STUDIER
I SKRIFTEN
Sjätte
Delen - Den
Nya Skapelsen.
TOLFTE
KAPITLET.
ÄKTENSKAPLIGA
OCH ANDRA FÖRMÅNER OCH
FÖRPLIKTELSER FÖR DEN NYA SKAPELSEN.
Åtskilliga
förpliktelser för den nya skapelsen. – Älla ett i Kristus Jesus.”
– Allmän förening icke inbegripen. – Man och kvinna i den gudomliga
ordningen. – Mannens ledarskap icke tyranni. – Äktenskap bland nya
skapelser. – Råd till nya skapelser i varierande villkor af äktenskaplig
förening. – I händelse den ene öfverger den andre. – Samvetet den
slutliga proberstenen. – Snöpingar, jungfrur och ogift stånd. –
“Endast i Herren. Föräldraförbindelser.
»Här är hvarken jude eller grek, här är hvarken träl
eller fri, här är hvarken man eller kvinna, ty alla ären I en i Kristus
Jesus; ty I, så många som hafven blifvit döpta till Kristus, hafven iklädt
eder Kristus». — Gal. 3:27, 28.
Den nya skapelsen består i början af blott och bart
en nyss aflad vilja, som har löftet om en ny, fullkomlig andlig kropp i
uppståndelsen, så framt den befinnes trogen sitt förbunds förpliktelser
till Herren. Dess kärlekslag
binder den först af allt till Gud och förpliktar till sann lydnad för
den gudomliga viljan i alla ting. Dess
andra förpliktelse är att göra godt emot bröderna af den nya skapelsen. Dess tredje förpliktelse är att göra godt mot alla människor
i mån af tillfälle, och allt eftersom de två första förpliktelserna må
tillåta det. Ehuru den nya
skapelsen, den nya viljan, icke har sin egen passande kropp, genom hvilken
den kan verka och öfva sig själf, är den icke utan kropp, ty såsom
efterträdare till den köttsliga viljan och det naturliga sinnet åtnjuter
den, såsom delar af sina tillgångar, både förmånerna och förpliktelserna
af den naturliga kroppen, i hvilken den måste [568] tillfälligtvis bo,
och genom hvilken allena den kan finna uttryck.
Äfven om den mänskliga kroppen vore fullkomlig i
hvarje del, skulle den nya viljan erfara svårighet i förbindelse med
dess användning, emedan den är af jorden, jordisk.
Den är afpassad för jordiska villkor, och dess sträfvanden och
önskningar äro jordiska, huru rena och upphöjda de än må vara, under
det att den nya viljans uppsåt och önskningar äro himmelskt inspirerade
genom det gudomliga budskapets öfvermåttan stora och dyra löften.
Detta var exakt händelsen med vår Herre Jesus, hvilkens kropp var
»helig, oskyldig, obesmittad och skild från syndarne».
Det oaktadt var han, i öfverensstämmelse med sitt förbund och de
villkor, i hvilka den nya naturen skulle utvecklas och blifva beredd f6r
den nya kroppen i uppståndelsen, nödsakad att korsfästa köttet — att
motarbeta det, helga det, underkasta det och göra det underdånigt den
nya viljan. Äfven dess behöriga,
naturliga fallenhet, företräden och önskningar måste offras, när
helst de kommo i strid med Faderns vilja, Faderns anordningar och Faderns
af försynen bestämda ledning, och dessa inbegrepo offrandet af köttet
ända till döden såsom nödvändigt för den nya skapelsens fulla
upptagande och dess förhärligande på det gudomliga planet.
Under-meddlemmarna af den nya skapelsen, det
konungsliga prästerskapet, ägande ofullkomliga kroppar, hvilkas offer
icke skulle vara antagligt för Gud, emedan de äro befläckade, syndfulla
och ofullkomliga, behöva först af allt rättfärdiggöras genom deras
Herre Jesu offer. Genom hans
försoningsförtjänst öfvertäckas derad dödliga kroppars synder och
ofullkomligheter samt tillräknas icke längre, och sålunda äro deras
kroppar i tillräknad mening antagliga som offer.
Aposteln förklarar denna rättfärdiggörelse, sägande: »Jag
förmanar eder därför, mina bröder, [569] vid Guds barmhärtighet, att
I frambären edra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud
behagligt, eder förnuftiga gudstjänst.» — Rom. 12:1.
Det var, när detta offer af vårt tillräknelsevis
rättfärdiggjorda kött ägde rum, som vi individuellt aflades af
anden att vara Guds söner — söner på det andliga planet i stället för
på det mänskliga. Då var
det, som den helgade viljan antogs som den nya skapelsen och
begynte sin tillvaro, hvilken måste tillväxa i mån af sin trohet mot
Gud och sitt förbund att offra den dödliga kroppen och dess intressen.
Sålunda offrad och räknad död med Kristus bör den dödliga
kroppen blifva så »lefvandegjord» eller mäktig genom den nya viljan
(den nya skapelsen) och så kontrollerad af den, att återstoden af
lifvet figurligt kan omtalas såsom ett uppståndelselif.
Verkande i och genom dessa dödliga kroppar förklaras den nya
skapelsen, den nya viljan, figurligt vara upstånden med Kristus och lefva
för samt söka de ting, som ofvantill äro — Kol. 3:1.
Aposteln hänvisar till detta nya lif eller denna
ffigurliga uppståndelse, i hvilken den nya viljan använder den dödliga
kroppen i gudomlig tjänst, sägande: »Om dens ande, som uppväckte Jesus
från de döda bor i eder, så skall den, som uppväckte Kristus från de
döda, göra äfven edra dödliga kroppar lefvande (gifva energi) för sin
andes skull, som bor i eder.» (Rom.
8:11.) Därför, till den
utsträckning som den nya viljan sålunda vinner kontroll öfver våra dödliga
kroppar och använder, dem i det närvarande lifvet såsom den bästa och
enda ersättning den har för den andliga kroppen, som ej kan erhållas före
uppståndelsen — till denna utsträckning är det icke olämpligt att
betrakta den nya skapelsens dödliga kroppar såsom en tillfällig ersättning
för de andliga kroppar, som väntas.
[570] Hela denna sak af tillräkning är dock
andlig och förstås och värderas endast af dem, som äro i stånd att se
saken från gudomlig ståndpunkt. Från
världens ståndpunkt är allt detta osant, overkligt — »dårskap».
De se skillnad i syftemål, ambition och uppträdande, men de veta
icke, huru de skola tolka det. De
äro böjda för att betrakta det som svärmeri, en
mani eller en »heligare än du» ståndpunkt eller som skrymteri.
Vi kunna dock icke förneka förekomsten af alla de olika efterhärmningarna
af den nya skapelsen — ogräs, som ha en utvärtes likhet med hvete men
olikhet i hjärtat. Den nya
skapelsen bör ej oöfverraskas eller missräknas däröfver, att den icke
förstås af världen, utan bör komma ihåg den gudomliga förklaringen,
att världen känner oss icke, såsom den icke kände vår Herre.
Det är ett prof på vår trohet mot Gud, att när vi följa Jesu
fotspår, måste vi blifva obeaktade af dem, som vi älska, och hvilka
aktning det icke är oförnuftigt att önska sig.
Det faktum, att världens vänskap och dess upskattning är
liktydigt med fiendskap mot Gud och otrohet mot invigningsförbundet, måste
vara bestämmande för den nya skapelsen.
»Jag måste bli trogen min Herre,
som köpt mig åt Gud med sitt blod.»
Vår närvarande undersökning berör det lefnadssätt
och uppträdande, som är passande för den nya skapelsen, denna nya vilja,
som verkar i och genom dessa helgade kroppar, hvilka ha vissa förbindelser
med andra mänskliga varelser och därför vissa skyldigheter till dem
efter köttet. Det är Guds
vilja, att den nya skapelsen skall respektera dessa sitt dödliga kötts förplikteser
i alla rättfärdiga saker — i ärlighet, i plikter och ansvar, som
hvila på hans dödliga kött. Den
nya skapelsen kan därför icke under närvarande villkor göra, som den
skulle föredraga i alla saker, utan måste styras af köttets förpliktelser
i vissa affärer, [571] emeden den gudomliga föreskriften är: »Befliten
eder om det som är godt inför hvar man», och vidare: »Men om någon
icke drager försorg om sina egna och i synnerhet om sitt husfolk, har han
förnekat tron och är värre än en otrogen.»—Rom. 12:17; 1 Tim. 5:8.
Med hänsyn till dessa fakta synes det klart, att den
nya viljan har en svår uppgift framför sig: 1) att behaga Gud i
fullbordandet af köttets offrande, 2) att beträffande den köttsliga släktskapen
bestämdt urskilja, hvilka böjelser och fordringar man skall öfverväga
och taga hänsyn till, 3) till hvilken utsträckning dessa fordringar och
medgifvanden må lämpligt tilllåtas, utan att det förbund, hvilket
betyder lif eller död, brytes eller upphäfves, »ty om vi lefva efter köttet
skola vi dö, men om vi döda kroppens gärningar med anden, skola vi
lefva» — slutligen uppnå fullkomlighet i uppståndelsen.
Här uppstår nu en annan svårighet.
Köttet dör icke frivilligt, utan det måste dödas genom viljan,
sinnet, den nya skapelsen. Och
när köttet finner, att det gifves vissa hänsyn eller medgifvanden, som
måste göras i öfverensstämmelse med Guds vilja, är det mycket benäget
att draga fördel af dessa och fordrar icke endast större medgifvanden,
än som är nödvändigt, utan också frihet och rättigheter i sådana
saker, hvilka icke äro förpliktelser, och hvilka skulle stå i strid med
det ingångna offerförbundet.
Dessa våra dödliga kroppars sträfvanden att stundom
ursäkta synd och stundom undvika offet förorsaka den nya skapelsen ofta
förvirring och icke sällan tillfälligt stapplande, till dess den efter
hand lär att mer och mer känna sitt eget kötts svaghet och bedräglighet
och småningom växer i nåd och i den visdom, som kommer från ofvan,
samt uppnår allt större mästerskap
i att hålla kroppen »under» i underdånighet för det nya sinnet.
(1 Kor. 9:27.)
