STUDIER
I SKRIFTEN
Sjätte
Delen - Den
Nya Skapelsen.
TREDJE
KAPITLET.
DEN
NYA SKAPELSENS KALLELSE.
Endast
de ”kallade” äro valbara. – När kallelsen till denna ”stora
frälsning” begynte. – Kallelse till omvändelse är ej kallelse till
gudomlig natur. – Den judiska kallelsen. – Evangelii kallelse. –
Hvarför ej många ”visa”, ”mäktiga” och ”ädlingar” äro
kallade. – Upphöjelse, lönen för sann odmjukhet. – Karaktär ett
villkor för kallelsen. – Världen kommer under tusen-[2] åspåldern
icke att kallas utan befallas. – Tiden för evangeliekallelsen
begränsad. – Den nya skapelsen kallad eller dragen af Fadern. –
Kristus vår visdom. – Kristus vår rättfärdiggörelse. – Skillnaden
mellan verklig och tillräknad rättfärdiggörelse. – Behöfver “den
nya skapelsen” rättfärdiggöras? – Rättfärdiggörelsens grund. –
De gamla färdigas rättfärdigörelse olik vår. –
Raättfärdiggörelsen under tsenårsåldern. – Kristus gjord för oss
till helgelse. – Helgelse under tusenårsåldern. – Tvenne särskilda
invigningar i den levitiska förebilderna. – Ingendera hade arfslott i
landet. – Den stora skaran. – Helgandet af tvenne delar: Människans
del och Guds del. – Erfarenheterna växla efter temperamenten. –
Helgelse icke fullkomlighet, ej heller sinnesrörelse. – “Han som
helar alla dina sjukdomar”. – Nådatronens nödvändighet. – Hur
rättfärdiggörelsen uppgår i helgelsen. – Invigning efter “den
höga kallelsens” slut. – Församlingens frälsning eller förlossning.
TILLFÄLLE att blifva medlemmar af den nya skapelsen och få del af dess
möjligheter, förmåner, välsignelser och härlighet har icke öppnats för
människovärlden i allmänhet utan endast för en »kallad» klass. Detta
framhålles på ett mycket tydligt och bestämdt sätt i bibeln.
Israel efter köttet var af Herren kalladt till att vara hans
egendomsfolk, afskildt från jordens öfriga folk och nationer; såsom det
står skrifvet: »Eder allena bland alla släkter på jorden har jag särskildt
låtit mig vårda om.» (Amos 3:2.) Israels kallelse var emellertid ej en
»hög kallelse» eller »himmelsk kallelse», och följaktligen finna vi
ej något nämndt (102) om himmelska ting i något af de löften, som
tillhöra detta folk. Deras kallelse skulle vara förberedande: genom
densamma skulle en kvarlefva af detta folk beredas att mottaga och draga
nytta af den höga kallelsen till den stora »frälsning, hvilken, sedan
hon först af Herren vardt predikad,
har från dem, som hafva hört det, kommit bekräftad till oss». (Ebr.
2:3.) Den höga eller himmelska kallelsens villkor böra vi därför ej söka
i gamla testamentet utan i nya, ehuru vi, om vårt förstånds ögon öppnats
till att se »Guds djupheter», kunna uti hans tillvägagåenden med och
omvårdnad af det köttsliga Israel se vissa förebildliga lärdomar,
hvilka äro till gagn för den andliga säden, som blifvit kallad med en
himmelsk kallelse. Ty enligt hvad aposteln påpekar för oss voro det köttsliga
Israel och dess lagar samt Guds handlingssätt med detta folk skuggor
eller förebilder af de bättre ting, hvilka tillhöra dem, som äro
kallade till att vara medlemmar i den nya skapelsen.
Enär Kristus i allt skulle vara den förste och förnämste i den
gudomliga planen, och enär det sålunda var nödvändigt för honom att
blifva öfversteprästen, som skulle blifva ledare för denna skapelse af
Guds söner, deras frälsningshöfding och deras föredöme, hvilkens lif
och vandel de hade att efterlikna,
i hvilkens fotspår de hade att gå, se vi en fullgiltig orsak hvarför de
gamla värdiga ej kunde ha någon del eller lott i denna nya skapelse.
Jesu ord om Johannes döparen bekräfta detta: »Sannerligen säger jag
eder: Bland dem, som äro födda af kvinnor, har ingen större uppstått
än Johannes döparen, men den mindre i
himmerlriket är större än han.» (Matt. 11:11.) Likaledes förklarar
aposteln, i det han på det allra högsta lofordar den tro och ädla
karaktär, som dessa bröder i den gamla hushållningen hade: »...emedan
Gud för oss hade sörjt för något bättre, på det att de icke utan oss
skulle varda fullkomnade.»—Ebr. 11:40.
(103) Dessutom må vi ihågkomma, att ingen kan blifva kallad, så länge
fördömelsen på grund af Adams synd ännu hvilar öfver honom. För att
kunna få del af denna »höga kallelse» är det nödvändigt, att man först
blifvit rättfärdiggjord eller frikänd från den adamitiska domen, och
detta kunde icke ens beviljas det köttsliga Israel på grund af tjurars
och bockars blod, som aldrig kan borttaga synd, och som blott förebildade
de bättre offer, hvilka verkligen uppfylla de kraf, som rättvisan har
mot vårt släkte. Följaktligen var det ej möjligt, att kallelsen kunde
begynna utgå. förran vår Herre Jesus hade betalt återlösningspriset
— »köpt oss med sitt eget dyra blod». Till och med apostlarna blefvo
endast försöksvis kallade och antagna till den nya skapelsen, till dess
återlösaren hade betalt lösenpriset, uppfarit i höjden och presenterat
detsamma till godo för dem. Då, och först då, erkände fadern direkt
dessa troende och aflade dem
genom sin heliga ande till »nya skapelser», hvilket skedde på den första
pingstdagen. Visserligen sade Jesus under sin jordiska ämbetstid till
fariséerna: »Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan
syndare» — till bättring. (Matt. 9:13.) Men vi måste lägga märke
till, att det är en stor skillnad mellan att kalla människor till bättring
och att kalla dem med den höga kallelsen till den gudomliga naturen och
till medarfskap med Kristus. Sistnämnda kallelse erhåller ingen syndare.
Däraf kommer det, att vi, såsom varande »af naturen vredens barn»,
allesamman först behöfva blifva för intet rärrfärdiggjorda från allt
genom Kristi dyra blod.
