Studies in the Scriptures

Tabernacle Shadows

 The PhotoDrama of Creation

 

STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

 

NIONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS DOM.

Jehova, världsalltets store domare. – Alla välsignelser, ynnestbevis etc. komma från Jehova genom Sonen. – nya skapelsen kommer att blifva medbröder och medarfvingar med Kristus. – “Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden.” – Faderns fällande dom öfver människosläktat redan uttalad. – Domen under tusenårsriket blir en dom af nåd och till hjälp. – Den slutliga verkställande domen kommer att blifva rättvisa utan nåd. – Den nya skapelsens dom under evangelii ålder. – Den [5] nya skapelsen dömd genom kärlekens fullkomliga lag. –  Det förhärligade hufvudets uppsikt öfver kroppen. – “Med den dom, hvarmed I dömen, skolen I varda dömda.” – Vi skola döma rätt om oss själfva. – “Den, som dömer mig, är Herren.” – Församlingen skall döma i en del saker. – Om din broder syndar mot dig.” – Förlåt sjuttio gånger sju. – Försyndelser mot församlingen. – Vi måste alla uppenbaras inför Kristi domstol.

VI HA redan sett*, att hela människosläktet af den store högste, Jehova, dömdes ovärdigt evigt lif, när Adam, dess stamfader, misslyckades vid pröfningen. »Genom en människa har synden kommit i världen och genom synden (såsom straff eller dom) döden, och döden har så kommit till alla människor, emedan de alla hafva syndat.» (Rom. 5:12.) Adams misslyckande och dödsdomen öfver honom bragte samma dom öfver alla hans barn. Hans fall, hans brister och hans synd utsträcktes på ett naturligt sätt och med förökad styrka och hast till hans efterkommande. Vi ha redan sett, att hans dom på allt sätt var rättvis och följaktligen oåterkallelig, att den store domaren i universum, efter att rättvist ha afgjort människans ovärdighet till evigt lif, icke kunde upphäfva sin egen dom, förklara orätt för rätt och den 

*Del I, kap. 7.

[466] ovärdige värdig varaktigt lif. Men vi ha också sett, att han hyste medlidande för oss, och att han i sin nådefulla plan, uppgjord före världens grundläggning, afsåg och föranstaltade hela släktets återlösning* för att åt alla dess medlemmar bevilja ännu en pröfning eller dom samt också bestämde, att hans älskade Son, hvars återlösningverk gjorde försoning möjlig, skulle blifva medlaren i denna nya anordning för släktets välsignande och höjande. Vi ha också sett, att tiden för de lydigas dömande och höjande är tusenårsåldern, afsedd såsom världens domsdag eller dag för pröfning och kommer att gifva hvar och en ett tillfälle att icke blott komma till kunskap om Herren och i harmoni med honom, utan därjämte att genom trohet och lydnad bevisa sin värdighet till evigt lif. Vi hafva apostelns ord på detta: »Gud har fastställt en dag, på hvilken han skall döma världen med rättfärdighet.»** Apg. 17:31.

* Del V.
** Del I, kap. 8

Utan tvifvel är Jehova själf den högste domaren och hans lag den högsta normen, enligt hvilken hvarje lag beträffande evigt lif måste gifvas. Sålunda hänvisar aposteln till »Gud, som dömer alla», och antyder, att därmed menas Fadern, genom att i samma sats hänvisa till Jesus såsom medlaren. (Ebr. 12:23, 24.) Åter säger han: »Herren skall döma sitt folk» och »min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren.» (Rom. 12:19; Ebr. 10:30.) I dessa citat från gamla testamentet (Ps. 50:4; 5 Mos. 32:35, 36) är Herren, som hänvisas till, Jehova. Åter säger aposteln: »Gud skall döma människornas (»världens») hemligheter genom Jesus Kristus.» (Rom. 2:16; 3:6.) Jehova var den ursprunglige lagstiftaren och domaren och kommer att för alltid bibehålla denna ställning och detta samband med sina skapelser. Sin ära [467] gifver han icke åt någon annan. (Es. 42:8.) Dessutom säger han oss i skriften, att han är sitt folks herde. »Herren är min herde; mig skall intet fattas.» (Ps. 23:1.) Åter benämner han sig själf såsom sitt folks förlossare: »Allt kött skall förnimma, att jag är Herren, din frälsare och din förlossare, den starke i Jakob.» (Es. 49:26.) I egentligaste mening är Jehova själf medelpunkten i hela frälsningsplanen och i hvarje dess drag, och en annan syn på saken är oriktig.

Emellertid, såsom det behagat Fadern att skapa allting genom Sonen (Joh. 1:1.), så har det behagat honom att upphöja vår Herre Jesus såsom sitt ärade redskap. Från denna ståndpunkt se vi, att all välsignelse, all makt, alla ynnestbevis utgå från Fadern, genom Sonen, och att de nya skapelserna, förenade med Sonen, sålunda blifva hans medtjänare och medarfvingar till Guds nåd.

Så fullkomligt hvilar den himmelske Fadern »från sitt verk» och använder Sonen såsom sitt ärade redskap, att vår dyre återlösare kunde säga: »Fadern dömer icke någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen.» (Joh. 5:22.) Vår Herre yttrade dessa ord, innan han på Golgata fullbordat det verk, som Fadern gifvit honom att utföra, men han talade från det fullbordade verkets ståndpunkt, ty, såsom vi redan sett, skulle hans eget prof beträffande hans lämplighet för det verk, Fadern hade för afsikt, afgöras genom hans trohet intill döden. Sålunda ådagalade han icke blott sin värdighet att blifva en trogen och barmhärtig öfverstepräst, utan garanterade med sitt eget blod ett nytt förbund till förmån för människosläktet, öppnade den nya vägen till lifvet och erhöll »nycklarna till döden och dödsriket.» — rätten att till fångarna i dödens stora fångahus säga: »Kommen ut!» och rätten att välsigna och upplyfta sä många som lydaktigt hörsamma hans röst. Strängt [468] taget var det från det ögonblick, då Herren uppstod, som Fadern öfverlämnade all dom åt Sonen, och då var det han förklarade: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden» (Matt. 28:18), och hans första utöfning af denna makt skedde, då han förordnade sina apostlar såsom hans representanter att börja verket med att uttaga brudklassens lemmar, församlingen (ecklesia), hans lemmar i den nya skapelsen.

