STUDIER
I SKRIFTEN
Tredjie
Delen - Tillkomme
ditt rike
NIONDE
KAPITLET.
DIN
GUD REGERAR.
En
sammanfattning af de profetiska bevis, som ådagalägga Immanuels närvaro,
och att hans rike är under upprättande.
»Huru ljufliga äro icke på bergen hans fötter, som bringar goda
nyheter, som förkunnar frid, som frambär godt budskap, som förkunnar frälsning,
som säger till Sion: Din Gud regerar!» — Es. 52: 7, eng. öfv.
I BETRAKTANDE af alla de bevis, som blifvit framlagda i denna och föregående
delar af detta arbete, tveka vi icke att meddela Herrens hulda och trogna
folk, hans älskade Sion, denna härliga underrättelse: »Din Gud regerar!»
Församlingens ofta upprepade bön har blifvit besvarad: Guds rike har
verkligen kommit. I jordens nuvarande konungars dagar, innan deras maktförläning
utlöper, håller det på att upprättas. De i Kristus döda äro nu redan
uppståndna och upphöjda med vår Herre och vårt hufvud. Och »fötterna»,
de lemmar af Kristi kropp, som ännu äro kvar i köttet, uppfånga
inspirationen från den förhärligade skaran, som redan uppstigit på
Guds berg (i hans rike), och afspegla ett mått af den öfversvinneliga härligheten,
såsom Mose gjorde, då han kom ned från berget Sinai. Dessa budbärares
ansikten lysa af denna himmelska fröjd, som fyller deras hjärtan och flödar
öfver deras läppar, då de samtala sinsemellan och med Herren och gå
att utropa för hvarje nation (berg) de goda nyheterna om att Immanuels
rgering börjat. Huru ljufliga äro icke på bergen hans fötter (Kristuspersonens
fötter), som bringar goda nyheter om tusenårsdagens fröjd och frid, försäkrande
Sion, att vår Herres regering börjat!
Underbara äro dessa sanningar! — Guds rike under upprättande, Herren
Jesus och de uppståndna helgo- [310] nen redan här och sysselsatta med
det stora skördeverket, med hvilka äfven vi såsom lemmar af denna ärade
kropp, såsom »hans fötter», ehuru ännu i köttet, få vara
medarbetare för att utbasuna de goda nyheterna bland människorna och
underrätta dem om betydelsen af de underbara och svåra händelser,
hvilka måste bereda väg för och inleda den härliga rättfärdighetens
regering.
Dessa äro de, om hvilka profeterna på förhand talade, sägande: »Herren
har kommit med sina otaliga (den nya proföfv. mångtusen) helgon», »Herren,
min Gud, skall komma. . . och alla heliga med dig.» »Människosonen
skall komma i sin härlighet och alla heliga änglar (helgonen, hans
heliga budbärare) med honom.» »En flod af eld (symbol af stränga domar
— en tid af nöd) strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro
hans tjänare (icke endast hans helgon utan talrika andra medel och
redskap), och tio tusen gånger tio tusen (hela mjänskligheten) stodo inför
honom: Han satte sig till doms och böckerna upplätos.» — Jud. 14; Sak.
14: 5; Matt. 25: 31; Dan. 7: 10; eng. öfv.
Sådan är den nuvarande ställningen: den store domaren har kommit —
icke såsom vid den första tillkommelsen i en förnedringens kropp,
afsedd för offer, utan i fullheten af sin makt som en andevarelse, beklädd
med härligheten af gudomlig myndighet, såsom Jehovas representant för
att fullständigt och för alltid nedslå det onda och all orättfärdighet
och återställa alla villiga af det återlösta släktet till harmoni med
Gud, fullkomlighet till varelse och varaktigt lif. Guds plan är nu
uppenbarad: vi sättas i tillfälle att förstå den nu såsom aldrig förr.
