STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

SJÄTTE KAPITLET.

SKICK OCH FÖRORDNINGAR INOM DEN NYA SKAPELSEN.

Meningen med förordnande. – Endast de tolf apostlarna befullmäktigade. – Präster och lekmän. – Val af äldste och diakoner. – Förordnande äldste i hvarje församling. – Hvilka som skola välja äldste och huru. – Flertalet icke tillräckligt. – Olika ämbeten. – Ett aflönadt ämbete. – Församlingstukt. – Misstag beträffande kallelse att predika. – ”Tillrättavisa dem som äro oordentliga.” – Att förmana icke ett allmänt uppdrag. – Offentlliga tillrättavisningar sällsynta. – Sen till, att ingen vedergäller ondt för ondt. – Upplifvande till kärlek. – ”Våra egna sammankomster.” – Våra sammankomsters mångfald och prägel. – Lära alltjämt nödvändig. – Tillfällen för frågor. – Nyttiga sammankomster framställda. – ”Hvar och en vare fullt viss i sitt sinne.” – Begrafningsgudstjänster. – Tionde, kollekter och allmosor.

Da vi betrakta detta ämne, ar det viktigt, att vi ha klart för oss församlingens enhet, och att churu församlingen utöfver hela världen är en, är likväl från en annan sida sedt hvarje församling eller skara af troende en representation af det hela.  Hvarje särskild församling (ecklesia) bör därför betrakta Herren såsom sitt hufvud och de tolf apostlarna såsom de tolf lysande stjärnorna, lärare, hvilka Herren särskildt håller i sin hand och kontrollerar, i det han använder dem såsom sina språkrör för sin församlings undervisning på hvarje plats, i hvarje grupp, hela tidsåldern igenom.

Hvarje församling eller ecklesia — äfven om den utgöres af blott två eller tre — bör söka lära känna hufvudets vilja beträffande alla sina angelägenheter.  Den bör känna sig ett med alla de kära församlingar, som äga en »lika dyrbar tro» på återlösarens offer och Guds löften — och detta allestädes.  Den bör [324] fröjdas öfver att höra om deras välfärd och erkänna det förhållandet, att Herren, som öfvervakar sitt verk nu såsom alltid, kan använda särskilda redskap till tjänst för församlingen såsom ett helt så väl som vissa medlemmar af hvarje liten lokalförsamling.  Som de på detta sätt se efter Herren och igenkänna sinnelaget hos de tjänare, han vill använda — ödmjuka, nitiska, välkända, som äga klart ljus i sanningen och gifva vittnesbörd om att de äga andens smörjelse —, skulle de förvänta allmänna ämbeten för hela församlingens behof och söka få del af den allmänna välsignelsen och utdelningen af »mat i rätt tid», utlofvad af Mästaren.  De skola också särskildt komma ihåg, att han utlofvade särskilda välsignelser i slutet af denna tidsålder och att han skulle förse trons husfolk med nytt och gammalt genom lämpliga kanaler efter  hans eget val. — Matt. 24:45, 47.

Medlen och kanalerna för dessa välsignelser skall Herren själf öfvervaka och leda.  Alla kroppens lemmar skola lita på och vänta uppfyllelsen af hans löften men det oaktadt »pröfva andarna» — pröfva lärorna, hvem de än utgå ifrån.  Pröfvandet innebär icke någon brist på foretroende till dem, som igenkänts såsom gudomligt ledda kanaler för sanningen, men det innebär trohet mot Herren och sanningen såsom upphöjd öfver alla mänskliga lärare och deras utsagor; och det innebär äfven, att de icke lyssna till människoröster utan till öfverherdens röst, att de få näring af hans ord och älska det — älska att begrunda och omsätta det.  Sådana kroppens lemmar växa fortare och blifva starkare i Herrens makt ät Herren och sålunda kommit uppmärksamma på hans ledning och undervisning.

Denna kroppens allmänna endräkt, denna allmänna sympati, detta allmänna lärande genom en allmän kanal, hvilket Herren afsedt för insamlandet af sina juveler till sig vid sin andra närvaro [325] (Mal. 3:17; Matt. 24:31), står icke på något sätt i strid med ett tillbörligt erkännande af ordning i hvar och en af de små församlingarna eller ecklesior.  Huru liten församlingen än må vara, skall i densamma finnas ordning.  Med detta ord »ordning» mena vi likväl icke tvång eller formväsen.  Den ordning, som åstadkommer bästa resultatet, är den, som verkar tyst, och hars maskineri icke synes.  Om församlingen blott bestode af tre, fem eller tio personer, skulle den likväl vända sig till Herren för att förvissa sig om hans ledning, beträffande hvilka af dem som skulle erkännas såsom  äldste eller mest framskridna i sanningen, ägande en äldstes olika egenskaper, såsom vi redan sett dem tecknade i det inspirerade ordet — klart ljus i sanningen, duglighet att undervisa däri, oförvitlighet i sina lif beträffande den moraliska karaktären och förmåga att upprähålla ordningen utan onödiga upphetsningar, såsom det torde ha ådagalagts i deras familjer etc.

Om den lilla gruppen sålunda håller sig till Herrens ande och ord och handlar därefter, skall resultatet af dess förenade omdömen uttryckta iett val af församlingstjänare betraktas såsom Herrens mening i saken — de personer, som valts till äldste, skulle sannolikt vara de bästa och mest passande af dem alle.  Emellertid är varsamhet af nöden, på det sådana val icke må ske utan tillbörligt öfvervägande och bön; därför är det rådligt att på förhand vederbörligen tillkännagifva saken och låta det bli klart förstådt, att endast de, som göra anspråk på att vara medlemmar af den nya skapelsen (man och kvinna), skola försöka framställa Herrens mening — vid röstningen.  Dessa utgöras af sådana, som genomgått ånger öfver synden och återupprättelse, så långt det står i deras förmåga, som mottagit Herren Jesu offer såsom grunden till deras harmoni med Gud, och som sedan helt invigt sig at Herren och sålunda kommit [326] i besittning af smörjelsen och alla de förmåner, som tillhöra »sönernas hus».  Endast dessa äro passande att uppfatta och framställa hans mening och vilja, som är hufvudet för kroppen.  Endast dessa utgöra församlingen, Kristi kropp, ehuru andra, som icke ännu tagit invigningens steg, men som förtrösta på det dyrbara blodet, kunna räknas såsom tillhörande »trons husfolk», hvilka skola förväntas göra framsteg och hvilkas välfärd är att önska.

Utväljande  af  äldste  i  hvarje  församling.

»Och sedan de hade utvalt åt dem äldste för hvarje församling (ecklesia), anbefallde de dem under bön och fastor åt Herren, på hvilken de trodde.» — Apg. 14:23.

Formen för denna framställning tillsammans med andra ofta förekommande hänvisningar till äldste i samband med de olika församlingarna berättigar till den slutsatsen, att detta var ett stående bruk hos församlingen i den första tiden.  Benämningen »äldsta» innebar, sasöm synes af texten, evangelister, pastorer, lärare och profeter (eller offentliga utläggare), därför är det viktigt, att vi få klart för oss, hvad som menas med ordet »utvald» (eng. : ordained» =  ordinerad).  I vår tid användes detta ord vanligen i samband med någon installationsceremoni, men det grekiska ordet cheirotoneo användt i denna text har icke denna betydelse.  Det betyder »att välja genom att sträcka ut handen», den ännu vanliga formen vid röstning.  Denna definition återfinnes i »Prof. Young’s Analytical Bible Concordance».  Men eftersom den torde anses som en presbyteriansk auktoritet, skola vi också återgifva den definition, som framställes i  »Strong’s Exhaustive Concordance», hvilken kan betraktas som en metodistisk auktoritet.  Den senare angifver ordets härkomst sålunda: » En handräckare eller röstande (genom upphöjande af handen).»

[327] Ett helt annat grekiskt ord användes, då Herren förklarade om apostlarna: »Jag har utkorat eder och bestämt (eng.; ordained) eder.»  (Joh. 15:16.)  Detta är samma ord, tithemi, som aposteln använder, när han talar om sin egen utkorelse: »Jag har blifvit satt (eng. ordained) till förkunnare och apostel.»  (1 Tim. 2:7.)  Men denna ordination, förklarar aposteln tydligt, var  »icke från människor eller genom någon människa utan genom Jesus Kristus och Gud Fader  (Gal. 1:1.)  Alla lemmarna i den smorda kroppen, förenade med hufvudet och delaktiga af Jesu ande, äro därigenom på lika sätt ordinerade, visserligen icke till apostlaämbete såsom Paulus utan till sanningens förkunnare (tjänare), hvar och en efter de gåfvor och tillfallen, han fått (Es. 61:1); endast de tolf blefvo ordinerade till apostlar eller särskilda representanter — befullmäktigade sändebud.

Som vi återkomma till ordinationen eller valet af aldste genom röstning af den nya skapelsens forsamling (ecklesia), medelst  »utsträckande af handen» såsom förut nämndt, se vi, att detta var det vanliga sättet, ty aposteln använder samma gerekiska ord, då han talar om, huru Titus blef hans medhjälpare.  Han sager: »som också blef vald af församlingarna att resa med oss.» Orden med den kursiverade stilen härleda sig från det grekiska ordet cheirotoneo, hvilket såsom förut visadt betecknar »att välja genom att sträcka ut handen».  Och vidare innebär ordet »också» här, att aposteln själf blifvit vald genom röstning på lika sätt — icke vald eller utkorad till apostel utan till att blifva missionär, en representant för församlingarna vid detta tillfälle och utan tvifvel på deras bekostnad.  Likväl skedde synbarligen några af apostelns efterföljande resor utan församlingens i Antiokia röstning och underhåll.  (2 Tim. 1:15.)  Den ursprungliga församlingsordningen lämnade alla frihet att använda sina anlag och sköta [328] sina befattningar efter eget samvete.  Församlingarna kunde antaga eller afböja apostlarnas tjänst, äfven som deras särskilda representanter, och apostlarna kunde antaga eller förkasta sådana uppdrag, — hvar och en hade full frihet att handla efter sitt eget samvete.

Men finnes det ingenting mer nämndt i nya testamentet om äldstes tillsättande etc. än detta — genom röstning?  Finnes där ingenting, som betecknar ett berättigande eller en tillåtelse att predika såsom det engelska ordet ordain (ordinara) nu i allmänhet uppfattas inom de olika sekterna i samband med tillsättande och utväljande af äldste, predikanter etc.?  Vi skola undersöka dessa frågor.

Ordet »ordain» användes i fråga om äldste blott på ett annat ställe, och där är det öfversättning af ett helt annat grekiskt ord, nämligen kathistemi, hvilket betecknar »att placera eller sätta ned» — Young, »att ställa ned» — Strong.  Detta ord förekommer i Tit. 1:5: ». . . att du skulle ställa i ordning det, som fattades, och i hvarje stad tillsätta äldsta, såsom jag befallde dig» — med andra ord, såsom jag förordnade.  Reviderade öfversättningen: »såsom jag ålade dig.»  Vid anblicken af detta synes denna text gifva vid handen, att Titus var bemyndigad att tillsätta dessa äldsta utan hänsyn till församlingarnas önskningar, och det är på denna askådning, som den episkopala teorien om församlingsordning grundar sig.  Katoliker, episkopaler och metodist-episkopaler göra alla anspråk på att deras biskopar äga apostolisk myndighet att sätta, placera eller utnämna äldsta för församlingarna — utan församlingarnas handuppräckning eller röstning.

Denna text ligger till grund för nämnda uppfattning, men den synes vara ett ganska svagt stöd, när vi gifva akt på den sista satsen — »såsom jag ålade dig» — och betänka, att aposteln helt visst icke ville [329] gifva Titus befallning att handla annorlunda, än han själf gjorde i denna sak.  Uppgiften om apostelns eget förfaringssätt, rätt öfversatt, är mycket tydlig:  »Och sedan de hade utvalt åt dem äldsta genom handuppräckning i hvarje församling, anbefallde de dem, under bön och fastor, åt Herren, på hvilken de trodde.» — Apg. 14:23.

Utan tvifvel skulle apostelns råd och äfven det af Titus, hvilken han särskildt anbefallde åt bröderna såsom en trogen sanningens tjänare, icke blott vara änskligt utan någonting eftersträfvansvärdt och följas mycket noggrant; det oaktadt sökte aposteln och alla som  följde i hans fotspår att lägga ansvaret, där Gud lagt det  — på församlingen, hvars sak det skulle vara att »pröva andarna (lära och lärare), om de äro af Gud».  (1 Joh. 4:1.)

»Om några icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, är det emedan intet ljus är i dem» och »dragen eder ifrån sådana».  Aposteln råder dem att icke rösta på sådana, ej heller på något sätt mottaga dem såsom lärare, äldste etc.

I hvarje fall var församlingens samtycke nödvändigt — vare sig uttryckt genom röstning, såsom anförts, eller icke; ty antag att Titus hade tillsatt äldste icke passande för bröderna, huru länge skulle då frid varit rådande — huru mycken själavård eller annan tjänst skulle en sådan äldste, enligt församlingens mening förkastlig, utföra?  Faktiskt intet.

Prästlist och icke Herrens och hans apostlars undervisning är ansvarig för de heligas skiljande i två klasser, kallade »prästerskap» och »lekmän».  Det är prästlistens och antikrists ande, som fortfarande söker på alla möjliga sätt spela härskare öfver Guds arfvedel, — i mån af den slöhet och okunnighet, som råder inom samfunden.  Herren och aposteln erkänner icke de äldste utan församlingen (ecklesia) såsom Kristi kropp, och hvilken heder eller värdighet än må tillkomma trogna äldste såsom Herrens och församlingens [330] tjänare, så kan hvarken deras eget eller andra äldstes erkännande vara tillfyllestgörande.  Den församling, som väljer, måste känna dem, måste erkänna deras kristliga dygder och deras begåfning i ljuset af Guds ord, i annat fall kunna de icke gifva dem någon sådan ställning eller heder.  Ingen äldste är därför berättigad att utnämna sig själf.  Sannerligen, den broder, som är benägen att ignorera församlingen, Kristi kropp, och göra sig själf och sitt omdöme till herre öfver det hela, gifver tydligaste bevis på att han icke innehar den rätta sinnesbeskaffenheten för att erkännas såsom äldste, ty ödmjukhet och erkännande af församlingens enhet såsom Herrens kropp äro de första villkoren för en sådan tjänst.

Ej heller bör någon broder åtaga sig offentliga plikter i församlingen såsom ledare, representant etc. utan val — äfven om han är öfvertygad, att det intet tvifvel råder beträffande hans duglighet.  Det skriftenliga sättet att tillsätta äldste i alla församlingarna är genom församlingsval — genom att sträcka fram handen till röstning.  Att påyrka ett sådant val innan man åtager sig en tjänst är att följa den bibliska föreskriften; det starker den äldste och påminner därjämte församlingen om dess plikter och ansvar, i det den tillsatt de äldste i Herrens namn och ande — uttryckande Guds val, Guds vilja.  Likaså väcker den bibliska anordningen intresse hos församlingens medlemmar för de äldstes alla ord och handlingar såsom deras tjänare och representanter.  Den motstår den alltför gängse uppfattningen, att de äldste skulle äga och styra församlingen, och omintetgör tanken och talet om församlingen såsom »mitt folk» hellre än såsom »Herrens folk, hvilket jag tjänar».

Hvarför äro ej dessa så tydligt skriftenliga saker mera allmänt förstådda och framhållna?  Emedan människonaturen söker ära och upphöjelse och lätt råkar i oriktiga förhållanden, gynnsamma härför, [331] emedan dessa förhållanden varit allmänna under sjutton århundraden, och emedan människorna finna sig i dessa förhållanden och hellre vilja ha dem än den frihet, hvarmed Kristus frigör.  Dessutom ha många känt sig så vissa på att Babylons sedvänjor måste vara riktiga, att de aldrig undersökt Herrens ord angående detta ämne.

Perioden  för  äldstes  tjänst.

Intet säges oss i skriften beträffande för huru lång tid en äldste skulle väljas; vi äga därför frihet att handla efter bästa förstånd i denna sak.  Mången må aktas såsom en äldste och såsom en framstående broder i församlingen och vara nyttig och högt uppskattad och likväl icke vara någon af de valda, som framställts af församlingen såsom dess representanter, evangelister, lärare eller pastorer.  Sålunda tala apostlarne flera gånger hedrande om de »äldre kvinnorna»* utan den minsta antydan om att någon af dem någonsin varit vald till äldste eller lärare i församlingen.  Några, hvilka valts såsom lämpliga för församlingens tjänst, skulle kunna upphöra att äga de bestämda förutsättningarna, och andra kunde under gudomlig ledning utvecklas till större duglighet i församlingens tjänst.  Ett år eller delar däraf — ett halft eller ett fjärdedels år — synes vara lämpliga perioder för sådana tjänster, — den senare om personerna äro mindre bepröfvade, den förra om de äro väl bepröfvade och väl kända.  Då hvarken någon lag, råd eller ens antydan förefinnes, blir det hvarje församlings sak att efter bästa förstånd i hvarje fall afgöra Herrens vilja.

—————
*Kvinnans plats i församlingen är behandlad i kap. V.
—————

Antalet äldste.

De äldstes antal är icke begränsadt i skriften, men antagligen beror det mycket på församlingens storlek [332] såväl som på antalet af dem, som äro lämpliga, kompetenta etc.  (Ingen skulle formodas vara troende och fullt invigd; både genom ord och handling skall han ha gifvit omisskänneligt vittnesbörd om bäde sin tro och invigning, långt innan han väljes till äldste.)  Vi foredraga att ha så många som äro i besittning af de angifna förutsättningarna och att tjänsterna delas på dem.  Om de drifvas af det rätta nitet, komma snart några af dem att upptagas af missions- och evangelistarbete af något slag, och många komma att  använda delar af sin tid därtill.  Hvarje församling skulle sålunda vara ett teologiskt seminarium, från hvilket dugliga lärare oupphörligt skulle utgå till tjänst på vidsträcktare fält.  Den äldste, som vore afundsjuk på andra och ville hindra dem från att tjäna, skulle anses ovärdig att kvarstå; likväl skulle hvarken någon inkompetent eller nyomvänd väljas — för att tillfredsställa hans fåfänga.  Såsom lemmar af Kristi kropp måste församlingens medlemmar rösta, såsom de tro hufvudet vill.

En varning skulle kanske gifvas för att välja en äldste, där ingen är kompetent för tjänsten under de förutsättningar, som framställts af apostlarna, långt bättre är då att icke ha några äldste än inkompetenta sådana.  Låt under tiden, till dess någon broder befinnes kompetent för tjänsten, sammankomsterna få en enkel prägel med bibeln såsom textbok och med broder Russell representativt närvarande såsom lärare i »Studier i Skriften» och »Vakt-Tornet» — eder valde äldste, om I så viljen.  Hvilka frågor som helst, höramde till eder välfärd och på hvilka kan lämnas skriftenligt svar, vill han med glädje mottaga, om I tillskrifven honom.

Af  hvilka  och  huru  skola  äldste  väljas.

Endast församlingen (kroppen — män och kvinnor), den nya akapelsen, är berättigad att välja eller [333] rösta.  »Trons husfolk» i allmänhet, troende, som icke invigt sig, ha intet att skaffa med ett sådant val,emedan det är Herrens val, som sökes, och detta sker genom hans kropp, som är i besittning af hans ande.  Alla, tillörande den invigda kroppen, skola rösta, och någon af dem kan framlägga förslag vid ett för ändamålet anordnadt möte — helst någon vecka före röstningen, för att gifva tid till öfvervägande.  Några ha påyrkat, att röstningen skulle ske med valsedlar, så att hvar och en skulle vara mera fri att uttrycka sin verkliga mening.  Vi svara, att hvilken fördel, som än må ligga i detta, så är den en afvikelse, som bringar förlust, nämligen af den disciplin och karaktärsstyrka, som åstadkommes genom det apostolicka sättet att »sträcka fram handen».  Hvar och en skulle lära sig att vara frimodig och uppriktig, likväl på samma gång kärleksfull och mild.  Vi böra ihågkomma, att röstningen är Herrens val, framställdt af hans kropps lemmar efter deras förmåga uppfatta det.  Ingen har frihet att söka undandraga sig denna plikt, ej heller att gynna en framför en annan, så framt han icke tror att han uttrycker Herrens mening.

