STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme ditt rike

 ANDRA KAPITLET.

“ÄNDENS TID ELLER HANS FÖRBEREDELSES DAG.”

—DANIEL XI

Ändens tid. – Des början, år 1799 e. K. – Dess slut, år 1914 e. K. – Hvad som skall förberedas och syftemålet. – Världens historia spårad I profetian genom dess förnämsta härskare. – Från år 405 f. K. till denna förberedelsedag. – Början af ändens tid bestämdt angifven, dock utan namn eller data

”Ändens tid,” en period af ett hundra femton (115) är, från år 1799 e. K. till och med år 1914 e. K. är särskildt angifven i skriften. »Hans förberedelses dag» är ett annat namn, som gifves åt denna tidrymd, emedan i densamma en allmän ökning af kunskap, ledande till upptäckter, uppfinningar etc., banar vägen till den kommande tusenårsåldern af ynnest genom att förfärdiga de mekaniska medel, som komma att spara arbete och förse världen i allmänhet med tid och bekvämligheter, hvilka under Kristi rättfärdighetsregering komma att blifva en välsignelse för alla och bidraga till att uppfylla jorden med Herrens kunskap. Och det är en dag eller en period af förberedelse äfven i en annan mening, ty genom tillväxten af kunskap bland massorna, hvilket gifver alla smak af frihet och lyx, innan Kristi styrelse upprättas för att rätt ordna världen, komma dessa välsignelser så småningom att blifva häfstänger för klassmakt och leda till uppresning å massornas sida och störtande af bolagsringar etc., tillsammans med hvilka alla jordens nuvarande välden, borgerliga och kyrkliga, komma att falla. Och sålunda är nuvarande tid (genom ett sådant störtande) en dag af förberedelse för upprättandet af Guds rikes allt omfattande välde, om hvilket man så länge bedit. [16]

De sista fyrtio åren af ändens tid kallas »änden» eller »skörden,» såsom vi läsa: »SKÖRDEN är tidsålderns ÄNDE.»  (Matt. 13: 39, ord. öfv.) På den förutsagda allmänna karaktären af denna period och dess händelser skola vi snart fästa särskild uppmärksamhet, men de särskilda dragen af skörden skola vi emellertid lämna till ett senare kapitel.

Ehuru den upplysning, som utpekar ärtalet för denna period, meddelas oss i Daniels profetia, veta vi, att han förstod ingenting alls rörande den samma, såsom han sade: »Jag hörde detta men förstod det icke.» (Dan. 12: 8.) Till svar på sina ifriga frågor fick han veta, att orden voro tillslutna och förseglade intil ändens tid. Däraf följer således, att ingen kunde förstå profetian före är 1799; och innan vi lämna ämnet, skola vi visa, att profetian tillkännagifver, att den icke skulle börja förstås före år 1829, ej heller uppnä ett klart afslöjande före år 1875.

Det elfte kapitlet af Daniels profetia är ägnadt ät de märkliga händelser, som leda fram till denna period, ändens tid, under det att det tolfte kapitlet leder vidare därifrån till änden eller skörden. Profetiska forskare torde lägga märke till det egendomliga sätt, på hvilket årtalet för början af ändens tid meddelas – ett sätt märkligt både för sin noggrannhet i bestämmandet af årtalet och likaså för dettas döljande intill den för dess förståelse fastställda tiden. Och sedan denna tidpunkt blifvit på ett egendomligt sätt angifven i det elfte kapitlet, utan att ett namn eller årtal nämnes, förser det tolfte kapitlet oss med tre perioder. 1260, 1290 och 1335 profetiska dagar, hvilka bekräfta och fastställa lärdomen af det elfte kapitlet, nämligen att början af ändens tid var år 1799.

Och ehuru elfte kapitlet berör några af historiens mest framstående karaktärer och händelser, såsom vi skola visa, är likväl dess vittnesbörd ännu försegladt för ganska många profetiska forskare, emeden hufvudpunkten [17] i profetian, på hvilken mycket beror, redan haft en skenbar uppfyllelse. Detta sätt att öfvertäcka eller dölja en profetia, tills den bestämda tiden för dess uppenbarande kommit, är alls icke ovanligt. Och så vissa hafva somliga profetiska forskare varit, att denna hufvudpunkt redan blifvit uppfylld, att i vara (engelska) biblar, vanliga öfversättningen, en anmärkning i kanten lyder:  »Uppfylld år 168 till år 171 f. K.»  Stället (Dan 11: 31, Eng. öfv.) lyder: »Härskaror skola stå på hans sida, och de skola vanära helgedomens fäste och borttaga det dagliga (bokstafl. – det beständiga) offret och uppställa (eller uppsätta) den styggelse, som ödelägger» (eller den förödande styggelsen).»

Pästäendet är, att denna profetia uppfylldes af Antiokus Epifanes, en syrisk konung, då han med våld inträngde i Jerusalem, inställde offrande till Gud i templet och i detsamma uppställde Jupiter Olympus’ bild.

Denna skenbara uppfyllelse af profetian är tillräcklig för att tillfredsställa den vanliga forskaren, som är nog belåten att tro, hvad som säges honom, och den kommer honom att förlora intresse i profetian såsom varande uppfylld i den aflägsna forntiden och icke af något särskildt intresse för honom. Men den, som studerar på allvar, torde märka, att det förutsades (v. 14) att de, som öfvade våld emot Daniels folk, visserligen skulle försöka att uppfylla synen (eller skulle skenbart uppfylla den) men skulle misslyckas, och vidare, att »ändens tid» var en bestämd tid (v. 35), och att en full och rätt tolkning icke kunde erhållas förr än då. Följaktligen skola sådana icke vänta sig rätta tolkningar från det förflutna. Och ej heller torde den omsorgsfulle forskaren förbise den omständigheten, att Herren fäste uppmärksamheten just på denna profetia två hundra år efter dess påstådda uppfyllelse och tillsade oss att vänta dess uppfyllelse i framtiden, [18] sägande: »När I nu fån se (i framtiden) förödelsens styggelse . . . stå på heligt rum.» (Matt. 24: 3, 15.) Herren bifogade till och med en förmaning, att vi skulle taga oss till vara och icke taga miste rörande den verkliga styggelsen, sägande:  »Den som läser det, han gifve akt därpå!»

Vi hoppas, att de bevis, som blifvit framlagda i föregående del, hafva gjort det klart, att det stora påfvesystemet är den förödande styggelse, som i århundraden plundrat både världen och församlingen i Kristi rikes namn. Det har i sanning länge »stått på det heliga rummet» – i Guds tempel, den kristna församlingen.  Gud vare lof för förmånen att se dess vederstyggliga karaktärsdrag allt tydligare, på det att vi må fly från alla dess villfarelser. Gud vare lof, att dess dagar äro räknade, och att den renade helgedomen (Dan. 8: 14) snart kommer att upphöjas och uppfyllas med Guds härlighet.

Efter denna inledning öfvergå vi till undersökning af Daniels elfte kapitel i ordningsföljd.

Vers 2 börjar med det medisk-persiska riket, hvars fjärde och siste konung var Darius III Kodomanus.

Den mäktige konungen i vers 3 är Alexander den store af Grekland, rörande hvilken följande stycke ur Willards världshistoria torde läsas med intresse. Han säger:

»Efter att hafva infallit i Judeen sände Alexander den store befallning till Jerusalem att förse hans krigshär med lifsmedel och trupper. Jaddus, den dåvarande öfversteprästen, lät svara att han svurit persiens konung trohet, och att han icke kunde öfvergifva honom, så länge han lefde. Så snart belägringen af Tyrus blifvit afslutad, marscherade Alexander till Jerusalem för att hämnas denna vägran. Underrättad om hans afsikt och helt och hållet ur stånd att inlåta sig i strid med honom ropade öfversteprästen i sin nöd till himmelen om beskydd. Undervisad i en syn om natten, hvad han borde göra, slog han upp stadens portar och beströdde vägen med blommor. Efter att hafva iklädt sig det levitiska prästerskapets [19] glänsande ämbetsdräkt gick han åstad att möta segraren, åtföljd af alla prästerna klädda i hvitt. Alexander mötte honom, bugade sig och tillbad. Tillfrågad af sin förvånade vän, hvarför han, hvilken andra tillbådo, skulle tillbedja öfversteprästen, svarade han: Jag tillbeder icke honom utan den Gud, hvilkens tjänare han är. Jag visste, så snart jag såg hans skrud, att han var den samme, som jag såg i en syn i Madenonien, då jag var betänkt på att eröfra Persien, och han försakrade mig då, att hans Gud skulle gå före mig och gifva mig framgång. Alexander omfamnade därpå prästerna, där han gick midt ibland dem, och kom så in i Jerusalem, hvarest han på det högtidligaste sätt frambar offer i templet, ÖFVERSTEPRÄSTEN VISADE HONOM DÄRPÅ DANIELS PROFETIA OCH UTTYDDE DEN FÖRUTSÄGA, ATT DET PERSISKA VÄLDET SKULLE STÖRTAS AF HONOM.»

Ehuru Alexander besegrade världen på den korta tiden af tretton år, öfvergick icke riket såsom ett helt till hans familj efter hans död utan delades af hans fyra generaler och sönderföll i allmänhet i stycken, såsom uppgifves i vers 4.

Gif här akt på denna profetias öfverensstämmelse med den i Dan. 8: 3, 9 och 20-25. Här visas, att från en af delarna af Alexanders rike (jämför v :a 8, 9 och 21) skulle utgå ett »litet horn» eller makt, som skulle blifva öfvermåttan stort.  Detta har uppenbarligen afseende på Rom, som höjde sitt inflytande på Greklands ruiner. Från att vara en obetydlig lydstat, hvars sändebud skyndade att erkänna Greklands öfverhöghet, angelägen om att blifva en del af riket vid Alexander den stores fötter, steg Rom så småningom till öfverhöghet.

