STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

TIONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS DOP.

Dopet under det andra århundradet. — Faddrar vid dop. — Den romerska kyrkans dopceremonier. — Barndop, hvarför det blifvit infördt. — Skriftens vittnesbörd angående dop. — “Lärjungarnas” uppfattning. — Baptisternas upfattning. — Den riktiga uppfattningen. — Dop till Kristi död. — “Genom en ande äro vi alla döpta till en kropp.” — Döpelse med eld. — Symboliskt dop med vatten. — Är symboliskt dop nödvändigt? — Den passande symbolen. — Hvem som får förrätta det. — Ordens form. — Symbolens upprepande. — “Döpt för de döda.”

DE kristna äro ense om att det nya testamentet lär om dop, ehuru det råder en stor olikhet och förvirring i uppfattningen om dess beskaffenhet och betydelse.

Det stora affallet från tron, hvarpå aposteln gör anspelning i nya testamentet, hade under det andra århundradet så gripit omkring sig, att mycket vidskepliga föreställningar beträffande dop fått öfverhanden i namnförsamlingen vid den tiden. Man trodde, att vattendopet genom att utstryka begångna synder icke blott förde personer i gemenskap med Gud, utan också att det tillförde dem såsom medlemmar af Kristi församling vissa gåfvor och ynnestbevis från Gud, hvilka icke på annat sätt kunde tillförsäkras. Därför sökte de troende på den tiden dop icke blott för egen del utan också för sina barn, och emedan späda barn själfva hvarken kunde tro eller afgifva förbundslöften, vidtog man en åtgärd, hvarigenom andra än föräldrarna kunde blifva faddrar för sådana barn — »andliga föräldrar». De lofvade högtidligt, att barnen skulle tro på Herren och vandra på hans vägar och förbundo sig att draga försorg [494] om deras religiösa uppfostran. Dessa kallades gudfäder och gudmödrar.

Både de, som undervisade och de, som undervisades på den tiden, gingo hastigt framåt mot formväsen och utarbetande af symboler och deras betydelse. Särskilda dopfunter byggdes utanför kyrkorna i det tredje århundradet. De bestodo af ett enskildt rum, som stod i förbindelse med en yttre portal; den senare var öppen för allmänheten, i hvars närvaro doplöftena aflades, hvarefter dopkandidaten blef döpt i dopfunten enskildt. För att utdrifva djäflar besvor den tjänstförrättande prästen dopkandidaten och blåste tre gånger i hans ansikte, hvilket skulle representera Fadern, Sonen och den heliga anden. Vattnet, som användes vid dopet, helgades genom en uttalad formel, som gjorde det till ett heligt vatten; en del af formeln utgjordes af besvärjelser eller utdrifvande af onda andar från vattnet. Dopkandidaten afkläddes, hvilket skulle föreställa det fullkomliga afklädandet af den gamla människan, och döptes tre gånger, en gång i Faderns namn, en gång i Sonens och en gång i den heliga andens namn. Allt detta försiggick utanför kyrkan, för att tillkännagifva att dopkandidaten ännu icke var medlem af församlingen och icke kunde blifva det, förrän han genom detta förfarande blifvit installerad. Efter dopakten bar han en hvit klädnad till följande söndag. Senare i tiden upphörde skiljandet af dopfunterna från kyrkan, och de byggdes i kyrkorna.

De romerska och grekiska katolikerna bibehålla än­nu till stor del det tredje århundradets utarbetade formel med obetydliga förändringar, lämpade för vår tid. Katolska kyrkans dopceremonier äro som följer, ehuru icke alla af allmän tillämpning:

1) »Barnet hålles utanför kyrkan för att beteckna ett verkligt utestängande från himmelen, hvilken symboliseras af kyrkan. [495] 

2) Prästen blåser tre gånger i barnets ansikte, därmed tillkännagifvande, att djäfvulen endast genom Guds ande kan utdrifvas.

3) Korstecknet göres på barnets panna och bröst.

4) Sedan prästen uttalat besvärjelse öfver saltet, stoppar han det i barnets mun, därmed betecknande den visdom, som skall bevara det från fördärf.

5) Barnet besvärjes.

6) Prästen berör dess mun och öron med saliv och uttalar ordet effata.

7) Barnet afklädes, hvilket betecknar afläggandet af den gamla människan.

8) Det frambäres af faddrarna, hvilka representera kyrkan.