Sålunda lär den nya skapelsen ofta genom bitter erfarenhet att värdera
Herrens ords förklaring, att det naturliga [572] hjärtat, den köttsliga
viljan, ehuru slagen och icke utöfvande någon som helst kontroll, är »svekfullt
(illfundigt) öfver alla ting» och stundom »öfvermåttan ondt»
samt ytterligt i sin ifver och sträfvan att öfverändakasta den nya
viljans herravälde och sålunda förstöra den nya skapelsen, — allt i
den afsikten att den gamla naturen (människan) må lefva upp igen och
vandra efter köttet och icke efter anden.
Allmän förening icke inbegripen.
Herren lär oss klart genom aposteln, att hans förkärlek
och ynnest är lika till alla nya skapelser i öfverensstämmelse med
deras nit, deras kärlek till honom och de principer, som äro
representerade i honom, samt att olika villkor af kön, ras, färg etc.
hafva ingen betydelse för honom i hans dömande af sitt folk, hans värderande
af dem och i utdelandet af den slutliga belöningen.
Bekanta med Faderns ståndpunkt i denna del måste alla nya
skapelser intaga samma ståndunkt; måste värdera alla nya skapelser i
Kristus Jesus såsom »bröder» måste vara vänligt stämda mot alla —
måste söka att tjäna alla och icke veta om någon partiskhet bland bröderna,
undantagandes sådan som Herren själf visat, i det han gynnade och
hedrade dessa, som visade det största mått af nitälskan för hans sak.
Men all denna opartiskhet, detta ignorerande af kön, färg, ras
etc. tillkommer oss såsom den nya skapelsen och berör endast partiellt våra
dödliga kroppar och deras släktskap med hvarandra och med världen.
Därför måste ett anständigt och passande uppträdande och
samband mellan könen vidhållas af de nya skapelserna.
Dessa skulle verkligen hafva än större grad af visdom
och klokhet än världen, på grund af att de äro aflade af ett sundt
sinnes ande. Följaktligen böra
de erkänna, att såsom nya skapelser, som söka att vandra icke efter köttet
utan efter anden, skulle det vara lämpligt för dem att vara än mer
omsorgsfulla än den [573] världsliga,naturliga människan med hänsyn
till deras kötts svaghet och beträffande tillbörligheten af en viss försiktighet
eller moderation i sitt upprtädande: hofsamhet, förbehållsamhet etc.,
emellan könen. I samma grad som den nya skapelsen söker det andliga
lifvet, och i mån af som den fattar, att könsböjelserna strida mot den
nya skapelsens intressen, i samma grad skulle den sträfva mer än världen
i allmänhet att gå i räta spår med sina fötter och uppföra så många
och så kraftiga barrikader som möjligt mellan sig och frestelserna.
Det samma argumentet tillämpas på rasskiljaktigheter.
Det gifves en andens släktskap och förening, som totalt skiljer
sig från sådan i köttet. Vi
tro, att den nya skapelsens intressen i allmänhet bevaras därigenom, att
ett mått af afsöndring till köttet iakttages, emedan begreppen, smaken,
önskningarna, dispositionerna etc. hos en ras äro mer eller mindre i
konflikt med begreppen etc. hos en annan; därför skola åtskilliga mänskliga
raser sannolikt finna sina andliga intressen som nya skapelser bäst
bevarade genom ett mått af afskildhet. Ingen svårighet förefinnes härvidlag, om åtskillnaden
mellan den nya skapelsen och den köttsliga kroppen klart urskiljes.
Som af apostelns ord vid början af detta kapitel ingen ursäkt
skulle gifvas för att allmänt flocka tillsamman mankön och kvinnkön,
emedan de äro »alla en» i Kristus Jesus, så böra de icke heller förstas
antyda något som helst sammanblandande af olika raser.
Icke desto mindre är målet, som framhålles för oss, andligt
uppskattande och släktskap samt förpliktelser till alla och enhvar i både
andliga och timliga saker.
Man och kvinna i den gudomliga ordningen.
Aposteln förklarar, att »Kristus är hvar mans hufvud, och att mannen är kvinnans
hufvud, och att Gud är Kristi hufvud»
(1 Kor. 11 : 3.) Detta
är skriftens konsekventa lära. Såsom
aposteln visar, var den [574] gudomliga afsikten rörande mannens
ledarskap angifven, genom att mannen skapades först och därefter kvinnan,
som en särskild del af honom. Aposteln
dryftar just denna sak, och hans ord äro:
»Han (mannen) är Guds afbild och ära, men kvinnan är mannens ära.
Ty mannen är icke af kvinnan utan kvinnan af mannen, och icke
heller skapades mannen
för kvinnans skull (att vara hennes medhjälpare) utan kvinnan för
mannens skull (att vara hans medhjälparinna).
Därför bör kvinnan hafva ett maktens tecken på sitt hufvud.»
—1 Kor. 11:7—10.
Det bör märkas, att detta är icke ett argument angående
den släktskap, som kontraktsenligt existerar mellan äkta makar, utan ett
mer omfattande sådant, baseradt på släktskapen mellan könen i öfverensstämmelse
med den gudomliga afsiktens och skapelsens ordning.
Det gifves ingen antydan i något af det, som aposteln här sager
eller i hvad skrifterna för öfrigt innehålla, som gifver det intrycket,
att mannen är en härskare och kvinnan hans slaf, hvilket synes var det
misstag, som stundom göres, ehuru icke, tro vi, af dem, som hava
»Kristi sinne». I den gudomliga anordningen är familjen den närvarande
tidens enhet, och hvarje man är vid mogen ålder berättigad att grunda
en familj, för hvilken han bör vara det ansvariga hufvudet och
representanten inför Gud och människor.
Mannens ledarskap icke tyranni.
Att
ledarskap icke innebär tyranni, är tydligt af apostelns förklaring, att
Kristus är församlingens hufvud och mannens hufvud, och hans vidare förklaring
att Gud, Fadern, är hufvud öfver Kristus.
Vi finna intet tyranni hvarken i Sonens förbindelse med församlingen
eller i Faderns färbindelse till Sonen.
Att vara ett hufvud innebär likväl ansvar, vård, omsorg,
anordning.
Sålunda gjorde den himmelske Fadern en anordning för Sonen, och
en härlig anordning var det.
[575] Det är sant, att utförandet af den gudomliga
planen innebar lidande och offer för Sonens del, men den älskande Fadern
gjorde icke planen mera hård, icke mera skarp, än som var nödvändigt för
hans stora och underfulla ändamåls utförande, i hvilket Sonen, nu högeligen
upphöjd långt öfver furstadömen och makter och allt namn, som nämnes,
är en så hedervärd deltagare. Sonen
gladde sig åt det privilegium, han åtnjöt uti att gifva offer och
lydnad till Faderns plan, och han gladde sig äfven åt den ära, i
hvilken han har inträdt, och åt den, som skall komma.
Så förhåller det sig ock med Herren Jesu ledarskap öfver församlingen.
Så långt från att hans lunarscape innebär tyranni för oss, är
det likbetydande med kärlek, omsorg och hjälpsamhet till den nya
skapelsens alla medlemmar. På
samma sätt anger en mans ledarskap öfver hustru och barn ett ansvar, en
speciell omsorg såsom försörjare, planläggare, anordnare, beskyddare,
ledare och exempel. Ack, att
alla fäder riktigt insåge sina plikter, sitt ansvar, sina naturliga
privilegier under den gudomliga anordningen, och att när de se dem, de måtte
bruka och icke missbruka dem!
När vi läsa i första Mosebok såsom en del af förbannelsen
eller domen öfver moder Eva och indirekt öfver alla hennes döttrar
orden: »Till din man skall
din åtrå stå, och han skall råda öfver dig», och efterse, huru denna
föreskrift har praktiserats öfverallt i världen, finna vi, att den
blifvit ett tyranjniskt herravälde i många fall, och att den fallne
mannens naturs och sinnes styrka icke sällan öfvats i att förorätta i
stället för att vederkvicka och hjälpa hustru och barn.
Alla goda, nobla män och kvinnor måste ogilla ett sådant
sakernas tillstand, och vi kunna icke heller förmoda, att sådant
maktmissbruk är annat än anstötligt och vanhedrande i Skaparens åsyn.
Missbruket af kroppslig och intellektuell styrka från
åtskilliga äkta mäns och fäders sida har otvifvelaktigt [576] återverkat
till deras egen olycka och till rasens genomgående försämring, ty ehuru
kvinnan af naturen är benägen att se upp till ett hufvud och att söka
att lyda det, hon erkänner vara en rättfärdig myndighet (en »åtrå»
efter sin man), hafva likväl ledarskapets kränkning och de dåliga
exemplen, som gifvets i anmärkningsvärd grad undergräft det,
som var, och ännu är underlaget till kvinnans naturliga benägenhet.
Som kvinnan af nödvändigheten
tvingats att försvara sig själf mot tyranniets och själfviskhetens oberättigade
fordringar, har det allmänna resultatet blifvit demoralisation af hela
rasen, så att medan den naturliga och skriftenliga ordningen mycket allmänt
erkännes, veta hvarken män eller kvinnor i allmänhet, huru de skola
afpassa sig gent emot de sociala affärernas närvarande orediga och
oordnade ställning.
I följd häraf finna vi ofta fallna män sträfva
efter herravälde och ledarskap, för hvilka de äro fullkomligt
inkompetenta, i afsikt att de må missbruka dem för själfviska intressen,
och samtidigt misslyckas de i att fatta och värdera sin egen myndighet
och sitt ansvar som familjens beskyddare.
Vi se också kvinnan fördärfvad och själfvisk, benägen icke
endast för uppror emot ett oresonligt och oskickligt ledarskap utan äfven
benägen att invända mot hvarje framställning eller anbud samt att pruta
och tvista angående detsamma, och under det hon icke gör anspråk på
att vara försörjare för familjen, försöker hon det oaktadt direkt
eller indirekt att inkräkta på myndigheten af hemmets hufvud och att
tillvälla sig kontrollen öfver familjen och kassan.
