STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme ditt rike

 FJÄRDE KAPITLET

HELGEDOMENS RENANDE.

2300 DAGAR. – Dan. 8:10-26

Den sanna helgedomen. – Besmittelsen. – Underlaget eller grundvalen. – Huru den ”slogs ned.”. –Bevis därför anförda ur romersk-katolska skrifter. – Renandet icke fullbordadt förrän 2,300 år efter synen. – Huru och hvarest det började, och när dess fulländande är behörigt. – ”Gyllene kärl”, sanningar, måste återställas på sin plats.

FÖREGÄENDE [91] kapitel hafva vi sett, att det förmätna egendomliga »lilla hornet» i Dan. 7: 8, 11, 20-26 är liktydigt med »syndens människa» i 2 Tess. 2: 3 och med den »förödelsens styggelse», som Herren förutsade i Matt. 24: 15, och äfvenså, att samma påfliga makt åsyftas i Dan. 8: 9, 10, 23-25. Vi hafva för värt nuvarande syftemål och vårt begränsade utrymme tillräckligt undersökt dess uppkomst, dess karaktär, brytandet af dess makt att krossa och dess fullständiga tillintetgörelse, som ännu ligger i framtiden.

Vi skola nu undersöka en annan profetia, som tydligt utpekar den särskilda falska lära eller grundvillfarelse, som ledde till att detta system fullständigt forkastades af Herren och gjorde det i hans ögon till den förödande styggelsen. Den profetia, som nu kommer att betraktas, utvisar vidare den tid, vid hvilken den sanna församlingen, den invigda klassen – helgonen – skulle vara renad från de vederstyggliga besmittelser, som infördes af påfvedömet.

Medan det föregående kapitlet utpekade för oss vissa dagar af väntan och ett renande af denna heliga eller helgedomsklass, så utpekar denna profetia ett årtal, vid hvilket en kärna af heliga troende skulle vara fullständigt fria från påfliga besmittelser, villfarelser etc., och vid hvilket de bortröfvade »gyllene kärlen» eller dyrbara sanningarna skulle börja att återstallas till denna heliga eller helgedomsklass. [92]

Vi anföra Dan. 8: 10-26, som följer:
»Och det blef stort ända till (herravälde öfver) himmelens härskara (hela församlingen) och det kom somliga,af härskaran och af de lysande ljusen att falla till jorden, och det trampage dem under fötterna. Ja, det upphöjde sig ända till harskarans furste. (Det tillägnade sig själf ara och vardigheter och tillampade, på sig själf profetior och titlar, hvilka tillhöra Kristus Jesus, den sanne höfdingen, fursten eller hufvudet öfver församlingen.) Och det tog bort från honom (Kristus) det BESTANDIGA OFFRET, och hans HELGEDOMS GRUNDVAL omstörtades. Och härskaran (folket) öfverlämnades åt det till följd af öfverträdelsen  mot det beständiga offret, och det kastade ned sanningen till marken, och dess företag hade framgång.»

»Då hörde jag en viss helig tala, och en helig sade till en annan, jag vet icke till hvem han tala de : 'Huru långt sträcker sig synen rörande det beständiga offret och den förödande öfverträdelsen, att både helgedomen och härskaran skola trampas under fötterna?’ Och han svarade: 'Till två tusen tre hundra aftnar och morgnar (dagar); då skall helgedomen blifva renad'.»

»Och det begaf sig, då jag, Daniel, hade sett synen, att jag sökte första den; och se, där stod inför mig liksom företeelsen af en man. Och jag hörde rösten af en man mellan stränderna af (floden) Ulai, hvilken ropade och sade: ‘Gabriel, förklara synen för denne man.' Så kom han och ställde sig nära intill där jag stod, och när han kom, föll jag darrande på mitt ansikte, och han sade till mig: 'Gif väl akt, o manniskobarn! ty synen tillhör ändens tid!’ Som han så talade till mig, föll jag bestört på mitt ansikte till marken; men han rörde vid mig och reste mig upp, där jag hade stått. Och han sade ‘Se jag vill kungöra för dig, hvad som skall konnna att ske till slutet af dessa onda [93] förutsägelser; ty det tillhör den bestämda ändens tid’.»

»'Väduren, som du har sett, honom med de två hornen betecknar konungarna af Medien och  Persien. Och den ragigga bocken är konungen af Grekland, och det stora hornet, som är mellan hans ögon,  är  den  första konungen. Men att det blef brutet, och att fyra uppstodo i dess ställe, betyder, att fyra konungar skola uppstå af det folket, dock icke med hans makt. Och i den senare tiden af deras rike, då öfverträdarna hafva fyllt sitt mått af skuld (jämför 1 Mos. 15:16), skall en konung (påfvedömet) med en fräck. (eller skamlös) uppsyn uppstå, som förstår djupa anslag. Och hans makt. skall blifva befästad (gjord mäktig), dock icke med hans egen kraft. (Påfvedömet befästade sig genom att använda de olika europeiska nationernas kraft.) Och han kommer att på ett underligt sätt förstöra och göra mera än som kan tros; och han skall  förstöra (eller fördörfva) de mäktiga och det heliga folket (helgonen). Och genom hans förslagga skicklighet skall bedrägeriet i hans hand hafva framgång, och i sitt hjärta skall han förhäfva sig, och genom välgång skall han fördärfva (förstöra) många; han skall äfven uppträda (såsom antikrist) emot furstarnas furste, och  han skall krossas utan hand. Och (den del af) synen angående aftnarna och morgnarna, som blifvit meddelad (att def skulle vara, 2300 till renandet) är rätt, men tillslut synen, ty den. kommer att uppfyllas efter många dagar’.» (Eng. öfv.)

Vi ingå icke i någon detaljerad förklaring af  väduren, bocken hornen etc., som nämnas i dessa och föregående, verser, ty vi tro, att detta redan blifvit klargjordt. (Se sid. 19.) Vi hafva redan sett, att Rom, hvilket i kapitlet 7 behandlas såsom  ett särskildt vildjur med sina egna horn och I kapitlet 2 såsom bildstodens ben och fötter, här (kapitlet 8) behandlas såsom ett af den grekiska »bockens» horn, hvilket efter att hafva blifvit stort emot södern och östern såsom [94] det borgerliga eller kejserliga Rom undergick en förvandling och, då, det blef det påfliga Rom, blef »stort ända till himmelens härskara», d. ä., blef en kyrklig makt eller ett kyrkligt välde öfver härskaran eller folket.  Och detta tillvägagående att behandla det romerska riket som en gren eller utveckling ur en af det grekiska rikets afdelningar följes i den historiska profetian i kapitlet II.

