STUDIER
I SKRIFTEN
Tredjie
Delen - Tillkomme
ditt rike
TREDJE
KAPITLET.
DAGAR
AF VÄNTAN EFTER RIKET.
—DANIEL XII
”Rikets
verk sammanfattadt. – Perioden af väntan skulle utmärkas genom stor
tillväxt af kunskap och samfärdsel. – Sir Isak Newtons förutseende af
järnvägen. – De 1260 dagarna. – Floden ur drakens mun. – De 1290
dagarna utmärka spridning af en delvis rätt förståelse af synem. –
De Missräkningen, pröfningen och följderna. – De 1335 dagarna. – Välsignelsen
då öfver dem, som troget ”väntade”. – Herrens hänsyftning på
dessa väntans dagar i liknelsen om de tio jungfrurna.
[Sedan
»ändens tid» blifvit angifven i elfte kapitlet, pekar tolfte kapitlet på
riket och talar om väntan etc., som skulle föregå dess upprättande,
under »ändens tid». De tre första verserna uttrycka i få ord den
storartade utgången af Guds plan.
»På
(i) den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom
försvarare för ditt folks barn; och då kommer en tid af nöd, hvars
like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till, ända
till den tiden. Men på den tiden skola af ditt folk alla de varda frälsta,
som finnas skrifna i boken. Och många af dem, som sofva i mullen, skola
uppvakna, somliga till evigt lif och somliga till smälek och evig blygd.
De förståndiga skola då lysa såsom fästet (solen — Matt. 13: 43)
lyser, och de, som hafva fört, (eng. vända) de många till rättfärdighet,
såsom stjärnor alltid och evinnerligen.»
Om
öfversikten af 2,300 år af världens historia i elfte kapitlet var
kortfattad och saklig men likväl klar, så är denna skildring af Messias’
tusenåriga regering i tre verser det ännu mer. Och dock finnes allt där.
Mikael (hvilket betyder »Hvilken såsom Gud» eller en, som representerar
Gud) är det namn, som här användes om vår store Återlösare, hvilken
i sanning är den store furste, som Gud förordnat att träda fram [56]
och förlossa Daniels folk, Guds folk — alla, som älska Gud i sanning
och uppriktighet — sanna israeliter. (Rom. 9: 6, 25, 26; Gal. 6: 16.)
Han kommer att förlossa dem från synd, okunnighet, smärta och död och
från alla de förföljelser och anfäktelser från Satans förblindade tjänare,
som i det förflutna nästan öfverväldigat dem. Alla, som finnas skrifna
i Lammets lifsbok, komma att för evigt förlossas från alla fiender; de
som skrifvits såsom värdiga under judiska och patriarkaliska åldern, så
väl som de som skrifvits under evangelieåldern, och de som komma att
befinnas värdiga under tusenårsåldern. Ehuru allt Guds folk (alla som,
när de bringats till kunskap om honom, älska och lyda) kommer att förlossas,
omnämnas dock omsorgsfullt de grader af ära, som skola förlänas några
— öfvervinnarna —, äfvenså det faktum, att några af de stora i det
förflutna — Alexander, Nero, Napoleon, de romerska kejsarna, påfvarna
etc. —, hvilkas pund missbrukades, medan de förtryckte men på samma gång
bländade världen, komma att ses i sina rätta karaktärer och blifva föremål
för skam och vanära under tusenårsåldern. Ej heller uraktlåter denna
korta öfversikt af Kristi regering att omnämna den stora tid af nöd,
genom hvilken den kommer att införas — en tid af nöd, med hvilken
ingen förfluten revolution kan jämföras — en nöd inför hvilken till
och med franska revolutionen kommer att var liten, en tid af nöd, hvars
like icke har funnits, alltsedan människor blefvo till, ej heller någonsin
skall varda; ty denne store furste, Mikael, kommer icke endast att besegra
hela världen, utan hans välde skall blifva ett evigt välde. Rättvisa
är hans trons grundval, och sedan människosläktet en gång smakat förmånerna
af hans regering, kommer det stora flertalet aldrig att samtycka till någon
annan, ty hans rike kommer att blifva »alla folks åstundan».
Här
slutar denna profetias tråd efter att hafva lupit sin fulla längd, och
kapitlets återstående verser hafva [57] till ändamål att lämna (icke
Daniel och hans medtjänare på hans tid utan Guds barn, Daniels i ändens
tid lefvande medtjänare) vissa perioder af 1260, 1290 och 1335 symboliska
dagar, genom hvilka vi i behörig tid skulle öfvertygas rörande den tid,
I hvilken vi lefva, att den I sanning är evangelieålderns skördetid
eller »ände».
Daniel,
som hade hört den långa berättelsen om striderna mellan denna världens
riken och nu slutligen om Guds rikes seger i Mikael, den store fursten,
var angelägen om att få veta, när det skulle komma att förlossa
Herrens folk. Men det säges honom (vers 4): »Men du, Daniel, tillslut
orden och försegla boken intill ändens tid; många skola (då) fara af
och an, och kunskapen skall förökas.» (Eng. öfv.)
Icke
nog med att vår tids allmänna tillväxt af kunskap bekräftar, hvad Dan.
11 lär, nämligen att ändens tid började år 1799, utan också det förutsagda
farandet af och an — mycket och snabbt resande — bestyrker det. Allt
detta hör till ändens tid. Den första ångbåten kom i bruk år 1807,
den första ångvagnen 1831, den första telegrafen 1814, men i dag föra
tusentals jättestora ångvagnar och ångfartyg skaror hit och dit, »af
och an».
Sir
Isak Newton, den berömde astronomen under sextonde århundradet, var
lifligt intresserad i denna framställning hos profeten Daniel och förklarade
sig tro, att till uppfyllelse af den skulle kunskapen så tillväxa, att människor
möjligen komme att färdas med en hastighet af femtio (eng.) mil i timmen.
Voltaire,
den bekante franske fritänkaren, fick reda på detta uttalande och anmärkte
hånfullt:
»Se
bara på den snillrike Newton, den store naturforskaren, som upptäckte
tyngdlagen: när han blef gammal och barn på nytt, begynte han studera
den bok, som kallas bibeln, och för att göra heder åt dess oförnuftiga
fabler vill han förmå oss tro, att människosläktets kun- [58] skap ännu
kommer att så förökas, att vi inom kort skola kunna färdas femtio mil
i timmen! Stackars gamle narr.»
Båda
dessa män dogo långt förut, innan ändens tid hade medfört sin
underbara förökning af kunskap, hvilket mer än uppfyller den kristne
naturforskarens på den gudomliga uppenbarelsen grundade förutsägelse.
Icke
för Daniel utan för guds under ändens tid lefvande barn var det samtal
etc. afsedt, som berättas i verserna 5 — 7: »När nu jag, Daniel, såg
till, fick jag se två andra stå där, en på flodens ena strand och en på
dess andra strand. Och en sade till mannen, som…stod ofvanför flodens
vatten: ’Huru länge dröjer det, innan änden kommer med dessa förunderliga
ting?’ Och jag hörde på mannen, som var klädd i linnekläder och som
stod ofvanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och sin vänstra
hand upp mot himmelen och svor vid honom, som lefver evinnerligen, att (änden
skulle blifva) efter en tid och tider och en half tid.»
Det,
som Daniels fråga särskildt gällde, var »förödelsens styggelse» i
kapitlet 11: 31—33, hvilken Daniel med rätta satte i samband med den förskräckliga
karaktär, han sett i sina föregående syner, hvilka äro upptecknade i
kapitlen 7: 8—11, 21, 24—26 och 8: 10—12, 24—26.
Den
tid, tider och en half tid, eller tre och en half tider eller år (360 X 3½
= 1260 dagar, symbokisk tid — 1260 bokstafliga år), som här nämnes,
visas på andra ställen vara tidrymden för påfvedömets makt. Jämför
Dan. 7: 25; 12: 7 och Upp. 12: 14 med Upp. 12: 6 och 13: 5. Den »flod»,
i eller under hvilken dessa 1260 år af påflig makt gingo till ända —
såsom visas genom ängeln, som står ofvan floden och tillkännagifver
tidernas slutgräns — var en symbol af ett tingens tillstånd under
franska revolutionen, som redan berörts. Detta är samma »flod», som
omtalas i Upp. 12: [59] 15, 16 hvarest den framställes fullständigare såsom
kommande ur ormens eller drakens mun, och hvarest dess verkliga syftemål,
från Satans ståndpunkt, förklaras vara att öfverväldiga »kvinnan» (Guds
protesterande församling), då hennes tre och en half tider (1260 år) af
undangömd vistelse i öknen höllo på att ända, och då hon trädde
fram i förgrunden, »stödjande sig på sin älskade (s arm)» — Guds
ord. — Salomos Höga Visa, 8: 5, eng. öfv.
På
symboliskt språk betecknar vatten i allmänhet sanning, och
symbolen bibehåller sin mening, till och med om sanningen säges utgå ur
drakens eller ormens mun. Den tanke, som genom denna symbol meddelas, är,
att sanning skulle välla fram genom onda redskap och med ett ondt
uppsåt. Och just detta finna vi; den franska revolutionens styrka låg i
det faktum, att den eggades af många obevekliga sanningar beträffande
prästlist och konungavälde och beträffande allas enskilda rättigheter
och friheter. »MÄNNISKANS RÄTTIGHETER» var i sanning lösenordet vid
denna uppresning mot borgerligt och kyrkligt förtryck. Sanningen beträffande
mänskliga rättigheter sågs och uttrycktes då, hvilket förvånar oss,
när vi tänka på den då rådande okunnighet, vidskepelse och
slafviskhet, hvari massorna så länge varit bundna. Många af de sanningar,
som då vältrade sig likt en »flod» öfver Frankrike, öfversvämmande
det med blod, äro nu mycket allmänt antagna bland alla civiliserade
folk, men de voro allt för starka och allt för plötsligt framställda för
den tiden.