Faderns dom beträffande människosläktet hade redan blifvit uttalad och hade fördömt alla, och någon vidare dom från hans sida under den fullkomliga rättfärdighetens lagar kunde icke vara af något synnerligt gagn för någon af det fördömda släktet, enär alla hafva »syndat och äro utan berömmelse inför Gud». »Ingen rättfärdig finnes, icke en», och den gudomliga måttstocken erkänner ingenting mindre än absolut rättfärdighet — fullkomlighet. Den gudomliga anordningen var därför, att vår Herre Jesus skulle blifva medlaren, den som skulle gå emellan, den som skulle tillfredsställa rättvisan och representera det fallna släktet den till hvilken Faderns rättvisa skulle se såsom människans representant, och som skulle blifva ansvarig för släktet. Jesus skall inneha sin ställning såsom medlare mellan Gud och människan, till dess han fullt utfört det afsedda verket — till dess han återfört alla skapelser till full harmoni med Gud, hvilka, efter att ha blifvit förda till kunskap om sin skapare och hans rättfärdiga lagar, skola önska att förblifva och handla i öfverensstämmelse därmed. Ännu mer: »all» hans »dom» kommer att inbegripa förgörandet af de skyldiga, ty han kommer icke blott att löna de lydiga utan också att »fördärfva dem, som fördärfva jorden» att förgöra de uppsåtliga syndarne, alla bland folket som icke vilja hörsamma hans röst, hans befallning och hans undervisning, tillintetgörande all synd och all upproriskhet, däri inbegripen till och med den sista fienden, [469] döden. 1 Kor. 15:25-28; Upp. 11:18, 2 Tess. 2:8; Ebr. 2:14.

Detta dömande kommer han att delvis utföra såsom medlare under tusenårsåldern, hvarvid han skall göra eftergifter för mänsklighetens ofullkomligheter, noggrant belöna och straffa, och delvis såsom Jehovas befullmäktigade eller ställföreträdare vid slutet af de tusen åren, gifvande evigt lif såsom belöning åt dem, som befunnits värdiga, och evigt fördärf åt dem, som befunnits ovärdiga. Och denna sista verkställande dom kommer att ske med rättvisa utan nåd; den egentliga nyttan och ändamålet med nåden har då uppfyllts genom tusenårsregeringen, under hvilken nåd och hjälp skall beskäras hvarje medlem af släktet genom dess återlösare. Och Kristi kropp, församlingen, kommer att vara förenad med honom i alla de olika uppgifterna att välsigna, döma, styra, rätta etc. under tusenårsåldern, denna tid af medlande och hjälpsamhet, — och möjligen också i att förkunna och tilldela de slutliga belöningarna och straffen.

Innan vi gå vidare för att särskildt gifva akt på den nya skapelsens dom eller pröfning under evangelii ålder, före tusenårsriket, skola vi djupt inprägla i våra sinnen det förhållandet, att alla dessa åtgärder, domar etc. äro af Fadern, ehuru genom Sonen och genom församlingen, alldeles såsom vi också läsa angående uppståndelsen från de döda, att Gud uppväckte vår Herre Jesus från de döda genom sin egen makt, och att han också skall uppväcka oss, hvilken framställning vi förstå är i full öfverensstämmelse med vår Herres förklaring: »Jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.» »Jag skall komma tillbaka och taga eder till mig.» »Jag är uppståndelsen och lifvet.» l. Kol. 6:14; Joh. 6:39; 14:3 11:25.

Den nya skapelsens dom eller pröfning måste försiggå under evangelii ålder, innan tusenårsriket blifvit fullt infördt, ty det är den nya skapelsen, hufvud [470] och kropp, som skall utföra verket under tusenårsåldern. Det är i öfverensstämmelse därmed, som Herren säger, att vi icke skola komma i domen (krisis) med världen (icke vara med i världens dom eller pröfning under tusenårsdagen) utan hafva redan öfvergått från döden till lifvet (före världen), rättfärdigade genom tro och lydnad såsom lemmar af hans kropp. (Joh. 5:24.) Följaktligen är den närvarande tiden för hvar och en af de invigda en domsdag, en dag för pröfning, då det skall afgöras, huruvida han kommer att räknas värdig lif eller ej under betingelserna för hans kallelse och invigning. Härmed öfverensstämma apostelns ord: »Domen (krima, slutligt afgörande) skall begynna på Guds hus.» (1 Pet. 4:17.) Såsom aposteln antyder, gifver det den nya skapelsen en hög föreställning om de gudomliga fordringarna eller villkoren för evigt lif, när den ser, att dessa, som försakat synden och vändt sina hjärtan till att känna och göra den gudomliga viljan, behöfva genomgå en tid af pröfning för att pröfvas och fullkomnas till sin karaktär, att den må vara sådan som Herren kan godkänna.

Hvem är den nya skapelsens domare? Och efter
hvilken lag eller måttstock dömes den?

Vi svara, att vi dömas af vår himmelske Faders fullkomliga kärlekslag, — att vi blefvo rättfärdig­gjorda genom honom (»Gud är den som rättfärdigar»), att våra invigningslöften gåfvos honom, och att hela den nya skapelsen, hufvud såväl som lemmar, står i skuld till Fadern såsom »Gud, allas domare». Men detta förändrar icke eller står icke i strid med hvad vi redan sett beträffande Faderns handlingssätt med oss. När han möter oss och tillåter att vi få nalkas den himmelska nådatronen, är det, emedan han benådat oss i den älskade, i vår Herre och vårt hufvud, under hvilkens rättfärdighetsklädnad vi allena [471] kunna nalkas Fadern eller äga hans välbehag. Det oaktadt tillhör all makt och myndighet Sonen såsom Faderns sändebud eller representant, och följaktligen se vi, att ehuru vi ha att göra med Fadern direkt, gifver han oss företräde endast genom vår försvarare — alldeles såsom vid en jordisk domstol ett laga ombud representerar sin klient. Världen kommer icke att ha tillträde till eller få direkt att göra med Fadern genom en förespråkare under tusenårsåldern, utan kommer tvärtom att få direkt att göra med Kristus till dess slut, då de fullkomliga skola framställas för Fadern.

De nya skapelserna äro alla födda af Fadern, äro hans barn och icke Kristi barn, och det är Fadern, som agar kvar och en son, som han upptager. Det är också till Faderns nådatron, som vi särskildt uppmanas att bedja — till hvilken vägen blifvit öppnad genom Jesus, vår återlösare. Och likväl äro vår återlösares ord sanna i fullkomligaste mening: »Ingen kommer till Fadern utan genom mig.» Förhållandet mellan Herren Jesus och församlingen är såsom mellan hufvudet och kroppen: hufvudet tager kännedom om, dömer och bestämmer i fråga om alla kroppens intressen, leder dess väg, förtager svårigheterna, lättar och bringar bistånd och vederkvickelse, understöd och styrka åt hvarje lem och använder ofta medlem­marna i kroppen såsom dess redskap eller tjänare. Likväl, då hvarje särskild del af detta verk göres i Faderns namn och under Faderns ledning, är det alldeles riktigt att betrakta det såsom af Fadern och genom Sonen. 1 Kor. 8:6.