Det beständiga offer, som här omnämnes, antages allmänt ha afseende på judarnas dagliga eller ständiga brännoffer i Jerusalem. Och detta borttagande af det ständiga offret har, som redan blifvit berattadt, påbördats Antiokus Epifanes. Profetian går emellertid förbi det typiska templet eller helgedomen och de typiska brännoffren och behandlar den antitypiska helgedomen eller Guds tempel, den kristna församlingen (2 Kor. 6: 16), och det antitypiska brännoffret, Kristi förtjänstfulla offer en gång for alla och for evigt – ett beständigt, städse verksamt offer för hela världens synder.

Kristi beständiga offer blef icke i verkligheten upphäfdt eller afskaffadt af påfvedömet, men det sattes åsido genom en af detta system framställd falsk lära,  hvilken så småningom och till sist helt och fullständigt satte å sido fortjänsten af Kristi offer såsom ett bestandigt och städse verksamt offer. Denna falska lära är känd under namnet mässan eller mässoffret.

Protestanter i allmänhet missförstå fullkomligt detta så kallade sakrament. De förmoda, att det är blott och bart en annan form för firande af Herrens nattvard, som antagits af romerska katoliker. Andra få den föreställningen att det är ett slags särskild bön. Men dessa föreställningar äro alldeles oriktiga. Den romersk katolska läran om mässan är denna: Kristi död, påstå de, borttog den adamitiska eller ursprungliga, synden men är icke tillämplig för våra dagliga tillkortakommamden, svagheter, synder och underlåtelser; [95] den är icke ett beständigt offer, städse fullt af förtjänst för alla våra synder, städse tillräckligt och verksamt att såsom en klädnad öfvertäka hvarje syndare och hvarje synd, så att den ångerfulle kan komma till­baka till förening och gemenskap med Gud. För sådana synder blef mässoffret inrättadt: det betraktas af katolikerna såsom en vidare utveckliilg af offret på Golgata. Hvarje gång mässan frambäres såsom offer, är det, påstå de, ett nytt offer af Kristus för de särskilda personer och synder, på hvilka prästen, som frambär den, i sitt in re tillämpar det.

Den Kristus, som sålunda skall offras på nytt, blir först af den tjänstgörande prästen »skapad» af hvetebröd och vin. Det är vanligt bröd och vin, till dess det lägges på altaret, då vissa invigningsord, påstås det, förvandla brödet och vinet, till Kristi verkliga kött och blod. Nu äro de icke längre bröd och vin, ehuru de fortfarande hafva sådant utseende. Denna förvandling kallas transsubstantiation – förvandling af substans. De fem magiska latinska ord, hvilka, påstås det, åstadkomma denna förvandling af brödet och vinet till verkligt kött och blod, äro: »Hoc est a1dem corpus meum.» Det påstås, att hvilken präst som helst kan på sådant sätt skapa Kristus i kottet på, nytt, för att offra honom på, nytt. Och sedan Kristus sålunda blifvit skapad, ringes en klocka, och präst och folk falla ned pch dyrka och tillbedja brödet och vinet, som de nu anse såsom sjalfva Kristus. Sedan detta blifvit gjordj, blifver brödet (Kristi verkliga kött, doldt, för sinnena, säga de) brutet. Kristus blir sålunda slaktad eller offrad på, nytt, upprepade gånger, för de särskilda synder, som man genom detta medel söker utplåna.

I det de utfört denna orimliga teori oeh lagt sig vinn om att få den följdriktig, hafva romersk katolska kyrkomöten utfärdat. talrika och långa dekret och förklaringar och visa (?) teologer skrifvii tusentals böcker. I dessa läres det, att om en droppe af »blodet» [96] (vinet) spilles, måste den noggrant förvaras och brännas och askan begrafvas i vigd jord, och likaledes med brödet (»Kristi; köttt»); icke en smula däraf får gå förlorad. Man sörjer noga för att icke en fluga skall inkomma i »blodet» (vinet) eller en råtta, eller  hund få ,en smula af det brutna »köttet» (brödet).  Och d:r Dens, en af af dera ledande' teologer, anmärker förklarande, att »en råtta eller en hund, som ater sakramentäamnena, äter icke dem såsom sakrament; likväl bevisar detta, att i sådant, fall Kristi kropp icke upphör att vara till under ämnena».* Den romersk katolska (amerikanska) katekesen framställer denna lära sålunda:

*Dens, Tract. de Euchar, N:r 20, sid. 314.,

»FRÅGA. Hvad är den heliga eukaristien?
SVAR. Den  är ett sakrament, som innehåller Jesu Kristi KROPP OCH BLOD, SJÄL och GUDOMLIGHET under formerna och UTSEENDET af brod och vin.
FR. Är det icke brod och vin, som först framsättas på altaret för firandet af mässan?
SV. Jo, det är alltid bröd och vin, tilldess prästen uttalar invigningsorden under mässan.
FR. Hvad sker genom dessa ord?
SV. Brödet förvandlas till Jesu Kristi KROPP och Vinet till hans BLOD.
FR. Hvad kallas denna förvandling?
SV.  Den  kallas transsubstantiation, det vill säga, en förvandling af en substans till en annan.
FR. Hvad är mässan?
SV. Mässan är den nya lagens oupphörliga (»dagliga» eller »beständiga») offer, i hvilket Kristus vår Herre genom prästens hand OFFRAR SIG SJÄLF  på ett oblodigt sätt UTSEENDET af bröd och vin åt sin himmelske fader, SÄSOM han en gång offrade sig på korset på ett  blodigt sätt.
FR. Hvad är skilllnaden mellan mässans offer och korsets offer?
SV. Mässans offer är väsentligen samma; (slags eller sorts) offer som korsets, den enda skillnaden är SATTET för offrandet.
FR. Hvilka verkningar har mässan såsom ett försonings – (tillfyllestgörelse–) offer? [97]
SV. Genom den erhålla vi af Guds barmhärtighet, först, nåd till förkrosselse och ånger till syndernas förlåtelse; för det andra, efterskänkande af timliga straff, som förtjänats för synder.
FR. På hvilka tillämpas frukterna (förmånerna) af mässan?
SV. De allmänna frukterna tillämpas på hela kyrkan, både de lefvande och döda; de SÄRSKILDA frukterna tillämpas: först, hufvudsakligen på prästen, som firar mässan, därnäst, på dem för hvilka han särskildt offrar den och, för det tredje, på dem som med andakt öfvervara den (d. ä., dem som bevista mässan sänsom kyrkogångare) .»

Sarnma auktoritet - säger:
»Den, som offrar, är en PRÄST, det förnirnbara ting, som offras, kallas OFFRET, den plats, där det offras, kallas ALTARET. Dessa fyra – PRÄSTEN, OFFRET, ALTARET OCH OFFRANDET – äro oskiljaktiga: hvart och ett af dem påkallar det andra.»