Öppnandet af den gudomliga uppenbarelsens böcker kommer snart att vara
fullbordadt. Domen öfver världen håller redan på att börja på
namnkristenheten och dess institutioner, och det stora verk, som sålunda
börjats på ett sätt, som världen icke väntat, kommer att fortskrida
till [311] den storartade fulländning, som förutsagts af Herren och
apostlarna och profeterna, till dess hela världen blifvit ledd att se på
den genomstungne såsom den af Gud sände återlösaren och förlossaren,
likasom helgonen länge »sett på Jesus» såsom sin tros begynnare och
fullkomnare. * Räkenskapen eller domen, som börjar med församlingen,
kommer hastigt att sprida sig till och omfatta alla lefvande nationer, och
i bestämd tid och ordning komma alla de väldiga skarorna af döda att
framföras på skådeplatsen.
* Se del II, kap 5.
Under det rikets förhärligade medlemmar på andra sidan förlåten utföra
ett verk i att forma närvarande händelsers gång och förbereda den härliga
regeringen, hafva äfven de, som äro på denna sidan förlåten, ett
viktigt arbete. Det är deras uppgift att samla tillhopa de utvalda och
besegla dem på pannan (intellektuellt) med sanningens kunskap (Upp. 7:
3), att skilja hvetet från ogräset med den närvarande sanningens lie,
och att kungöra för Sion detta betydelsefulla budskap: »Din Gud regerar!»
Detta arbete går äfven snabbt framåt, och alla de beseglade trogna äro
i sin ordning flitigt sysselsatta med att besegla andra, och snart kommer
det stora verket att vara fullbordadt — alla de utvalda samlade och förhärligade.
Härligt var löftet till församlingens tidiga medlemmar, att han, som
de sågo gå bort, skulle i sanning komma tillbaka, och härligt har
hoppet om hans uppenbarelse hela åldern igenom varit för de pröfvade
och förföljda trogna, som ifrigt spanade efter hans ankomst, till dess
de insomnade med utsikten att få uppvakna i hans likhet; men ännu
saligare äro edra ögon, I helgon, som lefva i dag, ty edra ögon se och
edra öron höra tecknen på närvaron af Israels länge förbidade
hopp.
Medan de syndare i det nominella Sion, som hafva förgätit eller uraktlåtit
att hålla sitt förbund med [312] Herren, äro, såsom profeten Esaia förutsagt,
förskräckta för de mörka moln, som dölja hans anisktes glans, och bäfvan
kommit öfver skrymtarna, skådar det sanna Sion med trons öga konungen i
hans skönhet och ser det land, som ännu är fjärran — det land af
korn och vin, den härliga arfvedel, till hvilken denna väldige konung
och store förlossare har kommit för att leda det fallna släktet — ett
land, hvarest inbyggarna icke skola säga: Jag är sjuk, ty folket, som där
bor, skall vara ett folk, hvars missgärning är förlåten. — Es. 33:
14, 17, 24.
Detta härliga land, detta återställda paradis, urskilja vi nu tydligt
bortom utsikten af ett tusen år, och med fröjd och jubel, under anförande
af denne större profet än Mose, hvilken redan nu är midt ibland oss,
skola de återlöstas triumferande skaror ledas framåt på helighetens
storartade allmänna väg hän emot detta ljufliga hvilans land, hvarest
synd och död och allt ondt för evigt är borta.
»Lofsjungen Herren, I hans fromma, och prisen hans heliga namn. Ty ett
ögonblick varar hans vrede (hvilken nödvändigtvis måste uppenbara sig
i den stora nöden, som snart skall öfverväldiga världen), men hela
lifvet hans nåd. Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.»
Och snart skall den tuktade och omvända världen uppfånga lofvets toner
och sjunga: »Du förvandlade min klagan i fröjdesprång; du klädde af
mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje. Därför skall min ära
lofsjunga dig utan att tystna. Herre, min Gud, jag vill tacka dig
evinnerligen.» — Ps. 30: 5, 6, 12, 13.