Härmed öfverensstämmer hvad vi läsa i inledningen till Romarbrefvet
(1:7), nämligen att detta bref är ställdt »till alla i Rom varande
Guds älskade, de kallade heliga»
— de som äro kallade att vara heliga, delaktiga af den gudomliga
naturen etc. I inledningen till första Korintierbrefvet läsa vi (1:2):
»Till den (104) Guds församling, som är i Korint, de helgade i Kristus
Jesus, de kallade heliga tillika med alla dem, som åkalla vår Herre Jesu
Kristi namn.» Fullständigheten af denna kallelse framhålles med ännu
större eftertryck i en efterföljande vers (9), som beskrifver vår
kallelses upphofsman sålunda: »Gud är trofast, genom hvilken I hafven
blifvit kallade till delaktighet i
hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.» Detta innebär ett förbund, en
förening till ett. Följaktligen är tanken den, att kallelsen utsändes
i ändamål att bland människorna utsöka några, som skola blifva ett
med återlösaren såsom nya skapelser, blifva hans medarfvingar till den
härlighet, ära och odödlighet, som tilldelats honom såsom lön för
hans trohet.
Här påminnas vi om apostelns ord, i hvilka han förklarar, att vi
endast på vissa villkor skola kunna blifva Kristi medarfvingar: »Om vi
annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade.»
(Rom. 8:17.) I 1 Kor. 1:24 visar aposteln, att den kallelse han talar om
ingalunda är samma kallelse som den, hvilken för en tid var inskränkt
till judarna; och hans ord innebära vidare, att icke alla äro kallade.
Han säger: »Vi predika … för dem, som äro kallade, både judar och
greker, Kristus såsom Guds kraft och Guds vishet», ehuru han för de
icke kallade judarna var en stötesten och för de icke kallade grekerna
en dårskap. Aposteln påpekar i Ebreerbrefvet (9:14,15), att evangelieålderns
kallelse ej kunde utsändas, förrän vår Herre Jesus hade genom sin död
blifvit »löftesman» eller säkerhet för det nya förbundet. Hans ord
lyda: »Därför är han medlare för ett nytt förbund, på det att,
sedan död har skett till återlösning från öfverträdelserna under det
förra förbundet (lagförbundet), de kallade skulle få det eviga arfvets
löfte». (105)
Icke många visa, mäktiga
och ädlingar kallade.
Det kunde falla oss naturligt att tänka, att om kallelsen alls skulle
vara begränsad till vissa människor, den då måste vara inskränkt till
de allra renaste bland det fallna släktet—de ädlaste och dygdigaste
och mest begåfvade; men aposteln motsäger denna tanke med följande ord:
»Sen, mina bröder, på eder kallelse, att icke många visa efter köttet,
icke många mäktiga, att icke många ädlingar äro kallade. Utan det i världen
dåraktiga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de visa på skam,
och det i världen svaga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de
starka på skam. Och det i världen oädla och föraktade har Gud utvalt,
och det som intet var, på det att han skulle göra om intet det, som något
var, på det att intet kött må berömma sig inför honom». (1 Kor.
1:26-29.) Enligt hvad aposteln förklarar, är orsaken till detta förhållande
den, att Gud hade för afsikt att förhindra, att någon människa skulle
kunna berömma sig af att själf i någon som helst mening eller grad ha förtjänt
de stora välsignelser, som skola förlänas. Alltsammans är afsedt att
inför både änglar och människor vara ett ådagaläggande af Guds makt
att omskapa oädla och föraktade karaktärer till ädla och rena, icke
genom tvång utan genom sanningens omskapande kraft, hvilken uti de
kallade verkar förmedelst de dem gifna löftena och förhoppningarna både
att vilja och att göra det, som är honom välbehagligt. Denna gudomliga
anordning kommer att ha till följd ej endast att Fadern blir förhärligad,
utan ock att de, som han skall välsigna, få lära ödmjukhet och blifva
evigt gagnade. Vi finna åter och åter i nya testamentet olika uttalanden
om att denna kallelse och den frälsning, som tillhör densamma, icke är
af människan eller af hennes kraft utan genom Guds nåd. Och det är ej
svårt att inse, hvarför kallelsen (106) i regel utöfvar mindre
dragningskraft på de ädla och mer på olärda.
Stolhet utgör en betydlig beståndsdel i den fallna naturen, hvarför
man alltid måste räkna med den. De, som äro mindre fallna än flertalet
af sina medmänniskor och följaktligen ädlare af naturen än deras medmänniskor
i allmänhet äro, ha lätt för att inse detta förhållande och att känna
sig i viss grad öfverlägsna samt yfvas gärna öfver det. Äfven om sådana
söka Herren och eftertrakta hans välsignelse och
ynnest, äro de naturligen böjda för att vänta, att de skola
blifva mottagna af Herren på någon annan grund än deras mer fallna och
mindre ädla medmänniskor. Guds måttstock är emellertid fullkomlighet,
och han förklarar, att
allt, som icke motsvarar denna måttstock, är fördömdt, och hvarje fördömd
själ hänvisas till samma återlösare och samma offer för synder, vare
sig han lidit mycket eller jämförelsevis mindre af fallets följder.
Dessa villkor för att blifva antagen kunde med visshet väntas verka mer
tilldragande på de ringa och mer fallna än på de ädlare
medlemmarna af människofamiljen, ty de
svaga och fallna ha lättare för att känna sitt behof af en frälsare,
emedan de så mycket bättre inse sina ofullkomligheter, medan däremot de
mindre fallna, som besjälas af ett visst mått af själftillfredsställelse,
icke äro mycket benägna för att böja sig djupt för Kristi kors, att
mottaga rättfärdiggorelsen såsom en fri skänk samt att på denna
grundval—och endast denna—nalkas Guds nådatron för att få barmhärtighet
och finna nåd till hjälp. De äro mer benägna för att stödja sig på
sitt eget förstånd och att hysa denna känsla af själftillfredsställelse,
som vill hindra dem från att ingå genom den trånga porten och vandra på
den smala vägen.
Det är tydligt, att Gud lägger den största vikt på ödmjukhet hos dem,
som han inbjuder att blifva medlemmar (107) af denna nya skapelse.
Aposteln framhåller detta sägande: »Ödmjuken eder därför under Guds
mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid.»(1 Pet.
5:6.) Äfven pekar han för dem på mönstermänniskan Kristus Jesus—hur
han ödmjukade sig själf och gjorde sig ringa, i det han sökte en lägre
natur och led döden, ja korsets död o. s. v., för hvilken lydnads och
ödmjukhets skull Gud högligen upphöjde honom. Han sammanfattar förmaningen
i dessa ord: »Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han
nåd.» (1 Pet. 5:5.) Sen på eder kallelse, bröder, att icke många
stora, visa och lärda äro kallade, utan hufvudsakligen de ringa i denna
världen, hvilka äro rika på tro. Jämte det att Gud sätter högt värde
på ödmjukheten, sätter han också högt värde på tron. Till medlemmar
af den nya skapelsen önskar han sådana, som lärt förtrösta
oförbehållsamt på honom och som mottaga hans nåd såsom tillräcklig
för dem samt i den kraft, han ger, uppnå den seger, hvartill han kallar
dem—den seger, som tillhör deras upphöjelse.
Karaktär ett villkor för
kallelsen.