Det är också i öfverensstämmelse med detta, som vi läsa: »Om I såsom Fader åkallen den, som, utan anseende till person, dömer» etc. Och åter: »Min fader är vingårdsmannen. Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt. den tager han bort, och hvar och en som bär frukt, den rensar (beskär) han, att den [472] må bära mera frukt.» (1 Pet. 1:17; Joh. 15:1, 2.) Det oaktadt synes tydligt af samme apostels ord: »Det är förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer», att vårt hufvud fullt erkännes, och att detta tuktande, beskärande etc. utföres i oss och med oss genom honom såsom Faderns ombud. Alltså visar han oss, att vi icke direkt äro i den lefvande Gudens händer ej heller direkt under utöfningen af hans orubbliga lag. Vi äro i Kristus Jesus, skylda genom hans förtjänst, och blifva af honom såsom vårt hufvud och vår mästare behandlade under det abrahami­tiska förbundets nådefulla anordningar, som gjorts verksamt för oss genom hans blod.

Det förhärligade hufvudets tillsyn öfver kroppen.

Vi kunna icke betvifla vårt förhärligade hufvuds kärlek och omvårdnad beträffande sin församling —»kroppen», »bruden» — icke ens om han hade uraktlåtit att gifva oss någon uttrycklig förklaring därom. Emellertid visar han oss mycket tydligt i sitt sista budskap till sina trogna, att det är han, som sitter och renar och luttrar de antitypiska leviterna, omfattande det konungsliga prästerskapet. Lyssna till hans ord till de sju församlingarna i Mindre Asien, som representera de sju tidsskedena i församlingens erfarenheter:

»Kom därför ihåg hvarifrån du har fallit, och bättra dig... Annars KOMMER JAG snart till dig och skall flytta din ljusstake.» »Var trogen intill döden, så SKALL JAG GIFVA dig lifvets krona.» »JAG HAR något litet emot dig... Bättra dig; annars KOMMER JAG snart till dig och skall strida mot dem med min muns svärd. Den som öfvervinner, honom SKALL JAG GIFVA att äta af det fördolda mannat.» »JAG HAR det emot dig, att du har fördrag med kvinnan Jesabel... JAG HAR GIFVIT henne tid att hon skulle bättra sig... JAG SKALL KASTA henne... i stor bedröfvelse,... och hennes barn SKALL JAG DRÄPA, och alla församlingar skola förnimma, att JAG ÄR DEN, som rannsakar njurar och hjärtan; och JAG SKALL GIFVA  HVAR OCH EN [473] AF EDER efter edra gärningar... Den som öfvervinner och den som intill änden gör mina verk, honom SKALL JAG GIFVA makt öfver hedningarna.» »JAG HAR ICKE FUNNIT dina gärningar fullkomliga inför min Gud... Den som öfvervinner, han skall så klädas i hvita kläder, och JAG SKALL ICKE UTPLÅNA hans namn ur lifvets bok.» »Detta säger den ... som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen milliliter, och som tillsluter och ingen upplåter,... se JAG VILL GIFVA ur Satans synagoga några af dem, att de skola komma och tillbedja för dina fötter och förstå, att jag har älskat dig. Emedan du har bevarat mitt tålamods ord så SKALL OCK JAG BEVARA DIG från den frestelsestund som skall komma i hela världen... Den som öfvervinner honom SKALL JAG GÖRA till en pelare i min Guds tempel.» »Emedan du är ljum och hvarken kall eller varm, SKALL JAG UTSPY DIG ur min mun... Jag råder dig att af mig köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik… ALLA DEM JAG ÄLSKAR. DEM TILLRÄTTAVISAR OCH AGAR JAG; gör därför din flit och bättra dig.» Upp. 2:a och 3:e kap.

Vi påminna också om Herrens liknelser om punden och talenterna, i hvilka han visar, att han vid sin återkomst kommer att belöna sina trogna; till dem hvilka i tålamod och god gärning söka ära och oförgänglighet skall han gifva evigt lif de öfriga straff på vredens dag. Liknelserna visa tydligt, att dessa belöningar åt tjänarna i förhållande till graden af deras trohet utdelas genom »mannen af ädel börd», sedan han blifvit beklädd med konungslig makt, och huru hans fiender efteråt behandlas. Likväl tillskrifver aposteln Fadern både belönandet och straffandet. Lösningen på saken finna vi i Herrens ord: »Jag och Fadern äro ett» vi samverka i hvarje sak.

»Dömen icke, på det att I icke mån varda dömde, ty med den dom,
hvarmed I dömen, skolen I varda dömde.»
Matt. 7:1, 2.

Församlingens rättmätiga domare äro Fadern och Sonen, den senare såsom Faderns representant, åt hvilken han öfverlämnat all dom. (Joh. 5:22, 27.) [474] De nya skapelserna äro icke kompetenta att döma den ena den andra på grund af två orsaker: 1) Endast få af dem ha fullt fattat och uppskattat kärlekens gudomliga lag, som härskar öfver alla. 2) Synnerligen få kunna läsa sina egna hjärtan rätt; många döma sig själfva alltför strängt eller alltför mildt och skulle följaktligen blygsamt afstå att sitta till doms öfver en annans hjärta, hvars motiv kunde vara långt ifrån kända. Det är till följd af vår oförmåga att döma, som Herren — under det han försäkrar oss, att detta skall blifva en af våra framtida uppgifter i riket, sedan vi blifvit passande genom delaktighet i den första uppståndelsen — förbjuder allt enskildt dömande bland hans efterföljare nu och hotar dem med att om de framhärda i att döma hvarandra få de icke vänta mera barmhärtighet och mildhet, än de visa andra. (Matt. 7:2; Dok. 6:38.) Samma tanke inskärpes i Herrens bön, som gifvits oss: »Förlåt oss våra skulder (öfverträdelser), såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.» Matt. 6:12.

Detta är icke ett enväldigt styrelsesätt genom hvilket Herren behandlar oss med orättvisa och njugghet, då vi handla så mot andra; tvärtom innebär det en riktig princip. Vi äro »af naturen vredens barn», »tillredda till förtappelse», och ehuru Herren nådefullt har för afsikt att välsigna oss och frigöra oss från våra synder och svagheter och fullkomna oss genom vår återlösare, kommer han att göra detta endast med villkor, att vi mottaga hans kärlekslag och i våra hjärtan rätta oss därefter. Han ämnar icke antaga opånyttfödda eller hafva »vredens barn» i sin familj. För att blifva passande för en plats i de många boningarna (plan af tillvaro) i Faderns hus (Joh. 14:2) måste alla upphöra att vara vredens barn och blifva kärlekens barn, förvandlade från härlighet till härlighet genom vår Herres ande, kärlekens ande. Hvemhelst därför, som vägrar att utveckla[475] kärlekens ande och i motsats därtill fortsätter att kärlekslöst döma medlärjungarna, bevisar, att han icke tillväxer i kunskap och nåd, att han icke blifvit a förändrad från härlighet till härlighet i hjärtelikhet med Herren, och att han icke är en sann Herrens efterföljare, och följaktligen kommer han ej att bevisas nåd i högre grad, än hvad han själf verkligen bevisat vid efterliknandet af sin Herre. Huru långt han liknar Herren (i kärlek), visas genom hans barmhärtighet och ädelmod i tankar, ord och handlingar gent emot sina medbröder.