Vidare, förklarande ceremonien, säger den om prästen:
»Därpå uttalar han de hemlighetsfulla INVIGNINGSORDEN, tillbeder, i det han gör en knäböjning och lyfter den heliga kroppen och det heliga blodet över sitt hufvud. Vid ringandet af klockan tillbeder folket på sina knän och slår sig för bröstet till tecken af ånger öfver sina synder. Prästen beder Gud att NÅDIGT MOTTAGA OFFRET.»

Vi afsluta vittnesbördet om detta ämne med ett kort anförande ur Tridentinska mötets kanon, *som följer:
* Coneil Trid. Sess. 22. De Sacrificio Missæ. [98]

Kanon 3. »Om någon säger, att mässan är endast en gudstjänst för lof och tacksägelse eller ett blott och bart firande af minnet af det offer, som gjordes på korset, och icke (I SIG SJÄLF) ett försoningsoffer (d. ä., ett offer, som själft åstadkommer TILLFYLLESTGÖRELSE för synder),eller att den gagnar endast den, som mottager den, och icke bör offras för de lefvande och de döda, för synder, straff, tillfyllestgörelser och andra nödvändigheter, han (som så förnekar detta OFFERS kraft) vare förbannad.»

Sålunda se vi tydligt, att påfvedömet har satt ett falskt eller bedrägligt offer i stället för det ena, eviga, fullständiga, en gång för alla gifna offret på Golgata, som aldrig skall upprepas. På detta sätt var det, som påfvedömet tog bort från Kristi verk förtjänsten af att med rätta anses som det beständiga offret genom att i dess ställe sätta ett bedrägeri, åstadkommet af dess egna präster. Bet är onödigt att har inga i enskildheter beträffande skälet, hvarför påfvedömet förnekar och sätter å sido det sanna beständiga offret och sätter »styggelsen», mässan, i dess sälle; ty de flesta af våra läsare veta, att denna lära, att prästen i mässan gör ett offer för synder, utan hvilket de icke kunna utplånas eller deras straff undgås, ligger till grund för alla den romerska kyrkans många påhitt för att utpressa penningar af folket för all hennes öfverdådighet och lyx. »Absolution», »aflat» och alIa de olika förmenta förmånerna, ynnestbevisen, rättigheterna och friheterna, för vare sig det närvarande eller det tillkommande lifvet, för vare sig de lefvande eller de döda, äro baserade på denna hädiska lära om mässan, affallets grundlära: Det är i kraft, af den makt och myndighet, som massoffret tillägger prästerna, som deras ofriga hädiska anspråk, nämligen att innehafva och utöfva de olika företrädesrättigheter, hvilka tillhöra Kristus allena, godkännas af folket.

Som bevis på den grundläggande karaktären af denna lära torde man märka, att ehuru reformationen i Tyskland och Schweiz började med strid mot aflaten, kom frågan snart att röra sig om transsubstantiationen — massoffret. Reformationens hörnsten var, att syndernas förlåtelse åvägabringades af Kristus allena så­som. en följd af hans offer på Golgata, och icke genom aflat, bikt och mässor. Med ett ord, denna fråga rörande mässan låg på bottnen af nästan alla Roms förföljelser. Biskop Tilotson anmärker: »Detta (transsubstanstiationen — mässan) har i den romerska kyrkan [99] varit den stora brännande artikeln, och så orimlig och oförnuftig den är, hafva flera kristna blifvit mördade för sitt förnekande af den än kanske för alIa de öfriga artiklarna i deras religion.

Naturligtvis påstå katolikerna, att mässan instiftades af Kristus och apostlarna, men det tidigaste omnämnande af den, som vi varit i stånd att finna, var vid kyrkomötet i. Konstantinopel, år 381 e. K. Emellertid är årtalet för införandet af denna besmittande villfarelse icke särskildt berördt i profetian, utom att till följd af denna. grundvillfarelse påfvedömet blef »förödelsens styggelse», innan det, såsom sådant, »uppsattes», i riiakt, hvilket vi hafva sett var 539 e. K.

Profetian förklarar: »Det tog bort från honom (Kristus) det beständiga offret», och. tillägger därpå: »och hans helgedoms grundval omstörtades». Den grundval eller den grundsanning, på hvilken den sant invigda klassen eller helgedomsklassen är byggd, är, att vår Herre Jesus, genom sitt eget offer har åter1öst alla och kommer att fulIkomligt frälsa alla dem, som genom honom komma till Gud, utan någon annan medlare, utan präst, biskop eller påfve och utan något annat offer; ty hvilket annat offer som. helst är i Guds åsyn en styggelse, emedan det innebär, att Kristi stora återlösningsoffer är otillräckligt. — Ebr. 7: 25; 10: 14.

Denna lära om lösen är grundvalen för helgedomen eller det heliga templet — den invigda församlingen. Och när detta »beständiga» offer sköts undan, upphäfdes eller omstörtades genom mässan, då  följde det onda, som profeten förutsagt. Härskaran (de namnkristna) öfverlämnades åt villfarelsen, i det den lätt forleddes af det falska system, som upphöjde sig (i dess hufvuds, påfvens, person) ända till furste eller härskare öfver härskaran. »Och det kastade ned sanningen till marken» tillika med sådana af härskaran och at de lysande ljusen, eller lärarna, som höllo fast vid sanningen och icke ville förena: sig med det på dess [100] öfverträdelses bana. Och såsom vi hafva sett i föregående kapitel, hade det förundransvärd framgång i sina företag.

Då själfva grundvalen för den kristna tron sålunda kastades åt sidan, är det då något under, att det stora affallet sjönk ned i ett sådant djup af orättfärdighet, som det gjorde? Den ena villfarelsen ledde till den andra, till dess endast yttre former af sanning och gudaktighet voro kvar, och den förödande styggelsen satte sig i Guds tempel, besmittande både helgedomen och härskaran, och upphöjde sitt hufvud såsom Kristi ståthållare eller representant.

Midt under dessa scener af framgång af förödelsens styggelse hör Daniel helgedomen, de heliga, fråga: »Huru långt sträcker sig synen rörande det bestandiga offret och den förödande ofvertradelsen, att både helgedomen och härskaran skola trampas under fötterna?» Allt sedan styggelsen uppsattes har det funnits helgon, som mer eller mindre tydligt insett dess karaktär och dess besmittelser, och sadana hafva ifrigt sökt upplysning och ropat till Gud: Huru länge, och Herre, skall sanningen trampas i stoftet, och villfarelser, hädelser och styggelser tillåtas hafva framgång? — Huru länge skall antikrist, »drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod» och af sin enastående framgång, fortfara att berusa och bedraga folken? (Upp. 17: 2, 6 ; 14: 8; 18: 3.) Och förutseende deras samt Daniels och vår fråga gaf Gud svaret på förhand genom sin budbärare. Och ehuru uttrycken icke ens kunde börja förstas före ändens tid, så gaf likväl fastställandet eller begrnsandet af tiden andra så väl som Daniel den försäkran, att Gud har fullkomlig kontroll öfver det hela, så att ingenting kan hända, som han icke kan och skall kontrollera och omsider låta tjana till det bästa.  Detta svar angifver icke början af renigsverket utan en tidpunkt, då det till största delen skulle vara fullbordadt. Det lyder, som följer: [101]

»Till två  tusen tre hundra aftnar och morgnar (dagar); då skall helgedomen vara renad.»