Hvarhelst dess förhållanden, som äro i strid mot den gudomliga
afsikten och anordningen, utbreda sig, bringa de förr eller senare fram
mer eller mindre bittra frukter, huru visa eller nödvändiga de än till
en tid må synas. Rättfärdighetens
fridsälla frukter kunna väntas endast genom att den gudomliga, naturliga
ordningen efterföljes. Det må
anföras, att [577] nöd af detta slag är oundviklig under sakernas närvarande
tillstånd; att själfviska män skola öfverskrida den gudomliga
ordningens och afsiktens band, och att själfviska kvinnor skola göra
detsamma, att som en följd häraf den frid, ordning och välsignelse, som
voro bestämda för den fullkomliga människan, aldrig kunna fattas af
hennes fallna barn, och att det enda botemedlet i sikte för de närvarande
familjetrångmålen genom Adams fall och åsidosättande af den gudomliga
plannen är återställelse. Till
detta samtycka vi och förena oss hjärtligt i Herrens bön:
»Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på
jorden!»
Vi betrakta icke nu möjligheten af att bringa ordning
bland mänsklighetens förvirring utan den särskilda anordningen och
loppet i lifvet för den nya skapelsen i förhållande till hemmet,
familjen etc. samt den enes plikter till den andra såsom man och hustru,
föräldrar och barn. Lämpligt
nog skulle vi kunna betrakta denna sak under rubriken »Kristna mäns och
kvinnors plikter och f¥rbindelser», om det icke vore så, att uttrycket
kristen förlorat så mycket af sin ursprungliga mening, att nu därmed
allmänt menas hvilken som helst individ, som icke är jude eller hedning.
Strängt taget är ordet kristen, angifvande en troende på och
efterföljare af Jesus af Nasaret, tilllämpligt endast på den nya
skapelsen. Det är, emedan
afvikelsen är så allmän, så genomgående, som vi äro noggranna i att
särskilja de sant helgade eller invigda troende såsom den nya skapelsen.
Aposteln framhåller tydligt, att den äktenskapliga släktskapen
bland människosläktet är under gudomlig anordning
ämnad att vara en bild eller illustration till släktskapen mellan
Kristus och församlingen, hans brud, hans kropp.
Språket är mycket tydligt:
»I hustrur, varen edra män, likasom Herren,
undergifna; ty en man är sin hustrus hufvud, såsom ock Kristus är församlingens
hufvud, och han är själf sin [578] kropps frälsare. Men såsom församlingen är undergifven Kristus, så vare
ock hustrurna sina män undergifna i allt.
I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus har älskat församlingen
ock utgifvit sig själf för henne, på det han skulle helga henne, efter
att hafva renat henne i vattnets bad, genom ordet, på det att han skulle
för sig framställa församlingen såsom härlig, icke hafvande fläck
eller skrynka eller något sådant, utan att hon skulle vara helig och
ostrafflig. Likaså äro männen
pliktiga att älska sina hustrur, såsom sina kroppar.
Den som älskar sin hustru, han älskar sig själf.
Ty ingen har någonsin hatat sitt kött, utan han närer och
omhuldar det, såsom ock Kristus församlingen, ty vi äro lemmar af hans
kropp, af hans kött och af hans ben.
Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och sin moder och hålla
sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.
Denna hemlighet är stor, men jag sager det om Kristus och om församlingen.
Dock älsken äfven I hvar och en sin hustru såsom sig själf; men
hustrun må se till, att hon vördar sin man.» — Ef. 5:22—33.
Det faktum, att typiska föreeningar I allmähet äro så
ofullkomliga och så otillfredsställande, upphäfver icke den tanken, att
äktenskapet var ämnadt att vara en typ; äfven många af de israelitiska
offren voro ofullkomliga och otillfredsställande
men utgjorde det oaktadt typer af det sanna offret.
Den nya skapelsen bör värdera det typiska, jordiska äktenskapet
och dess särskilda plikter och ansvar mycket högre på grund af sin värdering
af den antitypiska föreningen emellan Kristus och hans församling.
Sålunda betraktadt finner hvarje kristen man den största möjliga
belysning på sina plikter och ansvar mot sin hustru i Herrens omsorg för
församlingen och hvarje hennes intresse, timligt, andligt, närvarande
och tillkommande, till den grad, att han offrade sitt lif för hennes
skull. På samma sätt skönjer
hustrun, allt eftersom hon uppskattar församlingens plikter och ansvar
till Herren, ett högre ideal beträffande en hustrus plikt och släktskap
till sin man såsom hans hjälparinna.
Men vi få icke vänta, att denna särskilda släktskap och den
passande tillämpningen däraf kan tydligt skönjas af [579] andra än dem,
som hafva Kristi sinne. Därför,
medan vi påyrka att alla, som uppgöra äktenskapligt kontrakt, skola förverkliga
det gudomliga idealet så helt som möjligt, så framhålla vi det oaktadt,
att ingen kan fatta och värdera samt tillämpa allt af de principer och
ideal, som äro förbundna med denna typ, med undantag af dem, som äro
aflade af anden — den nya skapelsen — emedan endast dess hafva Kristi
sinne.
Det må framhållas, att enär alla individer bland den
mänskliga icke hafva fallit isamma grad, det icke sällan händer, att
hustrun besitter förträffligare egenskaper till både hjärta och sinne
än hennes man. Den frågan
uppstår då: Skulle de icke
under sådana omständigheter öfverväga, huruvida en sådan hustru, begåfvad
med öfverlägsna anlag, omdöme och skicklighet, icke skulle anses som
familjens hufvud och mannen som medhjälpare?
Vi svara nej. Den
gudomliga ordningen beaktades icke vid ett sådant giftermål, ty ingen
kvinna skulle äkta en man, henne underlägsen i karaktär och begåfning
— en som hon icke lämpligt kunde se upp till såsom sitt »hufvud»,
och ingen man skulle äkta en kvinna, som är honom öfverlägsen.
Ej heller bör en, som blifvit en ny skapelse i Kristus Jesus, ojämnt
sammanokas med en, som ännu är af jorden, jordisk — det betyder intet,
huru nobel och hedervärd personen än må vara.
Att den nya skapelsen bör gifta sig »endast i Herren» är
ett råd, som ej skulle åsidosättas, och dess förbigående har medfört
allvarsamma svårigheter för många af Herrens folk.
Äktenskap bland nya skapelser.
Emellertid, när man en gång inträdt i det äktenskapliga
ståndet, är det för sent att ångra sig, och ingenting annat återstår
för ett Guds barn än att helt enkelt fullfölja det äktenskapliga förbundet,
enligt [580] bokstafven och anden, i mån af hennes eller hans förmåga.
Om båda äro ny skapelser och deras förening var passande, skulle
det icke förefinnas någon svårighet på någondera sidan rörande bestämmandet
af hemmets lämpliga anordningar och reglering, icke dess mindre bör också
öfverensstämmelse med hänsyn till naturlig benägenhet och smak
omsorgsfullt beaktas. Ägande Kristi sinne skall den sant kristne mannen älska sin
hustru och minnas, att han förbundit sig att omhulda henne, taga vara på
och draga försorg om henne icke endast beträffande hennes materiella
behof utan också med att uppmuntra hennes hjärta och känslor. En sådan man skall icke anse, att han fullgjort sin plikt
genom att sörja för behofven och välståndet rörande föda, kläder
och beskydd, utan han skall erkänna en förpliktelse till sin hustru att
likaså tillgodose hennes intellektuella, moraliska och andliga intressen. Han skall icke tillfredsställas med att hennes tid helt och
hållet upptages med familjeplikter och -omsorger utan skall i mån af sin
förmåga söka hennes hjärtas och sinnes odling, nyttjande sitt
ledarskap i familjen till att så arrangera dess angelägenheter, att hon
må ha nödig tid till andlig gemenskap och sanningens studium.
En sådan man skall icke, likt den öfriga delen af den mänskliga
familjen, förgäta, att själfviskhet mer eller mindre förskansat sig i
hans dödliga kott, och som en ny skapelse skall han vara på vakt, att ej
denna benägenhet frammanar hårdhet eller förorättande mot andra —
speciellt mot hans hustru och barn, som äro kött af hans kött och ben
af hans ben.
Familjeledarskap, som sålunda öfvas i att befrämja
deras välfärd, hvilka stå under dess omsorg, genom att leda, råda etc.
så väl som genom att draga försorg om för dem nödvändiga ting, är långt
ifrån tyranni. Ej heller
skall kärlekens ande hos en sådan man förbigå sin hustrus gillande och
ogillande [581] eller hennes på ett passande sätt gifna råd.
Han skall erkänna det faktum, att medan den fullkomlige Adam ägde
alla mandomens egenskaper, inneba afskiljandet af Eva (från mannen)
delandet af dessa egenskaper; han skall ock vidgå att ehuru sinnes- och
kroppsstyrka genom gudomlig anordning kvarstod och konstituerar mannen som
familjens hufvud, det icke dess mindre gifves karaktärsegenskaper, som
speciellt ägas af kvinnan. Den
ödmjukhet, som tillhör kärlekens ande, skall hindra honom från att
vara blind för devärdefulla egenskaper, hvilka Skaparen tilldelar det
kvinnliga könet, och han skall erkänna, att hans hjärtas och hufvuds
egna egenskaper behöfva kompletteras af de öfriga egenskaper, som af
naturen speciellt finnas hos kvinnan.
I den mån som han har »ett sundt sinnes ande», skall han därför
önska sin hustrus hjälp, hennes samverkan, hennes uppfattningar, hennes
kärlek och skall högeligen värdera dessa.
Att söka sin hustrus råd är icke alltid liktydigt
med lydnad för hennes uppfattningar; det tillhör mannen att väga, taga
i betraktande, balansera och afgöra, under det tillbörlig, skälig och välvillig
hänsyn tages till hustruns känslor.
Ledarskapets ansvar hvilar på mannen, och han får icke undvika
det. Det är ett gudomligt påbud,
en del af hans fögderi, för hvilket han slutligen skall kallas att aflägga
räkenskap.
Likaledes bör den hustru, som är en ny skapelse, och
som gift sig i Herren med lämpligt öfvad urskillning och sålunda är väl
sammanokad, icke ha stor svårighet i att fatta de plikter, ansvar och
privilegier, som tillhöra hennes ställning efter köttet.
»Hustrun må se till, att hon vördar sin man», sager aposteln.