I
sanning, profetian visar tydligt, att ormen, Satan, icke åsyftade, hvad
som under Guds försyn har blifvit följden, utan raka motsatsen. I detta
sköt han öfver målet, såsom han ock gjort vid andra tillfällen. Satan
kommer aldrig att utsända sanningens vatten för att välsigna och
uppfriska och lösgöra ur träldom; tvärtom har hans bemödanden alltid
varit att förblinda och [60] säkert binda människosläktet i okunnighet
och vidskepelse, och denna plötsliga flod af vatten (sanning) var afsedd
att verka som ett kräkmedel, för att leda till uppkastandet af den frihetsföda,
som folket redan erhållit från bibeln, hvilket var resultatet af
reformationen, och sålunda tvinga härskare och lärare att motarbeta
sanningen af fruktan för anarki.
Satans
syfte med anstiftandet af den franska revolutionen var att uppväcka oro i
hela Europa, särskildt bland den inflytelserika klassen, som var
ogynnsamt stämd mot friheten, och att i Frankrike åstadkomma en
belysning af den teorien, att om Roms vidskepelser kullkastades och
friheten erhölle obehindradt lopp, skulle all lag och ordning hastigt
upphöra. Detta var ett mästerdrag, värdigt dess upphofsman, och ämnadt,
såsom profetian visar, att öfverväldiga kvinnan (den reformerade församlingen)
och att drifva alla konservativa och fredsvänner — styrande och styrda
— tillbaka till förening och harmoni med påfvedömet. Planens
misslyckande berodde icke af brist på förslagenhet hos dess upphofsman
utan på Guds allt behärskande makt, hvarigenom han förmår att låta
allting samverka till det bästa.
I
detta fall kan Guds plan för att skydda »kvinnan» (församlingen) mot
Satans list och att låta det tillämnade onda verka till det goda
tydligen spåras, till fullkomlig uppfylleslse af den förutsägelse, som
gjordes sjutton hundra år förut, näml. : »Och jorden halp kvinnan, och
jorden öppnade sin mun och uppsväljde floden, som draken hade utsprutat
ur sin mun.» Såsom redan blifvit förklaradt, betecknar jorden på
symboliskt språk samhälle — ordningsälskande människor; och det är
ett historiskt faktum, att den flod af sanning, som utbredde sig öfver
Frankrike — anklagande påfvedömet och dess prästväsende och
monarkien och dess parasitiska aristokrati såsom ansvariga för och
orsakerna till mycket af folkets okunnighet, fattigdom [61] och
vidskepelse — sväljdes eller mottogs af folket i Europa i allmänhet
(den romerska »jorden»). I så hög grad var detta fallet, att ehuru påfvedömet
och den kungliga aristokratien blefvo grundligt bestörta, blefvo de också
grundligt åtskilda genom det påfliga infytandets undergång så väl som
genom Napoleons arméer. Och när »skickelsens man» slutligen krossades
och Europas härskare bildade, hvad som kallades den »heliga alliansen»
i afsikt att undertrycka folkets friheter och betrygga sina egna troner för
framtiden, var det för sent att fjättra folken; ty sedan de druckit
vattenfloden, ville de icke underkasta sig. Det var äfven för sent att tänka
på att återupprätta påfvedömet, som blivvit så förfärligt förödmjukadt,
och hvars bannstrålar mot friheten och fransmännen hade så återverkat
mot det själft, så att påfven blef icke ens inbjuden att ansluta
sig till den »heliga alliansen», öfver hvilken han förut skulle hafva
varit det erkända hufvudet. Sålunda blef »kvinnan», Guds reformerade
och framåtskridande församling, hjälpt, bevarad från att öfverväldigas,
och frihet och sanning gjorde märkbara framsteg bland människor. Och från
den tiden har frihetsandan och Guds ord ledt alla, som varit villiga att följa,
in i mer och mer ljus och sanning.
Här
var således den »flod», som utmärkte både slutet af påfvemakten och
början af Herrens »förberedelses dag» eller »ändens tid». Det var på
denna flod, som Herrens budbärare profetiskt sågs stå för att gifva
tillkänna slutet på tiden, tiderna och den halfva tiden. Och detta tillkännagifvande
gjordes till svar på frågan: »Huru länge dröjer det till slutet på
dessa underliga ting?» (Eng. öfv.) De åsyftade »underliga tingen»
eller »undren» voro icke de, som omtalas i kap. 12: 1—3, hvilka hafva
afseende på Guds rike. Dessa voro icke underliga utan väntade. De »underliga
tingen» voro de mellankommande trångmålen, förföljelserna och pröfningarna
för Guds folk, särskildt under och såsom [62] en följd af den
egendomliga makts eller »horns», påfvedömets, öfvervälde, angående
hvilken Daniel hade särskildt frågat förut. (Dan. 7: 19—22.) Frågan
var: Huru länge skall Gud tillstädja dessa underliga förvrängningar af
sanningen, detta underliga föröfvande af bedrägeri mot hans barn och
folken? Svaret härpå mäter påfvemakten och angifver noggrant tiden för
dess slut samt tillägger: »När krossandet af det heliga folkets makt (sålunda
) är ändadt, skola alla dessa (underliga) ting vara fullkomnade.» (Eng.
öfv.)
I
vers 5 visas Daniel en person på hvardera sidan om »floden», hvilka
gemensamt fråga, när dessa underliga ting skulle sluta. Detta synes
gifva vid handen, att till och med sedan påfvemakten hade ändat, skulle
människor liksom förut vara i tvifvel om huruvida dess makt att förfölja
och krossa verkligen vore till ända eller icke. Och detta icke underligt,
då vi ihågkomma, att äfven sedan dess makt blifvit bruten, sedan dess
»välde blifvit borttaget», och till och med under det att det höll
på att förstöras, detta »horn» så nyligen som år 1870 uttalade
stora ord angående sin ofelbarhet. Daniel, som representerar helgonen, säger
(Dan. 7: 11) : Medan jag nu såg härpå (sedan dess välde försvunnit
och det blifvit oförmöget att längre krossa sanningen, det heliga
folkets makt), skedde det för de stora ords skull, som hornet talade, att
medan jag ännu såg härpå (att det icke fick någon makt öfver det
heliga folket och sanningen, men de hade en annan verkan), djuret dödades
och dess kropp förstördes och kastades i elden (allmän anarki) för att
uppbrännas.» Förstöringen af återstoden af regeringarna inom det
gamla romerska riket, orsakad af det vilseledande inflytandet af påfvedömets
fortsatta svulstiga uttalanden, till och med sedan dess välde försvunnit,
visas på detta sätt.
Enär
slutet af tiderna för påfvedömets makt icke endast sålunda är tydligt
fastställdt såsom inträffande [63] under franska revolutionen, utan
också enär händelserna i kapitlet 11: 40—44 angifva just själfva året,
1799, kunna vi med lätthet mäta tillbaka 1260 år för att se, huruvida
påfvemakten tog sin början då. Om vi finna, att så var, hafva vi vårt
bevis så klart och starkt, som tron kan begära. Låt oss nu framlägga
bevis.
Genom
att mäta tillbaka 1260 år från 1799 komma vi till år 539 e. K., där
vi skola visa, att påfvemakten började. Men påfvesystemet har varit en
sådan blandning af statskonst och prästlist och hade en sådan ringa och
gradvis skeende början så väl som gradvis skeende slut, att en mångfald
olika meningar angående dess början och slut vore rimliga så väl som möjliga,
till dess vi erhålla Guds bestämda årtal för dess uppkomst och fall
och se, huru ytterst exakta de äro. Påfvedömet gjorde anspråk på öfverhöghet
i kyrko- och statsangelägenheter och blandade sig i politik, innan det
erkändes af motståndare, alldeles såsom det äfven har försökt att utöfva
borgerlig myndighet och förklarat sitt hufvud ofelbart efter den tid, vid
hvilken profetian visar, att dess makt blef bruten och dess förtärande började.
Men påfvedömet har icke varit erkändt af det italienska foket i
provinsen Romagna, sedan okunnighetens och den vidskepliga vördnadens förtrollning
bröts under franska revolutionen. Ehuru påfven stundom, mellan
revolutioner, suttit som nominell härskare öfver påfvestaterna, har det
varit blott och bart som en främmande inkräktare, i egenskap af Österrikes
eller Frankrikes representant, hvilkas trupper turvis skyddat honom under
hans ämbetsutöfning.
Nu,
då vi veta, att de 1260 åren började år 539 e. K., äro vi i stånd
att finna, hvad som förut icke skulle hafva kunnat ses. Påfvedömets
anhängare äro själfva mera böjda för att räkna början af deras makt
antingen från Kostantins omvändelse och det romerska [64] rikets namnkristnande år 328 e. K. eller från
den tid, då påfvestaterna förlänades till kyrkan af Karl den store år
800 e. K. Det factum står
dock fast, att Konstantin på intet sätt erkände, att kyrkan hade rättighet
till borgerlig makt; tvärtom, ehuru han gynnade kristendomen, var det
snarare kyrkan, som gjorde kejsaren till åtminstone sitt medhufvud,
så att kejsaren sammankallade krykomöten och blandade sig i kyrkliga
angelägenheter, ehuru kyrkan icke tilläts blanda sig i borgerliga ärenden.
Årtalet år 539 e. K., som angifves af den profetiska mätstafvens
1260 är, ligger nära nog midt emellan denna förening af kyrka och stat,
år 328 e. K., och den tidpunkt, då Karl den store fullständigt erkände
kyrkan såsom hufvud öfver all myndighet – utskiftare af borgerlig så
väl som religiös myndighet – år 800 e. K.