Ehuru Gud ej kallar de visa, stora eller mäktiga, få vi dock däraf ej
draga den slutsatsen, att hans barn äro oädla eller okunniga i den
meningen, att de äro onda, lastbara eller lågsinnade. Tvärtom sätter
Herren den högsta möjliga måttstock framför dessa, som han kallar; de
kallas till helighet, renhet och trohet samt till att lefva efter rättfärdighetens
grundsatser.—till att i sitt hjärta uppskatta dessa ting och att i lif
och vandel ådagalägga dem till hans ära, som kallat dem ut ur mörkret
och in i sitt underbara ljus. (2 Pet. 1:3; 1 Pet. 2:9.) Världen torde
endast känna dem efter köttet, och efter köttet torde de kanske ej vara
ädlare och renare än andra—ofta tvärtom—, men Herren dömer dem ej
efter (108) köttet utan efter anden, efter sinnet, afsikterna, »hjärtat».
Från det ögonblick, de mottaga Guds nåd i Kristus och förlåtelse för
sina synder samt iuviga sig åt Herren, betraktas de följaktligen såsom
befriade från de brister, med hvilka de såsom varande Adams barn
naturligen äro behäftade; de betraktas såsom om deras kött vore klädt
i Kristi förtjänst, så att den öfverhöljde alla dess
tillkortakommanden. Det är det nya sinnet, den nya viljan, som är den »nya
skapelsen», hvilken Gud godkänner och kallar, ovh endast med den handlar
han.
För visso skall det nya sinnet, i samma mån som det utvecklas, visa sig
vara ädelt, hederligt, uppriktigt, och småningom kommer det mer och mer
att vinna herrawvälde öfver
köttet, så att de, som icke erkänna de nya skapelserna, liksom de
heller icke kände eller erkände Herren, slutligen komma att förvånas
öfver deras goda gärningar, heliga lif och sunda sinnes ande, ehuru de
stundom kunna tillskrifva till och med dessa ting
oädla bevekelsegrunder. Och oaktadt det nya sinnet småningom
tillväxer och kommer allt mer i öfverensstämmelse med Herrens sinne, är
det dock möjligt, att dessa aldrig vinna fullt herravälde öfver de dödliga
kroppar, med hvilka de äro förbundna.
Emellertid kommer målet för deras sträfvan alltid att vara, att de må
förhärliga Gud i sin kropp såväl som i sin ande, sitt sinne, hvilka
tillhöra honom.—1 Kor. 6:20.
Låt oss här påpeka några af den nya skapelsens karaktärsdrag.
Aposteln riktar till en af desssa kallade en förmaning, som är värd att
beaktas af dem alla: »Kämpa trons goda kamp, fatta det eviga lifvet,
till hvilket du har blifvit kallad.» (1 Tim. 6:12.) Dessa nya skapelser böra
ej vänta att vinna segern och den stora lönen utan att behöfva kämpa
med motståndaren, med synden, som omger dem på alla sidor, och med sitt
eget kötts svagheter, ehuru dessa (109) enligt nådeförbundets bestämmelser
äro öfverskylda genom Kristi förtjänst.
Åter förmanar aposteln denna klass »att vandra värdigt Gud, som kallar
eder till sitt rike och sin härlighet». (1 Tess. 2:12.) Den nya
skapelsen behöfver ej blott känna sin kallelse och slutliga belöning i
härlighetens rike, utan den måste också betänka, att den blifvit en
representant för Gud och hans rättfärdighet i det närvarande lifvet,
och att den måste söka vandra i öfverensstämmelse därmed. Sålunda läsa
vi: »Såsom den helige, som har kallat eder, varen ock I heliga i all
eder umgängelse. Ty det är skrifvet: ’Varen heliga, ty jag är helig’.»
(1 Pet. 1:15,16.) Och åter: »I skolen förkunna hans dygder, som har
kallat eder från mörker till sitt underbara ljus.» —1 Pet. 2:9.
De andliga israeliterna, den nya skapelsen, blefvo ej bundna af särskilda
lagar, såsom fallet var med de köttsliga israeliterna. De stå under »frihetens
lag», på det deras kärlek till Herren måtte kunna visa sig ej blott i
ett frivilligt afstående från det, som de veta, att Herren ogillar, utan
ock i ett frivilligt uppoffrande af mänskliga rättigheter och intressen
till tjänst för sanning och rättfärdighet, för Herren och bröderna.
I öfverensstämmelse med detta säger aposteln: »Gud har icke kallat oss
till orenhet utan i (till) helgelse.» (1 Tess 4:7.)
Och åter: »I ären kallade till frihet, mina bröder; låten
allenast icke friheten gifva köttet tillfälle» (Gal. 5:13) — tillfälle
att göra ondt; använd hellre, vill han säga, eder frihet till att
uppoffra närvarande rättigheter för sanningens skull och för att tjäna
den, på det att I sålunda mån tillhöra det konungsliga prästerskapet
och vara offrande präster, hvilka omsider skola regera i Guds rike såsom
Kristi medarfvingar för att utdela Guds välsignelser till världen.
(110) Talrika äro de
skriftställen, som visa, att den »nya skapelsens» kallelse är en
kallelse till härlighet, ära och odödlighet (Fil. 3:14; 2 Pet. 1:3 o.
s. v.); men öfverallt visar Herren, att vägen till denna härlighet är
smal och går genom uppoffring, pröfning och försökelse. Endast de, som
äro aflade af hans ande, ja uppfyllda af den, komma till slut att kunna
blifva segervinnare och uppnå de härliga ting, till hvilka de blefvo
kallade. Vägen därtill har gjorts
möjlig att gå genom honom, som har lofvat: »Min nåd är dig nog, ty
min kraft fullkomnas i svaghet.»
Vi må icke tro, att det gifves olika kallelser. Vi måste ihågkomma
apostelns förklaring: »I … hafven blifvit kallade i ett eder kallelses hopp.» (Ef. 4:4.) Den misstar sig alltså, som tänker,
att han har något val i fråga om denna sak. I den tillkommande tidsåldern
skall det icke gifvas någon kallelse för världen; Gud kommer då icke
mer att utvälja någon särskild klass, som skall afskiljas från andra,
utmärkas och föras till någon särskild ställning. I stället för att
kalla eller inbjuda världen under tusenårsåldern kommer Herren
att befalla den till att lyda rättfärdighetens lagar och grundsatser;
hvarje människa blir tvungen — icke inbjuden — att åtlyda tusenårsrikets
regering. De olydiga komma att få »slag» för sin olydnad, och de oförbätterliga
skola utrotas ur folket, såsom skrifvet står: »Hvar och en själ, som
icke hör (lyder) den profeten, skall utrotas ur folket» (Apg. 3:23) —
dö den andra döden, utan hopp om att någonsin mer återfå lif.