O, att alla, som blifvit aflade af anden, den »nya skapelsen», kunde inse, att denna dömande ande (utdömande), som är så vanlig (i sanning den synd, som nästan »alltid låder vid» Herrens folk), utvisar deras brist på kärlekens ande, deras brist på Kristi ande, hvars totala frånvaro skulle bevisa, att vi icke höra honom till. (Rom. 8:9.) Vi äro öfvertygade om att ju förr detta faktum inses, dess förr skall den stora förvandlingen »från härlighet till härlighet», så väsentlig för vårt slutliga antagande såsom lemmar i den nya skapelsen, försiggå.

Endast få bland Herrens folk inse, till hvilken grad de döma andra och det med en hårdhet, som, om den tillämpades på dem af Herren, säkerligen skulle utestänga dem från riket. Vi kanske frukta, att med vår Herres stora löfte om att vi skola dömas lika mildt, som vi döma andra, skulle vi vara benägna att visa alltför stor välvilja, alltför mycken mildhet, och att denn principen att icke tillräkna det onda kunde utsträckas till ytterlighet. Men nej! Vår fallna naturs hela styrka går i helt motsatt riktning. Det är mer än aderton århundraden, sedan vår Herre gjorde detta ädla förslag att döma oss lika mildt, som vi döma andra, — och likväl huru få är det icke, som kunna göra anspråk på i mycken nåd på grund af detta löfte! Det skall blifva oss till nytta att undersöka [476] vår benägenhet att döma andra. Låtom oss göra det under bön.

Det fallna eller köttsliga sinnet är sjäifviskt, och i samma mån som det är för sig själf är det emot andra — benäget att godkänna eller ursäkta sig själf och att ogilla och utdöma andra. Detta är så fullkomligt naturligt, att det är en lika omedveten vana som att blinka eller andas. Denna vana är ännu mer tydlig vid högre bildning. Sinnet erkänner högre ideal och mål och mäter genast hvart och ett af dessa och finner naturligtvis något fel hos alla. Det finner nöje i att berätta om andras fel och svagheter, medan det lämnar utan afseende sina egna af samma eller annat slag — och stundom till och med skrymtande angifver andras svagheter i afsikt att därigenom dölja sina egna eller ock gifva intryck af en upphöjd karaktär, hvad saken i fråga vidgår. Sådant är den fallna naturens låga och föraktliga sinnelag. Det nya sinnet, födt af Herrens ande, kärlekens heliga ande, är från dess början i strid mot detta själfviskhetens gamla sinne, under Guds ords ledning, under kärlekens lag, den gyllene regeln, och det blifver så mer och mer, allt eftersom vi tillväxa i nåd och kunskap. Till en början äro alla de nya skapelserna blott »barn i Kristus» och uppskatta den nya lagen blott delvis, men om icke tillväxt vinres och kärlekens lag icke blir uppskattad och uppfylld, kommer icke det stora priset att vinnas.

Kärlekens lag säger: »Det vore skam att blotta brödernas eller andras svagheter och ofullkomligheter inför världen, — det vore skam att icke genast af medlidande och medkänsla säga ett ord till deras försvar, om det är för sent att skyla deras fel med kärlekens mantel för att helt och hållet dölja dem.» Såsom vår ädle, älskade Mästare vid ett tillfälle förklarade då man begärde, att han skulle döma en syndare: »Den af eder, som är utan synd, han kaste [477] första stenen.» Den människa, som själf icke har några svagheter, kunde i någon mån ursäktas för att utan Herrens uppmaning ha intagit en domareställning — taga hämnd på öfverträdare, afslöja dem etc.; men vi finna, att vår Mästare, som icke visste af någon synd, hade så mycken kärlek i sitt hjärta, att han var benägen för att hellre tillgifva och förlåta än att straffa, blotta och förebrå. Och utan tvifvel är det så med alla, som blifvit födda af anden; i den mån de tillväxa i hans likhet, skola de vara de sista att kräfva hämnd de sista att med munnen eller på annat sätt straffa, till dess den store domaren gifver befallning därom. Nu säger han oss tvärtom: »Dömen icke i förtid» och förklarar: »Min är hämnden.»

Aposteln har väl tecknat kärlekens ande, sägande: »Kärleken är långmodig och mild» — mot den skyldige. »Kärleken afundas icke» andras framgång, söker icke att nedsätta deras ära, ej heller att taga den ifrån dem. »Kärleken förhäfver sig icke, han uppblåses icke», och följaktligen söker den aldrig att nedsätta andra för att i motsats därtill själf framstå. »Han skickar sig icke ohöfviskt» — den har inga öfverdrifter eller själfviska önskningar och undviker ytterligheter. Kärleken »söker icke sitt» — afundas icke andra deras ära och rykte utan fröjdas åt att se dem välsignade och skulle hellre vilja föröka deras välsignelser än nedsätta dem. Kärleken »förtörnas icke», ej ens till att lämna en rättvis vedergällning, utan ihågkommer hela släktets närvarande betryck till följd af fallet; den hyser medkänsla hellre än vrede. Kärleken »tillräknar icke det onda», den vill alls icke uttänka och föreställa sig något ondt utan är sinnad att i hvarje tvifvelaktig sak se den fördelaktigaste sidan och låta »onda misstankar» vara främmande för sig. (Jämför 1 Tim. 6:4.) Kärleken »gläder sig icke öfver orättfärdigheten, men han glä­der sig med sanningen (det rätta)»; följaktligen finner[478] den välbehag i att göra ädla ord och handlingar kända, men skulle icke finna något nöje i att afslöja oädla handlingar och yttranden utan sky sådant. Kärleken »öfverskyler allting» (eng. öfv.) såsom med en mantel af medkänsla, ty intet är fullkomligt, så att det skulle kunna bestå vid en närmare granskning. Kärleken använder välviljans mantel och har den alltid på förhand redo. Kärleken »tror allting» är icke benägen för att betvifla anspråken på goda afsikter utan hellre erkänna dem. Kärleken »hoppas allting», bekämpar så långt som möjligt tanken om fullständigt sedligt fördärf. Kärleken »tål allting»; det är omöjligt att uppställa en gräns, där den skulle tillbakavisa den verkligt ångerfulle. Kärleken »upphör aldrig». Andra dygder och gåfvor få tjäna sitt ändamål och försvinna, men kärleken är så väsentlig, att när vi kommit i besittning af den, skall den alltid förblifva vår evigheten igenom. Kärleken är störst af allt. 1 Kor. 13:4-13.

Men om det att säga den verkliga sanningen är att bryta mot kärlekens lag och den gyllene regeln, hvad skola vi då säga om den ännu mer skamliga, kärlekslösa och brottsliga vanan, så allmän icke blott bland de världsliga och nominella kristna utan också bland sanna kristna, nämligen att berätta skamliga saker, som man icke bestämdt vet äro sanna, om andra. O, hvilken vanära, hvilken skam, att någon af Herrens folk skulle så ringakta hans föreskrift att icke tala illa om någon människa, och att någon, utom de, som äro barn och nybörjare i kärlekens lag, skulle så missförstå dess budskap, — att någon, utan de mest otvifvelaktiga muntliga intyg från två eller tre vittnen, och då motvilligt, skulle ens tro ondt om en broder eller nästa, mycket mindre upprepa det för att bak­tala honom på grund af misstankar eller hörsagor! [479]

»Om vi dömde ratt om oss själfva, så vorde vi icke dömda (tuktade, rättade af Herren).» — 1 Kor. 11:31.