Från Konstantins tid hade Roms biskopar intagit
en högst framstående ställning inför världen, och det dröjde icke länge
förrän de började att göra anspråk på myndighet öfver alla andra
– i kyrkan såväl som i världen – i det de fordrade, att någon ensam
person skulle erkännas såsom myndighet eller hufvud inom församlingen,
och att Roms biskop skulle vara denne ene.
De påstodo, att Petrus såväl som Paulus hade bott i Rom, och att
Rom sålunda förordnats att vara den apostoliska myndighetens säte, och
äfvenså att staden, emedan den länge varit cæsarernas och den
borgerliga regeringens säte, lefde i folkets föreställning såsom en
plats af myndighet.
Dessa yrkanden på öfverhöghet vunno emellertid
icke så lätt insteg; täflingsandan gjorde sig gällande, och andra
biskopar i andra stora städer gjorde likaledes anspråk på öfverhöghet
somliga af en och somliga af någon annan orsak.
Det var icke förr än 533 e. K., som Roms biskop sålunda erkändes
af kejsar Justinianus I. Detta
var i samband med en varm religiös diskussion, i hvilken kejsaren ställde
sig på biskopens [65] i Rom sida, i det han erkände jungfru Marias värdighet
att tillbedjas och stridde med eutykianerna och nestorianerna beträffande
skillnaden mellan och blandningar af naturer hos vår Herre Jesus.
Kejsaren befarade, att denna meningsstrid kunde splittra kyrkan och
sålunda splittra riket, som han var angelägen om att fastare förena, ty
redan så tidigt som då voro namnförsamlingen och riket ett och det
samma – »kristenheten». Och
som han önskade att hafva någon auktoritet, hvilken såsom en norm kunde
afgöra tvister och såga folket, hvad det skulle tro och icke tro, och
som han fann, att Roms biskop redan var den mest populära af dem, som
gjorde anspråk på primat (påfve- eller öfverhufvudskap), såväl som
den mest »renlärige» – den som närmast öfverensstämde med
kejsarens egna uppfattningar i frågorna –, så icke endast fördömde
han i skriftliga handlingar eutykianernas och nestorianernas läror utan
tilltalade på samma gång Roms biskop såsom alla de heliga församlingarnas
och alla Guds heliga prästers hufvud,
hvarigenom han erkände honom och önskade bistå honom uti att
undertrycka kätteriet och befästa kyrkans enhet.
I samband med detta edikt tilltalade kejsaren påfven
Johannes, patriarken af Rom, sålunda: (*1)
[66]
»Den segerrike Justinianus, den fromme, lycklige,
namnkunnige, triumferande, städse upphöjde, till Johannes, den allra
heligaste ärkebiskopen och patriarken af den blomstrande staden Rom. –
Hembärande den apostoliska stolen och Eders Helighet (såsom vår önskan
alltid varit och är) skyldig ära och vördande Eders Salighet, såsom
det tillkommer en fader, hafva vi hastat att bringa till Eders Helighets kännedom
allt, hvad som rör församlingarnas tillstånd, enär det alltid varit vår
stora sträfvan att vaka öfver Eder apostoliska stols enhet och Guds
heliga församlingars tillstånd, som ännu bibehåller sig och orubbadt
fortfar utan någon mellankommande svårighet.
Och sålunda hafva vi skyndat att ställa under Eders Helighets
stol och med den förena alla präster i hela det österländska området.
För närvarande hafva vi alltså ansett nödvändigt, att de
punkter, som blifvit föremål för meningsstrid (huru klara och vissa de
än äro, och huru fast de alltid än blifvit öfvervakade och predikade
af alla präster enligt Eder apostoliska stols lära), komma till Eders
Helighets kännedom. Ty vi
tilllåta icke, att någon fråga, som rör församlingarnas tillstånd,
huru klar och viss den än må vara, icke tillika må komma till Eders
Helighets vetskap, hvilken är hufvudent öfver alla de heliga församlingarna.
Ty uti alla stycken skynda vi (såsom redan blifvit nämndt) att förkofra
Eder stols ära och myndighet.»
Brefvet berör härnäst vissa, såsom kätterska
betecknade uppfattningar, som förorsakade meningsstriden, och angifver
kejsarens tro vara i harmoni med Roms församlings. Den slutar sålunda: (*2)
[67]
»Vi erkänna (giltigheten af) fyra heliga kyrkomöten:
det är, af de tre hundra aderton heliga fäder, som församlade
sig i staden Nicæa (kyrkomötet i Nicæa), och af de ett hundra fyrtio
heliga fäder, som sammanträdde i denna konungsliga stad (kyrkomötet i
Konstantinopel), och af de heliga fäder, som först församlade sig i
Efesus (kyrkomötet i Efesus), och af de heliga fäder, som sammanträdde
i Kalcedon (kyrkomötet i Kalcedon), såsom Eder apostoliska stol lärer
och predikar. Alla präster,
som följa Eder apostoliska stols lära, tro och bekänna och predika därför
så.
Fördenskull hafva vi skyndat att bringa detta
till Eders Helighets kännedom genom Hypatias och Demetrius, allra
saligaste biskopar, att det icke må vara fördoldt för Eders Helighet,
hvad (hvilka läror) som på det judiska sättet och i enlighet med
Nestorius’ trolöshet af några få munkar illa förnekats.
Vi vända oss alltså till Eder faderliga huldhet (med den anhållan),
[68] att I genom bref, ställda till oss och till de allra heligaste
biskoparna af denna väna stad och till patriarken, Eder broder (eftersom
äfven han själf skrifvit med samma personer till Eders Helighet, i det
han hastar att i alla stycken följa Eders Salighets apostoliska stol), måtten
tillkännagifva för oss, att Eders Helighet upptager alla, som vederbörligen
bekänna, hvad som är stadgadt, och fördömer deras trolöshet, som på
det judiska sättet vågat förneka den rätta tron.
Ty sålunda skall allas kärlek till Eder och Eder stols myndighet
växa, och de heliga församlingarnas enhet, som blifvit störd, med Eder
ostörd bevaras, då alla de högst saliga biskoparna genom Eder fått lära
känna Eder stols sannskyldiga lära angående de punkter, som blifvit HÄNVISADE
TILL EDER. Och vi anhålla,
att Eders Salighet måtte bedja för oss och nedkalla öfver oss Guds
beskydd.»
Påfven Johannes svarade på ofvanstående under
datum den 24 mars 534. (*3)
[69]
Vid samma tillfälle skref kejsaren till
patriarken af Konstantinopel. Första
paragrafen af detta bref anföra vi, som följer: (*4)
»Till Epifanes, allra heligaste och saligaste ärkebiskop
af denna konungsliuga stad och ekumenisk patriark:
Alldenstund vi önska, att Eders Helighet skall
veta allt med afseende på det kyrkliga tillståndet, hafva vi funnit nödgt
att affatta dessa kyrkliga redogörelser och genom dem gifva en förklaring
af de rörelser, som redan satts i gång, ehuruväl vi äro öfvertygade,
att äfven Eders Helighet känner till detta.
Och som vi funnit att några vissa personer, främmande för den
heliga, katolska och apostoliska församlingen, följt den gudlöse
Nestorius’ och Eutykes’ kätteri, hafva vi förut utfärdat ett
kyrkligt edikt (hvilket äfven Eders Helighet vet), i hvilket vi hafva
uppträdt mot kättarnas galenskaper.
På intet sätt alls hafva vi förändrat oss eller skola förändra
oss, ej heller hafva vi (såsom också Eders Helighet vet) öfverskridit
den församlingarnas ställning, som med Guds [70] hjälp ända hittills
blifvit bevarad, utan i alla stycken hafva DE ALLRA HELIGASTE FÖRSAMLINGARNAS
ENHET MED HANS HÖGA HELIGHET PÅFVEN AF DET GAMLA ROM,
till hvilken vi aflåtit en liknande skrifvelse, upprätthållits.
Ty vi tillåta icke, att någon sak beträffande det kyrkliga
tillståndet, icke äfven hänvisas till HANS SALIGHET, EMEDAN HAN ÄR
HUFVUDET FÖR ALLA GUDS ALLRA HELIGASTE FÖRSAMLINGAR, synnerligast af den
orsaken, att så ofta kättare sprungit upp i dessa trakter, de blifvit
undertryckta (bokstafl. hortrensade, såsom skotten på ett träd) genom
denna vördnadsvärda stols vishet och rättfärdiga dom.»
De bref, ur hvilka vi meddelat ofvanstående
utdrag, återfinnas i fullständigt skick, tillika med det berörda
ediktet af Justinianus, (*5) i The Volume of the Civil Law (Civilagboken).
– Codicis lib. 1. tit. 1. [71]
Detta, det första officiella erkännandet af påfvedömets
anspråk, uttalades i allt tydligare och tydligare ordalag af Fokus och
efterföljande kejsare.
Men äfven efter det påfven blifvit erkänd såsom
en härskare, en prästerlig kejsare, utgjorde detta för tillfället icke
någon särskild fördel för påfvedömet utöfver det tomma namnet, ty
Justinianus var långt från Rom med sin hufvudstad i Konstantinopel.
Rom, och Italien i allmänhet, stod under ett annat rikes – östgoternas
– herravälde, hvilka icke erkände biskopen af Rom såsom högste
pontifex, ty de voro hufvudsakligen arianer till sin tro.
Påfvedömet blef därför genom kajsarens erkännande
upphöjdt och gagnadt endast till namnet, till dess Östgotariket föll, då
dess upphöjelse blef en verklighet.
Och liksom på grund af förut träffadt aftal sände kejsaren
genast (år 534 e. K.) Belisarius och en krigshär till Italien, och om
sex år efter att kejsaren erkänt påfven var den östgotiska makten
besegrad, och deras konung Vitiges och blomman af deras här jämte andra
segertecken lades för Justinianus’ fötter.