Påminnen eder nu de i det »fasta profetiska ordet» välgrundade steg,
genom hvilka vi hafva kommit till denna hjärtevederkvickande och för själen
upplifvande kunskap. Bakom oss äro alla de profetiska landmärken, som
peka på denna tid säsom den mest underbara period i hela världens
historia. De hafva visat [313] oss, att vi sedan år 1873 lefvat i det
sjunde årtusendet, att hedningarnas maktförläning eller »hedningarnas
tider» kommer att utlöpa med år 1914, och att tiden för hans ankomst,
hvilkens rätt det är att taga väldet, var inne år 1874. De hafva visat
oss, att i dessa hedniska konungars dagar, medan deras maktförläning utlöper,
himmelens Gud skulle upprätta ett rike, och att upprättandet af det
riket verkligen försiggår sedan år 1878, att tiden då var inne för
uppståndelsen af alla de i Kristus döda, och att därför icke endast vår
Herre och vårt hufvud är sedan detta årtal osynligt närvarande i världen,
utan att äfven alla dessa heliga budbärare äro med honom. Och observera
vidare, att detta årtal för uppståndelsen af de i Kristus döda
motsvarar årtalet för uppståndelsen af kroppens hufvud. Vår Herres
uppståndelse ägde rum tre och ett halft år efter hans ankomst såsom
Messias, år 29 e. K., och för uppståndelsen af hans kropp, församlingen,
hafva vi sett tiden var inne år 1878, tre och ett halft år efter hans
andra ankomst i oktober 1874.
Profetian har äfven angifvit sättet för Herrens återkomst, så¨att,
ehuru han är närvarande, vi icke böra vänta att få se vare sig honom
eller de uppståndna helgonen, hvilka nu äro i hans likhet, utom med
trons öga — tron på det »fasta profetiska ordet», ehuru vi hafva lärt
känna, att också de, som utgöra »Kristi fötter», inom kort skola förvandlas
till samma härliga likhet. De skola då vara andervarelser, lika honom,
Kristus, och lika alla de uppståndna helgonen, som nu äro med honom, och
komma att i sin tid se honom, såsom han är. (1 Joh. 3:2) Vi hafva
äfven settt, att kommandet af den på förhand omtalade Elia och den förutsagda
syndens människa, hvilka skulle föregå hans ankomst, äro händelser,
som redan inträffat.
Vi hafva likaledes märkt de utstakade årtal, på hvilka profeten Daniel
fäster uppmärksamheten. De 2300 dagarna peka på 1846 såsom den tid, då
Guds [314] helgendom skulle vara renad från påfvedömets besmittande
villfarelser och grundsatser, och vi hafva iakttagit, att renandet då var
fullbordadt. Vi hafva äfven iakttagit uppfyllelsen af de 1260 dagarna,
eller tiden, tiderna och en half tid, för påfvedömets makt att förfölja,
och att ändens tid började vid deras slut, år 1799. Vi hafva sett, huru
de 1290 dagarna markerade början till förståelsen af profetians
hemligheter år 1829, hvilket nådde sin höjd i den stora rörelsen,
1844, som är känd under namn af »Andra advent-rörelsen», då, i
enlighet med Herrens förutsägelse, de visa jungfrurna gingo ut att möta
brudgummen, trettio år före hans verkliga ankomst. Vi hafva sett
uppfyllelsen af det förutsagda dröjandet, och under femton år ٭
har midnattsropet: »Se brudgummen!» gått ut. Vi hafva med särskildt välbehag
lagt märke till de 1335 dagarna, hvilka peka på 1874 såsom det
noggranna årtalet för Herrens återkomst, och vi hafva sedan den tiden
erfarit just den utlofvade sällheten — och detta genom de klarare afslöjandena
af den gudomliga planens underbara hemligheter.
٭ Skrifvet 1890.