Majoriteten  icke  tillräcklig.

I världsliga frågor är blott och bart majoritetens röst afgörande, men så skall det tydligen icke vara i Herrens församling eller kropp.  Fastmer skulle så långt möjligt rättvisans regel göra sig gällande och ett enhälligt utslag eller beslut sökas.  Den broder, som blott erhåller majoritetens röster vid valet, kan näppeligen känna sig tillfreds med att antaga det såsom »Herrens val», lika litet som församlingen.  Någon annan, som alla eller nästan alla kunde understödja, skulle sökas genom röstning vecka efter vecka, till dess man finner honom eller öfvergifver saken, eller låt alla komma öfverens om två, tre eller flere, som kunna tjäna turvis och sålunda tillmötesgå allas [334] meningar.  Men om brinnande kärlek till Herren och sanningen tillika med bön om ledning och det sinnelag, som aktar den ene den andre högre än sig själf, där begåfningarna äro jämlika, råder, är det i allmänhet lätt att komma till ett enigt omdöme beträffande Guds vilja i saken.  Låt »intet ske af partisinne eller fåfänga».  »Bevaren andens enhet genom fridens band.» — Fil. 2:3; Ef. 4:3.

Samma ordning skulle iakttagas beträffande valet af medhjälpare, kallade diakoner och diakonissor, hvilkas goda anseende också skulle betraktas som en förutsättning.  (Se 1 Tim. 3:8-13.)  Dessa behöfvas för olika tjänster, och de böra äga så många af en äldstes förutsättningar som möjligt, däri inbegripna andens frukter och lämplighet att undervisa.

Olika  ämbeten.

Såsom vi nyss sett, kunna de äldste äga särskilda förutsättningar för ett eller annat särskildt uppdrag — somliga utmärkta såsom lärare, somliga som profeter eller talare, somliga som evangelister, hvilka fängsla de icke-troendes uppmärksamhet, och somliga som  pastorer eller tillsyningsmän, som hafva en allmän tilsyn öfver hjorden med dess olika intressen, enskilda eller allmänna.  Aposteln Paulus’ tal till de äldste i församlingen i Efesus gifver oss en allmän uppfattning om det ämbete, till hvilket hvar och en särskildt måste foga och lämpa sina gåfvor såsom en förvaltare.  Hans ord äro väl värda att omsorgsfullt och under bön begrundas af alla, som antaga en äldstes ämbete i någon gren af arbetet.  Han sade:  »Så hafven nu akt på eder själfva och på hela hjorden, i hvilken den helige ande har satt eder till tillsyningsmän (detta ord är annorstädes felaktigt återgifvet med biskopar) att vårda Guds församling.»  (Apg. 20:28.)  Ja visserligen, de äldste behöfva framför allt hafva akt på sig själfva, att icke den ringa heder, som tillkommer [335] deras ställning, gör dem uppblåsta öfvermodiga, och att de icke tillägna sig själfva den myndighet och ära, som tillkommer hufvudet — öfverherden.  Att föda hjorden är Herrens sak, såsom det är skrifvet:  »Han skall föra sin hjord i bet såsom en herde.»  (Es. 40:11.)  När därför någon väljes till äldste, sker det för att han skall framhålla öfverherden — att han skall vara det instrument eller den kanal, hvarigenom den store herden för fåren kan gifva sina egna »mat i rätt tid», gammalt och nytt».

»Ve öfver de herdar, som fördärfva och förskingra fåren i min hjord! sager Herren.  Därför sager Herren, Israels Gud, så om de herdar, som föra mitt folk i bet:  Det är I, som hafven förskingrat mina får och bortdrifvit dem och icke sökt deras bästa.  Men se, nu skall jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull, sager Herren . . .  Och jag skall åt dem uppväcka herdar, som skola föra dem I bet: och de skola icke mer hehöfva frukta eller förskräckas och skola icke mer drabbas af hemsökelse, sager Herren.» — Jer. 23:1, 2, 4.

De  äldstes  händers  påläggning.

1)  »Försumma icke den nådegåfva, som är i dig, hvilken gafs dig genom profetia (förutsägelse) med de äldstes händers påläggning.» — 1 Tim. 4:14.

2)  »Dem (de sju af församlingen valda diakonerna) framställde de för apostlarna.  Och de bådo och lade händerna på dem.» — Apg. 6:6.

3)  »I Antiokia , i den därvarande församlingen (ecklesia), sade den helige ande:  “Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, hvartill jag har kallat dem.’  Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem fara.» — Apg. 13:1-3.

4)  »Lägg icke för hastigt händerna på någon, och gör dig icke heller delaktig i andras synder.» — 1 Tim. 5:22.

5)  »Och då Paulus lade händerna på dem, kom den helige ande öfver dem, och de talade med tungor och profeterade (predikade).» — Apg. 19:6.

6)  Då lade de (apostlarna) händerna på dem, och de fingo den helige ande.» — Apg. 8:17-19.

7)  Upplifva Guds nådegåfva, som är i dig, genom mina händers påläggning.» —  2 Tim. 1:6.

[336] Vi ha sålunda sammanfört de inspirerade vittnesbörden angående händers påläggning i den nya skapelsens församling.  Af de tre sista anförandena (5, 6, 7) framgår tydligt, att delgifvande af »gåfvor» var vanligt i den första församlingen.  Apostlarna lade sålunda händerna på alla invigda troende och en eller flera gåfvor följde — »talande med tungor» etc.  Ett mått af ande kom därjämte havar och en till del*.  De  första fyra texterna (1, 2, 3, 4) kunna grupperas tillsammans såsom gifvande en allmän lärdom, nämligen ett bevis på gillande eller godkännande — men icke som ett tecken af tillstånd eller bemyndigande.

—————
*Se del V, kap. 8.
—————

1)  Timoteus, Paulus’ »son» i verksamheten, hade redan blifvit döpt och hade redan mottagit den heliga andens gåfva genom aposteln Paulus’ händer (se 7), då han följde Paulus till Jerusalem.  (Apg. 21:15-19.)  Utan tvifvel erkände »Jakob och alla de äldste» — apostoliske äldste — just då Timoteus’ hängifvenhet och nara förening med Paulus och välsignade honom tillsammans och lade händerna på honom såsom till godkännande; och berättelsen antyder, att de icke gjorde detta enligt ett vanligt bruk, ej heller med alla Paulus’ följeslagare, utan »genom profetia» — som antyder, att de leddes därtill genom någon förutsägelse eller föreskrift från Herren.

2)  De sju diakonerna voro icke förordnade eller bemyndigade att predika genom apostlarnas handpåläggning, ty de hade icke valts till att bli predikanter utan till at tjäna vid borden, och i hvad fall som helst hade de redan i kraft af andens smörjelse full rätt att  predika i mån af begåfning och till fallen.  Och utan något omnämnande af särskildt beviljad frihet eller tillåtelse eller förordnande från någon finna vi, att Stefanus, en af dessa sju, predikade med ett sådant nit, att han var den förste efter Mästaren att besegla [337] sitt vittnesbörd med sitt eget blod.  Denna handpåläggning betecknade synbarligen blott apostlarnas erkännande och välsignelse.

3)  Läggandet af händer på Paulus och Barnabas kan icke ha inneburit ett tillstånd att predika, ty de erkändes redan såsom äldste och hade varit lärare i församlingen i Antiokia mer än ett år.  Dessutom hade de bada förut predikat på andra platser.  (Jämför Apg. 9:20-29; 11:26.)  Denna handpåläggning kunde endast innebära ett godkännande af det missionsarbete, hvilket skulle upptagas af Paulus och Barnabas, — att församlingen i Antiokia förenade sig med dem i missionen och förmodligen bestred deras omkostnader.

4)  Här antyder aposteln, att en handpålaggning af Timoteus på en medarbetare i vingården skulle betyda hans bifall eller godkännande, så att om mannen artade sig illa i något afseende, skulle Timoteus vara delaktig i hans kommande till korta.  Han måste så långt som mojligt förvissa sig om att han icke understödde någon, som skulle skada Herrens får hvarken hvad moral eller lära beträffade.

Ingenting skulle riskeras; försiktighet skulle iakttagas antingen i form af ett förordande bref eller en offentligt ustalad välsignelse.  Samma råd är ännu passande för allt Herrens folk, allt eftersom deras inflytande sträcker sig.  Emellertid innebär icke detta, att några voro beroende af Timoteus’ godkännande, innan de hade rätt att predika — den rätt som alltefter förmåga af Herren gifves till alla, som mottaga den heliga andens smörjelse.

Ett  aflönadt  ämbete.

Bruket af aflönade tjänster, som nu är så allmänt och af många betraktas som oundvikligt och oumbärligt, var icke vanligt i den första församlingen.  Herren och hans tolf utvalda voro, så vidt vi kunna fatta [338] af de inspirerade berättelserna, fattiga — med indantag kanske af Jakob, Johannes och Matteus.l  Vana som judarna voro vid att gifva frivilliga gåfvor till leviterna, utsträckte de detta bruk till allt religiöst, som vädjade till dem såsom varande af Gud.  Lärjungarna hade en gemensam kassaförvaltare, Judas (Joh. 12:6; 13:29), och ledo synbarligen aldrig någon brist, ehuru det är lika påtagligt, att de aldrig bådo om allmosor,.  Icke ens en antydan därom gifves i de upptecknade orden från Herren.  Han litade på Faderns försorg, och vissa aktningsvärda kvinnor tjänade honom (och hans) med sina ägodelar.— Se Matt. 27:55, 56; Luk. 8:2, 3.

Hade Jesu predikningar och liknelser blifvit uppblandade med böner om allmosor, skulle det ha förtagit kraften i dem.  Ingenting vädjar mer till oss än mästarens och hans särskildt utvaldas tydliga osjälfviskhet — Judas vara det enda undantaget, och hans girighet kom honom på fall.  (Joh. 12:5, 6.)  Babylons kärlek till penningar och dess tiggerisystem i närvarande tid är till stor skada för dess mäktiga inflytande, och frånvaron af denna anda bland Herrens trogna nu, såsom vid hans första närvaro, talar mycket till deras fördel hos sådana, som läsa dem såsom lefvande bref utan att fullt uppskatta deras läror.  På det mest märkliga sätt har Herren sålunda dragit försorg om sitt »skörde»-arbete, utan att en enda anhållan om penningar gjorts, och vi tro, att det aldrig skall blifva annorlunda, öfvertygade, att detta är Herrens mening.

Må de, som, åtrå denna världens yppighet och öfverflöd, söka detta inom affärsvärlden eller i de inbringande yrkena, men ingen må blifva Kristi evangelii tjänare af någon som helst annan bevekelsegrund än kärlek till Gud, hans sanning och bröderna, den kärlek, som gläder sig i att offra bekvämlighet, överflöd och mänsklig ära — icke ogärna utan af hjärtat.  Men [339] tyvärr har den nominella kristenheten blifvit framstående och världslig, och dess tjänare äras med titlar sådana som »vördig», »högvördig», »teologic doktor», och dessa titlar åtföljas af löner — icke efter tjänarnes behof utan efter förmåga att draga till sig stora människoskaror och förmåget folk.  Det naturliga följden har blifvit, att »dess präster undervisa för betalning, och dess profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på Herren och säga:  ‘Ar icke Herren midt ibland oss’.»  »Väktarna här äro allesammans blinda, ingen af dem har något förstånd; de äro allesammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra.  Men de hundarna äro ock glupska och kunna icke blifva mätta.  Ja, sådana människor äro herdar, människor, som intet kunna förstå!  De vilja allesammans vandra sin egen väg; hvar och en söker sin egen vinning, alla, så många de äro»  »De skola efter sina egna lustar samla åt sig hopar af lärare, emedan det kliar i öronen, och vända sina öron från sanningen och vända sig till fablerna.» — Es. 56:10, 11; Mika 3:11; Fil. 3:2; 2 Tim. 4:3, 4.

Några resonera och säga, att båda ytterligheterna borde undvikas — stora löner och inga löner — och påminna om Herrens ord:  »Arbetaren är värd sin lön», och apostelns ord:    »Om vi hafva sått åt eder det andeliga, är det för mycket, om vi skulle skörda af  edert lekamliga?»  Likväl måste vi ihågkomma, att till och med dessa skriftens kraftigaste framställningar icke häntyda på furstliga löner utan blott på lifvets nödtorft.  Detta belyser aposteln genom ett anförande:  »Du skall icke binda munnen till på oxen, när han tröskar.»  Oxen skulle vara fri att förse sig med hvad han behöfde, men icke mer.  Aposteln har gifvit oss nyckeln till sin egen framgångsrika tjänst sägande:  »Jag skall icke ligga eder till last, ty jag söker icke edert, utan eder . . .  Men jag vill mycket gärna uppoffra [340] och uppoffras för edra själar, om jag ock, ju mer jag älskar eder, varder desto mindre älskad.» — 2 Kor. 12:14, 15.

Följandet i Jesu fotspår skall icke leda oss i riktning af löner, ej heller skall följandet af hans store apostels. Paulus, fotspår göra det.  Efter att ha visat att begäran om jordisk vedergällning för andliga tjänster på intet sätt kunde bryta mot rättvisan omtalar den senare för oss sitt eget förfaringssätt i saken med dessa ord:

»Silfver eller guld eller kläder har jag af ingen begärt.  Men I veten själfva, att dessa mina händer hafva gjort tjänst för mina behof och för dem som hafva varit med mig.  I allt har jag visat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de svaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han själf sade:  ’Saligare är gifva än taga’.» — Apg. 20:33-35.

Om andra hafva den rättigheten hos eder (att begära timliga ting i utbyte för andliga ting), månne icke annu mer vi?  Men vi hafva icke begagnat denna rättighet, utan vi fördraga allt för att icke förorsaka något hinder för Kristi evangelium.»  (1 Kor. 9:12.)  »Då jag var hos eder och led brist, föll jag ingen till last, ty det som fattades mig, fyllde bröderna (frivilligt), när de kommo från Macedonien.» — 2 Kor. 11:9.

Vi äga i dessa stycken alldeles samma friheter som apostlarna, och trohet i detta såväl som i alla andra förhållanden skulle leda oss till att följa deras fotspår.  Herren, apostlarna och deras medhjälpare, som gjorde resor och gåfvo hela sin tid i sanningens tjänst, mottogo frivilliga gåfvor från bröderna för att bestrida sina utgifter, och såsom redan antydts, synes församlingens i Antiokia handpåläggnig på Paulus och Barnabas, då de skulle börja sin första missionsresa, innebära, att församlingen åtog sig ansvaret för deras utgifter och i enlighet därmed deltog i deras arbete, alldeles liksom vi nu alla såsom »Internationella Bibelstudiesällskapet» förena oss i att utsända »pilgrimer» och ikläda oss ansvaret för deras utgifter.

[341] Det gifves ingen antydan, direkt eller indirekt, om att de äldste, som tjänade församlingen hemma, erhöllo vare sig lön eller penningar, och vi tro, att det i allmänhet är att föredraga, att hvarje lokalförsamling gör bruk af sina egna medlemmars frivilliga tjänster — flera eller färre, stöe eller mindre.  Det skriftenliga sättet är andligen sundt; det söker förmå alla de olika medlemmarna att omsätta sina andliga gåfvor och kommer alla att se mer efter Herren såsom den sanne herden än lönemetoden gör.  Allt eftersom antalet dugliga lärare ökas, så följ exemplet från församlingen i Antiokia — låt några sändas ut som missionärer, kolportörer, pilgrimer etc.

Om en församling det oaktadt anser, att den har ett stort verksamhetsfält och att det vore förmånligt, att en broder gaf hela sin tid till jänst för detsamma och missionsarbetet, och om den frivilligt bidrager med penningar tillräckligt för hans utgifter, känna vi icke till något skriftställe, som skulle förbjuda deras mottagande,.  Men både de tjänande äldste och den understödjande församlingen skola se till, att den bestämda summan icke öfverstiger skäliga lefnadsomkostnader för tjänaren och dem, som bero af honom.  Och båda skola tillse, att också alla församlingens medlemmar komma i verksamhet, och särskildt sådana som äga förutsättningar för en äldstes tjänst; i annat fall skall helt visst Babylons ande, kyrklighet, taga öfverhanden

Församlingstukt.
Matt. 18:15-18.

Upprätthållandet af tukt är icke blott de äldstes åliggande utan hela församlingens.  Om det visar sig, att någon råkat i villfarelse eller synd, skall endast den, som blifvit förfördelad eller den medlem, som först upptäcker det orätta, förehålla den villfarande hans förmodade fel.  Om den tillrättavisade icke är i stånd till att rentvå sig och han fortgår i villfarelse [342] och synd, då skola två eller tre bröder utan förutfattad mening illkallas att höra saken och råda de disputerande.  (De må vara äldste eller icke, så tilllägger dem deras egenskap af äldste ingen kraft eller myndighet i detta fall, om icke deras omdöme är mera moget och deras inflytande kraftigare.)  Om denna kommitté kommer till ett enhälligt beslut med endera parten, skall den andra underkasta sig och saken helt och hållet komma till ett slut — i det rättelse eller uppgörelse så långt som möjligt ofördröjligen göres.  Om någon af de ursprungligen tvistande ännu fasthåller vid den orätta vägen, kan den, som utförde det första uppdraget eller en af dem som utgjort kommiteén eller helst alla dessa tillsammans, då (men icke förr) göra bruk af rättigheten att draga saken inför församlingen, kroppen.  Alltså är det tydligt att de äldste på intet sätt skulle vara domare öfver medlemmarna — hörandet och dömandet tillkom den lokala kroppen eller församlingen.

Sedan de två förberendande stegen (förut nämnda) tagits, och sakförhållandet betygats inför de äldste, är det deras plikt att sammankalla församlingen eller den invigda kroppen till ett allmänt möte såsom en domstol — för att höra saken i alla dess detaljer och i dess hufvuds namn afgifva ett utslag.  Och saken skulle vara så klar, och den dömde skulle erhålla en så ädelmodig behandling, att utslaget blefve enhälligt eller nästan enhälligt.  På det sättet skulle frid och ehhet i kroppen (församlingen) bevaras.  Änger är möjlig ända till det ögonblick, då församlingen afgifver sin dom.  Verkliga ändamålet med hvarje steg af dessa förhandlingar är att åstadkomma ånger och bättring och att återföra den felande; hans straff är icke alls ändamålet,.  Att straffa tillhör icke oss utan Gud.  »Min är hämnden, jag skall vedergälla, sager Herren.»  (Rom. 12:19.)  Skulle den skyldige ångra sig vid något steg under förhandlingarnas gång, skulle detta [343] blifva en orsak till tacksägelse och glädje för alla, som äga Herrens ande, och inga andra äro lemmar i hans kropp. — Rom. 8:9.

Ja, om till och med den felande vägrar att höra (lyda) hela församlingens utslag, skall intet straff påläggas eller ens försökas. Hvad skall då göras? Församlingen skall endast undandraga honom sin gemenskap och alla tecken eller uttryck för brödraskap. Därefter skall den felande bemötas »såsom en hedning eller publikan». — Matt. 18:17.

Ingen gång under dessa förhandlingar skall öfverträdarens fel eller brist komma till offentlig kännedom, så att vanära drages öfver honom, församlingen och Herren, församlingens hufvud. Ej heller skola vi tala hårdt om en sådan, icke ens efter skilsmässan — alldeles som vi icke skola förakta eller smäda hedningar och publikaner. »Talen icke ondt om någon människa»; »låtom oss göra det goda mot alla». (Tit. 3:2, eng. öfv.; Gal. 6:10.) Kärleken är den egenskap, som påyrkar den strängaste lydnad för dessa två sista fordringar i förhållande till »alla», huru mycket mer skall icke då kärleken fordra, att en »broder», en medlem i församlingen, Kristi kropp, icke tillfogas något ondt genom falska eller oriktiga påståenden, utan att därjämte hans svaghet, felsteg eller synd döljes icke blott för den oförstående världen utan också för »trons husfolk» och till och med för församlingen — till dess det slutliga steget att »säga det till församlingen» befinnes absolut nödvändigt. Vid hvarje steg skall kärlekens ande hoppas, att den felande hålles bunden af något missförstånd, och bedja om visdom och nåd att omvända syndaren från hans vägs villa och sålunda (möjligen) frälsa en själ från döden. — Jak. 5:20.