Den historia, som omtalas i få ord i Dan. 8: 9, 10, berättas mera utförligt i kapitlet 11: 5 - 19. I denna utförliga redogörelse omtalas Egypten såsom konungen i söder, under det grekerna, och sedermera romarna, deras efterträdare i makten, eller det nya hornet, som utgick från Grekland, betecknas såsom konungen i norr. Inväfd bland dessa, länkad tillsammans än med [20] den ene och än den andre, är Guds folks – Daniels folks – historia, på hvars slutliga välsignelse, såsom utlofvats af Gud, Daniel litade. Det är tröttande och onödigt att följa denna historia i dess många enskildheter, strider emellan Alexanders generaler och deras efterträdare, tills vi komma till vers 17, som har afseende på Kleopatra, drottning af Egypten. Och enär alla öfverensstämma så långt, behöfva vi icke gå längre tillbaka i det förflutna.

Vid vers 18 fortsätta de, som påstå. att vers 31 har afseende på Antiokus Epifanes, att  tillämpa profetian på de små oenigheterna och drabbningarna mellan Seleukus, Filopater, Antiokus Epifanes och Ptolemeus Filometer till kapitlets slut, såsom judarna tydligen voro vana att tillämpa den. Genom att fortsätta denna tolkning inpå kapitlet 12 är det klart, att judarna skulle hafva starka skäl att vänta förlossning genom Messias mycket snart, och så läsa vi, att vid tiden för vår Herres födelse »alla voro i väntan» på honom och genom honom på sin befrielse från det romerska oket. Men från och med vers 18 skilja vi, som se den verkliga styggelsen, oss från dem och anse, att profetian blott och bart berör framstående karaktärer fram till påfvedömet, och att den efter att hafva berört och identifierat detta fortsätter vidare till slutet af dess makt att förfölja och angifver detta datum genom en detaljerad redogörelse för en af världshistoriens mest bemärkta karaktärer – Napoleon Bonaparte.

Men det torde frågas: hvarför denna förändring från de föregående versernas metod, nämligen att beröra endast framstående drag i historien? Vi svara, att detta har ingått i Guds sätt att försegla och tillsluta profetian. Dessutom var allting i profetian så anordnadt, att Israel icke skulle snafva vid den första tillkommelsen.  Hade tjugu århundradens smärre omständigheter och enskildheter blifvit detaljerade likt den profetia, som innehålles i verserna 3 till 17 af detta kapitel, [21] skulle detta hafva blifvit långt, tröttande och omöjligt att förstå, och det skulle hafva gifvit judarna och den tidiga kristna församlingen en föreställning om den tidslängd, som var bestämd att förflyta, innan Guds rike skulle komma, och detta var icke Guds afsikt.

Då vi alltså gå vidare, anse vi, att verserna 17 - 19 ha afseende på de tider och händelser, i hvilka Markus Antonius och Kleopatra voro hufvudpersonerna, då Antonius föll och Egypten (»konungen i söder») uppgick i det romerska riket.  Vers 20 tillämpa vi på Augustus Cæsar, hvilken var känd för sin systematiska uppbörd af stora skatter från alla skattskyldiga folk, och hvilkens indrifningar af skatter i Judeen och hela den då civiliserade världen anmärkas i skriften i förbindelse med vår Heres födelse. (Luk. 2: 1.) Uppgiften: »Kejsar Augustus utfärdade ett påbud, att hela världen skulle beskattas» (Eng. öfv.), motsvarar troget beskrifningen: »I hans ställe skall uppstå en upptagare af skatter i rikets härlighet.»  (Eng. öfv.) Denna senare del af beskrifningen passar också fullkomligt, ty Augustus Cæsars regeringsperiod är känd i historien såsom det stora romarväldets härligaste tid och kallas »Roms gyllene ålder.»

En annan öfversättning af vers 20 lyder: »På hans plats skall uppstå en, som skall låta en skatteindrifvare genomresa rikets härliga land.» Detta vill synas hafva särskildt afseende på Palestina och skulle i så fall fullkomligt motsvara anteckningen hos Lukas. Men båda tillämpningarna äro rätta; det var det romerska väldets härliga tid och dess uppbördsmän sändes att genomfara landet Palestina – rikets härliga land. Det må dessutom märkas, att Augustus Cæsar var den förste härskare, som införde en ordnad beskattning i världen.

Vi läsa vidare om denne framstående härskare »Efter några dagar skall han störtas, dock icke genom [22] vrede, ej heller i krig.» Om Augustus Cæsar är det antecknadt, att han dog en lugn död, under det hans företrädare och hans sju efterträdare i kejsarmakten ljöto en våldsam död. Hans död inträffade några få år efter det han nått höjden af sin makt och låtit »skatteindrifvaren genomresa rikets härliga land.» Vers 21 beskrifver på ett passande sätt Tiberius Cæsar, Augustus’ efterträdare: »På hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt hvilken konungavärdighet icke var ämnad; (men) oförtänkt skall han komma och bemäktiga sig riket genom ränker.» Låt oss här märka, huru den historiska berättelsen om Tiberius öfverensstämmer med den ofvanstående af profeten.

White säger: »Tiberius var femtiosex år gammal, då han besteg tronen, hvarvid han FÖRKLARADE SIG HYSA STOR OVILLIGHET att åtaga sig dess maktpåliggande omsorger . . .  Då alla hinder nu voro aflägsnade, lämnade tyrannen sina grymma och sinnliga passioner lösa tyglar.»

Willard säger: »I början förställde han sig och syntes regera med hofsamhet, men masken föll snart.  . . . Senaten, på hvilken han öfverflyttade folkets alla politiska rättigheter, hade blifvit förnedrad och sanktionerade sålunda inställsamt hans handlingar samt offrade rökelse i form af beständigt smicker åt den man, som fyllde deras gator med blod. Det var under dennes, DEN MEST SJUNKNA bland människor, regering, som vår Herre Jesus Kristus korsfästes i Judeen.»

Dessa framställningar öfverensstämma exakt med profetens beskrifning och bekräftas ytterligare af nästa vers – 22: »Med styrkan af en öfversvämning (flod) skola de (alla motståndare) bortsopas framför honom och krossas, ja, äfven förbundets furste.»  (Eng. öfv.) Denna sista framställning synes omisskänneligen ha afseende på vår Herre Jesus, hvilken, såsom ofvan bemärkts af historieskrifvaren, korsfästes under Tiberius’ regering af hans representant, Pilatus, den romerske ståthållaren öfver Judeen, och af romerska soldater. [23]

»Från den stund, då man förbinder sig med honom (då senaten erkänt honom såsom kejsare), skall han bedrifva svek. Han skall draga åstad och få öfvermakten med allenast litet folk. (Tiberius organiserade det pretorianska gardet, som till en början bestod af 10,000 man men sedermera fördubblades. Detta lilla antal manskap var i egenskap af kejsarens lifvakt beständigt i Rom och under hans kontroll. Genom detta injagade han fruktan hos folket och senaten, afskaffade folkval, folkförsamlingar etc.) Oförtänkt skall han komma in i landets bördigaste trakter och göra ting, som hans fäder och hans fäders fäder icke hade gjort; byte och rof och gods skall hans strö ut åt sitt folk, och mot fästena skall han förehafva anslag, intill en viss tid.» – Verserna 23, 24.

Det var både Augustus’ och hans efterträdares politik att på fredlig väg bibehålla makten öfver de besittningar, som förut vunnits, hellre än att genom eröfringar söka göra vidare tillägg; och för att vinna detta ändamål var det deras politik att dela bytet genom att tillsätta lokala ståthållare med värdighet och myndighet, hvilkas innehafvande af ämbetet gjordes beroende af ordningens upprätthållande i deras provinser, deras trohet mot Cæsarerna och den skyndsamma uppbörden af skatter. De följde ej langre, såsom i början, det tillvägagåendet att plundra och röfva världen endast för att föra bytet såsom segertecken till Rom. Genom denna diplomati och sina »framtidsberäknande planer» behärskade nu Rom världen mera fullständigt och med större inflytande, än då dess härar ryckte hit och dit.

Det bör ihågkommas, att ehuru profetian ingått i närmare detaljer, och i fråga om Augustus och Tiberius nära nog uti personligheter, så har detta likväl enast varit ett medel för ett ändamål. Det afsedda ändamålet är att angifva tiden för öfverflyttandet af världsväldet från Grekland till Rom, från Alexander [24] den stores fyra generaler, som representera fyra afdelningar af hans rike (den i Dan. 8: 8 nämnda grekiska»getabockens» »fyra horn,») till det romerska riket, som vid den tiden och förut var en del af Grekland. Dessa fyra generaler, som efterträdde Alexander den store, äro icke mindre tydligt framställda i historien än i profetian.* Historieskrifvaren** säger:

________

* Delningen mellan dessa fyra omnämnes tydligen i Dan. 8: 8 och 11: 4, 5.
** Willards Universal History, sid. 100.

(Det Grekiska) »riket delades nu i fyra delar, och en del anvisades åt hvar och en af de generaler, som bildade förbundet. Ptolemeus öfvertog konungamakten i EGYPTEN, Seleukus i SYRIEN OCH ÖFRE ASIEN, Lysimakus i TRACIEN OCH MINDRE ASIEN fram till Taurus, och Kassander tog såsom sin andel MACEDONIEN.»