Vidare hafva vi sett det stora skördearbetet i dess bestämda tid och
ordning, som började på hösten af år 1874, försiggå gradvis och tyst,
men snabbt. Vi hafva lagt märke till hopknippandet och bindandet af ogräset
och församlandet af hvetet. Och hvilken välsignelse och glädje kommer
icke till oss i den förvissningen, att det sedan sommaren 1878, då
konungen tog sin stora makt och började sin regering genom uppväckandet
af dem, som sofvo i Jesus, icke längre år af nöden, att hans lemmar
skola »sofva» och vänta efter härlighet, utan att för hvar och en är
det ögonblick, då han fullbordar sitt lopp i döden, ögonblicket för
den fröjdfulla »förvandlingen» till den gudomliga naturens och
likhetens fullkomlighet. I sanning, »saliga äro de döda, som i [315]
Herren dö härefter». De hvila sig från sina mödor, men deras gärningar
fortfara, ty arbetet på andra sidan förlåten är samma arbete som det,
med hvilket alla öfvervinnarna äro sysselsatta på denna sidan förlåten,
med den skillnaden att för dem, som hafva ingått uti den gdomliga
naturens härlighet, arbetet icke längre är mödosamt och icke längre
kostar tröttande uppoffring.
Jämte allt detta se vi, att Guds ynnest börjar återvända till det köttsliga
Israel och redan visar sig däri, att deras blindhet och fördom mot
Kristus Jesus börjar afvändas, att löftets land öppnas för dem, på
samma tid de utdrifvas ur andra länder, samt att Palestinas forna
fruktbarhet börjar återvända. Dessa yttre tecken allena, bortsedt från
alla profetiska data och tider, vore i och för sig starka bevis för att
vi lefva i slutet af denna ålder, som är bestämd för utväljandet af församlingen
eller rikes-klassen, alldenstund skriften bestämdt försäkrar att deras
blindhet och förkastade tillstånd skulle fortfara, endast till dess
lemmarna af Kristi kropp hade blifvit utvalda.
Som vi sålunda stå vid denna sena stund i ändens tid, och redan midt
uti ålderns skörd, och vänta lösningen af alla de invecklade frågor,
som uppstå i dessa feberaktiga tider, inom några få år, huru
allvarliga och djupa äro icke deras känslor, som hafva tro på det fasta
profetiska ordet. De ödesdigra och förvirrande frågor, som komma att nå
sin höjd i den stora nöden, om hvilken Daniel varskor oss, sysselsätta
nu den stora allmänhetens sinnen och närma sig hastigt den förfärliga
krisen. Men betraktandet af denna stora kris på denna »hämndens» och
»vredens dag» öfver folken måste vi lämna till följande del, enär
ämnet är för vidsträckt och maktpåliggande för vårt nuvarande
utrymme. Men låt oss glädjas åt det faktum, att bortom nöden och äfven
bortom Kristi regerings hälsosamma lärdom se vi hvilans härliga land,
ett återlöst och återställdt släktes saliga och eviga arf.
[316] Underbara äro i sanning dessa tider, och dock är det få, som
akta på det fasta profetiska ordet, och följaktligen betraktas framtiden
af de flesta endast från ståndpunkten af nuvarande företeelser. Människor
se de sig hastigt hopande molnen men kunna icke veta någonting om deras
silfverrand utom från Guds ord.
Ja, dyre återlösare och Herre, vi igenkänna din älskade närvaro och
glädjas åt bevisen på ditt nådefulla rikes upprättande i denna vår
dag. Våra hjärtan öfverflöda af tacksamhet, som vi se de sammanlöpande
strålarna af det gudomlig vittnesbördet — från lagen, profeterna,
apostlarna och dina egna hittills dunkla tal och till och med från
Egyptens underbara »vittnes» länge fördolda hemligheter — nu samlas
i en härlig brännpunkt, hvilket visar dina troende efterföljare, att
den härliga dagen snart skall gry, ehuru moln och tjockt mörker ännu
skymma din härlighet för alla andra utom för dina trolofvades trosögon.
I ljuset af denna strålande brännpunkt glimmar nu juvel efter juvel af
din dyrbara sanning med en hittills okänd glans, och din majestätiska närvaro
återspeglas af dem alla.
»Glädjens, I rättfärdiga, i Herren, och prisen hans heliga namn.» »Klappen
i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop. Ty Herren,
den Högste, är en stor konung öfver hela jorden.»