Ehuru det nu under evangelieåldern uttages två klasser af frälsta, nämligen
de utvalda och »den stora skaran» (Upp. 7:9-14), så gifves det likväl
ej mer än en kallelse i denna
tidsålder. Ingen människa känner antalet af dem som utgöra den stora
skaran, hvilken kommer från alla folk, stammar och tungomål. De skola tjäna
Gud i hans tempel och framför [111] tronen, medan bruden däremot
skall sitta på tronen och utgöras af medlemmarna eller de lefvande stenarna
i templet. Men de, som komma med i denna stora skara, ha ingen särskild
kallelse. De skulle lika lätt och med långt mer
tillfredsställelse ha kunnat uppnå den gudomliga
naturens härlighet, om de hade ådagalagt beredvillig och mer
fullständig lydnad. Äfven
de blifva slutligen segervinnare, hvilket antydes därigenom, att de sägas
bära palmer i sina händer:
men deras brist på nit hindrade dem från att blifva medlemmar af
öfvervinnarnes klass och från att blifva medarfvingar
till den nya skapelsens eviga härlighet samt beröfvade dem till stor del
den fröjd,
frid och tillfredsställelse, som öfvervinnarne af
förstlingsklassen få åtnjuta redan i detta lifvet. Den ställning eller
rang de uppnå, kommer, såsom vi
förut visat, att i många afseenden likna änglarnas.
Äfven är kallelsen till
att blifva nya skapelser begränsad till en viss tid, såsom
aposteln förklarar: »Nu
är en välbehaglig tid, se, nu är frälsningens dag» (2
Kor. 6:2), och: »I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan.»
(Ebr. 3:15.) Denna välbehagliga dag, detta år
eller denna tid, begynte med
vår Herre Jesus och hans invigning. Han blef kallad. Han tog sig icke själf
den äran, och på samma sätt har det också varit sedan: »Ingen tager
sig själf den hedern.» (Ebr. 5:4.)
Förmäten vore i sanning den människa, som ville göra anspråk på rätt
att blifva förvandlad från den mänskliga naturen till den gudomliga, förvandlad
från att vara en medlem af Adams släkte, en arfvinge till hans fallna
belägenhet till att blifva en Kristi medarfvinge till all den rikedom, härlighet
och ära, som han, i det han följde kallelsen, blef den rättmätige
arfvingen af för alla evigheter.
Denna kallelse, denna »frälsningens
dag», denna »välbehagliga
tid», kommer lika så säkert att få sitt [112] slut som den haft
en början. Gud förordnade, att ett fast bestämd antal människor skulle förvandlas
till
nya skapelser; så
snart
detta antal blifvit fullt, är evangelieålderns verk fullbordadt. Vi inse äfven, att
kallandet måste upphöra, så snart tillräckligt många
blifvit kallade; ty det: vore icke konsekvent af
Gud att kalla ens en enda människa utöfver det antal,
han på förhand bestämt, äfven om han förut visste, huru många af de kallade som komme att på grund af
olydnad förfela att befästa sin kallelse och utväljelse,
och som därför måste ersättas af andra. Det synes oss som skulle konsekvensen fordra, att den
Allsmäktige ej ens måtte gifva det sken af att han
dref gyckel med sina skapelser genom att inbjuda
om också blott en enda mer än han beredt plats
för, ifall inbjudningen mottoges. Skriften visar,
att det för hvarje medlem af det bestämda, utvalda antalet af det konungsliga prästerskapet finns en
krona, och att en af kronorna reserveras och hålles
i beredskap för enhvar, som mottar Herrens kallelse och i öfverensstämmelse
därmed inviger sig till Herren. Vi kunna väl ej gärna tänka, att Herren kunde kalla
en, som han, när den kallade mottoge inbjudningen
och invigde sig, måste meddela, att. ingen
krona fanns kvar till honom nu, utan att han måste vänta, tills någon af de redan antagna komme att
visa, sig otrogen och sålunda förlora sin rätt till kronan.
Vår Herre Jesu förmaning: »Behåll det du har,
att ingen må taga din krona», synes förutsätta ej blott att kronornas antal är begränsadt, utan äfven att det
slutligen, i denna tidsålders ände, skulle komma
en tid, då de, som icke troget uppfyllt sitt. förbund, skulle blifva förkastade, och att andra skulle ha att vänta
deras kronor. — Upp. 3:11.
Enligt vår uppfattning
upphörde år 1881 den allmänna
kallelsen till medarfskap med vår återlösare såsom medlemmar af Guds
nya skapelse. Men vi [113] antaga, att ett
stort antal —
sannolikt 20-till
30,000 —, som vid den tiden
hade invigt sig helt, icke visat sig trogna sitt offerförbund.
När dessas pröfvande till
fullo genomförts och de befunnits trolösa, blifva de, den ene efter den
andre, förkastade och afskurna från medlemskap i den
kallade skaran, på det andra, som under tiden efter kallelsens upphörande
invigt sig, måtte gifvas plats i
Kristi familj och bland hans medarfvingar.
Dessa nyantagna blifva nu i sin tur ställda
på prof, och befinnas de ovärdiga, så blifva också
de förkastade och deras platser fyllda med åter andra, hvilka äro så
sinnade, att de önska inviga sig. Under
dessa förhållanden har alltså ingen allmän kallelse
varit behöflig sedan 1881. De, som nu få tillträde, kunna erhålla sitt tillfälle och sin förmån, trots de icke
kommo under den allmänna kallelsen, hvilken
upphörde att utgå 1881. De få tillträde på det villkoret, att de, i den mån tillfälle erbjuder sig, få
fylla de lediga. platserna efter sådana, som utträda. Vi
vänta, att detta utträdande och inträdande skall fortfara, till dess
den siste medlemmen af den nya skapelsen
befunnits värdig och alla kronorna för alltid äro upptagna.
Aposteln förklarar: »I,
mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder
såsom en
tjuf.» (1 Tess. 5:4.) I det vi stödja oss på alla i det föregående anförda
skriftställena, äro vi böjda för att tro, att det under
denna den evangeliska tidsålderns
skördetid kommer att gifvas alla Herrens invigda kunskap om sanningen beträffande Guds
tidsåldersplan, Människosonens närvaro och skördearbetet. Vi tro, att
»den närvarande sanningen» sålunda kommer att blifva en god probersten, som kommer att pröfva
alla invigdas
sanna hjärtetillstånd, liksom budskapet om Jesu första
närvaro och skörden i slutet
af den judiska. tidsåldern tjänade till att pröfva Israel efter köttet. Vi
tro vidare, att de, som under [114] denna skördetid
komma till en klar förståelse af sanningen och ådagalägga, att de uppriktigt tro på det dyrbara blodet och äro helt och fullt
invigda till Herrens tjänst, böra betraktas såsom hafvande
vittnesbördet om att de blifvit antagna af Herren såsom framtida medarfvingar med Kristus Jesus, äfven om de
invigt sig först efter 1881. Om deras invigning skett
länge förrän kallelsen upphörde, så kunna vi förstå
det sålunda, att de efter så lång tid kommit i den rätta ställningen
såsom invigda, och att kännedomen om
den närvarande sanningen därför skänkts dem
som en nådegåfva och som ett vittnesbörd om deras andegemenskap med Herren. Om de icke voro bland de invigda
1881 eller förut, böra vi draga den slutsatsen, att de nu erhållit
tillträde till den kallade klassen, i
det de fått platsen efter en af de förut kallade,
som visat sig sakna det tillbörliga nitet — varande hvarken kall eller varm och därför utspydd för
att få sin rättmätiga del i den kommande nöden, där
han, emedan han uraktlåtit att hörsamma Guds ord och lära af
detsamma, nu måste tuktas och läras genom
slag. Sådana skola, efter det de genomgått en tid af stor nöd och
vedermöda, erhålla en plats i »den stora skaran», i stället för att
de, om de frivilligt och med glädje hade gått lidandena till mötes,
skulle ha fått sin plats med Kristus på tronen.