Vid denna delning kom Italien att tillhöra Kassanders afdelning, som var den norra delen, hvilken kallas »konungen i Nordlandet,» under det att Egypten var den södra afdelningen eller »konungen i Söderlandet.» Så småningom fick det romerska inflytandet öfverhand, och stycke efter stycke blef det område, som ursprungligen innehades af Seleukus, Lysimakus och Kassander, bragt till underdånighet under Rom, som tillhörde den norra afdelningen, och lämnade endast Egypten, den södra afdelningen, kvar. Denne konung i södern, Egypten, kom, såsom ofvan berättats, under den norra afdelningens välde på Kleopatras, Antonius’ och Augustus Cæsars tid, dels på grund af tentamente af Kleopatras fader, hvilken, då han dog medan hans barn voro unga, lämnade riket under den romerska senatens beskydd, och dels genom Markus Antonius’ nederlag. En tid bortåt var »konungen i Söderlandet,» Egypten, helt visst lika väktig som »konungen i Nordlandet,» Rom. Historieskrifvare förtälja oss, att »det var den största då existerande handelsnationen,» att [25] det hade »33,000 städer,» och att dess årliga inkomster »uppgingo till 14,800 silfvertalenter,» omkring $20,000,000  (75,000,000 kr.).

Då vi förstå profetian och syftet med den, böra vi icke vänta detaljerade personliga redogörelser för dessa rikens monarker, utan med »konungen i Nordlandet» förstå vi det romerska rikets representant och med »konungen i Söderlandet» en representant för Egyptens rike. Efter denna förklaring fortsätta vi med profetian.

Vers 25: »Och han (Rom) skall uppbjuda sin kraft och sitt mod emot konungen i Söderlandet (Egypten) och komma med en stor här, men konungen i Söderlandet skall ock rusta sig till strid med en mycket stor och talrik här; dock skall han icke hålla ständ, för de (förrädiska) anslags skull, som göras mot honom.»

Från år 30 f. K., då Augustus Cæsar gjorde Egypten till en romersk provins, ägde inga fientligheter rum mellan de två länderna, till dess drottning Zenobia, en ättling af Kleopatra, omkring 269 e. K., gjorde anspråk på och utöfvade väldet däröfver. Hennes regering var kort; den romerske kejsaren Aurelianus besegrade henne år 272 e. K. Historieskrifvaren säger; »Syrien, Egypten och Mindre Asien erkände Zenobias, drottningen i Palmyra, regering. Men hon hade att mäta sig med kejsarrikets öfverlägsna styrka och den tidens förnämsta härförares militära skicklighet.  Likväl skrifver Aurelianus om henne: ’Det romerska folket talar med förakt om det krig, som jag för emot en kvinna. De äro okunniga om både Zenobias karaktär och rykte. Det är omöjligt att beskrifva hennes krigiska rustningar och hennes förtviflade mod.’» Firmus, Zenobias bundsförvant i Egypten, blef hastigt öfvervunnen och dödad, och Aurelianus återvände till Rom, höljd med ära och med stora skatter, såsom det beskrifves i vers 28. – »Då skall han återvända till sitt land med stora rikedomar, och hans hjärta skall [26] vara emot det heliga förbundet, och han skall utföra (olika) stora ting och återvända till sitt eget land.» (Eng. öfv.)

Som bevis på hvilka rikedomar han hopade, torde man märka ett utdrag ur Gibbons berättelse om hans triumftåg genom Roms gator. Han säger:

»Asiens rikedomar, besegrade folks vapen och fälttecken och den syriska drottningens storartade servis och garderob voro anordnade i noggrann symmetri eller i artistisk oordning.  .  .  Zenobias sköna gestalt var bunden i fjättrar af guld:  en slaf uppbar en guldkedja, som omslöt hennes hals, och hon nästan dignade under den outhärdliga tyngden af juveler. Hon föregick till fots den lysande vagn, i hvilken hon en gäng hoppats göra sitt intåg i Rom.»

Beträffande profetens framställning, att hans hjärta vid hans återkomst skulle komma att vara emot det heliga förbundet (kristendomen), säger Mosheim:

»Ehuru omåttligt begifven på afguderi, och ehuru han hyste stark motvilja för de kristna, vidtog Aurelianus likväl ingen åtgärd till deras skada under fyra år.  Men vare sig på grund af egen eller af andras vidskepelse vidtog han i femte året af sin regering mått och steg för att förfölja dem, och så grymt och vildt var hans sinnelag, och till den grad stod han under inflytande af prästerna och gudarnas beundrare, att om han lefvat, skulle hans förföljelse hafva blifvit grymmare än någon af de föregåendes. Men innan hans nya edikter hade nått alla provinser, blef han lönnmördad, och därför var det endast få kristna, som ledo för sin fromhet under honom.»*

_______________
* History of Christianity, del 11, sid. 101.

Denna förföljelseanda mot kristendomen visade han efter sitt återvändande från eröfringen, såsom det angifves i profetian. Aurelianus var en soldyrkare, och han tillskref solen sin seger öfver Zenobia, och omedelbart efter drabbningen begaf han sig till det storartade tempel, som var invigdt åt solen, för att frambära [27] sitt erkännande för ynnesten. Som de kristna höllo solen ovärdig dyrkan, antages det, att deras vägran att deltaga i denna soldyrkan var orsaken till hans plötsliga och våldsamma motstånd.

Vers 26:  »De, som äta hans bröd, skola störta honom. Och hans här skall svämma öfver, och många skola blifva slagna och falla.» Aurelianus lönnmördades af sina egna generaler. Hans här var framgångsrik, ehuru många blefvo slagna.

Vers 27 har icke afseende på Rom och Egypten utan på två konungar eller makten inom det romerska väldet – kejsarmakten, som så småningom dog ut, och prästmakten, som långsamt kom till lif och ärelystnad. Hvardera sökte att använda den andra för sina egna själfviska syftemål, medan de samtidigt förnekade sådana afsikter. Den lyder: »Båda konungarna skola hafva ondt i sinnet; där de sitta tillhopa vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hafva någon framgång (då); ty ännu dröjer änden intill den bestämda tiden.»  Eller, för att uttrycka tanken tydligare, en viss tidrymd af 1260 år hade blifvit bestämd af Gud såsom längden för påfvedömets makt att förfölja, därför kunde föreningen emellan den prästerliga och borgerliga makten »icke hafva någon framgång» då, ty om de 1260 åren räknades från denna tidpunkt, skulle de bringa »änden» för tidigt. Därför var det nödvändigt, att densamma uppsköts eller hölls tillbaka, och att den fick komma till stånd så småningom genom kejsarväldets förfall i Italien. Vi se på krykohistoriens blad de kristna biskoparnas anslag för att vinna makt inom det romerska väldet, och tydligen öfvervägde de romerska kejsarna mycket, huruvida det icke vore till deras fördel att erkänna den nya religionen. Det synes, som om Konstantin vid en mognare tid blott och bart utförde, hvad andra mer eller mindre tänkt. på. Men till och med Konstantin hindrades af den allmänna meningen hos folket från att genast [28] och så hastigt, som önskadt var, åstadkomma en förening af krykans och statens krafter.

Vi betrakta verserna 29 och 30 såsom en parentes, som inskjutits för att för en tid dölja meningen genom att afbryta berättelsens ordning, och tro, att den har afseende på en då i den aflägsna framtiden liggande sammanstötning mellan det romerska rikets och Egyptens representanter. Ingen vidare konflikt mellan dessa skulle äga rum utom en, och den skulle inträffa just vid »den bestämda tiden» – ändens tid, år 1799. Af denna orsak skola vi lämna undersökningen af dessa verser till dess vi komma att betrakta denna sista strid mellan dem, som detaljeras i verserva 40 - 45.

Vers 31 anknyter sig till tanken i vers 27, och vi anse, att den har afseende på den framgångsrikare af de två makterna i det romerska väldet – påfvedömet.  Sedan profetian följt historien genom märkliga enskilda härskare fram till Aurelianus och gjort oss bekanta med de två mot hvarandra fientliga härskaremakterna – den borgerliga och den kyrkliga –, som kort efteråt uppstodo, påpekar den därnäst påfvedömets förspräng och dess karaktär och verksamhet i fråga om Guds sanning och församling – och det framställes här såsom en enda konung eller makt utan hänsyn till dess många ombyten af påfvar eller hufvuden. Vi veta, att påfvedömet i kampen mellan de borgerliga och religiösa härskarne afgick med segern, och profetian lyder: »Härskaror skola stå på hans sida (eller »starka ur honom stå upp» – Youngs (Eng,) öfversättning) och skola orena styrkans helgedom och skola borttaga det beständiga offret, och de skola UPPSÄTTA den förödande styggelsen.» (Eng. öfv.)

Detta tolka vi betyder, att ehuru hvarken församlingen eller den borgerliga makten lyckades uppsluka den ena den andra, såsom det en tid syntes sannolikt, uppstodo likväl »starka,» som orenade både den borgerliga regeringens och äfven den sanna religionens [29] grundprinciper. »Styrkans helgedom,» den borgerliga myndighetens fridlysta område, som Gud för en tid öfverlämnat åt hedningarna, åt denna världens riken, undergräfdes af dem inom församlingen, som törstade efter närvarande herravälde, och som på allt sätt sökte tillvinna sig borgerlig makt för att befordra sina kyrkliga planer, och Guds helgedom (hans heliga boning – församlingen) blef skändad och förnedrad genom dessa »starkes» ihärdiga bemödanden att vinna makt hos de borgerliga styresmännen samt stort antal och inflytande hos folket. Detta var påfvedömet i sitt frö, arbetande på att upprätta sig i makt såsom ett prästerligt välde.