Detta var år 539 e. K., som därför är den tidpunkt, från
hvilken vi böra räkna den »förödande styggelsen uppsatt». Påfvedömet hade där sin ringa början. Där begynte det lilla, i Daniels profetia (Dan. 7: 8, 11,
20—22, 25) omtalade egendomliga »hornet» att skjuta upp på det
romerska vilddjuret. Det hade
börjat forma sig eller slå rot två århundraden förut, och om två århundraden
efter dess ringa framträdande var det större än dess kamrater – de öfriga
hornen, myndigheterna eller makterna på det gamla rikets område – och
dess ögon och dess mun, som talade stora pösande ord, började utveckla
sig, och det upphöjde sig öfver de andra hornen och gjorde anspråk på
gudomlig rätt att göra så.
Profeten hade sagt, att tre horn skulle komma att
uppryckas eller utrotas för att lämna rum eller bereda [72] vägen för
denna egendomliga makt eller detta »horn».
Och så finna vi det; Konstantin byggde Konstantinopel och flyttade
sin hufvudstad dit. Ehuru
gynnsamt för påfvedömets utveckling på cæsarernas säte var detta
ogynnsamt för riket, och snart befanns det lämpligt att dela riket, och
Italien var därefter kändt under namn af det västra riket, hvars säte
eller hufvudstad var Ravenna. Detta
var ett af »hornen», det föll år 476 e. K. för herulerna, ett annat
af de horn, som upprättade sig på dess ruiner.
Därnast kom det östgotiska konungariket, ett annat »horn», som
störtade herulerna och upprättade
sig som Italiens härskare, år 489 e. K.
Och såsom vi nyss hafva sett, var det under tiden för detta »horns»
makt (det tredje, som skulle bereda rum för det påfliga hornet), som
Justinianus erkände påfvens öfverhöghet, och det var på hans
befallning och genom hans härförare och hand armé, som det blef
uppryckt. Och såsom vi sett,
var dess uppryckande nödvändigt för påfvedömets framåtgående till
makt såsom en egendomlig blandning af politisk och religiös makt – ett
egendomligt »horn», som var olikt sina kamrater.
Ja, det förefaller icke osannolikt, att påfvedömet i hemlighet
gynnade hvart och ett af dessa »horns» eller makters fall i förhoppning
om att sålunda öppna vägen för sin egen upphöjelse, alldeles såsom
det slutligen skedde.
____________________________________________________
[(*1)
»Victor Justinianus, pius, felix inclytus triumphator, semper
Augustus, Joanni sanctissimo Archiepiscopo almæ Urbis romæ et Patriarchæ.
Reddentes honorem apostolicæ sedi, et vestræ
sanctitati (quod semper nobis in voto et fuit et est), et ut decet patrem
honorantes vestram beatitudinem, omnia quæ ad ecclesiarum statum
pertinent festinavimus ad notitiam deferre vestræ sanctitatis; quoniam
semper nobis fuit magnum studium, unitatem vestræ apostolicæ sedis, et
statum sanctarum Die ecclesiarum custodire, qui hactenus obtinet, et in
commote permanet, nulla intercedente contrarietate.
Ideoque omnes sacerdotes universi Orientalis tractus et subjicere
et unire sedi vestræ sanctitatis properavimus, In præsenti ergo quæ
commota sunt (quamvis manifesta et indubitata sint et secundum
{66}apostolicæ vestræ sedis doctinam ab omnibus semper sacertotibus
firme custodita et prædicata) necessarium duximus, ut ad notitiam vestræ
sanctitatis perveniant. Nec
enim patimur quicquam, quod ad ecclesiarum statum pertinet, quamvis
manifestum et indubitatum sit, quod movetur, ut non etiam vestræ
innotescat sanctitati quæ caput est omnium sanctarum ecclesiarum.
Per onmia enim (ut distum est) properamus honorem et auctoritatem
crescere vestræ sedis.»
(*2)
»Suscipimus autem sancta quatuor concilia: id est, trecentorum
decem et octo sanctorum patrum qui in {67} Nicæna urbe congregati sunt:
et centum quinquaginta sanctorum patrum qui hac regia urbe convenerunt: et
sanctorum patrum qui in Epheso primo congregati sunt: et et sanctorum
patrum qui in Chacedone convenerunt: sicut vestra apostolica sedis docet
atque prædicat. Omnes ergo
sacerdotes sequentes doctrinam apostolicæ sedis vestræ ita credunt et prædicant.
Unde properavimus hoc ad notitiam deferre vestræ
sanctitatis per Hypatium et Demetrium, beatissimos episcopos, ut nec
vestram sanctitatem lateat, quæ et a quibusdam paucis monachis male et
Judaice secundom Nestorii perfidiam denegata sunt.
Petimus ergo vestrum paternum afectum; ut vestris ad nos destinatis
literis, et ad sanctissimum episcopum hujus almæ urbis, et patriarcham
vestram fratrem (quoniam et ipse per eosdem scripsit ad vestram
sanctitatem, festinans in
omnibus sedem sequi apostolicam beatitudinis vestræ),
manifestum nobis faciatis, quod omnes qui prædicta
recte confitentur, suscipit vestra sanctitas, et eorum qui Judaice aussi
sint rectam denegare fidem, condemnat perfidiam.
Plus enim ita circa vos omnium amor, et vestræ sedis crescet
auctoritas; et quæ ad vos est unitas sanctarum ecclesiarum inturbata
servabitur, quando per vos didicerint omnes beatissimi episcopi eorum, quæ
ad vos relata sunt, sinceram vestræ sanctitatis doctrinam.
Petimus autem vestram beatitudinem orare pro nobis, et Dei nobis
adquirere providentiam.» {68}
(*3)
Vi anföra följande ur hans svar:
»Glorioissimo et clementissimo filio Justiniano Augusto,
Johannes Episcopus Urbis Romæ.
Inter claras sapentiæ ac mansuetdinis vestræ laudes,
Christianissime principum, puriore luce tanquam aliquod sydus irradiat,
quod amore fidei, quod charitatis studio edocti ecclesiasticis disiplinis,
Romanæ sedis reverentiam conservatis, et ei cuncta subjicitis, et ad ejus
deducitis unitatem, ad cujus auctorem, hoc est apostolorum primum, Domino
loquente præceptum est, PASCE OVES MEAS:
Quam esse omnium vere ecclesiarum caput, et patrum regulæ et
principum statuta declarant, et pietatis vestræ reverendissimi testantur
affatus, *** Proinde serenitatis vestræ apices, per Hypatium atque
Demetrium, sanctissimos viros, fratres et coepiscopos meos, reverentia
consueta sescepimus: quorum etiam relatione comperimus, quod fidelibus
populis proposuistis edictum amore fidei pro submovenda hæreticorum
intentione, secundum apostolicam doctrinam, fratum et coepiscoporum
nostrorum interveniente consensu. Quod,
quia apostolicæ doctrinæ convenit, nostra auctoritate confirmamus.»
{69}
(*4)
»Epiphanio sanctissimo et beatissimo Archiepiscopo Regiæ hujus
Urbis et Ecumenico Patriarchæ.
Cognoscere volentes tuam sanctitatem ea omnia quæ ad
ecclesiasticum spectant statum: necessarium duximus, hisce ad eam uti
divinis compendiis, ac per ea manifesta eidem facere, quæ jam moveri cœpta
sunt, quamquam et illa eandeam cognoscere sumus persuasi. Cum i taque comperissemus quosdam alienos a sancta, catholica,
et apostolica ecclesia, impiorum Nestorii et Eutychetis sequutos
deceptionem, divinum antehac promulgavimus edictum (quod et tua novit
sanctitas) per quod hæreticorum furores reprehendimus, ita ut nullo
quovis onmino modo immutaverimus, immutemus aut prætergressi simus eum,
qui nunc usqu, coadjuvante Deo, servatus est, ecclesiasticum statum (quemadmodum
et tua novit sanctitas) sed in onmibus servato statu unitatis
sanctissimarum ecclesiarum cum ipso S. S. Papa veteris Romæ, ad quem
similia hisce perscripsimus. Nec
enim patimur ut quicquam eorum, quæ ad ecclesiasticum spectant statum,
non etiam ac ejusdem referatur beatitudinim: quum ea sit caput omnium
sanctissimorum Dei sacertotum; vel eo maxime quod, quoties in eis locis hæretici
pullularunt, et sententia et recto judicio illius venerabilis sedis
coerciti sunt.» {70}
(*5)
Ett utdrag ur detta edikt lyder sålunda:
»Imp. Justinian. A Constantinopolitis.
Cum salvatorem et Dominum omnium Jesum Christum verum
Deum nostrum colamus per omnia, studemus etiam (quatenus datum est humanæ
menti assequi) imitari ejus condescensionem seu demissionem.
Etenim cum quosdam invenerimus morbo atque insania detentos
impiorum Nestorii et Eutychetis. Dei et sanctæ catholicæ et apostolicæ ecclesiæ hostium,
nempe qui detectrabant sanctam gloriosam semper virginem Mariam Theotocon
sive Deiparam appellare proprie et secundum veritatem: illos festinavimus
quæ sit recta Christianorum fides edocere.