Vid undersökningen af denna tidsperiod frapperas forskaren med ens af det faktum, att bokstafliga dagar icke kunna menas; ty två tusen tre huudra bokstafliga dagar blefve mindre än sju år, och likväl täcker profetian synbarligen hela den långa period, under hvilken helgedomen besmittats och sanningen nedtrampats. Åter märka vi, att det är förutsagdt, att dessa 2300 dagar sluta någonstädes i den period, som kalIas  »andens tid», ty Gabriel sade: »Gif väl akt, o människobarn! ty synen tillhör ändens tid», och åter: »se jag vill kungöra för dig, hvad som skall komma att ske till slutet af dessa onda förutsägelser; ty det (uppfyllandet) tillhör den bestämda ändens tid.»

I sin förklaring genomgär Gabriel hela synen och förklarar delvis de olika symbolerna, hvarpå han slutar med den försäkran, att de 2300 dagarna ar det ratta mattet af det hela.

Daniel, som särskildt tänkte på Israel och på uppfylIandet af Guds löften till fäderna, förnam, att alIt, hvad han hade hört, icke kunde äga rum på 2300 bokstafliga dagar, i synnerhet då Gabriel sade till honom: »Men tillslut synen, ty den kommer att uppfyllas efter många dagar.» Och ehuru han icke visste, hurn lång hvarje symbolisk dag skulle blifva, blef han hjärtesjuk vid tanken på att så mycket ondt skulle komma öfver Guds folk — ehuru han icke såg, att detta namn öfverflyttades från det köttsliga till det andliga Israel. Vi läsa: »Och jag, Daniel, blef maktlös och var sjuk i några dagar», och: »Jag var förvanåd öfver synen" men ingen kunde uttyda den.» Och väl var det för Daniel och för alla Guds barn från den tiden till ändens tid, att den fasansfulla betydelsen af denna syn om påflig makt och förföljelse och om helgons lidande icke blef tydligare uppenbarad på förhand. Ehuru yår barmhärtige himmelske Fader [102] är villig att pröfva sitt folk i bedröfvelsens och förföljelsens ugn för att bereda ett folk för den öofversvinneliga och eviga fullvikt af härlighet, som är utlofvad, handlar han med oss efter den grundsatsen: »Hvar dag har nog af sin egen plåga.»

Daniel, som var mera intresserad i Israel än i den persiska »väduren» eller den grekiska »bocken», visste från Jeremias profetia,att den sjuttioåriga fångenskapen i Babylon var ett straff öfver Israel för synder, och nu slöt han af synen om kommande förföljelser (i stället för upphöjelse och härlighet, som han hade väntat), att det tydde på Israels synd och Guds vrede; därför bad han innerligt om förlåtelse för Israel synder och om uppfyllandet af de löften, som gjorts till fäderna. Detta omtalas i få ord i Dan. 9: 2-19. Da­niel såg icke omfattningen af den gudomliga planen, såsom vi nu skåda den, men icke desto mindre var hans allvar och tro på löftena välbehaglig för Gud, som därför uppenbarade för honom någonting mera beträffande denna syn — en tillökning eller vidare utveckling af den i de punkter, som särskildt berörde det köttsliga lsrael. Daniel trodde, att slutet af Israels lands sjuttioåriga ödeliggande, medan dess folk var i Babylon, skulle på detta sätt förlängas med eller fortsätta många (2300) dagar. Gud rättar detta misstag genom att sända Gabriel för att upplysa om att fångenskapen skulle ända, när de sjuttio åren voro fulla, och att staden Jerusalem och templet skulle återuppbyggas, ehuru i en orolig tid etc.

Det var, medan Daniel bad öfver denna syn om de 2300 dagarna, hvilka han oriktigt ansåg betyda ett förlängande af den 70-åriga fångenskapen i Babylon, som Gabriel blef sänd för att vidare förklara denna missförstådda syn sålunda (Dan. 9:21-27):

»Och han talade med mig och undervisade mig och sade:  O Daniel, jag har nu kommit för att lära dig, på det du må förstå. Från början af dina böner ut gick [103] (den vidare) förklaringen. (af Guds plan, hvilken nu skall meddelas), och jag är kommen för att säga den, ty du är högt älskad; märk därför detta (ytterligare) ord och kom till förståelse om synen (beträffan  de 2300 dagarna). — Sjuttio veckor (70 X 7 = 490 dagar) äro afskurna (eller afsatta, bestämda el1er beslutade) öfver ditt folk (Israel) och öfver din heliga stad (Jerusalem)» * etc. (Eng. ofv.)

*För en undersokning af denna profetia se del II, kap. 3, sid. 61.

Den punkt, som här särskildt bör märkas, är, att de 490 dagarna äro en del af de 2300 dagarna — en del af märkt såsom af särskildt intresse, för Daniel, till svar på hans bön om Israels återställande från Babylon; (Se verserna 12, 16-18.) Enär dessa sjuttio veckor, eller 490 dagar, utgjorde förra delen af de 2300, tjänar deras uppfyllelse icke endast till att visa oss, när de två tusen tre hundra började, utan också till, att visa, hvilken slags tid (bokstaflig eller symbolisk) gafs till känna. (Se 1 Pet. 1:11.) Och mer än detta: uppfyllandet af denna profetia om »sjuttio veckor» skul1e tjäna till att sätta ett insegel  på Daniel såsom en sann profet och på alIa hans profetior, och särskildt skulle det besegla denna »syn» om de 2300 dagarna. Och sålunda förutsades det, att de sjuttio veckorna skulle bland annat tjäna till att »besegla synen och profetian».

I det vi anse de symboliska sjuttio veckorna, eller 490 dagarna, uppfyllda i år, vara första delen af de 2300 dagarna och Guds insegel eller tecken på godkånnande af hela denna syn, börja vi alltså mäta där för att se, hvarest hela tidsperioden blir uppfylld. Om vi från de 2300 afdraga de 490, som uppfylldes  vid den första tillkommelsen, hafva vi en återstod af 1810. Alltså måste 1810 år (profetiska, symboliska dagar) vara längden från slutet af de sjuttio veckorna [104] till den tid, då helgedomsklassen skulle vara renad från de olika besmittelserna af påfvedömet — den förödande styggelsen, som i så många århundraden orenat Guds tempel.