Vi kunna ej undra öfver att dessa våldsamma »starka,» hvilka lämnat utan afseende Guds plan, som föreskrifver, att vi för närvarande skola vara underdåniga »de myndigheter, som finnas» (hvilka äro förordnade af Gud för vår närvarande pröfning och förberedelse för framtida upphöjelse till makt, härlighet och herravälde öfver världen), och hvilka beslutit sig för att om möjligt regera före Guds tid, voro till den grad i disharmoni med Guds plan, att de förlorade sanningens innersta väsen och kärna och behöllo endast formen, det yttre skenet. Ett högst afgörande steg å affallets sida var att »borttaga det beständiga offret.» Detta, höjden af urartande i fråga om läran, som fann sitt uttryck i de romerska dogmerna om brödets och vinets förvandlig och mässoffret, endast nämna vi här och lämna det för fullare undersökning i sammanhang med en annan profetia till ett senare kapitel. Från och med införandet af denna fördärfliga och hädiska villfarelse kallar Gud det påfliga systemet en styggelse, och dess efterföljande upphöjelse till makt kallas här »den förödande styggelsens uppsättande.» Huru väl påfvedömet förtjänat detta namn, och huru härjande dess olyckliga inflytande varit, intygas till fullo af de »mörka åldrarnas,» medeltidens, historia, af hvilken vi gifvit en och annan glimt i föregående del. [30] Vers 32: »Och dem, som hafva kränkt förbundet, skall han med hala ord locka till helt affall.» De inom församlingen, hvilka icke lefde upp till sitt förbund med Herren, blefvo ett lätt byte för det smicker, den ära, titlar o. s. v., som förehöllos dem af den påfliga prästmakten, då den började få inflytande. Men ehuru många gåfvo vika för villfarelserna, var det likväl icke alla, ty vi läsa: »Men de af folket, som känna sin Gud, sloka stå fasta och hålla ut. Och de förståndiga bland folket skola undervisa många.» (Eng. öfv.)  Sålunda visas en delning af församlingen i två tydliga klasser, hvilka i Dan. 8: 11 - 14 betecknas med namnen helgedomen och härskaran; den ena klassen, lockad till otrohet genom världens smickrande ära, bröt sitt förbund med Gud, medan den andra klassen i verkligheten stärktes genom de förföljelser, för hvilka deras trohet mot Gud utsatte dem. Inom den senare klassen funnos några, som förstodo sakläget och lärde de trogna, att så var det skrifvet i skriften, att antikrist, eller syndens människa, skulle utveckla sig från ett stort affall inom församlingen.

Flertalet och makten voro på deras sida, hvilka öfvergifvit förbundet, och hvilka blefvo förenade med staten, och de få, som voro trogna, blefvo förföljda – jagade, fängslade, lagda på sträckbänk, marterade och dödade på hundratals upprörande sätt, såsom historiens blad tydligen bestyrka, och såsom här förutsäges genom profeten, som sade: »Dock skola de falla genom svärd och genom eld, genom fängenskap och genom plundring många dagar,» (Eng. öfv.) – Här afbrytes sammanhanget af en annan parentes, bestående af vers 34 och en del af vers 35) – »till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda tiden.» Den tidslängd, denna förföljelse skulle fortfara, uppgifves icke här, utom att den, såsom det blifvit bestämdt, kommer att slutas vid ändens tid. Af andra skriftställen lära vi, att det var en period af 1260 år, som ändade med [31] år 1799 e. K., ett datum som alldeles särskildt angifves af Daniel och Uppenbarelsebokens författare så väl som i historien.

Verserna 34, 35: »Men då de falla, skola de blifva hjälpta med en liten hjälp.» (Eng. öfv.)

Den fulla perioden af förföljarens (påfvedömets) makt, 1260 år, skulle icke gå tillända förr än år 1799; men innan dess slut förlänade Gud en liten hjälp genom reformationsrörelsen, som, ehuru den först snarare ökade förföljelsen, efteråt gaf delvis tröst och skydd åt dem, som föllo på grund af trohet mot Guds ord.  Reformationen förhindrade sanningens fullkomliga undertryckande i världen.  Men ack, med den lilla hjälpen kommo »smickrarna» tillbaka. Så snart förföljelsen började aftaga, tillgrep motståndaren samma medel, hvarigenom han förut lyckats bringa församlingen till affall och förnedring, för att nu öfvervinna reformrörelserna. Konungar och furstar började gifva äreställningar och titlar åt protestanter och anslöto sig till protestantismen, och detta ledde till allvarsamma onda följder och afvikande från förbundet, såsom vi läsa: »Men många skola sluta sig till dem med smicker, och somliga af de förståndiga (ledare, reformatorer, lärare, som hade förmått undervisa många rörande påfvedömets villfarelser) skola falla, att de (de få trogna) måtte pröfvas och renas och göras hvita.» (Eng. öfv.)

Då vi följa profetian vidare, finna vi, att liksom de föregående verserna skarpt teckna de ledande karaktärer, som på ett framstående sätt voro förbundna med världsväldets öfverflyttande till Grekland och därpå till Rom samt vidare så småningom och på ett listigt, förstulet sätt till påfvedömet såsom en makt, som uppväxte ur det borgerliga Rom, så är det också, när den kommer till den mycket viktiga punkten att angifva, hvarest påfveväldet blef brutet,.* endast fullkomligt i [31] sin ordning att vänta, att Napoleon, den ledande karaktär, hvilkens namn är förenadt med denna förändring, skulle kännetecknas, och detta icke genom en beskrifning af hans personliga utseende utan genom en beskrifning af hans egendomliga karaktärsegenskaper, alldeles såsom Augustus och Tiberius Cæsar angåfvos. En sådan beskrifning finna vi, och Napoleon Bonapartes karrier motsvarar fullkomligt denna beskrifning. Verserna 31 till 35 beskrifva påfvedömet, dess villfarelser och styggelser samt reformationen med dess lilla »hjälp» och dess delvisa misslyckande till följd af smicker, och dessa verser föra oss fram till »ändens tid» och visa oss, att trots den lilla hjälp, som förlänades, skulle somliga komma att falla genom förföljelse till »ändens tid.»  Och så förhöll det sig; i alla länder, som stodo under påfvedömet – Spanien, Frankrike etc. – fortfor förföljelsen genom den förskräckliga inkvisitionen, till dess den bröts af Napoleon.

*  Det är egentligt att säga, att det påfliga väldet förgicks vid början af närvarande århundrade; ty efter franska revolutionen var Roms myndighet öfver härskare och riken (och till och med öfver dess eget område i Italien) endast nominell och icke verklig. Det bör också ihågkommas, att till den tiden hade af alla nationer Frankrike varit den trognaste och mest underdåniga mot den påfliga myndigheten. Det var dess konungar, furstar, ädlingar och folk, som beredvilligt lydde påfvens bud – anordnade korståg, drogo i krig, o. s. v. på påfvens befallning, och som voro så tillgifna, att de icke tilläto en protestant att bo på dess jord efter Bartolomeinattens blodbad. Intet annat folk kunde därför ha tilldelat påfvedömet ett så bedöfvande och förstörande slag som fransmännen.

Närmast därpå följa de verser, som beskrifva Napoleon, det verktyg, som användes af försynen för att bryta påfvedömets makt och börja dess plågande, som kommer att sluta med fullständig tillintetgörelse, hvilken skall fullbordas senare, såsom det är skrifvet: »Hvilken Herren skall tillintetgöra med det klara ljuset af sin närvaro.» – 2 Tess. 2: 8. (Eng. öfv.) [33]

Den offentliga bana, som kännetecknade Napoleon Bonaparte, hvilken redan på sin egen tid erkändes såsom »skickelsens man,» skildras så tydligt genom den profetiska framställningen, att årtalet för »den bestämda tiden» noggrant fastställes. Denna metod att fastställa ett årtal är fullkomligt korrekt. Och om vi skola visa, att de händelser, som här nämnas i profetian, öfverensstämma med Napoleons bana i historien, kunna vi bestämma årtalet lika säkert, som vi skulle kunna bestämma början af Augustus Cæsars eller Tiberius’ eller Kleopatras regering – hvilka personer beskrifvas i verserna 17, 20 och 21. Napoleons bana, sedd i profetians ljus, markerade år 1799 e. K. såsom slutet af de 1260 åren af påfvemakten och början af den period, som kallas »ändens tid.» Den profetiska skildringen lyder sålunda:

Vers 36: »Och konungen skall göra hvad han vill och skall förhäfva sig och vara stormodig mot allt hvad Gud är; ja, mot gudars gud skall han tala sådant, att man måste förundra sig. Och allt skall lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det har skett, som är oryggligt beslutadt.» Napoleon var icke en konung, men ordet konung användes i allmän betydelse för att beteckna en mäktig härskare. Han gjorde nog så nära allt »hvad han ville» som någon människa, som någonsin lefvat; han var känd för sin viljekraft och beslutsamhet, som besegrade nästan oöfverstigliga svårigheter. För att få den rätta meningen af ofvanstående vers, måste man ihågkomma att ordet gud betyder en mäktig person, och att det ofta användes i skriften med hänsyftning på konungar och härskare, såsom i denna vers:  »gudars gud.»* Ordet gudar har här afseende på härskare, konungar och furstar, och uttrycket gudars gud, eller härskares härskare, afser påfven. De flesta hafva erkänt någon religiös öfverhöghet, [34] men Napoleon erkände ingen. Han hade en sin egen vilja och en sin egen plan, hvilken var att upphöja honom själf öfver alla andra härskare.  Till och med emot »gudars gud» (d. ä. härskares härskare – påfven) förde han ett förunderligt språk; han fordrade lydnad af honom såsom af en sin tjänare och på ett förunderligt språk; han fordrade lydnad af honom såsom af en sin tjänare och på ett sätt, som skakade världens vidskepelse på den tiden så väl som det påfliga prästväldets värdighet. Och såsom här förklarats, hade han framgång, till dess han fullbordat sin uppgift att gissla påfvedömet och bryta dess inflytande öfver folkets sinnen. Som bevis härpå säger historien:**

__________________

* Se »Studier i Skriften,» del II, sid. 283 - 285.
** Campaigns of Napoleon, sid. 89, 95, 96.