HUR GUD KALLAR.
»Af honom, åren I uti Kristus Jesus, som har
blifvit för oss till visdom från Gud och till rättfärdighet
och till helgelse och till förlossning.» — 1 Kor. 1:30.
Kristus vår visdom.
Visdomen betecknas här såsom
det första och så till
vida det viktigaste steget på frälsningens väg. Härmed öfverensstämmer
den vises vittnesbörd, i det han
säger: »Allt hvad kostbart du äger går ej upp [115] emot henne (visheten)
... Sök förvärfva vishet; ja, för allt, ditt förvärf
sök förvärfva förstånd.» Hvilka goda föresatser vi än må
ha, hur starka eller hur svaga vi än äro, så är
vishet det vi först af allt behöfva
för att kunna välja, den rätta vägen. Detta är också en allmänt erkänd
grundsats. Alla människor, som ha någon smula
intelligens, söka efter mer kunskap och vishet; till och med de, som slå in på
de mest
dåraktiga vägar, göra detta därför, att dessa vägar i sin början
icke synas dem dåraktiga. Detta var fallet redan med moder Eva. Hon önskade
kunskap,
vishet; och just i den omständigheten, att ätandet af den förbjudna
frukten syntes henne vara en väg till vishet, låg
frestelsen till olydnad mot Skaparen.
Hur nödvändigt är det alltså icke, att vi ha en vis rådgifvare,
som kan föra oss på vishetens ljufliga vägar och fridfulla stigar!
Och om moder Eva i sin
fullkomlighet hehöfde en vis ledare, hur mycket
mer då vi, hennes fallna, ofullkomliga
barn. I det vår himmelske Fader kallade
oss till att blifva medlemmar i den nya skapelsen,
förutsåg han alla våra behof. Han visste, att vår egen vishet komme att vara otillräcklig för oss, och
att Satans list och hans efterföljares inbillade vishet komme att användas,
mot oss för att skada oss — för
att låta ljus se ut för oss som mörker och mörker
som ljus. Därför måste Kristus blifva vår visdom,
såsom vår text säger. För att kunna komma till Gud, för att
kunna blifva delaktiga i Jesu försoningsoffers
förtjänst och därigenom uppnå barnaskapet,
behöfva vi hjälp, ledning och visdom, vi behöfva
få vårt förstånds ögon öppnade, på det vi må kunna inse,
hvad Gud har beredt för oss i sin Son.
För att kunna ha öron,
som kunna höra visdomen från
ofvan, måste man först och främst ha ett uppriktigt sinne. Vi måste
äga ett visst mått af ödmjukhet, på det vi icke
må tänka högre om oss själfva, [116] än vi böra tänka,
och på det vi må kunna lära att frän Guds synpunkt se vära
egna svagheter, brister och vär ovärdighet. Vi
måste vidare vara till en viss grad öppenhjärtade och
hederliga, så att vi äro villiga
att erkänna de brister, som det ödmjuka sinnet ser. De, som kommit till en sådan själfkännedom
och längta efter rättfärdighet,
efter harmoni med Gud, blifva
genom Guds försorg hänvisade till Jesus såsom.
Frälsaren. Hur ofullkomligt vi än i början må förstå
försoningens filosofi, så måste vi dock åtminstone fatta, att
vi »voro af naturen vredens barn, likasom
de andra» — syndare; att.
Kristi offer var ett rättfärdigt
offer, att Gud försett och mottog hans offer
för oss; att vi kunna blifva helade genom hans sår
och genom hans lydnad blifva mottagna af Fadern, i
det våra synder betraktas såsom lagda på honom och burna af
honom och i det hans rättfärdighet och förtjänst räknas såsom en rättfärdighetsklädnad
användbar på oss. Vi måste inse detta — Kristus måste sålunda
blifva gjord för oss till visdom —, innan vi kunna
göra gärningar som motsvara denna kunskap och genom ett
uppriktigt antagande af hans förtjänst blifva rättfärdiggjorda i Faderns ögon, välbehagliga och
helgade och i sinom tid förlossade och förhärligade.
Men Kristus upphör ej att vara vår visdom, när nästa steg är
taget, genom hvilket han blir vår rättfärdighet. Nej, vi behöfva honom fortfarande såsom
vår visdom, såsom vår vise rådgifvare. Under hans
ledning måste vi lära inse, hur vist det är att helt
inviga sig och i enlighet med denna visdom föra ett
heligt lif, göra Faderns vilja. I hvarje steg vi taga är visdomen
hufvudsaken och genom hela detta invigda eller helgade lif, för hvarje
steg vi taga under pilgrimsvandringen
till den himmelska staden, behöfva
vi visdomen från ofvan, om hvilken aposteln säger,
att den »är först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifven, full
af barmhärtighet och goda frukter, [117] tvifvelfri och
oskrymtad». (Jak. 3:17.) Jordisk visdom handlar efter de
kraf, som ställas af själfviskheten, egenviljan, högmodet, egenrättfärdigheten
och
själftillräckligheten; och såsom aposteln visar, föra dessa
ting till bitter afund och tvedräkt, emedan denna
visdom icke är från ofvan utan »är jordisk, sinnlig,
djäfvulsk». Den himmelska visdomen däremot
öfverensstämmer med den himmelska kärleken, och denna »förhäfver sig icke, han uppblåses icke, han
skickar sig icke ohöfviskt». »Han gläder sig icke öfver orättfärdigheten,
men han gläder sig med sanningen.» — 1 Kor. 13:5, 6.