O, att den heliga anden, kärlekens ande, så rikligen bodde i hvarje medlem af församlingen, att det smärtade den att höra en ärerörig historia om någon [344] och särskildt om en medlem! Detta skulle genast om­intetgöra hälften af upphetsningen eller mer. Ej heller skulle ofvan nämnda förfaringssätt, framställdt af vår Herre, leda till att ofta behöfva draga sådant inför församlingen; tvärt om, på samma gång det aflägsnade orsaken till oviljan, skulle det ingifva respekt för församlingens dom såsom varande Herrens dom, och i enlighet därmed skulle församlingens röst höras och åtlydas. Dessutom kunna vi vara vissa om att, medan ordning och kärlek sålunda göra sig gällande, hvar och en så långt som möjligt skulle söka »sköta sina egna angelägenheter» och icke företaga sig att klandra sin broder eller tillrättavisa honom eller föra saken inför en kommitté eller församlingen, så framt icke saken vore af någon vikt beträffande honom själf, församlingen eller sanningen.

Otvifvelaktigt uppstå de flesta besvärligheter i församlingen (såväl som förenings- och familjetrassligheter) icke från någon önskan att förorätta, ej heller från någon ofrivilligt begången orätt, utan från missuppfattningar och åtminstone delvis misstydningar af bevekelsegrunder och afsikter. Det är vanligen tungan, som ställer till missämja, och det är därför blott förnuftigt att sätta vakt för läpparna så väl som hjärtat, hvarifrån de oädla känslorna utgå, hvilka uttryckta genom läpparna uppväcka onda böjelser och ofta skada många. Den nya skapelsen — församlingen — har noggranna föreskrifter från sin Herre, hufvudet, angående detta viktiga ämne. De skola vara uppfyllda af hans kärleks ande, när de gå allena, enskildt, till den förorättande personen, utan föregående rådplägning eller samtal med någon. De skola icke gå för att komma honom (eller henne) att blygas öfver sitt uppförande, ej heller för att förebrå eller på annat sätt straffa honom utan för att få ett slut på det onda och om möjligt få den skada godtgjord, som redan åstadkommits. Att förut eller efteråt för [345] andra omtala det orätta är hårdt och kärlekslöst — motsatsen till vårt hufvuds ord och ande. Ej ens för att begära råd skall saken omtalas; vi ha Herrens råd och skola följa det. Om det är ett ovanligt fall, skall den visaste af de äldste tillfrågas om råd på ett sätt, som om det gällde ett antagande, så att icke det verkliga och den skyldige blottas.

Om saken icke är af allvarlig beskaffenhet, borde det stanna vid det personliga vädjandet till den villfarande att gifva med sig, vare sig han hörsammar eller underlåter att hörsamma. Men om det andra steget skulle anses nödvändigt, skall ingen förklaring af saken göras för dem, som anmodats att underhandla, förrän de samlas i närvaro af anklagaren och den anklagade. På så sätt undvikes förtal, och de kommittén tillhörande bröderna skola ställas inför förhållandet fördomsfria och desto bättre blifva i stånd att råda båda parterna visligt, ty felet torde finnas å båda sidor eller möjligen helt och hållet å anklagarens sida. I alla händelser skall en sådan redlig behandling göra ett fördelaktigt intryck på den anklagade, och det är mycket mer sannolikt, att han skall gifva efter för sådana rådgifvare, ifall hans väg också synes dem vara oriktig. Men antingen den, som af kommittén ansetts vara stadd i villfarelse, gifver efter eller ej, är hela saken ännu strängt privat, och intet skall nämnas om den till någon, förrän, om det anses nödvändigt, den drages inför församlingen och föres till ett slut. Då först kommer den till de heligas kännedom och endast till dem, och i samma mån som de äro heliga, önska de icke till någon säga mer än hvad som är nödvändigt angående någons svagheter eller synder.*

*Se därjämte kap. IX — »Om din broder syndar mot dig.»

[346] Vid utförandet af församlingens undersökning hvilar saken på hvar och en enskild, därför måste hvar och en särskildt för sig klargöra, hvad som är ett rättvist beslut. Straffet att undandraga någon all gemenskap är ämnadt att vara en tillrättavisning i rättfärdighet och är en Herrens föreskrift. Det är ämnadt att tjäna som ett skydd för församlingen för att frånskilja dem, som vandra oordentligt, icke efter anden utan efter köttet. Det skall icke betraktas som en skilsmässa för alltid, utan blott till dess den tillrättavisade erkänner sin orättfärdighet och så långt som i hans förmåga står söker godtgöra densamma.

Anklagelser mot äldste.

»Upptag icke något klagomål mot någon af de äldsta, om ej på grund af två eller tre vittnens intyg.» —­1 Tim. 5:19.

I denna framställning erkänner aposteln två grundsatser: 1) att en äldste förut af församlingen har blifvit erkänd såsom ägande en god och ädel karaktär och såsom särskildt nitisk för sanningen och Gud hängifven; 2) att sådana personer till följd af deras framskjutna ställning i församlingen af vedersakaren särskildt skulle göras till föremål för hans anfall — föremål för afund, ondska hat och strid från somligas sida, alldeles som vår Herre förutsade: »Förundren eder icke, mina bröder, om världen hatar eder»; »veten att hon har hatat mig förrän eder» och »om de hafva kallat husbonden Beelsebul, hur mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!» (Matt. 10:25; 1 Joh. 3:13; Joh. 15:18.) Ju mer trogen och duglig denne broder är, ju mer lik sin mästare, ju mer tillbörligt hans val till äldste varit och ju mer trogen som äldste, desto mer viss kan han vara att få till fiender — icke blott Satan och hans budbärare, utan så många som Satan kan bedraga och vilseleda. [347]

Dessa saker skulle skydda en äldste mot att blifva utdömd på hvilken persons ord som helst, om annars hans lif visat sig oförvitligt. Hvad angår hörsagor och lösa rykten, skola de icke alls tagas i betraktande, ty ingen sann medkämpe, som äger kännedom om Herrens föreskrift (Matt. 18: 15), skulle vilja sprida lösa rykten eller hysa förtroende till deras ord, som kunde sålunda ringakta mästarens föreskrifter. För att alls blifva hörda måste anklagarne intyga, att de varit vittnen. Och äfven om två eller flera vittnen framställa beskyllningar, så får intet annat sätt användas för hörande af saken än det redan angifna. Hvem än, som beskyller en äldste för orätt, skall, sedan personlig underhandling misslyckats, taga med sig två eller tre andra, som sålunda blifva, vittnen till ohörsamheten. Sedan kan saken, ännu outredd, genom Timoteus eller någon annan dragas inför församlingen, etc.

I sanning, denna anklagelse inför två eller tre vittnen, som fordras beträffande alla medlemmarna, lämnar rum för den förmodan, att aposteln blott och bart gjorde anspråk på, att en äldste skulle vara tillförsäkrad samma rättigheter och förmåner, som hvilken annan af bröderna som helst. Törhända voro somliga böjda för att anse, att då en äldste måste vara »väl känd», icke blott inom församlingen utan också utom densamma, skulle han dragas inför rätta för den minsta beskyllning. Men apostelns ord afgör, att en äldstes tillfällen och förmåner måste vara lika andras.

Saken angående vittnen behöfver djupt inskärpas i sinnet hos hvarje ny skapelse. Hvad andra mena sig veta och hvad de förtalande säga skall icke ens uppmärksammas — icke mottagas. Om två eller tre, som följa Herrens föreskrifter, föra klagomål mot någon — icke förtalande och beljugande utan såsom föreskrifvits — inför församlingen, skola de icke ens [348] då blifva trodda, utan då är rätta tillfället för församlingen att höra saken — höra båda parterna, på samma gång närvarande, och sedan gifva en kristlig dom och förmaning, framställd så, att den må blifva den felande till hjälp och föra honom åter till rättfärdighet och icke stöta bort honom i mörker.

Misstag be träffande kallelse att predika.

En stor del människor förklara, att de mottagit kallelse från Herren att predika evangelium, kanske de nästa ögonblick tillägga, att de aldrig förstått hvarför, eller att de äro medvetna, om att de icke äga några särskilda förutsättningar för denna uppgift, eller att omständigheterna alltid synts hindra dem från att besvara kallelsen. Vid tillfrågan om »kallelsens» beskaffenhet framträder det sakförhållandet, att den var blott och bart en inbillning eller förmodan. Någon har vid ett tillfälle känt sig påverkad (kanske innan han alls blef kristen), att han borde hängifva sig åt Gud och hans tjänst, och hans högsta uppfattning om Guds tjänst var från hans erfarenheter inom namnförsamlingen, representerad af predikanten, hvars gudstjänster hans anhöriga brukade besöka. En annan kände sig tilltalad af sitt passande talorgan och sade till sig själf: »Hvad jag skulle önska, att jag finge bära ämbetsdräkten och mottaga en predikants anseende, titlar och lön, om än såsom en mindre framstående sådan.» Om han dessutom hade höga tankar om sig själf, kände han sig förmodligen ännu mera öfvertygad om att eftersom de utvalda apostlarna voro »okunniga och olärda män», Gud möjligen hade honom särskildt i åtanke till följd af hans brist på begåfning och bildning. Gud har gynnat mången sådan så väl som hans sak genom att icke öppna vägen för hans ärelystnad, orätt tolkad såsom hans kallelse att predika.

[349] Såsom redan påpekats, är hvarje medlem af den nya. skapelsen kallad att predika, icke på grund af ärelystnad eller inbillning utan på grund af ordet, hvilket uppfordrar hvar och en, som icke mottager Guds nåd fåfängt, att »förkunna hans dygder, som har kallat oss från mörker till sitt underbara ljus». (1 Pet. 2:9.) Denna kallelse omfattar därför alla, som blifvit födda af sanningens ande — man och kvinna, träl och fri, rik och fattig, bildad och obildad, både svart, brun, röd, gul och hvit. Hvilken annan fullmakt än denna behöfves: »Han lade i min mun en ny sång» — om »Herrens nådegärningar»? — Ps. 40:4; 107:43.

Det är sant, att Herren särskildt valde och kallade de tolf apostlarna för ett särskildt uppdrag, sant är också att han, så långt som hans folk velat lyssna till hans ord, ämnat »sätta hvar och en af lemmarna i kroppen» såsom det behagar honom — somliga till en tjänst och andra till en annan, »åt hvar och en efter hans förmåga». (Matt. 25:15.) Men han visar oss tydligt, att många söka att »göra» sig själfva till lärare, att det är församlingens plikt att alltfort vända sig till Herren såsom sitt hufvud och ledare och icke gynna de ärelystna bröder, som söka sitt eget, och att åsidosättande af denna plikt är det samma som ringaktning för hans ord och därför brist på kärlek och lydnad och blir säkerligen till andlig skada för församlingen så väl som för den själfgjorde läraren.

Herrens föreskrift angående detta ämne är tydligt framställd: »Hvar och en som upphöjer sig, han skall varda förnedrad, och den som förnedrar sig, han skall varda upphöjd.» (Luk. 14:11.) Församlingen skall följa denna regel och detta andens sinne i alla angelägenheter och söka att förstå och lyda Herren. Herrens sätt är att endast föra framåt den, hvilkens nit och trohet och tåliga uthållighet i det goda visat sig [350] i de små tingen. »Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i mycket.» (Matt. 25:21, 23.) Det finnes alltid godt utrymme på de nedre stegen af ärans trappa. Den, som vill, behöfver icke länge vara utan tillfälle att tjäna Herren, sanningen och bröderna på ödmjukt sätt, hvilket den högmodige skulle försmå och ringakta, seende efter tjänst, som vore mera ärofull i människors ögon. Den, som är trogen, gläder sig öfver hvilken tjänst som helst och för en sådan öppnar Herren allt större och större tillfällen. Alltså skall hans vilja, i det den visdom som är ofvanefter ådagalägges, troget följas af hvarje medlem i den nya skapelsen — särskildt vid röstning, då han såsom en lem af Kristi kropp framsträcker sin hand för att uttrycka hufvudets vilja.

Den broder, som söker sitt eget, skall förbigås, huru duglig han än må vara, och en mindre duglig men ödmjuk broder skall väljas till äldste. En så mild tillrättavisning skulle vara till gagn för alla — till och med om ej ett ord yttrats beträffande de föranledande orsakerna. Och i den händelse en duglig äldste visar härsklystnad eller böjelse att betrakta sig själf såsom stående öfver församlingen och såsom tillhörande en särskild klass eller påstår sig äga en gudomlig rätt att undervisa, som icke kommit från församlingen, vore det en välgärning så väl som plikt mot en sådan att flytta honom till en mindre framstående plats eller från all tjänst för någon tid, till dess han tog den milda tillrättavisningen och vände sig från vedersakarens snara.

Alla böra ihågkomma, att ambition liksom andra gåfvor är nödvändig i församlingen lika väl som i världen, men att den hos den nya skapelsen icke får vara en själfvisk sådan, som söker blifva någonting stort och framstående, utan en ärelystnad som älskar att tjäna Herren och hans folk, till och med den allra ringaste. Vi veta alla, att det var ärelystnad, som [351] åstadkom Satans fall — från Guds ynnest och tjänst till en ställning af fiendskap till sin skapare och motstånd mot alla hans rättfärdiga föreskrifter. På lika sätt kunna alla, som följa samma väg, sägande: »Jag vill fara upp öfver Guds stjärnor (jag vill sätta mig själf öfver andra Guds söner), jag vill blifva såsom den Allrahögste (en härskare bland dem, en orättmätig innehafvare af gudomlig makt utan gudomlig anordning och i strid med gudomliga förordningar)», vara vissa om att få Gud emot sig. Och för visso blifver sådanas inflytande, liksom Satans, till skada. Liksom Satan äro alla, som ha hans sinnelag, farliga lärare, hvilka säkert leda till mörker i stället för ljus, emedan de icke befinna sig i den rätta ställningen för att mottaga ljuset och brukas som dess budbärare till andra.

När helst därför någon broder känner sig viss om sin kallelse att predika i någon offentlig lokal, ehuru intet tillfälle därtill gifvits honom på det föreskrifna sättet, — om han är böjd för att truga sig på församlingen utan dess nästan enhälliga begäran, eller om han blifvit vald till att intaga en ledares eller äldstes ställning och söker fasthålla och betrakta den såsom rättvisligen hans utan församlingens regelbundna omröstning tid efter annan med begäran om hans fortsatta tjänst, kunna vi taga för gifvet, antingen att denne broder ej uppmärksammat detta förhållandes tillbörlighet, eller att han har en orätt, själfvisk ande, ej passande någon tjänst i församlingen. I båda fallen är det tillbörligt att vid första lämpliga tillfälle för ett val göra ombyte, och såsom redan antydts, skulle första söndagen på ett år eller kvartal vara en lämplig tid, som lätt kunde ihågkommas. [352]

» Förmanen de oordentliga.»

»Vi uppmana eder, mina bröder: Förmanen de oordentliga, trösten de klenmodiga, tagen eder an de svaga, varen långmodiga mot alla. Sen till, att ingen vedergäller någon ondt för ondt, utan faren alltid efter att göra det goda mot hvarandra och mot hvar man.» —1 Tess. 5:14, 15.

Denna förmaning är icke ställd till de äldste utan till hela församlingen, de äldste inberäknade. Den känner det förhållandet, att ehuru församlingen i sin helhet, såsom Guds nya skapelse, inför honom intager en fullkomlig ställning såsom nya skapelser i Kristus Jesus, hvar och en af dem icke desto mindre har sina ofullkomligheter efter köttet. Den visar vidare, hvad vi alla erkänna, nämligen att våra köttsliga ofullkomligheter äro af olika slag och olika grad och att, liksom barnen i en jordisk familj äga olika naturanlag och kräfva olika behandling af föräldrarna, det ännu mer i Guds familj finnes sådana stora olikheter i sinnelag, så att det fordras, att man tager särskild hänsyn den ene till den andre. Att lägga märke till andras ofullkomligheter från en kritisk ståndpunkt skulle vara att göra oss själfva mycken skada, att nära i våra hjärtan ett sinnelag, som söker efter fel, att ifrigt iakttaga andras svagheter och ofullkomligheter och i samma mån kanske böjelse för att icke se våra egna brister. Sådan kritik är helt och hållet oförenlig med anden och syftet i apostelns uppmaning.

Det är de, som blifvit födda af sanningens, helighetens, ödmjukhetens och kärlekens ande, som tilltalas. De, som sålunda växa i andliga dygder, skola främst afsky och kritisera sina egna fel, medan deras kärlek till andra skall komma dem att i sitt inre göra så många ursäkter och eftergifter för dessa som möjligt. Men medan denna kärlekens ande behörigen tillgifver bröderna deras öfverträdelser och svagheter, bör den icke dess mindre söka efter tillfällen att göra [353] dem godt — icke genom gnabb, missämja, strid, bannor, klandersjuka och genom att baktala den ene den andre, utan på det sätt som kärleken, den gyllene regeln, kan erkänna. Med mildhet, saktmod, långmodighet och tålamod söker den förmå oss att öfverskyla hvarandras svagheter och på samma gång hjälpa hvarandra från dem, hvar och en ihågkommande sin egen svaghet, af hvad slag den vara må.

De oordentliga skola icke understödjas eller uppmuntras på sin orätta väg men skola i vänlighet och kärlek påminnas om att Gud är ordningens Gud, och att i samma mån som vi tillväxa i hans likhet och tjänst, måste vi iakttaga ordningens regler. De skulle påminnas om att intet är mera fjärran från gudomlig anordning än laglöshet, och att då till och med världsmänniskor erkänna den grundsatsen, att den sämsta tänkbara styrelseform är bättre än anarki, Guds folk, som mottagit ett sundt förnufts ande, den heliga anden, så mycket mer skulle erkänna denna samma grundsats i församlingen, och aposteln uppmanar oss att vara undergifna hvarandra för befrämjandet af Herrens saks allmänna intressen. Om vi alla vore fullkomliga och vår kännedom om Herrens vilja fullkomlig, skulle vi alla tänka alldeles lika, och det skulle icke vara särskildt af nöden att foga sig efter hvarandra; men eftersom våra omdömen äro olika, är det nödvändigt, att hvar och en tager hänsyn till den andre och till hans ståndpunkt och uppfattning, och att hvar och en söker gifva efter något för den allmänna fridens skull — ja gifva efter allting för att bevara andens enhet genom fridens band i Kristi kropp, undantagandes där ett sådant tillvägagående skulle stå i strid mot Herrens tydliga vilja.

De oordentliga bära kanske icke helt och hållet skulden för sitt tillstånd. Många människor äro af naturen oordentliga och böjda för att vara det i sin klädsel och i allt sitt görande och låtande. Oordning [354] är därför en del af deras svaghet, hvilken skulle bedömas med medkänsla, vänligt, men dock icke tillåtas att skada Guds församling, att hindra dess verksamhet och förhindra dess samarbete i studerandet och tjänandet af sanningen. Det är icke Guds vilja, att hans folk skall äga den ödmjukhet, som öfvergår till svaghet vid behandling af oordentliga personer. Vänligt, kärleksfullt men bestämdt skola de blifva påvisade, att liksom ordning är himlens första lag, så måste den också aktas högt af dem, som äro himmelskt sinnade, och det vore synd om församlingen tilläte en eller flera af dess medlemmar att öfverträda de gudomliga föreskrifterna, såsom de blifvit framställda i Guds ord och allmänt förstådda af församlingen, med hvilken de äro förenade.

Att förmana är icke en allmän uppgift.