Nam hi incurabiles cum sint, selantes errorem suum passim
circumeunt (sicut didicimus) et simpliciorum animos exturbant et
scandalizant, ea astruentes, quæ sunt sanctæ catholicæ ecclesiæ
contraria. Necessarium igitur
esse putavimus, tam hæreticorum vaniloquia et mendacia dissipare, quam
onmibus insinuare, quomodo aut sentiat sancta Dei et catholica et
apostolica ecclesia, aut prædicent sanctisiimi ejus sacerdotes; quos et
nos sequnti manifesta constituimus ea quæ fidei nostræ sunt; non quidem
innovantes fidem (quod absit) sed coarguantes eorum insaniam qui eadem cum
impiis hæreticis sentiunt. Quod
quidem et nos in nostri imperii primordiis pridem satagentes cunctis
fecimus manifestum.»] {72}
____________________________________________________
Med östogotarikets störtande erkändes den romerske
kejsaren under någon tid såsom Italiens härskare och representerades af
exarker, men enär dessa hade sin hufvudstad i Ravenna och icke i Rom, och
enär de hade kommit att erkänna påfvedömet på det sätt, som ofvan
visats, följer däraf, att från år 539 e. K. var påfvedömet erkändt
såsom den förnämsta myndigheten i staden Rom, och att det från denna
tid (då det blef »uppsatt») började växa och frodas såsom ett »horn»
eller en makt bland de öfriga
»horn» eller makter, som representerade Roms förenade makt.
Den omständigheten,
[73] att
tillståndet i Italien och särskildt i Rom omkring denna tid var mycket
oroligt, enär det var utsatt för plundring af inkräktare norr ifrån
så väl som tvunget betala dryga skatter till den herre, som för
tillfället var närmast, bidrog att upplösa den politiska troheten mot
den kejserliga makten i Konstantinopel, så att de kyrkliga härskarne,
som alltid voro hos folket och talade samma språk och delade deras
fördelar och förluster, beredvilligt af folket antogos såsom staden
Roms och dess omgifnings rådgifvare, beskyddare och härskare.
Justinianus'
syftemål med att erkänna biskopens i Rom anspråk på öfverhöghet öfver
andra var också utan tvifvel delvis det att vinna hans medverkan i det
krig, han stod i begrepp att börja mot östgoterna för att återvinna
Italien såsom en del af det östromerska riket, ty påfvens och kyrkans
inflytande var ingalunda obetydligt ens redan då; och att hafva dem på
sin sida innebar till hälften vunnen seger redan ifrån början.
Ehuru
goterna gjorde uppror mot kejsarriket och plundrade staden Rom, återupprättade
de icke sitt välde, och Roms enda styrelse var kyrkans. Och ehuru det
longobardiska konungariket snart uppträdde på skådeplatsen och upprättade
sitt välde öfver största delen af Italien och till och med störtade
det östromerska rikets välde, som blifvit upprättadt af Justinianus och
lagdt i händerna på exarkerna, bör det dock omsorgsfullt märkas, att
longobarderna erkände påfvedömets i Rom myndighet. Det var icke förr
än nära slutet af detta konungarike, i det åttonde århundradet, som några
allvarsamma angrepp gjordes emot den påfliga myndigheten, och berättelsen
därom tjänar endast till att fastställa det faktum, att påfvarna hvar
i sin ordning voro Roms verkliga härskare, de föregifna »cæsarernas
efterföljare» – »de
andliga cæsarerna» –
ehuru
de gjorde anspråk på regeringens i Konstantinopel beskydd, så länge
det var till deras fördel att [74] göra det. Då longobarderna slutligen
sökte sätta sig i besittning af Rom, vände sig påfven till den franska
konungen med begäran om att han skulle beskydda kyrkan (påfvedömet)
och bibehålla den i dess länge ostörda makt ofver hvad de kallade »S:t
Peters arfvedel», hvilken de påstodo * hade förlänats kyrkan af
Konstantin.
*
Att dessa anspråk saknade grund och voro byggda på förfalskningar – »de
understuckna dekretalen» –
medgifves numea villigt, till och med af romerska katoliker.
Konstantin gjorde ingen sådan gåfva: påfvedömet växte till sin
makt och sitt välde öfver Rom, såsom vi här beskrifvit.
De
franska konungarna Pipin och Karl den store sände hvar i sin ordning sin
armé till beskydd för påfvedömets välde och besegrade longobarderna.
Det var den senare af dessa, som år 800 e. K. formligen skänkte påfvedömet
åtskilliga stater, kända under namnet »påvestaterna», hvilka redan
omnämnts. Dessa lades till Roms stad och förstäder, hvilka
faktiskt innehafts af påfvedömet från år 539 e. K. Alltså hindrade
det longobardiska konungariket eller »hornet» icke, ej heller upptog det
platsen för det påfliga hornet, såsom somliga hafva förmodat, ehuru
det visserligen stundom trängde det.
Om
detta longobardernas anfall mot Rom säger Gibbon:
»Ett
minnesvärdt exempel på botfärdighet och fromhet lades i dagen af
Lutiprand, longobardernas konung. I vapen och vid Vatikanens port lyssnade
segraren till Gregorius' röst, drog sina trupper tillbaka, afstod från
sin eröfring, besökte vördnadsfullt S:t Peterskyrkan och nedlade, efter
att hafva förrattat sin andakt, sitt svärd och sin dolk, sitt harnesk
och mantel, sitt silfverkors och, sin guldkrona såsom offer på apostelns
graf.» Men »hans efterträdare, Aistulf, förklarade sig lika mycket
kejsarens som påfvens fiende; ... Rom uppfordrades att erkänna den segrande longobarden såsom
sin lagliga suverän….Romarne tvekade, de bådo, de beklagade sig, [75]
och de hotande barbarerna höllos tillbaka genom vapen och underhandlingar,
TILL DESS PÅFVARNA förvärfvat sig vänskapen,af en bundsförvant och hämnare
på andra sidan Alperna.»
Påfven
(Stefanus III) besökte Frankrike och lyckades vinna den behöfliga hjälpen
samt återvände, säger Gibbon, såsom en segrare i spetsen för en
fransk här, som anfördes af konungen (Pipin) personligen. Longobarderna
erhöllo efter ett svagt motstånd en skymflig fred och svuro att återställa
den romerska kyrkans besittningar och respektera dess helighet.
Såsom
en belysning af påfvarnas anspråk och det slag af makt, genom hvilken de
gjorde anspråk på och innehade herravälde, anföra vi åter ur Gibbon
ett bref af påfven Stefanus III, afsändt vid denna tid till konungen af
Frankrike. Longobarderna hade åter anfallit Rom kort efter att den
franska armén dragit tillbaka, och påfven önskade hjälp på nytt. Han
skref i S:t Peters namn, sägande:
»Aposteln
försäkrar sina adopterade barn, Frankrikes konung, prästerskap och ädlingar,
att han, ehuru död i köttet, ännu är lefvande i anden, att de nu höra
och MÅSTE LYDA den romerska kyrkans grundläggares och skyddsväktares röst,
att den heliga jungfrun, änglarna, helgonen, martyrerna och himlens hela
härskara enhälligt påyrka efterkommandet af hans begäran och komma att
KÄNNA SIG TACKSAMMA DÄRFÖR, att rikedom, seger och paradiset komma att
kröna deras fromma företag, och att EVIG FÖRDÖMELSE kommer att blifva
straffet för deras försummelse, om de tillåta hans graf, hans tempel
och hans folk att falla i de förrädiska longobardernas händer.» Och
Gibbon tillägger: »Pipins andra expedition var icke mindre snabb och
lyckosam än den första; S:t Peter var tillfredsställd, Rom var åter räddadt.»
Enär
denna början för påfvedömets välde var dunkel och det likväl är
viktigt, att den ses klart, har det synts oss, att saken behöft
omsorgsfullt framhållas, såsom [76] ofvan skett. Och som afslutning på
beviset för att år 539 e. K. var det i profetian utpekade årtalet, anföra
vi bestyrkande vittnesbörd från romersk-katolska skrifter, som följer:
»Efter
det västromerska rikets undergång blef påfvarnas politiska inflytande i
Italien af ännu större betydelse till följd däraf, att påfvarna måste
under sitt beskydd taga det olyckliga landet, men särskildt Rom och dess
omgifningar, som så ofta bytte om herrar och beständigt var utsatt för
grofva och råa segrares infall. Under det att S:t Peters efterträdare så
verksamt intresserade sig för invånarnas i Italien välfärd, blefvo
dessa helt och hållet försummade af de östromerska kejsarna, som
fortfarande GJORDE ANSPRÅK PÅ att styra landet. Till och med efter det
Justinianus I hade eröfrat en del af Italien (539 e. K.) och förvandlat
den till en grekisk provins, var inbyggarnas lott icke bättre; ty de
byzantinske kejsarna kunde endast genom beskattning utsuga undersåtarna i
exarkatet Ravenna, men på intet sätt kunde de lämna det nödvändigt
beskydd.
Under
dessa omständigheter inträffade det, att de… kejsarna…förlorade all
VERKLIG MAKT och förblefvo ENDAST TILL NAMNET regeringens herrar, under
det att påfvarna i kraft af ögonblickets behof PRAKTISKT KOMMO I
BESITTNING AF DENNA ÖFVERHÖGHET INOM DET ROMERSKA OMRÅDET. ... DETTA af
sig själft uppstående resultat af liberala bemödanden erkändes i
efterföljande tider såsom en LAGLIG BESITTNING
(af Pipin och Karl den store) ...
Pipin ‘ÅTERSTÄLLDE', såsom samtida författare uttrycka
det, det eröfrade området till den apostoliska stolen. Denna donation
ELLER ÅTERSTÄLLELSE af Pipin stadfästes och utvidgades af hans
son, Karl den store, som år 774 gjorde slut på longobarderväldet i
Italien. PÅ DETTA RÄTTMÄTIGA SÄTT blef PÅFVARNAS VÄRLDSLIGA MAKT OCH
SUVERÄNITET genom Guds försyn så SMÅNINGOM befästad.»
