästa och hopbundna, vid hvarandra och vid hufvudet, med kärlek.  Om den stora pyramiden såsom ett helt representerar Guds plan fulleständig, bör dess topphörnsten föreställa Kristus, hvilken Gud har högt upphöjt till att vara hufvud öfver alla.  Och att den verkligen föreställer Kristus, angifves icke blott af dess fullkomliga lämplighet såsom en symbol af Kristus* utan äfven af talrika hänsyftningar på denna symbol af profeter och apostlar och af vår Herre Jesus själf.

______________
* Del I, kap. 5, äfvenså kartan öfver tidsåldrarna, del I, x. y. z. W.

Huru fulkomligt belyser icke den stora pyramidens hufvudsten allt detta!  Hufvudstenen, som först fullbordades, tjänade arbetarna som mönster eller model för hela byggnaden, hvars alla vinklar och proportioner måste rättas därefter.  Men vi kunna lätt föreställa oss, att innan denna toppsten igenkändes som ett mönster för hela byggnaden, blef den förkastade, ringaktad af byggningsmännen, bland hvilka somliga icke kunde  tänka sig någon passande plats för den, ty dess fem [339] sidor, fem hörn och sexton olika vinklar gjorde den opassande för byggnaden, till des själfva toppstenen behöfdes, och då var det ingen annan sten, som dugde.  Under alla de år, byggnadsarbetet pågick, var denna förnämsta hörnsten en »stötesten» och en »förargelseklippa» för dem, som icke voro bekanta med dess bruk och plats, alldeles såsom Kristus är och kommer att fortfarande vara för många, till dess de hafva sett honom upphöjd såsom Guds plans hufvud-hörnsten.

Pyramidfiguren representerar fullkomlighet och fulleständighet och talar till oss i symbol om Guds plan, visande att »han i nådeshushållningen i tidernas fullhet kommer att sammanfatta (i en harmonisk familj, ehuru på olika tillvarelseplan)  allting i himmelen och på jorden under ett huvfud, under Kristus» — och att alla, som icke kunna likformas, blifva afhuggna. — Ef. 1: 10; 2: 20, 22.2—Wilsons Diaglott (nya test. på grek. och eng.).

Huru den stora pyamidens inre anordning 
kontur-tecknar återlösningsplanen.

Men på samma gång denna stora byggnads yttre vittnesbörd sålunda är fulleständigt och i öfverensstämmelse med Guds skirifna uppenbarelse, är dess invändiga anordning ännu mera underbar.  Medan dess yttre form belyser de fullbordade resultaten af Guds återlösningsplan, * utmärker och belyser den inre anordningen hvarje framstående drag af denna plan, såsom den utvecklat sig från ålder till ålder, fram till dess härliga och fulleständiga fulländning.  Här representera stenarna på de olika höjderna eller planen alla deras fulkomlighet, som under Kristus, vårt hufvud, skola likdannas med Guds fulkomliga vilja, såsom vi redan sett af skriftens vittnesbörd.  Somliga komma att blifva fullkomnade på det mänskliga planet och somliga [340] på det andliga och det gudomliga planet eller naturen, Sålunda beskrifves golfvet i »Konnungens kammare» såsom varande på det femtionde murhvarfvet, det i »Drottningens kammare» på det tjugnufemte hvarfvet, och nedre änden af »Första uppstigande gången» skulle, om den utsträcktes genom »Pluggen», såsom strax kommer att visas, nå ned til pyramidens baslinie.  Sålunda synes den stora pyramiden från baslinien uppåt stå såsom ett emblem af Gudsför hela människosläktet beredda plan för frälsning eller upplyftande ur synod och död.  Baslinien motsvarar sålunda årtalet för bekräftandet af Guds löfte till det förebildliga Israel — början af upplyftandet eller frälsandet.

_______________
* Se kartan öfver tidsåladrarna i del. I.

[343] gången» antages representera laghushållningen och Israel såsom en nation ifrå uttåget ur Egypten.  Där lämnade de världens nationer och deras nedå bärande lopp för att vara Guds heliga folk och under hans lag, i det de ämnade därefter vandra enuppåt ledande och svårare stig än hednavärldens, nämligen att hålla lagen.  »Stora galleriet» anses representera perioden för evangelii kallelse.  Äfven denna gång bär uppför och är svår men icke låg och trång såsom den bakom densamma.  Den rymliga höjden och större vidden af denna gång representerar väl de mera storartade förhoppningar och de större friheter, som tillhöra den kristna nådeshushållningen.

I jämnhöjd men »Stora galleriets» golf vid dess nedre ände börjar en »horis ontal gång» under detsamma, hvilken leder till ett litet rum, vanligen benämndt »Drottningens kammare».  Vid öfre änden af »Stora galleriet» är en annan gång, som leder till ett litet rum, kalladt »Förkammarens», hvilket är af mycket egendomlig konstruktion, och som hos några väckt tanken på en skola — en plats för undervisning och pröfning.

Men det förnämsta rummet i stora pyramiden, både hvad storleken och det viktiga läget beträffar, är litet längre fram och skildt från »Förkammaren» genom en annan låg gång.  Detta rum är kändt under namn af »Konungens kammare».  Öfver detta är ett antal små kamrar, kallade »konstruktionskamrar».  Dessas betydelse, om de betyda något, har icke afseende på människan eller någon annan varelse, som går på fötter, utan på andevarelser.  Ty man torde märka af diagrammet, att ehuru sidorna och taket äro vinkelräta och pusade, så fines ingen golfyta till något af dem.  »Konungens kammare» innehåller en »kista» eller låda af sten, den enda möbel, som finnes i den stora pyramiden.  »Konungens kammare» är försedd med ventilation genom två luftrör, som genomborra dess väggar på motsatta sider och sträcka sig till ytan [344] af utsidan — lämnade för detta ändamål af byggningsmännen.  Somliga hafva uppställt den hypotesen, att det finnes ännu andra rum och gångar för framtida upptäckande, men vi dela icke denna mening; oss synes det, att de gångar och rum, som redan upptäckts, fullt tillgodos det af Gud afsedda ändamålet att vittna om den gudomliga planen i dess helhet.

Sträckande sig nedåt från vänstra sedan af nedre eller norra änden af »Stora galleriet» finnes en oregelbunden gång, kallad »Brunnen», som leder till den nedstigande »Ingångagången».  Dess väg för genom en grotta i den  naturliga klippan. Förbindelsen mellan denna gång och »Stora galleriet» är i mycket oordnadt skiek.  Det vill synas, att gången till »Dorttningens kammare» ursprungligen varit dold, i det den varit täckt af »Stora galleriets» golfplatter, och äfven så att en stenplatt betäckt mynningen till »Brunnen».  Men nu är mynningen af hela nedre änden af »Stora galleriet» bortrifven, hvilket gjort, att gången öppnats, och att »Brunnen» blifvit lämnad öppen.  De, som ha varit dör och undersökt saken, säga, att det ser ut, som om en explosion ägt rum vid mynningen af »Brunnen», hvilken sprängt upp den nedifrån.  Det är emellertid vär mening, att någon sådan explosion aldrig inträffat, utan att saker och ting lämnades af byggningmännen, såsom de äro, med afsikt, för att angifva detsamma, som skulle hafva angifvits af den förmodade explosionen, hvilken kommer att beröras längre fram.  Faktum är, att inga af dessa stenar nu stå att finna, och det skulle hafva varit mycket svårt att aflägsna dem.

Vid öfre eller södra änden af »Stora galleriet» sträcker sig »Förkammarens» och »Konungens kammares» golflinje in på »Stora galleriet» och bildar en tvär barriär eller ett högt steg vid dess öfre ände.  Detta steg framskjuter från södra väggen sextioen tum.  Denna den södra ändens vägg af »Stora galleriet» har [345] också en egendomlighet; den är icke lodrät utan lutar öfver norrut — sju tum uppe vid taket — och vid själfva öfversta delen är en öppning elder gång, som står i förbindelse med de så kallade »Konstruktionskamrarna» ofvanför »Konungens kammare».

Pyramidens gångar och golf äro af kalksten, liksom för öfrigt hela byggnaden, utom i »Konnungens kammare», »Förkammarens» och gången emellan dem, hvarest golfven och taken äro af granit.  Det enda stycke granit på annat ställe i byggnaden är granit-»pluggen», som är tätt inkilad i nedre änden af »Första uppstigande gången».  Sådan den ursprungligen lämnades af byggningsmännen, var »Första uppstigande gången» förseglad med en tätt passande kantig sten vid dess nedre ände, där den står i förbindelse md »Ingångsgången», och detta var så nätt gjordt, att »Första uppstigande gången» var okänd, till dess, då »rätta tiden» kommit, stenen föll.  Mycket nära intill nedre änden af denna »Första uppstigande gång» och strax bakom förseglingsstenen var granit-»pluggen» gjord något kilformig och tydligen ämnad att förblifva där, enär den hittils motstått alla bemödanden att aflägsna den.

Ehuru »Ingångsgången» var väl känd af de gamla, hvilket intygas af historiestkrifvare, var dock Al Mamoun, en arabisk kalif, synbarligen okunning om dess precisa läge, utom att traditionen förlade den till norra sidan af pyamiden, då han år 825 e. K. med stor kostnad bröt upp en ingång, såsom visas på diagrammet, i hopp om att finna underbara skatter.  Men ehuru den innehåller ofantliga intellektuella skatter, som nu värderas, innehöll den inga sådana af det slag som söktest af araberna.  Deras möda var emellertid icke helt och hället förgäfves, ty under det de arbetade, rubbades den sten, som förseglade den uppåt bärande gången, ur sitt läge, föll ned i  »Ingångsgången» och yppade hemligheten, i det den sålunda uppdagade [346] »Första uppstigande gången».  Araberna trodde, att de till sist funnit vägen till fördold rikedom, och ur stånd att få bort granit-»pluggen» bröto de upp en gång vid sedan, enär de mycket lättare bearbetade den lösare kalkstenen.

Den stora pyramidens vittensbörd beträffande tidsåldrarnas plan.

I ett bref till prof. Smyth sade hr Robert Menzies, den unge skotten, som först framkom med den förmodan, att det finnes en religiös eller messiansk sida af hvad den stora pyramiden lär:

»Från norra början af ’Stora galleriet’, i uppåtgående skala, begynna årena af vår Frälsares lif, uttryckta i förhållandet en tum för ett år.  Trettiotre tum-år bringa oss följaktligen midt för mynningen af ’Brunnen’.»

Ja, denna »Brunn» är, kan man säga, nyckeln till det hela.  Den föreställer icke endast Herrens död och begrafning utan äfven hans uppståndelse.  Denna sista visas genom det redan bemärkta draget, att mynningen af »Brunnen» och dess omgifning se ut, som om en explosion hade sprängt upp den nedifrån.  Så sprängde Herren dödens band och bringade därigenom lif och olödlighet i ljuset—öppnade en ny väg till lifvet.  (Ebr. 10: 20.) Det var icke möjligt för honom att behällas af döden (Apg. 2: 24), är hvad de sönderslitna klipporna, som omgifva öfre öppningen af denna »Brunn», synas säga.  Liksom »Brunnen» var enda tillträdet till hvar och en af dessa uppåt ledande gångar i den stora pyramiden, så ligger i var återlösares död och uppståndelse enda möjligheten för det fallna släktet att komma till lif på något plan.  Likasom den »Första uppstigande gången» fanns där, men otillgänglig, så stod det judiska eller lag-förbundet såsom en väg eller ett anbud till lif, men en obrukbar eller otillgänglig vä till lif; ingen af det fallna släktet har

[349] någonsin kunnat uppnå eller någonsin uppnått lif genom att vandra dess förekrifna lopp.  »Intet kött skall af lagens gärningar varda rättfärdigadt» till lif.  (Rom. 3: 20.)  Det, som »Brunnen» symboliserar, nämligen lösen, är den enda väg, på hvilken någon medlem af det fördömda släktet kan uppnå den gudomliga planens storartade anordning — varaktigt lif.