Det vore ett stort misstag tro, att aposteln, då han så talar till församlingen, menade, att hvarje individ i församlingen skulle gifva sådana förmaningar. Att förmana visligen och till nytta är i sanning en mycket ömtålig sak, och synnerligen få ha förmåga därtill. Valet af äldste är för församlingarnas del ämnadt att vara ett utväljande af dem, som äga det största måttet af andlig utveckling tillika med naturliga förutsättningar att utgöra församlingens representanter, icke blott hvad beträffar ledningen af mötena etc. utan också för att uppehålla ordningen vid sammankomsterna och visligen, vänligt och bestämdt förmana de oordentliga. Att detta är apostelns mening synes tydligt af de två föregående verserna, där han säger:

»Vi bedja eder, mina bröder att kännas vid dem, som arbeta bland eder och äro edra föreståndare i Herren och förmana eder, och att hålla dem synnerligen kära för deras arbetes skull. Varen fridsamme inbördes.» —1 Tess. 5:12, 13. [355]

Om gudomlig visdom vederbörligen sökts och utöfvats vid en församlings val af äldste, är det tydligt, att de sålunda valda voro högt aktade, och eftersom nyomvända icke skulle väljas följer, att de förra blifvit uppskattade och utsedda för deras arbetes skull, emedan bröderna funnit, att de hade ett stort mått af kärlekens, visdomens och ödmjukhetens heliga ande tillika med vissa naturliga gåfvor och förutsättningar för denna tjänst. Att »vara fridsamma inbördes», såsom aposteln förmanar, innebär, att sedan dessa äldste valts att vara församlingens representanter, församlingen i sin helhet skulle vänta, att de utöfvade den tjänst, till hvilken de blifvit valda, och icke hvar och en söka åtaga sig att tillrättavisa och förmana etc. Såsom vi redan sett, får icke Herrens folk döma den ene den andre personligen, och endast församlingen som ett helt kan utesluta en af sina medlemmar från förmånen af dess gemenskap. Och detta kan, såsom vi sett, endast ske, sedan de olika stegen af mera privat natur tagits — sedan alla ansträngningar att åstadkomma förbättring visat sig fruktlösa och församlingens intressen på allvar hotas genom den felaktiges orätta väg. Men i den angifna texten uppmanar aposteln församlingen att »kännas vid» — det är erkänna, se upp till — dem, hvilka den valt såsom dess representanter, och vänta att de skola öfvervaka församlingens intressen och förmana de oordentliga, till dess förhållandena vore allvarliga nog att dragas inför församlingen såsom en domstol.

Offentliga tillrätta visningar sällsynta.

Under vissa förhållanden kan det vara af nöden, att denna förmaning gifves offentligt inför församlingen, såsom aposteln antyder till Timoteus: »Dem som synda (offentligt), bestraffe du inför alla, på det att äfven de öfriga må känna fruktan.» (1 Tim. 5: 20.) En sådan offentlig tillrättavisning innebär [356] ovillkorligen en offentlig synd af någon svår beskaffenhet. För någon jämförelsevis ringa afvikelse från ordningsreglerna skulle de äldste helt visst under kärlekens lag, den gyllene regeln, »hafva akt på hvarandra för att upplifva till kärlek och goda gärningar», och sålunda aktgifvande skulle de veta, att ett ord i enrum förmodligen skulle blifva till mycket större hjälp för individen än en offentlig tillrättavisning, hvilken kunde såra eller skada en känslig natur, där sådant sårande vore helt och hållet onödigt, och där kärleken skulle begagnat sig af helt annat tillvägagångssätt. Men fastän en äldste skulle tillrättavisa en svår synd offentligt, skulle det likväl ske kärleksfullt och med önskan, att den tillrättavisade måtte taga rättelse och blifva återförd och icke med önskan att göra honom afskydd och att kasta bort honom. För ingen del ligger det inom en äldstes område att tillrättavisa någon till den grad, att han beröfvar honom rätten att ställas inför församlingen. En sådan tillrättavisning kan, såsom vi redan sett, endast utgå från församlingen såsom ett helt och det efter att fullkomligt ha undersökt saken, då den anklagade har fullt tillfälle att antingen försvara sig eller rätta sina vägar och blifva förlåten. Församlingen (ecklesia), Herrens invigda, utgöra såsom ett helt hans representanter, och de äldste äro blott församlingens representanter — församlingens bästa uppfattning af Herrens val. Därför är det församlingen och icke de äldste, som utgör sista instans i alla sådana saker; en äldstes förfarande är således alltid underkastadt församlingens granskning eller rättelse i öfverensstämmelse med den gemensamma uppfattningen af Herrens vilja.

Medan vi betrakta denna sida af ämnet, böra vi stanna ett ögonblick för att göra oss underrättade om till hvilken utsträckning församlingen direkt eller indirekt genom dess äldste skall utöfva denna plikt att [357] förmana de oordentliga och tillfälligt utesluta dem från församlingen. Det står icke i församlingens makt att utesluta för beständigt. Den broder, som brutit antingen mot en broder i församlingen eller mot hela församlingen, torde återvända och säga: »Jag ångrar min onda väg och lofvar att göra mitt bästa för att hädanefter handla rätt», eller någonting motsvarande detta, och bör då fullt och fritt förlåtas — lika hjärtligt, som vi hoppas att Herren förlåter allas våra öfverträdelser. Ingen utom Herren har makt eller rätt att utestänga en individ för alltid — den makten att skilja en gren från vinträdet. Vi veta, att det finnes en synd till döds, för hvilken vi icke skola bedja (1 Joh. 5:16), och vi vänta, att en sådan uppsåtlig synd, som sålunda skulle medföra den andra döden som straff, skulle vara så tydlig, så uppenbar, att den lätt kan urskiljas af dem, som äro i gemen­skap med Herren. Vi skola icke döma någon efter hvad som är i hans hjärta, ty vi kunna icke läsa hjärtat, men om någon begår uppsåtlig synd, som är till döds, blir den helt visst uppenbar i det yttre — genom hans tal, om den är en afvikelse i lära, förnekande af försoningens dyrbara blod, eller genom hans sedeslöshet, om han börjat vandra efter köttet, liksom »ett svin, som tvagit sig, går att vältra sig i träcken». Det är med hänsyn till sådana, som åsyftas i Ebr. 6:4-8; 10:26-31, som aposteln varnade oss att icke ha något som helst att skaffa, att icke äta med dem, icke mottaga dem i våra hem och icke hälsa dem välkomna (2 Joh. 9-11) ty de, som i sitt sällskap upptaga eller hälsa dem välkomna, skulle räknas såsom tagande ställning med dem som fiender till Gud och såsom delaktiga i de onda gärningarna eller onda lärorna, allt eftersom fallet vore.

Men med hänsyn till andra, som »vandra oskickligt», gäller en helt annan föreskrift. En sådan utesluten broder eller syster skulle icke behandlas som en [358] fiende, ej heller betraktas som en sådan utan som en vilsefarande broder, såsom aposteln säger längre fram i samma bref: »Om någon icke lyder vårt ord i detta bref (om han är oordentlig och icke vill underkasta sig sundt resonerande och kärleksfulla, ädla föreskrifter), så antecknen honom och hafven ingen umgängelse med honom, att han må blygas. Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmånen honom såsom en broder.» (2 Tess. 3:14, 15.) Ett sådant fall som detta skulle innebära någon öppen, offentlig opposition från denne broders sida mot de föreskrifter, som aposteln såsom Herrens språkrör fastställt, och en sådan offentlig opposition mot de rätta grundsatserna skulle tillrättavisas af församlingen, den skulle anse denne broder vara så i strid mot ordningen, att han behöfver varnas, och om han ringaktar de förnuftiga ord, som Herren sändt oss genom aposteln, skulle han anses stå i sådan opposition, att det icke längre vore tillbörligt, att han skulle ha gemenskap med bröderna, förrän han ville samtycka till dessa billiga fordringar. Bröderna skola icke gå förbi honom på gatan utan att uppmärksamma honom och skola behandla honom höfviskt. Uteslutandet skulle blott gälla församlingens förmåner och vissa broderliga kretsar etc., särskildt för de trogna. Detta antydes också i vår Herres ord: »Vare han för dig såsom hedningen och publikanen.» Herren menade icke, att vi skulle förolämpa en hedning eller publikan, ej heller bemöta någondera på ett ovänligt sätt utan blott, att vi icke skulle umgås med sådana såsom bröder, icke söka deras förtroende, ej heller såsom nya skapelser gifva dem vårt. Trons husfolk skall sammanlänkas genom inbördes kärlek och sympati och genom olika uttryck för dessa. Det är saknaden af dessa förmåner och välsignelser, som den uteslutne brodern får lida, till dess han känner, att han måste ändra sina vägar och vända åter till brödrakretsen. Det finnes en antydan i detta afseende om värme, [359] hjärtlighet och sant broderskap, som skulle råda bland dem, som äro lemmar i Herrens kropp.

»Trösten de klenmodiga.»

Då vi fortsätta vår undersökning af apostelns ord i texten, märka vi, att församlingen skall trösta de klenmodiga. Vi se alltså, att emottagandet af den heliga anden icke omskapar våra dödliga kroppar, så att deras svagheter helt och hållet öfvervinnas. Det gifves några, som äro andligt svaga, liksom det gifves andra, som äro kroppsligt svaga, och hvar och en är i behof af sympati allt efter sin egen svaghet. De andligen svaga skulle icke öfvernaturligt stärkas, ej heller skulle vi förmoda, att emedan somliga äro andligen svaga och ur stånd att fatta hela längden, bredden, höjden och djupet af den gudomliga planen, de därför icke tillhöra kroppen. Tvärtom, liksom Herren för sin församling icke söker blott och bart sådana, som äro väl utvecklade i fysiskt afseende, starka och kraftiga, så söker han likaledes icke blott och bart sådana, som äro starka och fasta till sinnet och i stånd att göra slutledningar och grundligt och fullkomligt analysera hvarje drag af den gudomliga planen. Det finnes i kroppen somliga, som äro så begåfvade, men andra äro mindre begåfvade och uppnå ej ens medelmåttig kunskap. Hvad slags tröst skola vi gifva dessa? Vi svara, att de äldste i sina framställningar af sanningen och hvar och en af församlingen i sitt förhållande den ene till den andre skulle trösta dessa, icke nödvändigtvis genom att påpeka deras svaghet och tillgifva den­samma utan hellre på ett allmänt sätt — icke förvän­tande samma grad af utveckling och andlig urskillningsförmåga hos medlemmarna i Guds familj. Ingen skulle därför påstå, att dessa svagare icke tillhöra kroppen. Slutledningen blir nästan densamma, om vi taga den (eng.) reviderade öfversättningen: »Trösten de försagda.» För somliga fattas af naturen mod och [360] kraft, och de kunna med allra bästa vilja och aldrig så trogna hjärtan icke till samma grad som andra af kroppens lemmar »blifva starka i Herren», ej heller »kämpa trons goda kamp» mera öppet. Emellertid måste Herren se deras goda vilja och deras bemödande att vara modiga och trogna, och detsamma borde bröderna göra — om de skola komma att ställas bland öfvervinnarna.

Alla skola ihågkomma, att Herren dömer sitt folk efter deras hjärteställning, och att om dessa klenmodiga eller försagda haft förmåga att fatta grundprinciperna i den gudomliga återlösningsplanen genom Kristus Jesus och deras egen rättfärdiggörelse i Guds ögon genom tron på återlösaren, och om de på denna grund ha fullt invigt sig och allt sitt åt Herren, skola de på allt sätt bemötas så, att de kunna känna att de fullt och helt äro lemmar i Kristi kropp och att det förhållandet, att de icke kunna utveckla eller kanske klart urskilja hvarje drag af den gudomliga planen med förståndet och försvara densamma lika modigt som andra, skall icke anses som någon motsägelse till, att de erkännas af Herren. De skulle uppmuntras till att fortgå på själfuppoffringens väg i Herrens tjänst, utförande sådant, som står i deras förmåga, till Herrens ära och hans folks välsignelse — vederkvickta af den tanken, att alla, som förblifva i Kristus och frambringa andens frukter och vandra i hans fotspår af uppoffring, i sinom tid skola få nya kroppar med fullkomlig förmåga, och i hvilka alla lemmarna skola blifva i stånd att känna, såsom de äro kända; — att Herren försäkrar dem, att under tiden hans kraft uppenbaras så mycket mer i deras svaghet.

»Tagen eder an de svaga.»

Detta innebär, att somliga i församlingen äro svagare än andra, icke blott och bart fysiskt svagare utan andligen svagare — i den meningen, att den mänskliga [361] organismen blifvit på ett sådant sätt fördärfvad, att det för dem såsom nya skapelser är svårare att växa och andligen utvecklas. Sådana skola icke bortstötas från kroppen utan tvärtom skola vi förstå, att om Herren ansett dem värdiga kunskapen om hans nåd, innebär det, att han är i stånd att göra dem till segervinnare genom honom, som älskat oss och köpt oss med sitt dyrbara blod. De skola stödjas med sådana löften, som skriften erbjuder — att när vi äro svaga i oss själfva, äro vi starka i Herren och i hans starkhets makt, genom att kasta allt vårt bekymmer på honom och genom tron taga fasta på hans nåd; att de i svaghetens och frestelsens stund skola finna uppfyllelsen af det löftet: »Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet.» Hela församlingen kan bistå i att trösta och stödja, ehuru naturligtvis de äldste ha ett särskildt uppdrag och ansvar gent emot dessa, emedan de äro församlingens valda representanter och därför Herrens. Sedan aposteln, då han talar ona de olika lemmarna i kroppen, uppräknat profeter och lärare, talar han om »medhjälpare». (Eng. öfv. — 1 Kor. 12:28.) Tydligen är det Herrens goda vilja, att hvarje medlem i församlingen söker att fylla en sådan nyttig plats, icke blott med att hjälpa de äldste såsom församlingens representanter utan också genom att hjälpa hvarandra, görande godt mot alla människor, allt eftersom tillfälle gifves, men särskildt mot trons husfolk.

»Varen långmodiga mot alla.»

I åtlydandet af denna uppmaning att öfva tålamod mot hvarandra under alla förhållanden, skola de nya skapelserna finna, att de icke blott intaga den rätta ställningen i förhållande till hvarandra, utan att de hos sig själfva odla en af andens största dygder — tålamod. Tålamod är en andens gåfva, som skall finna rika tillfällen för utöfning på alla områden i [362] lifvet, mot dem som stå utanför församlingen såväl som mot dem, hvilka tillhöra densamma, och vi böra ihågkomma, att alla människor göra anspråk på vårt tålamod. Vi urskilja detta endast i den mån, vi få en klar uppfattning om den suckande skapelsens tillstånd, uppenbaradt för oss genom skriften. Där se vi berättelsen om fallet, och huru det ländt alla till skada. Där se vi Guds tålamod mot syndare och hans underbara kärlek i deras återlösning och i de föranstaltningar, han gjort, icke blott för församlingens välsignande och höjande ur den smutsiga dyn och ur syndens och dödens förfärliga djup, utan också genom de härliga anordningarna för hela människosläktet. Vi se där också, att den stora svårigheten beträffande människorna är, att de äro förblindade af vedersakaren, »denna världens gud», som nu förblindar och bedrager dem. — 2 Kor. 4:4.

Helt visst skall denna kunskap gifva oss tålamod. Och om vi visa tålamod mot världen, huru mycket mer skulle vi då icke öfva tålamod mot dem, som icke längre äro af världen, utan som genom Guds nåd kommit under hans förlåtelse i Kristus Jesus, blifvit upptagna i hans familj och nu söka att vandra i Jesu fotspår. Hvilket ömt och uthålligt tålamod vi skulle visa gent emot dessa medlärjungar, lemmar af Herrens kropp! Helt visst kunna vi icke annat än öfva tålamod mot dessa, och förvisso skulle vår Herre och mästare särskildt ogilla och på något sätt skarpt tillrättavisa otålighet mot någon af dem. Dessutom behöfva vi äfven ha tålamod med oss själfva under närvarande trångmål, svagheter och strider med världen, köttet och djäfvulen. Om vi lära att uppskatta dessa sakförhållanden, skola de hjälpa oss att öfva mera tålamod mot alla. [363] There are two page on which the original had a period in the middle of the sentence. 

»Sen till, att ingen vedergäller någon ondt för ondt.»

Det är mer än ett enskildt råd; det är en föreskrift, ställd till församlingen såsom ett helt; och är tillämplig på hvarje grupp af Herrens folk. Det innebär, att om någon af trons husfolk är benägen att hämnas, att vedergälla ondt för ondt antingen mot någon af bröderna eller mot någon utomstående, skall församlingen icke låta någonting sådant passera. Det är församlingens plikt att se till sådant. »Sen till, att ingen vedergäller någon ondt för onda» betyder: hafven akt därpå, att den rätta anden följes bland eder. Om därför de äldste skulle få vetskap om sådana förhållanden, där denna föreskrift borde tillämpas, är det deras plikt att vänligt förmana bröderna eller systrarna med hänsyn till Herrens ord, och om de icke vilja hörsamma, är det de förras plikt att draga saken inför församlingen etc. etc. Och här blir det församlingens sak att taga kännedom om ett sådant oriktigt förfarande utaf någon. Vi skola icke blott sålunda hafva akt på och betrakta hvarandra med vänligt intresse för att se till, att icke tillbakagående steg tagas, utan vi skola tvärtom se därtill, att alla göra det, som är godt. Vi skola glädjas åt och uppmuntra hvarje bevis på framsteg i den rätta riktningen och gifva det värt stöd både som enskilda och som Herrens församling. Genom att handla så som aposteln antyder, kunna vi städse och med rätta glädjas, ty genom att så hjälpa hvarandra skall Kristi kropp tillväxa i kärlek, blifva allt mer och mer lik hufvudet och mer och mer passande till delaktighet med honom i riket.

»Låtom oss akta på hvarandra för att upplifva till
kärlek och goda gärningar.» 
— Ehr. 10: 24.

Hvilken skön tanke full af kärlek här uttryckts! Medan andra betrakta sina medmänniskor för att finna fel, göra dem modfällda eller själfva draga fördel af deras svagheter, skall den nya skapelsen göra [364] motsatsen — söka att omsorgsfullt lära känna hvarandras sinnelag i afsikt att icke säga eller göra saker, som onödigtvis skulle uppväcka vrede etc., utan i afsikt att upplifva dem till kärlek och godt uppförande.

Och hvarför icke? Är icke världens, köttets och djäfvulens hela hållning sådan, att den uppväcker afund, själfviskhet, misstänksamhet och full af onda lockelser till synd i tankar, ord och gärningar? Hvar för skulle icke då den nya skapelsen, Kristi kropp, ej blott afhålla sig från sådana eggelser gent emot sig själf och andra utan vara upptagen med att upplifva och egga i motsatt riktning — till kärlek och goda gärningar? Helt visst är denna liksom hvarje påminnelse och uppmaning i Guds ord förnuftig så väl som gagnelig.

»Våra egna sammankomster.»

»Icke öfvergifvande våra egna sammankomster såsom somliga halva för sed, utan förmanande hvarandra, och det så mycket mer som I sen, huru dagen nalkas.» — Ebr. 10:25.

Herrens föreskrift genom aposteln angående hans folks sammankomster är i full öfverensstämmelse med hans egna ord: »Hvarest två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem.» (Matt. 18:20.) Ändamålet med dessa sammankomster angifves tydligt; de skola vara för gemensam tillväxt i andliga ting, tillfällen att upplifva och egga hvarandra till större kärlek för Herren och hvarandra och till förökande af goda gärningar af olika slag, som skulle förhärliga vår Fader, blifva till välsignelse för brödragemenskapen och till nytta för alla människor allt eftersom tillfälle gåfves. Om den, som säger: »Jag älskar Gud», och likväl hatar sin broder, icke vet hvad han säger och bedrager sig själf (1 Joh. 4:20), så tro vi, att de, som säga: »Vi längta att vara med Herren och njuta af hans välsignelse och gemenskap», [365] på lika sätt misstaga sig, om de samtidigt försumma tillfällena att sammanträffa med bröderna och icke njuta af deras sällskap och umgänge.

Det är en helt naturlig sak, att hvarje mänsklig varelse måste söka något sällskap, och erfarenheten intygar sanningen af ordspråket, som säger, att fåglar af samma slag flocka sig tillsammans. Om därför umgänget med de andligt sinnade icke värderas, icke är efterlängtadt och eftersökt, om vi icke begagna oss af tillfällena att njuta däraf, kunna vi vara vissa om att detta är sjukliga tecken hvad beträffar vårt andliga tillstånd. Den naturliga människan älskar och njuter af naturligt umgänge och sällskap och planerar och uppgör med sina gelikar i fråga om affärer och nöjen, till och med fastän i allmänhet deras världsliga förhoppningar och planer i sanning äro mycket begränsade jämfördt med den nya skapelsens utomordentligt stora och dyrbara förhoppningar. Allt eftersom våra sinnen blifva förvandlade genom förnyelse af den heliga anden, blir vårt behof af sällskap icke förstördt utan endast vändt i ny riktning, där vi finna ett underbart fält för gemensamhet, forskning, meningsutbyte och glädje — syndens och den suckande skapelsens närvarande och förflutna historia, Guds löfte om den suckande skapelsens återlösning och kommande befrielse, vår höga kallelse till medarfskap med Herren, bevisen för att vår befrielse är nära för handen etc. Hvilket rikt fält för tankar, studium, gemensamhet och umgänge.