Den gyllene regeln skulle säkerligen göra slut på denna benägenhet att »sladdra» om andra och deras affärer. Hvilken baktalare önskar själf att blifva förtalad? Hvilken är den sladdrare, som skulle önska, att hans angelägenheter, svårigheter och svagheter diskuterades vare sig offentligt eller i förtroende? »Världen» har ej mycket annat att tala om än skvaller och skandaler, men den nya skapelsen skulle föredraga att vara stum, till dess Guds kärlek och plan uppfyllt den med det stora ämne, om hvilket änglarna sjöngo: »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett godt behag.» Då skall deras muns bekännelse och deras hjärtas tro erkännas af Herren och blifva till välsignelse för alla, som komma i beröring med dem.

Aposteln visar, då han talar om tungan, att denna lilla, lem i vår kropp har stort inflytande. Den kan strö ut goda ord, som aldrig skola dö utan gå vidare och vidare till välsignelse för de lefvande och de ännu icke födda. Eller, »full af dödande gift», kan den utströ tankens förgiftade säd och förbittra lifvet för många samt fördärfva och krossa det för andra. Aposteln säger: »Med henne välsigna (ära) vi Herren och Fadern, och med henne förbanna (förorätta) vi människorna ... Från samma mun utgår välsignelse och förbannelse. Det bör icke, mina bröder, så vara. Icke gifver väl källan från samma åder sött och bittert vatten»? Jak. 3:8-11.

»Hvaraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen», så att när vi pladdra om andra, »lägga oss i» deras affärer, bevisar det, att vårt hjärta till stor del är i saknad af Guds kärlek och nåd. Denna tanke skulle genast leda oss till nådens tron och till ordet för att uppfyllas af anden, hvilken Herren lofvat dem, som [480] hungra och törsta därefter. Om, ännu värre än onyttigt sladder och beskäftighet, vi skulle ha nöje uti att höra och tala onda om andra, är hjärtats tillstånd ännu sämre: det flödar öfver af bitterhet, afund, ondska, hat och tvedräkt. Och aposteln förklarar, att dessa egenskaper äro »köttets gärningar». (Gal. 5:19-21.) O, att vi kunde komma de nya skapelserna att grundligt vakna upp öfver denna sak, ty om de göra dessa ting, skola de säkerligen falla, och ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike skall icke förlänas dem.

För att blifva passande för riket måste vi gå i motsatt riktning och, såsom aposteln Petrus folklore, »lägga till vår tro tålamod, godhet mot bröderna, kärlek; ty om I gören dessa ting, skolen I icke någonsin falla, utan vinna en riklig ingång i riket». (2 Pet. 1:5-10, eng. öfv.) Aposteln Jakob talar mycket tydligt om denna sak: »Om I hysen bitter afund och partisinne i edert hjärta., så berömmen eder icke och ljugen icke mot sanningen. Denna vishet är icke en, som kommer ned ofvanefter, utan hon är en jor­disk, sinnlig, djäfvulsk.» (Jak. 3:14-15.) Den, som har en sådan sladdrande och bitter ande, har raka motsatsen till Kristi ande, den heliga anden, kärlekens ande; må han icke bedraga hvarken sig själf eller andra, må han icke söka ära i sin skam han icke sålunda sätta mörker i stället för ljus. Satans ande i stället för Kristi ande.

Vidare förklarar aposteln orsaken till den förvirring och oro, som under alla tider plågat Herrens folk, vara detta orena, endast delvis helgade hjärtetillstånd, sägande: »Där afund och partisinne är, där är ock oordning (sinnesoro) och allt ondt.» (Jak. 3:16.) Om detta ogräs från den gamla, fallna naturen får tilltaga, kommer det icke blott att blifva till skada, utan kommer så småningom att uttränga och döda alla andens ljufliga och sköna blomster och dygder.

[481] Ett rätt bedömande af oss själfva.

Aposteln Paulus syftar på vår naturliga tillväxt såsom en ny skapelse och ett rätt dömande eller granskande af oss själfva, sägande: »Då vi nu hafva dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss från all köttets och andens besmittelse — fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.» (2 Kor. 7:1.) »Döme en människa sig själf» — må hon märka den fallna och köttsliga naturens brist och orenhet och söka rena sig, aflägga den »gamla människans gärningar, förnyas och förvandlas från härlighet till härlighet mer och mer till Guds dyre sons likhet, hvilken är vårt föredöme såväl som vår återlösare och Herre. Men aposteln Paulus uppmanar oss att rena icke blott vårt kött så långt som möjligt utan också vår ande, vårt sinne — att det nya sinnet, den helgade beslutsamheten eller viljan, må fullt verka och att hvarje tanke må blifva tagen till fånga under Guds vilja, såsom blifvit ådagalagdt och visadt i Kristus.

Det är förgäfves att söka rena köttet och tygla tungan, om vi försumma hjärtat, sinnet, anden, hvarifrån tankarna utgå, hvilka blott och bart uppenbara sig i köttets orenhet — genom ord och gärningar. Endast genom bön och ihärdighet kan denna rening, nödvändig för att kunna blifva delaktig i riket, fullbordas »fullbordande helgelsen i Guds räddhåga». Vi kunna icke hoppas att åstadkomma en fullkomlig rening af köttet. Det är det fullkomliga renandet af viljan, hjärtat, anden, som Herren begär (inbegripande en så fullkomlig rening af köttet och tungan, som vi kunna åstadkomma). Där han ser, att hjärtat är rent och rätt i förhållande till honom, hans ande och hans kärlekslag skall han i sinom tid gifva en ny kropp, passande för detsamma. »Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.» Matt. 5:8.

Huru passande äro icke apostelns ord här (2 Tess. 3:5): »Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek», [482] den kärlek, som är saktmodig, mild, tålig, långmodig, som icke söker sitt, icke uppblåses, ej heller afundas — som icke tänker eller talar illa utan hoppas och är välvillig och hänsynsfull i öfverensstämmelse med den gyllene regeln. Vi behöfva få våra hjärtan riktade till denna kärlek, ty såsom nya skapelser vandra vi på en ny väg — icke efter köttet utan efter anden. Och Herren ensam är vår fullkomlige ledsagare och rådgifvare, ehuru han brukar åtskilliga af sina »lemmar» såsom sina redskap. »Dina öron skola höra detta ord ljuda bakom dig (från det förflutna): ’Här är vägen, vandren på den’.» — Es. 30:21.

»Jag dömer mig icke heller själf den som dömer
mig är Herren.»