Åratal före framkastandet af denna förmodan, att »Stora galleriet» representerar den kristna nådeshushållningen, hade prof. Smyth genom astronomisk iakttagelse fastställt datumet för pyramidens uppförande till 2170 f. K., och när hr  Menzies antydde, att hvarje tum af »Stora galleriets» golflinje föreställer ett år, föll någon på den tanken, att om denna teori vore sann, skulle man, om golflinjen uppmättes bakänges från nedre kanten af »Stora galleriet» utför »Första uppstigande gången»  till dess förening med »Ingångsgången» och därifran uppför »Ingångsgången» till pyramidens ingång, dårstådes finna något motsvarande märke, hvilket sålunda skulle bevisa pyramidens byggnadsdatum och riktigheten af tum-års-teorien. Detta, ehuru icke orimligt, var ett svårt prof, och en civilingeniör anställdes för att besöka pyramiden på nytt och taga mycket noggranna mått af gångar, kamrar etc.  Detta var 1872, och dennes rapport var i högsta grad bekråftande.  Hans mått visa den nyss beskrifna golflinjen vara 2170 ½ tum till ett mycket fint linjeradt streck i »Ingångsgångens» väggar.  Således är dess byggnadsårtal dubbelt bestyrkt, under det golflingjerna i dessa gångar visas vara historiska och kronologiska häfder, hvilka ännu skola allmänt höras »såsom ett vittne åt Herren i Egyptens land».

Här, tack vare de mycket nogganna mått af alla gångarna, som lämnats af prof. Smyth, äro vi i stånd att komma till hvad som för oss äro de utan jämförelse mest intressanta dragen af detta »vittnes» underbara vittnesbörd.

[350] När vi först kommo att se, hvad vi redan nämnt al stora pyramidens vittnesbörd, sade vi genast:  Om detta verkligen befinnes vara en bible i sten, om det är en urkund af världsalltets store byggmästares hemliga planer, som uppenbarar hans förutvetskap och visdom, bör och kommer den atti vara  i full öfverensstämmelse med hans skrifna ord.  Det faktum, att pyramidens hemligheter hållits fördolda till slutet af sex tusen år af varldens historia, men att den nu börjar aflägga sitt vittnesbörd, allt eftersom tusenårlderns gryning förtskrider, är I fullkomlig harmoni med det skrifna ordet, hvars öfverflödande vittnesbörd rörande Guds härliga plan likades hållits fördoldt från världens grundläggning och först nu börjar framlyss i sin fulleständighet och härlighet.

Vi hafva redan i föregående delar och i föregående kapitel af denna del framlagt det skrifna ordets klara vittnesbörd, som visar, att vi stå på tröskeln till en ny alder — att tusenårsdagen gryr, då förändring af regentskapet öfver jorden inträffar; då väldet tages från »denna världens furste» och hans trogna, och öfvergår till honom, »som har rätt därtill»  (genom köp), och hans trogna helgon.  Vi hafva sett, att ehuru resultate af denna förändring kommer att blifva en stor välsignelse, så kommer dock öfverflyttningstiden, då den närvarande fursten, den »starke», bindes och hans husfolk fördrifves från makten (Matt. 12: 29; Upp. 20: 2), att blifva en tid af intensiv nöd.  De bibliska tidsbevis, hvilka vi betraktat, visa, att denna nöds förberedelse var behörig att datera sig från tiden för Kristi andra tillkommelse (oktober 1874), då dömandet af folken skulle taga sin början under de upplysande inflytandena på Herrens dag.  Detta visas i den stora pyramiden sålunda:

»Nedstigande gången», som från stora pyramidens ingång leder till »Kulan» eller »Underjordiska kammaren» föreställer världens lopp i allmänhet (under [351] denna världens furste) till den stora nödens tid (»Kulan»), i hvilken det onda skall bringas till ett slut.  Mätandet af denna period och bestämmandet af tiden, när nödens kula skall uppnå — en punkt i pyramiden att utgå från.  Vi hafva detta gifna datumärke i »Första uppstigande gångens» föreningspunkt med »Stora galleriet».  Denna punkt markerar vår Herre Jesu födelse, liksom »Brunnen» 33 tum längre börtåt, angifver hans död.  Alltså, om vi mäta tillbake utför »Första uppstigande gången» till dess föreningspunkt med »Ingångsgången», skola vi hafva ett bestämdt datum att markera på den nedåt ledande gången.  Detta mått är 1542 tum och angifver året 1542 f. K. såsom datumet vid denna punkt.  Genom att sedan mäta nedåt »Ingångsgången», från denna punkt för att finna afståndet till ingången af »Kulan», som föreställer den stora nöd och förstörelse, med hvilken denna ålder skall sluta, då det onda kommer att störtas från makten, finna vi det vara 3457 tum, hvilka symbolisera 3457 år från ofvanstående datum, 1542 f. K. Denna beräkning visar på år 1915 e. K. såsom markerande utbrottet af nödens tid, ty 1542 år f. K. plus 1915 e. K. är lika med 3457 år.  Sålunda vittnar pyramiden att slutet af år 1914 kommer att vara början till den tid af nöd, hvars like ocke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till — ej heller någonsin mer skall varda.  Och sålunda synes det, att detta »vittne» fullt bekräftar skriftens vittnesbörd i detta ämne, såsom det visas af de »parallella nådeshushållningarna», i »Studier i Skriften» del II, kap 7.

Ej heller bör någon betvifla, att de frytio årena f »skörd» började på hösten 1874, ehuru händelserna ännu icke nått ett så outhärdligt stadium, och ehuru perioden efter detta datum i kunskap.  Kom också ihåg, att alla mått och illustrationer af den stora py-[352]ramiden, inbegripande diagrammet af »Kulan», togos af prof. Smyth utan någon hänsyftning på denna tillämpning.

Dessutom böra vi ihägkomma, att Herrens ord tydligt visar, att denna periods domar komma att börja på namnförsamlingen, såsom en förberedelse för dess störtande, och i den själfviska striden mellan kapital och arbete, hvilka båda nu organisera sig för den annalkande nöden.

Detta nedersta rums eller »Kulans» skapnad och skick äro egendomligt betecknande.  Under det taket och delar af sidorna äro regelbundna, har det intet golf — dess skrofliga, oputsade botten sänker sig allt lägre och lägre åt östra sidan, hvilket gifvit anledning till namnet »Bottenlösa kulan», som stundom gifves det.  Detta rum talar om frihet och oinskränkthet så väl som om svårigheter, om upphöjning så väl som om förnedring, ty då vandraren når den, styf och trött af den nedhukade ställning, hvartill han tvingats af »Ingångsgångens» knappa storlek, finner han här icke endast ett steg nedåt till större djup och på ett »nödens golf», mycket ojämnt och brutet, utan han finner detta rum är mycket högre än den ditförande gången, hvilket tyder på ansenligt vidgadt utrymme för hans förståndsorganer.

Huru troget motsvarar icke äfven detta verkligheten.  Kunna vi icke redan se, att frihetsanden nått de civiliserade nationernas massor?  Vi stanna icke här för att taga i betraktande det följdriktiga och det icke följdriktiga i de friheter, massorna känna och göra anspråk på, ehuru båda delarna angifvas I detta rum genom höjningen af taket och sänkningen af bottnen: vi blott och bart anmärka, att ljuset på vår dag — Herrens dag — framkaller frihetsanden.  Och frihetsanden, då den kommer i beröring med högmodet, riketdomen och makten hos dem, som ännu hafva väldet, kommer att orsaka [353]  nöden, hvilken skriften försäkrar oss kommer att till sist blifva mycket stor.  Redan nu se konungar och kejasare och stormän och kapitalister, ja alla, att en kommer, och att »människorna uppgifvas af räddhåga och väntan på det, som skall öfvergå världen», ty himmelens krafter hålla på att skakas och skola slutligen aflägsnas.  De onda stystemen —borgerliga, sociala och religiösa —, som finnas i »den närvarande onda världen», komma att där sjunka ned i glömska, i tillintetgörelse, hvilket den underjordiska kammaren eller »Kulan» också synboliserar.  Ty vi betrakta »Kulan» såsom en symbol icke  endast af den öfverväldigande nöd, hvilken kommer att medföra omstörtandet och tillintetgörandet af den närvarande tingens ordning (till följd af dess brist på öfverensstämmelse med den bättre tingens ordning, som skall upprättas under Guds rike), utan äfven såsom en symbol af det vissa slut, som skall drabba hvarje varelse, som fortfar att löpa det utför bärande loppet, och som under tusenårsålderns fulla upplysning vägrar att afbryta sina synder och fara efter rättfärdighet.

Gif akt på ett annat drag i detta sammanhang : »Ingångsgången» har en jämn sluttning utför, till dess den närmar sig »Kulan», då den upphör att slutta och löper horisontalt.  Olyckligtvis finna vi inga exakta mått af denna del af gången.  Ett obestvrkt mått är 324 tum, som skulle angifva år 1590 eller Shakespeares tid.  Emellertid fästa vi ingen vikt därvid.  Ett är dock visst ; denna låga nedåt bärande gång representerar världens lopp, liksom den uppåt leddande gången i »Stora galleriet » representerar den »kallade » församlingens lopp.  Förändringen från en nedåt bärande till en horisontal gång vill därför synas innebära moralisk eller politisk upplysning, som utöfvat ett gynnsamt inflytande och i någon mån hindrat det nedåt bärande loppet. [354]

Och den protestantiska reformationsrörelsen i det sextonde århundradet gjorde helt visst indirekt mycket på allt sätt för att upplyfta världen.  Den renade luften från mycket af dess okunnighet och vidskepelse, och det medgifves af romerska katoliker så väl som af protestanter, att den markerade en ny tidsperiod af världsvidt framåtskridande.

Vi påstå icke, såsom somliga göra, att allting i vår tid går uppåt snarare än nedåt.  Tvärtom, vi se många ting i vår tid, som vi icke kunna godkänna såsom ens civiliserade och ännu mindre i öfverensstämmelse med Guds vilja.  Vi finna en bredare »människovänlig» uppfattning vara förhärskande i världen, hvilken, ehuru långt från vår Herre Jesu religion, är vida bättre än det förflutnas okunnighet och vidskepelse.

Det är just denna världens sociala förbättring, som gifvit upphof åt »evolutionsteorien» och föranledt många att tro, att världen hastigt blir allt bättre och bättre, och att den behöfver ingen frälsare eller hans äterlösningsverk och intet kommande rike med dess återställelseverk.  Mycket snart skall den stackars världen förnimma, att upplyftande på Grandville af ren själfviskhet leder till växande missnöje och slutligen anarki.  Endast Herrens folk, som ledas af hans ord, äro i stånd att se dessa ting i deras rätta ljus.