9) Afsvärjandet af djäfvulen och hans verk utföres.

10) Det smörjes med olja.

11) Trosbekännelsen läses.

12) Det tillfrågas, huruvida det vill blifva döpt.

13) Namnet på något helgon gifves det, som skall blifva dess föredöme och beskyddare.

14) Det nedsänkes tre gånger eller ock hälles vatten tre gånger på dess hufvud.

15) Det mottager fridens kyss.

16) Dess hufvud smörjes, hvilket afser att visa, att barnet genom dopet blir en konung och präst.

17) Det mottager det tända vaxljuset till tecken på att det blifvit ljusets barn.

18) Det svepes i en hvit dräkt, som skall föreställa dess renhet i dopet.» — Elliots Delineation of Romanism, del I, sid. 240. Se äfven Roman Catholic Catechism, sid. 252.

Ofanstående förvrängning af dopet fasthölls under mer än tolfhundra år fram till organiserandet af de nuvarande protestantiska sekterna. Utan tvifvel fanns det några af Herrens folk, som sågo förhållandena i ett något klarare ljus, men vi kunna [496] med skäl säga, att de voro synnerligen få, och att faktiskt ingen uppgift om dem och deras afvikande uppfattning lämnats oss på historiens blad. Det är icke förvånande, att protestanterna under femtonde och sextonde århundradena, efter att ha ärft dessa traditioner och deltagit i dem, till stor del stodo under inflytandet af desamma, och att de, under det de frigjorde sig från mycket af ytterligheten i ceremonier, bibehöllo samma allmänna uppfattningar och bruk. Till och med i vår tid ha annars tänkande människor en vidskeplig fruktan, beträffande hvad den framtida evigheten skall medföra för deras barn, som dött späda, utan att ha blifvit döpta — följaktligen utan att ha mottagit förlåtelse för synderna och utan att ha blifvit införda som medlemmar i församlingen. I öfverensstämmelse med dessa vidskepelser finna vi, att ehuru allt göres inom alla sekter för att behålla all makt, alla företräden och rättigheter i prästernas händer och icke lämna dem i lekmännens, är det likväl ganska vanligt, att i vissa fall, när man tror, att ett barn icke kan lefva, till dess en präst hinner anskaffas för förrättningen, hvem som helst får verkställa ett dop; tanken är, att ingenting får riskeras i fråga om barnets eviga välfärd. Lekmännens rättigheter under sådana omständigheter äro tydligt erkända till och med i de romersk- och grekisk-katolska kyrkorna, och i den engelska kyrkans liturgiska regler på Edvard VI.s tid stadgades det om saken sålunda: »Pastorer och vice pastorer skola ofta förmana folket att icke döpa sina barn hemma, utom när det gifves stor orsak, och när stor nöd tvingar dem att så göra, att de då göra det.»

Vi citera följande utläggning om dopet ifrån den bemyndigade romersk-katolska katekesen (sid. 248):

»Det första och nödvändigaste sakramentet är dopet, ty före dopet kan intet annat sakrament mottagas, emedan ingen kan blifva frälst utan dopet. I dopet blifva [497] nedärfda synder och alla synder, som blifvit begångna före dopet, förlåtna; det timliga så väl som det andliga straffet efterskänkes genom dopet. I dopet blifva vi icke blott renade från all synd utan också förvandlade i andligt hänseende, helgade, Guds barn, arfvingar till himmelen.»

Den lutherska kyrkan står mycket nära denna åskådning.

Engelska kyrkan erkänner samma föreställning om barndopet, ehuru med en något olika ceremoni. Följande utdrag ur »The book of common prayer» (den allmänna bönboken) visa detta:

»Helga detta vatten för den hemlighetsfulla tvagningen från synden och gif, att detta barn, som nu skall döpas, däri må mottaga fullheten af din nåd och alltid förblifva bland dina trogna och utvalda barns antal.»

»Vi mottaga detta barn i Kristi församling och teckna det med korstecknet.»

»Dä vi nu, käre älskade bröder, se, att detta barn är pånyttfödt och inympadt i Kristi församlingskropp, låtom oss frambära tacksägelse till Gud allsmäktig för dessa välgärningar.»

»Vi frambära till dig vårt hjärtas tacksägelse, allra nådigaste fader, att det behagat dig att pånyttföda detta barn genom din heliga. ande.»