Det finnes några få af den nya skapelsen — synnerligen få likväl —, som äro benägna att döma sig själfva utan barmhärtighet. Alldeles riktigt kritisera de hvarje fel och svaghet och önska att blifva fria från alla brister, men oriktigt glömma de, att Herren känner och dömer oss icke efter köttet utan efter an­den — uppsåtet, viljan, önskan, försöket. De uppmärksamma alltför mycket fariséernas ord: »Jag tackar dig, att jag icke är såsom andra människor», och alltför litet de af Herren uttalade orden beträffande villkoren för antagande och värdet af det dyrbara blodet, som renar från all synd. De glömma, när de undersöka saken, att om de vore fullkomliga eller kunde handla fullkomligt, skulle de icke behöfva någon frälsare, någon försvarare. De glömma, att »af nåden ären I frälsta», och icke af köttets gärningar.

Dessa behöfva tillämpa apostelns ord på sig själfva: »Mig är det en ganska ringa ting, att jag varder dömd af eder, eller af en mänsklig dag; jag dömer mig icke heller själf. Ty jag vet intet med mig; dock är jag icke därigenom rättfärdigad; men den som dömer mig (och alla) är Herren. Dömen därför icke [483] i förtid, innan Herren kommer, hvilken ock skall bringa i ljuset hvad i mörker är fördoldt och uppenbara hjärtats uppsåt.» 1 Kor. 4:3-5.

Vär förtröstan står till Herren, icke till vårt svaga, fallna kött. Vi ha lärt känna Guds nåd och godhet mot alla, som förtrösta på honom och söka vandra efter kärlekens ande, ehuru ännu oförmögna att fullt upp till dess fullkomliga fordringar. Vi hoppas därför icke att blifva fullkomliga i köttet utan fullkomliga i anden, i uppsåtet, och att vår tro och vårt nit (genom vår återlösares förtjänst) skall räknas såsom tillfyllestgörande för våra verkliga brister, hvilka vi afsky och dagligen kämpa emot. Då vi betrakta saken, fråga vi: »Älskar Gud oss, som af naturen voro vredens barn liksom alla andra? Står han till vår tjänst, villig att bistå oss och räkna oss till godo hvarje god önskan eller ansträngning, till och med om den slutar med delvis eller totalt misslyckande?» Ja, Herren svarar: »Fadern själf älskar eder.» Aposteln tillägger, att om Gud så älskade oss, medan vi ännu voro syndare, att han utgaf sin en födde Son för vår återlösning, »skall han icke ock skänka oss allt (behöfligt för oss under vår täflingskamp för det pris, som framhålles för oss i evangelium) med honom?» Om han älskade oss medan vi voro syndare, älskar han oss helt visst ännu ömmare nu — nu då han upptagit oss i sin familj, nu då han ser i våra hjärtan en allvarlig önskan att göra hans vilja. Lotom oss därför vara vid godt mod och »med frimodighet framgå till nådens tron, att vi må få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid». Ebr. 4:16.

Emellertid är ett varningens ord af nöden beträffande den andra sidan af frågan. Vi känna alla till fall, där ödmjukhet, brist på tillförsikt samt fruktan och misströstan om Guds nåd, gifvit vika för ett motsatt förhållande af oblygt själfförtroende och fullkomlig blindhet för fel samt fariseiska tacksägelser för att [484] man är bättre än andra människor. Ack, detta är ett det mest beklagliga och, frukta vi, hopplösa tillstånd! Tro är nödvändig, men det måste vara tro på Gud och icke på mig själf. Anledningen till en sådan afvikelse är vanligen ett åsidosättande af kärlekens lag den gyllene regeln. Motsatsen af kärlek till Herren, kärlek till hans nådefulla plan, kärlek till bröderna i den nya skapelsen och sympatisk kärlek till människosläktet är själf-kärlek, själf-storhet, själf-värdighet och själf-upphöjelse. Må vi taga oss till vara för denna sidoväg, hvilken leder bort från Herren, hans ande och hans rike. Ehuru ledare särskildt äro utsatta för denna fara, äro också andra i fara för den. Somliga, mycket bristfälliga i hvad beträffar förutsättningarna såsom lärare, blifva sorgligt »uppblåsta i sina sinnen» — uppblåsta och veta intet »utan äro sjuka i spörsmål och ordstrider, af hvilka uppkomma afund, tvedräkt, smädelser, onda misstankar ... Drag dig från sådana. En stor vinning är också gudaktighet med förnöjsamhet». 1 Tim. 6:4, 6; se också 1 Joh. 3:9, 10.

Församlingen skulle döma i en del saker.

Under det vi individuellt icke skola döma eller fördöma utan invänta Herrens tid, då han öppet kungör sin dom beträffande hvarje lem i hans kropp, »den nya skapelsen», är det likväl i några fall församlingens (ecklesia) plikt att döma. Aposteln nämner t. ex. ett fall af otukt, offentligt erkändt af öfverträdaren och kändt af hela församlingen; han förklarar, att församlingen, i det den hade gemenskap med en sådan tygellös människa, hade farit vilse, och genast utöfvade han sin apostoliska myndighet, i det han bannlyste öfverträdaren skiljde honom från gemenskapen med de troende, bildligt öfverlämnande honom åt Satan till tuktan, till köttets fördärf, på det att anden, det nya sinnet, sålunda till slut måtte blifva frälst på Herren [485] Jesu dag, under räkenskapstiden vid slutet af denna ålder. — 1 Kor. 5:5.

Endast Herren själf eller en af hans apostlar (de särskilda tolf, af hvilka Paulus var den siste, vald i Judas' ställe) kunde ha makt eller rätt att förfara på nämnda sätt, alldeles såsom endast en apostel kunde handla såsom Petrus gjorde med Ananias och Saffira. (Apg. 5:1-11.) Aposteln Paulus tydliggör vidare sin ställning sägande: »Jag skref till eder i mitt bref, att I skullen undvika umgänge med horkarlar, dock icke i allmänhet (förbjudande handel och vandel) med denna världens horkarlar eller giriga eller roffare eller afgudadyrkare, enär I ju då måsten gå ut ur världen.» Han ville, att de skulle förstå, att det är en sak att umgås med de oheliga i affärer och en helt annan sak att erkänna dem såsom medlemmar af den nya skapelsen. Att sänka den moraliska måttstocken skulle ej heller vara någon välgärning mot öfverträdaren; han skulle blifva mer hjälpt af att se, att hans orenhet helt och hållet skilt honom från Herrens folk, och om han verkligen varit aflad af Guds ande, skulle han dess fortare och tydligare inse sitt verkliga tillstånd, taga lärdom och ångra sig. Församlingen visade fördragsamhet med öfverträdaren på ett oriktigt sätt och riskerade därigenom ett allmänt sedefördärf bland sina medlemmar och äfven en smitta bland alla troende i andra församlingar, hvilka kunde få kännedom om det öfverhandtagande dåliga tillståndet i Korint.