Intet under att vi säga, att den är andligen sjuk i något afseende, som icke uppskattar förmånen af att sammanträffa med andra för meningsutbyte i dessa ämnen, vare sig han själf är i stånd att märka denna sin sjukdom eller ej. Det kan hända, att han är behäftad med ett slags andligt högmod och själfgodhet, som kommer honom att säga tall sig själf: Jag behöfver icke gå till Kristi allmänna skola för att [366] undervisas tillsammans med hans öfriga efterföljare jag vill taga enskilda lektioner af Herren hemma, och han skall undervisa mig särskildt och gifva mig djupare och större andliga lärdomar. Helt få tyckas vara behäftade med denna andliga egenkärlek — att föreställa sig själfva bättre än de öfriga af Herrens bröder, och att Herren skulle afvika från sitt vanliga sätt och från föreskrifterna i sitt ord för att tjäna dem på ett särskildt sätt, blott emedan de tänka högre om sig själfva än de borde tänka, och emedan de begära det. Sådana bröder borde ihågkomma, att de ha icke ett enda löfte från Herren om välsignelse, så länge de befinna sig i denna hjärteställning och uppföra sig så. Tvärtom, »Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han nåd». Herren välsignar dem, som hörsamma och lyda hans befallningar, sägande: »Älsken I mig, så hållen mina bud». För dem, som äro i den rätta hjärteställningen, är det alldeles nog, att Herren befallt, att de skola komma tillsammans i hans namn, att han har lofvat särskilda välsignelser för till och med så få som två eller tre, hvilka lyda honom, att församlingen representativt är hans kropp, som sammanhålles genom »understödet i hvarje led», och att de skola uppbygga sig själfva såväl som hvarandra såsom meddelaktiga i andens alla dygder och frukter. Ofta är orsaken ej helt och hållet egenkärlek utan delvis ringaktning för Guds ord och förlitande på mänskligt förstånd i den tron, att löftet: »De skola alla varda lärda af Gud», innebär en enskild undervisning — den ene skild ifrån den andre. Apostlarnas bruk, deras undervisning och Herrens folks erfarenheter äro alla stridande mot en sådan tanke.

Emellertid skola vi icke å andra sidan eftersträfva stort antal, yttre sken och popularitet utan skola ihågkomna att Herren lofvat sin välsignelse till »två eller tre af eder», och åter att uppmaningen genom [367] aposteln gäller »våra egna sammankomster». Det är icke en sekterisk anda, som Herren och aposteln in­prägla här, då de framhålla, att sammankomsterna icke skola vara världsliga sådana, i hvilka Herrens folk skola deltaga, utan kristliga sammankomster — då de komma tillsammans, som känna Guds nåd och ha mottagit densamma genom en full invigning af sig själfva åt honom och hans tjänst. Världens barn skola icke uppmanas att komma till dessa möten. De äro icke af eder, liksom »I icke ären af världen», och om de lockas af musik eller andra yttre saker, går afsikten om intet, ty där det världsliga sinnet och önskan att behaga och draga till sig världens barn får öfverhanden, blir mycket snart det egentliga ändamålet med mötet förlorådt ur sikte. Detta särskilda ändamål förklaras vara »uppbyggandet af eder själfva  på eder allraheligaste tro», »uppbyggen den ene den andre» och »upplifvande hvarandra till kärlek och goda gärningar». — Jud. 20; 1 Tess. 5:11; Ebr. 10:24.

Må de illasinnade flocka sig tillsammans, om de vilja, må de sedliga flocka sig tillsammans med sina gelikar och må de af anden aflade församla sig och förfara såsom Herrens ord föreskrifvit till deras egen uppbyggelse. Men om de uraktlåta detta, så må icke skulden till de ledsamma följderna kastas hvarken på församlingens hufvud eller de trogna apostlarna, hvilka tydligt framhållit den rätta vägen och själfva vandrat densamma.

Detta innebär icke, att utomstående skulle förbjudas att närvara vid församlingens möten, om de äro så intresserade, att de önska komma med och »se eder ordning» och blifva välsignade genom eder heliga umgängelse, uppmuntringar till goda gärningar och kärlek samt framställningen af Guds ord och löften etc. Aposteln tillkännagifver detta mycket tydligt i 1 Kor. 14:24. Hvad vi vilja påpeka är, att »våra egna sammankomster» icke skola vara sammankomster för de [368] otrogna, då bemödanden ständigt göras för att krossa syndares hjärtan. Den icketroende skulle tillåtas att närvara men skulle lämnas i fred att se den ordning och kärlek, som är rådande bland Herrens invigda, och sålunda kan han, till och med fastän han endast delvis fattar, känna förebråelse för sina synder genom att iakttaga helighetens och renhetens ande i församlingen och kan blifva öfvertygad beträffande sina villfarelser i lära genom att se den sanningens ordning och symmetri, som är rådande bland Herrens folk. — Jämför 1 Kor. 14: 23-26.

Detta leder oss till betraktande af den allmänna

karaktären af mötena

bland Guds folk. Vi märka först och främst, att Herrens folk beträffande detta såväl som andra ämnen icke erhållit några fastställda lagar och förordningar utan lämnats frihet att lämpa sig efter landets och tidens olika förhållanden, frihet att använda sundt förnuft, frihet att söka den vishet, som kommer ned ofvanefter, och att ådagalägga till hvilken grad de uppnått likhet med Herren i karaktären under kärlekens uppfostrande lag. Denna kärlekens lag skall säkerligen yrka på hofsamhet beträffande alla nya ordningar eller förändringar från den första församlingens bruk och skall helt visst tveka att göra genomgående förändringar, utom när nödvändigheten fordrar det, och skall äfven då söka noggrant hålla sig till innebörden af hvarje förmaning, föreskrift och bruk hos den första församlingen.

I den första församlingen ha vi apostlarna till före­döme såsom särskilda lärare. Vi ha exempel på äldste, utöfvande själavård, evangelistarbete och profe­terande eller offentligt talande, och af ett exempel, noggrant upptecknadt i Kor. 14, kunna vi förstå, att hvarje medlem i församlingen uppmuntrades af aposteln att uppväcka den förmåga eller gåfva, han [369] ägde, för att förhärliga Herren och tjäna bröderna — och sålunda förkofra sig och blifva stark i Herren och i sanningen, hjälpande andra och på samma gång själf blifva hjälpt af dem. Denna beskrifning af ett vanligt församlingsmöte på apostelns tid kan icke i våra dagar följas fullt och i detalj, till följd af de särskilda »andens gåfvor», som tillfälligt gåfvos den första församlingen för att öfverbevisa de utomståen­de så väl som till uppmuntran för dess egen del vid en tid, då det skulle varit omöjligt för någon af hopen att utan dessa gåfvor uppbyggas eller förkofras. Det oaktadt kunna vi från detta första bruk, erkändt af aposteln, draga vissa värdefulla och nyttiga lärdomar, hvilka kunna tillämpas i de små grupperna af Herrens folk allestädes allt efter omständigheterna.

Den största lärdomen är den om ömsesidigt tjänande, »uppbyggande hvarandra. på eder allraheli­gaste tro». Det var icke vanligt, att en eller ens flera äldste predikade regelbundet, ej heller att de utförde eller sökte utföra allt, som skulle tjäna till uppbyggelse. Det var brukligt, att hvarje medlem gjorde sin insats, ehuru de äldste till följd af sina större gåfvor och förutsättningar gjorde viktigare insatser. Och vi kunna förstå, att detta måste ha varit en mycket god anordning, som blef till välsignelse icke blott för dem, som hörde, utan också för alla, som deltogo. Och hvem vet icke, att till och med den sämste talare eller mest olärda person kan, om hans hjärta fylles af kärlek till Herren och hängifvenhet för honom, meddela tankar, som äro dyrbara för alla, som höra. Det slag af möten, som här beskrifves af aposteln, var tydligen ett exempel på flertalet af möten, som höllos af församlingen. Be­skrifningen visar, att det var ett möte med omväxling, vid hvilket, om man lämpar beskrifningen efter nuvarande förhållanden, en kunde förmana, en tala till uppbyggelse, en bedja, en föreslå en sång, en annan [370] läsa ett poem, som uttryckte hans känslor och erfarenheter och var i harmoni med mötets anda, och en annan åter citera något skriftställe i samband med det diskuterade ämnet, och sålunda kunde Herren bruka hvar och en af  dessa församlingens medlemmar till ömsesidig uppbyggelse.

Det är icke vår tanke, att predikande aldrig förekom i den första församlingen. Tvärtom finna vi, att hvar apostlarna än kommo, betraktades de såsom särskildt i stånd att utlägga Guds ord, och under den korta tid, som de förmodligen uppehöllo sig på en plats, är det troligt, att de utförde nästan allt det offentliga talandet, ehuru vi icke betvifla, att också andra allmänna möten höllos, till hvilka alla ägde till­träde. Detta bruk med hänsyn till apostlarnas predikande följdes utan tvifvel af andra, hvilka icke voro apostlar, såsom t. ex. Barnabas, Timoteus, Apollos, Titus m. fl., och samma friheter togos också af några, hvilka missbrukade dem och därigenom utöfvade ett ondt inflytande, såsom Hymenæus. Filetus och andra.

Där icke Herren fastställt någon bestämd lag, skulle det vara otillbörligt af oss eller andra att göra det. Vi framlägga dock några förslag, enär det inom församlingen finnes vissa andliga behof, som behöfva tillgodoses, nämligen:

1) Undervisning är af nöden — i de mera profetiska ämnena och äfven i sedelärorna samt i fråga om utvecklingen af kristliga dygder.

2) Till följd af större eller mindre olikheter i språkbruket, mer eller mindre slöhet i sinnet och olika grader af andlig uppfattningsförmåga, såsom mellan dem som äro barn i Kristus och dem, som hunnit längre  i kunskap och dygd, är det rådligt, att tillfällen gifvas, vid hvilka enhvar uppmanas att framställa sin uppfattning af de saker, han lärt, vare sig genom att läsa eller att höra, i afsikt att  om hans [371] uppfattning af dessa ting är bristfällig, den må förbättras genom andras framställningar i ämnet.

3) Det skulle ofta förekomma regelbundna möten, vid hvilka hvem som helst skulle gifvas fullt tillfälle att framlägga, hvad han tror vara en olika syn på sanningen än den, som kanske vanligen framhålles och allmänt erkännes af församlingen.

4) Det skulle icke blott finnas tillbedjan och tacksägelse i samband med alla af Guds folks möten, utan erfarenheten visar nyttan för hvar och en att höra bröderna, som med munnen bekänna sin hängifvenhet för Herren antingen genom vittnesbörd eller bön.

Lära alltjämt nödvändig.

Beträffande den första framställningen lefva vi i en tid, då läror i allmänhet blifva föremål för hånleenden, och ganska många påstå, att lära och tro äro af intet värde i jämförelse med gärning och vandel. Vi kunna icke instämma häruti, ty vi finna det vara helt och hållet stridande mot Guds ord, där tron ställes i första rummet och gärningarna i andra. Det är vår tro, som erkännes af Herren, och han lönar oss i förhållande till vår tro, ehuru han gifvetvis väntar, att en god tro skall frambringa så många goda gärningar som de med svagheter behäftade jordiska kärilen tillåta. Detta är trons lag öfverallt framställd i skriften: »Utan tro är det omöjligt att täckas Gud»; »detta är den seger, som har öfvervunnit världen, vår tro». (Ebr. 11:6; 1 Joh. 5:4.) Ingen kan därför blifva öfvervinnare utan att öfva tro på Gud och hans löften, och för att kunna öfva tro på Guds löften måste han förstå dem, och tillfälle till och förmåga att blifva stark i tron gifves i förhållande till hans uppfattning af den gudomliga tidsåldersplanen och de utomordentligt stora och dyrbara löftena i förbindelse med densamma. Därför är lära — undervisning —  viktig, icke blott för den kunskap, som Guds folk bör [372] äga och åtnjuta framför världens kunskap om de ting, som röra Gud, utan särskildt till följd af det inflytande, som denna kunskap utöfvar på alla dess förhoppningar, bevekelsegrunder och uppförande. »Hvar och en, som har detta hopp till honom, han renar sig» (1. Joh. 3:3), är ett skriftens uttalande, som fullt öfverensstämmer med de föregående framställningarna. Den, som vill bemöda sig att blifva ren, att göra sitt lif rent, måste för att vinna framgång börja, såsom skriften visar, med hjärtat och måste fortgå därmed och bruka som reningsmedel de gudomliga löftena. Och detta innebär kunskap om Kristi lära.

Emellertid är det tillbörligt, att vi tydligt skilja mellan Kristi lära och människors läror. Kristi lära är den, som han själf och hans inspirerade apostlar ha framställt i nya testamentet. Människors läror äro framställda i människors trosbekännelser, af hvilka många till stor del stå i strid med Herrens lära och alla i disharmoni med hvarandra. Dessutom är det icke nog, att vi en gång blifvit lärda, ty såsom aposteln tillkännagifver, mottaga vi Guds nåds skatter i svaga, jordiska käril, hvilka äro mycket bristfälliga; följaktligen, om vi upphöra att mottaga, skola vi upphöra att få, och för den skull är det nödvändigt, att vi ha »bud på bud, ljud på ljud» och att vi oupphörligen upprepa vår undersökning af den gudomliga tidsåldersplanen, användande alla de hjälpkällor, som Herren ställer till vårt förfogande, och så långt som möjligt söka att efterkomma apostelns föreskrift att vara. — »icke glömska hörare utan verksamma görare» och sålunda »ordets görare». — Jak. 1: 22-25.

Vår andra framställning kanske icke genast så fullt uppskattas som den första. Många om icke alla äro böjda för den tanken, att endast de, hvilka kunna framställa sanningen mera klart och flytande, borde framställa den, och att de öfriga borde tiga, höra och lära. Denna tanke är riktig i flera afseenden. Det [373] är icke vår mening att någon, som är oförmögen till undervisning, och som icke klart uppfattat Guds plan, skulle blifva satt till lärare eller betraktas såsom sådan, eller att hans ord skulle mottagas som undervisning. Men det är en stor skillnad mellan att sätta t. ex. äldste att undervisa och att ha ett möte, vid hvilket alla medlemmar af den nya skapelsen skulle ha tillfälle att i få ord uttrycka sig eller framställa frågor, under medvetandet att deras frågor, betänkligheter eller framställningar icke häfdas af församlingen såsom varande de församlades mening. Vid sådana möten kunna möjligen oriktiga tankar i form af frågor framställas — icke i afsikt att sprida dessa åsikter, ej heller i syfte att inskärpa dem, utan för att de skola kritiseras, om de behöfva kritik, eller erkännas, om de äro värda erkännande; men sådana tillfällen skulle endast bifallas i närvaro af någon, som vore väl bevandrad i sanningen och i stånd att gifva ett skriftenligt skäl för sin tro och visa Herrens väg mer fullkomligt. Någon torde fråga, hvad fördel ett sådant förfaringssätt kan medföra? Vi svara, att vi ofta sett fördelarna ådagalagda. Det är ofta svårt — ibland omöjligt — att framställa saker på det enklaste och mest direkta sätt, och det är likaså omöjligt för alla, huru uppriktiga de än må vara, att fatta ett ämne med samma grad af klarhet från en och samma framställning. Följaktligen se vi betydelsen af frågor och olika framställningar af samma sanning, såsom ådagalagts i Jesu liknelser, hvilka framställa ämnen från olika synpunkter och då gifva en mera fullständig och harmonisk uppfattning af det hela. Äfvenså ha vi lagt märke till att en bristfällig och dålig framställning af sanningen stundom kan finna, ingång till någras sinnen, där en mera sund och logisk framställning misslyckats, i det att talarens oförmåga i vissa afseenden svarar mot åhörarnes mindre begåfning i förstånd och omdömesförmåga. Vi skola glädjas, om [374] evangelium predikas och finner rum i hungrande hjärtan, hvilka redskapen än äro, såsom aposteln förklarar: »Somliga predika väl ock Kristus af afund och kif.» Vi kunna endast glädjas om några föras till en sann kännedom om Herren, äfven fastän vi måste storligen beklaga de oriktiga bevekelsegrunderna till framställningen eller, såsom i det andra fallet, framställningens ofullkomlighet. Det är Herren, sanningen och bröderna, som vi älska och önska tjäna, och därför glädjas vi åt allt, som medför de önskade resultaten och skola söka att icke hindrande ingripa i det, hvilket vi erkänna såsom verklighet. Detta innebär icke, att en ologisk och inkompetent person skulle sättas till att undervisa i församlingen, ej heller mena vi, att de ologiska framställningarna i allmänhet skulle ha större framgång. Alldeles motsatsen. Det oaktadt kunna vi icke helt och hållet lämna utan afseende, hvad vi stundom se är en anledning till välsignelse för somliga, och som har stöd i den första församlingens bruk.

Till stöd för vår tredje framställning säga vi, att det har ingen betydelse, huru vissa vi än äro, att vi äga sanningen; det skulle säkerligen vara dåraktigt af oss att förhindra frågor och motsatta yttranden för att helt och hållet utestänga allt, som af mötets ledare och hela församlingen kunde anses som villfarelse. En inskränkning skulle allenast göras, nämligen att den nya skapelsen icke kommer tillsammans för betraktande af världsliga ämnen, världslig vetenskap och filosofi utan uteslutande för att lära känna den gudomliga uppenbarelsen, och vid undersökningen af densamma skulle församlingen alltid igenkänna skillnaden mellan Kristi läras grundprinciper (hvilka ingen medlem får förändra, ej heller samtycka till att de dragas i tvifvelsmål) och diskuterandet af andra framskridna läror, hvilka måste vara i full öfverensstämmelse med den förras grundprinciper. Dessa skulle alltid ha fullt och fritt tillfälle att höras, och det skulle finnas möten [375] vid hvilka de kunna höras. Därmed menas dock ej, att de skulle höras om och om igen, och att någon enskild individ skulle tillåtas att bringa oordning eller förvirring i hvarje möte och ämne med något eget favoritämne. Hans favoritämne må rättvist höras och diskuteras vid ett lämpligt tillfälle i närvaro af någon i sanningen väl bevandrad, och om det af församlingen förklaras såsom ej skriftenligt och den, som befordrat tanken icke blir öfvertygad om dess oriktighet, må han åtminstone för en lång tid afstå från att truga församlingen till att uppmärksamma hans ämne — kanske för ett år, då han utan oegentlighet kunde begära ännu ett hörande, hvilket kunde nekas eller beviljas, allt eftersom församlingen finner saken värd eller icke värd att höras och noggrant undersökas.

Hvad vi kraftigt framhålla är, att så vidt det icke gifves någon sådan utväg, två faror torde möta. Den ena faran är att komma i det tillstånd, som vi se nu råder i de nominella kristna församlingarna, i hvilka det är omöjligt att vinna gehör vid deras regelmässiga möten, i det hvarje försök i den riktningen omsorgsfullt bevakas. Den andra faran är, att den person, hvilken har en teori, som han föreställer sig vara sanning — oafsedt huru falsk och oförnuftig den må vara —, aldrig skulle känna sig tillfreds med mindre, än att den blefve skäligen hörd, utan skulle oupphörligt framtvinga ämnet, under det att han, efter att ha blifvit skäligen hörd — äfven om ej öfvertygad om villfarelsen i sin bevisföring —, tvärtom skulle vara afväpnad beträffande det olämpliga att truga en sak på dem, som redan hört och afvisat densamma.

Vårt fjärde förslag: Vid tillväxten i kunskap ligger det mycket nära tillhands, att hängifvenheten minskas, så underligt det än må synas. Vi finna våra förmågor så små och vår tid för religiösa ting så begränsad, att om vår uppmärksamhet kraftigt riktas åt ett håll, är det fara värdt att vi i andra riktningar hämmas i [376] växten. Den kristne skall icke vara blott hufvud och icke hjärta, ej heller helt och hållet hjärta och icke hufvud. »Ett sundt sinnes ande» leder oss till att odla andens alla frukter och dygder, hvilka forma och fullständiga en fullkomlig karaktär. Vår tids sträfvan på alla områden går i den motsatta riktningen — går ut på specialitet. Den ene handtverkaren gör den delen, en annan den andra, så att nu endast få arbetare förstå ett yrke helt och hållet såsom i forna tider. Den nya skapelsen måste motstå denna böjelse och således »gå i räta spår med sina fötter», att icke, medan den odlar en dygd, den råkar i fara genom brist på tillbörlig öfning af någon annan gåfva eller särskild förmån, som Gud gifvit.