Hon skall ej vänta, att utomstående skola tillhålla henne för
att hon är bristfällig i sitt hustruskap gent emot sin man, ej heller bör
hon vänta på att hennes man skall antyda, det han tänker, att hon icke
behandlar honom med skyldig respekt i öfverensstämmelse [582] med
äktenskapets förbund och skrifternas framställningar rörande en
hustrus plikter. Tvärtom,
må hon, under det hon söker fatta, hvad som är en hustrus plikter och
ansvar, se till, att hon vördar sin man och erkänner, att ingenting
mindre än detta är meningen med äktenskapslöftet i enlighet med
skrifterna, havad det än må betyda för världen och varierande
mänskliga begrepp. Vördnad
mot mannen betyder mycket och berör i verkligheten alla lifvets
förhållanden samt utöfvar inflytande på hvarje tanke, ord och handling
beträffande hemmet och dess intressen.
Aposteln Petrus fäster uppmärksamheten på samma sak
på ett något olika sätt, sägande: »Sammalunda varen ock I hustrur
edra män undergifna . . . Med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga
väsende, som är kostbart inför Gud.
Ty så prydde sig ock fordom de heliga kvinnorna, som satte sitt
hopp till Gud och voro sina män undergifna, såsom Sara var lydig Abraham
och kallade honom herre.» (1
Pet. 3:1—6.) Såsom den man, som hedrar sin hustru, hedrar sig själf, så
hedrar ock den hustru sig själf, som vördar sin man.
Men denna vördnad af mannen som hushållets herre, mästare
och hufvud är ej detsamma som slafveri, ty församlingen intager icke en
slafvisk ställning inför Herren, ej heller öfvar hon en slafvisk
fruktan utan en vördnan af kärlek och hängifvenhet, och detta är
exemplet.
Denna vördnad för mannen innebär icke, att icke
hustrun skulle använda sitt omdöme och bringa till sin mans uppmärksamhet
frestelser, svårigheter och bördor, alltför tunga för henne etc., men
hennes framställning af sin uppfattning, sitt hopp och sina önskningar bör
icke ske på ett befallande utan på ett undergifvet sätt, som erkänner
mannens ledarskap, medan hon söker vara lycklig och nöjd med hans beslut
efter att ha framställt för honom sina tankar rörande föremål af
gemensamt intresse. Hon
skulle [583] söka att vara så försiktig, så vis i ledningen af sådana
husliga angelägenheter, som mannen anförtrott istort som i smått en
makas viktiga plikter. Den
tanken, att hon är en hjälparinna och önskar sin mans bifall, synes
vara i fullkomlig harmoni med apostelns antydan, beträffande församlingens
egen ställning inför Herren, i trohet och önskan att erhålla hans
bifall. Men såsom det i församlingen skulle vara ett brott att åsidosätta
hufvudet, Herren, i hvilken som helst grad i förbindelse med verket och
dess intressen, så skulle hustrun känna, att hennes förfaringssätt
vore brottsligt och innebure ett kränkande af hennes förbund, om hon försökte
att reglera det jordiska hemmet och i någon grad förbigå honom, som hon
förbundit sig att vörda som familjens hufvud.
Om två nya skapelser icke äro passande för hvarandra,
och hustrun uppenbarligen är den öfverlägsna, föreligger fara för svårighet
i att afpassa göromålen. Om
hustrun har bättre omdöme med hänsyn till hemmets ledning, utbetalning
af pengar, barnens uppfostran etc., har hon icke därför frihet att tillägna
sig ledarskapet i familjen och att befalla och leda sin man, som om han
vore ett af hennes barn eller en tjänare.
Ett sådant våldförande af den gudomliga anordningen skulle säkert
medföra andlig skada, om icke finansiellt och i timliga saker, icke
endast för mannen utan och för kvinnan.
Mannen skulle under sådana förhållanden så småningom
förlora den ringa mandom, han ägde, samt mer och mer lämna allt i sin
hustrus händer och blott och bart blifva hennes redskap, hennes slaf, för
att draga försorg om lifsuppehället och lyda hennes befallningar.
En sådan ställning skulle icke vara förmånlig för honom som en
ny skapelse; en sådan degradering af hans kött skulle säkert återverka
ogynnsamt på honom, [584] göra honom modfälld och hindra hans
tillväxande i nåd, i kunskap och i sanningens tjänst. För hustrun skulle följden äfven blifva menlig i den grad,
som villovägen följes — mer eller mindre.
Om det är ett ytterligt fall, där mannen småningom låter sitt
speciella ansvar falla på sin hustru, eller där hon småningom tager det
ur hans händer och sålunda kommer att känna vikten af detta hvila på
sig jämte sina moderliga plikter, blir hon säkert, i sitt försök att
vara både man och hustru, både fader och moder, mer eller mindre en »affärsmässig
kvinna», mer eller mindre våldsam och själfmedveten.
Hennes vänner må beundra den karaktärsstyrka, hon utvecklar, och
betrakta denna hennes ställning som oundviklig, ja de må uppmuntra henne
och framställa henne som ett lofvärdt exempel på en viljekraftig kvinna,
men ingen skall älska henne så, som om hon utvecklats i
riktningen mot sann kvinnlighet och sant moderskap.
Därtill skulle köttets egenskaper utvecklas genom ett sådant
tillvägagående och återverka ogynnsamt på henne såsom en ny skapelse
i Kristus, och omedvetet skulle hon blifva mindre andlig och mer
själfmedveten i ting, som röra församlingen.
Det,
som kan och bör göras i ett sådant fall af missförening mellan nya
skapelser, är för mannen att säga till sig själf:
Jag har tagit en hustru tvärt emot den gudomliga anordningen.
Jag har sålunda utsatt mig för stor risk af huslig lycka.
Nu är min enda utväg att sträfva efter bästa förmåga att uppnå
mitt högsta ideal för en sann make, att så mycket som möjligt
efterlikna Herrens exempel.
Jag behöfver vara allt mer omsorgsfull i alla mina ord och
handlingar, behöfver söka alltmer ifrigt den visdom, som kommer från
ofvan, att jag må bättre kunna fullgöra plikterna som denna familjs
hufvud, för hvilket jag erkänner mig icke vara naturligt kvalificerad.
[585] Hustrun skulle i
ett sådant fall säga till sig själf:
Jag har försummat Herrens gudomliga förordning och är missförenad
däri, att jag ej kan vörda min man utan instinktivt känner, att jag är
honom öfverlägsen i naturlig begåfning.
Jag måste göra det bästa af saken.
Jag måste utföra min del troget, och i den mån, som jag finner
min man bristande, skall jag söka att bruka takt och bedja om visdom från
höjden till att förstå, huru jag skall kunna hjälpa honom, lyfta
upp honom, göra honom till en nobel man och förstora
hans kompetens så mycket som möjligt, att jag sålunda må föröka
min kärlek och vördnad för honom.
Ingenting mindre än detta är min plikt i mitt giftermålsförbund,
och det skall troget göras som för Herren.
Hvad beträffar hans svagheter och klena omdöme skall jag icke
endast dölja dessa för utomstående utan äfven så långt som möjligt
för mig själf, och när jag
omnämner dem till min make, skall jag helt undvika att hänföra till
eller lägga i dagen mina öfverlägsna förmågor.
Jag vill vänta, att i sinom tid skall hans egna misslyckanden
rekommendera till honom mitt bättre omdöme, hvilket jag emellertid icke
skall trycka på honom eller påyrka utan helt enkelt meddela på ett vänligt
sätt, lämpligt för en hjälparinna.
Jag väntar, att han inom kort skall söka mitt råd och gifva
det alltmer vikt i alla lifvets angelägenheter, och sålunda skola vi dag
från dag och år från år växa upp tillsammans i harmoni med det
gudomliga mönstret — i föreningen mellan Kristus och församlingen.
Jag skall som hustru bli välsignad i odlandet af ödmjukhet och
underdånighet för den gudomliga anordningen, min man skall välsignas
genom det upplyftande inflytande, som jag är i stånd att bringa honom,
och sålunda kan den missförening, som i förstone syntes så oförmånlig,
genom Herrens nåd och genom att följa hans ords föreskrifter resultera
i att bringa oss båda närmare det gudomliga målet, som framsatts genom
aposteln.
[586] Ännu ett annat
och olika fall må framställas såsom möjligt, nämligen att två nya
skapelser, väl förenade efter köttet, kanske efter flera år af
ssammanlefnad blifva opassande för hvarandra.
Ett sådant slut på en så gynnsam början skulle innebåra, att
den ene eller den andre förlorat kärlekens heliga ande, om ej helt och hållet
så åtminstone till mycket stor grad; — att endera försummat den
apostoliska föreskriften och den fullt gudomliga förordningen angående
mäns plikter mot sina hustrur och hustrurs mot män.
Om felet låge hos mannen, och han upphörde med att draga fösorg
om sin hustru och omhulda henne och i stället öfvergåfve henne vare sig
i hjärta, känsla eller i verklighet, skulle det inebära, att han hade
betänkligt afvikit från Herren, från hans andes ledning och från »den
visdom, som kommer från ofvan, hvilken är först ren, sedan fridsam,
mild, foglig, full af barmhärtighet och goda frukter».
Under sådana omständigheter kunde
vi icke betrakta en sådan som en af Herren erkänd »öfvervinnare»
förr än efter formatting.
Eller svårigheten
kunde uppkomma å hustruns sida. Hon
kunde blifva häftig, stolt, inbilsk och småningom förlora vördnaden för
sin man; hon kunde måhända äfven framställa honom i en oriktig dager
och säga allt ondt emot honom falskeligen.
Ett sådant sakernas läge skulle utvisa ett synnerligen förvändt
hjärtetillstånd, ganska långt aflägsnadt från det som inpräglas
genom Guds ord, och det skulle helt visst antyda urartande i andligt hänseende,
sak samma till hvilken grad en utvärtes form af gudaktighet kunde
vara bibehållen. En sådan
skulle verkligen befinna sig i ett eländigt tillstånd för att framträda
inför den himmelske brudgummen med någon förhoppning om hans bifall, ty
ett sådant förfaringssätt mot den jordiske brudgummen skulle säkert
tillkännagifva en ringa uppskattning af församlingens plikter i förhållande
till sin Herre. Om hustrun
skulle vara trolös mot sin [587] jordiske make,
hvilken hon har sett, så skulle det bestämdt vittna om och inbegripa
trolöshet emot den osynlige
himmelske brudgummen.