»Under det de världsliga furstar, som slutit fördrag med fransmännen, troget höllo sig till dessa och betalade de öfverenskomna krigsgärderna, gjorde sig den enväldige påfven skyldig till de ovisaste kränkningar af sina förbindelser.  Omgifven af präster, som voro hans enda rådgifvare, tog påfven tillflykt till sina gamla utvägar, list och fromma bedrägerier; och stora bemödanden gjordes att upptända folkets sinnen emot fransmännen . . . Prästerna föregåfvo, att himlen hade ingripit, och det påstods med bestämdhet, att olika underverk hade blifvit utförda i de olika kyrkorna till försvar för den heliga katolska tron på påfvens öfverhöghet och såsom bevis för himlens misshag öfver fransmännens uppförande. Då Bonaparte förnam, att det romerska hofvets förblindelse var så stor,att alla hans fredsbemödanden komme att blifva fruktlösa, vidtog han omedelbart mått och steg för att bringa ’Hans Helighet’ till förnuft 

Han beordrade general Viktor att infalla på de påfliga områdena, hvilken skingrade påfvens armé ’likt agnar för vinden’ och spridde allmän förskräckelse inom kyrkostaterna. . . . Då ’Hans Hans Helighet’ fann, att St. Petrus icke lämnade honom någon hjälp i detta trångmål, . . . affärdade han sändebud till Bonaparte för att anhålla om fred. Fred erhölls, men på tillräckligt förödmjukande villkor: förutom det att påfven måste efterkomma det provisoriska fördrag, som förut ingåtts och brutits af honom, tvingades han att afträda en del af sitt område och erlägga en summa penningar, till ett belopp af omkring [35] trettio millioner franska livres (omkr. $6,000,000 eller c:a 2,500,000 kr.) såsom en försoning för sitt sista fördragsbrott.»

Tillsammans med den första beskattningen utgjorde detta inalles öfver tio millioner dollars (eller c:a 37,500,000 kr.), som påfven betalade till Frankrike i guld och silfver, förutom andra värdeföremål, – bildhuggeriarbeten, målningar, m. m. En romersk katolsk skriftställare förklarar, att »uppfyllandet af dessa villkor bringade påfven till branten af ruin». Detta fördrag afslöts den 19 februari år 1797.

Det må synas, att ett sådant summariskt och framgängsrikt störtande af päfvemakten vore tillräckligt att bevisa världen, att dess anspräk pä gudomlig rättighet att råda öfver konungar etc., vore idel formätenheter; men om så icke var, sattes kronan på verket det följande året, då den franska generalen Berthier intågade i Rom och upprättade en republik, den 15 februari år 1798, och fem dagar senare förde påfven som fånge till Frankrike, där denne dog följande år. Från den tiden intill nu har det påfliga herraväldet öfver jordens konungar varit blott en skugga af sitt forna jag. Sedan dess har det knappast omnämnt sin påstådda rättighet att tillsätta och afsätta konungar. Ja, den päfve, som besteg stolen år 1800, under titeln Pius IVV,  »utfärdade en adress, i hvilken han förklarade det var evangelii lära, att alla skulle lyda de lagligen bestående regeringarna», hvilket naturligtvis inbegrep honom själf.

Vers 37: »Han skall icke akta sina fäders gud (härskare), ej heller kvinnors gunst,  ej heller akta någon gud (härskare); ty han skall upphäfva sig öfver allt.» (Eng. öfv.)

Icke nog med att Napoleon icke respekterade sina, fäders gud, påfvedömet, utan lika  litet betraktade han gynnsamt några af de protestantiska sekterna, här [ 36] framställda såsom kvinnor.

__________________
* Med ett ord, intet annat än hans egen personliga ärelystnad bestämde hans handlingssätt.

* Liksom den enda sanna församlingen symboliskt kallas Kristi brud, och liksom Roms församling i otrogen förbindelse med den jordiska makten kallas en sköka, så kallas de olika protestantiska sekterna »kvinnor».
__________________

Vers 38: »Men fästenas (militärmaktens) gud skall han i stället ära; en gud, som hans fäder icke hafva känt, skall han ära med guld och silfver och dyrbara stenar och andra kostbara ting.»

Andra stora krigare hafva erkänt någon öfvernaturlig makt för vunna segrar. Alexander den store besökte de hedniska templen och firade sålunda sina segrar, så gjorde äfven Cæsarerna; och på senare tider, under påfvedömet, var det brukligt, att båda sidorna i ett krig anropade Gud, helgon, jungfru Maria och påfvarna om välsignelser och seger, och att de åtminstone föreburo, att de mottogo segern såsom skänkt af Gud. Men Napoleon gjorde intet af allt detta: sin framgäng tillskref han sig själf och sitt eget snille. Han litade på sina arméer; på tappra män, snabb manövrering och skickliga generaler satte han sin förtröstan, och till dessa riktade han sina önskningar. Formen för hans ed till »de äldstes råd» i Frankrike, då han vid sin återkomst från Egypten öfvertog befälet öfver de franska arméerna, visar, att han litade på sig själf och på sina härar. Han svor hvarken vid Gud eller vid bibeln eller vid påfven eller vid Frankrike utan sade: »Jag svär det! Jag svär det i mitt eget namn och i mina tappra kamraters namn!» Under det han tjänade sin egen ärelystnad, påstod han sig tjäna folket, och Roms, och andra af honom plundrade städers och länders, skatter öfverlämnades åt det franska folket, af hvilket han själf och hans soldater voro en del.  [37] Vers 39: »Och mot starka fästen skall han med en främmande guds (den nya gudens) hjälp göra hvad honom lyster; dem som erkänna honom skall han bevisa stor ära; han skall sätta dem att råda öfver många, och han skall utskifta jord åt dem till belöning.»

Napoleon förlänade sina vänner och trogna generaler framstående platser bland alla de besegrade folken i Europa. Dessa ämbeten voro hans gåfvor, dock innehades de på villkor af trohet mot honom. De voro »belöningar» och likväl på samma gång priset för deras underdånighet mot honom. Därom säger historien: * Willards Universal History, sid. 452.

»Napoleons ärelystna tankar blefvo alltmer uppenbara. Af Holland hade föregående år bildats ett konungarike, öfver hvilket hans broder, Louis Bonaparte, gjordes till konung. Neapel gafs nu åt Josef Bonaparte, den äldre brodern, som också bekläddes med titeln konung af de tvä Sicilierna. Åtskilliga provinser skapades till hertigdömen eller storlän af riket och gåfvos åt kejsarens släktingar och gunstlingar.  Hans syster Paulina gjordes till furstinna af Guastalla, hans svåger, Murat, till storhertig af Berg och Kleve, under det Eugene Beauharnais, sonen till hans gemål Josefina i ett föregående äktenskap, sändes som vicekonung till Italien. Af fjorton provinser i södra och västra Tyskland bildades Rhenförbundet. De skildes från den tyska statskroppen och erkände Napoleon såsom sitt öfverhufvud under titel af protektor. Schweiz bringades likaledes under Frankrikes välde, i det Napoleon förklarade sig såsom dess 'medlare'.»

Napoleons politik ledde honom till att upprätta olika äreoch hedersordnar bland officerarna och soldaterna, säsom till exempel »hederslegionen», »järukroneordern» etc. etc.

Sedan profeten alltså meddelat grunden för fast­ställandet af identiteten af denna karaktär (Napole­on), hvilkens handlingar markera början till »ändens tid», fortsätter den att visa, hvilken särskild händelse under den tiden bör förstås såsom bestämdt angifvande det exakta årtalet för början af »ändens tid». Dennahändelse [38] visas vara Napoleons infall i Egypten, som omfattade en tid af ett år och nära fem månader. Han afseglade i maj år 1798 och landsteg vid sin återkomst i Frankrike den 9 oktober år 1799. Detta fälttåg beskrifves utförligt med få ord i verserna 40-44.

Vers 40: »Och på (den bestämda) ändens tid skall konungen i södern (Egypten) strida mot honom, och konungen i norden (England) skall komma emot honom likt en hvirfvelvind med vagnar och med ryttare (de egyptiska mameluckerna etc.) och med många skepp. (Den engelska styrkan bestod af en flotta under amiral Nelson.) Och han (Napoleon) skall draga in uti länderna och skall förstöra och draga igenom (dem, segrande).» (Eng. öfv.)

Historien underättar oss, att den egyptiska arméen under Murad Bey »efter en ytterst hårdnackad strid blef tillbakaslagen; ... fransmännens framgång spridde skräck långt in i Asien och Afrika, och de omgifvande stammarna underkastade sig segraren. . . . Men lyckan höll på att bereda honom ett förfärligt bakslag. Hans flotta, bestående af tretton linieskepp (örlogsfartyg), förutom fregatter, partäffades i Abukirviken af Nelson, den engelske amiralen, som länge jagat efter dem, och anfölls aftonen den 1 augusti år 1798 med en grad af kraft och liflighet (»likt en hvirfvelvind»), som aldrig öfverträffats i sjökrig.»

Verserna 41-43: »Han skall ock falla in i det härliga landet (Palestina), och många skola falla; men dessa skola undkomma hans hand: Edom och Moab, och Ammons barns furstendöme. (Napoleon höll sig till kusten och beträdde icke utan gick förbi dessa länder.) Han skall utsträcka sin hand öfver länderna, och Egypten skall icke undkomma. Och han skall bemäktiga sig Egyptens skatter af guld och silfver och alIa dyrbarheter, och libyer och etioper skola följa i hans spår.» (Eng. öfv.)