Behofven af gudsdyrkan finnas i högre eller lägre grad hos alla människor. Dessa själsyttringar kallas vördnad och andlighet, och de uppfordra till sin hjälp samvetet, hoppet, sinnesstämningen etc. Om dessa åsidosättas blir följden den, att intresset för och kärleken till sanningen slappas, så att, i stället för att våra hjärtan skulle ledas till Herren med större uppskattning af hans kärlek och större önskan att behaga, ära och tjäna honom, skola vi finna, att de lägre böjelserna förena sig hellre i lärda tvister och taga de högres plats, och undersökningarna komma att göras mer i ljuset af mänsklig filosofi, hvilket kommer att medföra skada, stridigheter, ärelystnad, kif och fåfänga. Den nya skapelsen behöfver därför icke blott förena andakt, bön och tacksägelse såsom en del af hvarje möte, utan vi tro, att den därjämte behöfver ett särskildt möte hvarje vecka af mera innerligt slag, med hvilket skulle vara förenadt tillfällen för vittnesbörd beträffande kristliga erfarenheter — ej enligt det vanliga bruket att gå tillbaka från ett till tjugu år eller mera för att berätta om en första omvändelse etc. utan ett vittnesbörd från det närvarande, särskildt hänvisande till hjärtats tillstånd för stunden och under den [377] gångna veckan sedan förra mötet af samma slag. Sådana vittnesbörd från det närvarande bevisa sig vara till hjälp för dem som höra. De äro stundom till uppmuntran och tröst för dem, genom att nyttiga erfarenheter, pröfningar, svårigheter, villrådighet etc. omtalas och de sålunda se, att det är icke endast de, som göra pröfvande erfarenheter och stundom komma till korta.

Sålunda kunna alla bättre fatta betydelsen af apos­telns ord: »Förundren eder icke öfver den glödhetta bland eder, som vederfares eder till pröfning, liksom hände eder något sällsamt.» (1 Pet. 4:12.) De finna, att alla, som tillhöra Herren, äro utsatta för pröfningar och svårigheter, och hvar och en lär sålunda att sympatisera med den andre; och allt eftersom sympatien blir starkare, växer hjälpsamhetens och kärlekens ande — den heliga anden. För sådana möten midt i veckan kunde med fördel ett ämne föreslås vid det föregående söndagsmötet, och med detta ämne i sinnet skulle enhvar känna sig manad till att aktgifva på lifvets skiftande erfarenheter och beakta dem, särskildt i samband med det gifna ämnet för veckan. Utan tvifvel har hvarje kristen rika tillfällen att hämta lärdomar från lifvets erfarenheter på olika områden hvarje vecka, men flertalet, som icke tänker eller reflekterar, låter dessa viktiga lärdomar opåaktade gå dem förbi och lära hufvudsakligen af lifvets större och mera bittra erfarenheter, hvad de bättre kunnat lära genom att gifva akt på Herrens dagliga handlingssätt med dem.

Antag t. ex. att ämnet för veckan varit »Guds frid», taget från texten »Guds frid, som öfvergår allt förstånd, skall bevara (hålla vakt i) edra hjärtan.» (Fil. 4:7.) Hvar och en af brödrakretsen skulle under veckan iakttaga,, huru långt detta skriftställe blefve uppfylldt i hans eget lif, och hvad som syntes störa och hindra denna regerande frid — åstadkommande [378] oro i sinnet och missnöje. Dessa inhämtade erfarenheter och lärdomar, omtalade af både de mera bepröfvade och de mindre bepröfvade i gruppen (män och kvinnor), skulle icke blott komma hvar och en att aktgifva på sina egna erfarenheter under första delen af veckan, utan skulle under den senare delen därjämte äfven andras erfarenheter och lärdomar komma dem till godo, sålunda vidgande deras sympati och ledande dem till att mer och mer få känna fridens skönhet i motsats till strid — välsignelsen af Guds frid i hjärtat, och huru det är möjligt att äga denna frid till och med när vi omgifvas af brådska, oreda och pinsamma omständigheter, hvilka vi icke kunna behärska. Den innerliga karaktären af dessa möten skall ännu mer göra dem gagneliga. Den, som tydligast känner sina egna brister, och som på det allvarligaste bemödar sig om att växa i andens dygder, är mest allvarlig i sin hängifvenhet till Herren och i sina önskningar att behaga honom och mer och mer blifva delaktig af hans heliga ande*.

__________
* Tie möten af det slag, som här beskrivits, hållas af församlingen i Brooklyn hvarje onsdagsafton. De hållas på olika platser, passande för de små grupper, som deltaga i dem och de närvarandes antal varierar från sju till sextiofem.
__________

Vid dessa möten såsom vid alla andra är det tyd­ligt, att största behållningen vinnes genom att upprätthålla ordning — icke till den ytterlighet, att mötets lif och frihet störes, utan tillbörligt och på bästa sätt bevarande dess frihet utan bråk eller oordning under vis, kärleksfull och mild ledning. Mötets karaktär skulle på förhand vara känd, och det skulle vara ledarens plikt att hålla det med skälig och kärleksfull frihet för det angifna och öfverenskomna ändamålet. Det skulle göras klart, att dessa möten icke äro vanliga frågomöten, ej heller möten för diskussion eller för predikan —, att andra möten äro afsedda härför, och [379] att de, som önska, äro välkomna att närvara vid dem, men att dessa möten ha ett begränsadt fält. Mötet skulle sålunda hållas inom behörigt område, enskilda diskussioner och genmälen från en person till en annan skulle undvikas och endast ledaren skulle, såsom vald att representera det hela, bemöta eller kritisera andra, och det endast när det vore nödvändigt. Det är hans gifna plikt att tillse, att en del vittnesbörd icke blifva så långa, att de verka tröttande och hindra andra från att begagna tillfället, och att mötet icke utsträckes längre än som skäligt är, och som blifvit öfverenskommet. Alla dessa åligganden, som hvila på ledaren, antyda, att han måste vara en äldste i församlingen. En nyomvänd med otillräckliga erfarenheter skulle äfven med de bästa afsikter vara benägen för att vara antingen för slapp eller för sträng vid tilllämpningen af grundsatser vid ett sådant tillfälle — han skulle antingen kunna förstöra mötena genom allt för stor eftergifvenhet eller skada någon aktningsvärd broder eller syster genom en ovisligt framställd rättelse och tillämpning af de bestämda reglerna. Dessutom skulle ledaren af ett sådant möte vara en äldste eller någon, som kunde fylla en äldstes plats i församlingen, så att han måtte äga tillräcklig kunskap i ordet och erfarenhet i nåden samt skicklighet att undervisa, på det han måtte vara i stånd att gifva ett ord af uppmuntran, råd eller hjälp till svar på de olika vittnesbörd, som framställts. Ty »ett ord i sinom tid, det är godt» — och ofta till mycket större hjälp än ett helt föredrag under andra förhållanden. — Ord. 15:23.

Ehuru vi i det föregående angifvit de olika intressen, som skulle tillgodoses vid mötena, är det endast det sista slaget, som vi särskildt beskrifvit, — hvilket i förbigående sagdt vi betrakta såsom ett bland de viktigaste af dem alla, såsom varande till största hjälp för andlig tillväxt. Låtom oss nu se, hvilka [380] anordningar som skulle vara de bästa beträffande andra möten. Dessa skulle vara olika allt efter omständigheter, förhållanden och antalet af dem, som samlas — församlingen, kroppen. Om antalet utgjordes af femtio eller däromkring och om några vore särskildt begåfvade till att tala offentligt och klart framställa sanningen, hålla vi före, att det i allmänhet skulle vara fördelaktigt att ha en predikogudstjänst hvarje vecka, till hvilket möte vänner, grannar eller andra särskildt kunde inbjudas. Men om Herren icke utrustat någon i gruppen med särskild förmåga att kunna hålla ett sammanhängande, logiskt och förnuftigt föredrag öfver något bibliskt ämne, tro vi det vore bättre, att denna form af möten icke försöktes, eller att tiden delades på flera, som ägde någon förmåga att behandla ett bibliskt ämne offentligt; bröderna skulle allösa hvarandra under det ämnet vore detsamma. Eller skulle sådana äldste omväxla, en denna söndagen, en annan nästa o. s. v. Det vill synas, som om hela församlingens bästa intressen tillvaratagas genom att framföra och gifva alla bröderna tillfällen i mån af deras förmåga, alltid ihågkommande, att ödmjukhet och klarhet i sanningen äro absolut nödvändiga villkor — icke formfulländning och talekonst.

Men det möte, som enligt vårt förmenande är af största vikt och till största hjälp näst det först beskrifna slaget af möten, är ett sådant, i hvilket alla de församlade troende taga del — stundom under en ordförande eller ledare och stundom en annan. För dessa möten skulle antingen ett ämne eller ett bibelspråk uppställas till diskussion, och ledaren skulle efter att förut ha genomsett ämnet vara ombetrodd att uppdela det mellan ledande bröder, om möjligt bestämmande hvars och ens del en vecka i förväg, på det de må kunna komma till mötet beredda att göra framställningar, hvar och en i enlighet [381] med hans särskilda del af ämnet. Dessa, som förnämligast deltaga i undersökningen af ämnet (kanske två, ett halft dussin eller flera, allt eftersom antalet af kompetenta personer är och församlingens storlek och ämnets vikt fordra), skola finna biblarna med hänvisningar till »Studier i Skriften» och »Vakt-Tornet» till stor hjälp*. De kunna antingen framställa saken med egna ord eller finna särskilda utdrag från nämnda skrifter etc., som rakt på sak behandla ämnet, och hvilka de kunna läsa i samband med några lämpliga anmärkningar.

__________
* Finnas ej på svenska språket.
__________

Sedan mötet inledts med tacksägelse och bön, kunna ämnena af ordföranden tillkännagifvas i behörig ordning, och sedan hvar och en af de bestämda talarne framställt sina iakttagelser från sin syn på ämnet, skulle det vara tillåtet för hela klassen att göra frågor och uttala sig antingen i öfverensstämmelse med eller i motsats till det, som redan blifvit framställdt af den ledande talaren angående ämnet. Om klassen synes obenägen för diskussion och behöfver manas därtill, skall ordföranden göra detta genom skickliga frågor. Endast ordföranden skall vända sig till talarne och försöka besvara eller bringa deras förklaringar till öfverensstämmelse, ehuru han naturligtvis kan uppfordra en talare att ytterligare förklara sin ståndpunkt och sina skäl. Talarne skulle ställa alla sina anmärkningar till ordföranden och aldrig till hvarandra, och sålunda skulle faran för personlighet och gräl undvikas. Ordföranden skulle icke deltaga på annat sätt i samband med diskussionen, än som ofvan anförts, men skulle vid dess slut vara mäktig att sammanföra hvad som framställts och i få ord sammanfatta hela ämnet från sin egen ståndpunkt, innan sammankomsten afslutas med bön och tacksägelse.

[382] Hvarje punkt bör genomgås och hela ämnet skall utförligt dryftas och noggrant undersökas, så att det må klart uppfattas af alla. Eller i fråga om några af de mera invecklade ämnena kunde ordföranden bättre sammanfatta och framställa sin uppfattning vid slutet af undersökningen af hvarje ämne. Vi känna icke till något bättre slag af möten än detta för ett grundligt studium af Guds ord. Vi anse det i allmänhet vara mycket mera förmånligt än de regelbundna predikningarna, som förekomma vid de flesta af Guds folks sammankomster.

Ett sådant möte som detta innefattar alla drag, som framhållits i de förslag, som i det föregående numrerats med 1, 2 och 3. Hvad beträffar det första ha de, som utsetts till ledare, fullt tillfälle att använda sina förmågor, hvilka de än äro. Med hänsyn till den andra punkten ha alla tillfälle att taga del, framställa frågor, framlägga förslag, etc. efter att hvar och en af de ledande talat i sina skilda punkter. Och hvad beträffar den tredje punkten, så är den också tillgodosedd genom ett sådant möte som detta, emedan ämnena för hvarje vecka med fördel bestämmas af hela klassen och icke af ledaren och åtminstone en vecka före diskussionen.

Hvilken deltagare som helst i en sådan klass skulle ha förmånen att framställa sin fråga eller sitt ämne, och kärlekens, sympatiens, hjälpsamhetens och undseendets ande skulle så genomtränga alla, att hvarje behörigt ämne skulle erhålla ett uppmärksamt hörande. I den händelse en särskild begäran göres om ett ämne, som antages vara i strid mot den allmänna uppfattningen i församlingen, men likväl inom gränserna för evangelii grundprinciper, skulle den person, som önskar få ämnet undersökt, beviljas en skälig tid för framställningen och skulle vara den egentlige talaren för det tillfället; men hans tid kunde möjligen begränsas, låt oss säga till trettio minuter, eller [383] mer eller mindre allt efter ämnets betydenhet och klassens intresse för detsamma. Sedan framställningen gjorts, skulle de öfriga i klassen ha frihet att uttala sig i frågan, men frågans framställare skulle efteråt beviljas några få minuter för att gifva ett kortfattadt svar gent emot invändningar, som gjorts af andra, dock skall ordföranden, afslutande mötet, ha sista ordet.

Ett annat slag af möten, som visat sig vara till stor nytta vid studiet af Guds ord, är kändt under namn af »Berea-bibelstudium». Dessa kretsar äro icke blott och bart läsekretsar, utan de upptaga ett systematiskt studium af den gudomliga planen i alla dess delar, punkt för punkt. De olika delarna af »'Studier i Skriften», behandlande ämnena såsom de göra på ett sammanhängande och följdriktigt sätt, utgöra (tillsamman med bibeln) textböcker för dessa bibelstudier; men för att de skola blifva till nytta för dessa klasser, är det nödvändigt, att så väl ledaren som klassen klart särskilja mellan läsning och studium. Hvad läsningen beträffar, så kunna alla de kära vännerna lika bra om icke bättre utföra densamma för sig själfva hemma. Ändamålet med dessa studier är att välja en viss del af hvarje ämne, framställd i en eller flera paragrafer, och tillsammans grundligt dryfta densamma, framdraga skriftställen etc. till jämförelse, — att grundligt afhandla saken och om möjligt förmå hvarje medlem af klassen att framställa sin tanke angående saken i fråga och sedan fortsätta till nästa ämne. Några af dessa. Berea­studiekretsar ha användt ett eller två år för studiet af en enda del af »Studier i skriften» — och detta med stort intresse och till mycket gagn*.

_________
* Trettiofyra sådana möten hållas i förbindelse med församlingen i Brooklyn på olika platser och aftnar, som bäst passa för de vänner, hvilka besöka hvart och ett af dem. De ledas af olika bröder — äldste.
_________

[384]

»Hvar och en vare fullt viss i sitt eget sinne.»
Rom. 14:5.

Alla, som tänka logiskt, glädjas åt att om möjligt komma till ett afgörande resultat beträffande hvarje del af sanningen, och aposteln förklarar, att hvarje särskild medlem i församlingen skulle sträfva därefter — »i sitt eget sinne» (eng. öfv.). Det är emellertid ett vanligt misstag att söka tillämpa denna personliga föreskrift på en församling eller en bibelklass — för att söka tvinga alla att komma till alldeles samma slutsats beträffande meningen af Herrens ord. Det är riktigt, att vi önska, det alla skola »se öga mot öga», men det är oförnuftigt att vänta detta, då vi veta, att alla äro ofullkomliga, icke blott till kroppen utan också till förståndet, och att dessa ofullkomligheter beröra olika områden, hvilket synes af hufvudenas form bland en samling af människor. Olika slag och olika grad af uppfostran äro också betydande faktorer i fråga om att bidraga till eller förhindra enhet i uppfattning. Men tillkännagifver icke aposteln, att vi alla skulle vara ens till sinnes, att vi skulle blifva lärda af Gud, så att vi alla skulle äga ett sundt förstånds ande och att vi skulle vänta att tillväxa i nåd och kunskap, uppbyggande hvarandra på vår allraheligaste tro?

Ja, allt detta är sant, men det säges icke, att allt skall ske på ett möte. Herrens folk är icke blott olika, hvad beträffar utveckling af förstånd och olikheter i erfarenheter eller uppfostran, utan de äro dessutom såsom nya skapelser af olika ålder — barn, ungdom och fullt utvecklade. Det bör därför icke förvåna oss, om några ha svårare än andra att fatta och följaktligen äro mera sena till att blifva fullt vissa i fråga om åtskilliga af »Guds djupheter». De måste hålla fast grundsanningarna — att alla ha syndat, att Kristus Jesus, vår ledare, återlöst oss genom sitt fullbordade offer på Golgata, att vi nu äro i Kristi skola [385] för att blifva undervisade och passande för riket och dess tjänst, och att ingen kan inträda i denna skola utan genom full invigning af sitt allt åt Herren. Dessa saker måste alla se samt alltid och fullt instämma uti, i annat fall kunna vi icke erkänna dem såsom bröder, ej ens som barn i den nya skapelsen; men vi behöfva alla öfva tålamod gent emot hvarandra och ha fördrag med hvarandras egenheter, och bakom allt måste vara kärlek, förökande hvarje andlig dygd, allt eftersom vi mer och mer intagas af densamma.

Så skulle det vara, och alla frågor, svar eller anmärkningar — under mötet, hvari flera deltaga — skulle vara för alla de närvarande (och icke någon eller några personligen) och skulle därför ställas till ordföranden, hvilken representerar alla — utom när ordföranden för bekvämlighetens skull anmodar talaren att vända sig direkt till de församlade och tilltala dem. Följaktligen skall hvar och en efter att ha uttryckt sin egen tanke också stilla åhöra de öfrigas och icke känna sig uppfordrad att afhandla eller fastslå sin redan framlagda uppfattning. Sedan hvar och en gjort bruk af sitt tillfälle, skall han lita på Herren, att han skall leda och lära samt uppenbara sanningen, och icke påyrka, att alla måste komma att se hvarje punkt, såsom han ser den, ej ens såsom flertalet ser den. Den lämpliga regel, som vi böra följa är, att vi i det, som är hufvudsak, öfverensstämma, och att om så ej kan ske i bisaker, vi låta kärleken råda.

Emellertid äro vi ense om att hvarje del af sanningen är viktig, att den minsta villfarelse är till skada, och att Herrens folk böra bedja om och sträfva efter öfverensstämmelse i kunskap, men vi få icke tänka att uppnå denna genom tvång. Enhet i anden beträffande sanningens första grundsatser är en viktig sak, och där denna bibehålles, kunna vi vara vissa, att Herren skall leda alla, som äga densamma, till hela sanningen, hvilken är nödvändig för dem. Det [386] är med hänsyn till detta, som ledarne af Herrens hjord behöfva särskild visdom, kärlek, karaktärsstyrka och klarhet i sanningen, så att den, som ledt mötet, vid slutet af det samma må kunna sammanföra hvad som blifvit funnet i skriften och lämna allas sinnen under det välsignade inflytandet däraf — uttryckande sig klart, bestämdt och kärleksfullt, men aldrig dogmatiskt, utom när det gäller grundsanningarna.

Begrafningsgudstjänster.

Vid en begrafning, då mer eller mindre allvar råder bland de vänner, som samlats, bidrager allt — den kalla och stela kroppen, sörjande hjärtan, tårfyllda ögon, krusflor etc. — till att inprägla, den allmänna lärdomen, att döden icke är en vän till män­niskosläktet utan dess fiende. Sådana tillfällen lämpa sig särskildt väl för framställande af sanningen och skulle därför begagnas. Mången, som nu är intresserad i den närvarande sanningen, har mottagit de första tydliga intrycken däraf vid ett begrafningstal. Dessutom skola många vara tillstädes och lyssna vid ett sådant tillfälle, hvilka skulle vara alltför intagna af fördomar och rädda att sätta sig emot sina vänners önskningar för att bevista någon af de regelbundna gudstjänsterna, där sanningen framhålles. Följaktligen tillråda vi, att sådana tillfällen blifva så väl använda, som omständigheterna tillåta. Om den aflidne är en troende och hans anhöriga äro motståndare till sanningen, borde den döende ha uttryckt en sista önskan om att någon representant för sanningen vid begrafningen skulle tala till de sörjande. Om den aflidne är ett barn och båda föräldrarna mottagit sanningen, råder intet tvifvel i saken, men om endast en af dem vore i sympati med sanningen och den andra motståndare till densamma, skulle fadern vara ansvarig för saken, ehuru hustrun skulle ha full rätt att till mannen framställa sin tanke och han skulle [387] taga skälig hänsyn till hennes förslag — likväl icke förgätande sitt eget ansvar inför Gud såsom familjens hufvud.