Ofvanstående
utdrag är från The History of the Catholic Church (den katolska kyrkans
historia) af H. Brueck, D. D., del I, sid. 250, 251. Som detta är
ett arbete, som står högt i kurs bland romerska katoliker och användes
i deras läroverk och seminarier [77] samt är godkänd af påfliga
prelater, så är dess vittnesbörd af stort värde beträffande det gradvisa
stigandet af påfvedömets världsliga makt och beträffande tiden,
då dess början gynnades af omständigheterna. Det bevisar att det östgotiska
rikets fall år 539 e. K. var, såsom det tydligen angifves af det
profetiska måttet (1260 år), den exakta tidpunkt, då detta förödande
och i Guds åsyn vederstyggliga »system uppsattes».
I öfverensstämmelse
med samma tankeriktning och under bemödande att klart fastslå det faktum,
att den påfliga myndigheten började före Karl den stores tid, säger ett annat katolskt arbete, The Chair of S:t
Peter (S:t Peters stol) i ett kapitel om »den världsliga maktens
tillväxt» (sid. 173) : – »Rom styrdes till namnet af en af kejsaren tillsatt
patricier, men genom omständigheternas makt blefvo påfvarna i verkligheten
stadens högsta herrar.» Till bekräftelse för tillvaron af denna
myndighet anför författaren historiska bevis för påfvarnas makt och de
nominella härskarnas maktlöshet. Han hänvisar till påfven Gregorius
den store (590 e. K.) – endast femtio år efter det påfvedömet blef
uppsatt – såsom en belysning af makt, som allaredan ägdes af
påfvarna, sägande:
»Vi
finna honom affärda Leontius såsom ståthållare till Nepi i Etrurien,
åläggande invånarna att lyda honom, såsom de skulle lyda honom själf.
Åter utnämner han Konstantin till den viktiga posten som stäthållare i
Neapel. Därnäst skrifver han till biskoparna om deras respektiva städers
FÖRSVAR och proviantering, utfärdar ORDRES TILL DE MILITÄRA BEFÄLHAFVARNA.
... Med ett ord, han blifver Italiens VERKLIGA HÄRSKARE och beskyddare, så
att han är fullt berättigad i att säga: 'Den, som fyller min plats såsom
herde, är ständigt upptagen med yttre omsorger, så att det ofta blifver
ovisst, huruvida han fullgör en herdes eller en världslig furstes åligganden'.»
Så stor var tillväxten af den världsliga makten på den korta tiden af femtio år från dess ringa början [78]
år 539 e. K. Vi kunna därför vara förvissade om att de 1260 åren,
eller påfveväldets tre och en half tider, äro klart och tydligt angifna
vid båda ändpunkterna.
Daniel,
som hade fått höra den gräns, som var satt för styggelsens makt att föröda
församlingen och krossa sanningen, Herrens folks makt, såg, att detta ännu
icke komme att medföra Mikaels (Kristi) rike och helgonens upphöjelse
till makt, utan att det blott och bart skänkte dem frigörelse från
deras förtryckare. Detta var därför ännu icke den förståelse, han önskade:
»Jag hörde, men jag förstod (ännu) icke. Då sade jag: O, min herre,
hvad skall blifva senare än (eller efter) dessa ting?
Och han sade: Gå, Daniel (det är fruktlöst för dig att förstå
saken), ty orden äro tillslutna och förseglade intill ändens tid. Från
den tiden då det ständiga offret skall borttagas och den förödande
styggelsen uppsättas (539 e. K.) skall vara ett tusen två hnndra
nittio dagar (år. Då) skola många rena (afskilja) sig och göra sig
hvita, ja, pröfvas såsom genom eld; men de ogudaktiga skola handla
ogudaktigt, och ingen af de ogudaktiga skall förstå, men de visa skola (då)
förstå. O, hvad sällhet är dens, som ifrigt väntar, då de eft tusen
tre hundra trettiofem (1335) dagarna uppnås. Och du, gå bort till änden,
ty du skall hvila och uppstå till din del (belöning) efter dagarnas ände.»
(Eng. öfv.)
Den
omsorgsfulle forskaren torde gifva akt på att dessa 1290 och 1335
profetiska dagar, bokstafliga år, hafva samma utgångspunkt som de 1260
åren af påfvedömets makt att krossa, nämligen den tid då den förödande
styggelsen »uppsattes» – 539
e. K. Hvarest två händelser, som inträffa på olika tider, omnämnas, såsom
i detta fall –
borttagandet af det »dagliga» (eller rättare, det beständiga offret)
och uppsättandet af styggelsen – måste
vi alltid räkna från den tid, då bäda inträffat. Borttagandet
af det »beständiga offret» inträffade, såsom vi
i nasta kapitel skola
visa, [79] några år före uppsättandet af styggelsen år 539,
och var den viktiga omständighet, som gjorde, att påfvedömet benämnes
»styggelsen». Därför böra vi, och göra det också, räkna
styggelsens uppsättande från den senare af dessa två händelser.
Och
märk vidare, att båda dessa mått lämnas till svar på Daniels fråga,
rörande hvad som skulle hända Guds heliga, efter att deras makt (sanningen)
blifvit frigjord från det påfliga krossandet (det är, efter 1799) och före
upprättandet af Messias' –
Mikaels –
rike. Svaret är i hufvudsak, att Daniel icke behöfde hoppas att förstå
vidare, men att inom trettio år efter början af ändens tid (1260
+ 30 = 1290) skulle ett renings-, rensnings- och luttringsverk börja
bland det heliga folket. Och i sammanhang med detta skulle förståelse af
profetian gifvas åt de visa eller förståndiga inom denna pröfvade,
renade, afskilda klass; dock skulle kunskapen komma att meddelas på sådant
sätt, att de gudlösa och icke renade icke skulle komma att mottaga eller
tro den. Svaret visade vidare, att den rätta förståelsen
af synen skulle komma att vara långt ifrån fullständig, utan skulle
komma att vara bristfallig i några af de förnämsta punkterna tills 45
år senare (1290 + 45 == 1335), eller 75 år efter början
af ändens tid år 1799 e. K. (1260 + 75 = 1335). Detta framgår tydligen
af den hebreiska texten, som framställer saken, som om de spanande, som
redan hade sett någonting och tåligt vänta, skulle plötsligen (då »1335
dagar» hade förflutit) få en full, klar inblick, vida utöfver deras förväntningar
– »O, hvad sällhet är dens!»
Om
man räknar från år 539 e. K., ändade de 1290 symboliska dagarna år
1829 och de 1335 dagarna i slutet af år 1874. Må läsaren omsorgsfullt
öfvertänka, huru noggrant dessa årtal markera förståelsen af synen
och af alla de profetior, som beröra ändens tid, samt afskiljandet,
renandet och luttrandet, såsom genom eld, [80] för att Guds barn skulle
bringas till det barnalika, odmjuka, förtröstansfulla själs- och hjärtetillstånd,
som är af nöden, på det de måtte vara redo att mottaga och uppskatta
Guds verk på Guds sätt och tid.
En
religiös rörelse nådde sin höjdpunkt, hvilken rörelses förnämsta
deltagare då voro, och sedan allmänt äro, kända under namn af »adventister»
och »milleriter» emedan de väntade, att Herrens andra tillkommelse,
eller advent, skulle inträffa vid denna tidpunkt, och emedan en hr
William Miller var rörelsens förste upphofsman och ledare. Rörelsen,
som började omkring 1829, hade före 1844 (då de väntade Herrens återkomst)
dragit till sig uppmärksamhet från alla klasser af kristna, särskildt i
de östra och mellersta staterna, där den öfvergick till uppståndelse.
Ungefär vid samma tid hade professor Bengel i Tübingen, Tyskland, börjat
fästa uppmärksamheten på profetiorna och Messias' kommande rike, medan
den berömde missionären Wolff gjorde det samma i Asien. Verksamhetens
medelpunkt var emellertid Amerika, där sociala, politiska och religiösa
villkor mer än annorstädes gynnat själfständighet i bibelstudium såväl
som i andra saker, alldeles såsom vid den första tillkommelsen rörelsen
var inskränkt till Judeen, ehuru alla de fromma israeliterna allestädes
mer eller mindre fingo höra därom. – Apg. 2: 5.
Alla
veta någonting om huru broder Millers förväntningar slogo fel. Herren
kom icke år 1844, och världen uppbrändes ice med eld, såsom han hade väntat
och lärt andra att vänta, och detta var en stor missräkning för detta
»heliga folk», som så förtröstansfullt väntat, att Kristus (»Mikael»)
då skulle framträda och upphöja dem tillsammans med sig i makt och härlighet.
Men oaktadt missräkningen hade rörelsen de därmed afsedda verkningarna – att väcka intresse för ämnet rörande Herrens
ankomst och att bringa det i vanrykte till följd af felslagna förväntningar.
[81] Vi säga afsedda verkningar, emedan Herren utan tvifvel hade sin hand
däri. Den ieke endast utförde ett verk, som motsvarade den första
adventrörelsen, då vår Herre föddes, då de vise männen kommo från
Österlandet och allt »folket var i väntan» (Matt. 2: 1, 2; Luk. 3:
15), utan den motsvarande den också rörande tiden, ty denna ägde rum
precis trettio år före vår Herres smörjande vid trettio års ålder,
vid början af hans verksamhet såsom Messias. Den där »millerska rörelsen»,
såsom den förklenande kallas, medförde äfven en personlig välsignelse
för det »heliga folk», som deltog däri; den ledde till ett
omsorgsfullt rannsakande af skriften och till förtröstan på Guds ord
framför människors traditioner, och den värmde och närde och förenade
Guds barns hjärtan i osekterisk gemenskap, ty de intresserade voro af
alla samfund, ehuru förnämligast baptister. Det är sedan denna rörelse
slutade, som några af dessa hafva organiserat och sammanbundit sig
till nya sekter och sålunda förblindat sig för några af de välsignelser,
för hvilka tiden är inne i denna »skörd».