Den
jordiska släktskapen såsom man eller hustru, då den ena af makarna är en
ny skapelse och den andra icke är en ny skapelse,
är för somliga en anledning till stort
bryderi, och många äro i denna ställning. Där,
hvarest de två äro lämpligt förenade enligt köttet, är
problemet svårt nog, men där de äro både i fysiskt och
andligt hänseende orätt sammanparade, äro svårigheterna mångfaldiga. Om mannen är af den nya skapelsen och hustrun
har världens ande, så borde hans sanna
religion och »ett sundt sinnes ande», som religionen efter hand gifver
angående alla ämnen, och den moderation,
som religionen inskärper i fråga om alla
förhållanden, gradvis lyfta honom högre och högre i
värde inför hans världsliga hustru, förutsatt att hon
af naturen har en ädel karaktär och ett älskvärdt sinnelag.
Hans hänsynsfulla bemötande, den fullständiga
samvetsfrihet, hvilken han beredvilligt skulle bevilja
henne, och hans egen hängifvenhet
för principer skulle allt
bidraga till att göra en sådan förening lycklig,
undantagandes att mannen skulle i sin hustru sakna
den andliga gemenskap, hvilken
han såsom en ny skapelse måste uppskatta högre än all annan
gemenskap. Men
hans böner för en sådan ädelsinnad kvinna, hans
exempel och hans hänsynsfulla framställande af sanningen
torde med all sannolikhet vinna en sådan
hustru för Herren och göra henne till en andlig såväl
som en naturlig ledsagarinna. Hans tålamod och trohet i förhållande
till sina äktenskapliga förpliktelser kunde sålunda inbringa en storartad belöning, under
det att hennes trohet till principer skulle i motsvarande grad för
hennes lefnad medföra välsignelse och lycka.
Om
hustrun är en medlem af den nya skapelsen och mannen har världens ande
och de äro under behöriga omständigheter
förenade, så kan problemet likaledes [588] vara jämförelsevis lätt
att lösa. Den ädelsinnade mannen, äfven om han tillhör denna världen,
kommer att känna sig förpliktad
gent emot sin hustrus samvete i dess
moderata utöfning, och hans önskan att enligt
sin plikt såsom äkta man ombesörja
lägliga tillfällen för
henne i intellektuellt, moraliskt och andligt hänseende,
skulle skänka henne allt, hvad hon såsom hustru kunde begära med undantag af hennes åstundan att
hos sin man finna en följeslagare
i andliga ting. För en sådan ädelsinnad man, som den vi taga i betraktande
kunde hustruns trohet emot Herren och emot sin man i alla lifvets plikter
slutligen blifva till välsignelse genom att åstadkomma makens
invigning åt Herren. Hustrun
kunde möjligen ha goda önskningar och
ambition i afseende på timliga eller till och med religiösa ting, hvilka hennes make icke kunde vara i
stånd att uppskatta, huru nobel han än månde vara
såsom en naturlig människa. Under sådant förhållande skulle
hon besinna Herrens råd till sitt folk: att
vara
saktmodig i alla ting. Hon skulle taga i betraktande
sin makes högsinthet i allmänhet, och under det
hon icke ville kompromissa, då
det gäller samvetssaker eller
principer, så borde hon minnas, att bland de plikter,
hon har såsom hustru, och hvilka Herren erkänner,
är en med fordran, att hon
gifver sin man ett mått af sitt
sällskap. Detta kunde utan oegentlighet hindra henne från att bevista några af församlingens möten, men hon skulle taga sig till vara, att hon icke i sin
åstundan att behaga sin make skulle kränka sitt samvete och
hindra sin ansvarighet och lydnad i förhållande till Herren, hennes
himmelske brudgum. Hon skulle
komma ihåg hans föreskrift, att vi icke skola
öfvergifva våra egna
sammankomster. Allt hvad vi här
påyrka är, att hon utöfvar moderation, hänsyn
för sin make etc., så att hon måtte dela tiden i någon
mån med honom, gifva honom en skälig andel af sitt
sällskap.
[589] Där två olika äro
under samma ok: den ena en icke troende
och den andra en ny skapelse, och hvarest därjämte de äro orätt förenade
enligt köttet, så att hustrun är den öfverlägsna
och mannen den underlägsne i intellektuellt hänseende etc. — där är
förhållandet mycket mera inveckladt, och å den troendes sida erfordras
förökad visdom och nåd. Aposteln förmanar särskildt
dem, som äro i en sådan belägenhet, sägande: »Om en
hustru har en icke troende man, och han samtycker att bo
tillsammans med henne, må hon icke förskjuta honom ... Men om den icke troende skiljer sig, så låt
honom skiljas. En broder eller syster är i sådana fall
intet tvång underkastad, utan i frid har Gud kallat
oss. Ty huru vet du, hustru, om
du skall frälsa din man, eller huru vet du, man, om du skall frälsa din
hustru?» — 1 Kor. 7:13-16.
Den
sida af saken, som i fråga om den troendes
plikt
är klart framställd, är att han skall göra sin skyldighet och
söka att på hvarje hederligt och tillbörligt
sätt bevara familjens frid och
dess allmänna välfärd och åvägabringa så få tvistepunkter,
som vederbörlig hängifvenhet
för principer och samvete kan tillåta.
Om där förefinnes verklig orsak
till skilsmässa, så måste den troende se sig för
att orsaken icke är hos honom.
Kristi ande hos honom skall göra honom mera
mild, mera ödmjuk, mera fridsam, mera försiktig,
mera vis, mera långmodig, mera
tålig, mera kärleksfull och god
dag för dag. Allt detta kommer emellertid icke att i hvarje fall uppfylla
omständigheternas kraf.
Stundom är den icke troende till sin natur behärskad af ett så lågt
sinnelag och lämnar rum för detsamma
i en sådan utsträckning, att han blir fullständigt argsint. Och såsom
Guds nådefulla handlingssätt
gentemot Farao endast lände till hans hjärtas
förhärdelse, så kan stundom inträffa, då Guds ande
framlyser hos hans barn på det allra a bästa sätt efter
deras förmåga, i alla andens frukter och dygder — det [590] kan
hända att Guds ande hos dem endast får erfara det hat, som mörkret har
till ljuset, och hvarpå Herren syftade, då han sade, att mörkret hatar
ljuset, emedan det är bestraffadt däraf.
(Joh. 3:19, 20.) Under sådana
förhållanden må, såsom aposteln påpekar, skilsmässa följa,
antingen det från en jordisk domstol beledsagas af påbud om äktenskapsskillnad
eller icke. I hvilket fall som helst så har emellertid den nya skapelsen
icke frihet att gifta om sig, så framt icke skilsmässan blir
beviljad och detta på den grund, som omnämnes
af vår Herre: äktenskapsbrott från makens sida. — Matt. 19:9.
I den text, som ofvan är
anförd, förklarar aposteln: »Om den icke troende skiljer sig, så låt
honom skiljas.» Men detta får icke
fattas, som om det skulle betyda, att en makes öfvergifvenhet
skulle förläna frihet antingen till en man eller en hustru att gifta
sig med en annan; det antyder blott och bart, att ett sådant öfvergifvet
tillstånd skulle af den troende betraktas såsom en
af de omständigheter i lifvet, hvilka med Guds försyn tillstädjas,
och som Gud är rikligen i stånd att styra till hans välfärd — och
under mottagande af skickelsen på det
sättet, så skulle motsvarande tillfällen för
brukbarhet i Herrens tjänst förväntas. Ehuru aposteln särdeles
uttryckligt påpekar, att den troende icke
skall vara den, som öfvergifver, så
tro vi, att mänskliga
domstolar ha visligen förstått och tolkat saken genom att afgöra,
att där gifves ett sådant förhållande
som »konstruktivt öfvergifvande»,
nämligen att en af makarna kan
på det mest grundliga sätt öfvergifva
den andra förutan deras absoluta afskiljande från hvarandras sällskap.
Den icke troende hustrun kunde utöfva och vid somliga tillfällen har utöfvat
så många små tyranniska tilltag i hemmet, så att hon fördärfvat alla dess hemlika egenskaper och gjort det till en
verklig skärseld, i det hon förstört sin mans religiösa litteratur och
bemödande sig om att göra det [591]
omöjligt för honom att läsa eller studera eller tänka på grund af det upprörda
tillstånd, som afsiktligt tillskyndats
bland barnen, hvilka blifvit påverkade af henne till att ringakta
sin faders ord och råd och att bemöta honom på ett ovärdigt sätt.
Måhända en sådan
kvinna icke öfvergifver sin make verkligt utan mera lågsinnad kanske föredrager
att begagna sig af honom som sin slaf, så att hon genom hans energi må
åtnjuta lifvets bekvämligheter. Mänskliga lagar ha konstruerat ett sådant
förfaringssätt såsom liktydigt med öfvergifvande: öfvergifvande af äktenskapets
förbund och förpliktelser och af lifvets tillbörliga
och förnuftiga skyldigheter. En sådan blir till hinder och skada
i stället för att vara en medhjälpare. I ett sådant fall tro vi, att
en äkta man är fullkomligt berättigad uti att anse sig såsom öfvergifven
och uti att göra sig ett eget hem, i hvilket han kunde
taga sådana af barnen, som icke hade blifvit helt
och hållet förgiftade genom moderns oriktiga vandel. Hans förpliktelser emot
en sådan hustru ha redan upphört genom hennes förfaringssätt; det är hon, som öfvergifvit
och brutit äktenskapskontraktet, han blott och bart bifaller till hvad
hennes förfaringssätt kräfver. Dock, om hon vid någon tid skulle ångra
sig, så skulle han vara högsint i förhållande till ett felsteg uti att förlåta henne och uti att på vederbörlig
grundval återupprätta familjens anordningar. Intet
i detta råd borde fattas såsom stöd för odlande af otålighet
eller benägenhet att lätt taga anstöt och känna sig förorättad. Kärleken fordrar, att all dräglig
behandling skall fördragas, och att om ondt har blifvit lönen för det onda — i ord eller gärning — så
skall det orätta anses vara aflägsnadt och försonadt.