Messias' död inträffade, såsom blifvit påvisadt, på våren år 33 e. K., * och detta var midten af den sista veckan af de sjuttio, hvilkas fulla slut alltså inträffade en half vecka eller tre och ett halft år senare — på hösten är 36 e. K. Alltså utmärker 1810 år från hösten af år 36 e. K., nämligen hösten 1846, slutet af synen om de 2300 dagarna och det årtal, då tiden är inne, att helgedomen skulle vara renad.

* Se del II, sid. 66.

Som denna profetia är uppfylld, böra vi i detta såväl som i andra fall af uppfyllda profetior vänta att finna de fakta, som bevisa dess uppfyllelse, klart framställda på historiens blad; ty ehuru historieskrifvare ofta icke tro på bibeln och bibelns Gud, så har dock Gud, dem ovetande, så styrt deras arbete, att hvarhelst en profetia blifvit uppfylld, ha de dithörande fakta punktligt upptagits i historien, och det alltid ur goda och pålitliga källor. Och så har det varit i detta fall med helgedomens renande.

Enligt alIa moderna historieskrifvares trovärdiga uppgifter finna vi, att hvad de alIa benämna en stor reformation tog sin början under det sextonde århundradet — med undantag af romersk katolskao skriftställare, hvilka kalla den det stora upproret. Och med denna reformation kan helgedomens renande anses hafva börjat. Låt oss ihågkomma, att helgedomen ore­nades genom införandet af olika villfarelser med deras motsvarande onda tendenser, att höjdpunkten af dessa nåddes i införandet af mässan, och att i kölvattnet af denna irrlära kom den djupaste förnedring af härskaran (namnkyrkans massor), som utmynnade i den skamlösa försäljningen af »aflat», hvilkel1 till stor del [105] framkallade reformrörelsen.  Ehuru hegedoms-klassen  likaledes i viss mån var besmittad, d. ä. förledd till denna villfarelse, så öppnade likeväl dess förfärliga följder deras ögon därför.  Och i öfverensstämmelse härmed finna vi, att grundtonen I den stora reformationen var:  Rättfärdiggörelse genom tro på Kristi »beständiga offer» hvilket icke behöfver upprepas — I motsats till den förlåtelse, som fömentes åstadkommas genom botgöring och mässor vid antikrists orenade altaren.

Detta varden rätta platsen för reformationen att börja:  vid grundvalen — rättfärdiggörelse (rening) genom tro på det  »beständigä» offret.  Dock märk, att profetian angifver icke ett renande af härskanan denna gång utan af helgedoms-klassen allena.  Ej heller blef härskaran renad.  De behöllo forfarande villfarelsen och göra det ännu i dag, men den invigda klassen, helgedomen förkastade villfarelsen och ledo för sanningens skull, många af dem ända intill döden.

Men detta var endast början af reningsprocessen, ty denna klass, som nu blifvit vaken, upptäckte snart, att de besmittande villfarelserna hade mångfladigats medan påfvedömet verkat och haft framgång.  Luther, reformationens ledande ande, stannade icke vid en villfarelsee utan företog sig att kasta ut många andra sådana och uppsipikade på kyrkdörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 nittiofem teser, hvilka alla voro angrepp emot påfvedömets läror; den tjugusjunde var ett förnekande af människans inneboede odödlighet, Dessa satser stämplades af påfven Leo X säsom kätterska, hvarpä Luther i sitt svar (år 1520) i djärfva uttryck förkastade läran om transsubstantiationen, människans odödlighet och påfvens anspråk på att vara »världens kejsare, himmelens konung och Gud på jorden» och kallade dem »VIDUNDERLIGA MENINGAR, SOM  FöREFINN AS I DEN  ROMERSKA DEKRETALDYNGHöGEN».

[106]

Men ack!  det reningsverk, som så vackert och modigt börjats, var alltför djupgående för att blifva populärt, och Lulthers och hans medhjälpares vänner och beundrare segrade i viss mån, i det de öfverväldigade dem med klokhet, beräkning, »smicker och löften om framgång», såframt deras kurs inraättades efter denna världens visdom.  (Se Dan. 11 : 34, 35.)  Flera af de tyska furstarna blefvo ifraga beundrare af de djärfva reformatorerna, hvilka hade både förstånd och mod att angripa det system, inför hvilket konungar i århundraden hade darrat.  Dessa furstar understödde reformatorrerna, och deras understöd syntes dessa oumbärligt för rörelsens framgång.  Och till gengäld för sitt understöd erhållo de från reformatorerna erkännande af sina kungliga rättigheter  (?).

Vi böra också komma ihåg, att reformrörelsen var en uppresning icke endast emot religiöst tyranny utan likaså mot politiskt tyranny.  Och de två klasserna af reformatorer bringades I mer eller mindre sympati och samverkan med hvarandra.  Beträffande denna reformationstid säger professor Fisher:*

________________________
* Fishers Universal History, sid. 402—412.
________________________

Om Schweiz: —»Zwinglis bemödanden såsom kyrkoreformator voro blandade med ett fosterländski nit för Schweiz’ moraliska och politiska pånyttfödelse.»

Om Johan Kalvins tid och Genéves regering: — »Den borgerliga revolutionen följdes af en kyrklig sådan.  Protestantismen blef lagligen införd (1535).  Kalvin blef stadens verkliga lagstiftar.  Det var en kyrklig stat.»

Om Skandinavien: — » I de skandinaviska länderna uppbyggdes den monarkiska makten förmedelst reformationen.»

Om Danmark: — »Den nya (protestantiska) läran hade kommit in i landet och vann utbredning.  Adeln, [107] som traktade efter kyrkans (den romersk katolska) besittningar, omfattade den.»

Om Sverige: — »En stor politsk revolution ägde rum, hvilken äfven innebar en religiös revolution. »

Om Tyskland: —»Hotelserna mot de protestantiska furstarna föranleddge dem att bilda det Schmalkaldiska förbundet till ömsesidigt försvar.  Det befanns outförbart att verkställa undertrycksåtgärderna mot lutheranerna.» »På riksdagen i Augsburg år 1555 slöts religionsfreden.  Hvarje furste skulle få välja mellan den kotolska religionen och den Augsburgska bekännelsen (reformatorernas bekännelseskrift), och furstarnas religion skulle blifva det lands religion, öfver hvilket de regerade, det är: hvarje regering skulle välja troslära för sina undersåtar.»

Tidens politiska förhållanden i  förening med det faktum, att reformens ledare endast började blifva vakna för somliga af de moraliska och några få af lärovillfarelserna inom påfvedömet, gifva oss i sanning anledning att undra öfver de snabba steg, som togos hän emot det rätta, snarare än att hårdt fördöma dem fö att de icke utförde renandet mera grundligt.  Men då de protestantiska kyrkorna förenade sig med staten, afstannade framåtskridandet och reform.  Snart formades trosbekännelser, hvilka voro nästan lika oböjliga och fientliga mot tillväxt i kunskap som Roms dekreter, heuru de voro sanningen närmare än dess — de voro tvångsband, som lämnade endast litet större frihet.