Den presbyterianska uppfattningen är mindre öfverdrifven. »The Westminster Confession», art. 28, säger: »Dopet är ett sakrament . . . ett tecken till och en besegling af nådeförbundet, af inympandet i Kristus, af pånyttfödelsen, af syndernas förlåtelse» etc. Den förklarar, att det kan tillämpas på späda barn, där både eller den ena af föräldrarna äro kristna, men icke på andra barn. Den tillägger: »Ehuru det är en stor synd att förakta eller försumma denna föreskrift, äro likväl nåden och frälsningen icke så oskiljaktigt förenade därmed, att ingen skulle kunna blifva pånyttfödd eller frälst utan detsamma, eller att alla, som äro döpta, otvifvelaktigt äro pånyttfödda.»

[498]Som de fästa mindre vikt vid dopet, tillåta de presbyterianska stadgarna ingen utom prästerna att verkställa. förrättningen, och därigenom att prästerna särskildt betona vikten af dopet och jämförelsevis få känna till denna sist citerade paragraf, följer, att presbyterianer såväl som andra frukta följderna, om deras barn dö odöpta.

Metodisterna, den protestantiska episkopalkyrkan i Förenta staterna och de flesta nyare institutioner godkänna denna sist framställda moderata uppfattning om barndopet.

För att belysa denna sak berättas en anekdot om en viss doktor, som sent på aftonen kallades till ett döende barn. Han anlände strax före prästen, som eftersändts samtidigt. Då det var tydligt, att läkaren icke vidare kunde göra något för barnet, steg han genast åt sidan, under det prästen skyndsamt tog en skål med vatten och stänkte några droppar i barnets ansikte, sägande: »Jag döper dig i Faderns. Sonens och den heliga andens namn.» Två eller tre ögonblick därefter gal barnet upp andan, och när doktorn och prästen tillsammans lämnade huset, anmärkte den förre till den senare: »Ni kom just i rätta ögonblicket: hade ni dröjt ännu två minuter, hade det varit för sent. Tillåter ni mig fråga, hvilka skor ni använder?» »Congress stötletter», svarade prästen. »Hvilken lycka», sade doktorn. »Hade ni begagnat snörstöflar, så skulle ni ej hunnit fram i tid, och tänk, hvilken olycka det hade inneburit för barnet.»

Det är sant, att många bland de mera upplysta kristna skulle förneka en sådan falsk, vidskeplig tanke, som att Gud skulle öfverlämna ett odöpt barn åt djäflar till att evigt pinas eller göra någonting annat för att skada det. Det oaktadt visa många af just dessa människor stor betänklighet, om något af deras barn skulle dö utan denna ceremoni, och några af de olärda ha helt visst en fast tro på nödvändigheten af [499] denna ceremoni och känna en den pinsammaste fruktan för följderna, om den underlåtes — så starkt är det inflytande, som kommit till oss från den falska trons århundraden, »de mörka åldrarna».

Bevis för att dessa oriktiga uppfattningar om dopets natur, nödvändighet och verkan hade utvecklats så tidigt som andra århundradet återfinnas i Hagenbachs History of Doctrines, § 72. Senare, under Konstantins tid, kom den uppfattningen, understödd af Tertullianus (de Bapt., c. 18), att när dopet hade en sådan magisk kraft att rena från föregående synder, men icke från påföljande, skulle det uppskjutas till så nära dödsstunden som möjligt. Ännu längre fram blef den »sista smörjelsen» den döendes tröst, och ansträngning gjordes för att alla så tidigt som möjligt skulle intagas i församlingen. Det var »den helige Augustinus», som kom fram med den läran: »Ingen frälsning gifves utanför kyrkan»; såsom en följd kom då den läran, att barn skulle gå »förlorade», om de icke gjordes till medlemmar af kyrkan, och från den tiden och den teorin daterar sig det allmänna barndopet. För denna kyrkliga ande har det från första början varit angeläget att ej hindra någonting, som kunde föröka dess inflytande och anseende. Vår skapares karaktär och styrelse har sålunda blifvit förvrängd, hans ords vittnesbörd värdelöst, och den sanna kristenheten, »hvetet», skadadt genom denna vedersakarens fruktbringande sådd af »ogräs».

Barndopet förkastadt af några.