Men under det ofvanberörda mått afgåfvo sina harmoniska vittnesbörd, var det ett annat mått, som syntes alldeles sakna öfverensstämmelse med bibelframställningen, nämligen måttet af »Första uppstigande gången», hvilken helt visst representerade perioden från tiden för Israels uttåg ur Egypten till vår  Herres Jesu födelse.*  Bibelberättelsen rörande tiden, sådan [355] Den redan meddelats*, kunde vi icke betvifla, enär vi bevisat dess riktighet på så många sätt.  Den visade, att tiden från uttåget ur Egtpten till år 1 var precis 1614 år, under det att golflinien i »Första uppstigande gången» mäter endast 1542 tum.  Vidare visste vi utom allt tvifvel af vår Herres och profeternas ord, att lagåldern och ynnesten emot Israel efter  köttet icke upphörde vid Jesu födelse utan tre och ett halft år efter hans död, vid slutet af deras sjuttio veckor af ynnest, år e. K. **   Detta gör tidrymden från uttåget till det fulla slutet af deras ynnest (1614+36) lika med 1650 år.  Och ehuru i en viss mening storheten och välsignelsen af den nya hushållningen började vid Jesu födelse  (Luk. 2 : 10—14, 25—38),  borde likväl den stora pyramiden på något sätt angifva den fulla längden af Israels ynnest.  Detta funno vi slutligen på det sinnrikaste sätt utmärkt.  Granit-»pluggen» visade sig vara den precisa längden för att utfylla denna period till själfva gränsen.  Då visste vi, hvarför denna »plugg» var så säkert fastsatt, att ingen lyckats lossa den.  Den store byggmästaren hade satt den dit så, att den ej skulle kunna rubbas, på det vi måtte få höra dess vittnesbörd i dag bekräfta bibeln,både hvad dess plan och dess kronologi beträffar.

_______________
(1) * Denna period är icke densamma som den, hvilken vi i del 11, kap. 7, hafva benämnt och beskrifvit såsom den judiska åldern.  Denna senare begynte 198 år före uttåget vid Jakobs död och slutade icke, förrän vår Herre, hvilken de förkastade, lämnade deras hus öde, fem dagar före sin korsfästelse.

(2) *  Del II, sid. 237—240.

(3) ** Del. II, kap. 7.

Vid mätandet af denna gång med dess »plugg» böra vi tänka oss den, som om den voro en kikare eller ettteleskop, med »pluggen» utdragen, till dess öfre änden når den plats, som urslrungligen innehades af dessnedre ände.  Afståndet neat från norra ingången af »Stora galleriet» till nedre änden af granit-»pluggen» är 1470 tum, och om vi härtill lägga »pluggens» lngd, 179 tum, hafva vi ett totalbelopp af 1649 tum, representerande 1649 år, som angifvas af bibelkronologien [356] öfver denna period, är lätt förklarlig, då vi ihågkomma, att ena änden af denna granitplugg hade blifvit betydligt afskafven af dem, som försökte bryta den loss ur sitt befästade läge i gången.

Sålunda bekräftar detta »stenvittne»  exakt bibelns vittnesbörd och visar, att tidrymden från Israels uttåg ur Egypten till det fulla slutet af deras nationella ynnest, * år 36 e. K., var 1650 år.  Men må ingen förblanda denna period med den period, som framställes i parallellerna mellan den judiska och den kristna nådeshushållningen i föregående del — där det visas,att de två åldrarna äro hvardera 1845 år i längd, den ena från Jakobs död till år 33 e. K. och den andra från år 33 e. K. till år 1878.

_______________
*   Del II, kap. 3.

Och detta var icke endast ett sinnrikt sätt att dölja och likväl meddela längden af perioden från uttåget till vår Frälsares födelse (för att den i den bestämda tiden skulle blifva en bekräftelse af bibelns vittnesbörd), utan den omsorgsfulle läsaren torde genast se, att det kunde hafva skett endast på något dylikt sätt, och detta af två skäl : för det första, emedan den judiska nådeshushållningen och ynnesten icke endast började vid Jakobs död, före  uttå get ur Egypten, utan äfven gick in på den kristna nådeshushållningen och löpte parallellt med den under de trettiotre åren af vår Herres jordiska lif, och för det andra, emedan om »Första uppstigande gången» gjorts lång nog att till fullo representera den judiska åldern i år-tum, hade det blifvit nödvändigt att göra pyramiden ännu större, hvilket åter skulle hafva förstört dess vetenskapliga drag och lärdomar.

Låtom oss nu undersöka  »Stora galleriet» vid änden af »Första uppstigande gången» och lägga märke äfven till dess symboliska vittnesbörd.  Det är sju gånger så högt som »Första uppstigande gången».  Det har sju

Den stora pyramiden

[357] hvarf af hvarandra öfverskjutande stenar i sina väggar,hvilka äro af slät, fint polerad och en gång skön gräddfärgad kalksten.  Det är tjuguåtta fot högt, ehuru mycket smalt, i ty att det är endast sex fot bredt på något ställe men sammandraget till tre fot vid golfvet och mindre vid taket.  Prof. Greaves, en Oxford-professor under femtonde århundradet skref i sin skildring däraf :

»Detta är ett mycket ståtligt arbete och är icke vare sig med afseende på konstens märkvärdighet eller materialets rikedom underlägset de praktfullaste och mest storartade byggnader. . . . Detta galleri, korridor eller hvad annat jag må kalla det är byggdt af hvit och polerad marmor (kalksten), hvilken  är mycket jämnt skuren i rymliga fyrkanter eller skifvor.  Af sådant material som golfläggningen är, af sådant är och taket, och af sådant, äro sidoväggarna, som flankera det.  Fogningarna äro så täta, att de knappast kunna urskiljas af ett nyfiket öga, och det, som förlänar behag åt det hela, ehuru det gör passagen desto slipprigare och svårare, är uppgångens höjning eller stigning. . . . I marmor-(kalkstens-) blockens former och ordning i båda sidoväggarna är ett styke arkitektur, som i  min tanke är mycket smakfull, och det är, att alla hvarfven eller raderna, hvilka äro blott sju (så stora äro dessa stenar), skjuta och hänga öfver hvarandra omkring tre tum; nedre delen af öfversta hvarfvet hänger öfver högsta delen af nästa, och så i sin ordning de öfriga, allt eftersom de nedstiga.»

Och  prof. Smyth  forklarar, att det skulle vara omöjligt att någorlunda riktigt framställa dem i bild, i det han sager :

»Omständigheterna öfvergå sfären för taflor efter teknikens regler på grund af den smala bredden, den stora, hvalflika höjden och den mycket egendomliga lutande vinkeln af det långa golfvet, ett golf som, då man blickar från dess norra ände söderut, stiger uppför [358] och uppför i mörkret, synbarligen i oändlighet, och med en sådan branthet, att ingen artist vy däraf, målad på ett vertikalt plan, någonsin  kunde tänkas framställa mer än en ringa del af detta golf, i det den skulle sträcka sig uppåt genom hela duken och försvinna vid dess öfre kant.  Blickar man däremot norrut från södra änden af galleriet, förlorar man golfvet genast och ser  jamnhöjd med ögonen, på afstånd, en del af det brant nedstigande taket.  För öfrigt är det stenarnas allvarliga öfverskjutande öfver hvarandra på de höga mörka väggarna, som passera förbi på hvardera sidan; men det hela på en orolig sluttning, som talar om möda i en riktning, fara i en annan, och ett berg af styrka öfverallt.»

Hvilken underbar belysning af den sanna kristna församlingens lopp och af den lilla öfvervinnande hjordens vandringsstig under evangelieålderns långa tidsperiod lämnas oss icke i detta »Stora galleri» !  Dess en gång sköna, gräddhvita väggar och tak, formade af regelbundna, hvarandra öfverskjutande stenar, alla sluttande uppåt, framställa icke namnförsamlingens historia, såsom några förmodat — eljes skulle de vara långt från regelbundna och uppåt riktade —, utan de tala om den stora Guds ynnest, som förlänats under evangelieåldern, den »höga kallelsen» till vissa friheter och förmåner, som på vissa villkor erbjudits alla de rättfärdiggjorda under evangelii ålder, och som öppnats, gjorts tillgängliga, genom »Brunnen» — lösen.

Den ansenliga höjden af det »Stora galleriet» — sju gånger höjden af den gång, som föreställer den judiska nådeshushållningen (i det sju är en symbol af fullständighet eller fullhet) — representerar den fullhet af välsignelse, som innehålles i det abrahamitiska löftet, och som i verkligheten ställts i utsikt för evangelii fösamling.  »Konungens kammare» vid änden af »Stora galleriet» representerar täflingsloppets mål, till

Den stora pyramiden

[359] hvilket den närvarande höga kallelsen leder alla de trogna, och denna »Konungens kammare är såsom vi inom kort skola se, en mycket passande symbol af församlingens slutliga bestämmelse.  Genom »Brunnen» (som representerar lösen), hvilken är belägen vid själfva ingågen till detta galleri, och hvilken alla, som träda in på denna väg, måste se och erkänna, symboliseras skönt vår rättfärdiggörelse.  Sålunda sager oss den stora pyramiden : »Så är nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus.»

Den synbarliga oändliga längden af »Stora galleriet» visar, huru lång evangelii ålder har synts enskilda medlemmar af fösamlingen, medan dess smalhet väl föreställer den »smala vägen till lifvet» och dess branthet, den svårighet, med hvilken vägen fullföljes, och den ständiga faran af att skrida tillbaka för dem, som ej vaksamt ge akt på sina steg.  Inom dessa den gudomliga ynnestens väggar äro dock alla de i trygghet och säkerhet, hvilka fortfara att göra godt, hvilka fortfara att växa i nåd, att vandra uppför den smala vägen, att »vandra icke efter köttet utan efter anden».

Blicka vi uppåt längs »Stora galleriet», se vi, att det har ett slut så väl som en början,.  Sålunda säges oss, att de mycket stora och dyra förmåner, som erbjudits under evangelii  ålder, komma at någon gång upphora — den underbara höga kallelsen till medarfskap med Kristus, såsom hans »brud», kommer att ända när ett tillräckligt antal att göra den »lilla hjorden» fullständig skall hafva antagit kallelsen.  Hvad detta sten-»vittne» sålunda utpekar på illustrationens väg, gör det skrifna ordet mycket klart : det visar, som vi hafva sett, att förmånen att löpa för att vinna den »höga kallelsens» stora pris tillhör uteslutande evangelieåldern.  Den hade aldrig förut förlänats någon — vår höfding, Jesus, var den förste, åt hvilken den erbjöds, den förste, som antog dess villkor, bestående i offer, och den förste, som ingick i dess belöning.  Södra änden af »Stora galleriet» utmärker lika bestämdt slutet [360] eller gränsen af kallelsen till den gudomliga naturen, som norra änden däraf utmärker början för erbjudandet af denna stora ynnest.

Men enär »Stora galleriet» föreställer vår »höga kallelse» af Gud, så låt oss blicka bortom det och gifva akt på hvad denna kallelse leder till för hvarje enskild person.  Vi hafva redan sett i skriften, att vi äro kallade att lida med Kristus, att blifva döda med honom och sedermera ingå i hand härlighet.

Och allt detta finna vi slående symboliseradt i det egendomliga sätt, på hvilket inträde vinnes till »Konungens kammare» vid änden af »Stora galleriet».  Den väg, på hvilken de, som antaga den »höga kallelsen» få ingå i den himmelska härligheten, som föreställes af »Konungens kammare» är icke direkt.  De måste först pröfvas i alla punkter och befinnas lydiga Guds vilja, eljes kunna de icke ingå iden hvila, som står åter.  Detta, som är skriftens lära och allas deras erfarenhet, som löpa efter det stora priset, belyses sålunda kraftigt genom den stora pyramiden.  Likasom kallelsen leder till invigning och praktiserande af uppoffring, så leder det »Stora galleriet»  till vissa låga gångar, hvilka symbolisera detta.  Anländ till dess öfre ände måste vandraren böja sig ned mycket lågt vid den dörröppning eller gång, som leder till »Förkammaren».  Denna nedböjning symboliserar den mänskliga viljans invigning eller död, början af det offer af sig själf, hvartill alla äro kallade, som vilja ernå den gudomliga naturen.  Huru mycket detta offer af sig själf innebär, är kändt endast för dem, som hafva mottagit kallelsen, och som verkligen hafva uppgifvit den mänskliga viljan.