Sålunda blef samma slags förening mellan kyrka och stat, som förut inom påfvedömet ästadkommit sådan skada för sanningen, just den snara, genom hvilken motståndaren förhindrade och hämmade det »renande af helgedomen», som så ädelt börjats. Reformation och renande upphörde för en tid, och i stället för att fortgå med renandet ägnade reformatorrerna uppmärksamhet åt att organisera sig samt lappa och åter [108] polera många af de gamla påfliga dogmer, som i början blifvit så högljudt fördömda.  Sålunda lockade Satan reformatorerna till just detsamma »skökoväsende» (förening af kyrka och stat), som de hos den romerska kyrkan hade förkastat.  Och sålunda blef det dödssår, som påfvedömet hade erhållit, för en tid läkt. —  Upp.  13: 3.

Men det »renander», som så börjades och afbröts, måste börja på nytt och gå vidare, ty vid slutet af de 2300 ären måste helgedomen vara renad.  Och så hard et varit.  Ätergåendet till bibeln såsom den enda auktoriteten vör tron, hvarigenom reformationen böjat planterade djupt frö, hyvilka alltsendan tid efter annan skjutit upp och fram bringat en och annan reform, i trots af det faktum att reformatorerna snart sökte hindra reormens spridande utöfver dess eget mått genom att upprätta bekännelser och förskansningar kring tron, utanför hvilka, utan hänsyn till bibelns läror, ingen fick gå utan att ädrag sig förbannelse som »kättare».

Om vi kasta blacken tillbaka efter församlingens bana från Luthers tid intill våra dagar, kunna vi se, att steg för steg har reform eller renande gått framåt, och dock har samma benägenhet framträdt vid hvarje steg; ty hvarje ny grupp af reformatorer hafva, så snart de utfört sin lilla insats i renandet, stannat och förenat sig med de öffriga i motstånd mot allt vidare reformerande eller renande.

Så har kyrkan i England, som kastade å sido nägra af den romerska kyrkans gröfre läror och bruk, påstått, och påstår ännu, att den är den enda sanna församlingen, och att dess biskopar hafva apostolisk succession och följaktligen högsta domsrätt öfver Guds arfvedel.  Denna Roms »dotter» mottog, då hon lämnade »modern», Englands erbjudna arm och gjorde rikets härskare till denna kyrkas hufvud.  Likväl var, såsom i fråga om den lutherska dottern, till och med detta en [109] reform, och i den rätta riktningen — ett renande delvis.  Kalvin, Knox och andra upptäckte, att Guds förutvetande af inträffande händelser till stor del förlorats ur sikte under det påfliga afskädet, och de förkastade den tanken, att framgången af Guds planer helt och hållet gjorts beroende af felbara människors bemödanden, hvarför deras läror bidrogo att visa, att församlingen icke var beroende af statens arm och köttsliga vapen för att vinna framgång.  Dessa män utförde ett stort och värdefullt arbet, som sedan burit mer god frukt än många synas förstå.  Förblindalde af andra besmittande villfarelser, hvilka de icke igenkände såsom sådana, leddes de dock till att förfäkta den irrläran, att alla, som icke vore ulvalda till det himmelska tillståndet, voro förkastade och bestämda till evig pina.  Snart antogo deras äror fast form under namnet prebyterianism, och förutom det första framhållandet af Guds besluts oföränderlighet hafva denna läras anhängare gjort myucket litet för att befrämja reformation eller renande.  Och likt sina systersekter har presbyterianismen gjort mycket för att hämma och hindra reningsarbetet.

Bröderna Wesley och deras medarbetare, som kände sig tryekta af den förhärskande kylan och formalismen på deras tid, sträfvade att kasta öfver bord något af det kalla formväsen, som är en naturlig följd af föreningen mellan kyrka och stat, och att visa nödvändigheten af personlig helighet genom personlig tro på och förening med Kristus, i det de lärde, att det att vara född under en så kallad kristen regering och att från födelsen räknas såsom medlem af ett sådant statskyrkosamfund icke är kristendom.  Detta var förtråffligt så långt och en nödvändig del af »renings» — verket, men i stället för att gå framåt mot fullkomlighet i den enkelhet, som utmärkte den tidiga församlinge, kom också Wesley snart till den slutstsen, att renings — och reformeringsarbetet var fullbodadt, och [110] tillsammans med andra började han organisera metodismen och så kringgärda den med metodismens bekännelse, forml er och normer, så att vidare framåtskridande och renande verksamt förhindrades.  Ehuru likadeles uttryck för villfarelser har äfven unitarianismen och universalismen varit försök att utstöta besmittande irrläror, och de hafva kanske haft jämförelsevis lika mycken eller lika liten framgång som andra.

De, som kallas baptister, representera ett annat bemödande att rena helgedomen, i det de kasta ut en annan af påfvedömet införd villfarelse med hänsyn till dopet och förneka, att begutandet af ett icke troende spädt barn är en troendes dop, eller att begjutning på något sätt ens symboliserar någon Kristi lära.  Förutom lärandet af en rätt yttre form eller symbol hafva baptisterna dock gjort föga framsteg och befinnas nu ofta stå tillsammans med andra såsom  motståndare till och förhindrare af allt vidare renande.

En senare reform är känd under nammet »Den Kristna församlingen» eller »lärjungarna» (»the Diciples).  Denna sekt organiserades 1827 af Alexander Campbell.  De reformer, de särskildt förfäktade vid sin organisation, voro: aspotolisk enkelhet i församlingsstyrelsen, bibeln allena till troubekännelse, alla Kristi lemmars likställighet under honom såsom allas hufvud och följaktligen afskaffandet af kyrkliga titlar, såsom högvördig, teologie doktor etc., såsom varande katolska och stridande emot Kristi och den rena kristendomens ande, hvilken säger: »I ären alla bröder, och en är eder mästare, Kristus. »I ären alla bröder, och en är eder mästare, Kristus.»  Syftemålet och renandet, så långt det  sträckte sig, var godt och har burit frukt i någras sinnen och ledt till friheter inom alla samfund.  Men detta samfund har i  likhet med de öfriga upphört att företage vidare reform, och dess reform-ånda är redan död; ty ehuru det påstår, att bibeln är dess enda trosbekännelse, har det stannat i hjulspäret och [111] hvälfver där omkring utan att göra framsteg i sanningen.  Ehuru det påstår sig vara fritt från den mänskliga traditionens trosläror och fjättrar, brukar det icke denna frihet och är därför i verkligheten bundet i anden, och följaktligen tillväxer det icke i näd och kunskap.  Ehuru icke bundet af någon skrifven trosbekännelse blef det dock till följd af sin vördnad för människors traditioner och ära så väl som genom själfbelåtenhet snart oröligt och sofvande för vidare renande af helgedomen och håller till och med på att gå tillbaka från sin forna ställning.