Under motsatta förhållanden
kan öfvergifvandet befinnas vara å den icke troende mannens sida.
Lågheten af hans sedliga fördärf kan göra honom till en brutal tyrann,
utan hänsyn till sin hustrus hälsa eller [592]
lycka och i synnerhet fientlig
till hennes religiösa
åsikter. Såsom vi redan påpekat, så
har den troende att söka och
att ernå den kärleksfulla andes nåd, som gifver
styrka till ett tålmodigt fördragande af »alla ting» i det praktiska lifvet och till att draga nytta däraf, nämligen
att under sådana omständigheter tillväxa
i nåd genom att lämna mer och mer rum för Herrens ande och dess olika dygder. Men där finns en gräns för
alla ting, och utöfver den gränsen skulle det
icke vara tillbörligt att gå. Utöfver den gränsen skulle
inflytandet öfver den orättrådige följeslagaren blifva menligt i stället
för nyttigt. Hvar och en måste afgöra
för sig själf, hvad som är den egentliga gränsen för
underkastelse under dylika förhållanden. Den troendes eget samvete måste
afgöra, sedan samvetet blifvit uppfostradt genom både bokstafven och anden af Guds ord.
Allt eftersom tillväxt i nåden uppnåtts, kunna pröfningarna blifva
desto hårdare, men där bör finnas desto större förmåga till att med
saktmod uthärda och desto större mått af »ett sundt sinnes ande» för
att kunna bestämma, när punkten af outhärdlig svårighet och oförrätt
har blifvit uppnådd. Nåd ifrån höjden är af nöden samt är utlofvad
och bör med allvar sökas under sådana omständigheter. — Jak. 1:5.
Där
finnas oädla, omänskliga äkta män, som icke ha någon rätt föreställning
hvarken af en äkta mans skyldigheter eller af en hustrus tillbörliga fri
och rättigheter, hvilkas enda
uppfattning om en hustru är, att hon är en trälande slafvinna, bättre
än någon som han kunde leja, eller att hon är en billig ersättning
för en sköka. En dylik behandling från en äkta man utgör å
hans sida ett öfvergifvande, och då Guds lag, sådan den här framställes
af aposteln, behörigen tolkas, så tro vi den vara i full öfverensstämmelse
med mänskliga lagar, hvilka förklara,
att för en sådan man är namnet äkta man en oriktig benämning:
att äfven om han någonsin med insikt och verklighet uppgjorde [593] ett
äktenskapskontrakt med sin hustru, så har han mest grundligt och afgörande
brutit detsamma och har
genom en sådan behandling på det mest öfvertygande
sätt bevisat detta. En hustru i ett sådant läge äger frihet att anse sig vara öfvergifven och att
tillreda åt sig en så mycket bättre ställning, som hon
förmår tillreda; men hon äger icke på denna grund,
hvarken genom mänskliga eller gudomliga lagar, tillstånd
att gifta om sig. Under ett dylikt förhållande
bör hon se efter Herren och vänta, att han antingen
lindrar hennes ställning eller
möjligen öppnar en väg till att undkomma. Hon bör taga i betänkande sina
barns ålder och hvad försörjning som kunde åstadkommas för dem såväl som för henne själf, och hon
bör omsorgsfullt och under bön öfverväga omständigheterna,
innan steget tages. Men såframt hennes omständigheter
äro drägliga, må hon då kvarstanna, såsom
aposteln säger, och må hon hoppas, att hon under
framvisande af saktmodighetens, mildhetens, tålamodets och kärlekens
ande kan vinna tillbaka sin makes hjärta och möjligen också vinna honom för Herren.
Vi
ha behandlat detta ämne i betydlig utsträckning,
emedan vi på grund af en vidsträckt, enskild
korrespondens klart inse, att
ganska många af Herrens mest
trogna barn lefva i en äktenskaplig lidandets
smältugn. Ingen bland dem, som
äro under villkoren för
den nya skapelsens kallelse, borde vänta, att det
nuvarande lifvet skulle vara en
behaglig och ljuflig dröm
i anseende till jordisk sällhet, ty vår Herre förklarade
särskildt om sådana: »Människans husfolk
varda hennes fiender.» (Matt.
10:36.) De borde icke bli förvånade öfver
att uppfordras till att uthärda mycket för sanningens skull och
att sålunda ådagalägga
inför Herren sin trohet till honom och
till hans ord och sin beredvillighet att uthärda alla de
glödheta pröfningar, hvilka
han finner vara bäst att låta dem få erfara för att hos dem utveckla andens [594]
frukter. De borde
dessutom inse, att de icke själfva
skola utvälja det slag af heta pröfningar, som skola utveckla dem
och bereda dem och göra dem passande för himmelriket, utan de skola lämna
hela saken i Herrens händer. Det är
emellertid vår plikt att för alla, som på sådant sätt lida, påpeka,
att de efter skälig pröfning och utveckling böra se sig om efter
gudomlig befrielse och öppnandet för dem af en väg till undflyende
från ting, alltför svåra för dem att utstå. Detta är i linje
med Herrens förmaning och exempel: »När de förfölja eder i en stad, så flyn till en annan.» —
Matt. 10:23; 2:13; 4:12; 12:15.
Samvetet såsom den afgörande proberstenen.
Vi ha hänvisat till
samvetet i förbindelse med dessa förhållanden, och det kan vara lämpligt
här att fästa uppmärksamheten på
hvad vi mena med detta uttryck. Vi mena öfvertygelse, angående
hvad som är rättighet och hvad som är skyldighet. Hos en fullkomlig människa
skulle samvetet vara en absolut vägvisare, och hon skulle instinktmässigt
hafva reda på rättighet och skyldighet,
men de sex tusen åren af fallande har bringat
vårt släkte i ett tillstånd, i hvilket samvetet helt
visst är i olag: förvändt
genom felaktiga åskådningar.
Ett kristligt samvetes grundval äro tro på Gud och antagande af
hans vilja såsom varande absolut riktig samt erkännande af vår tillbörliga förpliktelse att
vara grundligt och af hjärtat Guds vilja underdåniga. Samvetet behöfver
fördenskull just en sådan undervisning, som Guds ord är i stånd att
gifva, och den utvecklade nya skapelsen
bör för denna orsak äga »ett sundt sinnes ande»: hans öfvertygelse
angående hvad som är rätt och hvad som är orätt bör utvecklas och
upplysas, allt eftersom han tillväxer i nåden och i kunskapen och i kärlekens
ande. Att lyda samvetet är att göra, hvad han tror, att Herren vill att
han skall göra; och han bör icke vara för snar med att draga
slutsatser om denna sak utan bör omsorgsfullt
[595] öfverväga
Guds ords vittnesbörd och afgöra
i enlighet därmed. Det finns människor, som tillåta fruktan och
slafveri att behärska sitt samvete och att omintetgöra dess egenskap att
vara en sann monitör. Ett lämpligt
förfaringssätt för Herrens folk är, att de vägleda sitt
samvete, det är, att de leda sin öfvertygelse, beträffande hvad som är
rätt och hvad som är orätt, enligt
den gyllne regeln*
och all den undervisning, som skriften lämnar vid sidan däraf.
Snöpingar, jungfrur, ogift stånd.
Frågorna
angående könsförhållanden äro ibland dessa, hvilka helt visst
förorsaka den nya skapelsen ansenligt
bryderi och böra fördenskull icke här lämnas utan
afseende. De, som äro af anden aflade till andliga fröjder och välsignelser,
umgänge och gemenskap, fatta
instinktivt, att sinnlig och köttslig gemenskap icke är andligen
upplyftande, utan att dess tendens snarare är i den motsatta riktningen.
Alla de ogifta bland de åt Herren invigda borde med rätta grundligt öfverväga
detta ämne, innan de ingå i äktenskapsförbindelse och åtaga sig
dess ansvarigheter. Herren tycktes
gillande hänvisa till det ogifta ståndet, när han sade, att somliga äro födda snöpingar, somliga äro
af människor gjorda till snöpingar, och somliga hafva
(figurligt) gjort sig själfva till snöpingar för himmelrikets
skull. (Matt. 19:12.) Det vill säga, genom utöfvande af sin vilja
hafva somliga efter sin invigning till Herren beslutat att icke ingå äktenskap
utan bibehålla sin jungfrudom genom att lefva ogifta. Herren
själf var en af dessa, och han är
visserligen vårt noblaste föredöme,
hvars alla fotspår vi borde följa så tätt som möjligt.
Aposteln påkallar vår uppmärksamhet öfver denna angelägenhet, sägande:
* Allt hvad I viljen människorna skola göra
eder, det gören I ock dem. — ö. a.
[596] »Men om jungfrurna (manliga
och kvinnliga) har jag icke någon Herrens föreskrift, utan jag säger
min mening, såsom den där af Herren
har fått barmhärtighet att
vara trovärdig. Jag håller alltså före, att det
för den närvarande nödens skull (det vill säga, under närvarande tillstånd: vår egen ofullkomlighet och andras
ofullkomlighet å ena sidan, och å andra sidan
de särskilda plikter, privilegier och tillfällen, som tillhöra
dem, hvilka ha gjort en full invigning till Herren)
är godt för en människa att förblifva såsom hon är (att förblifva i det tillstånd, i hvilket sanningen må
finna henne, i äktenskaplig förening eller ensam).
Är du bunden vid hustru, sök icke skilsmässa; är du fri från hustru, sök icke hustru. Men om
du gifter dig så syndar du icke, och om jungfrun (af kvinnokön)
gifter sig, så syndar hon icke.