Visheten handlar också
enligt ordningens grundsatser, ty på samma gång
den har alla de egenskaper, som vi
ofvan sågo uppräknade af aposteln Jakob, så
anvisar den dock åt enhvar af dessa egenskaper dess särskilda
plats. På samma gång visdomens ande från
ofvan är fridsam, d. v. s. önskar frid och söker främja
den, så ger den likväl ej friden första platsen, utan
i stället renheten — den är »först ren, sedan fridsam». Det är jordisk visdom, som tillråder frid till
hvad pris som helst och bjuder samvetet att tiga blott
för att främja frid för det egna »jaget». Den visdom,
som är ren, är rättfram, ärlig, hederlig, öppen;
den älskar ljuset, den är icke af mörkret, af synden, den främjar intet, som behöfver döljas, den inser
att hemlighållna gärningar mestadels äro mörkrets
gärningar, hemliga ting för det mesta onda ting. Den
är fridsam, så långt detta är förenligt med ärbarhet
och renhet. Den önskar frid, harmoni; enighet; men enär friden icke kommer först, kan den icke af
hjärtat ha frid och vara i full öfverensstämmelse med
andra ting än de som äro hederliga,
rena och goda.
Den himmelska visdomen är
foglig, icke grof och simpel,
vare sig i sina afsikter eller metoder. Den kommer dock ej i första rummet utan först i
tredje, [118] efter renheten
och fridsamheten. De, som besitta den, äro icke först fogliga
och sedan rena och fridsamma, utan först rena, helgade
genom sanningen. De åstunda frid och
äro beredda att främja den, därför äro de fogliga
och eftergifna. Men de kunna ej komma till frid
med någon eller något, som icke är i öfverens-stämmelse
med renheten, fridsamheten och fogligheten;
de kunna icke förenas med eller främja något ondt verk; den himmelska visdomens ande förbjuder att stifta frid
under sådana förutsättningar.
Den himmelska visdomen är
full af barmhärtighet och
goda frukter. Den gläder sig öfver barmhärtigheten, som den ser vara en hufvudbeståndsdel i
Guds karaktär, hvilken den söker att
tillägna sig. Barmhärtighet
och alla goda frukter af Herrens heliga ande
skola förvisso framspringa från det hjärta, som är
upplyst af visdomen från ofvan, och det skall förvisso också
vara mogna frukter. Men medan denna barmhärtighet
gärna hyser deltagande för och vill hjälpa
och bistå dem, som fela af okunnighet och ofrivilligt,
kan den ingen gemenskap ha med sådana, som
uppsåtligt göra ondt, ty visdomens ande är icke i första rummet
barmhärtig utan i första rummet ren. Därför
kan denna visdoms barmhärtighet komma endast dem fullt till godo, hvilka göra det onda ofrivilligt och på
grund af ovetenhet.
Den himmelska visdomen förklaras också vara
opartisk (eng. öfv.). Partiskhet innebär orättvisa; och renheten,
fridsamheten, fogligheten, barmhärtigheten och de goda frukterna
af visdomens ande från ofvan bringa oss därhän, att vi ej längre ha
anseende till personer, ej bedöma dem efter annat än deras karaktär
eller sinnelag, och däri se deras verkliga värde. Den naturliga människans
yttre anseende, såsom hudfärg etc.,
har intet att betyda för Herrens ande, visdomens
ande, som kommer från ofvan. Den är opartisk;
den söker det som är
rent, fridsamt, fogligt [119] (eller mildt) och
sant, hvarhelst dessa ting än må finnas,
och under hvilka omständigheter de än må ådagaläggas.
Visheten från ofvan är
vidare »oskrymtad». Den är
så ren, så fridsam, så foglig, så barmhärtig mot alla, att allt hyckleri
är fullkomligt öfverflödigt, där deuna visdom härskar. Den kan icke harmoniera, sympatisera eller ha någon gemenskap med något, som är syndigt,
emedan den har gemenskap med och sympati
för allt, som är rent, och som främjar renhet,
frid och foglighet. Under sådana omständigheter finns intet rum för
skrymteri.
Gud har genom sin Son
gifvit oss himmelsk visdom
i alla dessa punkter, ej blött i kungörelsen om hans återlösningsverk utan äfven därigenom,
att Sonen för oss ådagalagt andens
frukter och lydnad mot Fadern. Sålunda
har han undervisat oss både genom sitt
ord och sitt exempel. Dessutom kommer denna visdom från ofvan till oss
genom apostlarna såsom Kristi
representanter, genom deras skrifter, och vidare
genom alla dem, som undfått denna visdomens ande
från ofvan och dagligen bemöda sig om att låta sitt
ljus så lysa, att de må förhärliga sin Fader i himmelen.
Kristus vår rättfärdiggörelse.
Vi ha redan i någon mån
behandlat försoningen mellan
Gud och människan, hvars grundsats är, att vår Herre Jesus är
gjord till rättfärdighet för alla dem, som mottaga honom*. Men här
vilja vi mer ingående
undersöka betydelsen af det ofta använda ordet »rättfärdiggörelse»,
som synes vara blott ofullkomligt
förstådt af de flesta bland Herrens folk.
* Del V, kap. 15.
Ordet »rättfärdiggörelse»
innebär ursprungligen i sig tre tankar: 1) rättfärdighet eller rättvisa, måttstocken [120] för rätt;
2) att något icke öfverensstämmer med denna måttstock,
icke motsvarar dess fulla mått; 3) att den eller det, som är
underhaltigt, bringas till rätta. Detta kan belysas genom
bilden af en våg: i den ena vågskålen
ligger rättvisan, i den andra ligger människans
lydnad. Dessa båda skulle väga lika, men hvars och ens lydnad är
mer eller mindre underhaltig eller
otillräcklig, hvarför den behöfver en ytterligare
vikt på sin sida till att »justera» (rättfärdiggöra)
jämvikten. Vi kunna tillämpa, denna bild
mer i detalj: Adam skapades fullkomlig; hau var i
harmoni med Gud och var honom lydig. Detta var hans
rätta eller rättfärdiga tillstånd, uti hvilket han skulle
ha förblifvit. Men genom sin olydnad kom han under den gudomliga
förbannelsen och blef strax förkastad,
emedan han ej längre motsvarade den gudomliga måttstocken. Hans
efterkommande äro allesammans födda i
synd och aflade i orättfärdighet; de ha inträdt i lifvet på ett lägre plan än Adam, deras
fader; — de ha afvikit ännu mer från det mått, den
urbild, som den gudomliga rättvisan fordrade. Det är
följaktligen gagnlöst för någon af Adams efterkommande
att träda fram för Skaparen och bedja
honom väga eller mäta sig för att se, om han möjligen kunde till fullo motsvara den gudomliga rättvisans
kraf. Vi inse, att om den fullkomliga människan
genom en enda olydnad förlorade sin fullvikt,
så kunna ej vi, som aldrig varit fullkomliga utan
fallna och fördärfvade, hoppas att kunna helt uppfylla.
rättfärdighetens kraf eller rättfärdiga. oss själfva inför Gud. »Alla hafva vi syndat och äro utan
berömmelse (härlighet) för Gud» —
den härlighet, i hvilken Adam en gång skapades såsom vårt släktes
representant.