Bland dem, som erkänna, att dopet är afsedt för de troende, och att en person icke kan tro för en annan, förkastas barndopet såsom icke skriftenligt. Dessutom anse vanligen samma människor, att ingenting utom en nedsänkning i vatten utgör det dop, som Herren och apostlarna föreskrefvo. De påvisa det förhållandet, att det grekiska ordet »baptizo», betecknande [500] dop, betyder nedsänka, dölja, doppa ned, eller helt öch hållet väta, och att helt andra ord användas i grekiskan, när bestänkande eller begjutande afses. Dessa, som tro på nedsänkning i vatten, använda vanligen en nedsänkning bakåt i Faderns, Sonens och den heliga andens namn, ehuru ett fåtal göra den framåt, tre gånger, en gång i Faderns, en gång i Sonens och en gång i den heliga andens namn. Förklaringen af det sista sättet är, att Kristus böjde sitt hufvud framåt, när han dog, och att följaktligen hans efterföljare skola nedsänkas i likhet härmed, nämligen framåt. Det tyckes icke komma dessa kristna i tankarna, att Kristus ej begrofs med ansiktet ned, och att Fadern och den heliga anden icke alls dogo, och att sådana symboler därför äro helt och hållet inkonsekventa, och att betydelsen af de orden: »i Faderns, Sonens och den heliga andens namn» skulle egentligen vara: genom Faderns, Sonens och den heliga andens myndighet — att Fadern, Sonen och den heliga anden samverka vid troendes dop.

De, som begagna en nedsänkning bakåt, utgöras af två stora sekter, nämligen »baptister» och »lärjungar», hvilka det oaktadt utföra förrättningen med mycket olika tankar beträffande dess betydelse och verkningar. »Lärjungarna», som annars själfva benämna sig »Kristna» (och ofta utan deras eget samtycke benämnas »Campbellites»), föreställa sig, att dopet (nedsänkning i vatten) sker för syndernas förlåtelse, och att de, som icke blifvit nedsänkta i vatten, ännu äro i sina synder, »vredens barn». Denna uppfattning om saken utestänger den stora massan af mänskligheten, undantagandes minderåriga barn (hvilkas arfsynd de tyckas förbise), och till och med dem, som bekänna sig såsom kristna, af nästan alla sekter — kongregationalister, metodister, presbyterianer, lutheraner, episkopaler, romerska och grekiska katoliker etc. — skulle sålunda betecknas såsom syndare, [501] icke rättfärdigade inför Gud och följaktligen blottställda för Guds vrede, huru detta uttryck än må förstås, och af nästan alla, »lärjungarna» inberäknade, anses det innebära en evig pina.

Detta är att intaga en hård ställning, icke blott hvad beträffar världen, utan också i förhållande till massan af kristna bekännare, och vi undra icke på att våra vänner »lärjungarna» i allmänhet afstå från att föra frågan till en sådan ytterlighet, ehuru framställningens slutledning är tydlig för dem såväl som för alla andra, som vilja betrakta den. Vi kunna icke godkänna denna uppfattning om dopet — den synes oss hvarken skriftenlig eller förnuftig. Vi kunna icke tro, att Herren gjort vårt släktes eviga välfärd beroende af dess kännedom om och lydnad mot någon sådan inrättning. Det oaktadt väpna sig våra vänner »lärjungarna» med vissa bibeltexter, hvilka icke skola förbises, nämligen Johannes' predikan för judarna till bättring och syndernas förlåtelse, apostlarnas predikan för judarna på pingstdagen, att tro och låta döpa sig till syndernas förlåtelse och att åkalla Herrens namn för att blifva renade från sina synder. (Matt. 3:6; Joh. 4:1, 2; Apg. 2:38, 41.) Vi skola betrakta dessa skriftställen längre fram och se, huru och hvarför de endast äro tillämpliga på judar och aldrig på hedningar, och att när några hedningkristna från församlingen i Efesus bekände, att de blifvit döpta med Johannes' dop — till bättring och syndernas förlåtelse —, aposteln Paulus tillsade dem att låta döpa sig till Herren Jesu namn. — Apg. 19: 3-5.