Ehuru
vi, såsom läsaren torde hafva funnit, skilja oss från hr Miller beträffande
hans tolkningar och slutledningar i nästan hvarje punkt – i det vi betrakta
ändamålet med sa väl som sättet och tiden för vår
Herres ankomst i ett mycket olika ljus –,
anse vi likväl att denna rörelse ingick i
Guds ordning, och att den utförde ett mycket viktigt arbete genom
att afskilja, rena, luttra och sålunda göra redo ett väntande och för
Herren beredt folk. Och den icke endast utförde ett renings- och pröfningsarbete
på sin egen tid, utan genom att bringa studiet af profetiorna och Herrens
andra tillkommelse i vanrykte har den allt sedan tjänat till att försöka
och pröfva de invigda utan hänsyn till något samband med hr Millers
uppfattningar och förväntningar. Blotta omnämnandet af ämnet om
profetiorna och Herrens ankomst och tusenårsriket [82] uppväcker
nu de världsvisas förakt, särskildt inom namnförsamlingen. Detta var
otvifvelaktigt af Herrens försyn och för ett syftemål, som mycket
liknade det, att barnet Jesus sändes för en tid till Nasaret »på det
han skulle kallas nasaré», ehuru hån i verkligheten var född i den ärorika
staden Betlehem. Detta var tydligen i sin ordning, på det sanningen måtte
afskilja de »rätta israeliterna» från agnarna bland Guds utvalda folk.
Agnarna bortdrefvos genom den förklaringen, att vår Herre var en nasaré,
ty de resonerade: »Kan något godt komma från Nasaret?» På
samma sätt fråga nu några föraktfullt: »Kan något godt komma från
adventismen?» och affärda Herrens, apostlarnas och profeternas vittnesbörd
utan att uppmärksamma det. Men de i Guds ögon ödmjuka, heliga, visa,
ehuru i världens tanke dåraktiga, intaga icke en sådan ställning.
Men
den »millerska rörelsen» var mer än detta: den var början till den rätta
förståelsen af Daniels syner, och det på den rätta tiden, som öfverensstämde
med profetian. Herr Millers tillämpning af de tre och en half tiderna (de
1260 åren) var praktiskt den samma som den, vi nyss meddelat, men han
gjorde det misstaget att icke räkna 1290- och 1335-perioderna från samma
punkt. Hade han gjort det, skulle han haft rätt.
I motsats därtill förlade han utgångspunkten trettio år
tidigare, – omkring 509 i stället för 539, hvilket kom de 1335
dagarna att ända 1844 i stället för 1874.* Detta var icke desto mindre början
till den rätta förståelsen af profetian, ty i alla fall var 1260-årsperioden
som han riktigt såg, nyckeln, och predikandet af denna sanning (om också
i förening med villfarelser och orätta
tillämpningar och falska slutsatser) hade den verkan, [83] att
det afskilde och renade »många»,
och detta på just den tid, Herren hade förutsagt.
* Vi
ha varit ur stånd att komma öfver herr Millers skrifter för att jämföra
hans tolkningar. Vi hafva endast lärt
känna de data, vid hvilka han tillämpade den profetiska tiden.
Som
han icke förstod sättet för eller ändamålet med Herrens återkomst
utan väntade ett plötsligt uppenbarande och alltings slut på en och
samma dag, så antog han, att alla tidsprofetiorna måste ända där. Och
det var hans syfte och bemödande att tvinga dem alla till denna
gemensamma slutpunkt; därför misslyckades han – och
utöfver detta upplyste Gud icke någon då, enär tiden för vidare
upplysning då icke var inne.
Hr
Miller var en allvarlig och värderad medlem af baptistkyrkan, och som han
var en omsorgsfull rannsakare af skriften, började profetiorna öppna sig
för honom. Sedan han själf blifvit fullkomligt öfvertygad om
riktigheten af sina tillämpningar, började han sprida sina uppfattningar
bland predikanter, hufvudsakligen baptister att börja med, men sedermera
bland alla klasser och alla samfund. Då rörelsen vidgade sig, reste och
predikade han vidt och bredt tillika med många medhjälpare. Denna
verksamhet bland baptistpredikanter började, så långt det kan inhämtas
af hans anteckningar, år 1829, och pastor Fuller i baptistförsamlingen i
Poultney, Vermont, var den förste omvände, som predikade hans
uppfattningar offentligt. I ett bref, skrifvet omkring tre ar senare,
sager hr Miller:
»Herren
kringströr utsädet. Jag kan nu räkna åtta
predikanter, hvilka predika denna lära,
mer eller milldre, förutom mig själf.
Jag känner
till mer än
ett hundra enskilda bröder, som säga,
att de hafva antagit mina uppfattningar. Vare härmed
huru som helst. 'Sanningen är mäktig
och skall segra'.»
Sålunda
ser man, att den »millerska rörelsens» afskiljningsarbete hade sin början
vid den förutsagda tiden – vid slutet af de 1290 dagarna, 1829. [84]
Men
hurn var det med det ifriga väntandet, när de 1335 dagarna hade
blifvit uppnädda? Hvilka
hafva så väntat?
Ehuru
icke stående i någon förbindelse med den »millerska rörelsen» eller
det sedermera bildade,
samfund, som kallar sig »andra advent-kyrkan» (the Second Advent Church»), hafva några af
Guds barn, det »heliga, folket», däribland författaren, »ifrigt
vantat» efter Mikaels rike, och med glädje aflägga vi vittnesbörd om
den »sällhet», som var förenad med de underbart klara afslöjandena af
vår Faders plan på och efter hösten år 1874 – änden
af de 1335 dagarna.
Ord
saknas oss att uttrycka denna sällhet! Endast de, som hafva blifvjt
vederkvickta i anden af detta rikets nya vin, kunde fatta den, vi kunde
beskrifva den. Det är därför
någonting, som kan kännas snarare
än beskrifvas. Det var vid och efter slutet af dessa 1335 profetiska,
symboliska dagar, som den dyrbara förståelsen om Herrens närvaro och
om det faktum, att vi nu lefva i
tiden för denna evangelii ålders »skörd» och i tiden för upprättandet
af Mikaels (Kristi) rike, erhölls.
O,
hvad sällhet denna välsignade tid!
O hvad harmoni, hvad skönhet, hvad storhet i den gudomliga planen, då
den började afslöja sig, när de 1335 dagarna hade »uppnåtts»! Det är för att uttrycka, så långt i vår förmåga
står, denna »sällhet» och detta fullare afslöjande af den gudomliga
planen, för hvilken tiden nu är inne att förstås af allt det
nu lefvande »heliga folket», som denna
serie »Studier i Skriften» utgifves.
Inga andra än det »heliga folket», skola förstå det. Det förlänas såsom en
ynnest. »Ingen af de ogudaktiga skall förstå», och de af det »heliga
folket», som hafva gemenskap med de världsliga och som ovisligen träda
in uti de ogudaktigas församlingar och sitta på bespottarens sate, skola
icke förstå och skola icke kunna erfara denna sällhet, som nu gifves
endast at de »heliga», [85] sant »visa»,
som hafva sin lust i Herrens lag och tänka på den (begrunda den) dag och
natt. – Ps. 1: 1, 2.
Detta
budskap rörande Mikaels rike, som så småningom öppnats alltifrån
1829, framställes symboliskt i Uppenbarelseboken
(kap. 18: 2; 8-10) såsom en »liten bok», hvilken de »visa» af det »heliga
folket», som representeras af Johannes, tillsägas att äta. Och
Johannes' erfarenhet, sådan den uttryckes i vers 10, är alla deras
erfarenhet, som mottaga dessa sanningar. De medföra förunderlig sötma:
O hvad sällhet! Men
efterverkningarna äro alltid mer eller mindre en blandning af förföljelsens
bitterhet med sötman. Och verkan på dem, som tåligt uthärda intill änden,
är att rensa, rena och luttra och sålunda gära Kristi brud redo för bröllopet
och upphöjelsen, som äro behöriga att inträffa vid slutet af förberedelsens
dag.
Beträffande
den missräkning, hvilken vi hafva visat icke desto mindre var en välsignelse
och en början af den rätta tolkningen af synen, får profeten Habackuk
skrifva ett uppmuntringens ord, sägande, (kap. 2: 2): »Skrif upp din syn
och uppteckna den på skriftaflor (kartor) med tydlig skrift, så att den
lätt kan läsas. . . . Om den dröjer, så förbida den. –
Säll är den, som förbidar och hinner fram till
(de) ett tusen tre hundra trettiofem (1335) dagar(na),
– ty den kommer förvisso, den skall icke uteblifva.»
Dess skenbara dröjande eller uppskof var icke ett sådant utan ett
misstag, delvis å hr Millers sida, som Herren på förhand visste af och
tillstadde för sitt »heliga folks» pröfvante.
Såsom
ett bevis på den invigning, det bibelstudium och den tro, som föddes af
denna rörelse, anföra vi följande ur ett bref, som skrefs af hr Miller
efter missräkningen år 1844 till dem, som delat densamma med honom.
»Vi
tacka Gud alltid å edra vägnar, då vi höra, såsom vi redan gjort, att
eder och vår nyligen skedda missräkning [86] har frambragt hos eder, och
vi hoppas äfven i oss, en djup förödmjukelse och en omsorgsfull pröfning
af våra hjärtan. Och ehuru vi äro förödmjukade och i viss mån smärtsamt
berörda af ett ondt och vrångt släktes hån, äro vi icke förfärade
eller modfällda. I kunnen alla, då I tillfrågens om skälen for edert
hopp, öppna edra biblar och med ödmjukhet och fruktan visa den frågande,
hvarför I hoppens på den store Gudens och vår frälsares, Jesu Kristi,
härliga uppenbarelse. I behöfven icke i ett enda fall hänvisa de frågande
till eder församlingslärare angående skälet för eder tro. Eder
trosbekännelse är skriften, ... eder filosofi är den visdom, som kommer
ned från Gud, edert föreningsband är helgonens kärlek och gemenskap,
eder lärare är den heliga anden, och eder undervisare är Herren Jesus
Kristus. …Vi uppmana eder vid alla helgonens kärlek och gemenskap att hålla
fast vid detta hopp. Det är betryggadt genom hvarje löfte i Guds ord.