Verserna 44, 45: »Och han skall uppslå sina palatstält (sina palatslika tält) mellan hafven, på det härliga [39] heliga berget. » (Eng. öfv.)  Denna framställning kan ha afseende på ettdera af två berg – berget Tabor eller berget Sinai – hvilka båda kunna kallas härliga och heliga.  På berget Tabor, härligt och heligt såsom platsen för vår Herres förklaring och af Petrus kalladt »det holiga berget», uppslogos Napoleons tält, och en utaf hans viktigaste drabbningar utkämpades där.  Berget Sinai, heligt och härligt såsom varande den plats, där lagförbundet mellan Gud och Israel stadfästes, besöktes af Napoleon och hans »vetenskapliga» kår och lifgarde.

»Då skall han fran öster och norr få höra rykten, som förskräcka honom, och skall draga ut i stor vrede för att förgöra och tillspillogifva många (nationer).» »Men han går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom.»

Medan Napoleon var i Egypten, nådde honom underrättelsen om ny sammanslutning mot Frankrike, och han begaf sig genast på väg till Frankrike. Med afseende på detta säger historien: »Underrättelser från Europa förmådde honom nu att öfvergifva Egypten; han kvarlämnade sin armé under Kleber och återvände i hemlighet och med skyndsamhet till Frankrike…. Ett omslag i lyckan hade ägt rum i fråga om de franska angelägenheterna, en andra koalition (förening) hade bildats i Frankrike, bestående af England, Ryssland, Neapel, den ottomanska Porten och Österrike.» Jämför dessa historiens ord med profetians: »Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka honom, och han skall draga ut i stor vrede för att förgöra och tillspillogifva många (nationer).» Napoleons stora raseri och hans tillämnade tillintetgörelse af alla Europas nationer äro allt för väl kända för att här behöfva upprepas. Han nästan lyckades i sina ärelystna planer; likväl dog, såsom profetian förutsade, [40]  denne sin tids mäktigaste man om några få år I landsflykt,  öfvergifven af alla.  (Willards Universal History, sid. 446.)

Vers 40 förklarar, att detta infall I Egypten skulle ske » på ändens tid» eller (såsom Douay-öfversättningen återgifver det) »vid den förutbestämda tiden», så göra ock verserna 29 och 30, hvilka ha afseende på samma händelse, och hvilka förut blifvit anmärkta såsom en parentes.  Det torde ihågkommas, att vi ha funnit att verserna 25-28 hafva afseende på ett föregående infall i Egypten, och i verserna 29 och 30 antydes det, att det nästa stora infallet i Egypten skulla ske »på den bestämda tiden» d. ä. på  ändens tid, såsom det beskrifves i verserna 40-45.

»På den bestämda tiden skall han återvända och komma emot södern, men det skall icke vara såsom det förra eller det senare» infallet.  Napoleons infall i Egypten medförde icke samma följder som det i Kleopatras dagar eller som det I hennes ättlings, drottning Zenobias, dagar.  Ehuru framgångsrik som krigare i Egypten vann Napoleon inga sådana segrar såsom hans föregångare, och orsaken beskrifves i nästa vers: »Ty skepp från Kittim (Douay: »Romarna») skola komma emot honom. » Den engelska flottan jagade Napoleon och hindrade hands eröfring.  Enär England såväl som Frankrike hade varit en del af det gamla romerska riket, och enär Frankrike låg i krig med det öfriga af detta rike och försökte eröfra det, se vi, huru passande det är, att dessa skepp kallas romerska.  »Därför skall han (Napolean) blifva bedröfvad och återvända och harmas emot det heliga förbundet, och han skall lyckas.»

Vid sin återkomst från Egypten öfvergaf Napoleon sin forna politik af våldsamt motstånd mot påfvedömet, och han undertecknade ett konkordat eller en öfverenskommelse med påfven, genom hvilken den romerskkatolska religionen blef återupprätted i Frankrike.  Detta var en handling emot sanningen, men han syntes se, [41] att han genom denna politik bäst kunde lyckas omstörta republiken och upprätta sig själf i makt såsom kejsare. Och han »lyckades». Men denna politik varade icke länge, sedan han erhållit kejserlig makt; han började snart åter arbeta mot det system, som kallas »syndens människa», såsom profeten beskrifver i föjande ord: »Och han (Napoleon) skall återvända (slå om) och skall öfverlägga emot dem, som hafva öfvergifvit helgedomens förbund» (eng. öfv.), d. ä. han började uppgöra och sätta i verket planer emot Roms affälliga kyrka. Äfven i detta lyckades han.

På detta sätt följer Daniels elfte kapitel världens historia tydligt och klart genom dess märkligaste karaktärer från Persiens rike fram till påfveväldets omstörtande. Ehuru det omfattar den långa tidrymden af tjugufyra hundra år, uppfyller det sitt ändamål att klart angifva själfva året för början af ändens tid – år 1799. Med detta år nåddes gränsen för påfvedömets 1260 år af makt att förtrycka, och ändens tid började. Och man må icke förbise, att detta äfven var det sista året af påfvedömets millennium, eller ett tusen års regering, hvilket började, såsom visats i föregående del, med år 800. Men år 1799 var endast början af den period, som är känd under namnet »ändens tid», inom hvars gränser hvarje spår af detta system skall försvinna.

Märk, huru reformationens tillbakagång och orsaken därtill beskrifves med de få orden i verserna 34 och 35. Kärlek till världen och begär efter makt, inflytande och maklighet voro de snaror, som först förledde församlingen och frambringade påfvedömet, och samma begär och sträfvanden afbröto reformationen. Luther och hans kamrater fördömde i början, bland andra af de påfliga villfarelserna, djärft föreningen mellan kyrka och stat; men då efter några års tappert försvar mot mäktigt motstånd reformationen började vinna inflytande på grund af sina anhängares antal, då [42] konungar och furstar började smickra reformatorerna och vägar till borgerlig och politisk befordran öppnade sig framför dem, förlorade de ur sikte det onda i föreningen mellan kryka och stat, som de en gång sågo och bekämpade i påfvedömet.  De reformerade församlingarna i Tyskland, Schweiz etc. trädde alldeles i gynna hvilket politiskt parti eller hvilken furste eller regering som helst, som var villig att antaga och erkänna dem.  Sålunda föllo somliga af de förståndiga, och ifrån att hafva varit ledare för reform blefvo de inledare i frestelse.  Alltså blef reformationsrörelsen, som haft en god början, storligen hämmad.

Men allt detta kunde icke omintetgöra Guds plan. Genom hans visdom öfvervakades det till det bästa. Det tjänade, liksom påfvedömets villfarelse hade gjort, till att vidare pröfva de sanna helgonen, att utröna huruvida de verkligen voro människors efterföljare eller Guds. Det har tjänat detta syftemål hela vägen fram, ifrån den tiden till nu – att pröfva och rena och göra dem hvita.

Om vi hafva rätt, då vi förlägga början af ändens tid till år 1799, böra vi vänta, att just därifrån villfarelsen rörande förening af kyrka och stat skulle i betydlig mån upphöra, ehuru det torde behöfvas långa år för det fulla återställandet från denna djäfvulens snara.  Och då vi se tillbaka, finna vi, att fakta fullkomligt öfversensstämma härmed.  Sedan detta årtal hafva skilsmässor ägt rum mellan riken och kyrkor men inga nya föreningar.  I sjäklva verket utmärker detta datum en ny reformation på en solidare grundval.  Påfvedömets inflytande öfver Europas riken hade förr varit så stort, att dess förbannelser fruktades af folken likt en förhärjande pest, och dess välsignelser åstundades för den nationella välfärden.  Då protestanter skilde sig från påfvedömet, mottogos de af världen såsom varande blott och bart en mindre fordärfvad ställföreträ – [43] dare för påfvedömet; och deras ynnest, råd eller sanktion söktes ofta på mycket liknande sätt. Men når Napoleon satte sig öfver påfvedömets både välsignelser och förbannelser och likväl hade fenomenal framgång, försvagade hans uppträdande icke blott i hög grad det påfliga inflytandet öfver världsliga regeringar, utan det försvagade äfven de olika protestantiska systemens inflytande i borgerliga och politiska angelägenheter, hvilket inflytande hade blifvit mycket starkt på två och ett halft århundrade.

Den nya reformation, som daterade sig från Napoleons dagar, var icke mindre grundlig än den reformation, som åstadkoms af Luther och hans ämbetsbröder, ehuru den icke var en religiös rörelse eller på något sätt förestavad af religiöst nit, ej heller voro de handlande personerna medvetna om att de utförde ett verk, som blifvit utstakadt för dem i profetian århundraden förut. Napoleon och hans medhjälpare voro gudlösa män, som drefvos af sin egen lystnad efter makt, men Gud öfvervakade, dem ovetande, deras lopp och lät det utarbeta hans egna planer, hvilket det effekfivt gjorde. Hade den reformation, som Gud förut satte i rörelse inom församlingen själf, fortfarit, hade reformatorerna och deras efterkommande förblifvit trogna sanningen, torde hans stora planer hafva blifvit utförda genom dem såsom hans ärade redskap. Men när de dukade under för världens smicker, visade Gud, att han hade andra sätt och medel för att fullborda sina rådslut. Napoleons verk i förening med den franska revolutionen bröt den religiösa vidskepelsens förtrollning, nedslog själfupphöjda religiösa herrars högmod, väckte världen till fullare medvetande om människans krafter och rättigheter och bröt påfveväldet, hvilket den religiösa reformationen förut tillfogat ett dödshugg, som dock dess senare bana hade läkt. (Upp. 13: 3.) Den tidsperiod, som slutade med år 1799 e. K., hvilket år [44] markerades genom Napoleons egyptiska fälttåg, beseglade och bestämde gränsen för det påfliga väldet öfver folken. Där utlöpte den bestämda tiden (1260 år af makt), hvarefter den förutsagda domen mot detta system började, hvilket slutligen måste »fordärfvas och förgöras i grund». – Dan. 7:26.