Ehuru vi hafva nämnt blott få af reformatorerna och reformrörelserna, bör dock detta icke uppfattas så, att vi förkasta eller förbise andra.  Långt därifrån:  reformen har varit allmän, och alla sanna, allvarliga kristna hafva haft någon andel i renandet.  Den stora svårigheten ligger däruti, att intagna af fördomar genom sin tidiga uppfostran och skrämda af villfarelsens högljudda och skrytsamma anspråk kunna endast få se den myckenhet af villfarelse, som finnes, och den däraf följande nödvändigheten att gå vidare med renandet.  Oct dessa sina fördelar har vår store vedersakare, Satan, icke varit sen att begagna sig af för att binda helgonen och hindra reningsverket.

En annan reform, och i några afseenden den grundligaste af alla, tog sin början ej långt efter den sistnämnda, hvilket kort berörts i det föregående kapitlet.  Hr William Miller från Massachusetts, tillhörande baptistsamfundet, hvilken var det redskap, som användes för att igångsätta denna reform, riktade församlingens uppmärksamhet på det faktum, att bibeln upperbarbar något af tiden för så väl som ordinengen i Guds plan.  Han såg perioder, upptecknade af profeterna och åtföljda af den framställningen, att då den bestämda tiden vore, inne, skulle de sant visa förstå dem, och han sörkte att vara en af den beskrifna klassen.  Han rannsakade och fann en del saker af stort [112] intresse, hvilka för länge sedan förlorats ur sikte under Roms traditioner, bland annat att Herrens andra tillkommelse vore för meddelandet af Guds välsignelse, lif  åt troende, liksome den första tillkommelsen var för världens –aterlösning; med ett ord, att lösen och återställelse äro två delar af en och samma återlösningsplan.

Att få ögonen öppna för sådana goda nyheter kunde för ett ärligt, allvarligt hjärta icke betyda något  mindre än att kungöra dem, och detta gjorde han.  Aftäckandet af denna sanning ledde till förkastelse af vissa villfarelser, och följaktilgen utförde han ett reningsarbete i alla, som kommo under dess inflytande.  Till example, enär Herrens andra tillkommelse är för att »upprätta» hans rike och upphöja hans församling, är det tydligt, att de anspråk, som uppställas af församlingar, förenade med jordiska riken (hvilka hvar för sig påstå, att de aäro Guds riken, och att de därför nu äro bemyndigade att regera och härska öfver världen), måste var endast tomma påståenden; ty om Kristi rike ännu icke blifvit »upprättadt», måste dessa som nu äro »upprättade», halva blifvit så upphöjda af »denna världens furste» (Satan) och måste till store del arbeta i hans intresse, huru okunniga därom deras regenter än må vara.

En annan villfarelse, till hvars aflägsnande hr Millers predikan ledde, var människans naturliga odödlighet.  Den föreställningen hade länge gjort sig gällande, att människan till sitt väsende är en odödlig varelse, det är, att hon, en gång skapad, aldrig kan dö, och att döden är blott och bart en bedräglig illusion; att människan endast synes dö och icke verkligen gör det utan endast ombyter form och tager ett nytt steg i »utvecklingen».  Hr Miller trodde som andra i fråga om detta ämne; likväl var det de sanningar, på hvilka han fäste uppmärksamheten, särskildt lärorna om Herrens ankomst och de dödas uppståndelse, som först skarpt [113] blottade denna giftiga villfarelse—som förnekar uppstådelsen genom att lära, att ingen är död, och att följaktligen Herrens andra tillkommelse och en de dödas uppstådelse icke äro nödvändiga.  Men den kritiska undersökningen af detta ämne lämna vi till en kommande del af detta arbete, i hvilken kommer att visas, att odödlighet och evigt lif äro ynnestförmåner, som kunna erhållas endast genom Kristus, och hvarken äro utlofvade åt eller komma att beviljas de ogudaktiga.  Den romerska läran om skärselden och den ännu ohyggligare protestantiska läran om evigt elände i en plats af oändliga kval är grundad på och har växt fram ur den föreställningen, att människan är odödlig, ty de resonera:  om en människa måste  lefva för alltid (och om hon är odödlig, kunde icke ens Gud tillintetgöra henne), måste hon lefva antingen i ändlös lycksalighet eller ändlöst elände.  Och enär hon, säga de, vid döden sändes till sitt ändlösa tillstånd, måste det ofantliga flertalet då börja en evighet af pina, emedan de under det närvarande lifvetds korta tid antingen icke kommo till kuknskap om den rätta vägen, eller emedan, om de erhöllo denna kunskap, de till följd af nedärfda svagheter etc. voro oförmögna att vandra på den.

Denn stora rot till många förhärjande villfarelser började ryckas upp och kastas ut genom predikandet af Kristi andra tillkommelse och uppståndelsen, för hvilket tiden då förklarades vara inne.  Intelligenta och tänkande människor började undra, hvarför Jesus skulle uppväcka de döda, om de voro i antingen himmelen eller i helvete, och om deras lott för alltide vore oföränderligt fastställd.  Vidare började de undra, hvarför de döda kallas döda, om de verkligen äro lefvande.  Vidare undrade de, hvarför Herren och apostlarna icke sade något om att de döda ännu äro lefvande utan tvärtom alltid pekade på en uppståandelse såsom det enda hoppet och till och med förklarae, att [114] om ingen uppståndelse finnes, så hafva alla blifvit »förtappade».  (1 Kor. 15: 13—18.)  Då började Herrens ord, hvilka lofvade en uppståndelse åt »alla, som äro i sina grafvar», att få en betydelse, och man kom så småningom att se, att de döda icke äro lefvande, utan att död betyder motsatsen till lif.  Och de, som sökte, funno, att skriften är i fulkomlig öfverensstämmelse med sig själf rörande detta ämme men i rak strid mot vår tids vanliga traditioner, som erhållits från påfvedömet.

Sedan villfarelsens rot sålunda blivit borttagen, begynte de olika grenarna snart att förtorka, och snart såg man, att i stöllet för att öndlöst lif (i elönde) ör de ogudaktigas straff, så ör bibelns framstöllning af Gud’s plan det motsatta:  att evigt varande lif ör belöningen för röttfördighet, och att död, afskörande frå lif, ä straffet för uppsåtliga syndare.

Vidare kom man att se, hvad som menades med den dödens förbannelse, som kom öfver hela släktet genom Adams olydnad — att hela släktet var dömdt till förintelse.  Då började också slöjan lyfta sig och visade syftemålet med och värdet af vår äterlösares död — att den motsvarade straffet öfver släktet, för att det skulle kunna blifva en uppståndelse, ett återställande till lifvet och dess rättigheter.  Ah! då började betydelsen af lösen  uppskattas, när man såg, att han, som icke visste af någon synd, blef behandlad såsom den förbannade; att han, sedan han villigt trädt i vårt ställe, blef en »forbannelse för oss», behandlades såsom en syndare för oss, och dog, den rättfärdige för de orättfärdiga.