Det är försäkradt för eder genom dessa två oföränderliga ting
– Guds
beslut och ed, uti hvilken det är omöjligt för honom att ljuga. Det är
stadfäst och besegladt genom Jesu Kristi död, blod och uppståndelse och
lif. ... Frukten icke, bröder, Gud har låtit eder veta, hvad i skolen säga.
Gören såsom han bjuder eder, och han skall svara för följderna. Gud säger:
Talen till dem: »Tiden kommer snart med alla profetsynernas fullbordan.»
(Se Hes. 12: 22, 23). ... Det är för mig nästan ett bevis, att Guds
hand är uti denna sak. Många tusenden hafva blifvit ledda att studera
skriften genom predikandet af tiden. ... Guds visdom har i stor grad
utstakat vår väg, SOM HAN HAR UPPGJORT FÖR ATT ÅSTADKOMMA SÅDANT GODT,
SOM HAN SKALL FULLBORDA PÅ SIN EGEN TID OCH SITT EGET SÄTT.»
En
af Herrens liknelser gafs särskildt för att belysa denna period af väntan,
från missräkningen år 1844 till förverkligandet vid änden af de
»1335 dagarna». Vi syfta på:
Liknelsen
om de tio jungfrurna.
Matt. 25: 1-12
Denna
liknelse börjar med »då» och gifver sålunda tillkänna, att den icke
kunde tillämpas genast, på Herrens tid, utan någon gång i framtiden.
»Då skall himmelriket (i dess fosterliknande tillstånd –
representeradt af det heliga folket, hvilka äro under pröfning [87] för
medarfskap i det riket) varda likt tio jungfrur, som togo sina lampor och
gingo ut att möta brudgummen. Men fem af dem voro visa och fem fåvitska.
Antalen
äro icke af vikt, ej heller det inbördes förhållandet mellan dem.
Liknelsen lär, att det skulle blifva en rörelse bland rikets arfvingar i
förväntan om att möta brudgummen, – en rörelse i hvilken två klasser skulle
uppenbaras, här kallade »visa» och »fåvitska». Ordet »jungfru»
betecknar ren; dessa som framställas i liknelsen, både de visa och de fåvitska,
föreställa alltså »heligt folk». I själfva verket kunna inga, som älska
brudgummen och längta att få möta honom, älska synden, om än många
af dem äro »fåvitska».
Den
rörelse, som anmärkes af vår Herre i denna liknelse, motsvarar
fullkomligt en, som började med den »millerska rörelsen», och som ännu
försiggår. Denna, ehuru påbörjad af en baptist, var en osekterisk rörelse,
i hvilken de frommaste och trognaste af alla samfund deltogo. Berättelsen
om dessa tider, om deras brinnande nit etc., fyller våra hjärtan med
beundran för män och kvinnor, hvilka hade den ärligheten att handla
efter sin öfvertygelse, om vi också icke kunna instämma i denna öfvertygelse.
Penningar östes ut som vatten, i det traktater och tidningar trycktes på
olika språk och budskapet sändes världen rundt. Det säges, att en väckelsens
ande spridde sig i alla samfunds kyrkor, och att i somliga församlingar,
där alla voro under inflytande af denna lära, de, som hade penningar
till öfverlopps, upplade dem på bordet framför talarstolen, där de
voro fritt tillgängliga för alla, som behöfde dem. Och de troendes
uppriktighet och nit under den tiden voro sådana, att, säges det, de
penningar, som på sådant sätt helgats åt Herren, icke behöfde något
bevakande, enär de, hvilka icke behöfde dem, icke rörde dem.
Liknelsen
framställer alla jungfrurna sasöm hafvande lampor, som voro putsade och
gåfvo dem ljus. Dessa lampor föreställa skriften (»ditt ord är mina
[88] fötters lykta») och ett sådant allmänt putsande af lampor –
rannsakande af skriften –
bland alla klasser af kristna har troligtvis aldrig förr ägt rum. Oljan
representerar sanningens ande. Den var således uppenbar i lamporna, som
alla hade; men alla hade icke sanningens ande i sig själfva – i
»kärilen».
Missräkningen
1844 meddelades i korthet i liknelse genom
framställningen, att »brudgummen drojde» – d.
ä., det såg ut för de väntande, som om han dröjde. Och den förvirring
och det mörker, som alla erforo, och de många falska och orimliga
uppfattningar, hvilka somliga af dem, som träffades af missräkningen,
omfattade, visas i liknelsen genom framställingen: »Då nu brudgummen dröjde,
blefvo de alla sömniga och somnade.» Ja, och i sitt mörker och i
sin slummer drömde många af dem underliga och oförnuftiga saker.
Men
liknelsen framvisar en andra rörelse, liknande och dock skiljaktig, bland
samma jungfrur. Samma klass i allmänhet åsyftas, men icke
nödvändigtvis samma personer. Likasom den första
rörelsen var resultatet af ljus öfver profetiorna beträffande
tiden, för Messias’ andra tillkommelse såsom församlingens brudgum,
så var ock förhallandet med den andra rörelsen. Men det finnes
åtskilliga olikheter. Vid den första brunno alla jungfrurnas lampor lika,
och det sällskap, som väntade brudgummen, var blandadt, hvaremot i den
andra rörelsen, ehuru alla komma att uppväckas, endast de komma att
ledas ut, som hafva sanningens ande i sina hjärtan så väl som kunskap i
bibeln – en putsad lampa. Missräkning var förutsagd för den
första rörelsen, och väntan efter de 1335 dagarna var nödvändig, men
den andra var icke en missräkning, och någon väntan var icke längre
nödvändig; ty uppfyllelsen kom exakt vid slutet af de 1335 profetiska
dagarna – i oktober 1874. Det var just strax efter slutet af de
1335 åren, perioden för »väntan», som Herrens närvaro, sådan den
läres af ofvan anförda profetior, började blifva känd. Det var mycket tidigt på morgonen [89] af den nya åldern, men det var »midnattsstunden», hvad jungfrurnas djupa sömn beträffade, då
anskriet (hvilket ännu ljuder) hördes: »Se brudgummen!» – icke: Se brudgummen kommer, utan: Se han har
kommit, och vi lefva nu »i Människosonens (parousia) närvaro».
Och detta har varit karaktären af den nuvarande rörelsen, sedan detta årtal:
ett förkunnande af Herrens närvaro och det rikets verk, som nu försiggår.
Författaren och medhjälpare förkunnade Herrens närvaro, bevisande dem
ur profetiorna och på kartor eller taflor, sådana som begagnas i denna
bok, till hösten 1878, då anordningar vidtogos för att utgifva vår
nuvarande tidskrift: »VAKT-TORNET och förkunnare af
Kristi närvaro.» Genom Herrens välsignelse hafva millioner exemplar
af denna tidskrift burit ut i världen budskapet, att tiden är fullbordad,
och att Kristi rike redan nu håller på att upprättas, under det människors
riken och system sönderfalla till sin fullkomliga förintelse.
Liknelsen
underrättar oss om att ehuru alla, som tillhöra jungfruklassen, putsa
sina lampor, så kunna icke alla se. Endast de, som hafva oljan i
sina käril ( i sig själfva - de fullt invigda) kunna få ljus från sina
lampor och uppskatta sakförhållandena. De öfriga (alla de rena,
jungfrurna) komma att få oljan och ljuset någon gång och därigenom
blifva storligen välsignade, men endast de, som äro fyllda med
oljan, sanningens ande, komma att hafva ljuset i tid och få den stora välsignelsen.
Endast dessa gå in med brudgummen till bröllopet. Oljan, eller
invigningens ande, och dess åtföljande ljus kan icke meddelas af en
jungfru till en annan. Hvar och en för sig måste vara fylld med anden;
hvar och en måste anskaffa sitt eget förråd af denna olja (sanningens
och dess invignings och helighets ande), och kostnaden i form af själfförnekelse,
oriktig framställning och glödhet pröfning är betydligt stor.
Erfarenheten i den stora nödens tid kommer att blifva den marknad, i
hvilken de fåvitska [90] jungfrurna komma att köpa sin olja. Men det
kommer då att blifva för sent att gå in till bröllopet såsom
medlemmar af bruden, Lammets hustru. Skriften påpekar emellertid, att såsom
käril till »mindre heder» komma dessa, som ångra sin fåvitskhet, icke
att tillintetgöras, utan sålunda gjorda lämpliga för Mästarens bruk
skola de få tjäna honom i hans tempel.
Men
vi återvända till ängelns ord till Daniel, och vers 13 lyder: Och du, gå
bort till änden, ty du skall hvila och uppstå till din del (belöning)
vid (efter de 1335) dagarnas ände» – efter den då börjande skörden.
I
uttrycket: Gå du bort till änden, bör man lägga märke till att änden
betecknar något helt annat än »ändens tid». »Skörden är ålderns
ände», och skörden är, såsom redan visats, den period af 40 år,
som sträcker sig från hösten år 1874 e. K., slutet af de »1335
dagarna», till hösten år 1914 e. K. Och Daniel kommer att erhålla sin
andel, belöning eller lott, i Mikaels (Kristi) rike tillika med alla de
heliga profeterna efter denna ände, hvaremot helgonen erhålla sin
belöning under skördeperioden och äro sålunda först i ordningen så väl
som i ära i detta rike. (Ebr. 11: 40.) Se »Studier i Skriften», del I,
sid. 306.