Sedan denna låga gång, som symboliserar invigning, passerats, äro vi i hvad som är kändt under namn af »Forkammaren».  Här upphör golfvet att vara kalksten ; frå och med denna punkt trampar man på gedigen granit, hvilket kan tolkas såsom en ny ställning, en ställning såsom »nya skapelser».  Men då man sätter

Den stora pyramiden

[361] foten på granitgolfvet för att anträda den nya ställningen såsom nya skapelser, märker man en jättelik förspärrning af granit, känd under namn af »Granithällen».  Denna stänger vägen delvis likt en falldörr och lämnar endast en låg gång lik den, som nyss passerats, fyrtiofyra tum hög, så att vi åter måste luta oss ned, innan vi kunna fullt njuta de förmåner, som representeras i »Förammaren».  Denna »Granithäll» föreställer den gudomliga viljan och synes säga till en, som nyss passerat den låga gång, som representerar uppgifvandet af hans egen vilja : »Der är icke nog, att du uppoffrar din vilja, dina planer och anordningar; du kunde göra allt detta och sedan upptaga en annans vilja och plan, du måste icke blott uppoffra din egen vilja, utan du måste också böja dig för den gudomliga viljan och antaga den i stället för din egen och blifva verksam i Guds tjänst, innan du kan räknas som en ny skapelse och arfvinge till den gudomliga naturen.»

Sedan »Granithällen» passerats, stå vi obehindrade på granitgolfvet i »Förkammaren».  (Se illustrationen sid. 363.)  Detta är ett egendomligt rum : dess väggar äro olika hvarandra; det synes hafva ett slags panelning på vissa delar, och i somliga af dess väggar äro refflor skurna.  Det synes för öfrigt vara fullt af lärdomar, som ännu ej fullt deschiffrerats.  Emellertid synes den tanken, som framkastats af besökande, att det liknar ett skolrum, vara i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi böra vänta däraf såsom framställande de af sanningen aflade helgades erfarenheter.  Denna »Förkammare» symboliserar Kristi skola och den disciplin — de pröfningar af tro, tålamod, uthållighet etc. —, som alla underkastas, hvilka hafva gjort en full invigning af sig själfva ät Guds vilja.  Just detta skänker dem tillfällen att öfvervinna och såsom öfvervinnare befisa sig värdiga en plats med Kristus i hans kommande härlighetsregering.  Om vi äro utan sådana [362] erfarenheter och pröfningar, äro vi icke söner och arfvingar på detta gudomliga plan.  (Ebr. 12 : 8.)  Det är i det nuvarande lifvet, efter vår invigning till hans tjänst, som Gud skolar och disciplinerar oss och därigenom icke blott pröfvar vår trohet mot honom, i enlighet med vårt förbundslöfte, utan äfven bereder oss att hafva medikänsla för andra i deras pröfningar och svårigheter, öfver hvilka andra det är hans vilja att inom kort göra oss till styresmän och domare. — 1 Kor. 6 : 2,3.

Och icke blott viljans död utan äfven den verkliga döden måste passeras, innan vi fullt och verkligt inträda i vår »nya», »gudomliga naturs» villkor.  Och detta visas också af sten-»vittnet», ty vid bortre änden af »Förkammaren» är en mycket låg gång, genom hvilken inträde i »Konungens kammare» erhålles.  Sålunda blir »Konungens kammare», det högsta och mest storartade rummet i pyramiden, symbolen af den gudomliga naturens fullkomlighet, hvilken skall vinnas af den »lilla hjorden», de få öfvervinnare, som utväljas bland de »många kallade» (hvilkas kallelse symboliseras af »Stora galleriet»), de få öfvervinnare,som passera genom själfupppoffring och pröfning (hvilket symboliseras af »Förkammaren» och de låga gångarna, hvilka leda till och från densamma).  Kallelsen till den »gudomliga naturen» kom först till vår Herr Jesus, hvilkens sändning till jorden var för ett tvåfaldigt ändamål : 1) att frälsa syndare genom att betala lösenpriset för Adam och alla i honom, och 2) att han genom lydnad intill döden måtte bevisas värdig den gudomliga naturen och härligheten.  På grund häraf är det som det »Stora galleriet» visas såsom börjande vid vår Herres födelse.  Det symboliserar därför icke evangelii ålder, ty den började icke, förrän Jesus hade gjort ett slut på lagåldern genom sitt offer på korset, trettio tre år efter sin födelse, utan den symboliserar den höga himmelska kallelsen (genom offer) till [363]

[365] den gudomliga naturen — »Konungens kammare».  Vår Herre var så kallad från ögonblicket af sin födelse; och sedan pingsten äro alla rättfärdiggjorda troende kallade till samma höga privilegium, huru få det än är, som antaga kallelsen att offra, och huru få det än är, som göra sin kallelse och utkorelse fast genom att af hjärtat efterkomma villkoren — att vandra i Mästarens fotspår.  Och den tidsläng, under hvilken denna »höga kallelse» till den gudomliga naturen varar, och när den upphör, är havad som angifves af det »Stora galleriets» längd och afslutning, såsom redan visats.

»Konungens kammare», till hvilken man kommer endast genom »Stora galleriet» och »Förkammaren», är på alla sätt det högsta och förnämsta rummet i den stora pyramiden och symboliserar passande den gudomliga naturen.  Hr Henry F. Gordon sager i sin beskrifning däraf :

»Det är ett mycket prydligt rum, 34 fot långt, 17 fot bredt och 19 fot högt, af polerad röd granit alltigenom.  Väggar, golf och tak utgöras af fyrkantiga, vinkelräta block, sammanfogade med sådan utsökt skicklighet, att ingen autokratisk kejasare i nyare tid skulle kunna önska sig någonting mera solidt, nobelt och smakfullt.  Det enda denna kammare innehåller är en tom (granit-) kista (eller stenlåda) utan lock, och det är anmärkningsvärdt, att denna kista motsvarar beträffande omfäng förbundsarken i det mosaiska tabernaklet.»

I den stora pyramiden användes granit för att symbolisera gudomliga ting eller den gudomliga naturen, alldeles som guld symboliserade den i Israels förebildliga tabernakel och tempel; de låga gångar, som leda till »Forkammaren» och »Konungens kammare», motsvara förlåterna framför det heliga och det allra heligaste, och granitlådan den enda möbeln i »Konungens kammare», motsvarar förbundsarken, som var den enda möbeln i det allraheligaste af tabernaklet och [366] templet.  Hvad i det ena var guld, är i det andra granit och af samma symboliska betydelse.

Och detta är icke allt : vi finna, att samma stora sanningar, som voro symboliskt framställda i de två rummen i tabernaklet och templet, det heliga och det allraheligaste, och deras åtskiljande förlåter, hafva sina fullkomliga motsvarigheter i den stora  pyramiden genom hvad som framställes i de två rummen, »Förkammaren» och »Kunungens kammare», och deras låga skiljegångar.  I likhet med det heliga i tabernaklet representerar »Förkammaren» det tillstånd af gemenskap med Gud, som en räknelsevis ny skapelse och medarfvinge med Kristus till den gudomliga naturen och härligheten åtnjuter, och i hvilket den troende inträder, då han, efter att hafva mottagit syndaförlåtelse och försoning med Gud genom återlösningen, frambär sin rättfärdiggjorda varelse såsom ett lefvande offer till Guds tjänst.  Likasom den första förlåten i tabernaklet representerade vår egen viljas invigning, uppgifvande eller död och den fulla underkastelsen under Guds vilja så symboliserar den låga ingången till »Förkammaren» samma stora händelse, med hvilken det nya lifvet börjar hos alla, som någonsin komma att blifva medlemmar af det konungsliga prästerskatpet.

Sedan detta prof, som representerar läggandet af vårt allt på altaret, genomgåtts, är den troende icke längre räknad såsom en mänsklig varelse utan såsom en »ny skapelse», »delaktig af den gudomliga naturen».  Egentligen kommer han dock icke att i verkligheten blifva delaktiggjord af den gudomliga naturen, förrän han i det nuvarande lifvets verkliga erfarenheter, dagliga offer och fostran troget lärt sig läxan att lyda Guds vilja (hvilket representeras i »Förkammarens» egendomligt inrättade väggar och i skådebrödsbordet, gyllene ljusstaken och rökelsealtaret i det heliga i tabernaklet), och icke förrän han skall hafva passerat genom själfva döden (representeradt af andra [367] förlåten i tabernaklet och den andra låga gången, som leder till »Kunungens kammare» i pyramiden), och icke förrän han genom delaktighet i den första uppståndelsen skall hafva ingått med Kristus  i fullheten af den utlofvade gudomliga naturen och härlighetern — hans eviga lott, som symboliseras af »Konungens kammare».

Sålunda vittnar den stora pyramiden icke blott om människans nedåt bärande lopp i synden utan äfven om de olika steg i den gudomliga planen, genom hvilka förberedelser vidtagits för hennes fulla återställelse från fallet medels den väg till lifvet, som öppnats genom vår Herres Jesu död och uppståndelse.

Man torde märka af illustrationen (sid.369), att granitgolfvet icke når alldeles till framsidan af »Förkammaren», hvaremot takets granit täcker rummets hela längd.  Detta synes meddela en lärdom i öfverensstämmelse med hvad vi redan sett vara ett drag af den gudomliga planen, sådan den förhåller sig till de utkallade, som söka blifva delaktiga af den gudomliga naturen.  Den första låga gången symboliserar invigningen af den troendes mänskliga vilja, som verkligen gifver honom inträde i det »heliga» eller det helgade tillståndet såsom en blifvande arfvinge till härlighet och odödlighet, representeradt i »Förkammaren», hvars granittak nu betäcker honom.  Likväl är en sådan icke att anse såsom hafvande fullt inträdt uti den nya naturen, förrän han blifvit »upplifvad» till verksamhet och nytt lif.  Och detta prof representeras af »Granithällen», hvilken genom sitt egendomliga läge, i det den hänger, som om den vore färdig att falla och sålunda stänga allt vidare framskridande, synes säga : »Pilgrim, om du än kommit så långt och invigt dig åt Gud, så kommer du, om du icke blifver upplifvad af sanningens ande till verksamhet i hans tjänst, fortfarande att sakna verklig ställning i den gudomliga naturen, till hvilken du blifvit kallad eller inbjuden. De tre steg, genom hvilka de i evangelii ålder kallade skola [368] ingå i sin Herres härlighet, äro sålunda utmärkta i den stora pyramiden  så väl som i skriften.  De äro :

1)  Invigning eller aflelse af anden genom sanningens ord, hvilket symboliseras af den låga gången till »Förkammaren».

2)  Upplifvande till verksam tjänst och offer genom andens helgelse och tro på sanningen, hvilket symboliseras af den låga gången under »Granithällen».

3)  Födelse af anden till vår Herres fullkomliga likhet genom delaktighet i den första uppståndelsen, hvilket symboliseras af den låga gången till »Konungens kammare».

Den naturliga och den andliga naturen visad.

Om man gifver akt på illustrationen å sidan 341, torde man märka, att en tänkt linje, dragen genom den stora pyramidens vertikala axel, skulle lämna »Drottningens kammare» och dess »Horisontala gång», »Ingångsgången», »Första uppstigande gången» och »Stora galleriet» allesammans på norra sidan om denna linje eller axel och endast »Förkammaren» och »Konungens kammare» på södra sidan därom.  Genom denna anordning påpekar den stora pyramidens planläggare (Jehova) för oss skillnaden mellan naturerna, såsom det blifvit anmärkt i del 1, kap.10.