Medan våra vänner baptisterna icke mindre ifrigt förfäkta, nedsänkning i vatten såsom det enda dopet, uppställa de helt olika anspråk beträffande dess verkan. De förneka, att det är till syndernas förlåtelse, hvilken de säga kan mottagas endast genom tron på Herren Jesus Kristus, återlösaren. De anse emellertid, [502] att dopet är dörren till församlingen, och att endast de, som nedsänkas, verkligen inträda i församlingen, och att andra ej skola vänta att erhålla de förmåner och välsignelser, som tillhöra församlingen, vare sig i det närvarande eller kommande lifvet. I öfverensstämmelse med denna tanke vägra baptisterna i allmänhet att vid nattvardsbordet mottaga någon, som icke blifvit nedsänkt i vatten, sägande, att nattvarden är icke för världen utan endast för församlingen och att ingen tillhör församlingen, som ej gått in genom vattendopets dörr.

De få baptistförsamlingar, som på senare år släppt efter i detta afseende, ha gjort det med kränkning af sin teori. Till belysning af detta ämne citera vi något från en nyligen utgifven artikel af J. F. Lloyd i »Religious Herald». Han säger:

»Det kristna dopet är nedsänkningen af en troende i vatten i Faderns, Sonens och den heliga andens namn — ingenting annat är dop. Baptistförsamlingarna äro de enda kristna församlingar, som finnas. Pedobaptister (barndöpare) ha ingen rätt till Herrens nattvard. Närhelst de deltaga i Herrens nattvard. göra de det ovärdigt och äta och dricka sig själfva till dom.»

Om baptisternas teori är riktig, så följer, att alla medlemmar af andra kristna sekter, som icke blifvit nedsänkta i vatten, ha bedragit sig själfva i hvilken bemärkelse de än tänkt, att de tillhöra Kristi församling. Våra vänner baptisterna säga, att emedan nedsänkningen är dörren  till församlingen, kan ingen, som ej blifvit nedsänkt, vara i eller af Kristi församling, hvilken är Kristi kropp. Vi undra icke på att våra vänner baptisterna och särskildt de, som stä högst beträffande intelligens och hjärtats beskaffenhet, tveka att för allmänheten framhålla dessa de enda logiska slutsatserna af deras tro. Att göra det skulle vara att draga öfver sig ovilja och förakt från många, hvilka de äro tvungna att akta såsom kristna oaktadt sin motsatta teori. Men hvad skulle det innebära, [503] om denna baptisternas teori vore sann? Vi svara, att enligt alla de olika kristna trosbekännelserna skulle det innebära, att endast nedsänkta personer kunna frälsas, och att alla de öfriga af alla sekter, samt världen, som är utanför desamma, skola gå förlorade — ty är icke detta teorien i alla trosbekännelser, att endast församlingen kommer att frälsas, och att alla andra skynda hän mot fördärf och evig pina eller någon annan fasansfull framtid, för hvilken de äro bestämda vid döden.

Vi äro nödsakade att skilja oss från allt det föregående, såsom varande ofullkomliga mänskliga teorier, hvilkas inkonsekvenser äro tydligt uppenbara. Blotta framställningen af dem medför ögonblickligen för hvarje tänkande och fördomsfritt sinne öfvertygelsen om deras oriktighet. Vi kunna icke medgifva, att vare sig lärjungarnas eller baptisternas sekt, eller båda dessa, utgöra den lefvande Gudens församling, hvars medlemmars namn äro skrifna i himmelen, omfattande alla deras nedsänkta medlemmar och uteslutande alla icke nedsänkta af andra sekter. Vi kunna icke medgifva, att när Människosonen sådde evangelii goda säd på fältet, allt »hvetet» föll inom baptisternas stängsel, och att allt »ogräs» blef utanför. Icke heller kunna vi medgifva, att allt »hvete» och allt »ogräs» finnes bland dem, som blifvit nedsänkta i vatten, så att de öfriga sekterna skulle vara utestängda från Herrens liknelse om hvetet och ogräset. (Matt. 13.) Vi förstå, att alla dessa stridande teorier äro oriktiga — ogillade af Gud. Vi påstå, att alla sekter och denominationer äro motsatser till den gudomliga an ordningen: ett hufvud, en kropp, en tro och ett dop. Vi påstå icke, att Herrens församling, den nya skapelsen, har många lemmar utan erkänna, att den i sin helhet är »en liten hjord».