Detta årtal utmärker också tydligen början af ett nytt tidsskede af tankefrihet och syn på personliga rättigheter och förmåner, hvilket redan utmärkt sig för sitt snabba framskridande hän emot det fulla utförandet af det verk, som planerats för denna ändens tid.  En belysning äro de olika biblesällskapens uppkomst och verksamhet – »förpestande biblesällskap», som Rom kallar dem, ehuru det nu icke kan hindra dem.  Och den hliga bok, det en gang lade i bojor, höll förborgad medelst döda språk och förbjöd sina bedårade undersåtar att läsa, är nu spridd i millioner inom hvarje folk och på hvarje språk.  Brittiska och utländska Bibelsällskapet stiftades år 1803, New York Bibelsällskapet år 1804, Berlinsktpreussiska Bibelsällskapet år 1805, Filadelfia Bibelsällskapet år 1808 och Amerikanska Bibelsällskapet år 1817.  Omfånget af det arbete, som gjorts af dessa sällskap under detta århundrade är underbart.  Biblar tryckas årligen i millioner och säljas till låga priser, och många tusenden bortskänkas till de fattiga.  Det är svårt att beräkna det midsträckta inflytandet af denna verksamhet.  Ehuru mycket utan tvifvel går förloradt, är resultatet i allmänhet att bryta det politiska och kyrkliga slafveriets och vidskepelsens bojor.  Bibelns tysta lära – att påfvar, präster och lekmän så väl som konungar, generaler och tiggare måste alla erlägga räkenskap inför en och samma Herre – är det största af alla medel till att utjämna eller åstadkomma jämlikhet i samhälet.

Ehura den religiösa reformationsrörelsen öfver allt i Europa hårdt skakat påfvedömets inflytande, hade [45] likväl de reformerade kyrkorna så troget härmat dess politik i fräga om diplomati och statskonst, förening med jordiska riken och anspråk på prästerlig myndighet öfver folket (att nämligen »prästerskapet» utgör en särskild, af Gud förordnad styresmakt i världen), att den första verkan af denna reformation blef storligen hämmad och lämnade folket och de borgerliga styresmännen i stor utsträckning kvar i vidskeplig fruktan och underdånighet för allt, hvad kyrklig myndighet hette. Reformen fördelade bland olika sekter mycket af den vidskepliga och ohälsosamma vördnad, som förut riktades på påfvedömet ensamt. Men den politiska reform, som bevittnats under detta nittonde århundrade, och som daterar sig särskildt från år 1799, »ändens tid», är, ehuru mycket olika den förra, icke dess mindre en reformation. De amerikanska koloni­ernas revolution och oafhängighetsförklaring – det lyckliga upprättandet af en framgångsrik republik, en regering af folket och för folket, utan inblandning af vare sig konungar eller präster – hade uppställt en ny lärdom för ögonen på det nu vaknande folket, som i många århundraden hade slumrat i okunnighet om sina gudaskänkta rättigheter i tanke, att Gud hade förordnat kyrkan till den högsta styresmakten på jorden, och att de voro förpliktade att lyda de konungar och kejsare, som sanktionerats af krykan, oafsedt huru orättvisa deras fordringar voro, emedan hon hade förklarat dem vara tillsatta af Gud genom henne.

För ett länge förtrampadt och af präster regeradt folk blef Amerika en källa till förundran.  Det var i sanning »friheten upplysande världen».  Till sist, förtryckt af prästvälde, kungligt slöseri etc., hvartill kommo upprepade missväxtår, som utarmade och nästan bringade det till hungersnöd, reste sig Frankrikes folk i förtviflan och utförde en den mest förfärliga revolution, som varade i fjorton år, från 1789 till 1804.

Dessa scener af anarki och våld, som voro så förskräckliga, voro endast den rättmätiga frukten, den [46] naturliga återverkan af ett länge förtryckt folks uppvaknande till insikt om sin skam och förnedring. Det var ett uppskärande af stormvind för de borgerliga och religiösa makter, som för sin egen upphöjelse i Guds och sanningells namn förblindat och bundit människor, för hvilka Kristus dött.

Naturligtvis skulle en sådan återverkan från en sådan orsak leda till fritänkeri. Frankrike blef plöts­ligen helt och hållet genomsyradt af fritänkeri under inflytande af Voltaire och hans medhjälpare, hvilka öfversvämmade landet med sina skrifter och slungade förakt och åtlöje öfver kristendomen eller, rättare sagdt, öfver affälliga Roms kyrka, hvilken var den enda kristendom, franska folket kände till. De påpekade dess falskheter, dess orimligheter, dess skrymteri, dess osedligheter, dess grymheter och all dess ogudaktighet, till dess det franska folket blef lika brinnande i sitt nit att utrota katolicismen och all religion, som de förr varit nitiska i att upprättålla den. Och det olyckliga, vilseledda Frankrike, som i ett tusen års tid fulleständigt stått under påfvedömets inflytande, ropade, i det de trodde, att den verklige Kristus och icke antikrist hade varit dess föraktlige herre, med Voltaires ord: »Ned med den uslingen», och deras bemödanden att nedgöra den afskyvärde antikrist ledde till alla den franska revolutionens fasor – en underbar belysning af vedergällande rättvisa, då den betraktas i samband med Bartolomeinattens gräsliga blodbad och liknande vid andra tillfällen, hvilka blodbad påfvedömet anstiftat och fröjdat sig öfver.

Det af fritänkeri genomsyrade Frankrike reste sig plötsligt i sin kraft, förstörde Bastiljen, utfärdade sin förklaring om människans rättigheter, afrättade konungen och drottningen och förklarade krig mot alla konungar och sin sympati med alla revolutions­män allestädes. Under tiden fruktade världens härskare med återhållen andedräkt för möjligheten att [47] revolutionssmittan kunde utbryta bland deras undersåtar, och fruktande världsvid anarki ingingo de förbund med hvarandra för ömsesidigt skydd mot, sina undersåtar, hvilka också verkligen knappast höllos tillbaka. Fransmännen afsade sig kristendomen och indrogo alla den romersk-katolska kyrkans ofantliga egendomar och inkomster så väl som konungens och adelns gods. Paris' gator flöto återigen af blod, men det var prästers och adelsmäns och deras understödjares blod i stället för protestanters. De afrättades antal beräknas till 1,022,000. Dessa omkommo på hundratals för tillfället uppfunna sätt. Under jakten och slaktan­det hånades prästerna med påminnelser om de påfliga anhängarnas liknande beteende mot protestanter och om deras egen lära - att »ändamålet helgar medlen». Revolutionsmännen påstodo, att det afsedda ändamålet var mänskig frihet, politisk och religiös, och att deras död, som satte sig däremot, var nödvändig såsom det enda säkra medlet. I likhet med allt sådant var franska revolutionen ett stort ondt och förorsakade, mycken nöd för millioner människor, dock var den, såsom åtskilliga andra händelser, ett delvist afhjälpande af ett stort missförhållande, och i likhet med många andra ting öfvervakades den af Gud till det bästa, till kunskapens förökande och främjandet af hans planer, såsom det påpekades i profetian. Vi inflicka här den anmärkningen, att franska revolutionen mycket tydligt påpekas i Uppenbarelseboken, hvilket klart visar, att den slutliga nöden öfver alla »kristenhetens» nationer illustrerades I detta skräckvälde. Den pestsmitta af otro och anarki, som spridde sig från Frankrike öfver hela världen, lefde och frodades på falska oskriftenliga läror och bruk inom »kristenheten», hvilka funnit uttryck icke endast i påfvedömet utan i all »renlärighet» i allmänhet. Namnkristendomen har icke botat denna sjukdom och är oförmögen att afvända dess vidare utbrott, som skriften förutsäger kommer att blifva den största nod, jorden någonsin känt. [48] 

De franska fritänkarnas inflytande utbreddes öfver Europa genom Napoleons härar och undergräfde i hög grad bade konungars och prästers makt.  Men den hårda behandling, påfvedömet rönte af Napoleon, hvilken handlade såsom hufvud och representant för det fritänkerivänliga Frankrike, satte kronan på verket och bidrog mer än allt annat till att bryta de fjättrar af vidskeplig vördnad, genom hvilka »prästklassen» så länge hållit det »allmänna folket» under sig. Men då den oförskräckte Napoleon icke endast trotsade påfven Pius VI: s bannstrålar utan belade honom med böter för brott mot hans (Napoleons) befallningar och slutligen tvang honom att afträda tillbaka till Frankrike de påfliga områden, som förlänats ett tusen år förut af Karl den store (hvilkens efterträdare Napoleon påstod sig vara), öppnade detta ögonen på folket såväl som på Europas monarker för falskheten i påfvedömets anspråk på myndighet. Den stora omhvälfningen vid denna tid af den offentliga meningen beträffande påflig myndighet kan ses i det faktum, att Napoleon, då han antog titel af och proklamerade sig såsom romersk kejsare i egenskap af Karl den stores efterträdare,* icke begaf sig till Rom för att låta påfven kröna sig, såsom Karl den store och andra hade gjort, utan befallde påfven att komma till Frankrike för att närvara vid hans kröning.  Och icke ens då ville den framgångsrike härskaren, som mer än en gang hade plundrat, utarmat och förödmjukat påfvedömet, samtycka till att krönas af påfven och sålunda mottaga kejsarvärdigheten under något erkännande af påflig myndighet utan lät blott och bart påfven (Pius VII) närvara för att gifva sin sanktion och erkännande åt ceremonien och välsigna den krona, som Napoleon då tog från altaret och satte på sitt eget hufvud.  Historieskrifvaren säger: [49] »Han satte därefter diamdemet på sin kejsarinnas hufvud, såsom ville han visa, att hands myndighet var hans egna handlingars barn» – resultatet af hans egna borgerliga och militära framgångar.  Också har påfven aldrig sedan dess blifvit anmodad att bortgifva det romerska rikets krona.  En romersk katolsk skriftställare** sager om denn kröning:

__________________
*Napoleons stora europeiska krig voro blott hans forsook att återförena det romerska riket, sådant det befanns under Karl den store.
**Chair of St. Peter, sid. 433.
__________________

»I det han handlade olida mot Karl den store och andra monarker, hvilka vid liknande tillfällen infunnit sig i Rom, PÅYRKADE han (Napoleon) I SIN FÖRMÄTENET, att den helige fadern skulle komma till Paris för att kröna honom.  Påfven kände YTTERSTA MOTVILJA för att sålunda afvika från det gamla bruket.  Ja, han betraktade det såsom NEDSÄTTANDE FÖR SITT UPPHÖJDA ÄMBETE.»