»Drottningens kammare», som föreställer mänsklighetens fullkomlighet, sedan tusenårsåldern återställt alla de lydiga och värdiga till Skaparens moraliska likhet, lär genom det faktum, att dess baksida eller bortersta vägg är på samma linje som pyramidens axel, att människosläktet sålunda återställdt till Guds beläte och likhet, kommer, ehuru fortfarande mänskligt, att vara den gudomliga naturen nära, så nära som en natur kan vara till en annan natur, af hvilken den är en likhet.  Och alla de uppåtstigande gångarna, som leda i riktning mot denna axel, lära, att Guds folks önskningar och bemödanden komma alla att vara hän emot mänsk-

lig fullkomlighet, under det medlemmarna af evangelieålderns utkallade församling komma att gå bortom mänsklig fullkomlighet.  Såsom medarfvingar med Kristus komma de att ingå uti den gudomliga naturens fullhet.

Den omständigheten, att den »Underjordiska kammaren» eller »Kulan,» som representerar svårigheter och död, endast delvis ligger på samma sida om den vertikala axeln som »Drottningens kammare» och dess gång, strider icke mot denna tolkning, ty strängt taget utgör densamma alls ingen del af pyramidbyggnaden.  Den ligger under pyramiden, långt nedanför dess baslinje.  Men den har måhända en annan lärdom att bibringa, och den lärdom, man däraf kan draga, torde måhända vara den, i harmoni med skriftens mening, att det är möjligt, att några, som inträdt uti det »heliga» eller det helgade tillståndet (som hafva blifvit aflade genom sanningens ord, och som till och med blifvit upplifvade genom det samma) begå den synd, som är till döds — den andra döden.

Alltså vill det synas, som om »Kulans» läge i förhållande till axeln, i fall det har någon betydelse i förbindelse med anordningen af pyramiden ofvanför densamma, gåfve tillkänna, att den andra döden — ändlös, hopplös tillintetgörelse — kommer att blifva straffet icke blott för uppsåtlig synd af människor, som under tusenårsålderns välsignade tillfälle vägra att gå framåt till mänsklig fullkomlighet, utan också för dem af de under evangelii ålder helgade, hvilka uppsåtligt förkasta Kristi erbjudna och på förhand mottagna klädnad af tillräknad rättfärdighet.

Ett annat drag, som förtjänar att anmärkas i samband med den vertikala axeln af stora pyramidens byggnad ofvan dess bvaslinje, är detta: »Brunnens» mynning, som betecknar vår Herres första tillkommelse och hans död, är på den sidan af pyramidens axel, som representerar den mänskliga naturen, och mynningens läge på samma nivå som den gång, hvilken [372] leder till »Drottningens kammare,» som symboliserar mänsklig fullkomlighet, är också anmärkningsvärdt.  Den stora pyramiden synes sålunda säga: »Han blef kött» — människan Kristus Jesus »gaf sig själf till en lösen för alla,» likväl visste han icke af någon synd utan var helig, oskyldig, skild från syndare och hade alls ingen del i Adams släktes nedåtgående syndiga lopp (hvilket symboliseras af gången till »Kulan.»)  Dessutom är »Grottans» läge och den omständigheten, att den var naturlig och icke uthuggen, betecknande.  Den symboliserar synbarligen vår Herre Jesu död.  Den omständigheten att den var naturlig, lär, att Herrens offer af sig själf icke var en tillfällighet utan en förutbestämd, på förhand anordnad sak i Jehovas plan, af pyramiden, börjats.  Det faktum, att den är belägen ofvan och icke nedanför pyramidens baslinje, synes meddela en annan lärdom i harmoni med skriften — att ehuru vår Herre dog som en lösen för syndare, sänkte han sig icke till synd och förnedring utan var till och med i sin död inom de utstakade gränserna af den gudomliga planen, såsom den symboliseras i pyramidbyggnaden ofvan baslinjen.

Nu uppstår en fråga af stort intresse:  Kommer pyramidens vittnesbörd beträffande tiden för den höga kallelsens slut att bekräfta skriftens vittnesbörd rörande detta ämne?  Kommer den att visa, att änden af »Stora galleriet» precis sammanfaller med den tid, vid hvilken, enligt hvad skriften försäkrar oss, Guds kallelse till denna ynnest upphörde!  Eller kommer den att motsäga, hvad vi lärt af skriften, och visa antingen en längre eller en kortare period för kallelsen till den gudomliga naturen?

Detta kommer att blifva ett annat »degelprof,» emellertid icke ett prof för Guds ord och dess underbara vittnesbörd, som är höjdt öfver alla andra, utan ett prof för detta »vittne.»  Kommer den att ytterligare [373] ådagalägga sin gudomliga arkitektur genom att bestyrka skriftens vittnesbörd, eller kommer den att framvisa mer eller mindre afvikelse?  Skulle den bekräfta bibelns uppgifter med noggrannhet och i detalj, skulle den i sanning väl göra skäl för det namn, som gifvits den af d : r Seiss — »Ett underverk i sten.»

Nåväl, vi kunna icke säga mindre om den, ty dess vittnesbörd öfverensstämmer fullkomligt och i hvarje enskildhet med Guds plan i dess helhet, såsom vi lärt känna denna plan af skriften.  Dess underbara motsvarigheter med bibeln lämna intet rum för tvifvel, att samma gudomliga väsen, som inspirerade profeterna och apostlarna, äfven inspirerat detta »vittne.»  Låt oss undersöka någon af dessa motsvarigheter hvar för sig.

Återkalla i minnet, att skriften visade oss, att det fulla slutet af hednaväldet i världen och af nödens tid, som medför dess omstörtning, kommer att följa på slutet af år 1914 e. K., och att någon tid före detta datum de sista lemmarna af Kristi församling skola hafva blifvit »förvandlade,» förhärligade.  Kom äfven i håg, att skriften ådagalade för oss på olika sätt — genom jubeleyklerna, Daniels 1335 dagar, de parallella nådeshushållningarna, etc. — att tiden för början af »skörden» eller denna ålders ände var inne i oktober 1874, att tiden då var inne för den store skördemannens närvaro, och att den »höga kallelsen» upphörde sju år senare — i oktober 1881, ehuru några skulle få tillträde till samma ynnestförmåner efteråt, utan att en allmän kallelse sker, att de måtte fylla platserna efter några af de kallade, som, då de underkastats pröfning, befinnas ovärdiga.  Betrakta sedan det sätt, på hvilket detta sten-»vittne» bestyrker samma data och belyser samma lärdomar.  Sålunda:

»Stora galleriets» golflinje från norra till södra väggen har två gånger på senare år blifvit mycket noggrant uppmätt, och tre olika omgångar af mått hafva [374] erhållits.  Ett mått (a) är från väggen vid norra änden, taget till »Steget» och därpå, längs dess öfre yta, gångytan af »Stora galleriets» golf, hvarvid stegets uppstående framsida utelämnats; ett annat mått (b) visar längden mätt genom »Steget,» som om »Steget» icke vore där; ett annat mått (c) angifver hela längden af golfytan och uppför »Stegets» upprättstående framsida och utefter dess öfre sida.  Prof. Smyth fann det första af dessa mått (a) vara 1874 pyramidtum, det andra (b) 1881 pyramidtum och det tredje (c) 1910 pyramidtum; under det hr Flinders Petrie uppgifver dessa mått åtta tiondels tum längre.  Det vore därför en förnuftig framställning och utan tvifvel mycket nära det rätta att kalla dessa siffror (a) 1875, (b) 1882 och (c) 1911 pyramidtum.

Nu fråga vi, om hvarje tum af dessa gångars golflinjer representerar ett år, såsom det påstås och medgifves af pyramidforskare, hvilket datum skulle då dessa mått af »Stora galleriet» angifva såsom slutet af den höga kallelsen till den gudomliga naturen, hvilken kallelse »Stora galleriet» symboliserar?  Vi svara att vid tillämpandet af dessa tum-år på vår nuvarande tidräkning, måste vi ihågkomma, att vårt datum e. K. är ett år och tre månader efter den verkliga tiden, såsom det visas i del II, sid. 53.  Och ehuru detta icke skulle göra någon skillnad vid beräknandet af en tidrymd från ett bestämdt årtal f. K. eller från ett bestämdt årtal e. K., bör det iakttagas i detta fall.  Där samma händelse, Jesu födelse är utgångspunkten, bör felräkningen i vårt datum e. K. tagas med i beräkningen, för att vi må komma till riktiga resultatet.  För enkelhets skull vilhja vi taga vårt felaktiga e. K. såsom norm och minska pyramidsiffrorna motsvarande genom att från dem afdraga en och en fjärdedels tum, så att de komma att motsvara vår vanliga tidräkning.  Så reducerade skulle de visa:  (a) 1875 minus 1¼ lika med 1873¾, (b) 1882 minus 1¼ lika med 1880¾  och (c) [375] 1911 minus 1¼ lika med 1909 ¾, och lämna följande data: (a) oktober 1874, (b) oktober 1881 och (c) oktober 1910 e. K.

Detta trefaldiga ändande är i full öfverensstämmelse med hvad vi hafva funnit lärt i skriften, att »skörden,» »ålderns ände,» nåddes i oktober 1874, och att den egentliga kallelsen slutade i oktober 1881, hvarpå en period skulle följa, under hvilken, ehuru den allmäna kallelsen hade upphört, samma förmåner skulle utsträckas till några värdiga för att fylla platserna efter några, som redan äro bland de kallade, men som vid pröfning befinnas ovärdiga de kronor, som bestämdes för dem, när de antogo kallelsen.  Huru länge denna sållning af de invigda kommer att räcka, under hvilken några komma att förlänas kronorna efter dem, som dömas ovärdiga, och deras namn skrifvas i stället för någras, hvilkas namn komma att utplånas (Upp. 3: 5, 11), gifver skriften, så långt vi hittills sett, icke till känna; men detta datum, 1910, som angifves af pyramiden, synes väl stämma öfverens med de data, som lämnas af bibeln.  Det är blott fyra år före det fulla slutet af hedningarnas tider, och då vi ihågkomma Herrens ord — att öfvervinnarna skola aktas värdiga att undfly det svåraste af den nöd, som kommer öfver världen, torde vi få förstå, att detta har afseende på den nöd af anarki, som följer efter okt. 1914, men att en nöd hufvudsakligen öfver församlingen må väntas från omkring år 1910 e. K.

Är icke detta en högst märkvärdig öfverensstämmelse mellan detta sten-»vittne» och bibeln?  Datumen oktober 1874 och oktober 1881 äro precisa, under det årtalet 1910, ehuru icke meddeladt i skriften, synes med skäl angifva någon viktig händelse i församlingens erfarenhet och slutliga pröfning.  Och år 1914 är synbarligen väl bestämdt såsom dess slut, hvarefter världens största nöd är behörig, hvilken den stora skaran torde få dela.  Och låtom oss i detta sammanhang [376] ihågkomma, att denna tidsgräns, år 1914 e. K., måste bevittna fullbordandet af hela Kristi kropps utväljande och pröfning och förhärligande, men den torde äfven få bevittna någon rörelse bland den stora skaran af invigda troende, som till följd af fruktan och försagdhet förfelade att frambära välbehagliga offer åt Gud, och som därför blefvo mer eller mindre besmittade af världens föreställningar och sätt.  Dessa måste till slut komma ut ur den stora bedröfvelsen.  (Upp. 7: 14)  Många sådana hålla nu på att tätt bindas tillsammans med de olika knipporna af ogräs i och för uppbrännandet, och icke förrän den glödheta nöden omkring slutet af skördeperioden uppbränner de band, med hvilka Babylon håller dem bundna i träldom, skola dessa blifva i stånd att undfly -- »frälsta såsom genom eld.»  De måste se det stora Babylons fullständiga undergång och få ett visst mått af hennes plågor. (Upp. 18: 4.)  De fyra åren från 1910 till slutet af 1914, hvilka sålunda angifvas i den stora pyramiden, torde utan tvifvel blifva en tid af »glödhet pröfning» öfver församlingen (1 Kor. 3: 15), föregående världens anarki, som icke kan räcka länge, ty om de dagarna icke blefvo förkortade, skulle intet kött blifva frälst. — Matt. 24: 22.