I många af de små grupperna finnas bröder, som äro fullt kompetenta att vid ett sådant tillfälle hålla ett intressant och nyttigt föredrag utan några antydningar från oss eller någon annan, men i de flesta små grupper af Herrens invigda saknas särskild begåfning för ett sådant föredrag och det är för den skull, som vi lämna några antydningar beträffande ett lämpligt sätt att leda sådana gudstjänster. Den broder, som skall leda gudstjänsten, borde helst icke vara någon nära släkting till den aflidne; men om ingen annan är att tillgå, kan det icke vara oriktigt att en son, make eller fader leder den. Om han icke är van vid att tala offentligt och förtrogen med ämnet, torde det bästa vara, att han lämpade sig efter sin förmåga och de för det särskilda tillfället här nedan gifna antydningarna — nedskrifvande dem i form af manuskript, hvilket han kunde läsa för de församlade vännerna. Det skulle skrifvas med en  mycket tydlig stil eller med skrifmaskin och skulle flera gånger genomläsas högt, innan det framställdes offentligt, så att framställningen måtte blifva så jämn, tydlig och lätt förstådd som möjligt. Vi framhålla vidare, att om ingen broder finnes, som är lämplig för ett dylikt tillfälle, det icke skulle vara oriktigt att en sådan skrifvelse upplästes af en syster, hvarvid hon skulle bära någon slags hufvudbetäckning.

Vi framlägga följande förslag för gudstjänstens förrättande och för tal vid begrafningen af en broder i Herren:

1) Inled gudstjänsten med att sjunga någon lämplig sång i dämpad ton, såsom »Urtidsklippan», »Närmare Gud till dig», »Led, milda ljus», »Många sofva men ej evigt» eller andra.

2) Om [388] några af familjens medlemmar tillhöra nominella församlingar och önska, att deras pastor skall anvisas någon del i gudstjänsten, skulle det lämpligaste vara, att han antingen läser några få verser i skriften om uppståndelsen eller förrättar bön eller båda delarna. Om ingen sådan begäran förefinnes, så utelämna då detta (2) och öfvergå från 1 till 3.

3) Utkast till begrafningstal.

Kära vänner! Vi ha samlats för att ägna en gärd af vördnad åt vår väns och broders minne, hvilkens jordiska kvarlefvor vi skola öfverlämna åt grafven — stoft till stoft, aska till aska. Oaktadt det faktum, att ingenting är mera vanligt i denna värld än döden och i samband med den sjukdom, smärta och sorg, finna vi det icke dess mindre omöjligt att såsom tänkande varelser blifva vana vid sådan smärtsam upplösning af vänskapsband, hem, kärlek och brödraskap. Huru vi än söka döfva smärtan, så är den likväl kännbar, till och med ehuru aposteln förklarar, att vi såsom kristna »icke sörja såsom de där intet hopp hafva». Och hvad skulle vara mera på sin plats här i dag än en undersökning af detta sköna hopp, framställdt för oss i evangelium såsom Gileads balsam, hvilken är i stånd att läka jordens sorger såsom intet annat.

Men innan vi taga i betraktande det hopp, som framlagts för oss i evangelium — hoppet om de dödas uppståndelse, hoppet om framtida lif under mycket lyckligare förhållanden än de närvarande, — är det icke ur vägen, att vi fråga: »Hvarför skulle vi behöfva ett sådant hopp? Hvarför kunde vi icke hellre skonas från döden i stället för att gifvas ett hopp om uppståndelse från de döda? Hvarför låter Gud oss lefva blott några få korta dagar eller år, uppfyllda af bekymmer, och hvarför afskäras vi sedan såsom gräset, som vissnar; — hvarför slitas hjärtebanden och omstörtas hem och familjeförhållanden af den store [389] fienden till vårt släkte, döden, hvilken beräknas att under de gångna sex tusen åren ha slagit mer än femtio tusen millioner af människosläktet, våra bröder efter köttet — Adams barn?» För ett tänkande sinne finnas icke frågor af större intresse än dessa.

Otron säger, att vi såsom varande blott och bart de högst stående bland djuren födas, lefva och dö alldeles såsom de oskäliga djuren, och att intet framtida lif väntar oss. Men medan vi rysa vid en sådan tanke och äro ur stånd att genom någon vår egen erfarenhet bevisa motsatsen, ha vi såsom Guds barn hört vår Faders ord, talande om frid genom Jesus Kristus, vår Herre. Budskapet om frid, som vår käre återlösare gifver oss såsom hans efterföljare, innebär icke ett förnekande af de verkliga förhållandena, icke en förklaring, att det icke finnes någon smärta, sorg och död utan motsatsen därtill. Han förklarar: »Jag är uppståndelsen och lifvet.» Åter säger han oss, att »alla som äro i grafvarna, skola höra hans röst och skola gå därutur». Ack, denna gensägelse mot otrons röst är ljuf för oss! Den bringar hopp och hoppet bringar frid i samma mån som vi lära känna och förtrösta på Fadern och äfven Sonen, hvilkens ord vi ha hört, och hvilken verkställer Faderns nådefulla planer.

Men äfven om Herren sålunda bestämt en uppståndelse och om budskapet om uppståndelse bringar frid, hvila och hopp, är det icke likväl på sin plats, att vi fråga, hvarför Gud först lät människan komma i fördärf och sedan längre fram genom psalmisten (Ps. 90:3) talar om en uppståndelse sägande: »Vänden åter, I människors barn.» Hvarför behöll han dem icke vid lif? Hvarför hindrar han icke sorg, smärta och död? Vi svara, att skriften och allenast skriften gifver oss förklaringen på de närvarande förhållandena, och att intet annat förmår kasta det ringaste ljus öfver ämnet. Dess vittnesbörd är, att Gud i begynnelsen [390] skapade vårt släkte fullkomligt, efter sitt eget beläte och sin afbild, och att våra första föräldrar genom olydnad föllo från denna upphöjda ställning och kommo under syndens straff, hvilket är döden, och att detta straff för synden, hvilket uttalades mot fader Adam, innefattade hela hans släkte på ett naturligt sätt. Syndens makt förökades på samma gång som de mänskliga generationerna, och sjukdom, smärta och död kommo i samma mån hastigare.

Vi ha alla blifvit felaktigt lärda, att lönen för fader Adams synd, förbannelsen, straffet, skulle vara evig pina, att vi och hela människosläktet ärfde detta obeskrifliga straff såsom följden af synden i begynnelsen, och att endast de, som blifva Jesu efterföljare, invigda heliga, skola undgå denna eviga pina. Men, kära vänner, vi finna intet stöd i Guds ord för någon sådan oförnuftig, orättvis och kärlekslös plan utan att skriften däremot mycket tydligt förklarar, att syndens lön är döden, att Guds gåfva är evigt lif och att ingen kan få denna gåfva, utom de hvilka komma i lefvande förening med Guds käre Son. Följaktligen se vi, att eftersom de ogudaktiga icke blifva begåfvade med evigt lif, kunna de icke lida evig pina. Skriftens förklaring är mycket enkel och mycket förnuftig: »Alla ogudaktiga skall han förgöra.» — Ps. 145:20.

Märk huru tydligt detta framställdes till fader Adam, när han ställdes på prof, — just på den plats och tid, där vi mer än annorstädes skulle vänta en förklaring från vår himmelske Fader beträffande hvad som skulle vara straffet från hans rättmätiga vrede. Denna förklaring säger, att Herren gaf våra första föräldrar fri tillgång till de olika lifgifvande fruktträden i paradiset, och att han blott och bart pröfvade deras lydnad genom att förbjuda dem att äta, smaka eller ens röra frukten på ett särskildt träd. Det var denna olydnad, som orsakade deras utdrifvande [391] från paradiset — utesängande från lifvets träd (lund) och till följd däraf så småningom medförde det döende tillstånd, hvilket ännu råder och det i stigande grad; ty alla veta att människans lif i medeltal nu är mycket kortare, än Adams var, hvilkens »hela lefnadsålder blef nio hundra trettio år».

Herrens ord framställda i 1 Mosebok lyda: »På den dag du däraf äter, skall du döden dö.» Denna »dag» förklarar aposteln Petrus för oss vara en Herrens dag, om hvilken han säger: »Detta ena vare eder icke fördoldt, mina älskade, att en dag är för Herren såsom tusen år»; och det var under denna dag, som Adam dog, och ingen af hans efterkommande har någonsin lefvat en hel tusenårsdag. Herrens domsord sedan Adam hade syndat visa mycket tydligt, att han icke hade någon tanke på att plåga sina skapelser och att förbannelsen icke sträckte sig längre än till förstörandet af det närvarande lifvet och de lidanden, som åtfölja detta döende tillstånd. Herrens uttalande af förbannelsen öfver Adam lydde: »I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden, ty af den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.» — 1 Mos. 2:17; 3:19; 2 Pet. 3:8.

Vi ha sannerligen stor orsak till glädje, när vi finna, att den förfärliga läran om evig pina med dess tillämpning icke blott på våra första föräldrar utan på hela släktet, alla deras barn, är en falsk lära, hvilken icke härleder sig från bibeln utan från de »mörka åldrarna». Icke i någon ordets betydelse förefinnes den i Herrens uttalanden. Gif akt på aposteln Paulus' förklaring af saken, hvilken är i full öfverensstämmelse med berättelsen i 1 Mosebok. Han säger (Rom. 5:12): »Genom en människa har synden kommit i världen och genom synden (såsom följd däraf) döden, och döden har så kommit till alla människor.» Hvad skulle kunna vara mera förnuftigt [392] eller tillfredsställande än denna förklaring om döden, att den är en följd af synden, att vår fader Adam vid pröfningen genom olydnad förlorade alla sina rättigheter och förmåner och kom under denna förbannelse af sjukdom, smärta, sorg, bekymmer och död, och att vi utan någon pröfning (det vore till ingen nytta att pröfva oss, som ha ärft syndiga böjelser och svagheter) äro delaktiga i denna Guds dom öfver synden — döden — och gå såsom ett släkte gradvis genom svaghet, sjukdom, smärta och bekymmer ned i grafven?

Förklaringen är tillfredsställande för oss, och den bekräftas af det förhållandet, att ett barn, som är blott en timme, en dag, en vecka eller en månad gammalt, delar smärtans och döendets process lika väl som de, hvilka lefva några år längre och personligen öfverträda rättfärdighetens lagar. »Se, i synd är jag född och i synd har min moder aflat mig», är skriftens utsago i denna sak. »Alla hafva syndat och äro utan berömmelse inför Gud.»

Men hvar finnes något hopp? Hvilken hjälp kunna vi finna för en sådan sorglig tingens ordning? Hvad kan göras för dem, som nu lida, sörja och dö utöfver hela jorden— och hvad kan göras för de femtio tusen millioner, som redan gått ned i dödens fångahus? Vi svara, att de kunna helt visst icke göra något för sig själfva. Människans ansträngningar under sex tusen år att befria sig själf från sjukdom, smärta och död ha ovedersägligen visat den ytterliga ohållbarheten af något sådant hopp. De, som hoppas, måste göra det genom att se efter Herren, vår frälsnings Gud. Han har beredt en frälsning och bibeln är en uppenbarelse om tidsåldrarnas härliga plan, hvilken Gud håller på att fullborda steg för steg. Det första steget var återlösningen, gäldandet af det straff, som hvilade öfver oss — dödens straff. Det erlades af vår Herre Jesus, som »dog rättfärdig för orättfärdiga, att han skulle föra oss till Gud». Ingen af det dömda släktet kunde [393] ens återlösa sig själf och följaktligen — såsom profeten tillkännagaf — »kan ingen förlossa eller gifva Gud lösepenning för sin broder». Men människans oförmåga blef Guds tillfälle, och han sände Jesus, som gaf sitt ofördärfvade lif för oss, hvilket var »heligt, obesmittadt, skildt från syndarne», skildt från det döende släktet. Detta lif mottager Gud såsom det motsvarande priset och lösen för vår fader Adams lif, och sålunda gäller det för oss alla, som äro Adams barn, ty vi dömdes icke för vår egen skuld utan »genom en människas olydnad»; därför kan Gud vara rättvis och kan lösgifva oss på grund af den enes, Jesu Kristi, vår Herres, lydnad och lösen. Om honom står det skrifvet: »Han gaf sig själf till en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas.» — 1 Tim. 2:6.

Låt oss, kära vänner, i förbigående gifva akt på, att vår Herre Jesus icke återlöste blott och bart församlingen utan, såsom skriften tydligt förklarar: »Han är försoningen för våra synder, men icke allenast för våra utan ock för hela världens.» (1 Joh. 2:2.) Här ha vi, Gud vare tack, grunden till det goda hoppet, hvilket, såsom aposteln antyder, sätter oss i stånd att icke sörja såsom andra, hvilka icke hafva något hopp, eller blott ett löst hopp, som icke är grundadt på Guds ords bestämda förklaring.

Men, säger någon, det är länge sedan Jesus dog. Hvarför tillåtes synden att ännu regera och uppsluka människosläktet? Vi svara, att Gud dröjde fyra tusen år, innan han sände offret, och dröjer ännu med att sända den välsignelse, som tillförsäkrats genom detsamma och som slutligen måste blifva en följd — hvilken välsignelse för visso kommer, när Guds tid är inne. Ändamålet med detta dröjsmål är, såsom skriften förklarar, tvåfaldigt.

Först att ett tillräckligt stort antal människor skulle födas för att kunna uppfylla och befolka hela jorden, när den bringas till Edens fullkomlighet och såsom ett [394] helt blir Guds paradis, återupprättadt i en större och mera storartad skala. Människorna vinna under den närvarande tiden ett visst mått af erfarenhet beträffande synd och död och lära en del af den mycket viktiga läxan om det öfvermåttan syndiga i synden, och att den ej är önskvärd. Så snart Herrens tid är inne, hvilken vi tro icke är långt borta, skall han uppfylla sitt löfte och upprätta sitt rike på jorden, binda Satan, undertrycka alla de makter och inflytelser, som nu åstadkomma synd och död, och hela jorden skall vara full af Herrens kunskap. Sålunda skall Kristus välsigna människosläktet och höja det steg för steg till den storartade fullkomlighet, till hvilken det skapades — till Guds afbild, såsom framställd i Adam. Denna period för välsignelse kallas tusenårsriket, och det var om detta som Herren lärde oss att bedja: »Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden!» Det erfordras hela denna tusenårsdag af väl­signelse och återställelse för att på fasta grunder stadfästa rättfärdighet på jorden och för att pröfva människosläktet — för att utröna hvilka som genom lydnad mot Kristus kunna räknas värdiga evigt lif och hvilka som, under det de äga full kunskap, föredraga synden och därför skola dömas till den andra döden — »evig tillintetgörelse från Herrens närvaro och hans makts härlighet». Dessa välsignelser under tusenårsåldern komma icke blott de på jorden nu lefvande sexton hundra millionerna att åtnjuta utan också de femtio tusen millioner människor, som gått ned i grafven, dödens stora fångahus, från hvilket vår Herre Jesus skall kalla ut dem till dessa tillfällen i riket, såsom han förklarar: »Jag har nycklarna till döden och dödsriket.» — Upp. 1:18.

För det andra, kära vänner, har Herren, sedan han återlöst oss, dröjt med att åvägabringa de allmänna välsignelserna och tillfällena för världen för att under denna evangelieålder bland människosläktet, hvilket [395] han återlöst, uttaga en »liten hjord», en »utvald» klass, lärjungar, efterföljare, heliga. Han söker sålunda »ett egendomsfolk», »ett konungsligt prästerskap», hvilket skall vara förenadt med honom själf i tusenårsriket — icke för att med världen dela dess återställelse till jordiska förhållanden, huru fullkomliga, stora och härliga de än må vara, till ett Edens hem om än aldrig så önskvärdt, utan till en ännu högre ynnest, nämligen att blifva lika sin Herre — andevarelser, delaktiga i den gudomliga naturen, högt öfver änglar, furstadömen och väldigheter, och delande hans härlighet. Hvilket underbart hopp detta är och huru upplyftande för hvarje hjärta, som hört inbjudningen, blifvit en lärjunge, en Jesu efterföljare, som söker vandra i hans fotspår, såsom han gifvit oss ett föredöme! Hvilken välsignelse det skall blifva att vinna en sådan härlighet, ära och odödlighet, som erbjudits församlingen i den första uppståndelsen, och hvilken stor förmån det skall blifva att förenas med vår Herre i utdelandet af de gudomliga ynnestbevisen till hela den suckande skapelsen och få bjuda hvem som vill att komma och taga lifvets vatten för intet! Ja då, i riket, skola anden och bruden säga: »Kom!» (ty då skall det finnas en brud; Lammets bröllop försiggår i slutet af denna evangelieålder) »och den som vill, han tage lifvets vatten för intet». (Upp. 22:17.) Är icke detta två goda skäl, hvarför Gud icke sände välsignelsen, så snart som återlösningsoffret på Golgata var fullbordadt? Vi kunna sannerligen glädjas åt detta dröjsmål och åt de tillfällen, som vi till följd däraf fått att blifva kallade och att göra vår kallelse och utkorelse fast.

Detta, kära vänner, är en kortfattad framställning af det härliga hopp, som uppfyllde vår käre broder, hvars minne vi i dag hedra. Detta hopp var såsom ett ankare för hans själ, hvilket satte honom i stånd att stå fast på Herrens sida och att dela ljuft och ledt [396] med dem, som bekänna Mästaren och som söka att taga upp sitt kors hvar dag i hans efterföljd. Han hade ädla egenskaper, hvilka utan tvifvel mången af eder erkände, men vi grunda icke vårt hopp och vår glädje för hans del på den förmodan, att han var fullkomlig, utan på vår kännedom om att Kristus Jesus var hans fullkomlige återlösare och att han förtröstade på honom, och att vi veta det enhvar, som förtröstar på honom, aldrig skall komma på skam utan skall till slut blifva öfvervinnare. Utan tvifvel ägde vår käre broder aktningsvärda egenskaper, hvilka vi alla borde eftersträfva, men vi behöfva icke taga något jordiskt mönster. Gud själf har i sin Son gifvit oss ett härligt exempel, hvilket vi liksom vår käre broder skola söka att efterlikna. Vi göra väl i att icke se på hvarandra utan på honom, som var ett fullkomligt föredöme, Jesus. Vi böra öfverse med naturliga brister, hvilka vidlåda hela människosläktet till följd af fallet, och ihågkomma att de alla, hos sådana som äro Herrens efterföljare, blifva öfverskylda genom hans rättfärdighets klädnad, så att de, nämligen Herrens efterföljare, äro »benådade i den älskade».

Låt oss slutligen, kära vänner, draga en lärdom af det närvarande lifvets korthet, den nämligen, att medan Gud har stora välsignelser i beredskap för världen, hafva vi, som redan hört om hans nåd och frälsning i Jesus, särskilda förmåner, särskilda tillfällen och till följd däraf särskildt ansvar i förhållande till vår kunskap. Aposteln säger också: »Den som har detta hopp till honom, han renar sig såsom han är ren.» Om vi vänta att få vara med Herren, dela hans härlighet och deltaga med honom i hans framtida verk, förstå vi att detta innebär, det vår karaktär måste förvandlas, vårt hjärta förnyas, att vi måste blifva rena icke blott i hjärtat — det är i föresats, vilja och afsikter i förhållande till Gud — utan så långt som möjligt också i ord och gärning, — så långt som det [397] nya sinnet under olika omständigheter förmår att behärska dessa genom fallet ofullkomliga kroppar. Vi skola vara angelägna att icke blott förblifva i Jesus och under hans förtjänsts klädnad utan också att i våra hjärtan mer och mer odla andens dygder; och goda beslut äro till stor hjälp i denna riktning. Låt oss därför med dessa allvarliga och likväl fröjdefulla tankar i våra sinnen på nytt besluta oss för att, hvad oss vidkommer, hädanefter bemöda oss att vandra mera tätt i Mästarens fotspår och låta hans sannings ljus och nåd mer och mer lysa fram genom våra lif. Låt oss sträfva efter att världen må blifva bättre och lyckligare för hvarje dag, som vi lefva i densamma, och att så långt som möjligt förhärliga Gud i vår kropp och vår ande, hvilka tillhöra honom. Amen!