Dock
skola sådana (som äro gifta) ådraga sig lekamlig
vedermöda, och jag skonar eder gärna. Men det säger jag, mina bröder, att tiden härefter är kort, på
det att både de, som hafva hustrur, må vara såsom hade
de inga (ignorera jordiska släktskapsband så mycket som möjligt
och synnerligen eftertrakta himmelska
ting), och de som gråta (som befinna sig i jordiska
bekymmer) såsom gräte de icke (bemöda sig att glömma pröfningarna
och missräkningarna och svårigheterna
af den jordiska belägenheten under fröjden och glädjen med
afseende på de bättre löftena, som äro våra för det tillkommande), och de som fröjda
sig (under jordisk välgång) såsom fröjdade de sig icke
(emedan deras glädje i andliga ting helt fördunklar alla jordiska
glädjekällor), och de som köpa såsom behölle de icke (icke fästande
sitt sinne vid de jordiska tingen), och
de som bruka denna världen såsom brukade de henne icke (tillåta
moderation och den nya skapelsens intressen att utöfva ett kontrollerande
inflytande i afseende på alla lifvets angelägenheter), ty denna världens
väsende förgås (vi skola [597] såsom
nya skapelser lefva i öfverensstämmelse med våra nya förhoppningar
och icke oupphörligt göra anordningar
för köttet utan hellre söka till hvarje pris att
göra vår kallelse och utkorelse fast och sålunda blifva
medarfvingar med vår Herre i den framtida härliga hushållningen och den
tillkommande världen).
Men
jag ville, att I voren utan bekymmer (af jordisk
art; och häraf kommer det sig, att jag, förutom den föregående förmaningen
i anseende till sinnesrörelsernas ändring och sinnets omdaning, nu fäster
eder uppmärksamhet vid vissa
obestridliga fakta). Den (till
Herren fullt invigde) ogifte bekymrar sig om
det som tillhör Herren, huru han skall behaga Herren,
men den gifte bekymrar sig om det som tillhör världen, huru han
skall behaga sin hustru. (Han kommer att finna sig vara i ständig fara för
söndring beträffande sina sinnesrörelser,
sin tillgifvenhet och i ständigt
behof att vara på sin vakt, att icke de jordiska
böjelserna uppsluka hela hans tid och kärlek och intresse, och detta till kränkande af förbundet med
Herren; sanningens intressen måste höja sig öfver
alla andra, såvida han vill vara en öfvervinnande
efterföljare och en medarfvinge till himmelriket). Och
det är (på samma sätt) en skillnad mellan hustrun och jungfrun:
den ogifta (fullt helgade) bekymrar sig
om det som tillhör Herren, att hon må vara helig både till kropp
och ande, men den gifta bekymrar sig om
det som tillhör världen, huru hon skall behaga sin man.
Men
detta säger jag till edert eget gagn (icke såsom ett
bemödande att bringa eder under tvång eller att på
något sätt öka på edra bördor, utan att I, som ären ogifta, mån omsorgsfullt
öfverväga saken och taga i betraktande de andliga intressen och
privilegier, som I kommen att förlora genom att ingå äktenskap), icke
för att kasta någon snara öfver eder (för att hindra eder från
utöfvandet af eder frihet), utan för [598] det som är
passande (mest gynnsamt för eder såsom nya
skapelser) och ett orubbligt vidblifvande vid Herren.
Men om någon (i afseende på att förblifva ogift)
menar sig handla otillbörligt mot sin jungfru (emot en kvinnlig vän, hvilken han hade gifvit anledning att vänta,
att han skulle äkta henne), om hon är öfver mogen ålder (så att hon
äfven på grund af förpliktelse till honom kan ha gått miste om andra
tillfällen till äktenskap) och det så måste ske (om hon behöfver
en beskyddare eller ett stöd), så göre han som han vill (gifta sig eller icke); han syndar icke, må de gifta
sig (såvida sakens tvingande behof synas sålunda diktera). Men den som står fast i sitt sinne och
icke är nödtvungen, utan har makt att följa sin egen
vilja (till att utöfva själfbehärskning och att lefva
ogift, på det han måtte öfverlämna sig mera helt till Herren
och hans tjänst) och i sitt sinne har beslutit
att låta sin jungfru (sin egen jungfrudom eller
renhet) så förblifva, han gör väl. Han gör således väl, sam
gifver henne (sin jungfrudom) i äktenskap,
men han, som icke gifver henne i äktenskap, gör bättre.
En hustru är bunden, så
länge hennes man lefver, men om
hennes man afsomnar, är hon fri att gifta sig med hvem hon vill,
blott det sker i Herren. Men lyckligare är hon efter min mening, om hon förblifver
ogift; och äfven jag tror mig hafva
Guds ande (Herrens sinnelag angående detta ämne, hvilket jag
redan har förklarat. Jag talar icke med myndighet eller under
inspiration, utan enligt min öfvertygelse eller mitt
omdöme i anseende till Guds vilja) .» — 1
Kor. 7:25-40 (se eng. öfv.).
Efter vigseln är det för
sent för en person att afgöra för sig
själf, huruvida han föredrager att lefva i
celibat eller ej. Aposteln påpekar detta på det mest uttryckliga
sätt, under förklaring att mannen har icke ensam kontroll öfver sin
egen kropp, ej heller har [599] hustrun ensam
kontroll öfver sin egen kropp, utan att
hvardera har i äktenskap gifvit sig själf till den andra i en sådan
grad, att en vägran angående måttliga och
resonliga rättigheter, som tillhöra äktenskapet, skulle
belöpa sig till orättvisa och kränkning af äktenskapskontraktet.
Aposteln talar om
ett sådant tillvägagående såsom
ett sätt att bedraga hvarandra. (1 Kor. 7:5, eng. öfv.) Tiden att betänka
sådana saker är före
inträde i äktenskap. Det kunde hvarken vara
egentligt, att endera skulle försöka binda den andra,
eller att de skulle gemensamt högtidligt
lofva att lefva i celibat
under det äkta ståndets band. Moderation i
detta fall såsom i alla andra jordiska angelägenheter måste vara lagen, häfstången, hvarigenom den nya
naturen kan sträfva efter att
bibehålla sin öfverlägsenhet öfver kötte* och bringa själfva
tankarna i hjärtat
till underdånighet inför Herren. Angående
absolut återhållsamhet, huru
önskvärd den än må vara,
så påpekar aposteln, att den får icke framtvingas
af någondera gentemot den andra, på det att
den icke må bli en snara och en
frestelse till kränkning af de äktenskapliga förpliktelserna.
Han säger:
* Judisk begränsning (3
Mos. 20:18; 15:25.).
»Mannen gifve
hustrun den skyldiga ömheten (hvad hon förnuftigt,
naturligt och rättvist måtte fordra), och sammalunda
äfven hustrun mannen. Hustrun har icke makt (kontroll) öfver sin
egen kropp, utan mannen; sammalunda har
icke heller mannen makt (kontroll) öfver sin
egen kropp, utan hustrun. Afhållen eder icke frän hvarandra,
om icke tilläfventyrs efter öfverenskommelse till en tid, att I mån hafva ledighet till bönen, och kommen
sedan åter tillsamman, på det att Satan icke må fresta eder för eder
okyskhets skull. Men detta säger jag
såsom ett medgifvande, icke såsom en föreskrift. Ty
jag ville, att alla människor vore såsom jag själf (återhållsam
och fri, praktiskt taget en snöping) ... Men till de ogifta och till änkorna säger jag: De göra rätt,
om de förblifva ogifta likasom jag. Men kunna de ej vara återhållsamma,
så gifte de sig; det är bättre [600]
att gifta sig än brinna»: att täras af en otyglad passion, som skulle hindra deras gemenskap med Herren och kunde
visa sig vara en snara för dem. — 1 Kor. 7:3-9.
»Blott det sker i Herren.»
Huru förnuftiga, huru
visa äro icke Herrens föreskrifter
— huru gagnande äro de icke för dem, som
hafva öron till att höra dem, och som lyda deras råd!
Att Herrens folk skulle gifta sig »endast i Herren»
kan i början synas såsom en begränsning, ett hinder,
ett tvång; men nej: det är endast och allenast ett råd.
Enhvar, som följer rådet, kommer slutligen att finna,
att han blifvit välsignad därigenom,
och enhvar, som förbiser
rådet, kommer i allmänhet genom senare svåra
erfarenheter att lära känna ovisheten af sitt förfaringssätt.
Intet
annat kontrakt eller anordning, som tillhör det närvarande lifvets angelägenheter,
är af sådan vikt
som äktenskapskontraktet, likväl synas människor,
som ha sitt sinne i ganska god jämvikt, behandla
det på ett lättvindigt och ytligt sätt. Somliga föräldrar synas mera
omsorgsfullt och med mera sundt omdöme
betänka saken angående köpet af en landtgård,
uppfödandet af sin boskap, sina får, hästar,
hundar och svin, än de betänka sin andel i fortplantningen af människosläktet. Det är svårt att göra sig
reda för en sådan dårskap
med mindre än att antaga, att
de betrakta äktenskapet som
ett slags lotteri, under ledning af en slump i stället för förnuft, eller att de
betrakta Gud såsom skaparen af hvarje enskild medlem
af människosläktet och alltså ej förmå urskilja,
att Guds fullkomliga verk, hvad vårt
släkte angår: var
fullbordadt i det första paret, åt hvilket han gaf
aflingsförmåga, som genom arf tillfallit deras efterkommande.
Den riktiga åsikten angående
mänsklig natur är, att det är den högsta typen af animaliska
varelser och att den i likhet med de öfriga har af [601] Skaparen blifvit
begåfvad med kraften att frambringa hvar
och en efter sin egen art. Från denna ståndpunkt
blir det genast tydligt, att Gud icke är den direkte skaparen af någon
nu lefvande af den mänskliga familjen, och att de olika slag af svaghet
och ofullkomlighet och slapphet,
hvarunder släktet lider, kunna
icke med behörighet räknas såsom ofullkomlighet i hans verk utan
måste såsom en anklagelse hänföras till vårt släktes syndafall och
till syndens naturliga verkningar, hvilka allt mer och mer gå i riktning nedåt till
ofullkomlighet, förfall och död.