Aposteln tecknar i få ord de troendes plikt i sådana fall, och vi omskrifva hans ord såsom följer: Hvad jag har skrifvit till eder är, att I skolen icke såsom med en »broder» umgås med en horkarl eller en girig eller en afgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare nej, icke ens äta tillsammans med en sådan. Jag försöker i sanning icke döma världen, men jag yrkar på att I såsom en församling skullen döma dem, hvilka I mottagen såsom bröder. Gud [486] skall döma dem, som äro utanför; eder plikt är att från eder krets visa bort dem som äro onda. 1. Kor. 5.

Aposteln fullföljer detta argument genom att ogilla det förhållandet, att det vid tvister mellan bröder var vanligt, att de gingo till den världsliga domstolen i stället för att tåligt fördraga oförrätten, om den var möjlig att uthärda, eller, om outhärdlig, draga den inför församlingen såsom en domstol af sista instans. Aposteln framhåller, att om Gud utväljer församlingen till att i framtiden döma världen, skulle dess medlemmar säkerligen icke ens nu vara mindre ärliga, hedervärda och rättvisa i sina domar än världen. Den minst aktade i församlingen skulle vara värd förtroende i sådana saker. Finnes det ingen bland eder, till hvilkens visdom och redbarhet alla kunde ha obetingadt förtroende, och för hvilkens dom tvistande kunde böja sig?

»Hvarför låten I icke hellre göra eder skada?» Hvarför liden I icke orätt, om I ansen domen orättvis hvarför ej hellre lida skada än att fortsätta tvisten eller taga sin tillflykt till allmän domstol med beskyllningar mot hvarandra? Nej, säger aposteln, jag märker att I icke blott ären ovilliga att lida orätt för fridens och endräktens skull i Kristi kropp, utan ännu mer: det finns några bland eder, som själfva göra orätt och skada — till och med mot bröderna. Är det icke eder traktan att såsom Herrens församling vinna riket? Och »veten I icke, att orättfärdiga (orättvisa) icke skola ärfva Guds rike? Faren icke vilse. Hvarken horkarlar eller afgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller veklingar eller drängaskändare eller tjufvar eller girige eller drinkare eller smädare eller roffare skola ärfva Guds rike. Och detta voro somliga bland eder; men I hafven tvagit eder rena, I hafven blifvit helgade, I hafven blifvit rättfärdiggjorda ­genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.» 1 Kor. 6: 1-11.

[487] Denna framställning af försyndelser, hvilka skulle utestänga från riket, är ämnad att vara till ledning beträffande försyndelser, hvilka skulle utestänga från umgänget med församlingen. Med hänsyn till alla dessa saker äro de orden tillämpliga: »Drifven ut från eder den som är ond», hvem det än må vara, som är skyldig till någon af dessa försyndelser.

»Om din broder syndar mot dig.»

Men skola vi icke först döma öfverträdaren enskildt och sedan baktala eller tala illa om honom, tala om hans onda gärningar, så att hela församlingen må få kännedom om och förkasta öfverträdaren?

Ingalunda, den gudomliga anordningen är i full harmoni med sig själf, när den uppfattas rätt. Om A och B ha en meningsskiljaktighet, och A tror, att han blifvit bedragen af B, får han icke döma B i den be­märkelsen att fördöma honom. Han får endast säga: »Det finnes en meningsskiljaktighet mellan oss, och jag känner mig viss på att jag har rätt, ehuru B likaledes torde känna sig viss på att han har rätt, och att jag icke blifvit ferreted.» A må icke undandraga B sitt umgänge af den orsaken, ty att göra det skulle vara att döma honom att utdöma honom. Han må säga till sig själf: »Saken är i hvad fall som helst af mindre betydelse såsom varande mellan bröder, och jag lämnar den, troende att B såsom en broder i Herren ej afsiktligt skulle vilja göra mig orätt, och att det torde hända, att min uppfattning och ej hans är oriktig.»

Om han emellertid icke förmår se saken så, får han likväl icke döma — får icke afgöra, att han har rätt och B orätt utan måste gå till B och förklara, hur han ser saken och om möjligt komma till ett godt broderligt samförstånd, kanske genom ömsesidiga medgifvanden. Men om de icke kunna komma öfverens, får han bedja två eller tre af de visaste bröderna i församlingen, C [488] och D (bröder, hvars uppriktighet B såväl som han själf kunde ha fullt förtroende till), att gå med honom, till B med anledning af denna sak — icke för att döma B, ty icke ens A har fått döma eller fälla honom, utan för att höra saken i närvaro af A och B och gifva båda sitt råd. Detta skulle sluta tillfredsstäl­lande för dem alla, i synnerhet som alla äro behärskade af kärlekens ande och önskan att handla rätt mot hvarandra, såsom lemmar af den smorda kroppen. Men om samförstånd ännu icke uppnåtts, får likväl intet dömande eller fällande ske, ty två eller tre bröder få icke »döma», utan detta får endast församlingen göra.

Om, när A tog med sig C och D, de uttalade sin mening mot A och till förmån för B, skulle det göra slut på saken. Under sådana förhållanden kan icke A draga saken inför församlingen. Han skulle tydligen visa sig vara egensinnig och besinningslös genom att föra saken vidare. Herrens anvisningar gifva honom ingen vidare rätt därtill. (Matt. 18:15), men om han ännu vore otillfredsställd, så veta vi icke om någon regel, som skulle öfverträdas, om han tog med sig två eller tre andra lämpliga och fördomsfria bröder, E, F, G, till B för att fallet ännu en gång skulle höras och dessa gifva sitt råd.

Men om, när A tog med sig C och D till B, de alla voro ense med A, att B hade gjort honom orätt och vägrat att upphöra därmed, och om B efter en skälig tid vägrade eller uraktlät att rätta det orätta, skulle A äga rätt att i förening med C och D sammankalla församlingen, inför hvilken hela saken skulle återgifvas af både A och B, ty det är antagligt, att om B ännu är förenad med församlingen, erkänner han dess råd och myndighet, och det förutsättes också, att B är samvetsgrann. När församlingen hör saken, får det icke förgätas, att endast de rättfärdiggjorda och helgade utgöra församlingen, och att de sitta såsom domare[489] i deras Herres och hufvuds namn och för att afgifva hans dom. Saken får icke åstadkomma meningsstrid inom församlingen, utan deras enhet skall bevaras genom fridens band. A och B skola naturligtvis icke rösta, ej heller skulle någon göra det, som kände något annat än en önskan att uttrycka Herrens dom i saken. Utslaget skulle vara enhälligt, eller praktiskt sedt vara det till och med om detta skulle fordra någon inskränkning af ytterligheter i känslan. Låt alltid rättvisa åtföljas af barmhärtighet, och »se på dig själf, att icke äfven du varder frestad». — Gal. 6:1.