Vi måste innesluta våra vänner baptisterna och lärjungarna med våra vänner presbyterianerna, metodisterna, [504] lutheranerna, episkopalerna och katolikerna såsom varande en del af den allmänna kristenheten, annorstädes i skriften benämnd »Babylon». Människosonen och hans trogna efterföljare sådde den goda säden, som burit frukt öfverallt i kristenheten, hvilken kan betraktas som evangelii ålders hvetefält. Fienden har sått »ogräs» i sådan mängd, att »hvetet» är nära att kväfvas, och i vissa afseenden kunde fältet med rätta kallas ett ogräsfält i stället för ett hvetefält. Men nu, när denna evangelii ålders »skörd» i hela dess utsträckning, enligt Herrens löfte, kommit, sänder han ut sitt skördefolk för att insamla sitt »hvete» — hvarje korn däraf — i sin lada. Och det är tydligt, att han icke finner alla dessa korn af sant »hvete» inom baptisternas och lärjungarnas denominationer utan också bland presbyterianer, metodister, episkopaler, lutheraner, kongregationalister, katoliker och andra. Det är i öfverensstämmelse härmed, som detta budskap har gått ut till Herrens folk allestädes i Ba­bylon: »Fallet, fallet är det stora Babylon (Guds dom har gått öfver dess systemer, och de ha blifvit förkastade af Herren) ... Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.» — Upp. 18:2, 4.

Då detta är sant, är det tydligt att baptister och lärjungar, såväl som andra, gjort mycket stora misstag i fråga om hvad dopet är och de välsignelser och förmåner det gifver. Vi ha gjort en kortfattad öfversikt af hela situationen ända fram till närvarande tid, för att det må vara tydligt för alla, att det är någonting genomgående oriktigt i fråga om alla de olika nu gängse teorierna angående dopet, och att vi därför alla må vara mera beredda att ödmjukt och under bön gå tillbaka från alla mänskliga traditioner och teorier till Herrens ord, som genom hans inspirerade apostlar gifvits oss i detta ämne, hvilket obestridligen är ett ämne af vikt — en gudomlig institution. Det [505]är först sedan vi klart sett den förvirring, som alla de olika teorierna i kristenheten medföra, som vi äro fullt beredda att uppskatta det gudomliga meddelandets enkelhet i detta ämne.

Skriftens vittnesbörd om dopet.

Den judiska ritualen innehöll olika formler för kärls renande och orena personers tvagning och bestänkning etc. men ingenting angående dopet (baptizo, nedsänkning), sådant som Johannes predikade det i slutet af den judiska åldern. Johannes dop var uteslutande för judar, hvilka redan erkändes såsom typiskt renade genom försoningsdagens syndoffer. För dessa betecknade Johannes dop bättring från medvetna synder, öfverträdelser mot lagförbundet, och en typisk rening från dem — ett återvändande till ett rättfärdigt tillstånd i hjärtat eller viljan. Judar, som sålunda gjort bättring från sin synd och blifvit sinnebildligt renade eller tvagna, betraktades såsom återställda till ett förhållande af harmoni med Gud, hvilket de förut åtnjutit under lagförbundet. Ändamålet med Johannes predikan och dop var att bereda folket för Guds rike och Messias' uppenbarelse, hvilken Johannes förklarade vara nära förestående, och för hvilken folket behöfde vara redo i sina hjärtan, om de ville mottaga någon egentlig välsignelse. Alla judar under lagförbundet betraktades såsom medlemmar af det mosaiska huset: »De blefvo alla döpta till Mose i skyn och i hafvet.» (1 Kor. 10:2.) Moses hus var ett hus af tjänare, såsom det är skrifvet: »Mose var väl trogen i hela hans hus såsom tjänare.» (Ebr. 3:5.) Enligt den gudomliga anordningen kunde således hvem som helst, som ville vara trogen såsom medlem af det typiska Israel eller tjänarnas hus under Mose, vara i ett sådant beredt hjärtetillstånd, att när Messias, Kristus, uppenbarade sig, kunde de vara redo att mottaga [506] honom som den antitypiske Mose. Som de voro döpta till Mose i skyn och i hafvet, skulle det, att de mottogo Kristus i stället för Mose, innebära, att de voro i Kristus såsom lemmar af hans kropp, under honom såsom deras hufvud, och att de genom förenandet med honom voro det nya förbundets tjänare, för hvilket den fullständige, förhärligade Kristus, hufvud och kropp, kommer att vara medlare.

Följaktligen döpte icke Johannes dem, som trodde, till Kristus utan allenast till bättring för att föra dem tillbaka till harmoni med Mose etc., i hvilket tillstånd