Men detta är icke allt i den stora pyramidens underbara symboler.  Dess förundransvärda harmoni med den gudomliga planen visas ännu vidare på ett annat märkvärdigt sätt.  Vi borde vänta, att datumet för de två stora händelser, som stå i samband med slutet af denna ålder, nämligen 1) Herens andra tillkommelse och 2) början af skörden, skulle på något sätt vara anmärkt vid öfre änden af »Stora galleriet,» likasom hans död och uppståndelse äro markerade af »Brunnen» vid dess nedre ände.  Och häruti äro vi icke missräknade.  I öfre eller södra änden af östra väggen vid taket, högt ofvan steget är en öppning, som star i förbindelse med det ofullbordade tomrummet ofvanför [377] »Konungens kammare,» hvilket visas på diagrammet.  På pyramidens symboliska språk sager denna öppning:  »Här inträdde en himmelsk varelse — en varelse, som icke behöfver golf att gå på, utan som kan komma och gå likt vinden.»  Och prof. Smyths omsorgsfulla mätningar af denna det »Stora galleriets» södra vägg upplysa oss om att den icke är fullkomligt lodrät utan lutar öfver vid dess öfversta del sju tum.  Pyramiden säger oss på detta sätt:  »Sju år före slutet af den höga kallelsen (fore oktober 1881) kommer den Store från himlarna att göra sitt inträde.»  Och den angifver vidare, att från den tiden — oktober 1874 —kommer kallelsen, såsom det angifves af södra väggens lutning, gradvis att afslutas och fullt ända i oktober 1881.  Detta, torde man märka, är i fullkomlig öfverensstämmelse med bibelns vittnesbörd, såsom det är konturtecknadt i denna och föregående delar af »Studier i Skriften.»

Och må man också komma ihåg, att vi, som förstodo skriftens framställningar af dessa tider och stunder, ingenting hade att göra med tagandet af dessa mått af  den stora pyramiden, och att de, som togo måtten, icke visste något om vår tillämpning af profetian vid den tid, måtten togos, och ännu icke göra det, så vidt vi veta.  Vi fråga därför:  Kan en sådan exakthet i saker, som röra sex tusen års historia å ena sidan och tusentals tum af pyramidmått å den andra, vara blott och bart en tillfällighet?  Nej, men verkligheten är sällsammare och underbarare än dikten.  »Af Herren är detta skett och är ett under för våra ögon.»

Vidare, där den särskilda ynnest, som bestod i den allmänna evangeliekallelsen, upphörde (oktober 1881), ville det synas, som om välsignelsen öfver världen vore bestämd att taga sin början.  »Brunnen,» som vid sin öfre ände markerar lösen, hvilken tillförsäkrar den kommande välsignelsen, borde, vill det synas, vid sin nedre ände (där den står i förbindelse med den nedåtstigande [378] gången) utmärka det datum då återställelsevälsignelser skulle börja nå världen.  Den synes säga:  Här komma förmånerna af lösen att börja välsigna alla jordens släkter, då den judiska och evangeliska ålderns utkorelse eller utväljande är fullbordadt.

Om vi nu antaga det tydligt markerade slutet af evangelieålderns särskilda kallelse och ynnest, 1881, såsom det årtal, vid hvilket tiden var inne för början af inbjudan till  återställelsevälsignelser, och om vi betrakta nedre ändpunkten af »Brunnen» såsom markerande detta årtal (1881), finna vi något högst intressant genom att mäta tillbaka längs »Ingångsgången» till pyramidens ursprungliga ingång.  Detta afstånd finna vi vara 3826 pyramidtum, hvilket sålunda representerar 3826 är.  Och om vår förmodan är välgrundad, måste någon betydelsefull händelse hafva ägt rum 3826 år fore år 1881 e. K.  Och då vi granska Guds ords historiska annaler för att se, om någon betydande händelse inträffade vid den tiden, så finna vi en märklig bekräftelse på vårt antagande, ty just 3826 år före år 1881 e. K., hvilket är lika med år 1945 f. K., blef Isak, löftets förebildliga säd, arfvinge till all sin fader Abrahams rikedom och kom sålunda i den ställning, att han kunde välsigna alla sina bröder — Ismael, Hagars son (förebild till det köttsliga Israel), och Keturas, Abrahams andra hustrus, många söner och döttrar (som förebildade världen i allmänhet).

Således utmärker »Ingångsgången,» från yttre kanten ned till den punkt, där den star i förbindelse med »Brunnen,» i är-tum tidrymden från den dag då den typiska Isak (i hvilken på ett förebildligt sätt löftet om välsignelse för världen hade sin medelpunkt) blef arfvinge af allt, 1945 f. K. till är 1881 e. K., då tiden verkligen var inne för att välsignelsen skulle komma till världen genom den antitypiska Isak — Kristuspersonen, alltings arfvinge. — Gal. 3: 16, 29.

Vi mäta tiden från årtalet för Isaks arf och däraf följande förmån att väsigna sina bröder till år 1881 [379] e. K. på följande sätt:  Isak kom i besittning af sitt arf vid sin fader Abrahams död, som inträffade ett hundra år efter att det abrahamitiska förbundet blifvit gjordt (ty Abraham var 75 år gammal, när förbundet gjordes, och han dog vid en älder af 175 år).  Sedan var det från förbundet till Jakobs, Isaks sons, död 232 år*, och från den tid, då Isak kom i besittning af sitt arf — 100 år efter att förbundet var gjordt —, till Jakobs död blir det 132 år (232 år minus 100).  Härtill lägga vi de 1813 åren från Jakobs död till vår tidräkning e. K., och vi hafva årtalet 1945 f. K., det årtal, då den förebildlige Isak kom i besittning af allt, hvad Abraham ägde.  (1 Mos. 25: 5).  Och dessa 1945 år f. K. lagda till de 1881 åren e. K. utgöra de 3826 år, som angifvas i pyramidtum såsom den tidslängd, som måste förflyta mellan Isaks bröders välsignande genom den förebildliga säden, Isak, och hela världens välsignande genom den antitypiska Isak, Kristuspersonen.

Uppstår hos någon frågan:  Hvilken början af återställelseverket utmärktes af oktober 1881?  så svara vi:  Ingenting ägde rum, som världen kunde urskilja.  Ännu vandra vi i tro och icke i åskådning.  Alla de förberedande steg, som tagits hän emot det stora återställelseverket sedan 1881, äro att räkna såsom droppar af den stora skur af välsignelse, som inom kort skall uppfriska hela jorden.  Det, som inträffade 1881, liksom det som inträffade 1874, kan urskiljas endast af trons öga i Guds ords ljus.  Det var datumet för slutet af den höga kallelsen och följaktligen datumet för början af återställelseförkunnelsen till människosläktet i allmänhet.  Omkring detta datum hade författaren, och, så vidt han vet, ingen annan, märkt skillnaden mellan kallelsen till den gudomliga naturen, som stått öppen under evangelii ålder, och tillfället till återställelse till mänsklig fullkomlighet och allt det, som förlorades [380] i Adam, för hvilket tiden är inne vid slutet af evangelii höga kallelse.**

_______________
* Se del II, sid. 239.

** Ehuru vi icke tänkt på sammanträffandet förr än nu, medan vi skrifva detta kapitel, är det icke litet märkligt, att det var under de sista sex månaderna af år 1881, som »Food for Thinking Christians» (Föda för tänkande kristna), en bok om 166 sidor, utgafs och spriddes till ett antal af en million fyra hundra tusen exemplar öfverallt i Förenta Staterna.

Tre omständigheter i samband med denna bok och dess vidsträckta och plötsliga utdelning bidraga tillsammans att känneteckna den såsom åtminstone egendomlig:  1) Kanske ingen annan bok någonsin uppnått så stor spridning inom en så kort tid eller genom samma metoder.  Den utdelades vid kyrkodörrarna i alla de största städerna i Förenta Staterna och England af distrikt-budkontorens (District Messenger Service) springgossar under tre på hvarandra följande söndagar och i de mindre städerna genom posten.  2) Penningarna till bestridande af utgifterna härför, 42,000 dollars (157,500 kr.), skänktes frivilligt för ändamålet utan ombedjande. 3) Det var, så vidt vi veta, den första någonsin offentliggjorda bok, som påpekade skillnaden mellan evangelii församlings höga kallelse och återställelseynnesten för världen i allmänhet, och den påpekade datumet för slutet af denna höga kallelse såsom varande oktober 1881. [381]

En annan punkt att bemärka är den väg, på hvilken världen kommer att inbjudas att komma och mottaga evigt varande lif under tusenårsåldern.

Liksom det öfre rummet, kändt under namn af » Konungens kammare,» representerar den gudomliga naturen och »Stora galleriet» föreställer kallelsen därtill, så representerar rummet under detsamma (»Drottningens kammare») den fullkomliga mänskliga naturen, och gången dit föreställer den väg till lifvet, på hvilken världen måste vandra för att uppnå mänsklig fullkomlighet under tusenårsåldern.  Båda dessa vägar och följaktligen båda dessa slutresultat öppnades och möjliggjordes genom det lösenoffer, som återlösaren gaf för all, hvilket allt på ett kraftigt sätt angifves [381] i pyramiden genom »hvad som ser ut att hafva varit en explosion,» hvilken öppnade »Brunnens» mynning och lämnade tillträde till de två gångarna (som äro ämnade att symbolisera församlingens kallelse nu, hvilken leder till den gudomliga naturen, och världens inbjudan till återställelse af mänsklig fullkomlighet under tusenårsåldern).

Sålunda förklarar den stora pyramiden i harmoni med skriften, att »Kristus I LJUSET framburit lif (återställelse till mänskligt lif, representeradt i den så kallade »Drottningens kammare») och odödlighet (den gudomliga naturen, representeradt i den så kallade »Konungens kammare») genom evangelium» — de goda nyheterna om återlösningen. — 2 Tim. 1: 10.

Det enda tillträdet till »Drottningens kammare» eller till »Stora galleriet» var genom »Brunnen,» i det att »Första uppstigande gången» ursprungligen var omöjlig att passera på grund af granit-»pluggen.»  Sålunda betygar sten-»vittnet,» att genom lagkallelsen eller lagförbundet kunde ingen af det fallna släktet uppnå vare sig lif (mänskligt lif) eller odödlighet (den gudomliga naturen).  Ehuru »Första uppstigande gången» var en väg, kunde likväl ingen gå den.  Likaledes var lagförbundet en väg till lif, men på grund af köttets svaghet kunde ingen gä den så, att han uppnådde det lif, som erbjöds. (Rom. 3: 20).  Korset, offret, lösen, utmärkes sålunda på ett särskildt sätt af detta sten-»vittne,» alldeles såsom det i skriften är markeradt på ett mera framstående sätt än något annat drag af planen.  »Ingen kommer till Fadern utan genom mig,» sade Jesus. »Jag har i främsta rummet meddelat eder, hvad jag ock (först och främst) har undfått, att Kristus har dött för våra synder,» sade Paulus. (1 Kor. 15: 3.)  »Brunnen (som föreställer Kristi död och uppståendelse) är den enda vägen till lif och odödlighet,» säger den stora pyramiden.