Sålunda blef det stora systemet och nätet af besmittande villfarelser, som började med borttagandet af det beständiga offret, slutligen aflägsnadt, och då helgedomen blifvit befriad eller renad från detta, sågs värdet af Jesu »beständiga offer» i förnyad friskhet, skönhet och kraft.

[115]

Då vi säga, att helgedomen var renad från denna besmittelse, måste vi komma ihåg, att i skriften en del af församlingen icke sällan står för det hela. Ett antal, några få, hade blifvit befriade från den besmittande villfarelsen, och dessa få har Gud hvar dag förökat med dem, som helt stå under hans ledning och läras af honom.

I sin beräkning öfver hvad som skulle komma att inträffa var hr Miller långt ifrån korrekt, — ty han trodde att helgedomens renande innebar ett jordens renande från det onda genom bokstaflig eld, i hvilken jorden skulle brännas upp.  Felslåendet af hans förutsägelser, som följde, var en hård pröfning för dem, som under hans undervisning hade lärt att vänta Herren från himmelen och uppfyllandet af bönen: »Tillkomme ditt rike.»  Men ehuru deras förhoppningar gäckades genom brudgummens dröjsmål, blefvo de storligen välsignade.  Den erfarenhet, de erhöllo vid rannsakandet af skriften, var värdefull, och de hade lärt att sätta Guds ord öfver människors traditioner.  De hade i betydlig mån blifvit fria från människofruktan och från trälaktighet under människors ära och aktning inom de olika samfund, från människofruktan och från trälaktighet under människors ära och aktning inom de olika samfund, från hvilka de blifvit losgjorda, ty de hade blifvit afskilda från dem på grund af lydnad mot sin öfvertygelse beträffande ämnet om Herrens tillkommelse.   Ärlighet mot sin öfvertygelse medför alltid någon välsignelse:  vi möta Herren på vägen, likesom Paulus, då han var på väg till Damaskus.

Följaktligen finna vi, att bland dessa voro nägra som intogo en mera framskriden stånpunkt i reningseller reformationsarbetet än några af dem, som föregingo dem.

Sålunda fann år 1846, slutet af de 2300 degarna, såsom ofvan visats, en oorganiserad kärna af kristna, som icke endast öfverensstämde med »lärjungarna» (the »Disciples» ) i fråga om enkelhet I församlingsstyrelse, [115]  bortläggandet af alla trosbekännelser utom bibeln och afskaffandet af alla titlar bland sina lärare utan ock med »baptisterna» beträffande den yttre formen för dop och med Luther däri, att det påfliga systemet betraktades såsom syndens människa och den vansläktade församlingen såsom skökornas och styggelsernas modern.  Dessa, som höllo sig på afstånd från hvarje sammanblandning eller förbindelse med världen, lärde en lefvande gudsfruktan, enkel förtrostan på den allsmäktige Guden och tro på hans of..rtröstanderliga beslut.  Och som de erkände Kristus såsom allas Herre och nu delaktig af den gudomliga naturen, så väl som oförnutfiga läran om treenigheten* — att Jehova är sin egen son, och att Herren Jesus är sin egen fader, och de började se, att evigt lif och odödlighet icke nu ägas utan äro att förvanta i uppståndelsen såsom gåfvor af Gud genom Kristus allena.

___________________
*Dessa ämnen afhandlas till fullo i del V af »Studier i Skriften», och alla skriftställen, som handla därom, hafva undersökts och befunnits vara i fulkomlig harmoni.
___________________

Och liksom om Gud ville ordna så, att därefter alltid skulle finnas en klass, som representerade hans renade helgedom, en klass som hölls skild från de olika sekterna, blef just detta är 1846 vittne till att protestantiska sekter organiserades till ett enda stort system, kalladt Evangeliska Alliansen.  Denna organization uttalade, ihågkommande de nya uppfattningarna (den renade helgedomens), i tydliga ordalag sin tro på människans odödlighet och lade denna lära till sin bekännelse såsom dess noinde artilkel.  Sålunda afskilde den, och har alltsedan hållit afskild från anndra kristna en skara af Guds barn — Herrens renade helgedom, en sannigens helgedom.  Och denna renade helgedomsklass har darligen förökats med andra ödmjuka och trogna Guds barn alltsedan, medan sådana, som för-[117]lorat ödmjukhetens och sanningskärlekens ande, blifvit utmönstrade ur densamma.  Att bibehålla sin staällning såsom den renade helgedomen emot organiserad opposition och stort antal blir en svår pröfning af mod och tro, hvilken endast några få synas i stånd att uthärda; flertalet följa sina föregångares spår och sträfva efter att göra sig aktningsbjudande i världens ögon.  Då de blefvo mera talrika och sökte blifva föremål för mindre smälek, organiserade somliga af dessa ett annat system, uppsatte en trosbekännelse och antogo ett annat sekteriskt namn, i det de kallade sig adventister.  Och enär de så småningom började tro, att hvad de hade inhämtat var allt hvad som kunde inhämtas, hafva de icke gjort några framsteg sedan dess, och i likhet med andra, som uraktlåtit att vandra vidare på den stig, som lyster allt klarare intill full dag, hafva många af dem fallit uti dåraktiga villfarelser.

Men ehuru många af dem, som i början representerade den renade helgedomen, sålunda blefvo på nytt fångade under träldomens ok, hafva de, som hållit sig fria och vinnlagt sig om att känna Herren, fortfarande representerat hans renade helgedom, och han har sedan erkänt och högligen välsignat dem genom sin ledning.

Om afskädet och de besmittande styggelserna voro helt och hället aflägsnade år 1846, torde tiden därefter vara afsedd för att iordningsställa det, som  återstär, och för att afslöja och förklara Guds härliga plan — hvilka sanningar som böra återintaga de plaster, som blifvit tomma genom de aflägsnade villfarelserna.

Detta arbete att upplåta sanningen och undersöka och värdera dess skönhet år nu på sin plats och håller på att utföras.  Vi tacka Gud för privilegiet att jämte andra vara sysselsatta med detta välsignade arbete att föra Herrens hus’ gyllene kärl (de dyrbara sanningarna) tillbake från fångenskapen i det (symboliska) stora Babylon (Esra 1: 7—11; 5: 14; 6: 5)  och åter insätta dem på sin plats i helgedomen.  Och i detta stora ar-[118]bete sända vi broderliga hälsningar till alla medarbetare och lemmar i den smorda kroppen.  Saliga äro de tjäanare, hvilka deras Herre, då han har kommit, finner gifva mat i rätt tid åt husfolket.