Om vi alltså inse, att
vi alla såsom ett släkte betraktade äro orättfärdiga och ofullkomliga,
samt att ingen genom gärningar
skulle kunna tillfredsställa [121]
rättvisans kraf, så inse vi ock, att »sin broder kan ingen
förlossa eller gifva Gud lösepenning för honom». (Ps.
49:8.) Ingen kan uppfylla hvad som fattas hos den
andre; ty han saknar ej blott det öfverskott, hvarmed
han skulle kunna komma den andre till hjälp,
utan han har också otillräckligt för sig själf —
alla ha syndat och kommit till korta. Vi fråga därför:
Kan Gud mottaga fallna och orättfärdiga människor,
då han ju dock redan fördömt dem och förklarat
dem ovärdiga hans ynnest, samt att de skola dö,
enär de äro ovärdiga att lefva? Han visar oss själf
den utväg han har för att kunna göra detta — för
att kunna förblifva rättfärdig och likväl göra alla dem
rättfärdiga, som tro på Jesus. Han visar, att han
förordnat Kristus
till att vara det nya förbundets
medlare, och att Kristus har köpt världen med sitt
eget dyra blod — sitt offer; att Kristus i sinom tid
(under tusenårsåldern) skall taga till sig sin stora makt
och regera såsom jordens konung samt då välsigna
alla jordens släkter med kunskap om sanningen och
gifva enhvar tillfälle att blifva återställd till Guds
afbild, sådan Adam var före fallet, — med den skillnaden
dock, att de återställda genom sina erfarenheter
af fallet och återställelsen ha inhämtat lärdomar,
hvilka
komma att blifva dem ett säkert värn mot
vidare fall. Detta människosläktets återförande till
fullkomlighet blir ett verk af faktisk rättfärdiggörelse,
till skillnad från den tillräknade »rättfärdiggörelsen
af tron», som församlingen får erfara under evangelieåldern.
Detta verkliga rättfärdiggörande tar sin
början i och med Kristi tusenåriga regerings begynnelse
och kommer att fortgå steg för steg, till dess alla
erhållit det mest gynnsamma tillfälle som kan tänkas
till att åter komma i besittning af allt det, som
förlorades genom Adam — och
därtill erfarenheter,
som komma att vara dem till stor nytta. Gud vare tack för denna tid
af verklig rättfärdiggörelse [122] eller tillrättabringande,
återförandet af alla villiga och lydiga människor från
ofullkomlighet till fullkomlighet, kroppslig, andlig och moralisk fullkomlighet!
Men nu betrakta vi särskildt
den nya skapelsen och de mått och steg, som Gud vidtagit för att rättfärdiggöra
detta lilla antal bland människorna, hvilka han har kallat till gudomlig
natur, härlighet och odödlighet. Dessa behöfva rättfärdiggörelse lika
mycket som världen, emedan de voro »af
naturen vredens barn likasom de
andra». Så länge de såsom syndare stodo under
dödsdomen, kunde Gud lika så litet handla med
dem, hvilka han kallat till medlemmar af den nya skapelsen, som han
kan handla med världen. Om världen måste
blifva rättfärdiggjord (fullkomliggjord),
innan Gud kan låta sin ynnest återvända till den,
hur kunde han då umgås med församlingen eller kalla
den till att blifva hans sons medarfvinge, med mindre
den blef rättfärdiggjord? Rättfärdiggörelse måste alltså föregå vår
kallelse till den nya skapelsen; men
hur måste detta åstadkommas? Måste vi återställas
till verklig fullkomlighet i kroppsligt, andligt och
moraliskt afseende? Nej, Gud har ej anordnat någon
faktisk rättfärdiggörelse för oss i köttet, utan en tillräknad, som i skriften kallas »rättfärdigheten af
tron». Guds anordning är, att alla de, som under tiden
för syndens och dödens herravälde få höra budskapet
om hans nåd och barmhärtighet genom Kristus, och som komma till
en så hel öfverensstämmelse med visdomen
från ofvan, att de bekänna sig vara syndare och,
i det de tro på Herrens barmhärtighet och nåd i Kristus, må ångra
sina synder och så långt som möjligt
göra godt igen, hvad de gjort illa. Dessa bringar Gud icke till
faktisk mänsklig fullkomlighet. utan han handlar med dem såsom vore
deras brister godtgjorda genom Kristi
förtjänst. När han handlar med dem, [123] räknar han dem såsom rättfärdiga, i det
han rättfärdigar dem af eller genom tron.
Denna trosrättfärdighet tillräknas oss, så länge
vi behålla tron och bemöda oss om
att göra Guds vilja. Så snart
som tro och lydnad upphöra, upphör också strax trosrättfärdigheten
att tillräknas oss. Däremot upphör
icke trosrättfärdigheten, när vi taga nästa steg (helgelsen).
Den tillhör beständigt de nya skapelserna och öfverskyler ej blott vår
delaktighet i den adamitiska dödsdomen utan ock alla våra svagheter och
ofullkomligheter i tankar, ord och gärningar, som vidlåda
oss på grund af köttets ärfda ofullkomligheter, hvilka äro
ofrivilliga. Den tillhör de nya skapelserna intill slutet af deras
pilgrimsvandring — i alla pröfningar och försökelser,
som äro nödvändiga för dem, på det
de må visa sig värdiga att tillhöra
den nya skapelsen. Därför säger aposteln: »Så är nu
ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus ...
(de) som icke vandra efter köttet utan efter anden»
(Rom. 8:1, 4) — detta oaktadt vi ha den
nya naturens skatt i lerkäril
och därför oaflåtligen äro behäftade med ofrivilliga brister, af
hvilka den allra minsta skulle vara
nog för att göra oss ovärdiga evigt lif på något plan af
tillvaro (vare sig det mänskliga eller
det andliga), så vida de ej vore öfverskylda af vår bröllopsdräkt,
Kristi rättfärdighets klädnad, vår tillräknade rättfärdighet, som
kommer af tron. Vi behöfva densamma och den kommer fortfarande att vara vår
klädnad, så länge vi förblifva i Kristus och äro i köttet; men den
upphör, när vår profsättning ändar,
när vi antagas såsom öfvervinnare och få del i den första
uppståndelsen. Sålunda förklarar ock aposteln:
Det varder sådt i förgänglighet, vanära och svaghet,
men det skall uppstå i oförgänglighet, i härlighet, i kraft (1 Kor. 15:42, 43), i full likhet med vår Herre, den lefvandegörande anden, som själf är
Faderns afbild. När denna
fullkomlighet en gång [124] uppnåtts, behöfva
vi ej längre någon tillräknad rättfärdighet, ty då skola vi vara
faktiskt rättfärdiga, verkligt
fullkomliga. Hvad rättfärdiggörelsen beträffar,
gör det intet till saken, att den nya skapelsens fullkomlighet
blir på ett högre plan af tillvaro än världens fullkomlighet; de, som
genom att mottaga Guds nåd till återställelse af den mänskliga naturen
i sin fullkomlighet, komma, när detta verk är fullbordadt, att vara rättfärdiga
eller fullkomliga, ehuru på ett lägre plan än det andliga. De, som nu
äro kallade till den gudomliga naturen och på förhand rättfärdigade
genom tro, på det de måtte kunna blifva kallade
och bepröfvade såsom Guds söner, komma ej att blifva verkligt rättfärdiggjorda eller fullkomnade,
förrän de i den första uppståndelsen uppnå den fullhet af lif
och fullkomlighet, hvari ej längre skall finnas det minsta spår af deras
nuvarande ofullkomlighet, hvilken genom deras nuvarande tillräknade rättfärdighet
icke är faktiskt afskaffad utan endast öfverskyld.