Gången till »Drottningens kammare» är låg, och vandraren måste ödmjukt böja sitt hufvud för dess [382] kraf. Att göra det rätta har alltid varit en ödmjukhetens stig och komer att vara så i millenniet, då alla komma att uppfordras att böja sig för Kristi rikes stränga bestämmelser.  Han kommer att regera med järnspira.  (Upp. 2: 27.)  Han kommer då att göra rätt till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod, och hans storhet och makt måste hvarje tunga bekänna, och för hans styrka och lag måste hvarje knä böja sig, så att på hans dag de ödmjuka och rättfärdiga, och de allena, skola blomstra. — Es. 28: 17; Rom. 14: 11; Ps. 92: 13, 14.

»Drottningens kammare» symboliserar slutet af återställelseverket — mänsklig fullkomlighet —, i det att den har sju sidor, om golfvet räknas som en sida och taket som två, såsom det visas i diagrammet.  Gången dit förtäljet om samma sjutal eller fullkomlighet, ty dess golf är sankt en sjundedel af dess längd.  Och sjutalet är icke blott i allmänhet en symbol af fullkomlighet och fullständighet, utan det är särskildt betecknande i detta sammanhang, enär millennieåldern är det sjunde årtusendet af släktets historia, och det årtusende, under hvilket fullkomlighet skall uppnås af dem af släktet, som befinnas villiga och lydiga.

Prof. Smyth anmärker den egenheten hos golfvet i »Drottningens kammare» och den dit ledande gången, att det är skrofligt och alldeles oputsadt, hvarigenom det sålunda skiljer sig från de öfriga gångarna, hvilka ursprungligen voro mycket släta, sannolikt polerade.  Detta, antyder han, torde kanske angifva, att dess golf icke är underkastadt uppmätning i år-tum i likhet med de öfriga gångarna —, som om pyramiden genom denna ojämnhet ville säga: »Tidsmått äro icke upptecknade här.»

Men ehuru pyramidens tum-år icke iakttagits i gången till »Drottningens kammare,» ej heller i dess golf, var det något annat, som dock behöfde visas, nämligen vägen till återställelse till fullkomligt lif och fullkomlig [383] mänsklig organism.  Liksom denna den mänskliga naturens fullkomlighet belyses i »Drottningens kammare,»  så representerar gången till densamma de sju tusen år af erfarenhet och uppfostran, genom hvilka det fallna människosläktet måste gå, innan full återställelse till fullkomlighet kan vinnas.  Alldenstund de första sex sjundedelarna af gången till  »Drottningens kammare» äro ytterligt låga, föreställa dessa de sex tusen åren, som ligga i det förflutna, och belysa den ytterliga svårighet och den ödmjukhet, som är nödvändig för att vandra ett rättfärdiggjordt lif, till och med å deras sida, som sökt att så vandra — patriarkerna, profeterna och andra, hvilka voro rättfärdiggjorda genom tro —, under dessa sex tusen år, då synd och död regerat.  Sista sjundedelen af gången däremot representerar millennieåldern, som just nu håller på att inbryta öfver människorna.  Det att dess höjd är nära dubbelt så hög angifver, att människor under de kommande tusen åren af nåd och frid på jorden kunna med lätthet och bekvämlighet gå framåt hän emot fullkomlighet.

Framställes frågan, huruvida några vandrat på denna väg under de förflutna sex tusen åren, så svara vi:  Ja, genom tron hafva några vandrat på den.  Det är vägen till rättfärdiggörelse af mänsklig natur, ehuru helt och hållet skild från evangelii församlings väg och kallelse, hvilken, ehuru genom rättfärdiggörelse, är till den nya, gudomliga naturen.  Abraham, Isak, Jakob och de trogna profeterna vandrade den vägen och inträdde på den genom »Brunnen» — genom tro på Kristi lösenoffer, som de representerade genom förebildliga offer före vår Herres död och innan detta sten-»vittne» pekade därpå, ty i Guds rådslut var Kristus det slaktade försoningslammet före världens grundläggning.

Och denna gång till »Drottningens kammare» öfverensstämmer väl med bibelns beskrifning om vägen [384] till fullkomlig mänsklig natur och fullkomligt mänskligt lif under millenniet.  Den tidslängd, som erfordras för att nå fullkomlighet, kommer att vara olika för individerna, allt efter den snabbhet eller långsamhet, med hvilken hvar och en underkastar sitt hjärta och lif det nya förbundets villkor.  Det kommer icke längre att blifva ett mödosamt sträfvande uppåt, som beständigt röner motstånd genom nedåtgående tendenser inom och utom, såsom förhållandet varit under lag- och evangeliehushållnin- garna, utan det blifver en väg, på hvilken allting kommer att gynna vandraren och underlätta hans snabba framåtskridande hän emot återställelselifvets fulla fullkomlighet med alla dess åtföljande välsignelser.

Liksom »Konungens kammare» genom sina ventilationsrör angifver, att den symboliserar en beständig boning, så symboliserar »Drottningens kammare,» att tillständet af mänsklig fullkomlighet, då det uppnåtts, kan göras till ett evigt varande tillstånd, ty äfven den är försedd med liknande ventilationsrör eller luftgångar.  I ena fallet kunna vi säga, att detta symboliserar ett beständigt tillstånd, och i det andra, att det kan göras till ett beständigt eller evigt varande tillstånd, enär detta är det faktum, som angifves både af skriften och af detta sten-»vittnes» intyg.  Skriften säger om dem, som uppnå det tillstånd, hvilket representeras af »Konungens kammare,» att de äro delaktiga af den gudomliga naturen och odödliga eller oemottagliga för död — att de icke kunna dö därefter.  Och den visar, att dessa andra, som uppnå den fulla återställelsen och bestå det sista lydnadsprofvet i slutet af tusenårsåldern, komma, ehuru de icke besitta den egenskap, som kallas odödlighet, hvilket är ett väsentligt element af den gudomliga naturen allena, att underhållas med evigt varande lif under vilkor, som redan bestämts af den store anordnaren af frälsningplanen.  Om de förblifva i harmoni med Gud och i lydnad för hans vilja, komma de att lefva för alltid. [385]

Den stora pyramiden förkunnar dessa samma sanningar, ty under det att »Konungens kammare» hade öppna ventilatorer, voro dessa i »Drottningens kammare» ursprungligen dolda.  Luftrören voro fullständiga från utsidan af pyramiden till ett afstånd af omkring en half tum från ytan af de inre väggarna i »Drottningens kammare,» med undantag af nämnda halftum, blifvit urhålkade, hvilket bevisar en viss afsikt hos den stora pyramidens byggmästare, liksom hvarje annat drag gör det.  Herr Waynman Dixon gjorde denna upptäckt, då han undersökte väggarna i »Drottningens kammare».  Han märkte, att väggen på ett visst ställe ljöd ihålig, och då han genombröt ytan, fann han ett ventilationsrör, och sedan fann han genom samma tillvägagående maken till detta i den motsatta väggen.  Sålunda förklarar pyramiden i öfverensstämmelse med skriften, att riklig anordning gjorts, hvarigenom det fullkomliga mänskliga tillståndet, representeradt af »Drottningens kammare,» kan blifva ett evigt varande tillstånd för hvar och en, som rättar sig efter dess bestämmelser.

Och nu, sedan vi hört detta sten-»vittne» tala, hvad skola vi tänka om det och dess vittnesbörd?  Ett sådant vittnesbörd vore i sanning egendomligt och slående, till och med om inga skriftställen funnos, som hade afseende på de undersökta ämnena, men då skriften redan klart och bestämdt förkunnar för oss dessa omständigheter och data, redan innan pyramidens vittnesbörd hördes, blifver dess underbara öfverensstämmelse med och bekräftelse af dem dubbelt betecknande och slående.  Nu, då de världsvisa tillbakavisa Guds ord såsom »föråldradt» och »ovetenskapligt,» ar det i sanning häpnadsväckande att höra detta sten-»vittne» tala och bekräfta bibelns vittnesbörd.  Att lyssna till dess vittnesbörd om människans fall just vid den tid, då de världsvisa påstå, att människan aldrig varit fullkomlig, [388] aldrig varit efter Guds beläte och följaktligen aldrig fallit därifrån, är märkligt.  Att höra dess vittnesbörd, att ingen kunde ingå i vare sig evangelii höga kallelse till den gudomliga naturen eller tillståndet af mänsklig rättfärdiggörelse till lif genom lagens förbund eller väg, vid en tid, då så många predika, att Moses lag är den enda vägen till lifvet, är helt visst en hugnad.  För visso är det sant, att i den stora pyramiden »skådas Guds osynliga egenskaper (planer) ända från världens skapelse, när de förstås af gärningarna.» — Rom. 1: 20.

Somliga bespotta mähända detta sten-»vittnes» intyg, liksom de äfven bespotta Guds skrifna ord, men på deras bespottande svara vi:  Förklara denna egendomliga öfverensstämmelse af fakta eller ock försök att profetera om framtiden och se, huru edra profetior komma att slå in.  Bevisa för oss, att det icke erfordras någon inspiration för att förutsaga framtida händelser.  Gif oss ett prof på världslig visdom.  »Så träden nu fram med eder sak, säger Herren, kommen med edra bevis, säger Jakobs konung.  Ja, må man komma med dem och förkunna för oss, hvad som skall ske.  Hvar äro edra äldre profetior?  Framläggen dem, på det att vi må akta och se till, huru de gätt i fullbordan.  Eller ock, låten oss höra hvad som nu skall komma.  Förkunnen hvad framdeles skall hända, på det att vi må se, att I ären gudar (mäktiga).» — Es. 41: 21 - 23.

Den stora pyramiden icke endast förbryllar gudsförnekande vetenskapsmän, utan den vederlägger också grundligt deras moderna och bibelstridiga teori om »evolution,» rörande hvilket ämne vi icke kunna göra bättre än att anföra följande ord af d : r Josef Seis ur hans ypperliga afhandling öfver den stora pyramiden med titel »Ett underverk i sten.»  Han säger:

»Om urmänniskan icke var annat än en gorilla eller trogdolyt (jordkuleinvånare), huru kunde då de, som i dessa förhistoriska tider uppförde denna väldiga byggnad, [389] hafva vetat, hvad våra mest grundligt LÄRDA efter ett tjugutal århundradens iakttagelser och experiment varit i stånd att blott ofullkomligt finna ut?  Huru kunde de veta ens huru att tillverka och handtera de redskap, maskiner och inrättningar, som voro oumbärliga för uppförandet af en byggnad af så enorma dimensioner, så massivt material, så väldig höjd och så fullkomligt arbete, att den till denna dag är utan medtäflare på jorden.  Huru kunde de känna till jordens klotformighet, kringhvälfning, diameter, täthet, latitud, poler, landfördelning och temperatur eller dess astronomiska förhållanden?  Huru kunde de lösa problemet att kvadrera cirkeln, beräkna proportionerna eller bestämma de fyra väderstrecken?  Huru kunde de upprätta tabeller öfver historia och nådeshushållningar, trogna verkligheter i hvarje enskildhet, för en tidrymd af fyra tusen år efter deras tid och fram till den slutliga fulländningen?  Huru kunde de veta, när den mosaiska hushållningen skulle börja, huru länge den skulle fortfara, och i hvad den skulle sluta?  Huru kunde de veta, när kristendomen skulle införas, genom hvilka stora händelser och drag den skulle kännetecknas, eller hvad som skulle blifva Kristi församlings utmärkande egenskaper, bana och ände?  Huru kunde de känna till den stora precessionalcykeln, längden för dess fortvaro, antalet dagar i ett egentligt år, solens medelafstånd från jorden och stjärnornas precisa läge vid den tid, då den stora pyramiden byggdes?  Huru kunde de uttänka en norm och ett system för mått och vikter, så jämnt passande med hvarandra, så väl lämpade för människans vanliga behof och så fullkomligt i harmoni med naturens alla fakta?  Och huru kunde de veta, huru de skulle innefatta alt detta i ett enda stycke murverk, utan en enda inskrift i ord eller bild och likväl säkert mot alla tidens härjningar och växlingar och i stånd att läsas och förstås intill yttersta änden?