Beträffande de förödmjukelser, som af Napoleon hopades öfver påfvedömet, sager historien.***

__________________
***Campaigns of Napoleon, sid 89, 90.
__________________

»Med påfven (Pius VI) slötts (den 23 juni 1796) ett vapenstillestånd, hvars villkor voro tillräckligt förödmjukande för kyrkans hufvud, en gang den mäktigaste suverän i Europa.  – Påfven, som en gång trampade konungar på halsen, tillsatte och afsatte suveräner, förfogade öfver stater och riken, och såsom den Allsmäktiges store öfverstepräst och ståthållare på jorden upprätthöll en myndighet som högste herre och regerade öfver andra suveräners hufvud, nödgades dricka ända till själfva dräggen af förödmjukelsens bägare.  Om drycken var bitter, så var det dock en, som hans företrädare frikostigt utskänkt åt andra.  Han tvingades att öppna sina hamnar för franska fartyg och att utestänga alla de nationers flaggor, hvilka voro inbegripna i krig med den franska republiken, att tillåta franska armén att fortfarande vara i besittning af legationerna Bologna och Ferrara, att öfverlämna citadellet Ancona, att gifva fransmännen 100 målningar, byster, vaser eller statyer, hvilka skulle utväljas af från Paris till Rom sända kommissionärer, likaså 500 (gamla och värdefulla) handskrifter att utväljas på samma sätt, och för att försona det hela skulle hans helighet betala republiken 21,000,000 franska livres (närmare 15 mill kr.), af hvilket det mesta [50] skulle vara i kilngande mynt eller guld och silfvertackor.»

I händelse dessa böter icke erlades punktligt, ökades summan till 50,000,000 livres, (omkr. 32 ½ mill. kr.), och vissa påfliga områden måste afträdas till Frankrike, och påfven blef slutigen tagen och förd som fånge till Frankrike, där han dog.

Till och med Pius VII, som hade blifvit återställd till påfvevärdigheten, och som år 1804 var närvarande vid Napoleons kröning, blef sedermera genom dekret af Napoleon (1808–1809) beröfvad hvarje spår af världslig makt, och Roms monument och konstsaker togos under franskt beskydd.  Det språk, som Napoleon använde, var, att »den donation af landområden, som gjorts af vår lysande företrädare Karl den store till den heliga stolen,…Urbina, Ancona, Marcerata, skulle för alltid förenas med Italien».

Betydelsen af detta framställes på följande sätt af en romersk katolsk skriftställare: ****

__________________
**** Chair of St. Peter, sid. 439, 400.
__________________

»Härtill lades, att påfven skulle fortfara att vara biskop af Rom och utföra sina andliga förrättningar såsom hans företrädare hade gjort i de tidiga åldrarna fram till Karl den stores regering.  I det han blifvit dristig genom sina vapens framgångar, beslöt kejsaren följande år, att påfven skulle beröfvas sin numera nominella suveränitet – den blotta skuggan af världslig makt, som ännu återstod för honom i hans HUFVUDSTAD och de angränsande distrikten.  (Dessa hade påfvedömet innehaft i åratal fore Karl den stores gåfva – från år 539 e. K.)  Följaktligen utfärdade han ett nytt dekret från de österrikiska cæsarernas palats, att Rom skulle vara en kejserlig fristad; att dess borgerliga förvaltning skulle ledas af ett råd, som då utnämndes af kejsaren, att dess monument och konstskatter skulle tagas under franskt beskydd, och att enär påfven upphört att regera, en inkomst skulle anslås åt hans helighet.»

Härpå utfärdade Pius VII en bannlysningsbulla mot Napoleon, hvarpå han fördes som fånge till Frankrike, [51] där han slutligen underskref konkordatet i Fontainebleau, dateradt den 25: te Januari 1813, i hvilket han lade i Napoleons händer utnämnandet af biskopar och ärkebishkopar och i själfva verket upphäfde sin egen myndighet att belägga sådana förordnanden med veto.  Sålunda gaf han i sjäkfva verket Napoleon en påfves myndighet, hvilket var hvad Napoleon länge hade önskat.

Ej heller hafva romerska katoliker underlåtit att bemärka betydelsen af de händelser, som inledde det närvarande århundradet.  De icke allenast medgifva de förluster och skymfer de tillfogats, såsom ofvan blifvit anfördt, utan de påstå, att påfvedömets tusenårsregering (de tusen åren från tiden för Karl den stores gåfva af de förutnämnda staterna till påfvedömet – år 800 e. K.) slutade, då Napoleon fråntog påfvedömet dessa områden, från hvilken tid det icke någonsin haft mer än en skugga af makt.  Påfvedömet påstår, att det såsom Kristi rike har fullbordat den förutsagda regering öfver folken, som omnämnes i Upp. 20: 1-4, och att den närvarande perioden af nöd öfver deras system är den »lilla tid», under hvilken Satan är lösgifven, som omnämnes i 7 och 9 verserna.  Endast såsanne Kristus, och som kunna se den sanna församlingen och den sanna regeringen, kunna fullt fatta betydelsen af detta.

Vi hafva kanske anfört nog för att öfvertyga läsaren, att perioden för franska revolutionen och Napoleons makt var en mycket betecknande tidpunkt i påfvedömets historia, och det påfliga inflytandet, som då bröts, har aldrig återvunnits. Ehuru understundom några ynnestförmåner befiljats, voro de blott för en kort tid och följdes af förnyad skymflig behandling, till dess år 1870 all påfvarnas värdsliga myndighet åter upphörde för att, som vi tro, aldrig återupplifvas.  Ihågkom också, att det var Napoleons soldater, som [52] bröto upp inkvisitionsfängelserna och gjorde slut på offentliga tortyrer och afrättningar för religiösa uppfattningar.

Verkan af det delvisa nedbrytandet af prästvälde och vidskepelse har, genom att det sålunda omstörtat en vidskeplig vördnad för människor, på samma gång det ledt till mera öppet fritänkeri, äfven ledt till mera intelligent tänkande å Guds invigda folks sida – af hvilka många förut knappast vågade tänka eler studera skrifterna för sig själfva.  Sålunda var denna revolution gynnsam för sig själfva.  Sålunda var denna dera skrifterna för sig själfva.  Sålunda var denna revolution gynnsam för utvecklandet af sanningen och sann kristendom, i det den befämjade bibelstudium.  Den förde verkligen det goda verk framåt, som hade börjats i  reformationen på Luthers tid, men som hade hämmats genom massornas okunnighet och slafviskhet samt genom »prästerskapets» kärlek till makt, värdighet, myndighet och maklighet.

Vi hafva sålunda visat, att år 1799 begynte den period, som kallas ändens tid, att påfvedömet inom denna tid kommer att förtäras bit för bit, och att Napoleon tog bort icke blott Karl den stores gåfvor af land (ett tusen år sedan de blifvit gifna) utan äfven sedermera påfvedö mets borgerliga domsrätt i staden Rom, hvilken till namnet varit erkänd från utfärdandet af Justinianus’ dekret år 553 e. K. men faktiskt från störtandet af den östgotiska monarkien år 539 e. K. – precis 1260 år före 1799.  Detta var den bestämda gränsen för dess makt af en tid, tider och en half tid, såsom den upprepade gånger bestämmes i profetian.  Och ehuru påfvedömet sedan dess åter i någon mån gjort anspråk på världslig eller borgerlig myndighet, är det likväl i denna dag utan allt spår af sådan; den har blifvit helt och hållet »fortärd».  Syndens människa, som nu saknar borgerlig makt, tronar och skryter ännu; men borgerligt maktlös väntar den i den nära framtiden fulleständig tillintetgörelse genom de rasande massorna (Guds omedvetna redskap), såsom det tydligt visas i Uppenbarelseboken. [53] Denna ändens tid, eller Jehovas förberedelses dag, som började år 1799 e. K. och slutar år 1914 e. K., kommer, ehuru den kännetecknas af en stor tillväxt af kunskap utöfver alla förflutna åldrar, att kulminera i den största tid af nöd, världen någonsin känt; men icke desto mindre förbereder och leder den in den så länge utlofvade och välsignade tid, då Guds sanna rike under den sanna Kristus’ välde skall fullt upprätta en regeringsform, som till sin beskaffenhet är raka motsatsen till antikrists.  Enär denna period förbereder och leder till riket, leder den ocksåtill den stora sammanstötningen mellan den gamla och den nya tingens ordning, genom hvilken den nya ordningen kommer att införas.  Och ehuru de gamla tingens ordning måste förgås och den nya träda i dess ställe, kommer förändringen att häftigt motstås af dem, hvilka hafva fördel af den närvarande ordningen.  Världsvid revolution kommer att blifva utgången och leda till den slutliga och fullkomliga tillintetgörelsen af den gamla ordningen samt införandet och upprättandet af den nya.

Alla de upptäckter, uppfinningar och fördelar, som göra att vår tid är öfverlägsen hvarje annan tid, äro blot så många element, som samverka på denna förberedelses dag för den inkommande tusenårsåldern, då sann och sund förbättring och verkligt och snabbt framåtskridande i hvarje riktning kommer att blifva ordningen hos alla och för alla. [54]