Församlingens dom skall af alla erkännas såsom afgörande, och hvemhelst som vägrar att mottaga den och rätta sig efter dess fordringar i en sådan sak beträffande vandel (icke en samvetssak) skall för de öfriga blifva »såsom en hedning eller publikan», till dess han upphör att trotsa församlingen — då han naturligtvis får förlåtelse och blir fullt insatt i brödragemenskapen såsom förut. Ändamålet är icke att helt och hållet stöta bort en sådan broder utan blott och bart visa ogillande för hans orätta väg i afsikt att föra honom till rätta. Att behandla en sådan såsom »en hedning eller publikan» skulle icke innebära att förtala eller nedsätta honom, icke ens sedan han blifvit utesluten. Herrens folk skola icke under några förhållanden förtala eller baktala någon; den allmänna befallningen: »Tala icke illa om någon människa» gäller just denna sak. Vi skola hvarken tala illa om eller se snedt på publikaner och syndare, ej heller vägra att göra affärer med dem, men vi skola undandraga dem den särskilda bevågenhet och gemenskap, som tillkommer bröderna i den nya skapelsen, i besittning af den heliga anden, med dess kärlek, glädje och frid.

Skulle B vägra att hörsamma församlingen och icke upphöra att förorätta A, men senare ångra sig och åter blifva mottagen i brödrakretsen, skulle hans ohörsamhet[490] ihågkommas, om han vid något tillfälle skulle blifva föreslagen att fylla en äldstes plikter. Han skulle behöfva ådagalägga en afgjord förändring, innan han kan anses passande för den tjänsten, ty äfven om han vore fullkomligt samvetsgrann, skulle dock hans väg bevisa honom vara alltför slö, hvad beträffar rättvisa, där hans personliga intressen voro inblandade. Att vägra att efterkomma rådet från tre bröder och nödvändiggöra, att det orätta drages inför församlingen för dömande, skulle i sanning vara ett ofördelaktigt tecken, äfven om han efteråt hörsammade och lydde församlingen och gjorde upp med A.

Förlåt sjuttio gånger sju.

Antag, att när A först gick till B för att förhandla om den orättvisa, som blifvit begången mot A, underhandlingen hade till följd, att B erkände sitt fel och efter bästa förmåga sökte rätta detsamma, eller antag, att han sålunda ångrade sig efter det andra besöket af A, tillsammans med C och D, hvilken ställning skulle A då intaga i förhållande till B? Han skulle af hjärtat förlåta honom. Han får icke ens pålägga honom något straff utan ihågkömma de orden: »Min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren.» Men huru ofta skall detta tillämpas? Huru många gånger skola vi förlåta, om han ångrar sig? Huru länge skola vi ha tålamod med hans svagheter? »Sju gånger», frågade Petrus. Vår Herres svar lyder lika till oss »Jag säger dig: Icke ända till sju gånger, utan ända till sjuttio gånger sju.» Vi måste förlåta andra deras öfverträdelser, såsom vi vilja, att vår Fader i himmelen skall förlåta oss våra öfverträdelser mot hans gudomliga lag. Om vi frestas till att förakta vår broder på grund af hans svagheter, måste vi tänka på våra egna och ihågkomma, att den, som icke visat barmhärtighet, skall icke få barmhärtighet.*— Jak. 2:13.

* Se därjämte kap. I »Församlingstukt».

[491]

Forbrytelser mot församlingen.

Vi ha betraktat de tillbörliga mått och steg, som skola tillgripas vid förbrytelser mot den enskilde, men i fråga om otukt, som aposteln nämner, och andra tänkbara fall, torde öfverträdelsen icke vara mot någon särskild medlem i församlingen utan mot hela församlingen — mot den sak, vi gemensamt representera. Hvilket förfaringssätt skola vi då använda?

Man kunde använda detsamma som vid den enskilda oförrätten, om synden icke vore offentligt känd. Men om saken är offentligt känd, skulle det vara de äldstes plikt att inkalla öfverträdaren till rannsakning inför församlingen utan förutgående enskilda besök, ty då saken blifvit offentlig, är en privat lösning af frågan omöjliggjord. Om det gällde ett fall af förtal mot de äldste eller någon af dem, skulle det på samma sätt höras af församlingen och ej privat, ty äfven om de förtalande samvetsgrant tänkte, att de hade fullt skäl, hade de likväl åsidosatt Herrens föreskrift (att gå till den felande allena och efteråt taga med sig två eller tre andra), utspridt anstötliga och äreröriga historier och därigenom omöjliggjort ett enskildt rättande af saken och gjort den till en församlingssak.

I sådana fall skulle det vara lämpligt att den äldste, som blifvit baktalad, sammankallade alla de äldste, såsom församlingens representanter, nekar till de falska beskyllningarna och begär, att de baktalande inkallas att inför församlingen stå till svars för beskyllningar af förtal och falska vittnesbörd, emedan de förbrutit sig mot församlingen, 1) i det de handlat i motsats till föreskrifterna från församlingens hufvud och i motsats till det tillbörliga och god moral, och 2) emedan förtalet gällde en äldste, vald af församlingen, var det sålunda ett förtal mot hela församlingen, som valt honom. De som förtalat skulle [492] dömas, skarpt tillrättavisas och uppfordras att erkänna sitt fel, men efter att ha gjort detta, skulle de ha rätt att handla med den äldste, som antages vara stadd i villfarelse, alldeles såsom de skulle ha gjort från början.

Vi måste alla varda uppenbarade för Kristi domstol.
2 Kor. 5:10.

Ordet »vi» i denna text syftar utan tvifvel på församlingen den nya skapelsen. Det får emellertid icke förväxlas med församlandet »af alla folk» inför Människosonen, när han kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, såsom omtalas i Matt. 25:31-46. När Människosonen »skall sitta på sin härlighets tron» har han lofvat, att hans trogna församling, hans brud, skall dela denna tron och härlighet och deltaga i det tusenåriga dömandet af alla folk, inbegripande »alla, som äro i sina grafvar».

Församlingens dom är tydligt framställd och beskrifven af Herren i Matt. 25:14-30 samt Luk. 19:12-26. Den kommer att försiggå i slutet af denna ålder och blifva det första, som konungen utför vid sin andra ankomst, innan han börjar handla med världen. Han skall först hålla räkenskap med sina egna tjänare, åt hvilka han anförtrott olika ting att förvalta, såsom rikedom, inflytande, begåfning och tillfällen, och hvilket förvaltarskap de utöfvat med mer eller mindre trohet, ihärdighet och själfuppoffring. Dessa måste alla sättas att regera öfver två, fem eller tio städer annorstädes betecknadt såsom »din Herres glädje».

Profven komma att gälla trohet, kärlek och nit. De, som äga begåfning och gräfva ned den i jorden, i affärer, nöjen eller lättja, visa sålunda brist på kärlek och uppskattning — och följaktligen ovärdighet till riket och komma icke att gå in i sin »Herres glädje», ej heller tillåtas att regera med honom vid välsignandet af världen.

Return to Swedish Volume Six - Table of Contents

Return to Swedish Home Page

 

Illustrated 1st Volume
in 31 Languages
 Home Page Contact Information