Människor må håna, men de kunna icke skratta ned denna väldiga byggnad, ej heller genom sitt hån taga ifrån den dess vinklar, proportioner, mått, naturparalleller och religiösa motsvarigheter, som dess danare gaf den.  Här äro de i all sin talande betydelse, oböjliga, oöfvervinneliga utöfver all förmåga att undertrycka dem.»

Detta underbara »vittnes» röst påminner mäktigt om vår Herres ord vid det märkliga tillfälle, han höll sitt triumftåg in i Jerusalem, då han förebildligt framställde [390] sig för Israel såsom deras konung under glädjeyttringar af hela hopen af hans lärjungar, hvilka högt lofvade Gud för alla de kraftiga gärningar, som hade skett, sägande:  »Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn! Frid i himmelen och ära i höjden!»  Och då fariseerma uppmanade honom att näpsa dem, svarade han:  »Jag säger eder:  Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»  (Luk. 19: 37 - 40.)  Och så är det i dag:  när härlighetens konung verkligen har kommit och det stora flertalet af dem, som bekänna sig vara hans lefvande vittnen, och som högt borde fröjda sig och säga:  Välsignad vare konungen, som kommer i Herrens namn, äro stumma, somliga af fruktan för att blifva uteslutna ur synagogan och andra af dåsig liknöjdhet eller af den världslighetens berusning, som håller dem i okunnighet om vår besökelses tid — se, själfva stenarna i denna vittnesbördets stora pyramid ropa med inga osäkra toner.  Hvarje tum af denna massiva byggnad förkunnar vältaligt vår Guds rikedom, makt och nåd.

Fast inneslutna i denna solida, klippartade byggnad, oåtkomliga för naturens stormar eller förstörarens skoningslösa hand hafva konturritningarna af Guds stora plan stått fyra tusen år, färdiga att afgifva sitt vittnesbörd vid den bestämda tiden till bekräftelse på vittnesbördet af det fasta profetiska ordet, som på liknande sätt uppenbarats men under åldrar varit fördoldt.  Vittnesbördet af detta »vittne åt Herren i Egyptens land» pekar, liksom det skrifna ordets, med allvarlig och osviklig precision på den slutliga undergången af den gamla tingens ordning i förgätenhetens »kula» och på det härliga upprättandet af den nya tingens ordning under Kristus Jesus, den stora hufvudhörnstenen i Guds eviga byggnad, i öfverensstämmelse med hvilkens härliga karaktärslinjer allt, som är värdigt evig tillvaro, måste uppbyggas under honom.  Amen!  Amen!  Tillkomme ditt rike!  Ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen!

BEHANG

__________________

Vi bifoga ett bref från en missionär i Kina, som erhållits, medan denna del är under tryckning.  Det tjänar att belysa, huru under gudomlig försyn den närvarande sanningens budskap sändes till de sanningshungrandeiI alla delar af världen.  Tydligen leder skördens Herre, skördemännens arbet så, att icke en enda af hans belt invigda helgon kommer att lämnas i mörker. — 1 Tess. 5 : 4.

Min käre herr Russell!  Det är nu åtskilliga år, sedan ett synbarligen tillfälligt samtal öfver något religiöst ämne ledde min goda vän, fröken Downing (också missionär och i många år läsare af  »Vakt-Tornet» och »Studier i Skriften»), att i mina händer lämna några exemplar af  »Vakt-Tornet».  Ofvan sade jag tillfälligt — jag vill nu rätta mig och säga AF FÖRSYNEN SKICKADT, ty detta tror jag fullt och fast att det var, alldenstund jag från den dagen varit icke endast hvad tidskrifterna kalla en »standig läsare, varm beundrare» etc. utan en, som i sanning blifvit välsignad, tröstad, upplyst och styrkt, ja ock andliggjord, genom de skenbarligen alldeles nya (men i verkligheten de gamla och sanna), de oförskräckta och värdiga (dock ödmjuka och Kristuslika), de obestridligt renläriga (dock som irrläriga ansedda) framställninger af den gudomliga sanningen, som ni och edra medhjälpare haft förmånen att offentliggöra, och som jag jämte så många andra haft förmånen att läsa i dess månatliga foredrag.

Men om allt detta kan sägas om dess periodiska uttgifvande, hvad skall jag då nu säga, när vi ställas på den högre utsiktsställningen af de två delarna af »Studier i Skriften» med deras kompakta, ordnade, kapitel efter kapitel genomgående öfversikt af dessa gudomliga hemligheter, som nu gifvas församlingen för blotta besväret att läsa dem, sådana de utgå från en upoffrande församling och en älskande Gud.  I sanning synes det, som om endast få ytterligare steg återstå, innan vi nå balkongen [392]  öfverst på vakttornet och se utbredda för våra undrande blickar i ett rikt böljande panorama alla härligheterna af den dag, som Gud utvecklar; alla de löften, som ha afseende på jordens skörd, uppfyllas: den krönta skördemannens nedstigande, juvelernas räknande, församlingens sållning, Satans bindande, Jehovas räkning med världen uppgjord, jordens buller tystnadt, helighetens väg öppnad och glimtar af den ljusa åldern där bortom, ända till den ålder af fullkomlighet och härlighet, då Gud skall vara allt i alla.

Är det icke underbart att iakttaga de sätt och medel, som Gud genom sin ande användt (särskildt under de senaste tjugu åren) för att bringa många af Guds folk till en klarare förståelse af bibelns sanningar, i det han likasom renar ordet från århundradens damm och brinsökning nytt så väl som gammalt fram i ljuset för undersökning samt intar och sammanfattar dess olika böcker, så att man kan se, att icke en enda på något sätt kan undvaras, och kommer hela skriften att framlysa i all dess ofördunklade härlighet såsom det enda stora, härliga, alltillräckliga, FULLKOMLIGA Guds ord till vår fallna, men af Kristus återlösta värld?  Huru kunna i sanning icke vi väktare se ej blott och bart löftet om morgonen, som gladt församlingen under de förflutna aderton långa århundradena, utan det verkliga uppgåendet af solen; icke morgonrodnaden endast utan den verkliga skifvan af den stora ljuskroppen själf, och detta icke i jämnhöjd med — eller strax ofvan och bortom — utan ett godt stycke ovanför horisonten.

På slätten kanske endast ljuset före dagningen är synligt, men gå uppför trappan, stig upp i vakttornet använd teleskopet, anbringa sextanten, inrikta den och se, om det icke är solen själf.  För att vidare ofvertyga oss härom låt oss endast förflytta oss dit, där dess strålar bilda en brännpunkt, hålla upp bibeln i dess ljus och se, huru den kommer hvarje sida att lysa med sanningens gudomliga klarhet, huru dess grundlär stå glödande ända till hvithet af glans, i det de tydligt uppenbara för de ödmjuka Guds hittills fördolda uppsåt och liksom blotta den oändliga kärlekens hjärta, ja, på sätt och vis afslöja just de hemligheter, som änglarna åstundade att skåda in i och icke kunde.

Världen må vara i mörker ännu och kommer sannolikt att så förblifva, till dess ett mera öppet utvecklande af hans makt utvisar hans närvaro, men till hans församling, till de verkligt vakande, till dem som vänta hans [393] tillkommelse på det sätt, på hvilket han sade att han skulle komma — hvad säga dessa sanningar till dessa?  Hvad är betydelsen af detta öfvernaturliga starka sken, detta sammanlöpande af profetiska sanningar rörande dessa få yttersta dagar af jordens skörd såsom i en brännpunkt, detta stegrande af ljus, denna tillväxt af kunskap, denna själens brinnande längtan, detta sönderbrytande af läroband, detta andliga urskiljande?  Min herre, för mig utgör det enda ordet PAROUSIA förklaringen på det hela.  Kristus är närvarande, härlighetens konung är här, tiden är fullbordad, den gudomlige Jesus, Guds Smorde, den upphöjde brudgummen, är redan ibland oss, vidtagande de förberedande åtgärderna för sin jordiska regering.  Med all sannolikhet är den första uppståndelsen af helgon, som sofvit, en skedd verklighet, och i hög grad torde deras ljufva inflytande vara oss till hjälp — den tillskyndelse, vi erfara, den nödgande andliga kraft, som vi känna, och som likasom leder oss att vänta och längta efter Kristus, torde vara följden af deras tidiga bemödanden i deras gudomliga återlösares sak.  Snart skola alla de lefvande helgonen hafva på sina pannor erhållit sin konungs märke, snart skall hvarje juvel vara räknad, det sista invigda lifvet fullständigt offradt, alla helgonens seger öppet betygad, den ögonblickliga förvandlingen från mänskligt lif till gudomlig härlighet verkställd.  Då skall hela församlingen med Kristus såsom dess hufvud uppenbaras i makt, riket skall gifvas åt den, som har rätt därtill, den mäktige skall föra sina härar till strid.  En kort men skarp, en bröst utkämpad och afgörande sammandrabbning med mörkrets makter äger rum.  Och då, sälla tanke, skall den fallna möllna mänskliga tingens ordning på jorden lämna rum för den gudomliga.  O välsignade hopp, o härliga fulländning, o sälla, sälla dag, o fröjdfulla himmel, o glädjerika jord, o oändlige Guds Son, o värdige, upphöjde Frälsare!  Hvem som känner något af den tillkommande världens krafter skulle icke med slutorden i Guds bok upprepa: Ja, kom, Herre Jesus!»

Jag anhåller om förlåtelse, käre herre, om jag i mitt öfverflödande tack inkräktat för mycket på eder dyrbara tid.  Det var icke min afsikt att göra det, men då jag började skrifva, fann jag, att ämnet vidgade sig, och jag önskade uttrycka min erkänsla och tacksamhet mot min himmelske Fader så väl som mot eder själf.  Saken är den, att jag tror på den stora sanning, ni uttalar, nämligen att vi befinna oss i tiden för världens skörd. [394]

Af Guds nåd är jag en, som vakar, och kan därför se gryningen med egna ögon, och, hvad som är ännu dyrbarare, jag kan känna den och tvekar icke att säga, att jag vet, att det är sant.  Kan jag därför annat än vara på det djupaste intresserad i alla ämnen (och de äro många), som röra sig kring tusenårsrikets morgongryning.

I min ringa tanke utgöra edra arbeten, delarna af »Studier i Skriften» och »Vakt-Tornet», de allra bästa kommentarier och hjälpredor, jag påträffat, öfver de skriftställen och profetior, som hafva afseende på vår Herres andra tillkommelse.  Jag läser dem om och om igen med alltjämnt växande nöje, och min skrifvelse är helt enkelt ett uttryck i ord för en känsla af förbindelse, som länge manat mig att skrifva ett erkännande och tacka eder, såsom det mänskliga redskapet, för det goda jag haft af dem.  Jag vågar därför hoppas, att ni, ehuru jag är en fullkomlig främling för eder, mottager min epistel såsom utflödet ur ett tacksamt hjärta från en, som icke endast känner utan önskar uttrycka sin tacksamhet för all den hjälp och upplysning, han erhållit och tillägnat sig, beträffande hvad som för honom är det främsta af alla ämnen, vår gudomlige Herre och Frälsares tillkommelse och verkliga närvaro.

Jag förblifver, käre herre, Eder I Kristi kärlek,

W. R. Fuller.

Den 2 Mars 1891