4) Talet kunde afslutas med bön, hvilken torde förrättas antingen af talaren själf eller någon i sanningen hemmastadd broder. En utomstående predikant skulle aldrig uppmanas att bedja efter detsamma. Han skulle tämligen säkert bedja till människor och icke till Gud och söka att ur de församlades sinnen utplåna den goda verkan, som torde ha åstadkommits genom talet. I bönen skulle man särskildt tacka Herren för hans nåd i Kristus Jesus, och hans välsignelse skulle utbedjas öfver alla de närvarande, särskildt öfver dem som gjort förlust i familjekretsen.

5) Gudstjänsten kunde lämpligen afslutas med en eller två verser af någon passande sång sådan som förut föreslagits.

6) Vi föreslå endast några få ord af bön vid grafven sedan kistan sänkts ned.

Förändringar i föredraget till följd af olika
omständigheter.

Ofvanstående tal kan naturligtvis lika väl tillämpas på en syster genom att använda ordet »syster» i stället för »broder», men om det är fråga om en världslig [398] person eller en, som i det yttre icke bekänt sig vara helt invigd åt Herren, är det af nöden att göra flera ändringar, hvilka lätt framstå för hvar och en, som är kompetent att hålla ett sådant föredrag.

I fråga om ett barn vare sig af troende eller icke troende föräldrar kan föredraget lämpas därefter, hänvisande till den aflidne såsom »vår unga vän, afskuren i blomman af sin ålder genom den grymme skördemannens lie — döden»; eller, i fråga om ett litet barn, kan denna text tagas: »Hör upp med rop och klagan och med dina ögons gråt, ty ditt arbete skall få sin lön, säger Herren, och de skola komma tillbaka ifrån fiendens land.» (Jer. 31:15-17.) I ett sådant fall vore det lämpligt att framhålla det faktum, hvilket ingen kan bestrida, att minderåriga barn icke kunnat begå den synd, som är till döds, och att sålunda skriftens förklaring besannas, att det var genom en människas olydnad och icke genom allas olydnad, som synden kom i världen med döden såsom följd eller straff.

Tionde, kollekter etc.

Så långt vi veta, är det ingen af de små grupperna af Herrens folk, tillhörande »denna vägen» (Apg. 22:4), som taga. upp allmänna kollekter. Vi ha från första början hållit på undvikandet af kollekter, icke emedan vi tro, att det skulle ligga någon synd däri och icke till följd af någonting i skriften, som skulle kunna fördöma det, utan därför att penningfrågan intager en så framstående plats inom alla sekter utöfver hela kristenheten, att det enligt vår mening är till Herrens förhärligande att helt och hållet undvika dessa kollekter. Människor, som i hela sitt lif varit hårdt ansatta för penningar, komma lätt till den tron, att predikande, lärande etc. till stor del göres för vinnings skull — om icke uteslutande så åtminstone till stor del.

[399] Icke blott skriften antyder, att flertalet af Herrens trogna äro af de fattiga i denna värld, utan vår erfarenhet bekräftar det samma — att det bland dem icke finnes många rika, icke många mäktiga, icke många ädlingar utan till största delen de i denna världen fattiga, rika på tro. Vi kunna vara förvissade, att då några af dessa komma till ett möte, där den närvarande sanningen häfdas, erfara de en känsla af lättnad vid frånvaron af den världsliga ande, som traktar efter penningen, och i några fall åtminstone har detta ledt till, att de fått förtroende till sanningen. De, hvilkas ögon öppnas för den närvarande sanningens ljus, blifva så nitiska och energiska i sanningens tjänst och få en så djup önskan att låta sitt ljus lysa till Faderns och Sonens förhärligande, att mången ljum kristen känner sig föranledd att fråga: »Hvad är bevekelsegrunden till detta? Hvad är ändamålet? Hvad vinst eller fördel ha de af att söka intressera mig — att låna mig böcker eller uppoffra tid genom att söka rikta min uppmärksamhet på dessa ämnen i bibeln, såsom de se dem?» När dessa frågare komma till mötena och finna, att icke ens de vanliga kollekterna och anhållan om penningar förekomma, blifva de ännu mer öfvertygade om att det varit kärlek till Herren, hans sanning och hans hjord, som varit orsaken till de gjorda ansträngningarna att bringa sanningen inom räckhåll för dem. Ehuru de kunna känna fördom mot sanningen, talar likväl detta ådagaläggande af uppriktighet och af godhetens och ädelmodets Gudlika ande för sig själft såsom härflytande från Herrens ande, kärlekens ande.

Men under det vi försvara denna princip och af allt hjärta förorda den till allt Guds folk allestädes, är det å andra sidan vår skyldighet att uppmärksamma det sakförhållandet, att huru lågsinnad, själfvisk och girig någon än må vara vid tiden för hans antagande af Herren och invigning åt honom, kan en sådan icke förblifva i fullkomlig öfverensstämmelse [400] med församlingen, hvars namn äro skrifna i himmelen, och med Herren, församlingens hufvud, utan att till ansenlig grad vinna seger öfver sitt själfviska sinne. Vi veta väl, att själfviskhet och njugghet äro främmande för vår himmelske Fader och vår Herre Jesus och måste därför vara främmande för alla, som slutligen skola blifva erkända såsom sin Faders barn, hvilka alla måste äga släktdrag af honom, hvars förnämsta kännemärke är kärlek — godhet. Om genom ärftlighet, ogynnsam omgifning eller uppfostran en lågsinnad ande varit starkt utvecklad hos någon, som blifvit antagen såsom profmedlem i den nya skapelsen, skall han snart möta kamp just på detta område. Såsom aposteln tillkän-nagifver, strider köttets sinne mot andens sinne, den nya skapelsen, och denna måste vinna seger, om den slutligen skall uppnå den eftersträfvade platsen bland öfvervinnarne. Själfviskhet och snålhet måste öfvervinnas; gudaktighet, generositet och frikostighet både i hjärta och handling skola flitigt öfvas. Det må vara, att sådana ända till sin dödsdag få strida med köttet, men där får intet tvifvel finnas om sinnets beskaffenhet, den nya viljan, och de som bäst känna dem skola helt visst i deras uppförande varseblifva bevis på det nya sinnets seger öfver det köttsliga och själfviska sinnet.

Vår mening i fråga om undvikande af kollekter och alla finansiella frågor vid församlingens sammankomster är därför icke att motarbeta gifvandet. Så långt vi kunnat iakttaga, äro de, som rikligast, af fullaste hjärta och med största glädje gifva åt Herren, sådana, hvilka mottagit den största välsignelsen af honom i andliga ting. Det må ihågkommas, att vi icke begränsa detta uttryck: »Herren älskar en glad gifvare», till penninggåfvor utan innesluta däri alla de gåfvor och offer, som Herrens folk har förmånen att frambära till offeraltaret, och hvilka Gud underrättar [401] oss om, att han finner behag uti att mottaga genom vår dyre återlösares förtjänst. Hvarhelst och närhelst den frågan blifvit framställd till oss: »Gör jag bäst uti att bestämma mig för affärsvägen och sålunda blifva i stånd att till sanningens utbredande gifva rikligt af den inkomst, som mina händer och min hjärna åstadkommit, eller skulle jag vara mera belåten med mindre förmåga och tjänst i den riktningen genom att taga en annan väg, hvilken skulle sätta mig i stånd att gifva mer af min tid och personlighet för sanningens intressen och dess kungörande bland vänner och grannar etc.?» har vårt svar varit, att vi anse, att tid och inflytande, som gifves i sanningens tjänst, är af ännu större värde i Herrens ögon än penninggåfvor.

Om därför någon vet sig äga särskild fallenhet för att framställa sanningen och äfven för lagenligt penningförvärf, skulle vårt råd vara, att han helst begagnade sin förmåga att förtjäna penningar endast till en begränsad grad för att kunna gifva så mycken tid och uppmärksamhet som möjligt åt den ännu större uppgiften att tjäna sanningen. Och detta kan också i ansenlig mån tillämpas med hänsyn till sanningens tjänande medelst tryckalster, såsom kolpor­törsarbete etc.

»Saligare gifva än taga» är en själfklar sats, hvilken allt Herrens folk, som till någon grad uppnått likhet med honom, godt kan uppskatta. Gud är den store gifvaren — han gifver beständigt. Hela skapelsen med alla dess delar är resultatet af denna godhet från Guds sida. Han begåfvade sin enfödde Son med lif samt ynnesten och välsignelsen af den nära föreningen med sig. Han har gifvit Guds söner, änglarna, otaliga välsignelser. Han skänkte vårt släkte i fader Adams person lifvets välsignelse och förmågan att föröka sig i denna värld, hvilken till och med i släktets nuvarande fallna och sjunkna tillstånd är [402] underbar. Han har icke blott försett oss med sinnen, genom hvilka vi kunna uppfatta ljuf vällukt, angenäm smak, sköna färger och dessas sammansättningar etc. etc., utan han har också i naturen underbart och rikligen sörjt för tillfredsställande af dessa sinnen i frukt och blommor, strålande och stjärnklar himmel; han har låtit sina gåfvor öfverflöda till den naturliga människan.

Och när vi begrunda de välsignelser, Gud har i beredskap för den »lilla hjorden», den nya skapelsen, såsom uppenbarats för oss i hans ord, finna vi att de äro mycket stora, större än vi kunnat begära eller tänka. »Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen människas hjärta har uppstigit, har Gud beredt åt dem som älska honom; men för oss har Gud uppenbarat det genom sin ande.» Därför är välvilja eller gifvande, att bistå och välsigna andra, någonting likt Gud. Icke underligt då, att vi skatta gifvandet högre än mottagandet.

I samma mån som vi lära att uppskatta de andliga tingen, som vi ha gemenskap med Herren och blifva delaktiga af hans ande och som kärlekens, gifmild­hetens och ädelmodets ande är utgjuten i våra hjärtan — i samma mån glädjas vi åt att göra alla människor godt, i synnerhet trons husfolk. Kärleken hos oss såsom hos vår himmelske Fader söker icke blott och bart sitt eget intresse och egen välfärd utan är alltjämt angelägen att se till, huru välsignelser skulle kunna komma andra till del, huru andras lif skulle kunna lysas upp, huru ljus och glädje skulle kunna komma in i deras lif, huru de skulle kunna tröstas i sina sorger och hjälpas i sina trångmål. Sannerligen, det är i samma mån som detta nya sinne intager oss och i den mån vi blifva förvandlade genom våra sinnens förnyelse och gå från härlighet till härlighet, som vi komma att uppskatta det stora verk, Gud planerat för oss i framtiden — det Gudslika verket att [403] välsigna alla jordens släkter, att blifva medhjälpare vid utdelandet af de himmelska gåfvorna, hvilka han har i beredskap för alla, som vilja komma i förening med honom. De nya skapelserna finna därför, att de, allt eftersom de växa i nåden, och under det de alltjämt uppskatta den härlighet som lofvats dem personligen, snarare tänka alldeles särskildt på de förmåner, som skola komma dem till del såsom medarfvingar med deras Herre, på medverkandet vid återställelsen och alla dess många välsignelser öfver den arma suckande skapelsen — upplyftande så många af dem, som vilja, till mänsklig fullkomlighet, från hvilken alla föllo i Adam.

Allt eftersom denna kärlekens ande, denna önskan att gifva och att hjälpa andra tilltager i våra hjärtan under närvarande tid, leder den oss icke blott till att tänka ädelt om andra utan också att handla ädelt — till villighet att offra vår tid och vårt inflytande för andras skull, så att de må blifva välsignade med den närvarande sanningens ljus, liksom vi blifvit välsignade genom densamma. Och denna samma ande leder oss, om vi icke ha gåfvan att undervisa eller utlägga, till att söka bruka vår begåfning af tid och till­fälle för spridande af traktater etc., åtföljda af ett ord i sinom tid, om än aldrig så kort. Och vidare leder den oss, om vi också äro begåfvade med penningar, till att använda dem i Herrens tjänst för evangelii kungörande. Vi tro för visso, att Herren lika mycket nu som någonsin uppskattar den ande, som bodde i den fattiga änkan, hvilken lade två skärfvar i offerkistan och hvilkens själfförnekelse, framställd i detta ringa offer, vår Herre förklarade, enligt hans uppskattning och därför också enligt Faderns, såsom ett det högsta slag af gifvande — efter hans eget hjärta: »Hon inlade af sin fattigdom allt hvad hon ägde till lifsuppehälle.» (Luk. 21:4.) Därför gjorde hon på sitt sätt till det allmänna bästa [404] någonting liknande, hvad Herren Jesus gjorde. Han icke blott gaf allt hvad han ägde utan uppoffrade själfva lifvet, dagligen och stundligen, i tjänandet af andra, och slutligen fullbordade han, i den fullaste mening, sitt verk på Golgata.

Vi undra, hvarför Herren icke alls lät den fattiga änkan förstå, att hon gjort mer än sin plikt, att om hon endast hade två skärfvar, hon skulle behållit dem båda eller åtminstone en af dem för sitt eget behof. Hade det varit någon annan än Herren eller någon af apostlarna som iakttagit denna sak och lofordat den utan att framställa en varning i samband med densamma, skulle vi haft full frihet att tillägga ett varningsord. Vi förmoda, att på det hela taget mycket få behöfva en varning beträffande själfuppoffring. De äro säkerligen få, som behöfva varnas för att gifva hela sitt lifsuppehälle. Det torde finnas några, men vi äro förvissade om att dessa få liksom den fattiga änkan af Herren på något sätt ersättas för det, som vi skulle vara böjda för att betrakta såsom allt för stor frikostighet. Vi äro alldeles vissa om att det är bättre att de misstaga sig beträffande den sidan af saken än den motsatta. »Den ene utströr och får dock mer (om förökandet icke kommer i timliga ting, skall det säkerligen komma i andliga); den andre spar öfver höfvan (de som äro för mycket varsamma, försiktiga, snåla och alltför mycket hålla tillbaka) men blifver allenast fattigare (ibland fattigare i ekonomiskt hänseende, men alltid och med säkerhet i andligt hänseende fattigare).» — Ord. 11:24.

Eftersom Herren icke uppställt någon lag för sitt folk beträffande deras gifvande utan lämnat dem, som invigt sitt allt åt Herren, full frihet i saken, är det tydligt, att han menar, det deras invigning skall mätas efter deras vandel efteråt — deras offer, deras själfförnekelse. Den frågan ställer sig dä gifvetvis inför hvar och en särskild: »Huru mycket skall jag [405] gifva af min tid, mitt inflytande och mina penningar till Herren?» Vi svara att om frågan kommer från någon, som helt invigt sig och blifvit en ny skapelse, det icke kan gifvas mer än ett svar, nämligen att han ingenting har att gifva — han har redan gifvit allt hvad han äger åt Herren. Om han hållit tillbaka någonting, så invigde han sig icke helt, och då kan han vara viss på att han icke blifvit fullt godkänd af Herren.

Men om vi gifvit allt åt Herren, huru skola vi kunna afgöra, hvad som är Guds vilja beträffande bruket af denna gåfva? Vi svara, att hvar och en skall betrakta sig själf såsom af Herren bestämd att vara förvaltare öfver sin egen tid, sitt inflytande och sina penningar etc., och hvar och en skall söka bruka dessa gåfvor efter bästa förstånd till Mästarens förhärligande. Och då han äger förmånen att få gå fram till nådens tron, innebär detta, att om han är villrådig beträffande användandet af dessa gåfvor, han må utbedja sig visdom af Gud, som fritt och utan förebråelse gifver åt den, som beder. Ledd af denna visdom från ofvan kommer han, i samma mån som hans kärlek och nit för Herren dag för dag växer genom sanningens kunskap och andens inneboende, att gifva mer och mer af tid och inflytande samt sådana medel, som stå till hans förfogande, för sanningens tjänst — och dessutom uttänka, huru han må kunna inskränka på egna och på familjens anspråk för att kunna föröka sitt offer.

Såsom vi alla veta, inrättade Gud bland judarna ett system af tiondegifvande, hvilket innebar, att en tiondedel af all afkastning, vare sig af säd, grönsaker, boskap eller penningar, särskildt bestämdes att tillhöra Herren och till att användas uteslutande för heliga ändamål. Men detta var en anordning endast för »tjänarnas hus». Herren har icke gifvit »sönernas hus» någon sådan lag eller förordning. Innebär [406] detta, att han väntar mindre af sönerna än af tjänarna? Nej, visst icke. Den son, som vore mindre intresserad i sin faders angelägenheter än tjänaren, vore ovärdig sin ställning som son och skulle med säkerhet förlora den; — någon annan torde befinnas äga mer af barnaskapets sanna ande. Hvad beträffar sönernas hus, så är icke blott och bart tionden utan allt helgadt och offradt, och allt skall brukas, allt eftersom tillfälle gifves oss att på hvarje möjligt sätt tjäna Herren och hans sak. Så skola vi alltjämt fortfara, utgifvande våra lif och vårt allt i sanningens tjänst*.

____________
* Den invigdes förpliktelser gent emot sitt husfolk och huru detta har att göra med uppgifvandet afhans ALLT till Herren behandlas i kap. XIII.
____________

Aposteln fäster uppmärksamheten vid denna sak i sitt bref till filipperna (4:17) och försäkrar dem, att deras frivilliga gåfvor voro både nyttiga och värderade; han tillägger: »Icke att jag traktar efter gåfvan, utan jag traktar efter den rikliga frukten för eder räkning.» Han visste, att för så vidt som de hade blifvit aflade af den heliga anden, skulle de börja frambringa frukter af goda gärningar och välvilja, och att ju mer denna välvilja ådagalades, desto större bevis hade han på deras andliga, tillväxt, hvilket var hvad han egentligen önskade. Och så är det äfven nu. Herren underrättar oss om att allt guld och silfver är hans så väl som all boskap på de tusende bergen. Han behöfver i verkligheten ej någon af våra ansträngningar, ej heller våra penningar, men emedan det är till vår nytta och bidrager till vår utveckling, låter han sitt verk utföras på ett sådant sätt, att det har behof af alla deras ansträngningar, som i sanning tillhöra honom, och alla de medel, som kunna användas vid deras sträfvan att förhärliga honom.

Huru [407] nådefull är icke denna anordning! Huru mycken välsignelse ha icke dessa förmåner redan tillfört Herrens kära barn! Vi betvifla icke, att de skola förblifva våra intill slutet af vår täflingskamp, på det vi alla må få den välsignade förmånen att gifva våra gåfvor, hvilka de än må vara, i Herrens tjänst. Därför framhålla vi, att såsom exemplet af den fattiga änkan och hennes två skärfvar ådagalägger, är ingen så fattig, att han icke kan visa Herren sitt hjärtas önskan. Vår Herres tanke, som uttryckes på ett annat ställe, synes vara, att den, som är trogen i ringa ting, är ock trogen i fråga om större ting och tillfällen, och till sådana är det, som han vill gifva större tillfällen, icke blott i kommande tid utan också i den närvarande tiden.

Vårt råd är, att penningfrågan så långt möjligt är åsidosättes, och vi tro, att den helt och hållet bör lämnas ur räkningen vid församlingens allmänna möten. Hvar och en bör aktgifva på Herrens ande och, allt eftersom den fått taga boning inom honom, vara angelägen att, så långt han kan, hjälpa till vid bestridandet af icke blott församlingens löpande utgifter — hyra kanske eller andra omkostnader — utan han är också ifrig att göra hvad han kan i fråga om utbredandet af det ljus, som blifvit till välsignelse för hans egen själ, till andra som ännu sitta i mörker. Vi tillråda vidare, att man icke begär penningar af utomstående, ehuru vi icke ha något skäl hvarför penningar, som erbjudas af utomstående, någonsin skulle vägras att mottagas. Det vore åtminstone ett bevis på deras sympati, hvilket utan tvifvel antingen i det närvarande eller kommande lifvet skall medföra något erkännande och någon lön från honom, som sade: »Hvilken som gifver eder att dricka en bägare vatten för det namnet, att I hören Kristus till, sannerligen säger jag eder: Han skall icke mista sin lön.» — Matt. 10:42; Mark. 9:41.