Äfven den naturliga
mannen och kvinnan borde omsorgsfullt öfverväga frågan om att förena
sig i äktenskap, så att de kunde göra sin andel uti att så mycket som
möjligt motväga de förstörande, nedsättande inflytanden, som inverka
på släktet. De borde tydligt inse till exempel nödvändigheten för
lagarna om blodsband: att äktenskap
bland dem, som stå hvarandra
nära i blodsfrändskap, skola undvikas. Sådana förordningar
voro obehöfliga i början, när Adams söner och
döttrar ingingo ömsesidiga äktenskapsförbindelser
obehindradt och utan skada, emedan, så länge ännu släktet var nästan
fullkomligt, inga anmärkningsvärda svagheter kommo såsom en följd däraf
att öfvergå till barnen; men nu sedan släktet blifvit storligen
demoraliseradt, och då icke blott sjukdomar utan äfven karaktäristiska
själsegenskaper och utmärkande drag samt
idiosynkrasier* löpa genom ärftlighet i familjerna,
så är det en sak, som tillhör klokheten — ja, ännu
mera, en sak af plikt och af rättvisa mot de barn,
som de kunde gifva tillvaro åt — att de icke blott
undvika nära blodsförvantskap, hvilket kunde gifva ökad styrka både
åt själsegendomligheter och fysiska egendomligheter samt idiosynkrasier,
utan där[602] jämte borde de så
mycket som möjligt erkänna lämpligheten af att välja en maka af
ett temperament, som skiljer sig
ifrån deras eget. Naturen synes i någon mån bistå i denna
sak, så att afgjordt blonda eller afgjordt
brunetta personer vanligen och af naturen föredraga följeslagare
af motsatt temperament.
*
Individuella egendomligheter eller känslighet, som i synnerhet yttra sig i medfödd,
ogrundad känsla
af afsky
för vissa föremål. — ö. a.
Men under det att dessa
regler, hvilka tillhöra den naturliga människan, skulle äga tillämplighet
på den nya skapelsen, ifall han skulle komma till det afgörandet,
att det vore visast och i hvarje hänseende bäst för honom att
gifta sig, så tillkommer ännu en ytterligare förmaning af aposteln till
att vägleda den nya skapelsen i fråga om en följeslagare efter köttet:
han borde göra sitt val »i Herren». Då skulle han komma att
erhålla en följeslagare i andliga såväl som i naturliga ting. Somliga
kunde möjligen påstå, att om nära släktskap enligt köttet
kunde frambringa ytterligheter hos barnen, så kunde äfven nära släktskap
enligt anden visa sig vara fördärflig: vara ägnad att frambringa excentriska barn i afseende på moraliska
och religiösa ting. Vi svara: nej, i samma mån som det nya sinnet
har fått rum, så är dess inflytande en
motsats till köttets excentricitet. Aposteln förklarar: »Vi hafva
Kristi sinne», »ett sundt sinnes ande»; vi
skåda förhållandena från Kristi ståndpunkt. Den nya skapelsen — ehuru ännu ofullkomlig enligt köttet — är
aflad af hans ande och ledes af anden genom ordet till att förstå Guds
sinne i fråga om alla ting.
Det är sant, att det nya
sinnet måste öfva sig själf genom den dödliga kroppen och dess
ofullkomligt tänkande redskap; men icke desto mindre, ehuru köttets
ofullkomligheter må till någon del bemantla det nya sinnet och förvrida
det från dess stora och sköna symmetri, är viljan öfverlägsen, och
köttet röner mer eller mindre inflytande däraf, formas, gestaltas,
styres och förvandlas gradvis, så att hvem helst, som mottager Kristi
sinne, blir i samma grad sundare och ännu sun dare [603] i sitt tänkande
med hänsyn till alla lifvets angelägenheter
och intressen. Det betyder icke, att han skall
värderas af världen såsom visare än förut, men det betyder,
att han i verkligheten är visare, och att världen
ej förmår skönja hans tilltagande visdom grundar sig därpå,
att världen är blind, ovis, icke har Kristi
sinne, utan ser saker och ting från en fördärfvad
och själfvisk ståndpunkt. Den visdom, vi behöfva, är den, som kommer från ofvan, hvilken, såsom
aposteln förklarar, skall göra oss mer rena, mer fridsamma, mer
barmhärtiga och mer vänliga mot bröderna, mot familjen och mot släktet
i allmänhet, ja, äfven mot den oförnuftiga skapelsen. Denna världens
visdom är däremot, såsom aposteln förklarar, jordisk, sinnlig, djäfvulsk.
Icke så att förstå, som vore alla världsliga män och kvinnor sinnliga och djäfvulska, utan
så, att den världsliga visdomens allmänna lopp går i denna
riktning, och att människosläktet, ehuru förblindadt, sträfvar mot de
själfviskhetens lagar, med hvilka det
är bundet, fastän det ständigt söker att dölja dessa kedjor för
sig själf såväl som för andra.
Uttrycket
»i Herren» skulle förstås såsom angifvande
mycket mer än blott och bart en nominell tro på
Herren, mycket mer än blott och bart medlemskap i den nominella församlingen.
Världsliga människor skulle gifta sig med världsliga människor, namnförsamlingsmedlemmar
skulle gifta sig med namnförsam lingsmedlemmar, och rättfärdiggjorda
troende, som förtrösta på Kristi dyra blod, skulle gifta sig med rättfärdiggjorda
da följeslagare, men dessa, som tagit steget
af full helgelse (invigning) och blifvit medlemmar
af Kristi kropp, den nya skapelsen, aflade på nytt, skulle gifta
sig endast med sitt eget slag, endast med nya skapelser, endast sådana,
som äro »i Herren» såsom antagna medlemmar af Kristi kropp,
deltagare af hans helighets ande. Enhvar skulle, såsom vi redan visat, därjämte
se till, att det passande sambandet [603]
könen bibehålles. Kvinnan skulle se till, att
hon äktar endast en sådan
man »i Herren», hvilken hon kan se upp till i
moraliskt, intellektuellt och andligt hänseende såsom
familjens hufvud — en, som hon
kan »vörda». Mannen skulle se, att han äktar en syster »i Herren», som
vore, så långt som han är i
stånd att döma, en sann hjälparinna, rensinnad, öm, mild och hjälpsam, icke en
honom öfverlägsen, hvilken han
naturligen skulle nödgas se upp till
och värdera såsom familjens lämpliga hufvud. Alla dessa regler
för äktenskaplig förening
skulle observeras af den nya skapelsens medlemmar, som äga ett sundt sinnes ande,
huru de än betraktas af världens barn, hvilka
ej ledas af Herrens ande utan äro böjda för att gå sin
egen väg och ledas af sina egna hugskott och fantasier eller ock låta sig förledas af
hvarandras ömsesidiga svek.
Om tvifvel uppstå, låt
dem stanna på den säkra
sidan: vänta, tills de äro skingrade!
Det
må invändas, att om giftermål betraktades
från
en sådan särskild ståndpunkt, skulle antalet
äktenskapliga föreningar
minskas. Vi svara, att det är
möjligt att så är; men en stor del af dessa, som
nu äro gifta, och speciellt dem, hvilka genom Herrens
nåd kommit till ett klarare förstånd om sin släktskap till Herren såsom nya skapelser och till en större kunskap
om hans råd till förmån för deras andliga utveckling i ting, som angå köttet, skulle icke åter gifta
sig så, som de ha gjort — de
äro visare nu. I fråga om många af de världsliga synes möjligheten till full
skilsmässa och till ett annat giftermål, i öfverensstämmelse med jordiska domstolar och sedvänjor, göra dem
mindre noggranna och mindre omsorgsfulla med hänsyn till äktenskaplig förening. Men den nya skapelsen
bör minnas, att dess giftermålskontrakt är lika med det mellan Herren och församlingen
— beständigt; att det icke
upphäfves genom någon jordisk domstol
till sådan utsträckning, som det
att tillåta [605] ett annat äktenskap,
undantagandes i det ena specificerade
fallet. (Matt. 19:9.) För Herrens folk — »i
Herren» — är därför giftermål ett mycket viktigt kontrakt, som
skulle uppgöras endast efter andäktig, eftertänksam
betraktelse och granskning af hvarje drag,
som berör saken, så långt dessa kunna iakttagas.
De nya skapelserna hafva
en annan säkerhet i denna sak. I öfverensstämmelse med sitt förbund
med Herren ha de gifvit upp sin egen
vilja och i stället antagit hufvudets, Herrens, vilja, och om detta är deras
sinnes ställning — om de hysa en uppriktig önskan
att veta Kristi vilja 1) med hänsyn till huruvida
de skulle eller icke skulle gifta sig alls, och 2) med
hänsyn till Herrens val för dem, skola de, efter att ha användt
sitt bästa omdöme och urskillning, anbefalla hela saken åt Herren och
bedja, att han öfvervakar händelserna
i öfverensstämmelse med sin visdom,
samt i sina hjärtan vara nöjda med hvad som än blir den
gudomliga försynens ledning efteråt, huruvida
gynnsamt eller motsatsen till det, som deras bästa
omdöme gillat. Sålunda och icke på annat sätt kunna Herrens folk vara säkra på att de taga den
rätta kursen. Huru viktigt är det icke i betraktande
af det föregående, att de nya skapelserna må hafva
Herrens ords föreskrifter rörande detta ämne klart i minnet, att
de hafva själfva andemeningen af sanningen,
att de ständigt bevara i minnet det faktum, att de äro nya skapelser, de
där icke lefva såsom världen
helt enkelt för att glädjas åt det närvarande
lifvet, helt enkelt för att uppföda familjer efter
köttet, utan att deras högsta afsikt, syftemål och
sträfvan skulle vara att vandra efter anden och att
följa Herrens föreskrifter i alla angelägenheter, timliga såväl
som andliga. De böra också alltid ihågkomma det faktum, att de äro
helgade åt Herren, döda med Kristus med hänsyn till världen, och att
deras hufvudsyfte och mål härefter skulle vara att använda [606]
det närvarande lifvet och de jordiska kärlen på möjligast visa sätt i den
nya skapelsens intresse och dess allmänna
verk att tjäna och förhärliga Herren, samt att uppbygga sig själf
och andra af samma dyrbara tro i andliga ting. Huru viktigt att de gifta
och ogifta och de, som hafva för
alsikt att gifta sig, minnas,
att deras allt är lagdt på altaret, och att deras seger samt de
utlofvade härliga tingens uppnående kunna
vinnas endast genom offrets förtärande,
och vidare,
att alla det närvarande lifvets angelägenheter böra, så långt som möjligt är, ordnas på ett sådant sätt,
som skall bäst tjäna till deras egen och brödernas andliga välfärd
samt till vårt hufvuds ära!