Grundvalen för vår rättfärdiggörelse.
Många ha blifvit förvirrade
med hänsyn till detta ämne, emedan de uraktlåtit att med hvarandra jämföra
de olika utsagorna i Guds ord beträffande ämnet. Några ha t. ex. af apostelns förklaring om att vi
rättfärdiggöras af tron (Rom. 5:1; 3:28; Gal. 3:24)
dragit den slutsatsen att tron är så värdefull i Guds ögon, att
den öfverskyler vår ofullkomlighet. Andra, som betrakta apostelns
förklaring om att vi rättfärdigas af
Guds nåd (Rom. 3:24; Tit. 3:7), förstå
detta så, att Gud rättfärdiggör eller renar hvem han
vill helt godtyckligt, utan afseende på egenskaper, tro och
beredvillighet hos människan till att handla. Åter andra, som läsa den
förklaringen, att vi blifva »rättfärdiggjorda
i hans blod» (Rom. 5:9; Ebr. 9:14; 1 Joh. 1:7), draga däraf
den slutsatsen, att Kristi [125] död rättfärdiggjorde
alla människor, vare sig de tro och lyda eller ej. Ännu
andra hänga sig särskildt fast vid det ordet, att Kristus blef »uppväckt för
vår rättfärdiggörelses skull»
(Rom. 4:25), och på grund af detta
ställe häfda de, att vi blifva rättfärdiggjorda genom
Kristi uppståndelse. Slutligen finns det sådana, som, i det de läsa.
(Jak. 2:24): »en människa blifver rättfärdigad af gärningar», påstå.
att när allt kommer omkring, är det
dock till slut våra gärningar, som måste afgöra om Gud skall
kunna bevisa oss sin nåd eller ej.
Alla dessa olika skriftutsagor äro sanna; men de
framställa olika sidor af en och samma stora fråga. Liksom när
vi betrakta en stor byggnad från alla dess sidor, så visa apostlarna oss
än den ena och än den andra sidan af
sitt ämne. För att få en rätt uppfattning af hela sanningen
beträffande rättfärdiggörelsen, måste vi sammanställa alla dessa
utsagor.
Först af allt rättfärdiggöras
vi af Guds nåd. Vår skapare hade ingen som
helst förpliktelse till att vidtaga någon åtgärd för vår återställelse,
sedan han rättvisligen domfällt oss.
Det var Guds fria nåd som gjorde, att han, i det han förutsåg
fallet redan innan människan skapades, af medlidande med oss utsåg det
Lamm, som skulle slaktas för vår återlösning. Det kan alltså fastslås,
att vår förlikning med Fadern helt och hållet
kommer af hans nåd, genom hvilka medel han än behagar åvägabringa
den.
För det andra rättfärdiggöras
vi genom Kristi blod, genom hans återlösningsverk, hans död, d. v.
s. Skaparens nåd mot oss uppenbarades genom denna anordning
— att Jesus Kristus af Guds nåd skulle smaka döden för hvar och en och sålunda betala lösepenningen för
Adam. Och enär hela världen kom under förbannelsen
för Adams skull, så innebär betalandet af
Adams skuld äfven försonandet af hela världens synd. Låt oss
också fasthålla vid denna punkt liksom [126] vid den första: Guds nåd verkar
endast genom denna kanal, så att »den
som har Sonen, han har lifvet;
den som icke har Guds Son, han har icke lifvet» utan
fortfar att stå under dödsdomen. — 1 Joh. 5:12; Joh. 3:36.
För det tredje är det lika sant, att Kristus
Jesus uppstod för vår rättfärdiggörelses
skull; ty det var en del af den
gudomliga planen, ej endast
att Messias skulle vara folkets
återlösare, utan att han äfven skulle
välsigna och, återställa alla,
som åstundade att blifva försonade
med Gud. Medan alltså Jesu död var oundgängligen nödvändig såsom
grundvalen för vår förlikning med
Gud, så kunde han dock aldrig ha blifvit den kanal, genom hvilken
vi skulle få del af Guds välsignelse och af återställelsen, om han
hade förblifvit död. Därför gjorde Fadern, som utsåg honom till
slaktoffer för vår återlösning, också den föranstaltningen,
att han skulle uppstå från de döda, på
det han i sinom tid skulle göra människorna rättfärdiga,
återföra dem till ett rätt tillstånd, till harmoni med Gud.
För det fjärde äro vi, som utgöra församlingen,
rättfärdiggjorda af tro i den meningen, att Gud icke sörjt
för en verklig rättfärdiggörelse eller återställelse under
den närvarande tidsåldern utan i stället blott för en tillräknad rättfärdighet,
en återställelse i tron. Detta gäller naturligtvis endast sådana, som
lefva i öfverensstämmelse med tron. Hvarken vår tro eller vår otro kan i minsta mån inverka på de rådslut, som Gud vid sig själf
uppgjorde, och som han hållit på att genomföra samt i sinom tid
skall fullända; men vår delaktighet i de förmåner, som tillbjudas oss
förr än världen, är möjlig endast
när vi tro, icke när vi sakna tron. Under tusenårsåldern kommer
hela längden och vidden af Guds frälsningsplan
att blifva uppenbar för alla. Guds rike skall upprättas i världen,
och han, som återlöste människosläktet, och som blifvit utrustad [127]
med makt till att välsigna alla och lära dem känna sanningen, kommer
att faktiskt rättfärdiggöra eller återställa
till fullkomlighet alla dem, som åstunda och vilja mottaga Guds nåd
på Guds villkor.
Visserligen kan tron äfven då sägas vara väsentlig,
så länge återställelsen pågår, hvilken för till verklig rättfärdiggörelse; ty »utan tro är det omöjligt att täckas
Gud», och välsignelserna och belöningarna under återställelsetiden
komma att förlänas på villkor, som kräfva tro. Men den tro, som då
kommer att fordras för att kunna göra framsteg i återställelsen,
kommer att vara mycket olik den tro, som nu fordras af de »kallade heliga»,
»Jesu medarfvingar», som äro »nya skapelser». När Guds rike upprättats,
Satan bundits och Herrens kunskap uppfyller hela jorden,
skola alla se, att Guds löften gått i uppfyllelse. Mycket, som nu
kan ses blott med trons ögon, skall
